Mellan 20.30 och 21.30 ska vi alla släcka lamporna. En symbolisk handling för att rikta fokus mot de oerhört brännande problemen med klimatförändring, energikonsumtion och -produktion. Släck för all del lampor ikväll men börja också ställa krav på Regeringen att agera mycket kraftfullare och mera målmedvetet för att ställa om energiproduktionen till förnybara produktionssätt.
I dagens SvD läser jag att Göran Hägglund minsann inte tänker släcka ned eftersom han ser det som en, förvisso välment men betydelselös, symbolhandling som inte löser miljö- och energifrågorna.
Bravo, Göran! Där håller jag helt med dig. Det behövs förstås helt andra och kraftfullare åtgärder.Problemet är bara att han själv och hans parti KD ingår i en regering som har gjort symbolpolitik till sin alldeles egna favoritgren.
I samma tidning kan man exempelvis läsa om hur Lars Leijonborg helt döms ut som samordnare för hanteringen av forskningskrisen i Södertälje till följd av Astra Zenecas avveckling av forskningsdelen där. Hans svar på konstruktiva förslag på hur man kan tillvarata kompetens och infrastruktur som finns samlat har hittills varit i form av vänskapliga klappar på axlar och frejdiga hejarop. Något mandat att agera har han inte fått av regeringen.
För ett par veckor sedan satt integrationsminister Erik Ullenhag i Rinkeby och symboliserade någon sorts regeringsengagemang i frågor om utanförskap och segregation. Hela hans politiska gärning hittills har för övrigt handlat om symboler och signaler.
Så där kan man fortsätta uppräkningen. Men för att återgå till Earth Hour så håller jag alltså med Göran Hägglund såtillvida att det är en helt otillräcklig politik som Regeringen för. Jag drar den slutsatsen av hans resonemang.
Varför genomförs inte nödvändiga lagändringar för att göra egenproducerad sol- och vindbaserad el mer lönsam?
Varför görs inte samma satsningar som i Tyskland på att få igång en industri för förnybar elproduktion?
Varför används inte ägandet i Vattenfall mer aktivt för att styra mot förnybart?
Etcetera, etcetera...
Så släck för all del lampor ikväll men börja också ställa krav på Regeringen att agera för att ställa om energiproduktionen till förnybara produktionssätt. Det är bara på så sätt som vi löser miljö- och energifrågorna.
Andra bloggare om Earth Hour:
http://www.supermiljobloggen.se/2012/03/earth-hour.html
http://peterlandersson.blogspot.se/2012/03/earth-hour-och-slackta-ljus.html
Kan inte låta bli att länka till Birger Schlaugs roliga inlägg om KD också:
http://schlaug.blogspot.se/2012/01/infor-kd-s-riksting-oppet-brev-till.html
Jag heter Hans Wåhlberg och är oberoende Grön bloggare, tidigare medlem av Miljöpartiet. På min blogg skriver jag ofta om rasism och diskriminering men även om säkerhetspolitik och utrikespolitik. Jag har i olika perioder vistats i Ukraina vilket skruvat mitt fokus mot Ukraina. Jag skriver också för HYMN. Se https://hymn.se/author/hans-w/
lördag 31 mars 2012
fredag 30 mars 2012
Tolgfors trubbel
Ja, så måste man väl också säga någonting om Tolgfors avgång. Det är bara det att så mycket redan har sagts om denna sorglustiga saudi-soppa. Om alla spionliknande hysch-hysch affärer och bulvankonstruktioner och politikertassande i korridorerna och hukande bakom myndigheterna. Mitt i allt detta är det en sorglustig kommentar av Tolgfors som etsade sig fast under kvällens tv-sändningar. När Tolgfors hävdade att hans tvååring stänger av tv:n när pappa dyker upp i rutan för att det vädras trubbel.
För det första måste man förundras över tvååringens politiska analysförmåga. Det är inte alla vuxna som hänger med i svängarna i den här Saudiaffären men Tolgfors son har tydligen ett väl utvecklat väderkorn redan. Nej, så är det förstås inte. Det är väl pappa som vädrat trubbel och man kan fundera vidare över vilket trubbel pappa Sten kan få senare i livet när han ska förklara varför den ovetande sonen nödvändigtvis skulle fösas fram för att skyla över pappas tillkortakommanden.
Den allra mest sorglustiga poängen i detta är ju att han inte har synts till särskilt mycket alls under det att myndighetsföreträdare har fått schavottera framför journalister som törstat efter sanningen i alla turer. Tolgfors själv har på sin höjd föst fram sina underhuggare på departementet för att göra knapphändiga uttalanden.
Så den där tv:n hemma hos Tolgfors måtte ha stått påslagen under de allra flesta nyhetssändningarna fram till idag då han föser fram sina barn att huka sig bakom.
Skäms på sig pappa Sten.
Andra inlägg om Tolgfors avgång och Saudiaffären:
http://rikardlinde.se/post/20115747955/ansvar-for-varandra
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=54908
http://pierreringborg.blogspot.se/2012/03/press-och-pressat-om-tolgfors.html
För det första måste man förundras över tvååringens politiska analysförmåga. Det är inte alla vuxna som hänger med i svängarna i den här Saudiaffären men Tolgfors son har tydligen ett väl utvecklat väderkorn redan. Nej, så är det förstås inte. Det är väl pappa som vädrat trubbel och man kan fundera vidare över vilket trubbel pappa Sten kan få senare i livet när han ska förklara varför den ovetande sonen nödvändigtvis skulle fösas fram för att skyla över pappas tillkortakommanden.
Den allra mest sorglustiga poängen i detta är ju att han inte har synts till särskilt mycket alls under det att myndighetsföreträdare har fått schavottera framför journalister som törstat efter sanningen i alla turer. Tolgfors själv har på sin höjd föst fram sina underhuggare på departementet för att göra knapphändiga uttalanden.
Så den där tv:n hemma hos Tolgfors måtte ha stått påslagen under de allra flesta nyhetssändningarna fram till idag då han föser fram sina barn att huka sig bakom.
Skäms på sig pappa Sten.
Andra inlägg om Tolgfors avgång och Saudiaffären:
http://rikardlinde.se/post/20115747955/ansvar-for-varandra
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=54908
http://pierreringborg.blogspot.se/2012/03/press-och-pressat-om-tolgfors.html
torsdag 29 mars 2012
Annie Lööf fablar om ingångslöner – borde satsa på förnybart istället
Läser i bladet att centerledaren Annie Lööf fablat om ingångslöner. Konjunkturinstitutets hypotetiska resonemang och siffror använder hon som vore de siffror över något som faktiskt har skett. En ren och skär lögn med andra ord. Det arbetsmarknadspolitiskt fina i kråksången med låga ingångslöner ska med denna lögn bevisas är tanken. Hon får rött ljus i SvD:s faktakoll. Det imponerar nog inte på väljarkåren.
Centerpartiet borde istället blåsa liv i sin gamla profil som miljömedvetet borgerligt parti och som kärnkraftsmotståndare. De skulle då dessutom kunna kombinera denna miljöprofil med genuint fräscha idéer för att skapa jobb. Lööf skulle då kunna peka på faktiska siffror från Tyskland där satsningen på förnybar energi har skapat tusentals nya arbetstillfällen. Marknaden där har fördubblats sedan 2004 och det modiga tyska beslutet att skrota kärnkraften kommer naturligtvis att driva på utvecklingen ytterligare. Om detta står inte så mycket att läsa i etablerade media. Det får man gräva fram i bloggarsfären, närmare bestämt på Supermiljöbloggen där Lorentz Tovatt framhållit detta.
Det framställs alltid som att hela Sverige kommer att gå under om kärnkraften läggs ned. I Tyskland har man däremot en offensiv inställning och har fått igång en kraftigt växande arbetsmarknad inom förnybar energi på kort tid. Där riskerar nu Sverige att hamna långt efter. Det är egentligen ganska märkligt. Att Centerpartiet inte lyfter fram en sådan satsning som en frontfråga är också ganska märkligt. En satsning på utveckling av förnybar energiproduktion är något som kan locka fram verkligt entreprenörskap – som ju brukar vara så poppis hos Centerpartiet – och skapa nya, meningsfulla och viktiga jobb för tusentals personer. Förutom att det dessutom underlättar för oss att ställa om från olje- och kärnkraftsberoende.
Men istället kommer Lööf dragande med låga ingångslöner och tar till fabricerade sanningar för att försöka övertyga om att det skulle vara en framgångsrik jobbpolitik. Nej, här ger jag ett fräscht tips till Centerpartiet. Överge det där tramset med ingångslöner och ungdomslöner och titta istället på det stora grannlandet i söder. Där finns verkliga, faktiska siffror som visar riktiga ökningar av jobbtillfällen i en viktig sektor som hela världen förr eller senare kommer att vara tvungna att satsa på. Tyskarna ser ut att bli ledande. Sverige däremot ser ut att bli ifrånsprunget. För här är politikerna fullt upptagna med att sänka löner.
Är det inte dags att vakna nu, Annie!? Förresten, väck Löfven också!
Andra bloggare om Centerpartiet och regeringens misslyckade jobbpolitik:
http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2012/03/om-foljderna-av-idetorkan-hos.html
http://hogbergstankar.blogspot.se/2012/03/det-saknas-naring-till-jobbpolitken.html
http://schlaug.blogspot.se/2012/02/hej-liberal-del-1-har-har-ni-ocksa.html
Centerpartiet borde istället blåsa liv i sin gamla profil som miljömedvetet borgerligt parti och som kärnkraftsmotståndare. De skulle då dessutom kunna kombinera denna miljöprofil med genuint fräscha idéer för att skapa jobb. Lööf skulle då kunna peka på faktiska siffror från Tyskland där satsningen på förnybar energi har skapat tusentals nya arbetstillfällen. Marknaden där har fördubblats sedan 2004 och det modiga tyska beslutet att skrota kärnkraften kommer naturligtvis att driva på utvecklingen ytterligare. Om detta står inte så mycket att läsa i etablerade media. Det får man gräva fram i bloggarsfären, närmare bestämt på Supermiljöbloggen där Lorentz Tovatt framhållit detta.
Det framställs alltid som att hela Sverige kommer att gå under om kärnkraften läggs ned. I Tyskland har man däremot en offensiv inställning och har fått igång en kraftigt växande arbetsmarknad inom förnybar energi på kort tid. Där riskerar nu Sverige att hamna långt efter. Det är egentligen ganska märkligt. Att Centerpartiet inte lyfter fram en sådan satsning som en frontfråga är också ganska märkligt. En satsning på utveckling av förnybar energiproduktion är något som kan locka fram verkligt entreprenörskap – som ju brukar vara så poppis hos Centerpartiet – och skapa nya, meningsfulla och viktiga jobb för tusentals personer. Förutom att det dessutom underlättar för oss att ställa om från olje- och kärnkraftsberoende.
Men istället kommer Lööf dragande med låga ingångslöner och tar till fabricerade sanningar för att försöka övertyga om att det skulle vara en framgångsrik jobbpolitik. Nej, här ger jag ett fräscht tips till Centerpartiet. Överge det där tramset med ingångslöner och ungdomslöner och titta istället på det stora grannlandet i söder. Där finns verkliga, faktiska siffror som visar riktiga ökningar av jobbtillfällen i en viktig sektor som hela världen förr eller senare kommer att vara tvungna att satsa på. Tyskarna ser ut att bli ledande. Sverige däremot ser ut att bli ifrånsprunget. För här är politikerna fullt upptagna med att sänka löner.
Är det inte dags att vakna nu, Annie!? Förresten, väck Löfven också!
Andra bloggare om Centerpartiet och regeringens misslyckade jobbpolitik:
http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2012/03/om-foljderna-av-idetorkan-hos.html
http://hogbergstankar.blogspot.se/2012/03/det-saknas-naring-till-jobbpolitken.html
http://schlaug.blogspot.se/2012/02/hej-liberal-del-1-har-har-ni-ocksa.html
tisdag 27 mars 2012
Klart att vi ska hjälpa flyktingbarn, men bara inte hos mig
Den byggnad i Vallentuna som var tänkt att bli ett hem för ensamkommande flyktingbarn har vandaliserats. Någon har fyllt det med vatten för att omöjliggöra att den tas i bruk för detta förfärliga syfte att ge barn som flytt sina hemländer ett tillfälligt hem.
Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali berättade i tv4-nyheterna igår (26/3) om sin egen flykt från sitt dåvarande hemland Irak och hur det sista han minns är att en tomahawk-missil ven genom luften när han tog farväl av sin mamma, som han sedan aldrig mer sett.
Hans berättelse är inte unik. Det är ju snarare så att de barn som kommer hit alla flyr från något så hemskt att de lämnar sina föräldrar, släkt och kompisar, tryggheten i det invanda, det som är hemma. Inget barn tar ett sådant steg på lite skoj eller med en baktanke att utnyttja systemen i något intet ont anande västland. Men det är ju vad många verkar tro.
Tv4 rapporterar i samma nyhetssändning från det möte till vilket kommunen bjudit in boende i området för barnhemmet. Reportern berättar att folk pratade om fallande huspriser, ställde frågor om barnhemspersonalens utbildning och om dessa tänkte tala med barnen om värdegrund och könsroller. – En massa såna... ja, relevanta frågor, avslutar reportern.
Dessa barn är hotade till livet, ensamma, utan hem. Men Vallentunaborna vill att de ska undervisas i värdegrundsfrågor. Vilka är dessa då? Vad har den som vandaliserade den tilltänkta byggnaden gett uttryck för? Är det NIMBY som är vår värdegrund? Tillåt mig antyda att denna värdegrund verkar något förljugen.
Eller för att återanvända Hanif Balis ord när han i tv4-inslaget tolkar många svenskars glasklara moral: ”Klart att vi ska hjälpa flyktingbarn, men bara inte hos mig”.
Jodå, en massa relevanta frågor var det.
Jomen, värdegrund var det.
Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali berättade i tv4-nyheterna igår (26/3) om sin egen flykt från sitt dåvarande hemland Irak och hur det sista han minns är att en tomahawk-missil ven genom luften när han tog farväl av sin mamma, som han sedan aldrig mer sett.
Hans berättelse är inte unik. Det är ju snarare så att de barn som kommer hit alla flyr från något så hemskt att de lämnar sina föräldrar, släkt och kompisar, tryggheten i det invanda, det som är hemma. Inget barn tar ett sådant steg på lite skoj eller med en baktanke att utnyttja systemen i något intet ont anande västland. Men det är ju vad många verkar tro.
Tv4 rapporterar i samma nyhetssändning från det möte till vilket kommunen bjudit in boende i området för barnhemmet. Reportern berättar att folk pratade om fallande huspriser, ställde frågor om barnhemspersonalens utbildning och om dessa tänkte tala med barnen om värdegrund och könsroller. – En massa såna... ja, relevanta frågor, avslutar reportern.
Dessa barn är hotade till livet, ensamma, utan hem. Men Vallentunaborna vill att de ska undervisas i värdegrundsfrågor. Vilka är dessa då? Vad har den som vandaliserade den tilltänkta byggnaden gett uttryck för? Är det NIMBY som är vår värdegrund? Tillåt mig antyda att denna värdegrund verkar något förljugen.
Eller för att återanvända Hanif Balis ord när han i tv4-inslaget tolkar många svenskars glasklara moral: ”Klart att vi ska hjälpa flyktingbarn, men bara inte hos mig”.
Jodå, en massa relevanta frågor var det.
Jomen, värdegrund var det.
måndag 26 mars 2012
Så underblåser Folkpartiet islamofobi
Inlägget finns också i artikelform på Newsmill.
Det som hänt i Toulouse är en tragedi som har väldigt många beröringspunkter med det som hände i Norge förra sommaren. Samma blinda hat från ”riddare” för var sin religion. Psykiskt instabila, vapenfixerade ensamvargar, som av sin omgivning betraktats som stillsamma och tillbakadragna, utför blodsdåd för att urskillningslöst förgöra de som betraktas som fienden, till och med barn. Det krävs en noggrann analys av vad som händer och en sansad debatt för att gjuta olja på vågorna.
Ansvaret på våra politiker vilar alldeles särskilt tungt eftersom de riskerar att underblåsa den redan utbredda islamofobin. Det gällde förstås också tidigare men har förstärkts i och med dåden i Toulouse. Det konstaterar också mycket riktigt demokratiministern Birgitta Ohlsson (fp) i en debattartikel i Aftonbladet (23/3 2012). I artikeln säger hon sig vilja ”studera den antimuslimska miljöns utveckling i Sverige och Europa”.
Jag föreslår att hon bör starta i sitt eget parti, Folkpartiet, som sedan ganska länge nu ägnat sig åt ett lågintensivt bombardemang av väljarkåren med populistiska förslag som hämtat sin näring ur den antimuslimska och invandrarfientliga myllan. Sverigedemokrater vet man var man har men det bedrägliga med Folkpartiets hållning är att de betraktas som ett liberalt parti och risken är att de sakta men säkert normaliserar extrema åsikter som någonting förment liberalt.
Birgitta Ohlsson noterar i sin artikel hur populistiska och främlingsfientliga partier gått framåt på senare tid och bland annat hur hatet slår emot muslimska kvinnor som trakasseras när de bär slöja. Hon vill också som demokratiminister” studera den antimuslimska miljöns utveckling i Sverige och Europa” och nämner Wilders Frihetsparti, engelska Defence League och franska Marine Le Pen som exempel på politiska krafter som utmålar alla muslimer som fiender och allt som har med islam att göra som hotfullt.
Det låter bra. Det vilar ett särskilt tungt ansvar på makthavare att inte underblåsa hatet i samhället och öka polariseringen. Det blir snart till en självgående våldsspiral som gör nyrekryteringen till extrema ”riddarordnar” ännu lättare. I det fallet var Jens Stoltenberg föredömligt återhållsam efter dåden i Norge. Men man kan möjligen fråga sig om det hade varit annorlunda om det även där hade handlat om en islamistisk galning istället för kristen?
Sarkozy har åtminstone sin bild klar. Merah var inte en galning utan ett monster och fanatiker, betonade han i ett tal till nationen strax efter att denne dödats. Tidigare har Sarkozy, i presidentvalsrörelsen, utropat att halalslaktat kött skulle vara den viktigaste valfrågan och talat om att utestänga invandrare från ”svaga stater” och att halvera invandringen. Med detta vill han förstås plocka röster från Le Pen i andra valomgången. Men risken är alltså att han samtidigt häller bensin på elden. Låt oss hoppas att han fortsättningsvis visar det ansvar som det borde anstå den store statsman han ofta vill framstå som.
Att fiska röster i främlingsfientliga vatten är inte heller främmande för etablerade partier här i Sverige. Då tänker jag främst på folkpartistiska utspel om gynundersökning för småflickor, kortare föräldraförsäkring för utlandsfödda barn, direktutvisning av invandrare som begår brott och slöjförbud i skolan. Med dylika förslag försökte de tävla med Sverigedemokraterna i förra valet och de poppar upp med jämna mellanrum i utspel från partiledaren Jan Björklund eller integrationsministern Erik Ullenhag.
Birgitta Ohlsson bör alltså ha goda möjligheter att börja med att studera sitt eget partis utveckling om hon vill kartlägga utbredningen av populism i dess frågor. Det förefaller vara hög tid för en intern partidebatt om vägvalet i frågor som rör integration, mänskliga rättigheter, diskriminering och rasism eller främlingsfientlighet om man så vill.
Erik Sandberg, journalist och dokumentärfilmare, fick 2006 pris för sin film ”Snällfällan” som handlade om Folkpartiets förvandling från liberalt parti med liberala värderingar till ett alltmer värdekonservativt parti med auktoritära eller repressiva åtgärder som främsta politiska verktyg inte minst riktade mot invandrare. Han noterade i en artikel inför valet 2010 att när Folkpartiet talar med väljarkåren handlar det nästan uteslutande om ”brott, bidragsutnyttjande och islamsk extremism” (Newsmill 2010-08-19, uppdaterad 2011-11-02). Han noterar också i artikeln det perspektivets likhet med Sverigedemokraternas. Han säger också att det som började som kritik av islams extremism alltmer kommit att handla om ”kritik av islam i allmänhet”.
Däremot säger han sig också ha ändrat uppfattning om syftet med denna politik. Tidigare har han beskrivit omsvängningen som röstfiske men menar nu att det istället handlar om en djupare riktningsförändring för europeisk liberalism. De tidigare grundläggande liberala idéerna om frigörelse för individen från auktoritära krafter som begränsar rörelsefriheten såväl fysiskt som mentalt ska ha omvärderats, menar Sandberg. Utifrån tankegången att friheten blivit för stor och att ett globaliserat och mångkulturellt samhälle inte klarar av för mycket av individens frihet. Staten måste därför, enligt Sandbergs teori om den ”nya” liberalismen, fostra befolkningen kulturellt vilket sker genom skolans försorg och med integrationspolitiska instrument som assimilerar invandrare snarare än integrerar dem. Det här framställer alltså Sandberg som en ideologisk kursändring som rör sig på ett djupare plan än röstfiskets. Det är en oerhört intressant teori och artikel som härmed rekommenderas. Men hans slutkläm röjer en stor brist i teorin. Han avslutar den nämligen med att säga att inget tyder på att Folkpartiet tänkt ändra kurs och att det enda som skulle få dem att överväga detta vore ”ett rejält valnederlag”.
Det antyder alltså att det ändå handlar om röstmaximering. Så länge den förda politiken betraktas som framgångsrik och gångbar för att vinna röster så håller man fast vid den. Om inte så kanske man överger den. Det är alltså ändå i grunden en bedömning av vilka samhällsrörelser man väljer att känna av och låta färga sin politik. Kalla det röstfiske eller politisk omvärdering eller vad man vill.
I det läge som nu råder med kallblodiga våldsdåd som riskerar att så frön till nya våldsdåd i en eskalerande spiral bör de partier som betraktas som etablerade, stabila och normbildande alldeles särskilt noggrant rannsaka sig själva, tona ned sin retorik och ägna en god stund åt eftertanke.
Det som hänt i Toulouse är en tragedi som har väldigt många beröringspunkter med det som hände i Norge förra sommaren. Samma blinda hat från ”riddare” för var sin religion. Psykiskt instabila, vapenfixerade ensamvargar, som av sin omgivning betraktats som stillsamma och tillbakadragna, utför blodsdåd för att urskillningslöst förgöra de som betraktas som fienden, till och med barn. Det krävs en noggrann analys av vad som händer och en sansad debatt för att gjuta olja på vågorna.
Ansvaret på våra politiker vilar alldeles särskilt tungt eftersom de riskerar att underblåsa den redan utbredda islamofobin. Det gällde förstås också tidigare men har förstärkts i och med dåden i Toulouse. Det konstaterar också mycket riktigt demokratiministern Birgitta Ohlsson (fp) i en debattartikel i Aftonbladet (23/3 2012). I artikeln säger hon sig vilja ”studera den antimuslimska miljöns utveckling i Sverige och Europa”.
Jag föreslår att hon bör starta i sitt eget parti, Folkpartiet, som sedan ganska länge nu ägnat sig åt ett lågintensivt bombardemang av väljarkåren med populistiska förslag som hämtat sin näring ur den antimuslimska och invandrarfientliga myllan. Sverigedemokrater vet man var man har men det bedrägliga med Folkpartiets hållning är att de betraktas som ett liberalt parti och risken är att de sakta men säkert normaliserar extrema åsikter som någonting förment liberalt.
Birgitta Ohlsson noterar i sin artikel hur populistiska och främlingsfientliga partier gått framåt på senare tid och bland annat hur hatet slår emot muslimska kvinnor som trakasseras när de bär slöja. Hon vill också som demokratiminister” studera den antimuslimska miljöns utveckling i Sverige och Europa” och nämner Wilders Frihetsparti, engelska Defence League och franska Marine Le Pen som exempel på politiska krafter som utmålar alla muslimer som fiender och allt som har med islam att göra som hotfullt.
Det låter bra. Det vilar ett särskilt tungt ansvar på makthavare att inte underblåsa hatet i samhället och öka polariseringen. Det blir snart till en självgående våldsspiral som gör nyrekryteringen till extrema ”riddarordnar” ännu lättare. I det fallet var Jens Stoltenberg föredömligt återhållsam efter dåden i Norge. Men man kan möjligen fråga sig om det hade varit annorlunda om det även där hade handlat om en islamistisk galning istället för kristen?
Sarkozy har åtminstone sin bild klar. Merah var inte en galning utan ett monster och fanatiker, betonade han i ett tal till nationen strax efter att denne dödats. Tidigare har Sarkozy, i presidentvalsrörelsen, utropat att halalslaktat kött skulle vara den viktigaste valfrågan och talat om att utestänga invandrare från ”svaga stater” och att halvera invandringen. Med detta vill han förstås plocka röster från Le Pen i andra valomgången. Men risken är alltså att han samtidigt häller bensin på elden. Låt oss hoppas att han fortsättningsvis visar det ansvar som det borde anstå den store statsman han ofta vill framstå som.
Att fiska röster i främlingsfientliga vatten är inte heller främmande för etablerade partier här i Sverige. Då tänker jag främst på folkpartistiska utspel om gynundersökning för småflickor, kortare föräldraförsäkring för utlandsfödda barn, direktutvisning av invandrare som begår brott och slöjförbud i skolan. Med dylika förslag försökte de tävla med Sverigedemokraterna i förra valet och de poppar upp med jämna mellanrum i utspel från partiledaren Jan Björklund eller integrationsministern Erik Ullenhag.
Birgitta Ohlsson bör alltså ha goda möjligheter att börja med att studera sitt eget partis utveckling om hon vill kartlägga utbredningen av populism i dess frågor. Det förefaller vara hög tid för en intern partidebatt om vägvalet i frågor som rör integration, mänskliga rättigheter, diskriminering och rasism eller främlingsfientlighet om man så vill.
Erik Sandberg, journalist och dokumentärfilmare, fick 2006 pris för sin film ”Snällfällan” som handlade om Folkpartiets förvandling från liberalt parti med liberala värderingar till ett alltmer värdekonservativt parti med auktoritära eller repressiva åtgärder som främsta politiska verktyg inte minst riktade mot invandrare. Han noterade i en artikel inför valet 2010 att när Folkpartiet talar med väljarkåren handlar det nästan uteslutande om ”brott, bidragsutnyttjande och islamsk extremism” (Newsmill 2010-08-19, uppdaterad 2011-11-02). Han noterar också i artikeln det perspektivets likhet med Sverigedemokraternas. Han säger också att det som började som kritik av islams extremism alltmer kommit att handla om ”kritik av islam i allmänhet”.
Däremot säger han sig också ha ändrat uppfattning om syftet med denna politik. Tidigare har han beskrivit omsvängningen som röstfiske men menar nu att det istället handlar om en djupare riktningsförändring för europeisk liberalism. De tidigare grundläggande liberala idéerna om frigörelse för individen från auktoritära krafter som begränsar rörelsefriheten såväl fysiskt som mentalt ska ha omvärderats, menar Sandberg. Utifrån tankegången att friheten blivit för stor och att ett globaliserat och mångkulturellt samhälle inte klarar av för mycket av individens frihet. Staten måste därför, enligt Sandbergs teori om den ”nya” liberalismen, fostra befolkningen kulturellt vilket sker genom skolans försorg och med integrationspolitiska instrument som assimilerar invandrare snarare än integrerar dem. Det här framställer alltså Sandberg som en ideologisk kursändring som rör sig på ett djupare plan än röstfiskets. Det är en oerhört intressant teori och artikel som härmed rekommenderas. Men hans slutkläm röjer en stor brist i teorin. Han avslutar den nämligen med att säga att inget tyder på att Folkpartiet tänkt ändra kurs och att det enda som skulle få dem att överväga detta vore ”ett rejält valnederlag”.
Det antyder alltså att det ändå handlar om röstmaximering. Så länge den förda politiken betraktas som framgångsrik och gångbar för att vinna röster så håller man fast vid den. Om inte så kanske man överger den. Det är alltså ändå i grunden en bedömning av vilka samhällsrörelser man väljer att känna av och låta färga sin politik. Kalla det röstfiske eller politisk omvärdering eller vad man vill.
I det läge som nu råder med kallblodiga våldsdåd som riskerar att så frön till nya våldsdåd i en eskalerande spiral bör de partier som betraktas som etablerade, stabila och normbildande alldeles särskilt noggrant rannsaka sig själva, tona ned sin retorik och ägna en god stund åt eftertanke.
söndag 25 mars 2012
Carl Bildt – en extremt olämplig utrikesminister
Per Ahlmark har rasat mot Carl Bildt för hans tystnad om den ungerska högerregeringens överträdelser mot mänskliga rättigheter.
Han kräver Bildts avgång och tycker det är pinsamt att hans partikamrater sitter i samma regering. Det håller jag helt med om.
Men han hade också kunnat attackera Bildt för tystnaden om de fängslade journalisterna i Etiopien eller kanske allra främst för hans inblandning i Lundin Oils exploatering i Sudan. De graverande dokument Aftonbladet redovisade häromdagen spär på bilden av Bildts olämplighet som utrikesminister.
Antingen är han en väldigt dålig analytiker av länders samhällsgeografi och politiska skeenden, med skral förmåga att koppla samman det som hände i Sudan med Lundins engagemang i området. Eller också är han i total avsaknad av etik och moral.
Det borde nämligen vara tämligen irrelevant hur mycket Bildt visste eller inte visste om vad som skedde i Sudan - eller närmare bestämt det område som benämns ”Block 5A” – mellan år 2000 och 2006. Som dåvarande styrelsemedlem av Lundin Oil hade han bland annat legat bakom företagets etiska riktlinjer. Enligt dessa skulle företaget vara väldigt öppna med vad som händer i området och vara medvetna om ”vilken påverkan våra säkerhetsarrangemang har i samhället”.
Han har förstås också inhämtat mängder av information om Sudan och vad som hände i landet under den här perioden. På Bildts blogg kan man läsa inlägg från 2005 där han lägger ut texten om landet och om hur han träffat och säger sig känna ledande personer i södra Sudan. Självklart har han haft en god bild av läget och vilken roll Lundin Oil spelat för skeendet i regionen där deras exploatering skett.
Han bör rimligen också ha kunnat informera sig via flera olika organisationers rapporter. Amnestys rapport från maj 2000: ”Sudan: The Human Price of Oil”, Christian Aids rapport från mars 2001: “The Scorched Earth: Oil and War in Sudan”, Läkare utan gränsers rapport från april 2002: “Violence, Health and Access to Aid in Unity State/Western Upper Nile, Sudan” eller Human Rights Watchs rapport från 2003: “Sudan, Oil and Human Rights”.
Så antingen är han en väldigt dålig analytiker av länders samhällsgeografi och politiska skeenden, med skral förmåga att koppla samman det som hände med Lundins engagemang i området. Eller också var han fullt medveten om läget men i total avsaknad av etik och moral.
Oavsett vilket är det ett problem för Sverige att ha en sådan person som utrikesminister med ansvar för Sveriges hållning gentemot andra länder.
Personligen lutar jag åt det sistnämnda, avsaknaden av etik och moral. Förvisso visar han ofta prov på dubbelmoral. Jag tänker alldeles särskilt på en artikel han skrev tillsammans med Hillary Clinton till minne av Raoul Wallenberg (SvD Brännpunkt 18/1-12), där nazistmotståndaren Dietrich Bonhoeffer citerades:
”Att inte protestera när man ser ondska är ondska i sig... Att inte handla är i sig en handling”.
En sak måste man beundra när det gäller Carl Bildt. Han har en oöverträffad överlevnadsförmåga. När andra får avgå för att de köpt toblerone eller feltolkat riksdagens regler om hyresersättning glider Bildt vidare genom att fnysa åt kritiken. Han är bland annat en mästare på att prata om annat när det bränner till. Se bara hur han, hos Skavlan, slingrar sig ur att behöva prata om Etiopien genom att istället börja prata om Norge och hur han besvarar frågor han ställer till sig själv:
Andra bloggare om Carl Bildt:
http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2012/03/oljans-farliga-begar-och-bildts.html
http://hogbergstankar.blogspot.se/2012/03/smor-olja-och-carl-bildt-lika-med-glida.html
http://kulturbloggen.com/?p=51584
http://komigenuva.wordpress.com/2012/03/21/ska-carl-bildt-aldrig-avga/
http://mikaelclemensblogg.blogspot.se/2011/12/bildt-och-juholt.html
http://jinge.se/mediekritik/carl-bildts-ande-och-lundin-petroleum.htm
Han kräver Bildts avgång och tycker det är pinsamt att hans partikamrater sitter i samma regering. Det håller jag helt med om.
Men han hade också kunnat attackera Bildt för tystnaden om de fängslade journalisterna i Etiopien eller kanske allra främst för hans inblandning i Lundin Oils exploatering i Sudan. De graverande dokument Aftonbladet redovisade häromdagen spär på bilden av Bildts olämplighet som utrikesminister.
Antingen är han en väldigt dålig analytiker av länders samhällsgeografi och politiska skeenden, med skral förmåga att koppla samman det som hände i Sudan med Lundins engagemang i området. Eller också är han i total avsaknad av etik och moral.
Det borde nämligen vara tämligen irrelevant hur mycket Bildt visste eller inte visste om vad som skedde i Sudan - eller närmare bestämt det område som benämns ”Block 5A” – mellan år 2000 och 2006. Som dåvarande styrelsemedlem av Lundin Oil hade han bland annat legat bakom företagets etiska riktlinjer. Enligt dessa skulle företaget vara väldigt öppna med vad som händer i området och vara medvetna om ”vilken påverkan våra säkerhetsarrangemang har i samhället”.
Han har förstås också inhämtat mängder av information om Sudan och vad som hände i landet under den här perioden. På Bildts blogg kan man läsa inlägg från 2005 där han lägger ut texten om landet och om hur han träffat och säger sig känna ledande personer i södra Sudan. Självklart har han haft en god bild av läget och vilken roll Lundin Oil spelat för skeendet i regionen där deras exploatering skett.
Han bör rimligen också ha kunnat informera sig via flera olika organisationers rapporter. Amnestys rapport från maj 2000: ”Sudan: The Human Price of Oil”, Christian Aids rapport från mars 2001: “The Scorched Earth: Oil and War in Sudan”, Läkare utan gränsers rapport från april 2002: “Violence, Health and Access to Aid in Unity State/Western Upper Nile, Sudan” eller Human Rights Watchs rapport från 2003: “Sudan, Oil and Human Rights”.
Så antingen är han en väldigt dålig analytiker av länders samhällsgeografi och politiska skeenden, med skral förmåga att koppla samman det som hände med Lundins engagemang i området. Eller också var han fullt medveten om läget men i total avsaknad av etik och moral.
Oavsett vilket är det ett problem för Sverige att ha en sådan person som utrikesminister med ansvar för Sveriges hållning gentemot andra länder.
Personligen lutar jag åt det sistnämnda, avsaknaden av etik och moral. Förvisso visar han ofta prov på dubbelmoral. Jag tänker alldeles särskilt på en artikel han skrev tillsammans med Hillary Clinton till minne av Raoul Wallenberg (SvD Brännpunkt 18/1-12), där nazistmotståndaren Dietrich Bonhoeffer citerades:
”Att inte protestera när man ser ondska är ondska i sig... Att inte handla är i sig en handling”.
En sak måste man beundra när det gäller Carl Bildt. Han har en oöverträffad överlevnadsförmåga. När andra får avgå för att de köpt toblerone eller feltolkat riksdagens regler om hyresersättning glider Bildt vidare genom att fnysa åt kritiken. Han är bland annat en mästare på att prata om annat när det bränner till. Se bara hur han, hos Skavlan, slingrar sig ur att behöva prata om Etiopien genom att istället börja prata om Norge och hur han besvarar frågor han ställer till sig själv:
Andra bloggare om Carl Bildt:
http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2012/03/oljans-farliga-begar-och-bildts.html
http://hogbergstankar.blogspot.se/2012/03/smor-olja-och-carl-bildt-lika-med-glida.html
http://kulturbloggen.com/?p=51584
http://komigenuva.wordpress.com/2012/03/21/ska-carl-bildt-aldrig-avga/
http://mikaelclemensblogg.blogspot.se/2011/12/bildt-och-juholt.html
http://jinge.se/mediekritik/carl-bildts-ande-och-lundin-petroleum.htm
Etiketter:
Carl Bildt,
Lundin Oil,
Sudan,
Utrikespolitik
lördag 24 mars 2012
Folkpartiet och islamofobin – den ena handen vet inte vad den andra gör?
Mohammed Merah och Anders Behring Breivik, fanatiska kombattanter på var sin sida och ändå så lika. Det är många som noterat de många gemensamma nämnarna. Blinda i sitt hat, fantasin om att vara ”riddare” för sin religion, psykiskt instabila, vapenfixerade, ensamvargar som av sin omgivning betraktats som stillsamma och tillbakadragna. Ingen tycks ha anat deras drift att med blodsdåd urskillningslöst förgöra de som betraktas som fienden, till och med barn.
Deras dåd har med självklarhet upprört och ingen säger sig förstås försvara deras beteende. Men det är ändå viktigt att hålla isär vad det är man talar om. Religionerna som sådana eller våldsverkare och terrorister som utför sina dåd i religionens namn? I en ledare i Aftonbladet skriver Anders Lindberg klokt att det är lika absurt att döma alla muslimer för vad Merah gjort som att döma alla kristna för Behring Breiviks dåd.
Det vilar ett särskilt tungt ansvar på makthavare att inte underblåsa hatet i samhället och öka polariseringen. Det blir snart till en självgående våldsspiral som gör nyrekryteringen till extrema ”riddarordnar” ännu lättare. I det fallet var Jens Stoltenberg föredömligt återhållsam efter dåden i Norge. Men man kan möjligen fråga sig om det hade varit annorlunda om det även där hade handlat om en islamistisk galning istället för kristen?
Sarkozy har åtminstone sin bild klar. Merah var inte en galning utan ett monster och fanatiker, betonade han i ett tal till nationen strax efter att denne dödats. Tidigare har Sarkozy, i presidentvalsrörelsen, utropat att halalslaktat kött skulle vara den viktigaste valfrågan och talat om att utestänga invandrare från ”svaga stater” och att halvera invandringen. Med detta vill han förstås plocka röster från Le Pen i andra valomgången. Men risken är alltså att han samtidigt häller bensin på elden. Låt oss hoppas att han fortsättningsvis visar det ansvar som det borde anstå den store statsman han ofta vill framstå som.
Att fiska röster i främlingsfientliga vatten är inte heller främmande för etablerade partier här i Sverige. Då tänker jag främst på Folkpartiets utspel om gynundersökning för småflickor, kortare föräldraförsäkring för utlandsfödda barn, direktutvisning av invandrare som begår brott och slöjförbud i skolan. Med dylika förslag försökte de tävla med Sverigedemokraterna i förra valet.
Det där med slöjförbud är för övrigt en sak som Björklund vägrat att stoppa i malpåse. Om det har jag skrivit ett par gånger förut. Ett tag trodde jag mig nästan vara ensam om mina reflektioner om dessa ständiga försök att tänja tolkningsutrymmet avseende diskrimineringslagen. Tills jag häromdagen fick syn på ett inlägg i Helsingborgs Dagblad. I det ställer Patricia Lorenzoni, forskare i idéhistoria och krönikör, också frågan varför etablerade medier så kritiklöst accepterat TT:s rubricering av ”nyheten” om en pm från Skolverket som egentligen bara upprepar vad lagen säger och varför Jan Björklund har så svårt att förstå, eller inte vill förstå, vad han läser?
Ansvaret på våra politiker vilar alltså tungt eftersom de riskerar att underblåsa islamofobin. Det gällde tidigare men har förstärkts av dåden i Toulouse. Det konstaterar också mycket riktigt demokratiministern Birgitta Ohlsson (fp) i en debattartikel i dagens Aftonbladet (23/3 2012).
Hon noterar i artikeln hur populistiska och främlingsfientliga partier gått framåt på senare tid och hur hatet slår emot bland andra muslimska kvinnor som trakasseras när de bär slöja. Hon vill också som demokratiminister” studera den antimuslimska miljöns utveckling i Sverige och Europa” och nämner Wilders Frihetsparti, engelska Defence League och franska Marine Le Pen som exempel på politiska krafter som utmålar alla muslimer som fiender och allt som har med islam att göra som hotfullt.
Det låter bra. Hon bör i så fall börja studera sitt eget partis utveckling. Varför inte föra Jan Björklund och Erik Ullenhag lite avsides för konsultation? Det vore hälsosamt inför nästa valrörelse. För inte tänker väl Folkpartiet då än en gång haka på Sverigedemokraterna i sin slöjförbudsiver?
Deras dåd har med självklarhet upprört och ingen säger sig förstås försvara deras beteende. Men det är ändå viktigt att hålla isär vad det är man talar om. Religionerna som sådana eller våldsverkare och terrorister som utför sina dåd i religionens namn? I en ledare i Aftonbladet skriver Anders Lindberg klokt att det är lika absurt att döma alla muslimer för vad Merah gjort som att döma alla kristna för Behring Breiviks dåd.
Det vilar ett särskilt tungt ansvar på makthavare att inte underblåsa hatet i samhället och öka polariseringen. Det blir snart till en självgående våldsspiral som gör nyrekryteringen till extrema ”riddarordnar” ännu lättare. I det fallet var Jens Stoltenberg föredömligt återhållsam efter dåden i Norge. Men man kan möjligen fråga sig om det hade varit annorlunda om det även där hade handlat om en islamistisk galning istället för kristen?
Sarkozy har åtminstone sin bild klar. Merah var inte en galning utan ett monster och fanatiker, betonade han i ett tal till nationen strax efter att denne dödats. Tidigare har Sarkozy, i presidentvalsrörelsen, utropat att halalslaktat kött skulle vara den viktigaste valfrågan och talat om att utestänga invandrare från ”svaga stater” och att halvera invandringen. Med detta vill han förstås plocka röster från Le Pen i andra valomgången. Men risken är alltså att han samtidigt häller bensin på elden. Låt oss hoppas att han fortsättningsvis visar det ansvar som det borde anstå den store statsman han ofta vill framstå som.
Att fiska röster i främlingsfientliga vatten är inte heller främmande för etablerade partier här i Sverige. Då tänker jag främst på Folkpartiets utspel om gynundersökning för småflickor, kortare föräldraförsäkring för utlandsfödda barn, direktutvisning av invandrare som begår brott och slöjförbud i skolan. Med dylika förslag försökte de tävla med Sverigedemokraterna i förra valet.
Det där med slöjförbud är för övrigt en sak som Björklund vägrat att stoppa i malpåse. Om det har jag skrivit ett par gånger förut. Ett tag trodde jag mig nästan vara ensam om mina reflektioner om dessa ständiga försök att tänja tolkningsutrymmet avseende diskrimineringslagen. Tills jag häromdagen fick syn på ett inlägg i Helsingborgs Dagblad. I det ställer Patricia Lorenzoni, forskare i idéhistoria och krönikör, också frågan varför etablerade medier så kritiklöst accepterat TT:s rubricering av ”nyheten” om en pm från Skolverket som egentligen bara upprepar vad lagen säger och varför Jan Björklund har så svårt att förstå, eller inte vill förstå, vad han läser?
Ansvaret på våra politiker vilar alltså tungt eftersom de riskerar att underblåsa islamofobin. Det gällde tidigare men har förstärkts av dåden i Toulouse. Det konstaterar också mycket riktigt demokratiministern Birgitta Ohlsson (fp) i en debattartikel i dagens Aftonbladet (23/3 2012).
Hon noterar i artikeln hur populistiska och främlingsfientliga partier gått framåt på senare tid och hur hatet slår emot bland andra muslimska kvinnor som trakasseras när de bär slöja. Hon vill också som demokratiminister” studera den antimuslimska miljöns utveckling i Sverige och Europa” och nämner Wilders Frihetsparti, engelska Defence League och franska Marine Le Pen som exempel på politiska krafter som utmålar alla muslimer som fiender och allt som har med islam att göra som hotfullt.
Det låter bra. Hon bör i så fall börja studera sitt eget partis utveckling. Varför inte föra Jan Björklund och Erik Ullenhag lite avsides för konsultation? Det vore hälsosamt inför nästa valrörelse. För inte tänker väl Folkpartiet då än en gång haka på Sverigedemokraterna i sin slöjförbudsiver?
torsdag 22 mars 2012
Jan Björklund – en gul person
Kommer just hem från ett kvällsevenemang på jobbet. En föreläsare höll en sån där säljarkurs där kunderna delas in i olika typer. Dessa gavs olika färger, gul, grön, röd och blå. Är väl allmänt skeptisk till dylika kategoriseringar men som en lek med schabloner kan det ibland vara lite kul. Den gula personen kännetecknades hur som helst av att ständigt ha nya projekt på gång, sprudla ur sig förslag och idéer men utan tanke på hur säcken ska knytas ihop så att säga.
- Nämn en gul offentlig person, uppmanade föreläsaren.
- Jan Björklund, föreslog jag. Han har massor av idéer och de leder ingen vart.
Vet inte om det gick hem hos föreläsaren (han var kanske folkpartist?). Lustigt nog slog jag på bussen hem upp Aftonbladet och fick genast se en ledare om just Jan Björklund och hans skolfiasko. Tänkte då på hans ständiga prat om den usla skolan och alla hans uppslag för att ställa allt till rätta.
- Svenska skolor har världens största ordningsproblem, röt Jan. Han ägnar sig åt onyanserad svartmålning och blandar ihop undersökningar, röt Lärarförbundet tillbaka.
- Lärarlegitimation, det kommer höja statusen på yrket, hojtade Jan. För snäv tidsram, sa Skolverket. Mer komplext än vi anat, suckade statssekreteraren på utbildningsdepartementet.
- Skolor måste kunna utfärda generella slöjförbud, skrek Jan. Bryter mot lagen, säger DO, och varje fall måste bedömas för sig. Det har inte hindrat Björklund från att ständigt återkomma med samma utspel, senast i januari i år.
- Bättre lärarutbildning, ropade Jan, medan stolarna gapar tomma på de nya lärarutbildningarna. Debatten har skadat läraryrkets status, menar Högskoleverket.
Ja, så där skulle man kunna fortsätta några år bakåt i tiden. Detta ständiga klankande på skolan som Jan Björklund ägnat sig åt började redan när han var i opposition och har sedan bara fortsatt. Under tiden går lärarna på knäna och måste ägna allt mer tid åt administration. Något säger mig att det är konkurrensutsättningen som kräver mer dokumentation för att uppföljning och utvärdering av kvalitet ska kunna göras. Ett sisyfosarbete som går ut över undervisningen och alltså, ironiskt nog, kvaliteten.
Hur som helst har nu Björklund haft ganska många år på sig och de svaga resultaten av alla hans idéer kan knappast längre skyllas på 70-talets flumskola. Snarare är det Jan Björklund som måste sluta flumma om skolan. Alla hans utspel och idéer ställer bara till förargelse bland lärare och skadar yrkets status och leder framför allt inte till något resultat, alltså bättre kunskaper hos eleverna.
Jag tror helt bestämt att Björklund faktiskt är en riktigt gul persontyp i alla fall!?
Andra bloggare om Björklund och skolan:
http://www.skolaochsamhalle.se/skolpolitik/sten-svensson-nar-verkligheten-hinner-ifatt-jan-bjorklund/
http://lagen.net/index.php?s=ordningsbetyg
http://www.alliansfrittsverige.nu/2012/02/bjorklund-okunnig-om-sin-egen.html
http://lrbloggar.se/zoran/2012/02/16/lararnas-pressas/
http://pestosilvestri.blogspot.se/2012/03/svenska-skolan-pa-dekis-mangfaldens.html
- Nämn en gul offentlig person, uppmanade föreläsaren.
- Jan Björklund, föreslog jag. Han har massor av idéer och de leder ingen vart.
Vet inte om det gick hem hos föreläsaren (han var kanske folkpartist?). Lustigt nog slog jag på bussen hem upp Aftonbladet och fick genast se en ledare om just Jan Björklund och hans skolfiasko. Tänkte då på hans ständiga prat om den usla skolan och alla hans uppslag för att ställa allt till rätta.
- Svenska skolor har världens största ordningsproblem, röt Jan. Han ägnar sig åt onyanserad svartmålning och blandar ihop undersökningar, röt Lärarförbundet tillbaka.
- Lärarlegitimation, det kommer höja statusen på yrket, hojtade Jan. För snäv tidsram, sa Skolverket. Mer komplext än vi anat, suckade statssekreteraren på utbildningsdepartementet.
- Skolor måste kunna utfärda generella slöjförbud, skrek Jan. Bryter mot lagen, säger DO, och varje fall måste bedömas för sig. Det har inte hindrat Björklund från att ständigt återkomma med samma utspel, senast i januari i år.
- Bättre lärarutbildning, ropade Jan, medan stolarna gapar tomma på de nya lärarutbildningarna. Debatten har skadat läraryrkets status, menar Högskoleverket.
Ja, så där skulle man kunna fortsätta några år bakåt i tiden. Detta ständiga klankande på skolan som Jan Björklund ägnat sig åt började redan när han var i opposition och har sedan bara fortsatt. Under tiden går lärarna på knäna och måste ägna allt mer tid åt administration. Något säger mig att det är konkurrensutsättningen som kräver mer dokumentation för att uppföljning och utvärdering av kvalitet ska kunna göras. Ett sisyfosarbete som går ut över undervisningen och alltså, ironiskt nog, kvaliteten.
Hur som helst har nu Björklund haft ganska många år på sig och de svaga resultaten av alla hans idéer kan knappast längre skyllas på 70-talets flumskola. Snarare är det Jan Björklund som måste sluta flumma om skolan. Alla hans utspel och idéer ställer bara till förargelse bland lärare och skadar yrkets status och leder framför allt inte till något resultat, alltså bättre kunskaper hos eleverna.
Jag tror helt bestämt att Björklund faktiskt är en riktigt gul persontyp i alla fall!?
Andra bloggare om Björklund och skolan:
http://www.skolaochsamhalle.se/skolpolitik/sten-svensson-nar-verkligheten-hinner-ifatt-jan-bjorklund/
http://lagen.net/index.php?s=ordningsbetyg
http://www.alliansfrittsverige.nu/2012/02/bjorklund-okunnig-om-sin-egen.html
http://lrbloggar.se/zoran/2012/02/16/lararnas-pressas/
http://pestosilvestri.blogspot.se/2012/03/svenska-skolan-pa-dekis-mangfaldens.html
måndag 19 mars 2012
Bevare Finland för arbetslinjen
I dagens SvD utropar Maria Ludvigsson i sin ledare att ”Jobbskatteavdrag på export göder vårt ego”. Hon har lyssnat på radio och hört en finsk nationalekonom som gillar arbetslinjen. Häftigt värre. Nu är Sverige förebilder för världen, tycker Ludvigsson, och föreslår en slogan; ”Stockholm – the working capital of Scandinavia”.
Kan inte påstå att mitt ego stärks särskilt av att höra att en finsk nationalekonom vill föra över alliansens arbetslinje-politik till Finland. Juhani Vartiainen har jobbat i Sverige i 10 år. Tidigare på LO men senast på Konjunkturinstitutet under regeringen. Han vill alltså att Finland ska göra åtstramningar av socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar och införa jobbskatteavdrag.
Det som ledaren i SvD inte refererar från radions God morgon världen (P1) är att vart fjärde hushåll i Finland uppger att de har svårt att betala räkningar. Dessutom att sjukförsäkringen gäller i 300 dagar, ungefär som i Sverige. Vidare att A-kassan är mer frikopplad från fackligt medlemskap än i Sverige. Inte heller att grundbeloppet de arbetslösa har rätt till är drygt 1000 kronor lägre än i Sverige.
”När folk tvingas ut på arbetsmarknaden genom en sån här lite hård arbetsutbudspolitik då blir det förstås alltid initialt problem”, säger Vartiainen i radiointervjun, men att nationalekonomer som han vet att på lång sikt när arbetsutbudet ökar kommer jobben. Det är bara att vänta i några år, menar han.
Problemet är bara att arbetslinjen har varit regeringens käpphäst sedan 2006 och den är uppenbart misslyckad när det gäller att skapa jobb. När det gäller att skapa klyftor har den däremot varit framgångsrik.
Enligt regeringens (Arbetsmarknadsdepartementet) egna PM 2012-03-16 kan kurvorna följas från 2001 till 2012. De skvallrar om arbetslinjens misslyckande.
Sysselsättningsgraden var 2006 ca 65 % och nu 2012 (februari) ligger den på 64,5 %.
Arbetslösheten var 2006 7,5 % och ligger nu 2012 på 7,8 %.
Inte särskilt övertygande siffror om man vill argumentera för något som heter arbetslinjen. Däremot har klyftorna ökat. Bilderna på soppköer i Stockholm har upprört många men är bara en visualisering av det som undersökning efter undersökning visar. Nämligen att de som inget jobb har blir allt fattigare och får det allt svårare.
Det gäller tydligen i Finland också. En annan sak Ludvigsson i SvD valde att inte beröra från radioprogrammet hon refererade till. Volontärerna på Kafé Sympis i Gårdsbacka utanför Helsingfors som försöker lindra för de som har ont om pengar vittnar om stor ökning i tillströmningen av hungriga som vill äta deras billiga grötfrukost.
Bevare Finland för arbetslinjen!
Kan inte påstå att mitt ego stärks särskilt av att höra att en finsk nationalekonom vill föra över alliansens arbetslinje-politik till Finland. Juhani Vartiainen har jobbat i Sverige i 10 år. Tidigare på LO men senast på Konjunkturinstitutet under regeringen. Han vill alltså att Finland ska göra åtstramningar av socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar och införa jobbskatteavdrag.
Det som ledaren i SvD inte refererar från radions God morgon världen (P1) är att vart fjärde hushåll i Finland uppger att de har svårt att betala räkningar. Dessutom att sjukförsäkringen gäller i 300 dagar, ungefär som i Sverige. Vidare att A-kassan är mer frikopplad från fackligt medlemskap än i Sverige. Inte heller att grundbeloppet de arbetslösa har rätt till är drygt 1000 kronor lägre än i Sverige.
”När folk tvingas ut på arbetsmarknaden genom en sån här lite hård arbetsutbudspolitik då blir det förstås alltid initialt problem”, säger Vartiainen i radiointervjun, men att nationalekonomer som han vet att på lång sikt när arbetsutbudet ökar kommer jobben. Det är bara att vänta i några år, menar han.
Problemet är bara att arbetslinjen har varit regeringens käpphäst sedan 2006 och den är uppenbart misslyckad när det gäller att skapa jobb. När det gäller att skapa klyftor har den däremot varit framgångsrik.
Enligt regeringens (Arbetsmarknadsdepartementet) egna PM 2012-03-16 kan kurvorna följas från 2001 till 2012. De skvallrar om arbetslinjens misslyckande.
Sysselsättningsgraden var 2006 ca 65 % och nu 2012 (februari) ligger den på 64,5 %.
Arbetslösheten var 2006 7,5 % och ligger nu 2012 på 7,8 %.
Inte särskilt övertygande siffror om man vill argumentera för något som heter arbetslinjen. Däremot har klyftorna ökat. Bilderna på soppköer i Stockholm har upprört många men är bara en visualisering av det som undersökning efter undersökning visar. Nämligen att de som inget jobb har blir allt fattigare och får det allt svårare.
Det gäller tydligen i Finland också. En annan sak Ludvigsson i SvD valde att inte beröra från radioprogrammet hon refererade till. Volontärerna på Kafé Sympis i Gårdsbacka utanför Helsingfors som försöker lindra för de som har ont om pengar vittnar om stor ökning i tillströmningen av hungriga som vill äta deras billiga grötfrukost.
Bevare Finland för arbetslinjen!
söndag 18 mars 2012
Romskt kulturår 2012 – regeringens fromma förhoppning
Regeringen utropade i början av året ett Romskt kulturår. Det antas vara 500 år sedan de första romerna kom till Sverige och eftersom romerna är ett av våra nationella minoritetsfolk tycker regeringen detta minne kan vara värt att fira. Säger de i alla fall.
Hittills har det blivit en konferens som Kulturrådet anordnade den 12 mars. 250 personer samlades i riksdagen för att fira. Vackert så, men i övrigt finns inga aktiviteter utförda eller planerade. Det kan tyckas märkligt. Men när man tittar närmare på det är det egentligen inte så konstigt. Regeringen har nämligen bara hittat på detta med ett romskt kulturår och hoppas nu att alla kulturinstitutioner ska nappa på idén och genomföra året åt regeringen.
I en artikel som infördes i ett antal tidningar och som finns publicerad på regeringens hemsida står nämligen att läsa:
”Vår förhoppning är att 2012 ska bli startskottet för pjäser, utställningar, konserter, skolaktiviteter och andra kulturarrangemang som uppmärksammar romers kultur och språk samt vår sammanflätade historia, både det ljusa och det mörka. Staten kan självfallet inte styra vad kommunala och fristående teatrar, skolor och andra gör, men vi hoppas att många kulturinstitutioner kommer visa sig medvetna om historien och vikten av att lyfta fram romer. Ett synliggörande av romsk kultur är också en del i att öka kunskapen om en av våra fem nationella minoriteter.”
Det där med att staten självfallet inte kan styra är lite anmärkningsvärt. Varför inte, måste man fråga sig? Ekonomiska styrmedel exempelvis brukar väl fungera alldeles utmärkt, eller?
När det gäller Strindbergsåret 2012 har i regeringens regleringsbrev till Kulturrådet formulerats ett uppdrag som preciserar en hel del som ska göras:
De ska ansvara för en samordningsgrupp, koordinera aktiviteter, informera om och marknadsföra Strindbergsåret både nationellt och internationellt samt följa upp och redovisa resultaten. Extra pengar är förstås också anslagna till detta, även om det inte rör sig om imponerande summor.
När det gäller det romska kulturåret däremot har Kulturrådet, som gavs i uppdrag att ordna den nämnda konferensen, i övrigt i sitt regleringsbrev inga uppdrag knutna till detta.
Det handlar alltså inte heller här om att detaljstyra den kulturella verksamheten kring Strindberg. Men det är en helt annan styrning som ska säkerställa att någonting händer när det gäller Strindberg än när det handlar om romer.
Man kan fråga sig om det också ingår i regeringens stolta roma-strategi som integrationsministern Erik Ullenhag ansvarar för?
Hittills har det blivit en konferens som Kulturrådet anordnade den 12 mars. 250 personer samlades i riksdagen för att fira. Vackert så, men i övrigt finns inga aktiviteter utförda eller planerade. Det kan tyckas märkligt. Men när man tittar närmare på det är det egentligen inte så konstigt. Regeringen har nämligen bara hittat på detta med ett romskt kulturår och hoppas nu att alla kulturinstitutioner ska nappa på idén och genomföra året åt regeringen.
I en artikel som infördes i ett antal tidningar och som finns publicerad på regeringens hemsida står nämligen att läsa:
”Vår förhoppning är att 2012 ska bli startskottet för pjäser, utställningar, konserter, skolaktiviteter och andra kulturarrangemang som uppmärksammar romers kultur och språk samt vår sammanflätade historia, både det ljusa och det mörka. Staten kan självfallet inte styra vad kommunala och fristående teatrar, skolor och andra gör, men vi hoppas att många kulturinstitutioner kommer visa sig medvetna om historien och vikten av att lyfta fram romer. Ett synliggörande av romsk kultur är också en del i att öka kunskapen om en av våra fem nationella minoriteter.”
Det där med att staten självfallet inte kan styra är lite anmärkningsvärt. Varför inte, måste man fråga sig? Ekonomiska styrmedel exempelvis brukar väl fungera alldeles utmärkt, eller?
När det gäller Strindbergsåret 2012 har i regeringens regleringsbrev till Kulturrådet formulerats ett uppdrag som preciserar en hel del som ska göras:
De ska ansvara för en samordningsgrupp, koordinera aktiviteter, informera om och marknadsföra Strindbergsåret både nationellt och internationellt samt följa upp och redovisa resultaten. Extra pengar är förstås också anslagna till detta, även om det inte rör sig om imponerande summor.
När det gäller det romska kulturåret däremot har Kulturrådet, som gavs i uppdrag att ordna den nämnda konferensen, i övrigt i sitt regleringsbrev inga uppdrag knutna till detta.
Det handlar alltså inte heller här om att detaljstyra den kulturella verksamheten kring Strindberg. Men det är en helt annan styrning som ska säkerställa att någonting händer när det gäller Strindberg än när det handlar om romer.
Man kan fråga sig om det också ingår i regeringens stolta roma-strategi som integrationsministern Erik Ullenhag ansvarar för?
lördag 17 mars 2012
Ungdomslöner – ineffektiva och diskriminerande
Särskilda ungdomslöner förs nu fram som en generallösning av problemet med ungdomsarbetslöshet. Folkpartiet och Centern har gjort utspel där detta beskrivs som en genial lösning. Sanningen är att det är synnerligen ogenomtänkt och är svagt styrkt empiriskt. Inte så ovanligt förstås när det gäller Folkpartiets idéer.
Folkpartiets förslag är 75 % av ingångslönen för personer yngre än 23 år. Partiet kommer att framIägga detta förslag i de 100 största kommunerna. Man undrar vad denna begränsning av antalet kommuner handlar om? Om det är så självklart effektivt så kunde väl förslaget läggas i alla kommuner? Sanningen är snarare att Folkpartiledaren inte har en aning om ungdomslöners effektivitet och därmed skulle Sveriges 100 största kommuner bli laboratorieråttor och åtgärdens effektivitet studeras och utvärderas i efterhand (?).
Ideologisk förankring?
Framför allt när det gäller Fp kan man fråga sig i vilken ideologi förslaget förankras? Inte är det i liberal ideologi åtminstone. Ett av fundamenten i liberal ideologi är ju att en fri konkurrens ska sålla fram de mest kompetenta. Oavsett det gäller produkter eller företag samt dess anställda. Det är alltså kompetens, duktighet och utbildning eller yrkesskicklighet som ska vara kriterier för anställning och lönesättning. På så vis får också företagen de bäst lämpade och mest effektiva medarbetarna. Åldern bör således vara irrelevant.
Så uppfattar jag liberal ideologi i alla fall. Eller har jag missat något? När Folkpartiet som anser sig vara ett liberalt parti plötsligt lägger in ålder som avgörande kriterium för lönesättning underminerar de ju basen för hela det tankegodset.
Däremot har vi ju redan ingångslöner och olika former av lärlingskontrakt som bygger på idén att oprövade kort får finna sig i att börja med lägre lön tills en viss kompetens byggts upp och prestationer har utvärderats. Det är, enligt min mening, helt naturligt men är ju inte direkt kopplat till åldern. Möjligen tycker Fp och C att dessa ingångslöner, som är frukter av åratal av parternas förhandlingar, är för höga? Det vore att underkänna parternas kompetens att avgöra den rimliga lägstalönen i olika branscher.
Effektiviteten
Vad ska då dessa ungdomslöner göra för magisk effekt för ungdomsarbetslösheten? Sanningen är att ingen riktigt vet vad de kan ha för effekter. ”Forskningen ger inte heller något entydigt svar”, säger bland andra Anders Forslund på IFAU till P1 (Ekot).
Svenska Dagbladet har också gjort en genomgång av Magdalena Anderssons (S) påstående om avsaknaden av positiva effekter av sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga anställda. En reform som bygger på samma idé som ungdomslöner, om än inte lika direkt i sin utformning. Den visar att det inte finns några statistiskt säkra positiva effekter eller som det sägs i så fall mycket ”svaga effekter”. Hela idén har alltså ett mycket svagt empiriskt stöd.
Men låt oss ändå leka med tanken att det skulle vara oerhört effektivt att sänka ungdomars lön till 75 % av ingångslönerna. Är det då i så fall helt odelat positivt? Man kan ju utveckla idén I SÅ FALL till hela arbetsmarknaden. Varför inte sänka ALLA löner till 75 % av dagens nivå? Tänk vad arbetsgivarnas lönekostnader skulle minska och vilken konkurrenskraft vi skulle få internationellt. Eller varför inte gå ännu längre och sänka med 50 %? Eller varför inte ta steget ut och avskaffa löner helt och hållet? Lite nyslaveri kanske eller livegenskap moderne. Då blir ju lyckan total och vi kan säkert se en ökning av sysselsättningen oavsett om vi mäter grad eller antal. Toppen!
Lönediskriminering!
Förutom det faktum att forskning visar att uppfattningen om ungdomslönernas förträfflighet är felaktig när det gäller att lösa arbetslöshetsproblemet så är de dessutom djupt diskriminerande och orättvisa. Det brukar vara helt naturligt att en ingångslön är lägre än mer erfarna arbetares och tjänstemäns. Men kriteriet ska då förstås inte vara åldern utan erfarenheten. Att med automatik koppla lön till ålder håller inte och skulle det tillämpas generellt kan jag inte se annat än att det skulle vara ett brott mot diskrimineringslagen.
Att sätta lön enbart efter kriteriet ålder strider om inte annat emot lagens intentioner. Här har arbetsgivare under en lång följd av år granskats för att de inte ska kunna ägna sig åt lönediskriminering och ge kvinnor lägre lön trots jämförbara arbetsuppgifter. Folkpartiet tycker alltså att en sådan orättvisa är helt OK när det gäller ålder.
Ungdomarna själva ger tummen ned
Det är synd och lite underligt att inte fler miljöpartister skriver om ungdomslöner. Jag är först om man får tro Politometerns sökmotor som ger 0 träffar för sökordet ”ungdomslöner” bland miljöpartistiska bloggare. Det finns ju kloka röster inom partiet. Björn Lindgren i Grön Ungdom exempelvis konstaterar helt riktigt bland annat att det ju inte finns några ungdomspriser på mat eller hyra. Men folkpartiet tänker sig kanske att unga människor ska stanna hemma hos föräldrarna långt upp i 20-årsåldern och låta dessa stå för försörjningsstöd långt efter att försörjningsplikten har upphört? Ännu ett strukturellt hinder för unga att skaffa sig ett eget självständigt liv efter myndighetsdagen.
Andra blogginlägg om ungdomslöner:
http://peterlandersson.blogspot.se/2012/03/tumma-ner-forslaget-om-ungdomsloner.html
http://camillawedin.wordpress.com/2012/03/12/folkpartiets-ungdomsloner-ar-ett-led-i-deras-nedmontering-av-arbetsratten-summan-blir-katastrofal/
http://jinge.se/mediekritik/bagdad-borg-infor-ingangsloner-for-unga-om-m-vinner-valet.htm
http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2012/03/om-jobbens-avgorande-betydelse-for.html
http://stefanhanna.blogspot.se/2012/03/gammeltank.html
Folkpartiets förslag är 75 % av ingångslönen för personer yngre än 23 år. Partiet kommer att framIägga detta förslag i de 100 största kommunerna. Man undrar vad denna begränsning av antalet kommuner handlar om? Om det är så självklart effektivt så kunde väl förslaget läggas i alla kommuner? Sanningen är snarare att Folkpartiledaren inte har en aning om ungdomslöners effektivitet och därmed skulle Sveriges 100 största kommuner bli laboratorieråttor och åtgärdens effektivitet studeras och utvärderas i efterhand (?).
Ideologisk förankring?
Framför allt när det gäller Fp kan man fråga sig i vilken ideologi förslaget förankras? Inte är det i liberal ideologi åtminstone. Ett av fundamenten i liberal ideologi är ju att en fri konkurrens ska sålla fram de mest kompetenta. Oavsett det gäller produkter eller företag samt dess anställda. Det är alltså kompetens, duktighet och utbildning eller yrkesskicklighet som ska vara kriterier för anställning och lönesättning. På så vis får också företagen de bäst lämpade och mest effektiva medarbetarna. Åldern bör således vara irrelevant.
Så uppfattar jag liberal ideologi i alla fall. Eller har jag missat något? När Folkpartiet som anser sig vara ett liberalt parti plötsligt lägger in ålder som avgörande kriterium för lönesättning underminerar de ju basen för hela det tankegodset.
Däremot har vi ju redan ingångslöner och olika former av lärlingskontrakt som bygger på idén att oprövade kort får finna sig i att börja med lägre lön tills en viss kompetens byggts upp och prestationer har utvärderats. Det är, enligt min mening, helt naturligt men är ju inte direkt kopplat till åldern. Möjligen tycker Fp och C att dessa ingångslöner, som är frukter av åratal av parternas förhandlingar, är för höga? Det vore att underkänna parternas kompetens att avgöra den rimliga lägstalönen i olika branscher.
Effektiviteten
Vad ska då dessa ungdomslöner göra för magisk effekt för ungdomsarbetslösheten? Sanningen är att ingen riktigt vet vad de kan ha för effekter. ”Forskningen ger inte heller något entydigt svar”, säger bland andra Anders Forslund på IFAU till P1 (Ekot).
Svenska Dagbladet har också gjort en genomgång av Magdalena Anderssons (S) påstående om avsaknaden av positiva effekter av sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga anställda. En reform som bygger på samma idé som ungdomslöner, om än inte lika direkt i sin utformning. Den visar att det inte finns några statistiskt säkra positiva effekter eller som det sägs i så fall mycket ”svaga effekter”. Hela idén har alltså ett mycket svagt empiriskt stöd.
Men låt oss ändå leka med tanken att det skulle vara oerhört effektivt att sänka ungdomars lön till 75 % av ingångslönerna. Är det då i så fall helt odelat positivt? Man kan ju utveckla idén I SÅ FALL till hela arbetsmarknaden. Varför inte sänka ALLA löner till 75 % av dagens nivå? Tänk vad arbetsgivarnas lönekostnader skulle minska och vilken konkurrenskraft vi skulle få internationellt. Eller varför inte gå ännu längre och sänka med 50 %? Eller varför inte ta steget ut och avskaffa löner helt och hållet? Lite nyslaveri kanske eller livegenskap moderne. Då blir ju lyckan total och vi kan säkert se en ökning av sysselsättningen oavsett om vi mäter grad eller antal. Toppen!
Lönediskriminering!
Förutom det faktum att forskning visar att uppfattningen om ungdomslönernas förträfflighet är felaktig när det gäller att lösa arbetslöshetsproblemet så är de dessutom djupt diskriminerande och orättvisa. Det brukar vara helt naturligt att en ingångslön är lägre än mer erfarna arbetares och tjänstemäns. Men kriteriet ska då förstås inte vara åldern utan erfarenheten. Att med automatik koppla lön till ålder håller inte och skulle det tillämpas generellt kan jag inte se annat än att det skulle vara ett brott mot diskrimineringslagen.
Att sätta lön enbart efter kriteriet ålder strider om inte annat emot lagens intentioner. Här har arbetsgivare under en lång följd av år granskats för att de inte ska kunna ägna sig åt lönediskriminering och ge kvinnor lägre lön trots jämförbara arbetsuppgifter. Folkpartiet tycker alltså att en sådan orättvisa är helt OK när det gäller ålder.
Ungdomarna själva ger tummen ned
Det är synd och lite underligt att inte fler miljöpartister skriver om ungdomslöner. Jag är först om man får tro Politometerns sökmotor som ger 0 träffar för sökordet ”ungdomslöner” bland miljöpartistiska bloggare. Det finns ju kloka röster inom partiet. Björn Lindgren i Grön Ungdom exempelvis konstaterar helt riktigt bland annat att det ju inte finns några ungdomspriser på mat eller hyra. Men folkpartiet tänker sig kanske att unga människor ska stanna hemma hos föräldrarna långt upp i 20-årsåldern och låta dessa stå för försörjningsstöd långt efter att försörjningsplikten har upphört? Ännu ett strukturellt hinder för unga att skaffa sig ett eget självständigt liv efter myndighetsdagen.
Andra blogginlägg om ungdomslöner:
http://peterlandersson.blogspot.se/2012/03/tumma-ner-forslaget-om-ungdomsloner.html
http://camillawedin.wordpress.com/2012/03/12/folkpartiets-ungdomsloner-ar-ett-led-i-deras-nedmontering-av-arbetsratten-summan-blir-katastrofal/
http://jinge.se/mediekritik/bagdad-borg-infor-ingangsloner-for-unga-om-m-vinner-valet.htm
http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2012/03/om-jobbens-avgorande-betydelse-for.html
http://stefanhanna.blogspot.se/2012/03/gammeltank.html
fredag 16 mars 2012
Ullenhag i Rinkeby – signal- och symbolpolitik
Så har då denna vecka gått och Erik Ullenhag kan packa ihop och ge sig av hem till fredagsmyset. I veckan som varit har han haft sitt kontor i Rinkeby. Han vill orientera sig om situationen. Jag hoppas han tog sig en rejäl titt på det socioekonomiska landskap som han och hans regeringskollegor har åstadkommit.
Kanske kan man hoppas på att han kan informera kollegorna i M om den barnfattigdom som de avfärdar som ”vänsterpropaganda”.
Eller de ökade klyftor som också avfärdas trots att de bekräftas i undersökning efter undersökning.
Eller den boendesegregering som förstärkts genom aggressiv utförsäljning av allmännyttan och omvandling av hyresrätter till bostadsrätter i innerstaden framför allt. Alternativen för den som har pengar är många fler nu än för 20 år sedan och tvärtom för den som inte har.
Erik Ullenhag har valt att prata mycket om att starta företag. Vi får då också förmoda att han nu noterat bristen på infrastruktur, som post, apotek och bank. En mindre bra grogrund för företagande. För de boende blir försämringarna en definitiv bekräftelse på utanförskapet, ett av regeringens favoritord.
Elisabeth Dahlin och Agneta Åhlund från Rädda Barnen förtydligar det hela i artikeln jag länkade till ovan:
”I Rädda Barnens arbete möter vi både unga och föräldrar som tappat tron på och tilliten till samhället. När svårigheterna är som störst blir ett flyttat stadsdelskontor, en stängd familjecentral eller en nedlagd skola en signal om – och en bekräftelse på – att man lämnats utanför. Vi ser ett samhälle som dras isär.”
Sanningen är ju att regeringen och Folkpartiet inte har någon politik på det här området. De pratar själva - i synnerhet Folkpartiet och Erik Ullenhag - däremot gärna om signaler och symboler. Sådana ska förvisso inte föraktas men det är regeringen som sköter signalsystemet och den här Rinkeby-trippen ska väl signalera att regeringen visst bryr sig om folk i förorten och skyla över den politik som har fördjupat problemen.
Den politik alliansregeringen bedriver är alltså en aktiv försämring för de sämst ställda. Det blir då svårt att komma på åtgärder för att vända utvecklingen eftersom man själv har drivit på den åt andra hållet. Kvar finns bara en sak som integrationsministern kan göra. Signalera sin närvaro. – Ni ser väl att jag vill väl, tycks han vädja.
Eftersom jag jobbar dagtid kunde jag inte närvara på onsdagens rådslag om främlingsfientlighet, intolerans och rasism. Men av de uppgifter jag fått från folk som var där var det hetare känslor än vanligt i tillställningar av det slaget. Många var förargade över Folkpartiets ”invandringspolitik”. Erik Ullenhag slingrade sig tydligen med undanflykten att det var regeringen och inte Folkpartiet som bjudit in till rådslag. Det är inte alltid lätt att avgöra numera om regeringens politik är hela regeringens eller bara Moderaternas eller något annat partis politik. Det är ömsom det ena och ömsom det andra, tycks det.
Vad jag förstår av rapporterna därifrån är att Ullenhag i alla fall INTE stämde upp i ”We shall overcome” åtminstone. Han hade väl fått ett tips från en gammal partikamrat om att den inte går hem i Rinkeby. För de yngre som inte vet vad detta betyder lägger jag in ett litet tv-klipp här. Intressant att notera också att det inte hänt så mycket på 20 år då regeringen senast (?) var i Rinkeby för att pejla läget.
Andra bloggare om Ullenhag i Rinkeby:
http://hakanwl.blogspot.com/2012/03/en-vecka-i-rinkeby-aldrig-mer-i-angered.html
http://jinge.se/integritet/ullenhag-sjunger-we-shall-overcome.htm
http://peterlandersson.blogspot.com/2012/03/ullenhag-fittja-och-en-sida-som-inte.html
Kanske kan man hoppas på att han kan informera kollegorna i M om den barnfattigdom som de avfärdar som ”vänsterpropaganda”.
Eller de ökade klyftor som också avfärdas trots att de bekräftas i undersökning efter undersökning.
Eller den boendesegregering som förstärkts genom aggressiv utförsäljning av allmännyttan och omvandling av hyresrätter till bostadsrätter i innerstaden framför allt. Alternativen för den som har pengar är många fler nu än för 20 år sedan och tvärtom för den som inte har.
Erik Ullenhag har valt att prata mycket om att starta företag. Vi får då också förmoda att han nu noterat bristen på infrastruktur, som post, apotek och bank. En mindre bra grogrund för företagande. För de boende blir försämringarna en definitiv bekräftelse på utanförskapet, ett av regeringens favoritord.
Elisabeth Dahlin och Agneta Åhlund från Rädda Barnen förtydligar det hela i artikeln jag länkade till ovan:
”I Rädda Barnens arbete möter vi både unga och föräldrar som tappat tron på och tilliten till samhället. När svårigheterna är som störst blir ett flyttat stadsdelskontor, en stängd familjecentral eller en nedlagd skola en signal om – och en bekräftelse på – att man lämnats utanför. Vi ser ett samhälle som dras isär.”
Sanningen är ju att regeringen och Folkpartiet inte har någon politik på det här området. De pratar själva - i synnerhet Folkpartiet och Erik Ullenhag - däremot gärna om signaler och symboler. Sådana ska förvisso inte föraktas men det är regeringen som sköter signalsystemet och den här Rinkeby-trippen ska väl signalera att regeringen visst bryr sig om folk i förorten och skyla över den politik som har fördjupat problemen.
Den politik alliansregeringen bedriver är alltså en aktiv försämring för de sämst ställda. Det blir då svårt att komma på åtgärder för att vända utvecklingen eftersom man själv har drivit på den åt andra hållet. Kvar finns bara en sak som integrationsministern kan göra. Signalera sin närvaro. – Ni ser väl att jag vill väl, tycks han vädja.
Eftersom jag jobbar dagtid kunde jag inte närvara på onsdagens rådslag om främlingsfientlighet, intolerans och rasism. Men av de uppgifter jag fått från folk som var där var det hetare känslor än vanligt i tillställningar av det slaget. Många var förargade över Folkpartiets ”invandringspolitik”. Erik Ullenhag slingrade sig tydligen med undanflykten att det var regeringen och inte Folkpartiet som bjudit in till rådslag. Det är inte alltid lätt att avgöra numera om regeringens politik är hela regeringens eller bara Moderaternas eller något annat partis politik. Det är ömsom det ena och ömsom det andra, tycks det.
Vad jag förstår av rapporterna därifrån är att Ullenhag i alla fall INTE stämde upp i ”We shall overcome” åtminstone. Han hade väl fått ett tips från en gammal partikamrat om att den inte går hem i Rinkeby. För de yngre som inte vet vad detta betyder lägger jag in ett litet tv-klipp här. Intressant att notera också att det inte hänt så mycket på 20 år då regeringen senast (?) var i Rinkeby för att pejla läget.
Andra bloggare om Ullenhag i Rinkeby:
http://hakanwl.blogspot.com/2012/03/en-vecka-i-rinkeby-aldrig-mer-i-angered.html
http://jinge.se/integritet/ullenhag-sjunger-we-shall-overcome.htm
http://peterlandersson.blogspot.com/2012/03/ullenhag-fittja-och-en-sida-som-inte.html
onsdag 14 mars 2012
Fukushima kokar ännu
Min dotter är febrilt sysselsatt med att lära sig asiatiska språk. Det är synd att hon inte kommit längre med japanskan för då hade hon kanske kunnat hjälpa mig. Det är väldigt lite av de japanska mediernas rapporter om Fukushima och det kontaminerade området som sipprar igenom den här språkbarriären till Väst. Det är sällan vi får höra hur läget egentligen är. De dramatiska bilderna av reaktorer som exploderar har fallit i medieskugga och knattrande geigerräknare är väl inte lika spännande kanhända. Men jag såg i alla fall en intressant artikel i Fria Tidningen där just japanska tidningar citerades. Enligt Fukushima Minpo har mer än 30 procent av barn som testats utanför evakueringszonen knölar i sköldkörtlarna. Nästan en av tre alltså. Japan Times rapporterar stor oro bland läkare och medicinska experter över radioaktivitetshalten utanför evakueringszonen. På ett sjukhus där man gör helkroppsundersökningar med geigerräknare noterar man ibland 100.000 klick i minuten i barnkläderna som scannas. Intill Tjernobyl evakuerades människor som bar på sådana halter radioaktivitet.
Jag hade nog själv kopplat av lite tanken på härdsmältan men faktum är ju att det är tre sådana som är på väg ned genom den inneslutande betongen. Kylningen når inte in i betonginneslutningen.
Trots detta är det många som med förnyad kraft börjar prata om kärnkraften som framtidens energilösning. I DN kunde vi nyligen läsa att vissa, Folkpartiet, till och med motarbetar arbetet med att få fram förnybara energikällor. Jan Björklund bör kanske ta en tur till Japan nu när han vilat ut sig en stund efter besöket i Palestina. Om folk i Fukushima visste vem han var kanske han skulle bli attackerad även där i och för sig.
Men om han inte har lust att åka dit kan han kanske åtminstone tänka sig att titta på Maj Wechselmans film ”Den mänskliga faktorn- Bi åker till Fukushima”? Imorgon, 15 mars, på Zita har han chansen till detta. Fast det är nog inte att förvänta. Han gör väl som vanligt, drar ned nattmössan och pladdrar på. Då slipper han ju höra knattret från geigerräknarna...
Andra blogginlägg om Fukushima och kärnkraft:
http://www.seniorbloggen.se/skribenter/tjernobyl-vs-fukushima/
http://www.seniorbloggen.se/skribenter/fukushima-nagonting-stammer-inte-med-den-svenska-rapporteringen/
http://mikaelclemensblogg.blogspot.com/2012/03/indiska-reptricket.html
http://stina.mpbloggar.se/2012/03/11/ett-ar-sedan-fukushima/
http://huddingeperspektiv.blogspot.com/2012/03/ett-ar-efter-katastrofen-de-bor-dar-man.html
Jag hade nog själv kopplat av lite tanken på härdsmältan men faktum är ju att det är tre sådana som är på väg ned genom den inneslutande betongen. Kylningen når inte in i betonginneslutningen.
Trots detta är det många som med förnyad kraft börjar prata om kärnkraften som framtidens energilösning. I DN kunde vi nyligen läsa att vissa, Folkpartiet, till och med motarbetar arbetet med att få fram förnybara energikällor. Jan Björklund bör kanske ta en tur till Japan nu när han vilat ut sig en stund efter besöket i Palestina. Om folk i Fukushima visste vem han var kanske han skulle bli attackerad även där i och för sig.
Men om han inte har lust att åka dit kan han kanske åtminstone tänka sig att titta på Maj Wechselmans film ”Den mänskliga faktorn- Bi åker till Fukushima”? Imorgon, 15 mars, på Zita har han chansen till detta. Fast det är nog inte att förvänta. Han gör väl som vanligt, drar ned nattmössan och pladdrar på. Då slipper han ju höra knattret från geigerräknarna...
Andra blogginlägg om Fukushima och kärnkraft:
http://www.seniorbloggen.se/skribenter/tjernobyl-vs-fukushima/
http://www.seniorbloggen.se/skribenter/fukushima-nagonting-stammer-inte-med-den-svenska-rapporteringen/
http://mikaelclemensblogg.blogspot.com/2012/03/indiska-reptricket.html
http://stina.mpbloggar.se/2012/03/11/ett-ar-sedan-fukushima/
http://huddingeperspektiv.blogspot.com/2012/03/ett-ar-efter-katastrofen-de-bor-dar-man.html
DO och diskrimineringsfrågorna – regeringens dolda agenda (?)
Jag har nu kommit till sista delen av min granskning av regeringens hantering av Diskrimineringsombudsmannen (DO) och den nya diskrimineringslagen. I mitt förra skrev jag om regeringens bristande kunskap om eller förståelse av den nya diskrimineringslag som den själv drivit igenom och dess ovilja eller oförmåga att försvara lagen och DO:s agerande i enlighet med den. I detta sista inlägg kommer jag till de möjliga politiska motiven bakom denna ovilja.
Den sammantagna bilden
I den förklaring som gavs till beslutet, den 1 februari 2011, att förflytta Katri Linna från sin tjänst som DO anfördes dels långa ärendehandläggningstider och dels ”den sammantagna bilden”.
Att få igång en fungerande verksamhet på en ny myndighet efter en myndighetssammanslagning är, som bekant för den som läst mina tidigare inlägg om DO, ingen enkel uppgift. Det kräver lång tid, sannolikt flera år, för en myndighetschef att få bukt med problem som kan uppstå i samband med en sådan fusion. Detta är väl känt sedan tidigare och det borde inte ha varit överraskande för regeringen att effektivitetsvinsterna inte infaller första året redan. Det är därför uppseendeväckande att man byter GD redan efter två år. Skälen måste då vara synnerligen väl styrkta i sak.
Det hör till saken att det under hösten och vintern 2010/11 gick ett sällsynt osakligt och hätskt mediedrev riktat emot myndigheten DO i allmänhet och dess GD Katri Linna i synnerhet. I synnerhet liberal press gick hårt på i ullstrumporna och farligt nära gränsen till ärekränkning. Anonyma uppgifter och vinklade fakta staplades på varandra och byggde upp en ensidigt negativ bild av myndigheten och dess chef. Regeringen teg igenom hela detta stålbad för myndigheten. Inga försök till tillrättalägganden av uppenbara felaktigheter eller klarlägganden om lagtexterna gjordes från departementets sida.
När det gäller handläggningstider visar siffrorna i DO:s resultatredovisning som inlämnades från myndigheten i slutet av februari, att antalet avslutade ärenden 2010 var omkring 100 % fler än för 2009. Med ungefär samma antal inkomna ärenden innebar detta en oerhört kraftig förbättring av ärendebalansen. Att en eftersläpning förekommit bör kunna ses som naturligt eftersom myndigheten i samband med bildandet av densamma fick oförändrade resurser, i jämförelse med de fyra tidigare ombudsmännen, men en ökad ärendetillströmning på cirka 25 %.
Personalens missnöje anfördes också, av statsrådet Ullenhag, i olika medier som skäl till beslutet. Det framkom dock av uttalanden från lokala fackklubbsrepresentanter att dessa av regeringen aldrig tillfrågats om läget på myndigheten och att de dessutom gav sitt stöd till sin GD.
Det finns, i ljuset av de ovan nämnda faktauppgifterna, starka skäl att misstänka att ”den samlade bilden” av myndigheten som av statsrådet Ullenhag anförde som bidragande till beslutet har inhämtats med hjälp av medieuppgifter och inte, som tillbörligt, från någon strukturerad genomlysning av myndigheten DO, av den typ som senare genomfördes av Statskontoret. Man måste alltså ifrågasätta varför en sådan inte genomfördes innan beslut fattades om myndighetens ledningsfråga och dessutom varför inte den resultatredovisning - som ju är avsedd att tillföra regeringen information om myndigheternas verksamheter – inte inväntades innan beslut fattades om Katri Linnas vidare uppdrag under regeringen? Kan det möjligen finnas en förklaring i Folkpartiets dubbla hållning till diskrimineringslagen och irritation över DO:s, i enlighet med uppdraget, rakryggade försvar för lagtexten?
Folkpartiet och diskrimineringslagen – ett omaka par
Under Nyamko Sabunis tid som integrations- och jämställdhetsminister föreföll regeringen och DO ha en samsyn på diskrimineringslagen och att en av DO:s främsta uppgifter som ny myndighet skulle vara att kommunicera den nya lagen utåt. När valet 2010 återigen gav en borgerlig regering tycktes denna samsyn vara borta. Möjligen sammanfaller det med bytet av ansvarig minister. DO sorterades under arbetsmarknadsdepartementet i vilket integrationsministern Erik Ullenhag fick husera över en liten hörna. Det tillsattes också en ny statssekreterare, Jasenko Selimovic, som blev myndighetsansvarig för DO. Som jag tidigare skrivit om hade ju denne nye nyckelperson i frågan inga högre tankar om diskrimineringslagen och DO:s arbete med sin tillsyn av den.
En annan framträdande folkpartist, skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (fp), skrev redan 2009 på sin blogg och uttryckte även i andra sammanhang sin åsikt att skolor ska ha rätt att vägra kvinnor med heltäckande huvudduk att delta i undervisning. I det enskilda anmälningsärende som i medierna brukar gå under benämningen niquab-fallet stod hon, som skolborgarråd i Stockholm, som den anmälda parten. Det var också hon som JO-anmälde DO för att handläggningen av detta ärende varit långsam.
Under sommaren 2010 försökte också Jan Björklund (fp) lansera ett förslag om ”slöjförbud” i skolor. Erik Ullenhag figurerade även där i lanserandet av ”reformen” inför pressen.
Integrationsministern själv, Erik Ullenhag, gav vid flera tillfällen offentligt gav uttryck åt sitt ogillande av ombudsmannens yttrande i det s.k. niquab-ärendet på senhösten 2010. DO menade att det inte gick att införa något generellt förbud mot heltäckande klädsel i skolan. Erik Ullenhag framförde i pressen sin kritik mot detta och utlovade att han och Folkpartiet skulle driva på för en lagändring.
Jan Björklund har dessutom alldeles nyligen återkommit till denna fråga och envist hävdat att DO på något sätt skulle ha bidragit till oklarhet i frågan, vilket jag tidigare skrivit om.
En tyst och ofarlig DO
Av någon anledning förefaller det viktigt för Folkpartiet att DO inte fungerar som den samhällsdebattör som den enligt lagen om DO bör vara i diskrimineringsfrågor. Den uppgiften handlar inte bara om att författa artiklar eller vara ute och tala i olika fora. Det ingår också i drivandet av individärenden att ett sådant kan skapa debatt och att det kan vara en av poängerna med att driva just vissa fall till domstol. Det är dock tydligt att partiet driver någon sorts signal- och symbolpolitik i frågor som rör diskriminering. Till intet förpliktande tal och utredningar om mänskliga rättigheter och diskriminering följs upp av utspel som går stick i stäv med diskrimineringslagen. Det är kanske därför man vill ha en tyst och foglig DO som inte påtalar bristerna i resonemangen?
Den här veckan sitter integrationsminister Erik Ullenhag ute i Rinkeby och signalerar sin närvaro i verkligheten. Just idag har ett rådslag hållits på ämnet främlingsfientlighet och intolerans. Vid sin sida hade han då kanske haft nytta av en kunnig och initierad DO. Den nuvarande har han sannolikt inte mycket hjälp av. Hon är troligen fortfarande fullt upptagen med att läsa in sig på ämnet. Men det är kanske så han ville ha det? Full kontroll över problemformuleringarna alltså och att ostört få föreslå lösningarna. Även när de går emot lagstiftarnas intentioner.
Tidigare inlägg i frågan på den här bloggen:
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna_13.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna-och.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/02/diskrimineringsombudsmannen-myndigheten.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/diskrimineringslagen-hogst-oklart.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/hog-tid-att-reda-ut-folkpartiets.html
Den sammantagna bilden
I den förklaring som gavs till beslutet, den 1 februari 2011, att förflytta Katri Linna från sin tjänst som DO anfördes dels långa ärendehandläggningstider och dels ”den sammantagna bilden”.
Att få igång en fungerande verksamhet på en ny myndighet efter en myndighetssammanslagning är, som bekant för den som läst mina tidigare inlägg om DO, ingen enkel uppgift. Det kräver lång tid, sannolikt flera år, för en myndighetschef att få bukt med problem som kan uppstå i samband med en sådan fusion. Detta är väl känt sedan tidigare och det borde inte ha varit överraskande för regeringen att effektivitetsvinsterna inte infaller första året redan. Det är därför uppseendeväckande att man byter GD redan efter två år. Skälen måste då vara synnerligen väl styrkta i sak.
Det hör till saken att det under hösten och vintern 2010/11 gick ett sällsynt osakligt och hätskt mediedrev riktat emot myndigheten DO i allmänhet och dess GD Katri Linna i synnerhet. I synnerhet liberal press gick hårt på i ullstrumporna och farligt nära gränsen till ärekränkning. Anonyma uppgifter och vinklade fakta staplades på varandra och byggde upp en ensidigt negativ bild av myndigheten och dess chef. Regeringen teg igenom hela detta stålbad för myndigheten. Inga försök till tillrättalägganden av uppenbara felaktigheter eller klarlägganden om lagtexterna gjordes från departementets sida.
När det gäller handläggningstider visar siffrorna i DO:s resultatredovisning som inlämnades från myndigheten i slutet av februari, att antalet avslutade ärenden 2010 var omkring 100 % fler än för 2009. Med ungefär samma antal inkomna ärenden innebar detta en oerhört kraftig förbättring av ärendebalansen. Att en eftersläpning förekommit bör kunna ses som naturligt eftersom myndigheten i samband med bildandet av densamma fick oförändrade resurser, i jämförelse med de fyra tidigare ombudsmännen, men en ökad ärendetillströmning på cirka 25 %.
Personalens missnöje anfördes också, av statsrådet Ullenhag, i olika medier som skäl till beslutet. Det framkom dock av uttalanden från lokala fackklubbsrepresentanter att dessa av regeringen aldrig tillfrågats om läget på myndigheten och att de dessutom gav sitt stöd till sin GD.
Det finns, i ljuset av de ovan nämnda faktauppgifterna, starka skäl att misstänka att ”den samlade bilden” av myndigheten som av statsrådet Ullenhag anförde som bidragande till beslutet har inhämtats med hjälp av medieuppgifter och inte, som tillbörligt, från någon strukturerad genomlysning av myndigheten DO, av den typ som senare genomfördes av Statskontoret. Man måste alltså ifrågasätta varför en sådan inte genomfördes innan beslut fattades om myndighetens ledningsfråga och dessutom varför inte den resultatredovisning - som ju är avsedd att tillföra regeringen information om myndigheternas verksamheter – inte inväntades innan beslut fattades om Katri Linnas vidare uppdrag under regeringen? Kan det möjligen finnas en förklaring i Folkpartiets dubbla hållning till diskrimineringslagen och irritation över DO:s, i enlighet med uppdraget, rakryggade försvar för lagtexten?
Folkpartiet och diskrimineringslagen – ett omaka par
Under Nyamko Sabunis tid som integrations- och jämställdhetsminister föreföll regeringen och DO ha en samsyn på diskrimineringslagen och att en av DO:s främsta uppgifter som ny myndighet skulle vara att kommunicera den nya lagen utåt. När valet 2010 återigen gav en borgerlig regering tycktes denna samsyn vara borta. Möjligen sammanfaller det med bytet av ansvarig minister. DO sorterades under arbetsmarknadsdepartementet i vilket integrationsministern Erik Ullenhag fick husera över en liten hörna. Det tillsattes också en ny statssekreterare, Jasenko Selimovic, som blev myndighetsansvarig för DO. Som jag tidigare skrivit om hade ju denne nye nyckelperson i frågan inga högre tankar om diskrimineringslagen och DO:s arbete med sin tillsyn av den.
En annan framträdande folkpartist, skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (fp), skrev redan 2009 på sin blogg och uttryckte även i andra sammanhang sin åsikt att skolor ska ha rätt att vägra kvinnor med heltäckande huvudduk att delta i undervisning. I det enskilda anmälningsärende som i medierna brukar gå under benämningen niquab-fallet stod hon, som skolborgarråd i Stockholm, som den anmälda parten. Det var också hon som JO-anmälde DO för att handläggningen av detta ärende varit långsam.
Under sommaren 2010 försökte också Jan Björklund (fp) lansera ett förslag om ”slöjförbud” i skolor. Erik Ullenhag figurerade även där i lanserandet av ”reformen” inför pressen.
Integrationsministern själv, Erik Ullenhag, gav vid flera tillfällen offentligt gav uttryck åt sitt ogillande av ombudsmannens yttrande i det s.k. niquab-ärendet på senhösten 2010. DO menade att det inte gick att införa något generellt förbud mot heltäckande klädsel i skolan. Erik Ullenhag framförde i pressen sin kritik mot detta och utlovade att han och Folkpartiet skulle driva på för en lagändring.
Jan Björklund har dessutom alldeles nyligen återkommit till denna fråga och envist hävdat att DO på något sätt skulle ha bidragit till oklarhet i frågan, vilket jag tidigare skrivit om.
En tyst och ofarlig DO
Av någon anledning förefaller det viktigt för Folkpartiet att DO inte fungerar som den samhällsdebattör som den enligt lagen om DO bör vara i diskrimineringsfrågor. Den uppgiften handlar inte bara om att författa artiklar eller vara ute och tala i olika fora. Det ingår också i drivandet av individärenden att ett sådant kan skapa debatt och att det kan vara en av poängerna med att driva just vissa fall till domstol. Det är dock tydligt att partiet driver någon sorts signal- och symbolpolitik i frågor som rör diskriminering. Till intet förpliktande tal och utredningar om mänskliga rättigheter och diskriminering följs upp av utspel som går stick i stäv med diskrimineringslagen. Det är kanske därför man vill ha en tyst och foglig DO som inte påtalar bristerna i resonemangen?
Den här veckan sitter integrationsminister Erik Ullenhag ute i Rinkeby och signalerar sin närvaro i verkligheten. Just idag har ett rådslag hållits på ämnet främlingsfientlighet och intolerans. Vid sin sida hade han då kanske haft nytta av en kunnig och initierad DO. Den nuvarande har han sannolikt inte mycket hjälp av. Hon är troligen fortfarande fullt upptagen med att läsa in sig på ämnet. Men det är kanske så han ville ha det? Full kontroll över problemformuleringarna alltså och att ostört få föreslå lösningarna. Även när de går emot lagstiftarnas intentioner.
Tidigare inlägg i frågan på den här bloggen:
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna_13.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna-och.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/02/diskrimineringsombudsmannen-myndigheten.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/diskrimineringslagen-hogst-oklart.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/hog-tid-att-reda-ut-folkpartiets.html
tisdag 13 mars 2012
DO och diskrimineringsfrågorna – regeringens bristande kunskap och förståelse för diskrimineringslagen
Jag fortsätter här min granskning av regeringens hantering av DO och diskrimineringsfrågan. Som jag tidigare skrivit hade den granskningsrapport som Riksrevisionen nyligen publicerat, ”DO och diskrimineringsfrågorna”, inte mycket att säga om regeringens hantering av myndigheten och diskrimineringslagen. I mitt förra inlägg skrev jag om regeringens bristande stöd för den nya DO-myndigheten som gavs vid dess start 2009 och under de första två åren då ärendetillströmningen var som störst. Jag fortsätter här med att gå igenom regeringens bristande kunskap om eller förståelse av den nya diskrimineringslag som regeringen själv drivit igenom.
Tillsyn av aktiva åtgärder
Strax efter att regeringen förflyttade chefen för DO, Katri Linna, till andra arbetsuppgifter i Regeringskansliet ändrades myndighetens regleringsbrev. DO gavs i detta i uppdrag att minska ärendebalansen och att särskilt redovisa myndighetens arbete med aktiva åtgärder. I ett pressmeddelande säger ansvarige ministern Erik Ullenhag att regeringe därigenom vill ”markera att både DO:s arbete med enskilda personers anmälningar om diskriminering och myndighetens förebyggande insatser mot diskriminering är centrala beståndsdelar i kampen för allas lika rättigheter i Sverige”.
Reglerna om aktiva (förebyggande) åtgärder i diskrimineringslagen handlar om planer och lönekartläggningar som arbetsgivare ska genomföra och DO förväntas utföra tillsyn av detta. Det hör dock till saken att kraven mildrades i och med den nya diskrimineringslagen och krav på årliga planer blev istället att sådana skulle göras vart tredje år. Dessutom undantogs arbetsgivare med färre än 25 anställda från kravet. Regelförenkling och tvivel om åtgärdernas effektivitet låg bakom lagändringen, framgår det av regeringens proposition om lagen. En särskild utredare (SOU 2010:7) konstaterade också att det inte gått att styrka effekterna av kraven på aktiva åtgärder.
Det var alltså den sittande regeringen som var drivande i att ändra lagen och att då kräva att nya DO omedelbart vid bildandet ska kasta sig över denna uppgift förefaller tämligen underligt. Arbetsgivarna som författat sina planer under 2008 bör ju rimligen då ha tid på sig till 2011 att göra nya planer och kartläggningar. Företrädare för DO anser, framkommer det i Riksrevisionens granskningsrapport, att arbetet med aktiva åtgärder är resurskrävande och svårt att bedriva effektivt. Att då prioritera ärendehandläggningen förefaller tämligen naturligt och som ett klokt beslut med tanke på den negativa ärendebalansen och den kraftiga tillströmningen av ärenden som inkom till DO under de två första åren (se tidigare inlägg).
Dubbla budskap
Kritik mot att DO nedprioriterat de aktiva åtgärderna kom från vänster i riksdagen och från tidigare Jämställdhetsombudsmän. Bland annat inkom ett brev 22 november 2010 till arbetsmarknadsdepartementet (Diarienummer A2011/210/DISK) från Lena Svenaéus, tidigare JämO och dåvarande medlem av DO:s rådgivande råd, med synpunkter på arbetet med aktiva åtgärder. Hon avslutar med att säga att problemet väl är att ”det numera är blanka regleringsbrev – annars skulle väl departementet gett uppdrag och krävt resultat i fråga om DO tillsynsskyldighet”.
Slutligen kan till detta läggas det som Erik Ullenhag yttrar i den interpellationsdebatt han hade med Josefin Brink (v) i riksdagen 18 januari 2011 där just tillsynen av aktiva åtgärder togs upp och där Ullenhag klargjorde att de inte kunde ändra i regleringsbrevet med hänvisning till ombudsmannens oberoende ställning. Möjligen har just det brev som Brink refererade till i denna debatt (från Lena Svenaéus) gjort större intryck på Ullenhag än han låter påskina i debatten med Brink? Det vore i sig uppseendeväckande då det dels, i så fall, varit ett dokument som i arkivet rubriceras som ”Brev från allmänheten” som varit styrande för regeringens agerande och dels för att de i så fall tagit intryck av kritik från vänster och därmed underkänner den lag de själva bidragit till att utforma, lansera och besluta om i riksdagen.
Regeringen brast alltså även här i stöd till myndigheten och den nya lagen. Men det är ändå mer sannolikt att det fanns andra partipolitiska skäl till att den 1 februari 2011 göra just det ingrepp i DO:s oberoende ställning som Erik Ullenhag den 18 januari 2011 i riksdagen bedyrade var så otänkbart. Om det skriver jag i mitt nästa och sista inlägg om DO och diskrimineringslagen.
Tidigare inlägg i frågan på denna blogg:
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna-och.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/02/diskrimineringsombudsmannen-myndigheten.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/diskrimineringslagen-hogst-oklart.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/hog-tid-att-reda-ut-folkpartiets.html
Tillsyn av aktiva åtgärder
Strax efter att regeringen förflyttade chefen för DO, Katri Linna, till andra arbetsuppgifter i Regeringskansliet ändrades myndighetens regleringsbrev. DO gavs i detta i uppdrag att minska ärendebalansen och att särskilt redovisa myndighetens arbete med aktiva åtgärder. I ett pressmeddelande säger ansvarige ministern Erik Ullenhag att regeringe därigenom vill ”markera att både DO:s arbete med enskilda personers anmälningar om diskriminering och myndighetens förebyggande insatser mot diskriminering är centrala beståndsdelar i kampen för allas lika rättigheter i Sverige”.
Reglerna om aktiva (förebyggande) åtgärder i diskrimineringslagen handlar om planer och lönekartläggningar som arbetsgivare ska genomföra och DO förväntas utföra tillsyn av detta. Det hör dock till saken att kraven mildrades i och med den nya diskrimineringslagen och krav på årliga planer blev istället att sådana skulle göras vart tredje år. Dessutom undantogs arbetsgivare med färre än 25 anställda från kravet. Regelförenkling och tvivel om åtgärdernas effektivitet låg bakom lagändringen, framgår det av regeringens proposition om lagen. En särskild utredare (SOU 2010:7) konstaterade också att det inte gått att styrka effekterna av kraven på aktiva åtgärder.
Det var alltså den sittande regeringen som var drivande i att ändra lagen och att då kräva att nya DO omedelbart vid bildandet ska kasta sig över denna uppgift förefaller tämligen underligt. Arbetsgivarna som författat sina planer under 2008 bör ju rimligen då ha tid på sig till 2011 att göra nya planer och kartläggningar. Företrädare för DO anser, framkommer det i Riksrevisionens granskningsrapport, att arbetet med aktiva åtgärder är resurskrävande och svårt att bedriva effektivt. Att då prioritera ärendehandläggningen förefaller tämligen naturligt och som ett klokt beslut med tanke på den negativa ärendebalansen och den kraftiga tillströmningen av ärenden som inkom till DO under de två första åren (se tidigare inlägg).
Dubbla budskap
Kritik mot att DO nedprioriterat de aktiva åtgärderna kom från vänster i riksdagen och från tidigare Jämställdhetsombudsmän. Bland annat inkom ett brev 22 november 2010 till arbetsmarknadsdepartementet (Diarienummer A2011/210/DISK) från Lena Svenaéus, tidigare JämO och dåvarande medlem av DO:s rådgivande råd, med synpunkter på arbetet med aktiva åtgärder. Hon avslutar med att säga att problemet väl är att ”det numera är blanka regleringsbrev – annars skulle väl departementet gett uppdrag och krävt resultat i fråga om DO tillsynsskyldighet”.
Slutligen kan till detta läggas det som Erik Ullenhag yttrar i den interpellationsdebatt han hade med Josefin Brink (v) i riksdagen 18 januari 2011 där just tillsynen av aktiva åtgärder togs upp och där Ullenhag klargjorde att de inte kunde ändra i regleringsbrevet med hänvisning till ombudsmannens oberoende ställning. Möjligen har just det brev som Brink refererade till i denna debatt (från Lena Svenaéus) gjort större intryck på Ullenhag än han låter påskina i debatten med Brink? Det vore i sig uppseendeväckande då det dels, i så fall, varit ett dokument som i arkivet rubriceras som ”Brev från allmänheten” som varit styrande för regeringens agerande och dels för att de i så fall tagit intryck av kritik från vänster och därmed underkänner den lag de själva bidragit till att utforma, lansera och besluta om i riksdagen.
Regeringen brast alltså även här i stöd till myndigheten och den nya lagen. Men det är ändå mer sannolikt att det fanns andra partipolitiska skäl till att den 1 februari 2011 göra just det ingrepp i DO:s oberoende ställning som Erik Ullenhag den 18 januari 2011 i riksdagen bedyrade var så otänkbart. Om det skriver jag i mitt nästa och sista inlägg om DO och diskrimineringslagen.
Tidigare inlägg i frågan på denna blogg:
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna-och.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/02/diskrimineringsombudsmannen-myndigheten.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/diskrimineringslagen-hogst-oklart.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/hog-tid-att-reda-ut-folkpartiets.html
måndag 12 mars 2012
DO och diskrimineringsfrågorna – och regeringens misskötsel av dem
Häromdagen skrev jag om Riksrevisionens granskningsrapport om Diskrimineringsombudsmannen (DO) och diskrimineringsfrågan. En besvikelse kunde jag konstatera efter att ha skummat igenom innehållet och läst rekommendationerna. I korthet rekommenderas DO att:
• Fortsätta det påbörjade arbetet med metodutveckling och analys för att få
kunskap om diskrimineringens utbredning
• Slutföra arbetet med myndighetens strategiska inriktning
• Arbeta i enlighet med sin strategiska inriktning och sina prioriteringar
Regeringen rekommenderas något förkortat att:
• Följa upp DO:s arbete med metodutveckling och analys
• Följa upp att DO tar fram en strategi och prioriteringslista
• Följa upp DO:s verksamhet enligt strategin och prioriteringarna
Det är i stort sett ett nytt regleringsbrev Riksrevisionen skissar på här och ingen kioskvältare precis. Det är lite märkligt efter ett års granskning och tråkigt för diskrimineringsfrågan som skulle behövt ett lyft. Det finns inga som helst kritiska reflektioner över regeringens agerande i förhållande till DO och diskrimineringslagen. Riksrevisionens granskare har stirrat sig blinda på myndighetens inre effektivitet och verkar inte ha lagt ned någon som helst kraft på att kritiskt granska regeringens styrning av myndigheten och den skyldighet regeringen har att tillse att nya lagar får genomslag och efterlevs (1 kap,6 § RF).
Jag kommer att skriva ett par inlägg om detta eftersom det finns en hel del att säga. Denna gång om utgångspunkten för den nya myndigheten DO. Alltså vilken (brist på) stöttning den fick från starten.
Fyra myndigheter blir en
DO blev till genom en sammanslagning av de fyra tidigare myndigheterna JämO, HomO, Handikappsombudsmannen och (Etniska) DO. Riksrevisionens granskningsrapport nämner en del av de problem som är klassiska vid organisationsfusioner. Olika organisationskulturer, olika sätt att handlägga, olika syn på prioriteringar och förstås olika intresseområden som i den stora myndighetsformen måste vidgas. Att detta är en mödosam process och att den måste få ta tid bör Riksrevisionen vara väl bekanta med eftersom de själva kom till genom sammanslagning av Riksrevisionsverket och Riksdagens Revisorer och hade ett antal stormiga år efter starten 2003. En tidigare styrelseordförande för Riksrevisionen, Eva Flyborg (f.ö. folkpartist), förklarade vid en utfrågning i riksdagen att Riksrevisionens initiala problem var helt normala för en organisation som går igenom en fusionsprocess och att det kan ta fem år innan en ny organisation har satt sig.
En av Riksrevisionens anmärkningar i rapporten är att dessa fusionsproblem har underskattats. Men det framgår inte klart av vem. Däremot framgår det att DO och regeringen haft olika uppfattningar om vilken storlek på anslaget som borde vara tillräckligt. Regeringen har tillskjutit samma summa som de sammanslagna myndigheterna totalt hade tidigare för den nya myndigheten DO. Detta ansågs tillräckligt och integrationsministern Ullenhag förväntade sig alltså omedelbara effektivitetsvinster.
... med ny lag och nya diskrimineringsgrunder
Som framgår av Riksrevisionens granskning hade DO en ny lag att sätta sig in i och nya diskrimineringsgrunder hade kommit till. En enorm ökning av antalet individanmälningar under de två första åren (2009-2010) och ett stort antal ärenden som ärvts från de gamla myndigheterna gjorde arbetsbelastningen onormalt hög eftersom resurstilldelningen blev oförändrad. Dessutom tillämpades lagen om anställningsskydd och regeln om fullständig övergång av verksamhet vid bemanningen av den nya DO. Det ledde till att medarbetare utan erfarenhet av handläggning fick syssla med sådana uppgifter. Det fanns också olika uppfattningar om hur handläggandet skulle gå till och olika rutiner på de gamla myndigheterna. Ett nytt krånglande diariesystem bidrog också till svårigheterna. I detta läge hade regeringen kunnat skjuta till ytterligare medel, vilket inte skedde.
Prioritering av ärendehandläggning
Som följd av den väldiga ärendetillströmningen och de barnsjukdomar som nämnts här fick myndigheten kraftigt negativ ärendebalans. Kritik från JO och från mediehåll för långa handläggningstider gav också kraftiga signaler till myndigheten var prioriteringen skulle läggas. Som Riksrevisionen också tar upp inleddes därför också ett systematiskt arbete under 2010 för att utveckla ärendehandläggningen och av årsredovisningen för 2010 framgår också en kraftig förbättring.
Enligt en plan framlagd under 2010 skulle också arbetet med förbättringen av ärendehandläggningen följas upp under 2011. Trots detta tar regeringen beslutet att, tre veckor före årsredovisningens publicering, sparka chefen för myndigheten och göra tillägg i regleringsbrevet rörande ärendehandläggning. Motivet för förflyttningen av myndighetschefen Katri Linna var ”långa handläggningstider” och lite mer kryptiskt ”den sammantagna bilden”.
Ett alternativ i detta läge hade naturligtvis varit att stötta myndigheten och dess chef i ett läge som helt uppenbart var utöver det normala. Regeringen gjorde tvärtom. Uppenbart under intryck av mediernas buller och kritiska röster från gamla Jämställdhetsombudsmän men också drivna av en egen partipolitisk agenda som helt klart underminerat myndighetens ställning och den nya diskrimineringslagens genomslagskraft. Detta återkommer jag till i ett kommande inlägg.
Tidigare inlägg i frågan på denna blogg:
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/02/diskrimineringsombudsmannen-myndigheten.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/diskrimineringslagen-hogst-oklart.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/hog-tid-att-reda-ut-folkpartiets.html
• Fortsätta det påbörjade arbetet med metodutveckling och analys för att få
kunskap om diskrimineringens utbredning
• Slutföra arbetet med myndighetens strategiska inriktning
• Arbeta i enlighet med sin strategiska inriktning och sina prioriteringar
Regeringen rekommenderas något förkortat att:
• Följa upp DO:s arbete med metodutveckling och analys
• Följa upp att DO tar fram en strategi och prioriteringslista
• Följa upp DO:s verksamhet enligt strategin och prioriteringarna
Det är i stort sett ett nytt regleringsbrev Riksrevisionen skissar på här och ingen kioskvältare precis. Det är lite märkligt efter ett års granskning och tråkigt för diskrimineringsfrågan som skulle behövt ett lyft. Det finns inga som helst kritiska reflektioner över regeringens agerande i förhållande till DO och diskrimineringslagen. Riksrevisionens granskare har stirrat sig blinda på myndighetens inre effektivitet och verkar inte ha lagt ned någon som helst kraft på att kritiskt granska regeringens styrning av myndigheten och den skyldighet regeringen har att tillse att nya lagar får genomslag och efterlevs (1 kap,6 § RF).
Jag kommer att skriva ett par inlägg om detta eftersom det finns en hel del att säga. Denna gång om utgångspunkten för den nya myndigheten DO. Alltså vilken (brist på) stöttning den fick från starten.
Fyra myndigheter blir en
DO blev till genom en sammanslagning av de fyra tidigare myndigheterna JämO, HomO, Handikappsombudsmannen och (Etniska) DO. Riksrevisionens granskningsrapport nämner en del av de problem som är klassiska vid organisationsfusioner. Olika organisationskulturer, olika sätt att handlägga, olika syn på prioriteringar och förstås olika intresseområden som i den stora myndighetsformen måste vidgas. Att detta är en mödosam process och att den måste få ta tid bör Riksrevisionen vara väl bekanta med eftersom de själva kom till genom sammanslagning av Riksrevisionsverket och Riksdagens Revisorer och hade ett antal stormiga år efter starten 2003. En tidigare styrelseordförande för Riksrevisionen, Eva Flyborg (f.ö. folkpartist), förklarade vid en utfrågning i riksdagen att Riksrevisionens initiala problem var helt normala för en organisation som går igenom en fusionsprocess och att det kan ta fem år innan en ny organisation har satt sig.
En av Riksrevisionens anmärkningar i rapporten är att dessa fusionsproblem har underskattats. Men det framgår inte klart av vem. Däremot framgår det att DO och regeringen haft olika uppfattningar om vilken storlek på anslaget som borde vara tillräckligt. Regeringen har tillskjutit samma summa som de sammanslagna myndigheterna totalt hade tidigare för den nya myndigheten DO. Detta ansågs tillräckligt och integrationsministern Ullenhag förväntade sig alltså omedelbara effektivitetsvinster.
... med ny lag och nya diskrimineringsgrunder
Som framgår av Riksrevisionens granskning hade DO en ny lag att sätta sig in i och nya diskrimineringsgrunder hade kommit till. En enorm ökning av antalet individanmälningar under de två första åren (2009-2010) och ett stort antal ärenden som ärvts från de gamla myndigheterna gjorde arbetsbelastningen onormalt hög eftersom resurstilldelningen blev oförändrad. Dessutom tillämpades lagen om anställningsskydd och regeln om fullständig övergång av verksamhet vid bemanningen av den nya DO. Det ledde till att medarbetare utan erfarenhet av handläggning fick syssla med sådana uppgifter. Det fanns också olika uppfattningar om hur handläggandet skulle gå till och olika rutiner på de gamla myndigheterna. Ett nytt krånglande diariesystem bidrog också till svårigheterna. I detta läge hade regeringen kunnat skjuta till ytterligare medel, vilket inte skedde.
Prioritering av ärendehandläggning
Som följd av den väldiga ärendetillströmningen och de barnsjukdomar som nämnts här fick myndigheten kraftigt negativ ärendebalans. Kritik från JO och från mediehåll för långa handläggningstider gav också kraftiga signaler till myndigheten var prioriteringen skulle läggas. Som Riksrevisionen också tar upp inleddes därför också ett systematiskt arbete under 2010 för att utveckla ärendehandläggningen och av årsredovisningen för 2010 framgår också en kraftig förbättring.
Enligt en plan framlagd under 2010 skulle också arbetet med förbättringen av ärendehandläggningen följas upp under 2011. Trots detta tar regeringen beslutet att, tre veckor före årsredovisningens publicering, sparka chefen för myndigheten och göra tillägg i regleringsbrevet rörande ärendehandläggning. Motivet för förflyttningen av myndighetschefen Katri Linna var ”långa handläggningstider” och lite mer kryptiskt ”den sammantagna bilden”.
Ett alternativ i detta läge hade naturligtvis varit att stötta myndigheten och dess chef i ett läge som helt uppenbart var utöver det normala. Regeringen gjorde tvärtom. Uppenbart under intryck av mediernas buller och kritiska röster från gamla Jämställdhetsombudsmän men också drivna av en egen partipolitisk agenda som helt klart underminerat myndighetens ställning och den nya diskrimineringslagens genomslagskraft. Detta återkommer jag till i ett kommande inlägg.
Tidigare inlägg i frågan på denna blogg:
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/02/diskrimineringsombudsmannen-myndigheten.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/diskrimineringslagen-hogst-oklart.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/hog-tid-att-reda-ut-folkpartiets.html
söndag 11 mars 2012
Ett år efter Fukushima – mera kärnkraft
Idag är det ett år sedan kärnkraftskatastrofen i Fukushima. Redan innan detta år hunnit förlöpa kom en EU-rapport som nöjt konstaterade att Europas kärnkraftverk är säkra. Garanterat stryktåliga alltså. Inte alls som Fukushima. Sanningen är att kärnkraftsanläggningarna har testats av operatörerna själva. Självutvärderingen har, föga förvånande, gett svaret om säkerhetens förträfflighet.
Generaldirektören för EU-kommissionens energidirektorat, Philip Lowe, tror att kärnkraften går mot en lysande framtid och EU-kommissionen tror att opinionsvinden är på väg att vända. Människors minne är kort, verkar det. Tydligen uppfattas tiden som mogen för att påbörja en opinionsbildning för kärnkraft igen.
Som en solidarisk gest till alla de japaner som befann sig i det drabbade området och som en liten påminnelse till den allmänhet som redan tycks ha glömt kommer här en liten sång från Japan. Strålning varken syns eller luktar. Det betyder inte att den inte finns.
Generaldirektören för EU-kommissionens energidirektorat, Philip Lowe, tror att kärnkraften går mot en lysande framtid och EU-kommissionen tror att opinionsvinden är på väg att vända. Människors minne är kort, verkar det. Tydligen uppfattas tiden som mogen för att påbörja en opinionsbildning för kärnkraft igen.
Som en solidarisk gest till alla de japaner som befann sig i det drabbade området och som en liten påminnelse till den allmänhet som redan tycks ha glömt kommer här en liten sång från Japan. Strålning varken syns eller luktar. Det betyder inte att den inte finns.
Etiketter:
Energipolitik,
EU,
Fukushima,
Kärnkraft
torsdag 8 mars 2012
DO och diskrimineringsfrågorna
Titeln på det här inlägget är också titeln på den granskningsrapport av Riksrevisionen som publicerades idag den 8 mars. Den sägs syfta till ”att analysera orsakerna till att Diskrimineringsombudsmannen (DO) initialt har haft problem att genomföra hela sitt uppdrag på ett sätt som motsvarar förväntningarna”. Det framgår inte vems förväntningar men man får förmoda att det är lagstiftarnas som avses.
Det första intrycket av rapporten, efter att ha skummat igenom den och läst rekommendationerna, är besvikelse. Den upprepar Statskontorets slutsatser i den myndighetsgranskning som gjordes förra året och stirrar sig blind på myndighetens inre effektivitet. Titeln på rapporten antyder också att fokus är riktat mot DO. Under det att granskningen pågick titulerades arbetet ”Statens arbete med diskrimineringsfrågor” vilket väckte en viss förhoppning om att ett större grepp om fältet var att vänta. Av detta blev alltså inte mycket. Regeringe rekommenderas att följa upp DO:s arbete, vilket är föga uppfinningsrikt. Min uppfattning är snarare att hela diskrimineringsområdet har ett styrningsproblem och att effektivitetsrevisorerna borde ha tagit ett rejält kliv in i Regeringskansliet för att hitta orsaker till problemen som den nya diskrimineringsmyndigheten har haft. Det är i det ansvariga departementets korridorer de borde ha spenderat det mesta av sin tid.
Det har tagit ett helt år att få fram rapporten och rekommendationerna stannar i stort sett vid att uppmana myndigheten att fortsätta det arbete som redan påbörjats med att utveckla myndigheten. Riksrevisionens rapport uppehåller sig mycket vid myndighetens prioriteringar. Något som i mycket hög grad har styrts av departementets fokus på ärendebalanserna. Det framkom ju också tydligt när regleringsbrevet skrevs om för ganska precis ett år sedan.
När jag säger styrningsproblem menar jag inte heller bara den handgripliga styrning som regeringen demonstrerade när man avsatte chefen för myndigheten för ett drygt år sedan och ändrade regleringsbrevet. Styrning är också hur man organiserar Regeringskansliet och hur aktivt myndigheten får stöd för att utföra sina uppgifter och utveckla sin verksamhet. Det vill säga vilken legitimitet regeringen tillför sin myndighet.
Placeringen av myndigheten i arbetsmarknadsdepartementet signalerar för det första en underordnad roll för diskrimineringsfrågorna. Den tidigare placeringen under integrations- och jämställdhetsdepartementet var kanske inte klockren men klart mer logisk än den nuvarande som signalerar att diskrimineringsfrågorna i första hand skulle höra ihop med arbetslinjen. Förvisso har nu Erik Ullenhag titeln integrationsminister, men alltså inget eget departement. Det skulle dessutom ha varit välgörande för diskrimineringsfrågor om ett departement för mänskliga rättigheter hade inrättats istället. Det skulle ha placerat fokus på diskrimineringsfrågorna på ett helt annat sätt. Men ett än större problem bottnar i de ansvariga personernas attityd till frågorna och den partipolitiska linje som de driver i departementet.
Som det nu är hamnar integrationsministern i ständig konfrontation mot diskrimineringslagen. Nu senast genom ett utspel om föräldraförsäkringen och att den inte skulle gälla fullt ut för dem med barn födda utomlands. Hur det skulle genomföras utan att bryta mot diskrimineringslagen verkar han inte ha reflekterat över. Tidigare har han (och andra ledande folkpartister) pläderat för slöjförbud och återkommer ständigt till frågan om att det måste gå att utfärda ett generellt förbud, vilket ju vore ett brott mot diskrimineringslagen. När regeringen ska till att lägga fram förslag om att bredda skyddet mot åldersdiskriminering går han ut och åberopar praktiska hinder för att inte låta detta breddade skydd omfatta krogar som utestänger yngre vuxna.
De här ständiga utspelen som motarbetar intentionerna i diskrimineringslagen underminerar myndigheten DO:s arbete. Utåt signalerar det att myndigheten kanske driver en egen linje som går emot regeringens och att myndigheten borde skärpa sig och rätta in sig i ledet. Inåt signalerar det en osäkerhet för myndigheten hur den förväntas agera. Ska den se till att lagen följs eller lyssna till regeringens förmaningar och tyckande?
Jag ska nu läsa Riksrevisionens granskningsrapport lite noggrannare och kommer om någon dag tillbaka med min egen alternativa lilla rapport. Den kommer att beröra regeringens ambivalenta behandling av diskrimineringsfrågorna och därför analysera problemen för DO genom att titta mycket noggrannare på vad som händer i kontaktytan mellan departement och myndighet... och vad som inte händer.
Det första intrycket av rapporten, efter att ha skummat igenom den och läst rekommendationerna, är besvikelse. Den upprepar Statskontorets slutsatser i den myndighetsgranskning som gjordes förra året och stirrar sig blind på myndighetens inre effektivitet. Titeln på rapporten antyder också att fokus är riktat mot DO. Under det att granskningen pågick titulerades arbetet ”Statens arbete med diskrimineringsfrågor” vilket väckte en viss förhoppning om att ett större grepp om fältet var att vänta. Av detta blev alltså inte mycket. Regeringe rekommenderas att följa upp DO:s arbete, vilket är föga uppfinningsrikt. Min uppfattning är snarare att hela diskrimineringsområdet har ett styrningsproblem och att effektivitetsrevisorerna borde ha tagit ett rejält kliv in i Regeringskansliet för att hitta orsaker till problemen som den nya diskrimineringsmyndigheten har haft. Det är i det ansvariga departementets korridorer de borde ha spenderat det mesta av sin tid.
Det har tagit ett helt år att få fram rapporten och rekommendationerna stannar i stort sett vid att uppmana myndigheten att fortsätta det arbete som redan påbörjats med att utveckla myndigheten. Riksrevisionens rapport uppehåller sig mycket vid myndighetens prioriteringar. Något som i mycket hög grad har styrts av departementets fokus på ärendebalanserna. Det framkom ju också tydligt när regleringsbrevet skrevs om för ganska precis ett år sedan.
När jag säger styrningsproblem menar jag inte heller bara den handgripliga styrning som regeringen demonstrerade när man avsatte chefen för myndigheten för ett drygt år sedan och ändrade regleringsbrevet. Styrning är också hur man organiserar Regeringskansliet och hur aktivt myndigheten får stöd för att utföra sina uppgifter och utveckla sin verksamhet. Det vill säga vilken legitimitet regeringen tillför sin myndighet.
Placeringen av myndigheten i arbetsmarknadsdepartementet signalerar för det första en underordnad roll för diskrimineringsfrågorna. Den tidigare placeringen under integrations- och jämställdhetsdepartementet var kanske inte klockren men klart mer logisk än den nuvarande som signalerar att diskrimineringsfrågorna i första hand skulle höra ihop med arbetslinjen. Förvisso har nu Erik Ullenhag titeln integrationsminister, men alltså inget eget departement. Det skulle dessutom ha varit välgörande för diskrimineringsfrågor om ett departement för mänskliga rättigheter hade inrättats istället. Det skulle ha placerat fokus på diskrimineringsfrågorna på ett helt annat sätt. Men ett än större problem bottnar i de ansvariga personernas attityd till frågorna och den partipolitiska linje som de driver i departementet.
Som det nu är hamnar integrationsministern i ständig konfrontation mot diskrimineringslagen. Nu senast genom ett utspel om föräldraförsäkringen och att den inte skulle gälla fullt ut för dem med barn födda utomlands. Hur det skulle genomföras utan att bryta mot diskrimineringslagen verkar han inte ha reflekterat över. Tidigare har han (och andra ledande folkpartister) pläderat för slöjförbud och återkommer ständigt till frågan om att det måste gå att utfärda ett generellt förbud, vilket ju vore ett brott mot diskrimineringslagen. När regeringen ska till att lägga fram förslag om att bredda skyddet mot åldersdiskriminering går han ut och åberopar praktiska hinder för att inte låta detta breddade skydd omfatta krogar som utestänger yngre vuxna.
De här ständiga utspelen som motarbetar intentionerna i diskrimineringslagen underminerar myndigheten DO:s arbete. Utåt signalerar det att myndigheten kanske driver en egen linje som går emot regeringens och att myndigheten borde skärpa sig och rätta in sig i ledet. Inåt signalerar det en osäkerhet för myndigheten hur den förväntas agera. Ska den se till att lagen följs eller lyssna till regeringens förmaningar och tyckande?
Jag ska nu läsa Riksrevisionens granskningsrapport lite noggrannare och kommer om någon dag tillbaka med min egen alternativa lilla rapport. Den kommer att beröra regeringens ambivalenta behandling av diskrimineringsfrågorna och därför analysera problemen för DO genom att titta mycket noggrannare på vad som händer i kontaktytan mellan departement och myndighet... och vad som inte händer.
onsdag 7 mars 2012
Internationella kvinnodagen – inte för alla kvinnor i Sverige?
”Den arabiska våren” har fascinerat västvärlden under året som gick. Ett helt bälte av nationer skakade av invånarnas protester mot mer eller mindre brutala diktatorer. Inte sällan kunde vi få se bilder av kvinnor i täten för protesterna. Modiga, arga och frispråkiga. De kommunicerade sitt budskap otvetydigt till resten av världen. Nästan alla med hijab eller niquab. Vi i väst tycktes ofta uttrycka ett förvånat gillande; - De kan ju både tänka och tala!
Det var sannolikt välgörande för vår eurocentriska syn på den arabiska kvinnan. Här, hemma i Sverige, betraktas dessa kvinnor som bär hijab eller niquab däremot med stor misstänksamhet och ofta enbart som viljelösa offer för manligt förtryck. Mer sällan som individer med olika förmågor, åsikter och viljor precis lika mångfacetterade som hos gruppen kvinnor i stort.
Det är märkligt att ett förment liberalt parti som Folkpartiet är det som helst av alla vill begränsa de här kvinnornas rörelsefrihet. Nåväl, Sverigedemokraterna undantaget. Jan Björklunds ständiga återkomst till ämnet ”slöjförbud” kan väl knappast tolkas på annat sätt? (se tidigare inlägg på denna blogg)
Inför förra valet 2010 försökte partiet lansera slöjförbud som en valfråga. Det kunde alltså ställas mot utfästelser som partiet samtidigt gjorde, och ofta gör, om att stå upp för frihet och individualism. I en valbroschyr inför valet deklarerade Lotta Edholm att:
”I ett liberalt Stockholm är det enklare för var och en att förverkliga sina drömmar och att forma sin vardag. Här ska alla ha möjlighet att ta ansvar för sig själv...”
Alltså samma Lotta Edholm som slogs med näbbar och klor för att skolor skulle få rätt att neka kvinnor med niquab utbildning vid Stockholms lärosäten.
Men det finns röster även inom andra partier och inom kvinnorörelsen som gör samma sorts kategoriska fördömanden av ”slöjan” och landar i samma felslut, som jag ser det. Egentligen det enda parti som intagit en klar motsägande position i frågan är Miljöpartiet. Inte minst Yvonne Ruwaida som istället ser det som att ”kvinnans självklara rätt till självbestämmande går genom utbildning och egenförsörjning”.
Det kan finnas många olika orsaker till att en kvinna bär huvudduk. Inte sällan är de svenskfödda konvertiter. Men det kan givetvis inte uteslutas att det i vissa fall handlar om ett tvång och ett tryck från en mansdominerad hemmiljö. Men vad jag inte förstår är varför statens lösning på detta problem skulle vara att begränsa dessa kvinnors sociala rum. Att utestänga dem från att delta på lika villkor i arbetsliv och utbildningar ökar ju knappast deras chanser att finna sociala nätverk utanför det egna hemmet eller bostadsområdet. Att den integrationsansvarige ministern Erik Ullenhag, i enlighet med vad som framstår som Folkpartiets officiella linje, företräder denna de stängda dörrarnas politik är därför, som jag ser det, tämligen anmärkningsvärt.
Det bör vara värt att uppmärksammas så här inför den internationella kvinnodagen.
Det var sannolikt välgörande för vår eurocentriska syn på den arabiska kvinnan. Här, hemma i Sverige, betraktas dessa kvinnor som bär hijab eller niquab däremot med stor misstänksamhet och ofta enbart som viljelösa offer för manligt förtryck. Mer sällan som individer med olika förmågor, åsikter och viljor precis lika mångfacetterade som hos gruppen kvinnor i stort.
Det är märkligt att ett förment liberalt parti som Folkpartiet är det som helst av alla vill begränsa de här kvinnornas rörelsefrihet. Nåväl, Sverigedemokraterna undantaget. Jan Björklunds ständiga återkomst till ämnet ”slöjförbud” kan väl knappast tolkas på annat sätt? (se tidigare inlägg på denna blogg)
Inför förra valet 2010 försökte partiet lansera slöjförbud som en valfråga. Det kunde alltså ställas mot utfästelser som partiet samtidigt gjorde, och ofta gör, om att stå upp för frihet och individualism. I en valbroschyr inför valet deklarerade Lotta Edholm att:
”I ett liberalt Stockholm är det enklare för var och en att förverkliga sina drömmar och att forma sin vardag. Här ska alla ha möjlighet att ta ansvar för sig själv...”
Alltså samma Lotta Edholm som slogs med näbbar och klor för att skolor skulle få rätt att neka kvinnor med niquab utbildning vid Stockholms lärosäten.
Men det finns röster även inom andra partier och inom kvinnorörelsen som gör samma sorts kategoriska fördömanden av ”slöjan” och landar i samma felslut, som jag ser det. Egentligen det enda parti som intagit en klar motsägande position i frågan är Miljöpartiet. Inte minst Yvonne Ruwaida som istället ser det som att ”kvinnans självklara rätt till självbestämmande går genom utbildning och egenförsörjning”.
Det kan finnas många olika orsaker till att en kvinna bär huvudduk. Inte sällan är de svenskfödda konvertiter. Men det kan givetvis inte uteslutas att det i vissa fall handlar om ett tvång och ett tryck från en mansdominerad hemmiljö. Men vad jag inte förstår är varför statens lösning på detta problem skulle vara att begränsa dessa kvinnors sociala rum. Att utestänga dem från att delta på lika villkor i arbetsliv och utbildningar ökar ju knappast deras chanser att finna sociala nätverk utanför det egna hemmet eller bostadsområdet. Att den integrationsansvarige ministern Erik Ullenhag, i enlighet med vad som framstår som Folkpartiets officiella linje, företräder denna de stängda dörrarnas politik är därför, som jag ser det, tämligen anmärkningsvärt.
Det bör vara värt att uppmärksammas så här inför den internationella kvinnodagen.
tisdag 6 mars 2012
Försäkringskassans nya (?) giv: Sparka på den som ligger
I söndagens Agenda i SvT 2 intervjuades en man som nekades sjukpenning trots obotliga nack- och ryggskador. Han uppmanas av Försäkringskassan att ta ett liggande arbete!?
Hur hittar man ett sådant? Sjukförsäkringsministern Ulf Kristersson menar att det låter osannolikt. Men Försäkringskassans bedömning är alltså en annan.
Hmm... man vill ju gärna ha ett öppet sinne för nya lösningar så jag har verkligen försökt komma på några jobb man kan utföra liggande. Kanske man kunde kontakta den stackars mannen med något tips?
Bilmek kanske? De brukar ju rulla in under bilar på någon typ av rullbräda. Fast det krävs nog bra nackmuskler för att inta just den liggande arbetsställningen så det är nog inte så lämpligt ändå. Kanske kan man konstruera en särskild typ av rullbräda med bra nackstöd? Nja, antar att bilmekaniker måste utföra arbete också i stående ställning och en hel del andra ställningar med för den delen.
Michelangelo sägs ju ha arbetat liggande när han utsmyckade Sixtinska Kapellet i Rom. Behöver det restaureras månntro? Det blir ju lång pendling förstås men vi är ju med i EU så mannen får väl flytta dit. Men det kanske inte behöver någon putsning just nu och det krävs väl en del andra kvalifikationer också tänker jag.
Kanske någon möbelkedja behöver folk till sängskylten? Inte för att jag någonsin sett något sådant reklamgrepp förstås. Kan ju vara ett möjligt tips annars.
Nej, det håller inte riktigt. Försökte få hjälp av mina arbetskamrater genom att göra en liten mini-enkät men fick inga riktigt seriösa förslag, tyckte jag. Desto fler småleenden och huvudskakningar. Jag tror de tyckte frågan var konstig.
Har Försäkringskassan någon lista över tänkbara arbeten?
Vad säger Arbetsförmedlingen?
Någon som vet?
Ulf Kristersson själv bedömde det som osannolikt men han skulle kanske kunna tillsätta en utredning om det? Fast det lär ju ta något år innan den är klar.
Jag behöver hjälp här! Någon som har förslag?
Lämna dem gärna i kommentarsfältet och mejla helst också till arbetsförmedlingen och socialförsäkringsministern:
kundrelationer@arbetsformedlingen.se
http://www.regeringen.se/pub/road/Classic/article/117/jsp/Render.jsp?a=152848&m=popup&l=sv
Om ni inte kommer på något kan ni istället mejla detta till Försäkringskassan (de kan behöva veta det):
kundcenter@forsakringskassan.se
Andra bloggare som kanske också söker svar:
http://www.aveny.se/jesper-salen/2012/03/06/yrke/
http://kickan58.wordpress.com/2012/03/06/alla-ska-soka-jobb-arbetsformaga/
http://mammayth48.wordpress.com/2012/03/05/ur-led-r-tiden/
http://leinejohansson.blogspot.com/2012/03/agera-istallet-for-att-reagera.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+ProgressivBloggOmSolidaritet+%28Progressiv+blogg+om+solidaritet%29
http://www.tornebohm.com/WP/?p=13114&utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+tornebohm%2FUDux+%28T%C3%B6rnebohms+Hotspot%29
http://martinmobergsblogg.blogspot.com/2012/03/sjuka-sjukforsakringen-se-sa-sa-lange.html
Hur hittar man ett sådant? Sjukförsäkringsministern Ulf Kristersson menar att det låter osannolikt. Men Försäkringskassans bedömning är alltså en annan.
Hmm... man vill ju gärna ha ett öppet sinne för nya lösningar så jag har verkligen försökt komma på några jobb man kan utföra liggande. Kanske man kunde kontakta den stackars mannen med något tips?
Bilmek kanske? De brukar ju rulla in under bilar på någon typ av rullbräda. Fast det krävs nog bra nackmuskler för att inta just den liggande arbetsställningen så det är nog inte så lämpligt ändå. Kanske kan man konstruera en särskild typ av rullbräda med bra nackstöd? Nja, antar att bilmekaniker måste utföra arbete också i stående ställning och en hel del andra ställningar med för den delen.
Michelangelo sägs ju ha arbetat liggande när han utsmyckade Sixtinska Kapellet i Rom. Behöver det restaureras månntro? Det blir ju lång pendling förstås men vi är ju med i EU så mannen får väl flytta dit. Men det kanske inte behöver någon putsning just nu och det krävs väl en del andra kvalifikationer också tänker jag.
Kanske någon möbelkedja behöver folk till sängskylten? Inte för att jag någonsin sett något sådant reklamgrepp förstås. Kan ju vara ett möjligt tips annars.
Nej, det håller inte riktigt. Försökte få hjälp av mina arbetskamrater genom att göra en liten mini-enkät men fick inga riktigt seriösa förslag, tyckte jag. Desto fler småleenden och huvudskakningar. Jag tror de tyckte frågan var konstig.
Har Försäkringskassan någon lista över tänkbara arbeten?
Vad säger Arbetsförmedlingen?
Någon som vet?
Ulf Kristersson själv bedömde det som osannolikt men han skulle kanske kunna tillsätta en utredning om det? Fast det lär ju ta något år innan den är klar.
Jag behöver hjälp här! Någon som har förslag?
Lämna dem gärna i kommentarsfältet och mejla helst också till arbetsförmedlingen och socialförsäkringsministern:
kundrelationer@arbetsformedlingen.se
http://www.regeringen.se/pub/road/Classic/article/117/jsp/Render.jsp?a=152848&m=popup&l=sv
Om ni inte kommer på något kan ni istället mejla detta till Försäkringskassan (de kan behöva veta det):
kundcenter@forsakringskassan.se
Andra bloggare som kanske också söker svar:
http://www.aveny.se/jesper-salen/2012/03/06/yrke/
http://kickan58.wordpress.com/2012/03/06/alla-ska-soka-jobb-arbetsformaga/
http://mammayth48.wordpress.com/2012/03/05/ur-led-r-tiden/
http://leinejohansson.blogspot.com/2012/03/agera-istallet-for-att-reagera.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+ProgressivBloggOmSolidaritet+%28Progressiv+blogg+om+solidaritet%29
http://www.tornebohm.com/WP/?p=13114&utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+tornebohm%2FUDux+%28T%C3%B6rnebohms+Hotspot%29
http://martinmobergsblogg.blogspot.com/2012/03/sjuka-sjukforsakringen-se-sa-sa-lange.html
Religiösa dårar ska inte ha kärnvapen
Läste i Jenny Nordbergs kolumn i SvD om kampanjen mot Iran och USA:s krigshets mot landet. Resonemanget bygger på att Iran med sina ”religiösa dårar” inte ska ha kärnvapen och därmed förmågan att utplåna världen.
Det finns en viss poäng i resonemanget. Om kärnvapen nu måste finnas vill man ju gärna att de är i sansade och välbalanserade händer. Resonemanget spricker emellertid eftersom uppfattningen bara verkar gälla Iran. Nordberg är inne på samma linje och nämner Pakistan som exempel. Själv skulle jag vilja nämna USA som ett annat.
En av Republikanernas troligaste presidentkandidater Mitt Romney håller sig med rådgivare med förflutet i den kristna milis som utförde massakrerna i Sabra och Shatila. Knappast bäddat för att eventuellt kommande försvarsbeslut blir återhållsamma och sansade. En annan av de personer som skulle kunna bli Republikansk presidentkandidat är Rick Santorum. Han säger bland annat så här: ”Europa kommer inte att kämpa med oss, ty det kommer inte att finnas något Europa kvar”, endast ”Eurabia”. Europa har gått i den multikulturella fällan. “De föder inte längre barn. De går inte i kyrkan. De har övergett skeppet” och “de hatar oss för att vi står [för] att kristendom är en god sak, en kultur värd att kämpa för”.
Mer av den varan kan läsas i Mattias Gardells artikel i Fria Tidningen.
En annan av kandidaterna, Newt Gingrich, säger att han är trött på att respektera alla religioner på planeten. Jag vill att de ska respektera vår religion”.
Här i filmklippet nedan jämför han också muslimer som vill bygga en moské i New York med nazister.
Kärnvapen i händerna på dessa gubbar? Helst inte, tack.
Det finns en viss poäng i resonemanget. Om kärnvapen nu måste finnas vill man ju gärna att de är i sansade och välbalanserade händer. Resonemanget spricker emellertid eftersom uppfattningen bara verkar gälla Iran. Nordberg är inne på samma linje och nämner Pakistan som exempel. Själv skulle jag vilja nämna USA som ett annat.
En av Republikanernas troligaste presidentkandidater Mitt Romney håller sig med rådgivare med förflutet i den kristna milis som utförde massakrerna i Sabra och Shatila. Knappast bäddat för att eventuellt kommande försvarsbeslut blir återhållsamma och sansade. En annan av de personer som skulle kunna bli Republikansk presidentkandidat är Rick Santorum. Han säger bland annat så här: ”Europa kommer inte att kämpa med oss, ty det kommer inte att finnas något Europa kvar”, endast ”Eurabia”. Europa har gått i den multikulturella fällan. “De föder inte längre barn. De går inte i kyrkan. De har övergett skeppet” och “de hatar oss för att vi står [för] att kristendom är en god sak, en kultur värd att kämpa för”.
Mer av den varan kan läsas i Mattias Gardells artikel i Fria Tidningen.
En annan av kandidaterna, Newt Gingrich, säger att han är trött på att respektera alla religioner på planeten. Jag vill att de ska respektera vår religion”.
Här i filmklippet nedan jämför han också muslimer som vill bygga en moské i New York med nazister.
Kärnvapen i händerna på dessa gubbar? Helst inte, tack.
Etiketter:
Iran,
Kärnvapen,
USA,
Utrikespolitik
söndag 4 mars 2012
Moderaternas politiska kultur: svågerpolitik och vårdslöshet med skattemedel
Det börjar bli mycket nu. Med skandalhistorier från Stockholms läns landsting alltså. Inte minst Moderaterna styr lite som de vill kan tyckas, kanske stärkta av positionen som största parti med råge. Möjligen har självförtroendet varit lite väl stort och de räknar kanske med att vilket beteende som helst kommer att förlåtas av väljarna vid nästa val?
För nog bör väl ändå de boende och arbetande skattebetalarna i länet undra vad som egentligen försiggår i fullmäktigekorridorerna. Är det bara skummet på ytan vi har fått se? Det finns skäl att ställa sig den frågan.
Attendo-affären har väl inte undgått särskilt många att notera? Den har kommenterats flitigt i bloggosfären på senare tid.
Försäljningen av Serafen är en annan historia där moderaten och biträdande sjukvårdslandstingsrådet Lars Joakim Lundqvist sålde vårdcentralen Serafen till kompispriset 700.000. En av de sex läkare som köpte var just kompis med Lars Joakim. En ganska tät kompis numera då Serafen såldes vidare för 20 miljoner efter bara ett par år. Reapris på avknoppade vårdinstitutioner är uppenbarligen lite av en strategi för moderater i landstinget förefaller det dessutom.
Filippa Reinfeldt – ”the invisible woman” – gömmer sig i kanslikorridorerna. Hon varken hörs eller syns. Däremot har hon inget emot att synas som affischnamn för Carema. Något som både hon och andra ledande moderater vägrar kommentera.
Det är högst troligt att hon slår något av politiskt rekord i tystnad faktiskt. Det vore intressant att höra hur hon ser på sitt uppdrag. Att hon fått fullmakt av väljarna att styra som hon vill utan några som helst motiveringar eller förklaringar? Någon måste förklara för henne att det faktiskt är skattepengar hon leker med.
Men troligen har hon väl fått det konsultativa rådet att hålla tyst från PR-byrån Kreab. Den anlitas ju flitigt för att föra ut Moderaternas politik och dämpa medborgarnas reaktioner... för ännu mer av våra skattepengar.
Det är förvisso inte bara av landstinget utan även regeringen som spenderar hundratals miljoner av skattepengarna på dyr PR. Statsvetaren Tommy Möller ser detta som anmärkningsvärt. Men pekar också på förklaringen. Om regeringens egen utredningskapacitet används kan man inte styra lika lätt över resultatet som dessutom blir offentligt.
En kultur av vänskapskorruption och vårdslöshet med skattebetalarnas pengar går som en röd tråd genom Moderaternas verksamheter på samtliga politiska nivåer. Men ifrån min Stockholmshorisont verkar det finnas tillräckligt bara i landstingshuset för att få mediehusen att explodera av indignation. Förvisso skrivs det ju en del vilket framgår av mina referenser här. Men inte kan man påstå att det är några regelrätta kampanjer med krigsrubriker som förföljer paret Reinfeldt. Det hade varit skillnad, som bloggen homo politicus konstaterar, om det handlat om Juholt får vi förmoda.
Nej, nu får det räcka! Jag tror jag måste lyssna lite på Bob Hund och sjunga med i:
Nu är det väl revolution på gång!?
Jag tycker att väntan börjar bli lång!
För nog bör väl ändå de boende och arbetande skattebetalarna i länet undra vad som egentligen försiggår i fullmäktigekorridorerna. Är det bara skummet på ytan vi har fått se? Det finns skäl att ställa sig den frågan.
Attendo-affären har väl inte undgått särskilt många att notera? Den har kommenterats flitigt i bloggosfären på senare tid.
Försäljningen av Serafen är en annan historia där moderaten och biträdande sjukvårdslandstingsrådet Lars Joakim Lundqvist sålde vårdcentralen Serafen till kompispriset 700.000. En av de sex läkare som köpte var just kompis med Lars Joakim. En ganska tät kompis numera då Serafen såldes vidare för 20 miljoner efter bara ett par år. Reapris på avknoppade vårdinstitutioner är uppenbarligen lite av en strategi för moderater i landstinget förefaller det dessutom.
Filippa Reinfeldt – ”the invisible woman” – gömmer sig i kanslikorridorerna. Hon varken hörs eller syns. Däremot har hon inget emot att synas som affischnamn för Carema. Något som både hon och andra ledande moderater vägrar kommentera.
Det är högst troligt att hon slår något av politiskt rekord i tystnad faktiskt. Det vore intressant att höra hur hon ser på sitt uppdrag. Att hon fått fullmakt av väljarna att styra som hon vill utan några som helst motiveringar eller förklaringar? Någon måste förklara för henne att det faktiskt är skattepengar hon leker med.
Men troligen har hon väl fått det konsultativa rådet att hålla tyst från PR-byrån Kreab. Den anlitas ju flitigt för att föra ut Moderaternas politik och dämpa medborgarnas reaktioner... för ännu mer av våra skattepengar.
Det är förvisso inte bara av landstinget utan även regeringen som spenderar hundratals miljoner av skattepengarna på dyr PR. Statsvetaren Tommy Möller ser detta som anmärkningsvärt. Men pekar också på förklaringen. Om regeringens egen utredningskapacitet används kan man inte styra lika lätt över resultatet som dessutom blir offentligt.
En kultur av vänskapskorruption och vårdslöshet med skattebetalarnas pengar går som en röd tråd genom Moderaternas verksamheter på samtliga politiska nivåer. Men ifrån min Stockholmshorisont verkar det finnas tillräckligt bara i landstingshuset för att få mediehusen att explodera av indignation. Förvisso skrivs det ju en del vilket framgår av mina referenser här. Men inte kan man påstå att det är några regelrätta kampanjer med krigsrubriker som förföljer paret Reinfeldt. Det hade varit skillnad, som bloggen homo politicus konstaterar, om det handlat om Juholt får vi förmoda.
Nej, nu får det räcka! Jag tror jag måste lyssna lite på Bob Hund och sjunga med i:
Nu är det väl revolution på gång!?
Jag tycker att väntan börjar bli lång!
Etiketter:
moderaterna,
Reinfeldt,
vårdbolag
Tillväxt – mot en helt ny begreppsdefinition eller kan vi leva utan?
Det pratas väldigt mycket om vikten av tillväxt. Ibland kan man rent av få känslan av att tillväxten är vår tids gudom som vi lämnar våra offer till. Naturens och människornas välmående och hälsa exempelvis.
En slumpmässig sökning i riksdagens protokoll för riksdagsåret 2010/11 ger ett antal exempel på hur politiker resonerar om tillväxt. De flesta hanterar begreppet utan att problematisera det och definierar tillväxten som något odelat positivt. Sven-Erik Bucht (s) anser exempelvis att vi får dåliga miljölagar utan tillväxt och att våra myndigheter ”måste ha ett klart uppdrag att vara med och skapa tillväxt i Sverige” (2011-03-08 Kammarens protokoll). Boriana Åberg (m) säger att ”alla regioner ska vara tillväxtregioner” (2011-03-08).
Tillväxt definieras på lite olika sätt. Nina Larsson (fp) förklarar att hennes partis syn på tillväxt är att det handlar om ”fler i arbete, bättre kvalitet i utbildningen, att göra det mer lönsamt att driva företag och få företag att växa” (2010-12-20). Edward Riedl (m) säger att mycket av den ökade tillväxten ”har skett tack vare ökad konsumtion” (2010-11-03). Ibland vet man inte vad som är hönan och vad som är ägget riktigt. Helena Lindahl (c) menar att det handlar om företagens tillväxt men säger i samma inlägg att ”det är företagen som skapar tillväxt” (2010-12-20).
Men det finns röster som vill problematisera begreppet eller modifiera det. Erik A Eriksson (c) talar om ”en grön och klok tillväxt” (2010-12-20) och Börje Vestlund (S) talar om en hållbar tillväxt (2010-12-20). Det gör också Ola Johansson (c) som efterfrågar en helhetssyn (2010-12-20). Då börjar man också närma sig miljöpartiets synsätt som bland andra Annika Lillemets uttryckt som att ”ekonomisk tillväxt som bygger på större resursuttag än vad ekosystemen förmår återskapa är en oekonomisk tillväxt” (2010-11-03).
Om det är en mer hållbar syn på begreppet som efterfrågas kunde ett steg mot ett sådant vara att modifiera mätmetoden av tillväxt så att man lägger in nya minusposter som drar ned tillväxtsiffran. Det finns olika modeller för att mäta tillväxt men enligt den klassiska riktas fokus mot ny teknologi och det mäts bland annat i vilken takt realkapital förslits, alltså maskiner o.d. På samma sätt kan man väl tänka sig att räkna in exempelvis storleken på det ekologiska fotavtrycket som en förslitning som drar ned tillväxttalet. Då blir det inte bara intressant med teknologisk utveckling utan också i vilken grad den nya teknologin förstör miljön. Den blir då inte per automatik tillväxtdrivande. På samma vis skulle också andra mätfaktorer kunna inräknas som har att göra med människors hälsa och välmående och då inte bara storleken på banksaldot.
Därifrån kanske det skulle gå att ta steget mot en ekonomi utan ständig tillväxt? Ett välgörande flertal debattörer börjar föra fram sådana tankar och göra sig hörda. Birger Schlaug är en som har tänkt mycket kring detta. Hans blogg innehåller en hel del tänkvärt att läsa och begrunda och på hemsidan finns en hel sektion där han redogör för sin syn.
Professor Tim Jackson som är ledamot i kommissionen för hållbar utveckling i Storbritannien har författat rapporten ”Prosperity without growth” (”Välstånd utan tillväxt”) och pekar i den ut alternativ som är intressanta och trovärdiga.
Stellan Tengroth som skrivit boken ”Tillväxt till döds” guidar oss också på sin blogg till ytterligare texter som kan ha något att tillföra.
Vi som kallar oss gröna bloggare bör också göra vad vi kan för att blåsa på diskussionen och ifrågasätta det förment självklara med tillväxt. Det finns flera som gör det och det är förmodligen läge för en offensiv just nu, när kapitalismens kris har börjat resa frågor om relevansen för klassiska ekonomiska teorier.
Det behövs en seriös debatt och en sådan skulle förhoppningsvis kunna leda till att en mer hållbar begreppsdefinition kan etableras så att vi alla kan använda tillväxten som ett mått på något odelat gott. På så vis skulle vi kunna komma förbi återvändsgränden där tillmälen som ”tillväxtkramare” eller ”bakåtsträvare” kan undvikas och tillväxten istället blir ett mått på sant framåtskridande mot en bättre tillvaro för oss människor. För det är väl det vi vill ha?
En slumpmässig sökning i riksdagens protokoll för riksdagsåret 2010/11 ger ett antal exempel på hur politiker resonerar om tillväxt. De flesta hanterar begreppet utan att problematisera det och definierar tillväxten som något odelat positivt. Sven-Erik Bucht (s) anser exempelvis att vi får dåliga miljölagar utan tillväxt och att våra myndigheter ”måste ha ett klart uppdrag att vara med och skapa tillväxt i Sverige” (2011-03-08 Kammarens protokoll). Boriana Åberg (m) säger att ”alla regioner ska vara tillväxtregioner” (2011-03-08).
Tillväxt definieras på lite olika sätt. Nina Larsson (fp) förklarar att hennes partis syn på tillväxt är att det handlar om ”fler i arbete, bättre kvalitet i utbildningen, att göra det mer lönsamt att driva företag och få företag att växa” (2010-12-20). Edward Riedl (m) säger att mycket av den ökade tillväxten ”har skett tack vare ökad konsumtion” (2010-11-03). Ibland vet man inte vad som är hönan och vad som är ägget riktigt. Helena Lindahl (c) menar att det handlar om företagens tillväxt men säger i samma inlägg att ”det är företagen som skapar tillväxt” (2010-12-20).
Men det finns röster som vill problematisera begreppet eller modifiera det. Erik A Eriksson (c) talar om ”en grön och klok tillväxt” (2010-12-20) och Börje Vestlund (S) talar om en hållbar tillväxt (2010-12-20). Det gör också Ola Johansson (c) som efterfrågar en helhetssyn (2010-12-20). Då börjar man också närma sig miljöpartiets synsätt som bland andra Annika Lillemets uttryckt som att ”ekonomisk tillväxt som bygger på större resursuttag än vad ekosystemen förmår återskapa är en oekonomisk tillväxt” (2010-11-03).
Om det är en mer hållbar syn på begreppet som efterfrågas kunde ett steg mot ett sådant vara att modifiera mätmetoden av tillväxt så att man lägger in nya minusposter som drar ned tillväxtsiffran. Det finns olika modeller för att mäta tillväxt men enligt den klassiska riktas fokus mot ny teknologi och det mäts bland annat i vilken takt realkapital förslits, alltså maskiner o.d. På samma sätt kan man väl tänka sig att räkna in exempelvis storleken på det ekologiska fotavtrycket som en förslitning som drar ned tillväxttalet. Då blir det inte bara intressant med teknologisk utveckling utan också i vilken grad den nya teknologin förstör miljön. Den blir då inte per automatik tillväxtdrivande. På samma vis skulle också andra mätfaktorer kunna inräknas som har att göra med människors hälsa och välmående och då inte bara storleken på banksaldot.
Därifrån kanske det skulle gå att ta steget mot en ekonomi utan ständig tillväxt? Ett välgörande flertal debattörer börjar föra fram sådana tankar och göra sig hörda. Birger Schlaug är en som har tänkt mycket kring detta. Hans blogg innehåller en hel del tänkvärt att läsa och begrunda och på hemsidan finns en hel sektion där han redogör för sin syn.
Professor Tim Jackson som är ledamot i kommissionen för hållbar utveckling i Storbritannien har författat rapporten ”Prosperity without growth” (”Välstånd utan tillväxt”) och pekar i den ut alternativ som är intressanta och trovärdiga.
Stellan Tengroth som skrivit boken ”Tillväxt till döds” guidar oss också på sin blogg till ytterligare texter som kan ha något att tillföra.
Vi som kallar oss gröna bloggare bör också göra vad vi kan för att blåsa på diskussionen och ifrågasätta det förment självklara med tillväxt. Det finns flera som gör det och det är förmodligen läge för en offensiv just nu, när kapitalismens kris har börjat resa frågor om relevansen för klassiska ekonomiska teorier.
Det behövs en seriös debatt och en sådan skulle förhoppningsvis kunna leda till att en mer hållbar begreppsdefinition kan etableras så att vi alla kan använda tillväxten som ett mått på något odelat gott. På så vis skulle vi kunna komma förbi återvändsgränden där tillmälen som ”tillväxtkramare” eller ”bakåtsträvare” kan undvikas och tillväxten istället blir ett mått på sant framåtskridande mot en bättre tillvaro för oss människor. För det är väl det vi vill ha?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)