Internationella kvinnodagen – inte för alla kvinnor i Sverige?

”Den arabiska våren” har fascinerat västvärlden under året som gick. Ett helt bälte av nationer skakade av invånarnas protester mot mer eller mindre brutala diktatorer. Inte sällan kunde vi få se bilder av kvinnor i täten för protesterna. Modiga, arga och frispråkiga. De kommunicerade sitt budskap otvetydigt till resten av världen. Nästan alla med hijab eller niquab. Vi i väst tycktes ofta uttrycka ett förvånat gillande; - De kan ju både tänka och tala!



Det var sannolikt välgörande för vår eurocentriska syn på den arabiska kvinnan. Här, hemma i Sverige, betraktas dessa kvinnor som bär hijab eller niquab däremot med stor misstänksamhet och ofta enbart som viljelösa offer för manligt förtryck. Mer sällan som individer med olika förmågor, åsikter och viljor precis lika mångfacetterade som hos gruppen kvinnor i stort.

Det är märkligt att ett förment liberalt parti som Folkpartiet är det som helst av alla vill begränsa de här kvinnornas rörelsefrihet. Nåväl, Sverigedemokraterna undantaget. Jan Björklunds ständiga återkomst till ämnet ”slöjförbud” kan väl knappast tolkas på annat sätt? (se tidigare inlägg på denna blogg)
Inför förra valet 2010 försökte partiet lansera slöjförbud som en valfråga. Det kunde alltså ställas mot utfästelser som partiet samtidigt gjorde, och ofta gör, om att stå upp för frihet och individualism. I en valbroschyr inför valet deklarerade Lotta Edholm att:

”I ett liberalt Stockholm är det enklare för var och en att förverkliga sina drömmar och att forma sin vardag. Här ska alla ha möjlighet att ta ansvar för sig själv...”

Alltså samma Lotta Edholm som slogs med näbbar och klor för att skolor skulle få rätt att neka kvinnor med niquab utbildning vid Stockholms lärosäten.

Men det finns röster även inom andra partier och inom kvinnorörelsen som gör samma sorts kategoriska fördömanden av ”slöjan” och landar i samma felslut, som jag ser det. Egentligen det enda parti som intagit en klar motsägande position i frågan är Miljöpartiet. Inte minst Yvonne Ruwaida som istället ser det som att ”kvinnans självklara rätt till självbestämmande går genom utbildning och egenförsörjning”.

Det kan finnas många olika orsaker till att en kvinna bär huvudduk. Inte sällan är de svenskfödda konvertiter. Men det kan givetvis inte uteslutas att det i vissa fall handlar om ett tvång och ett tryck från en mansdominerad hemmiljö. Men vad jag inte förstår är varför statens lösning på detta problem skulle vara att begränsa dessa kvinnors sociala rum. Att utestänga dem från att delta på lika villkor i arbetsliv och utbildningar ökar ju knappast deras chanser att finna sociala nätverk utanför det egna hemmet eller bostadsområdet. Att den integrationsansvarige ministern Erik Ullenhag, i enlighet med vad som framstår som Folkpartiets officiella linje, företräder denna de stängda dörrarnas politik är därför, som jag ser det, tämligen anmärkningsvärt.

Det bör vara värt att uppmärksammas så här inför den internationella kvinnodagen.