Hög tid för utredning om basinkomst

”Allt färre kan producera allt mer. Det är hög tid att börja dra politiska slutsatser av detta förhållande. En arbetslinje utan arbeten, i tillräcklig mängd, hotar att urarta till disciplineringsinstrument”

(Ur Motion 2012/13:Sf348 Annika Lillemets, Valter Mutt, Lotta Hedström, Miljöpartiet)

Midsommarhelgen har just regnat bort och det mediala intresset för den miljöpartistiska kongressen börjar så smått klinga av. Det som noterats flitigast har (som vanligt är jag nästan böjd att säga) hur kongressen röstat emot partiledningen i ett antal frågor. Även luttrade politiska kommentatorer har fortfarande inte riktigt greppat Miljöpartiets decentraliserade beslutsprocesser och förvånas varje gång över hur partistyrelsen får kompromissa eller böja sig för kongressbeslut som en mångfald av röster bidragit till att formulera. En ordning som säkerligen får socialdemokratiska och moderata partistyrelsemedlemmar att drömma mardrömmar. Än så länge avviker Miljöpartiet ganska väsentligt från de centralstyrda föreställningar som framför allt S och M ägnar sig åt där partipiskan viner över de oppositionellas huvuden.

Det är emellertid framför allt ett beslut som togs på Mp-kongressen jag vill lyfta fram som alldeles särskilt viktigt; att verka för en statlig utredning av basinkomst. Någon majoritet för förslag att införa basinkomst finns inte ens på Miljöpartiets kongress och än mindre i riksdagen men däremot borde en rejäl utredning av möjliga former för basinkomst och av konsekvenserna av ett införande av dessa kunna vinna gehör. Det borde i alla fall vara så. Det är nu i ännu högre grad ”hög tid” att dra politiska slutsatser av arbetsmarknadsutvecklingen än det var när Mp-motionen som jag citerade i inledningen formulerades.

Både Moderater och Socialdemokrater gillar att tala i stora ord om hur de ska ”skapa jobb” och vad som är jobbskapande. Låga löner, osäkra anställningsformer, utbildning, infrastruktursatsningar, lärlingssystem etc etc har diskuterats. Alltmedan alliansregeringens Fas 3 fasas ut till förmån för Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti för unga och en ”jobbagenda” där utbildning ska säkra tillgång till ”framtidens jobb” och göra den svenska arbetslösheten till EU:s minsta år 2020. Historien visar dock att det är notoriskt svårt för samtidens politiker att förutse framtidens jobb. Samtidigt skapas också mängder av varianter av konstruerade jobbformer som mest syftar till att hålla arbetslöshetssiffrorna nere och att ge intryck av handlingskraftig arbetsmarknadspolitik. ”Ni låtsas skapa jobb och vi låtsas att vi söker dem”, som Guy Standing skämtsamt formulerat det.

Under tiden löper utvecklingen vidare mot allt fler investeringar i kapital snarare än i produktion, mot alltmer datorisering och automatisering och mot ökande löneklyftor och ökad segregation. Tendenser som arbetar emot politikernas drömmar om jobbskapande åtgärder och full sysselsättning.

Samtidigt som det verkligen finns en hel del nyttiga arbeten som behöver utföras för att åstadkomma ett hållbarare Sverige och i förlängningen värld. Det är ingen enkel ekvation som ska ställas upp vilket onekligen talar för en väl genomarbetad utredning som går igenom forskning, teorier och empiri inom området basinkomst eller medborgarlön som det ibland kallas. Någon sådan bred, strukturerad och komplett sammanställning har mig veterligen inte gjorts. Vilket sannerligen inte betyder att material saknas. 

Organisationen BIEN (Basic Income Earth Network) har sedan många år tillbaka samlat akademiska och politiska argument för basinkomst och har på sin hemsida en stor mängd material att ta del av.

Simon Birnbaum vid Stockholms Universitet har bidragit med argumentation i politiskt filosofiska termer. Han lyfter i sin tur, i boken Basic Income Reconsidered – Social Justice, Liberalism and the Demands of Equality, fram välargumenterade debattörer för basinkomst som Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, James Buchanan, James Tobin och ingen mindre än Milton Friedman. Därmed avfärdar han mainstream-argumentet om virrpannor i basinkomstdebatten.

Empiriskt material finns att hämta ifrån så skilda platser som Indien, Kanada, Alaska, Brasilien och Namibia. Utvärderingar som gjorts visar att folk jobbar mer, inte mindre som kritiker brukar hävda, som resultat av medborgarlönens införande och att det fått fattigdomen och dess följdproblem att mildras.

Schweiz har folkomröstat om basinkomst. I Latinamerika finns färdiga lagförslag formulerade av Parlamento Latino (ungefär motsvarande EU-parlamentet) redo att införas i de 23 medlemsländerna. I Storbritannien har den förra tory-ledda (!) koalitionen utrett frågan och kommit fram till att femtioen olika sociala förmåner skulle kunna slås samman till endast två, ”allmän arbetskredit” och ”allmän livskredit”. I Finland växer stödet för basinkomst och den nya regeringen (utan De Gröna!) är nu på väg att testa idén.

Det är inte längre bara från röd-grönt håll tankar om basinkomst nu debatteras och utreds eller testas. Här i Sverige är vi dock än så länge djupt nedsjunkna i arbetslinjens dyiga vatten tycks det.

Guy Standing är den nu kanske mest kände förespråkaren för basinkomst. Han som lanserat begreppet prekariatet, den växande arbetsstyrka som pendlar mellan låglönejobb utan anställningstrygghet och arbetslöshet. Hans argumentation kommer från vänster och betonar omfördelningen av trygghet och kapital. En stor del av de vidgade inkomstklyftorna i rika länder är de stigande inkomsterna av kapital. Att investera i pengar har blivit oerhört mycket lönsammare (och ger snabbare avkastning) än att investera i produktion. En utveckling som så sakteliga vevades igång redan på 1970-talet men som accelererat genom decennierna sedan dess. Warren Buffet, en av världens rikaste män, har själv uttryckt detta som att en klasskamp pågått i 20 år och ”min klass vann”. De senare decenniernas globalisering och teknologiska utveckling har varit förödande för västvärldens arbetsmarknader, menar bland andra f.d. chefen för världens största obligationsfond Pimco, Bill Gross. Värdet som skapas i näringslivet går alltmer till vinster och allt mindre till löner. Här finns kanske också en del av svaret på frågan om eventuell finansiering av en basinkomstreform? Detta behöver jag för övrigt inte hämta från Vänsterpartiets programförklaringar utan finns att läsa i Svd-journalisten Andreas Cervenkas artikelsammanställning Vad är pengar? 

Men det finns också god argumentation som bör attrahera även dem med liberala åsikter. I dagens Svd resonerar Mari Lindman (fil dr i filosofi vid Åbo Akademi) i en understreckare med titeln ”Imorgon kan framtidens jobb vara ett minne blott” kring it-entreprenören Martin Fords bok Rise of the robots: Technology and the threat of a jobless future. Ford tecknar en pessimistisk bild av möjligheterna för våra ”jobbskapande” politiker. Automatiseringen går inte att utbilda bort, menar han, och förordar istället alternativa lösningar och föreslår basinkomst. Han framhåller att det skulle möjliggöra entreprenörskapet snarare än kväva det som många kritiker av basinkomst hävdar. Han utmanar också myten om att automatisering skulle frigöra människor från monotona sysslor och därmed ge dessa chansen att ägna sig åt välbetalda yrken. Automatiseringen tillsammans med vinstintressen skapar istället polarisering mellan de som har jobb och de som saknar ett, menar han. Marknadsekonomin driver ständigt på produktivitetsökningen men skapar samtidigt en systemkris. ”Vem ska köpa de varor som en alltmer effektiv produktion skapar?”, är hans relevanta fråga. Den rikaste procentens lyxkonsumtion klarar inte ensamt av att hålla systemet igång.

Lindman kommenterar också en artikel i New York Times (29/5) som beskriver uppkomsten av fiktiva företag, ”statsfinansierade potemkinföretag”, som är tänkta att sysselsätta långtidsarbetslösa med något som ”påminner om lönearbete”. En absurditet som illustrerar vad Standing menar med sitt ovan citerade skämt om låtsasjobb.

Det är väl ingen som menar att ett införande av basinkomst är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd som låter sig göras över en natt. Det finns säkerligen ett antal olika problematiska konsekvenser som behöver dryftas och funderas över. Men det är inte alls säkert att de är desamma som den slentrianmässiga kritiken av medborgarlönen oftast tar upp. En grundlig utredning skulle kunna bringa klarhet. Det är hög tid för en sådan.

Ungdomsarbetslösheten finns inte (?)

En mycket märklig diskussion uppstod i kvällens Aktuellt. Någon anställd på Arbetsförmedlingen har tydligen hävdat att ungdomar är lata och SvT drog ut på stan för att intervjua några ur denna yngre, tillbakalutade generation. Det hittade fyra stycken som ville ha "roliga" jobb. Dags för debatt tänkte också redaktionen och hade kallat in Ali Esbati (V) och Hanif Bali (M) till studion. Hanif Bali menade att det är föräldrarnas fel att ungdomar är lata och att det vore bra om alla hade iranska mammor som han. Efter detta insiktsfulla inlägg gjorde Esbati några tappra försök att styra in debatten på ett vettigt spår men det ville sig inte riktigt, kan man säga.

Satt en stund efteråt och funderade på vad jag egentligen hade bevittnat. Har vi alla missförstått allt? Ungdomsarbetslöshetssiffror kring 20-25 % beror alltså på att unga inte tar alla de jobb som finns? Märkligt. Och intressant. Tänk att alla dessa centerpartister och moderater som i så många år hävdat att lägre löner och otryggare anställningsformer är lösningarna på ungdomsarbetslösheten. Så fel de hela tiden haft. Det skulle ju naturligtvis avskräcka ännu mer och få motsatt effekt. Att ständigt få kicken och att ständigt ha dåligt med pengar är ju inte så roligt.

Uppenbarligen finns två skolor bland Moderaterna i den här frågan. De som menar att jobb måste skapas genom incitament att anställa som mer otrygghet och lägre löner. Och de, som Hanif Bali, som menar att jobben finns där men ungdomar vill inte ha dem.

Intressant, som sagt.

Vad är egentligen problemet?

Det talas mycket om ”problem” när det gäller invandring. Kan inte svära på att det handlar om en ökning sedan SD kommit in i det svenska politiska ”finrummet” men det har åtminstone smugit sig in verklighetsbeskrivningar i debatten som förefaller mer normaliserade än tidigare. ”Problemen” som måste åtgärdas kretsar ofta kring invandraren själv. Se exempelvis regeringens senaste utspel om att höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds som jag skrivit om nyligen.

En rad andra åtgärder för att lösa ”problem” med invandring lanseras och prövas i ett antal år, granskas och bedöms och vänds ut och in på. Riksrevisionen har en rad utredningar på gång som illustrerar detta; Instegsjobb och nystartsjobb för nyanlända, Det civila samhällets medverkan i integrationsarbetet, Tillvaratagande av nyanländas kompetens, Statliga insatser för akademiker med utländsk utbildning, Etableringslotsar för nyanlända (förstudie).

Vad gäller SD är det förvisso alltid något problem med invandrare (åtminstone om det kommer från utomeuropeiska länder). Antingen kommer de hit och tar våra jobb eller också är de lata och vill inte ha något jobb. En svårlöst nöt med andra ord?? 

Den mer realistiska bilden att det finns de som kommer hit och tar jobb ”vi” inte vill ha eller inte får några jobb för att de har fel namn/klädsel etc debatteras mer sällan. Märkligt nog eftersom det finns gott om fakta och empiriska observationer som styrker den här bilden.

Arbetsförmedlingens senaste återrapportering till regeringen visar att minst antal jobbförslag ges till ”personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga och till nyanlända”.

 

Arbetsförmedlingens siffror är fakta som kan backas upp av forskning om svårigheterna att få ett jobb med ett utländskt namn. Att få en bostad är inte heller lätt för personer med utländsk bakgrund vilket bland annat en undersökning som DO genomfört (på uppdrag av regeringen) visar.

Jag ska inte trötta läsaren med att göra listan ännu längre. 

Tänk om vi kunde rikta fokus mot de egentliga problemen? Den systemiska otrygghet som skapats genom den grundligt murade nyliberalism som utgör i stort sett hela världens fundament idag. Den som driver människor att ”vandra” långt från sina hemtrakter i desperat jakt efter bättre levnadsvillkor. Den som ständigt begränsar människors verkliga frihet i arbetslinjens namn. Den som driver människor in i lågavlönade ”skitjobb”. Den som driver människor in i psykisk och fysisk ohälsa. Den som låter ohämmad resursförbrukning fortsätta trots ständiga varningar om kollaps. Den som subventionerar banker och finansmarknad men drar i svångremmen kring de mest behövande. Den som driver på och ger bränsle till populistisk nyfascism.

Därmed sluts cirkeln. Den populistiska nyfascismen är på frammarsch överallt. SD ser ut att gå ännu ett framgångsrikt val till mötes, i vårt grannland Norge styr Fremskrittspartiet, Marine Le Pens Nationella Front går från klarhet till klarhet i Frankrike, Jobbik sitter starkt i parlamentet i Ungern, Gyllene Gryning marscherar på grekiska gator (förvisso något haltande för tillfället), i England gör English Defence League detsamma osv. osv.

Normerna förskjuts och acceptansen för vad som kan sägas och påstås, hur problem ska definieras och beskrivas. Ett av de allra största har då blivit invandraren. Det svåra är inte att se hur nyfascismen flyttar fram sina positioner utan hur partier som inte bekänner sig till nyfascistisk ideologi förändrar sin retorik och sina sätt att definiera problem. De ser det sannolikt inte ens själva. Eller är det möjligen så att det är oerhört bekvämt att lägga det stora ”problemet” hos invandrare för att inte behöva diskutera var det egentligen ligger?

 

Problemet med arbetssökande som nekar jobb (???)

Nyligen lanserade Arbetsmarknadsdepartementet (med Ullenhag i spetsen) ett förslag som skull höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds. Indragning av etableringsersättningen är piskan som ska användas har regeringen tänkt. På samma sätt har A-kasseersättningen använts för att sätta press på alla de där latmaskarna som tackar nej till jobb som erbjuds. 

Det förefaller alltså vara ett stort problem det här med att människor nekar att ta alla de jobb som regnar över dem som manna från himlen. Det har dock, mig veterligen, aldrig backats upp med siffror som åskådliggör problemets omfattning. Nyfiken börjar då leta bland Arbetsförmedlingens och SCB:s statistikdatabaser men hittar ingenting användbart. Skickar då ett mejl till Arbetsförmedlingens enhet för statistik för att få råd var siffror över detta problem kan hittas. Jag kommer dock inte att få svar på frågan. 

Den som anstränger sig med att läsa den 50 sidor långa DS som regeringen författat om förslaget finner nämligen att den främsta källan vari behovet av förändringar spårats förefaller vara Statskontorets rapport 2012:22 (Etableringen av nyanlända – En uppföljning av myndigheternas genomförande av etableringsreformen). Av denna rapport framgår att Arbetsförmedlingen (Af hädanefter) inte för några uppgifter om i vilken utsträckning nyanlända nekar erbjudna jobb. Mina frågor om statistik fick här alltså sitt enkla svar. Det finns ingen.

Så vad är det då som föranleder regeringen att vidta åtgärder för att stävja detta outforskade ”problem”? Ja, hänvisningen till Statskontorets rapport är intressant för den innehåller en mängd observationer rörande den etableringsreform som genomfördes för att påskynda nyanlända invandrares etablering i arbets- och samhällslivet och som trädde i kraft 1 december 2010.

 

Statskontorets observationer

Etableringsreformen brottas med en mängd problem framgår det av Statskontorets rapport. En liten sammanfattning:

·         En enkät med arbetsförmedlare vid Af visar att dessa anser sig ha bristfälligt stöd från chefer och bristande IT-stöd. Arbetsbelastningen betungande.

·         Omfattande administrativt arbete för alla berörda vid den månatliga redovisningen av etableringsersättningen. Tar fokus från insatser för etablering i arbetslivet.

·         Migrationsverkets kompetenskartläggning är otillräcklig.

·         Leverantörer av tjänst som etableringslotsar lockar nyanlända med löften om datorer och annat för att få dem att byta lots (valfrihet och marknadsprinciper/min anm). Lotsarnas verkliga kompetens kan alltså ifrågasättas. Många nyanlända har svårt att förstå syftet med en etableringslots.

·         Etableringsplaner för nyanlända utarbetas under tidspress och blir därför ofta oklara och bristfälliga.

·         Svårigheter att matcha arbetsmarknadsperspektivet med tillgången på bostäder. Där lediga bostäder finns är det ont om jobb och tvärtom.

Av allt detta har alltså regeringen valt att ta till sig Statskontorets förslag om ekonomiska sanktioner mot nyanlända som nekar jobberbjudanden. Kanske det av Statskontorets förslag som är minst styrkt av faktabaserat material. Det framgår inte vilken empirisk grund som använts för att komma fram till detta sanktionsbehov utan motivera istället på principiella grunder. Att möjligheten finns att neka strider mot syften med reformen, påpekar de. Inte heller har någon konsekvensutredning av förslaget gjorts. Det bygger alltså i hög grad på misstankar, misstro och principiella resonemang.

Detta har regeringen valt att ta fasta på.

Ett alternativ, menar jag, hade varit att ge Af uppdraget att föra statistik över dessa nekade jobbtillfällen, vänta med sanktionsbestämmelserna och istället ta itu med problem som är baserade på dokumenterade empiriska observationer och faktauppgifter.

Diskriminering är en realitet

I det verkliga livet är det ju snarare så, avseende de nyanlända invandrarna, att de jobb som erbjuds är lätt räknade. Det finns ett otal studier och undersökningar genomförda både internationellt och här i Sverige som visar både löne- och arbetslöshetsskillnader som knappast kan förklaras på andra sätt än med diskriminering. Utländska namn ger sämre chans att bli kallad till intervju. Senast påvisat av Rickard Carlsson vid Lunds Universitet.

Det här är sådana frågor som den s.k. integrationsministern Erik Ullenhag bör lägga sitt största krut på, vilket också påpekas i ett utmärkt inlägg på Jusekbloggen.  

Piskan slickar kanske fel ryggar?

I den DS regeringen författat om förslaget finns också inbakat ett förslag att slopa den SFI-bonus som infördes 2010. Denna ”prestationsbaserade stimulansersättning” infördes för att nyanlända invandrare skulle lockas att lära sig svenska snabbare men har visat sig vara totalt verkningslös. Ersättningen infördes trots att IFAU:s försöksverksamhet visat just att den sannolikt skulle bli just detta, verkningslös. 

En illa underbyggd åtgärd ersätts här alltså med en annan.

Att med piska och morot försöka få nyanlända invandrare att lära sig svenska och skaffa sig jobb är metoder som bygger på en misstro till människors egna viljor och drivkrafter. Under ytan finns fördomsfulla tankar om den lata invandraren som skor sig på den av hårt arbetande skattebetalares uppbyggda svenska välfärdssystem. Åsikter som vi annars brukar återfinna hos Sverigedemokraterna.

När åtgärderna riktas på ovanstående sätt normaliseras dessa åsikter och de verkliga problemen hamnar i skymundan. Vad gör regeringen åt arbetsgivare som sorterar bort arbetssökande invandrare? Vad gör regeringen åt fastighetsägare som sorterar bort bostadssökande invandrare och minoriteter? Vad gör regeringen åt segregationsproblematiken? Etc, etc...

Jo, piskan viner, men kanske inte över ryggarna på rätt målgrupp?