lördag 30 juli 2016

Vad USA behöver

- Jag gav mitt liv för USA. Men de kan inte ens ge mig vettig medicin tillbaka. De respekterar mig inte ens tillräckligt mycket för att ge mig en bra läkare.


Två meningar som jag tycker sammanfattar väldigt väl varför Donald Trumps triumftåg bara fortsätter. Yttrandet fälldes av en bitter krigsveteran, Bruce Williams, i en lång och djupgående artikel i DN där Martin Gelin bemödar sig att ta reda på vilka som stöttar Trump och varför. Williams och kompisen Pete Tilly är båda krigsveteraner och är missnöjda med Obama, utan att kunna formulera riktigt varför, och imponerade av Trumps intresse för dem och deras missnöje, utan att för den skull riktigt veta vad han konkret kan göra för dem. – Men han intresserar sig för oss och han lyssnar, säger Pete Tilly. Han attraheras också av Trumps budskap att ”lyfta Amerika” till forna höjder. - För mig handlar det om att ta tillbaka alla jobben som skickats utomlands, så att vi kan få jobb här med vettiga löner igen. Sen gillar jag hans idéer om invandring, fortsätter Pete.

Det är globalisering och liberalism som missnöjet riktar sig mot snarare än Obamas politik. Det liberala segertåg som förutsågs vid murens fall och som sedan trumpetats ut över världen är på väg att göra halt. Nu talar många om att skapa ett ”illiberalt” samhälle istället. Det påpekar bland andra Richard Swartz i en kolumn i dagens DN. Han erkänner globaliseringens ”smärtsamma konsekvenser”. Dock utan att kunna ge mer hoppfull förlösning för de hårdast drabbade än en önskan om ett ännu mer konsekvent införande av ”modellen”. Jag tror inte det räcker för att motarbeta den ökande populismen och nationalismen. 

Att globaliseringens effekter inte har varit positiva för alla är en ganska rudimentär vetskap som många liberaler väljer att blunda för eller vägrar erkänna. I USA blir dessa effekter extra tuffa att tackla för den enskilde där de sociala trygghetssystemen och sjukförsäkringarna försämrats sedan 1990-talet och inte minst sedan finanskrisen 2008, till förmån för skattesänkningar för höginkomsttagare. ”Modellen” fungerar bäst om den också bygger in en fördelningsmekanism som gör så gott som alla till vinnare. Det är den självkritik och nödvändiga insikt som oftast saknas.

Det liberala svaret på Pete Tillys drömmar om att ”ta tillbaka alla jobben som skickats utomlands” brukar vara att, som sagt, pumpa på ännu hårdare med samma vev. Det vill säga att göra marknader ännu mer fria, öka globaliseringen. Jobb skapas, menar de, om inte regeringar och fackföreningar lägger sig i och skapar regler för minimilöner och anställningstrygghet med mera. Den perfekta balansen mellan tillgång och efterfrågan kommer att infinna sig med tiden, försäkrar dessa marknadsliberala apostlar. Så även när det gäller jobben. Det övertygade nog många för 30 år sedan, men börjar klinga alltmer högljutt ihåligt. Många är de som börjar få ont i öronen.

Själv börjar jag tro att Trump vinner presidentvalet. Kanske främst för att Demokraterna valde fel kandidat. De flesta undersökningar visade att Bernie Sanders hade större förutsättningar att vinna över Trump än Hillary Clinton, men ändå valdes ”Drottningen av korruption” som hon kallas av Åsa Linderborg i hennes svidande vidräkning med Clinton i Aftonbladet.

Linderborg kallar Clinton en ”katastrofal kandidat man ändå måste stödja” eftersom motkandidaten är en ”galning”. Det ligger en hel del i detta. Jag tror att det i Bernie Sanders fanns en kandidat som hade ett för USA välgörande recept mot Trump. Mer jämlik inkomst- och välståndsfördelning, fri college-undervisning, skapande av jobb med anständiga löner, bekämpa klimatförändringar, sjukvård (Medicare) för alla, stärka och utöka det sociala skyddsnätet, få ned priset på medicin, förbättra omhändertagandet av krigsveteraner (!), uppmuntra låglöneländer att höja minimilöner istället för, som Clinton gör (exempel Haiti), motarbeta dem, med mera, med mera. Det är förvisso troligt att många av hans programpunkter skulle förbli papperstigrar när kongress och tunga marknadsaktörer får säga sitt, men att mota den amerikanska medelklassens 40-åriga nedgång är inget dåligt arbetsnamn på vad man vill åstadkomma.

Clinton kan bli historisk genom att bli den första kvinnliga amerikanska presidenten. Sanders hade kunnat bli historisk som den första uttalat socialistiska presidenten i USA. Det hade kunnat bli ett intressantare trendbrott, tror jag, och i vart fall en mer konstruktiv attityd till det pyrande missnöjet i USA. Kanske kunde det till och med återigen ha gjort USA till en ledstjärna för Europa och övriga världen.

Nu riskerar USA att istället få en ”galning” som ska göra Amerika ”great again”. Utan att ha en aning om riktigt hur.



torsdag 21 juli 2016

Endast Sverige svenska värderingar har (?)

”Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute”.

Det tycker jag vara ganska fint formulerat av biskopen i Linköpings stift Martin Modéus i DN Debatt 19/7-16) angående den nya asyllagen som trädde i kraft igår. Han fortsätter:


”För detta handlar inte bara om flyktingmottagande utan om samhällsvärderingar”.

 En av hans huvudpoänger är att Åsa Romsons tårar vid presentationen av den nya asyllagen bör ses som ”det mest statsmannamässiga vi hittills sett i denna sorgliga historia”. Det hån hon mötte i pressen och bland oppositionspolitiker för dessa tårar ser han som tecken på ett förhärdande. Vi bör inte vänja oss av med medkänsla, menar han, och tillägger:

”Det är när det slutar göra ont i oss som vi är riktigt illa ute”.

Det handlar enligt min mening om förmågan, och kanske framför allt viljan, att sätta sig in i en annan människas situation eller att se saker ur en annan människas perspektiv. Det har tagit ett antal decennier att träna på detta och i vår del av världen har vi stiftat lagar där vi markerar allas lika värde och rättigheter. De flesta har tills nyligen skrivit under på detta. Men mycket tyder på att något är på väg att hända, att vi befinner oss mitt i en värdeförskjutning.

Som jag ser det är debatten om ”svenska värderingar” på ett subtilt sätt en del av denna förskjutning. Den har blivit ett sätt att försöka säga att om du invandrare ska vara här i landet får du finna dig i att...
Det blir en rätt märklig blandning av markeringar av det förment specifikt svenska och förment universella värden som inte känns helt aptitlig.

Enligt Aida Hadzialic måste en nationell identitet för alla vara baserad på ”svenska traditioner, kultur och värderingar som vi känner dem från historien”.

Vad menas egentligen med detta? Kan vi hoppa över rasbiologin, tack? Den som Sverigedemokraterna i många år nu försökt återintroducera i ny tappning där ras ersatts med kultur. SD skriver också i sitt ”invandringspolitiska program” att det primära målet med deras politik är att ”återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället”. De efterfrågar en ”assimileringspolitik” och att det vid asylärenden ska tas hänsyn till ” den enskilde asylsökarens förutsättningar att smälta in i det svenska samhället”.

Jag tror det ligger mycket i det att, som bland andra Erik Helmerson skriver i en DN-ledare 7/7-16, assimileringen kan vara på väg tillbaka. Det vill säga assimilering till den svenska kulturen/värderingarna. Alltså det som SD efterfrågat i många år. När politiker från andra partier nu börjar tala om detta kräver det också en formulering av värderingarna som assimileringen ska ske till men också en sorts markering av bevekelsegrunden för att börja diskutera assimilation utan att bli betraktade som SD. Det blir som sagt en del märkliga krumbukter som det finns all anledning att fundera över.

I Almedalen talar statsminister Löfven med myndig stämma:

”Tänk om alla vi som älskar det kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige frågade oss själva: Var är min plats i detta? Vad är min uppgift? Vad är min plikt?”

Det påminner inte så lite om J.F. Kennedys ”Ask not what your country can do for you but what you can do for your country” (om jag minns citatet helt rätt). Men vad menar han mer konkret? Vem vänder han sig till egentligen? 

I stort sett alla partiledare i Almedalen pratade om “svenska värderingar”, att hissa svenska flaggan och om hur viktigt värderingar är. Jag får känslan av att vi ska hjärnmasseras för att vänja oss vid en ny diskurs.

 Det började dock tidigare än under Almedalen och tog rejäl fart i samband med den nya handskakningsdebatt som utbröt under våren. Den tidigare handlade om huruvida hälsande meddels handskakning krävdes i arbetslivet och ett domstolsavgörande kunde till slut fastställa att så inte var fallet. Enligt den då tämligen färska diskrimineringslagen var det enligt domstol att betrakta som diskriminering. DO:s företrädare såg domstolsutslaget som ett stärkande av rätten att utöva religion och framhöll den skepsis som möter alla som visar religiösa uttryck, inte minst muslimer.

Nu i våras blev istället en av mina partikamrater Yasri Khan (nu en f.d. sådan om jag förstått rätt) central figur i en debatt om handskakning. Vilken visade att det i det politiska livet förefaller vara andra värderingar som gäller än i arbetslivet. Frågan är vad som är det specifikt svenska? På regeringens egen webbplats om mänskliga rättigheter står följande att läsa:

”Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder”.

I samband med handskakningsdebatten säger däremot Stefan Löfven i riksdagens frågestund:

”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Miljöpartiets jämställdhetspolitiska talesperson Janine Alm Ericson menade till och med att handskakningen bygger på de mänskliga rättigheterna och att det är en fråga om diskriminering att inte hälsa på kvinnor eller män.

Vad är svenskt och vad är värderingar och vad är lag? Skiljer de sig åt eller handlar allt bara om en tolkning av lagar? Det är sannerligen inte enkla frågor.

Ett av de vettigaste inläggen i debatten om svenska värderingar kommer från ett för mig ganska otippat håll, nämligen från Gunnar Hökmark. Han konstaterar att det inte finns några specifikt svenska värderingar utan att det i Sverige råder svensk lag och det således inte handlar om ”tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar”. Han noterar att det vi kallar ”svenska värderingar” ständigt formas av oss själva och därför inte kan fastställas. Det är en ständig omformulering som sedan till viss del ligger till grund för lagstiftandet.

Att slira på den här punkten är alltså, menar jag, att bidra till den värdeförskjutning som Sverigedemokraterna jobbat envetet med i många år att få till stånd. Kanske är det just därför vi fått den nya asyllagen? Samt uppfattningen att inte alla i Sverige ska få syssla med politik. Åtminstone inte i Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. ”Värderingar och praktik är alltid i ett samspel som går i båda riktningarna”, säger Martin Modéus.

Vilken riktning är vi i Miljöpartiet på väg egentligen?


tisdag 19 juli 2016

EU:s oro för dödsstraff

Många togs helt på sängen av kuppförsöket i Turkiet. Möjligen var turkiske presidenten Erdogan betydligt bättre förberedd eftersom utrensningar bland oppositionella, militärer och domare tagit sådan omedelbar fart. Det har också diskuterats att återinföra dödsstraffet i Turkiet för att grundligen kunna utradera alla kuppmakare. Detta togs inte emot väl hos EU-politiker.

Margot Wallström:

"Det finns ett antal principer fastlagda och dit hör förstås att vi är emot dödsstraff."

Tyska regeringens talesman Seibert:

"Införandet av dödsstraff i Turkiet skulle följaktligen betyda slutet för medlemsförhandlingarna"

EU:s "utrikesminister" Federica Mogherini:

"Inget land kan bli EU-medlem om det återinför dödsstraffet"

Därefter satte de sig alla, som inledning av EU:s utrikesministermöte i Bryssel, till bords för att äta frukost med den högt ärade gästen John Kerry, utrikesminister för det USA som återinförde dödsstraffet 1976 och sedan dess avrättat över 1000 människor. Vad jag vet förs förhandlingarna om TTIP vidare med oförminskad styrka och enligt EU-parlamentets hemsida förväntas 2016 bli ett avgörande år för stärkandet av relationerna mellan EU och USA.

Säga vad man vill om EU:s utrikespolitik men den är i alla fall flexibel.


måndag 18 juli 2016

Nato, Putin och... Donald Trump

NATO hade nyligen stort möte i Warszawa. Där beslutades att möta ”hotet från Ryssland” med nya trupper i Polen och Baltikum. Det framgår av kommunikén som publicerats i samband med mötet där det också deklareras att organisationen är en ”unparalleled community of freedom, peace, security, and shared values, including individual liberty, human rights, democracy, and the rule of law”.

Nåja. De varnar också för Ryssland i en senare punkt:

”Russia’s aggressive actions, including provocative military activities in the periphery of NATO territory and its demonstrated willingness to attain political goals by the threat and use of force, are a source of regional instability, fundamentally challenge the Alliance, have damaged Euro-Atlantic security, and threaten our long-standing goal of a Europe whole, free, and at peace”.

Det svenska intresset för NATO tycks just nu vara på topp hos politiker från nästan alla läger, även den socialdemokratiska. Möjligen har de svalt hela narrativet om NATO som fredsbevarande och Ryssland som det stora hotet för världsfreden. Försvarsminister Hultqvist klargjorde under mötet sin uppfattning:

”Det är ju oberäkneligheten i den ryska politiken som är hela grundorsaken och det är de som har annekterat Krim”.

Trots det faktum att Putins Ryssland etablerat sig som en fredsaktör i Mellanöstern med betydligt bättre resultat än så länge än USA vilket till och med en vanligen Putin-kritisk skribent som Utrikespolitiska Institutets Per Jönsson medger i SvD.

Hur det än förhåller sig med Putins Ryssland som hot mot världsfreden så finns ett i mina ögon betydligt större hot från en person som jag rankar som betydligt mer oberäknelig än Putin och som mycket väl inom kort kan få tillgång till en betydligt mäktigare krigsmakt än Putin. Jag avser då Donald Trump vars öde som blivande presidentkandidat för Republikanerna i USA idag avgörs på partiets konvent i Cleveland. Det troliga är att han blir vald och därmed har en realistisk chans att bli USA:s näste president. 

Det stora bullret om Putin har överröstat varningarna för Trump. Men en del har uppmärksammat risken och vad vi som i värsta fall väntar. Carsten Jensen skriver i en DN-krönika om de kommande åren som ”ödesår” för demokratin. Antingen kommer en nystart eller dess avslutning, menar han. Han förutspår hur som helst att det inte blir någon vänlig tid framöver; ”Snälla människors tid är förbi”. I artikeln pekar han bland annat på detta skräckinjagande faktum;

”En dag sitter kanske Donald Trump med fingret på kärnvapenknappen”.

Faran med Trump debatterades faktiskt också, under DN:s ledning, i Almedalen av det äkta paret Radoslav Sikorski, f.d. polsk utrikes- och försvarsminister och författaren Anne Applebaum, samt Carl Bildt och estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves.

Temat var ”The end of western world” direkt taget från en av Applebaums texter. Brexit och Putin och Trump dominerar analysen som blir väldigt märklig i Applebaums tolkning av ”populismen”. Hon menar att vi fortfarande är ”påverkade av ett slags marxistiskt tänkande där vi tror att ekonomin är huvudsaken för de flesta människor” medan Trumps framgångar grundar sig på andra saker som att tilltala ”människors behov av att kalla sig vita”. För det första bortser hon då ifrån själva den ekonomiska grunden till framgångsreceptet med att tilltala detta behov hos vita människor. Dessutom är ju tron på ekonomin som huvudsaken knappast en exklusivt marxistisk tankegång. I ett samhälle som byggts kring fritt flöde för kapital och med skattepengar som slussas över jordklotet med hjälp av ljusskygga konstruktioner och transaktionsmetoder, med en politisk debatt inför varje val där plånboksfrågorna dominerar och med en tillbedjan till tillväxten som pågått åtminstone sedan andra världskrigets slut så bör denna beskrivning starkt kunna ifrågasättas. Men oavsett detta pekas just Donald Trump ut som en av dem som står för ett ”vitt stamtänkande”, en tribalism som leder bort från internationell solidaritet och demokrati.  

Hon är inte heller ensam om att utropa eller varna för slutet på den liberala världsordningen. Stephen A. Walt skriver i Foreign Policy om just detta i kölvattnet på Brexit och Donald Trumps framgångar. James Traub funderar i samma publikation över varför liberalismen inte längre fungerar.

Det finns i alla händelser anledning att känna oro inför det faktum som troligen kommer ut av dagens Republikanska konvent i Cleveland, nämligen att Donald Trump blir partiets presidentkandidat.
Om vi oroar oss för instabilitet och oberäknelighet är det nog snarast åt Väst vi bör vrida våra huvuden och fundera över vad som kan hända om denne man blir den vi ska hålla i handen som överbefälhavare för USA:s krigsmakt, utan vilken NATO är en obetydlig papperstiger.

Nu har Trump förvisso modifierat sin önskan att bannlysa alla muslimer från inresa till USA och formulerar det istället som att medborgare från vissa länder bör vägras inresa. Det lär bli konstitutionellt mer gångbart än att dra gränsen vid en viss religionstillhörighet och dessutom lättare att administrera. Men det visar knappast på någon stabil inställning som garanterar världsfreden och skapar trygghet och förutsägbarhet avseende vad som är att förvänta från USA och NATO.

Detta diskuterades förstås inte på NATO-mötet i Warszawa, men stabiliteten i världen hänger nog betydligt mer på hur det går i det amerikanska presidentvalet än på vad Putin gör härnäst. Det kanske kommer med som punkt på nästa NATO-möte, som hålls i Istanbul!? På tal om stabilitet...

fredag 15 juli 2016

Solens kraft fortfarande en underutnyttjad resurs

Kommer just hem från en vecka på den lilla ön i Finland. Dit finns ingen el dragen men vi har solceller på taket som räcker för att driva ett kylskåp. Fungerar bra även denna gång trots att solen uteblev hälften av dagarna. Men för att fungera som energikälla för mer än kylskåpet skulle vi behöva fler paneler. Det kostar dock en slant. Funderar över vad en rejäl satsning på solceller skulle kunna innebära här hemma i Sverige. Enligt fyra forskare och experter inom förnybar energi skulle det kunna innebära att Sverige får ett helt förnybart elsystem redan 2020 hävdar de i en debattartikel i DN.

Hur det än förhåller sig med riktigheten i påståendet så förefaller det uppenbart att med rätt (och konsekvent) styrning skulle processen kunna påskyndas väsentligt. Varför sätta det blygsamma målet 2040? Jag tror många av Miljöpartiets medlemmar i denna tid av smärtsamma kompromisser skulle ha mått bra av att se en mer offensiv satsning än den som kom ut av energiuppgörelsen som dessutom öppnade för ny kärnkraft.

Att Tysklands installerade effekt för solel överstiger den svenska 300 gånger förklaras huvudsakligen med att stödsystemet är betydligt mer generöst än det svenska. Det handlar alltså om statlig styrning. Något som i Sverige tycks ha blivit likställt med stalinism. Beröringsskräcken med statliga styrmedel syns i vår tids stora nationella samhällsfrågor som bostadsbristen, välfärdssystemens brister och energipolitiken. Jag tror att vi måste skaka av oss denna fobi snarast eftersom vi annars antagligen kommer att få ägna oss åt betydligt mer hårdhänt styrning, gränsande till diktatur, när klimatproblemen för västvärlden börjar ge allt mer synbara och kännbara konsekvenser.

Det faktum att solenergin är i stort sett helt gratis när kostnaden för anläggningen är betald gör att varje medveten elkonsument naturligtvis påverkas mycket avgörande av storleken på subventioneringen av inköp och installation av solenergianläggningar. Dessutom påverkar energiskatteuttaget för kommuner och företag samt bostadsföreningar som vill installera solel på bostadshus, skolor, sjukhus, kontor och lagerlokaler. Ett sätt att subventionera är ju också att ge skattelättnader. Detta debatterades i Almedalen där solkraftens outnyttjade potential framhävdes. Här finns förstås pengar att tjäna för producenter av solelsanläggningar och montörer. Men det brukar ju sällan anföras som en nackdel med växande marknader och nya jobbtillfällen.

Här finns emellertid framför allt en investering för staten att göra som kan betala sig mångdubbelt i framtiden. Kostnaderna för samhället vid en galopperande klimatkatastrof är svåra att mäta i pengar men lär vida överstiga en kraftigt subventionerad solelssatsning som hjälper till att undvika klimatkatastrofen. Enbart kostnaderna för naturkatastrofer som uppmätts under detta sekels första tio år överstiger 5-6 gånger siffrorna för 1970-talet, enligt WMO:s rapport för åren 1970-2012. Kostnader som enligt dessa beräkningar under förra decenniet motsvarade Sveriges totala årliga BNP x 2.

Då räknar vi inte ens in (eftersom det är omöjligt att säkert fastställa) de ekonomiska följderna av förhöjd havsnivå, sämre livsmedelssäkerhet till följd av extremt klimat, reducerad biologisk mångfald med mera. Eller mänskligt lidande eftersom det är lika omöjligt (och föga väsentligt) att mäta ekonomiskt.

Under tiden kverulerar istället kärnkraftskramare och ideologiska kritiker av subventioner om bristen på sol i Norden och hakar sig fast vid frågan vad som händer när det är molnigt. Vilket utgår ifrån det felaktiga antagandet att Sverige skulle producera el och värme enbart med hjälp av solkraft. Naturligtvis behöver den kompletteras men det bidrag den kan ge är väsentligt och till oerhört mycket lägre kostnad än exempelvis kärnkraftens.

Så vad väntar vi på? Bättre konjunktur? Under tiden stiger temperaturen...

söndag 3 juli 2016

Om behovet av gröna partier

Jag har fått brev från färska miljöpartistiske partisekreteraren Amanda Lind. ”DU BEHÖVS!” står det i fet rubrik. Min medlemsavgift efterfrågas med illa dold oro. Det hör till saken att jag betalade min medlemsavgift ett par veckor innan detta brev daterats men får väl anta att administrationen släpar efter lite. Det är ju bråda dagar för partiet. Många tunga beslut som ska tas.

Amanda Lind vänder sig emellertid till mig och andra medlemmar och påminner oss om att behovet av gröna partier aldrig varit större ”världen över”. Hon påminner också om att Miljöpartiet ”gör skillnad i svensk politik” och hävdar att Mp i regeringsställning ”är på god väg att uppfylla majoriteten av våra vallöften”.

Brevet med denna påminnelse anländer av olika anledningar till mig lite sent och jag läser det därför, ironiskt nog, samma dag som det blir offentligt att regeringen nu väljer att inte driva kravet mot Vattenfall att lägga ned kolgruveverksamheten i Tyskland. Det är fritt fram att sälja alltså vilket knappast kan tolkas annat än som ett sviket vallöfte. Eller vad handlade den där kolbiten om egentligen? ”Populism”, säger nyblivne regeringsledamoten Peter Eriksson, och avfärdar därmed Carl Schlyters kritik mot partiledningen. ”Det har aldrig varit ett alternativ”, säger språkröret Lövin om att låta kolet ligga kvar i marken. Fridolin är sannolikt upptagen med att tvätta bort koldammet från händerna och säger därför ingenting, vad jag har kunnat uppfatta.


Peter Eriksson lägger ut texten för Carl Schlyter och andra miljöpartister i Aftonbladet där han bestämt avfärdar alla möjligheter för Vattenfall att köpa upp tyska kolgruvor och sedan lägga ned dem. Jag erkänner min okunnighet om detaljerna när det gäller dylika affärer så det är mycket möjligt att han har rätt. Det finns dock flera som påstår annat. Men det jag framför allt undrar är som sagt vad poängen då var med att genom hela valrörelsen släpa runt en kolbit och invagga väljare, partimedlemmar och vissa riksdagsledamöter i tron att de här möjligheterna faktiskt fanns? Om jag inte missminner mig sades det att detta med att låta Vattenfalls kol stanna i jorden var det första beslut partiet skulle ta i regeringsställning. Peter Eriksson har säkert rätt när han kallar detta ”populism” men det återstår en hel del pedagogiskt arbete att göra för att övertyga väljare och medlemmar om att det är på det sättet Miljöpartiet ska ”göra skillnad i svensk politik”.

Migrationsbesluten
Stratcom och värdlandsavtalet med NATO
Borttagen effektskatt för kärnkraften och fritt fram för nya kärnkraftverk

Listan kan göra längre men alla gröna väljare bör väl ha noterat hur ”ogröna” regeringsbeslut i tunga frågor fullkomligen sprutat ut från Rosenbad under det här året.

”Mycket återstår att göra för att ett hållbart samhälle ska bli verklighet”, konstaterar Amanda Lind i brevet till mig. Och fortsätter: ”Det är detta decennium som de gröna idéerna måste få ett brett genomslag” och avslutar med att jag behövs i detta arbete. Jag och alla andra medlemmar bidrar med ”drivkrafter, hjärtefrågor och kunskaper”, säger hon.

Varför är det då så viktigt med regeringsställning att de riksdagsledamöter som fortfarande håller medlemmarnas hjärtefrågor högt och som följer kongressbeslut och försöker hålla vallöften nu fråntas sina förtroendeposter och kritiseras öppet? Carl Schlyter hotar nu att hoppa av från sitt riksdagsuppdrag. Det vore oerhört beklagligt. För vad är Miljöpartiet utan personer som driver de gröna frågorna? Enkom stödhjul åt Socialdemokraterna? 

Imorgon åker jag till den lilla ön i den lilla sjön i Finland. Där finns ingen el och därmed ingen tv eller tillgång till internet. Det har varit lite mycket att smälta så det ska bli skönt med ett par veckors paus. Lite tid att fundera över vad som hänt och vad som händer framöver.

Jag hoppas partiledningen också får ett par veckors vila och tid för kontemplation över hur bäst de gröna frågorna kan få genomslag detta decennium. Kan det finnas en annan väg än den Miljöpartiet slagit in på? Vad mig anbelangar kan Amanda Lind dock andas ut ett tag. Medlemsavgiften är betald. Ett år till ger jag. Där går gränsen...