Om USA:s nya Ukraina-politik, en offensiv mot Ryssland (?)

 

Beslutet att stänga tre tv-kanaler genom att införa sanktioner mot dess ägare har skapat debatt i Ukraina och i övriga världen. Ägaren är parlamentsledamot av Oppositionsblocket – För Livet som enligt en opinionsmätning som visar att de är största parti just nu, och att presidentens parti, Folkets Tjänare, störtdykt och bara är näst störst, till skillnad från valet 2019 då de vann en majoritet av parlamentsmandaten, nära 60 %.

I en hearing om saken, arrangerad av Atlantic Council, säger John Herbst, tidigare USA-ambassadör i Ukraina, att stängningen av kanalerna, samt att president Zelenskij kastat ut parlamentsledamoten Oleksandr Dubinsky ur sitt parti, är ”en klar gest till USA” som innefattar en önskan från ukrainsk sida att förbättra relationerna mellan länderna. I mitt förra inlägg gjorde jag en fyllig sammanfattning av hearingen.

En intressant detalj i sammanhanget är att denne Dubinsky var en av flera personer som USA riktat sanktioner mot, med anklagelsen att de blandat sig i det amerikanska presidentvalet. Det handlar då om den s.k. Burisma-affären med Joe Bidens son inblandad och eventuellt även Joe själv. En affär som Trump-Giuliani försökte förmå Ukraina att gräva mer i före amerikanska presidentvalet, eftersom det kunde innehålla detaljer som var komprometterande för Biden. Vilket avfärdats av Demokraterna/Biden som rysk desinformation. Nu har Joe Biden äntrat sin post och fått möjlighet att slå tillbaka och Zelenskij verkar välkomna USA:s ”återkomst” till landet.

Trots Zelenskijs för USA irriterande kommentarer om tillståndet för den amerikanska demokratin, efter stormningen av Capitol Building. Just Atlantic Council skrev på sin hemsida att de kan tolkas som en ”ovälkommen inblandning i USA:s interna angelägenheter” och att USA har anledning att misstänka att Zelenskijs inre krets innehåller personer med ”sympatier för Ryssland” så kommer det också finnas en misstro mot ”det egentliga syftet” med denna typ av kommentarer från presidenten, ”som gör relationerna till landets Väst-partners mer ansträngda”.

Vad Zelenskij sa i intervjun för Axios/HBO var bland annat detta:

”I was very surprised and could not even imagine that something like this could happen in the United States. I believe it was a strong blow to US democracy […] We understood that such things could happen in the world, but no one expected it to happen in the United States. This shows that not everything is ideal […] I didn't want you to have - I can't say revolution, but I didn't want you to have a coup, shooting, and, God forbid, casualties. After that, I think it would be very difficult for the world to see the United States as a symbol of democracy.”

Det här störde alltså många kommentatorer i USA, men visar kanske mer av Zelenskijs politiska naivitet och oerfarenhet.

Annars pratade han betydligt mer om Nato och hur gärna Ukraina ville skynda på vägen mot fullt medlemskap. Detta bör däremot ha gjort USA gladare även om det drogs på en del smilband åt Zelenskijs svar på frågan vad han skulle vilja fråga Biden allra först när han får tillfälle:

"Mr. President, why are we not in NATO yet"?

Foto: Hans Wåhlberg. Den tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland. Omgjord till "Mångfaldens båge" i samband med Eurovisions-finalen där för några år sedan. Symboliken rimmade inte längre med "facts on the ground" och gör det inte heller idag.

Mer vapen till Ukraina?

Oavsett de lite naiva resonemangen hos Zelenskij så är Nato-frågan något som dyker upp allt oftare i ukrainska politiska kommentarer och även ökade vapenleveranser från USA.

Under ovan nämnda AC-hearing påminde ex-ambassadören Herbst om att det var USA, och inte Europa, som levererade vapen till Ukraina när det behövde dem. ”Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, betonade Herbst.

Det verkar inte bara vara retorik. USA:s nyutnämnde utrikesminister Anthony Blinken har ringt sin ukrainske kollega Dmytro Kuleba och lär ha sagt att USA är berett att förse Ukraina med ”lethal weapons”, dödliga vapen. Tidigare har det främst handlat om kommunikationsutrustning, fordon, radarutrustning eller liknande. Blinken försäkrade också Kuleba om att USA kommer att ge fortsatt ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina under Bidens administration. Allt enligt Radio Free Europe.

Vid ytterligare en Atlantic Council-arrangerad hearing med titeln ”Can Biden get Putin out of Ukraine?”, som hölls 8 februari, efterlyser den före detta försvarsministern Andrij Zahorodniuk - som säger sig fortfarande ha täta kontakter med nyckelpersoner inom landets försvarsmakt – ökat militärt stöd från USA och mer vapen. Det skulle sända en signal till Ryssland att alla legala hinder för detta är undanröjda, tror han. Han önskar sig också ökad marin närvaro från Nato i Svarta Havet, och inte bara reaktiv sådan. Han tror att USA och UK kan bli ledande i denna mer ”pro-aktiva” approach. Han hoppas också på ökat stöd från USA för att accelerera Ukrainas integrering med Nato.

Kasta ut Putin ur Ukraina?

Joe Biden lär i ett samtal med Putin den 26 januari understrukit USA:s stöd för Ukrainas suveränitet. Det tolkas som en viss markering för vad Putin kan förvänta sig i kontakterna med USA inför resten av Bidens mandatperiod.

Den före detta försvarsministern i Ukraina, Zahorodniuk, inledde den sistnämnda hearingen med att säga att han tror att konflikten i öst kan eskalera, men att mycket hänger på om USA:s politik gentemot Ryssland blir mer bestämd.

Hanna Sjelest, chef för the Security Studies Program at The Foreign Policy Council “Ukrainian Prism”, säger att president Zelenskij stått för mer kompromisslösa uttalanden riktat mot Ryssland på senare tid, men att frågan är om det bara är en taktisk retorik. Tidigare har många oroat sig för hans kompromissvilja med Ryssland och för att han skulle kunna komma att ”äventyra ukrainska intressen”. Parlamentet är den svaga punkten i försvaret mot Ryssland, menar hon också. Där finns dels det pro-ryska Oppositionsblocket – För Livet, men också delar av presidentens Folkets Tjänare, som ”underminerar” detta försvar, tror hon.

”Putin måste ta Bidens varningar på allvar”, menar Alexander Vershbow, distinguished fellow vi Atlantic Council´s Scowcroft Center for Strategy and Security. Biden har aviserat ”högre kostnader” för Ryssland för att inte vilja förhandla om konflikten i Donbass och om Krim enligt USA:s villkor och att han vill mobilisera sina europeiska allierade och G7-partners att göra detsamma. Hårdare sanktioner och ökat politiskt tryck alltså.

Bidens administration lär bli betydligt aktivare i Ukraina-frågor och tuffare mot Ryssland, tror David Kramer, senior fellow vid Florida International University’s Vaclav Havel Program for Human Rights and Diplomacy. Han tycker USA ska införa tuffare sanktioner men tror inte de får EU med sig.

När sedan frågan kommer upp vad som eventuellt skulle kunna locka Ryssland att sluta ett avtal som får slut på kriget i Donbass så menar Alexander Vershbow att det troligen inte räcker med att lyfta sanktionerna utan kommer också sannolikt att innehålla någon form av garanti för att Ukraina inte ytterligare närmar sig EU och Nato.

Med tanke på vad som i övrigt anförts under hearingen lämnar det ett stort gap mellan de olika sidornas viljor. Ukraina säger sig vilja bli Nato-medlemmar (dock inte folket enligt en färsk opinionsundersökning) och USA uttalar ett helhjärtat stöd för detta, medan Ryssland ser det som det främsta hotet och i princip hela syftet med deras engagemang i östra Ukraina och annektering av Krim har varit att förhindra eller försvåra detta.

Tuffare amerikansk attityd?

En sak som talar för en tuffare attityd mot Ryssland i Ukraina-frågor är Victoria Nulands come-back som nyckelperson i säkerhetsfrågor. Hon har utsetts av Biden till under secretary of State for political affairs (motsvarande ung. statssekreterare för politiska utrikesfrågor) direkt under utrikesminister Blinken.

Victoria Nuland var 2014 USA:s vice statssekreterare för politiska frågor i Eurasia-området och i ett läckt telefonsamtal med amerikanske ambassadören i Kiev föreföll ha hela den nya ukrainska regeringssammansättningen klar för sig, tre veckor innan Euromajdan-demonstrationerna nådde sin kritiska punkt och president Janukovytj flydde landet. ”Fuck the EU”, var hennes kommentar när ambassadören antydde att EU ville komma till en kompromisslösning med Janukovytj.

Å andra sidan tog Biden ett snabbt beslut att blåsa liv i det New Start-avtal om reduktion av kärnvapen som hade löpt ut 5 februari, sedan först USA och sedan Ryssland, som svar på detta, aviserat att inte skriva under för att förnya avtalet.

Det framkom emellertid vid den sistnämnda AC-hearingen att det möjligen också fanns en tanke från Bidens sida att slippa fokus på denna fråga för att kunna rikta den åt annat håll, bland annat mot Ukraina.

Det återstår att se vad den nya Biden-administrationen kommer att uträtta framöver men att det lär bli en betydligt mer aktiv approach i Ukraina och mot Ryssland tror jag vi kan vara säkra på.

Zelenskijs stängning av tv-kanaler – en hearing i Atlantic Councils regi

 

Jag tittade och lyssnade på en hearing arrangerad av Atlantic Council som var mycket intressant av flera skäl.

Den hölls den 9/2 och bar titeln ”Zelenskyy unplugs russian propaganda – What´s Next?”

Det handlade förstås om ukrainske presidenten Zelenskijs beslut att stänga ned tre tv-kanaler, 112 Ukraine, NewsOne och ZIK, ägda av en av oppositionspolitikerna Taras Kozak.

Jag kommer att referera och kommentera hearingen strax, men först några viktiga punkter att känna till om vad som skett. Ni kan också läsa mitt tidigare blogg-inlägg om saken.

Först och främst är det Ukrainas säkerhetsråd som gjort utredningen av Kozak som lett till deras beslut att förorda sanktioner.

Presidenten har sedan godkänt detta och utfärdat ett dekret för parlamentet att rösta om.

Där har talmannen vägrat ta upp det på agendan eftersom han inte anser att det är förenligt med yttrandefriheten.

Dessutom har saken dragits till Högsta Domstolen som nu har att avgöra om sanktionerna är förenliga med lag och om det finns tillräckliga bevis så att anklagelserna kan anses styrkta.

Anklagelserna gäller inblandning i terrorverksamhet. Det finns inget lagstöd för en nedstängning av kanalerna så istället har terroristlagar använts. Dessa anklagelser har inte preciserats men det sägs att det handlar om att Kozak har handlat med rysk kol och sett till att det kommit till de självutropade republikerna Donetsk och möjligen även Luhansk. Kozak äger ett holdingbolag som i sin tur äger tre tv-kanaler och i och med att Kozak beläggs med sanktioner drabbar det även tv-kanalerna, som verkar vara det egentliga syftet med det hela. Bland annat att döma av vad justitieminister Denis Malyuska sa på denna hearing.

Atlantic Council’s Eurasia Centers streamade hearing 9/2:

Deltagare i AC:s hearing var förutom justitieministern också Lesia Vasylenko, parlamentsledamot för partiet Holos (Voice), Peter Pomerantsev, visiting senior fellow Institute of Global Affairs vid London School of Economics samt senior fellow vid SNF Agora Institute vid Johns Hopkins University, samt John Herbst, f.d. USA-ambassadören i Ukraina, numera director för Atlantic Council´s Eurasia Center.

Melinda Haring, deputy director vid Atlantic Council’s Eurasia Center, agerade moderator.

Nå vad kom då fram vid denna hearing?

 

Lagvidrigt eller inte?

Detta var första frågan som diskuterades. Justitieminister Malyuskas svar är ”pretty lawful” [sic]. Han räknar sedan upp siffror för hur många privatpersoner och företag som redan är sanktionerade på presidentens order. Dvs. eftersom Zelenskij har gjort samma sak med andra så är det lagligt och OK (?). Skillnaden med den debatt som råder nu är att fallet med Kozak fått sån uppmärksamhet och blivit synlig för allmänheten. Lagen säger att det är fullt tillåtet för presidenten att stänga ned tv-kanaler om det handlar om utländska staters eller organisationers, eller utländska personers aktivitet men också gällande ”subjects of terrorist activity”. Det är just detta som har åberopats av landets säkerhetsråd som skäl för att sanktionera den ukrainske medborgaren och parlamentsledamoten Taras Kozak. Han ska ha varit inblandad i terroristaktivitet.

Men justitieministern säger att grunden till anklagelsen är hemlig men kan tas till Högsta Domstolen för bedömning vilket också gjorts. ”So, it is quite OK”, säger han slutligen. Det bästa hade varit, fortsätter han, om vårt land haft en lag som hade möjliggjort stängning av tv-kanaler som för utländsk propaganda och ”hjärntvättar vårt folk och används som verktyg i ett hybrid-krig”. Men det ville inte parlamentet godkänna. Alltså måste sanktions-verktyget användas.

 

Varför just nu?

Parlamentsledamoten Lesia Vasylenko (Holos) får sedan frågan varför Zelenskij gjort detta nu och inte tidigare? Har något ändrats i kanalernas utbud?

Det tar tid att förbereda en sån här sak, grunden till anklagelserna ligger i aktiviteter 2018, tror hon. Det är den tekniska sidan av svaret. Den politiska är intressant, säger hon, och påpekar att kanalerna har sänt så långt tillbaka som 2013. Sedan 2014, då hon menar att den ryska aggressionen mot Ukraina påbörjades, har regeringar haft tillfälle att stänga dem. Landets säkerhetsråd borde ha undersökt dem tidigare tycker hon men har inget riktigt svar på varför det inte gjorts.

Men vad som hänt nu är att ett av landets oppositionspartier (Oppositionsblocket För Livet som Kozak är medlem av) i opinionsmätningar ser ut att vara största partiet. Så för att ”skära av syretillförseln” till detta parti, fortsätter Vasylenko, var det nödvändigt att stänga de Kozak-ägda kanalerna. Detta är i alla fall en teori som diskuteras just nu, säger hon. Hur bedömningen blir från Högsta Domstolen kommer att ge svar på frågorna varför detta gjorts nu, tror hon. Om det bara handlar om ett politiskt drag av presidenten så kommer det att tydliggöras av domstolen. Men så tillägger hon: ”Om det sistnämnda händer är det farligt för det kommer innebära att Oppositionsblocket För Livet blir ännu populärare”, det blir ”offer för politiskt förtryck”. Kanalerna kommer att startas igen och bli ännu populärare. Då kommer de ha möjlighet att sprida ännu mer av den ”farliga manipulation” som de sprider idag, hävdar hon. Det är ofta en ”blandning av sanning med felaktig information och feltolkningar”, menar hon. Vilket i slutändan är en aggression mot det ukrainska folket, fortsätter hon. Så hon hoppas verkligen att det finns starka skäl ihopsamlade av säkerhetsrådet för sanktionerna så att inte Högsta Domstolen underkänner beslutet.

 F.d. ambassadören Herbst tycker Zelenskij gjort rätt och ger ett exempel ur ”den amerikanska demokratins underbara historia” som handlar om när Abraham Lincoln gjorde ett liknande drag för att värna landets säkerhet.

 

Kanalernas innehåll och dess ”farlighet”

Pomerantsev redogör för kanalernas innehåll. De hade ca 5-6 % av tittarna i Ukraina. Ganska låg andel. De är nischade nyhetskanaler och har inga nöjesprogram. Ungefär samma andel som Porosjenkos nyhetskanal har. De driver en linje som är ganska ”farlig” men ”inte nödvändigtvis pro-rysk men som syftar till att hävda att Ukrainas kontakter med Väst underminerar suveräniteten”. Väst är alltså ”lika dåliga som Ryssland”. Det är olika narrativ som att USA vill komma åt mark i Ukraina eller att de driver Soros-narrativet (liknande Ungerns narrativ). Men de här narrativen finns också i andra tv-kanaler än dessa tre. De ägs av oligarker som driver sina egna intressen. ”I Storbritannien har vi en institution som granskar faktainnehåll och opartiskhet i nyhetssändningar. Varken ert [USA:s/min anm.] Fox News eller de här kanalerna bedriver journalistik.

Här följer en lång tystnad och ett nervöst skratt hörs, antagligen från moderatorn.

Pomerantsev fortsätter sedan:  ”Det är vad Ukraina behöver just nu, en granskande institution, styrd av klara lagar som är vedertagna för demokratier.”

Moderatorn ger sedan en intressant kommentar: ”Tack Peter, vi kan alltid räkna med att du är provokativ”.

Min egen reaktion här är att Pomerantsev var oerhört relevant. Men uppfattas alltså av moderatorn som representerar Atlantic Council som ”provokativ”.

Moderatorn ställer sedan frågan om det finns andra kanaler som borde stängas?

Vasylenko (Holos) svarar att dessa tre är de farligaste. Andra kanaler representerar inte ”Ukrainas femtekolonnare”. Ett uttryck som är ”vanligt i Ukraina och står för Rysslands mångåriga inflytande över Ukraina”. Så dessa kanaler har fungerat som en ”trojansk häst” i Ukraina, avslutar hon.

Syftet ska alltså vara Kremls intresse av att Ukraina inte driver alltför nära EU och Västländerna. Hon hade gärna sett att beslutet kommit tidigare. Det har tagit för lång tid. Men nu har det blivit en internationell fråga att möta rysk desinformation Mer internationell samordning behövs från Ukrainas sida.

Sen säger hon något intressant: ”Jag är orolig för att olika internationella plattformar, som Europarådet, FN och andra internationella plattformar ”kommer att ta upp saken och hävda att detta är ett brott mot yttrandefrihet och mänskliga rättigheter och att detta betyder att Ukraina är ett odemokratiskt land. Ja, ni vet den retorik som ofta sprids av Ryssland och deras allierade”. Hon hoppas istället att ledare för demokratiska länder ska genomföra åtgärder för att möta ”rysk desinformation”.

Peter Pomerantsev kommenterar detta från ett intressant perspektiv:

”Lesia använder uttrycket informations-aggression ganska ofta och jag vet vad hon menar. Men det finns inte mycket av laglig konsensus vad det är. EU tog sitt European Democracy Action Plan som togs i december, där just frågan om desinformation togs upp stort och sätter upp en sorts ”vision för Europas digitala framtid”. Den säger sig inte vilja möta desinformation med någon form av ”sanningsdomstol” eftersom det egentligen inte handlar om ”fake news [eller en silly tweet]”. Det är en del av demokratin. Vi behöver tänka noggrant för att fastställa exakt vad konceptet desinformation innebär. EU har ingen klar bild av det och det återstår att definieras. Det kommer alltid att vara svårt i en demokrati att fastställa vad desinformation innebär avseende ”innehåll”, men vad vi kan tala om är ”beteendeformer, finansiering, transparens”. Att komma fram till en gemensam demokratiskt grundad definition är något som måste göras gemensamt [internationellt] och jag tror inte det kan handla om innehåll eftersom demokratier, av goda skäl, har ganska hög ribba när det gäller att definiera desinformation avseende innehåll. Så när vi använder uttryck som ”information aggression” så ska vi veta vad vi menar. Viktigt också med en enighet om saken och införande av kännbara internationella sanktioner. Men ”vi måste förstås konceptualisera saken, vi kan inte gå omkring och strö dessa uttryck omkring oss”.

 

Varför är terroranklagelserna inte specificerade?

Moderatorn frågar sedan justitieministern varför anklagelserna om Kozaks inblandning i ”terrorverksamhet” inte är specificerade?  

Justitieministern påpekar att ”finansiering av terrorism” är en sak som kan leda till sanktioner. ”Viktigt att komma ihåg är att bevisbördan för att införa sanktioner är lägre än det är för att bevisa ett brott”. Så om säkerhetsrådet säger att det finns bevis för att en person är inblandad i terrorverksamhet så är det tillräckligt. Sedan får Högsta domstolen avgöra om det är tillräckligt”.

Min egen kommentar här är att det låter som ett sorts cirkelresonemang som är lite luddigt. Om säkerhetsrådet säger att det finns bevis så är det tillräckligt, men sedan får vi se om Högsta Domstolen bedömer att det är tillräckligt [??])

Justitieministern tar sedan upp frågan om Ukrainas begäran till Youtube att stänga kanalernas sändningar där och avslöjar att Ukraina har bett USA att göra en liknande begäran och då kommer de ”säkert att hörsamma begäran”.

 

Stängning av fler kanaler?

Moderatorn ställer en följdfråga och går då in på innehåll i flera andra kanaler som sänder genom sociala medier och undrar om Ukraina kommer att titta närmare på sådana kanaler som har ”extremt innehåll”?

Justiteministern svarar att det finns de som granskar sådant men det finns inget lagligt ramverk för att driva sådana saker. Vi behöver ett lagligt ramverk för att möta ”propaganda och hjärntvätt … från Ryssland”. Det finns bara terrorist-anklagelser som är ”svåra att bevisa”.

Moderatorn frågar sedan Herbst hur USA kan vara för yttrandefrihet och ändå stödja Zelenskijs beslut?

Han svara att han förstår att personer som ”är djupt intresserade av yttrandefrihet är oroade av beslutet” men åberopar ”sunt förnuft” och förståelse för ”omständigheterna”. Ryssland bedriver ett krig i Ukraina och ”om det inte varit krig så hade det inte behövts”. Men ”Europa har inte starkt nog stöttat Ukraina, med några få undantag, så det förvånar inte att de inte tagit hänsyn till dessa omständigheter”. USA ser inte beslutet som en attack mot yttrandefriheten, avslutar han.

Pomerantsev lägger till här att problemet med Ukrainas hela mediemiljö är att oligarker alltid har drivit tv-kanaler för att bevaka sina intressen och folket har låg tilltro till alla kanaler och vill verkligen ha något nytt. Folk är inte dumma och de allra flesta vet att dessa tre kanaler är pro-ryska. Men de litar inte på någon kanal. Man kan önska sig att en mer objektiv kanal men vad som behövs är en stark laglig restriktion med höga krav, och han hänvisar igen till Storbritanniens institution för media-granskning. Men hur kan Ukraina få en modig sådan institution som inte räds att gå till domstol mot starka affärsintressen/oligarker och lita på att domstolen inte är korrumperad? Det är en hel samling saker som måste ändras. ”Det finns ingen magisk tv-kanal som man kan bilda. Det är ett helt system som måste rättas till”.

Moderatorn säger sedan; ”OK, vi har en massa jobb att göra helt klart”.

Min egen fråga här är vad hon menade med detta? Bara en dålig formulering eller att ”vi” är Atlantic Council? Eller USA? Ukraina tycks inte finnas med i bilden här, på tal om ”falsk information” om utländsk intervention från Väst.

 

En gest mot Biden och USA?

Frågan kommer sedan om Bidens presidentskap har något att göra med Zelenskijs plötsliga USA-tillvända beslut?

Lesia Vasylenko svarar inte direkt på frågan men säger att det är välkommet med en tätare kontakt med USA. Nato-medlemskap är ett mål för Ukraina för att hålla Ryssland i schack. Hon säger också att Holos lagt ett förslag om att det ska bli åtalbart att konferera med Ryssland utanför officiella kanaler om fredsförslag rörande Donbass. Något som tydligen Medvedtjuk (ledaren för Oppositionsblocket) har gjort.

Herbst säger däremot klart och tydligt att Zelenskijs beslut och petningen av Oleksandr Dubinsky* är en klar gest till USA som innehåller en önskan att förbättra relationerna mellan länderna, efter en tid då Trump försökt dra in Zelenskij i amerikansk politik. Herbst påminner sedan att det var USA som levererade vapen till Ukraina när de behövde det och inte Europa. Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, avslutar han.

(* Dubinsky var parlamentsledamot för presidentens parti Folkets Tjänare men sparkades nyligen ut ur partiet på presidentens initiativ)

 

Vart tog tittarna vägen, vad har de för alternativ, vem lyssnar på dem?

Två tredjedelar av de tre stängda kanalernas tittare tycks ha gått över till Nasj och resten till olika andra kanaler. En ukrainsk kanal, Dom, vänder sig till Donbass och sänder online och över satellit.

Pomerantsev tror att Dom håller en god journalistisk profil och har en av de bästa journalisterna anställd som förstår Donbass-problematiken. Han påpekar också att det handlar om att ”förstå sin publik och inte tala nedsättande om dem eller till dem”. ”Man måste förstå folk och deras behov och ha lokal förankring. Du kan inte bara dyka upp uppifrån och säga ´hej, jag är Västs röst´. Man måste förstå människors liv och intressera sig för vad de önskar sig”. Han tycker Radio Free Europe gör ett bra jobb i Ukraina och har inget emot att Voice of America eller andra mediekanaler bedriver verksamhet där men ”det är viktigt att dessa kanaler inte blir inlåsta i den liberala bubblan”. Det är väldigt viktigt att de kommunicerar inte bara med Lesias väljare (Holos) utan också dem som tittar på de här kanalerna [som sanktionerats]. Det räcker inte att nå de som redan är övertygade utan också dessa svåråtkomliga röster utanför bubblan/filtret”.

Justitieministern besvarar till sist frågan om sannolikheten att Högsta Domstolen godkänner presidentens beslut? Han svarar att det finns inga garantier alls.

Ukrainska nedslag mot pressfrihet och opposition i skuggan av ryska

 

Under tiden som världens blickar riktas mot Ryssland och hur Putins regering med olika medel försöker kväsa oppositionen och pressfriheten i allmänhet och Navalnyj i synnerhet så har en liknande utveckling påbörjats i Ukraina.

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij har utfärdat ett dekret som förbjuder tre tv-kanaler att sända. Dessa ägs av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen ska ytterst vara att dessa finansieras av Ryssland, vilket än så länge bara är ett påstående utan vidare bevisning.

Sanktionerna innebär förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hör att just Oppositionsplattformen – För Livet i den senaste opinionsmätningen visat sig vara största partiet i nuläget med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, nu ligger på knappt 21 %. En störtdykning från de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet har idag.

Det tycks uppenbart att nedstängningen av tv-kanalerna är ett försök att tysta partiet. Beslutet om nedstängningen motiveras förstås inte så utan istället att det är ett sätt att eliminera rysk inblandning i ukrainsk politik. Nämnde Medvedtjuk är förvisso vän med Putin och rysk medborgare från början, och partiet brukar beskrivas som pro-ryskt. Det är dock en sanning med modifikation. En stor minoritet av de ukrainska medborgarna är etniska ryssar och en ännu högre andel har ryska som modersmål och många har dessutom både vänner, familj och affärskontakter i Ryssland. Med andra ord finns de facto intressen av goda förbindelser med grannlandet samt också en oro för ryska språkets ställning i Ukraina hos många av landets medborgare. Det är emellertid ett enkelt sätt att sätta ett Kainsmärke i pannan hos politiska motståndare att framhäva det pro-ryska och sätta Ryssland som det egentliga målet för den här typen av repressiva åtgärder.

Nu har presidentens dekret tillfälligt fastnat hos talmannen Razumkov som vägrat att sätta det på parlamentets agenda för omröstning, åtminstone enligt hemsidan för en av de bannlysta tv-kanalerna 112. Det återstår att se om han pressas att ändra sig.

Mer repressiva åtgärder mot press- och yttrandefrihet att vänta?

Till detta kan läggas att landets Departement för Kultur och Informationspolitik har sänt beslutet om nedstängning (formellt taget av Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet)till Youtube med begäran att de också stänger sin tjänst för dessa kanaler.

Enligt källorinom säkerhetstjänsten kan det tänkas att myndigheterna introducerar liknande åtgärder mot andra media om det skulle visa sig att de arbetar emot landets intressen och nationella säkerhet och därmed ”spelar motståndaren i händerna”, vilket förstås måste tolkas som Ryssland. Frågan är om man därmed anser att 23 % av befolkningen (som dessutom inte räknats bland de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk) är landsförrädare?

En medlem av partiet Holos har också föreslagit att stänga ute journalister från de tre sanktionerade kanalerna från parlamentet, det vill säga i stort sett ett besöksförbud.

Hittills har protesterna inskränkt sig till att två hittills icke namngivna personer har lämnat en stämningsansökan mot presidenten till landets Högsta Domstol.

Internationella reaktioner?

OSSE:s representant för Pressfrihet, Dunja Mijatovic, har uttryckt sin oro över presidentens initiativ med att bland annat säga:

”Banning broadcasts is one of the most extreme forms of interference in media freedom and should only be applied in exceptional circumstances”.

Enligt Radio Free Europe har också EU reagerat och ifrågasatt beslutet. EU:s talesman för utrikesfrågor Josep Borrell har den 3/2 skickat ett brev till Zelenskij där han lär ha skrivit att Ukrainas rätt att försvara sig mot manipulation av information och desinformationskampanjer från utlandet men att ”detta inte får ske på bekostnad av pressfriheten och måste göras med full respekt för fundamentala rättigheter och friheter samt följa internationella standarder”.

Vilket helt emotsägs av Mykola Totjytsky, ordförande för Ukrainas EU-delegation, som istället påstår att EU ställt sig positiva till beslutet om sanktionerna. Han använder till och med större ord än så:

"I can say that today, starting in the morning, yesterday evening, the European Commission, the European External Action Service reacted extremely favorably to yesterday's NSDC decision on our sanctions […]”.

Under presidentens möte med G7-länderna nyligen hade frågan varit uppe till diskussion men det enda vi får veta av presidentens stabschef Andrij Yermak är att ”yttrandefrihet och friheten för journalister att arbeta har varit och förblir en prioritet för den ukrainska staten. Ukrainas president betonade att det inte finns några hot mot yttrandefriheten i vårt land”. Detta enligt presidentens egen hemsida.

 USA klappar dock i händerna. I ett uttalande från USA-ambassaden i Kiev sägs bl.a. detta (enligt Unian):

”USA supports Ukraine's efforts yesterday to counter Russia's malign influence, in line with Ukrainian law, in defense of its sovereignty and territorial integrity […]".

Det är alltså Rysslands ”ondskefulla inflytande” som här bekämpas och inte pressfriheten och den politiska viljan hos 23 % av befolkningen ignoreras här helt som faktor i sammanhanget.

Estland och Litauen har också sällat sig till lovsångskören.

Nå, Sverige då?

Ja, jag har då inte hört något.

Däremot har Reportrar Utan Gränser efterfrågat svenska sanktioner mot Ryssland tills attackerna mot pressfriheten upphör.

Det skulle ju kunna sätta regeringen i bryderi över hur den ska ställa sig till Ukrainas attack.

Att möta opposition med repression

Den ukrainske presidenten Zelenskij har hittills setts som en person som, med sina rötter i östra delen av landet, har förutsättningar att åstadkomma försoning mellan landsdelarna, få slut på kriget och med tiden ena landet. Nu förefaller hans stjärna vara i dalande och han agerar allt mer pressat. Det förefaller uppenbart att detta är ett led i att störa den främsta oppositionen. Det är då väldigt lämpligt att den råkar vara stämplad som pro-rysk. Men det eliminerar inte det faktum att det är en opposition och att den för närvarande företräder nästan en av fyra ukrainare.

Att möta opposition med repression bör fördömas varhelst det sker.

 

Flykten till Marstrand

 

Luba: ”Jag trodde att om man är född i Polen, om ens släkt har bott där sedan 1400-talet, så måste man vara polsk. Men det var man inte”.

Luba var tvungen att skriva ”mosaisk bekännelse” när hon vid sextiotalets slut sökte till Läkarhögskolan i Warszawa. Trots att man i kommunismens Polen inte fick vara religiös. Trots att hon var uppvuxen med och trodde på denna kommunism där alla skulle vara jämlika medborgare.

Det här är en av berättelserna i en ny bok med titeln ”Flykten till Marstrand” som är skriven av Anna Grinzweig Jacobsson. Hon syns på omslaget glatt grimaserande med lyft finger mot tinningen i en kavat honnör. Det är Anna själv med sin pappa i Marstrand. Hon var då sex år gammal.

"Flykten till Marstrand", Anna Grinzweig Jacobsson, Korpens Förslag, 2020

Idag vill hon gå tillbaka till den tiden och vad som egentligen hände. I Polen men också i Sverige under de omvälvande sista åren av 1960-talet då polske partisekreteraren Gomulka bestämde sig för att på ett vis avsluta det som nazisterna inte lyckades helt med. Nämligen att driva ut alla judar från landet. Eftersom Polen givetvis inte kunde vara antisemitiskt (det var ju Tyskland som var det) fick det heta ”antisionism”. Det började i och med att Sexdagarskriget 1967 just avslutats. Arabvärldens förkrossande nederlag var en nesa för Warszawapakten som hade lagt ned både pengar och prestige på en seger. Gomulka beskrev i ett tal landets judar som sionister som hotade landets säkerhet och fortsatte med att säga att myndigheterna inte skulle hindra att de emigrerade. Premiärminister Cyrankiewicz höll ett liknande tal där han klargjorde att det är omöjligt att vara både jude och polack, att man måste välja och ”dra korrekta slutsatser” av sitt val, med samma påminnelse om emigrationsmöjligheten.

Till saken hör också oroligheter som utbröt i Polen när studenter började kräva det som den tjeckoslovakiska kommunistledningen försökte införa, en ”kommunism med mänskligt ansikte”. Protesterna slogs förstås ned med hårdhet men det blev de judiska studenterna som pekades ut som syndabockar. De var ”femtekolonnarna” som skulle rensas bort från Polen.

Därefter vidtog en omfattande diskrimineringskampanj mot landets judar som förlorade jobb och inte fick komma in på universitet. Regeringen rensades från judiska ministrar och judar fråntogs medlemskap i kommunistpartiet.

Det blåste också på glöden till den antisemitism som låg och pyrde sedan gammalt. En liten puff var allt som behövdes. Det blev fritt fram för en lärare att säga att judarna var ”en cancersvulst på den polska kroppen”. Det var då inte heller mer än drygt tjugo år efter pogromen i Kielce 1946, alltså efter andra världskriget då Förintelsen fasor skulle vara över. Där mördades då 42 judar, enligt officiella siffror, en del av dem kanske med fångnumren från Auschwitz tatuerade på sina kroppar. Antisemitismen i Polen beskrivs också av de vittnen som intervjuats i boken.

Det stora flertalet valde alltså att emigrera. Uppemot 3000 personer till just Sverige mellan 1968-1972. Det innebar också att bryta helt med Polen. Det polska medborgarskapet och passet fråntogs emigranten, som också fick ansöka om att fråntas sin ”medborgerliga värdighet”. De fick ta med sig sitt bohag, men inte ägodelar som var äldre än andra världskriget. De klassades som antika. Inte heller nyinköpta föremål eftersom det skulle kunna ”utarma det polska folket”.

I boken får ett tiotal av de polska judar som kommit till Marstrand för att lära sig svenska ge sin bild av hur det var i Polen under tiden innan flykten till Sverige och hur det var att komma till ett helt nytt land. Den generella bilden av det svenska mottagandet är i stort sett positiv även om det finns kritik mot detaljer. Det blir ändå inte en homogen berättelse av upplevelserna. Det finns många sätt att känna och tänka kring en exil och att landa i något nytt och okänt. Många var också helt omedvetna om sin judiska identitet tills myndigheterna påminde om det, eller hade hållits i ovetskap av föräldrar med erfarenhet av antisemitismen. Inte många var troende, en del övertygade socialister tills det kommunistiska Polen förklarade dem för icke önskvärda.

Men boken handlar också om hur den svenska reaktionen var då många polska judar började trycka på för att få visum för inresa till Sverige. Hur Sverige släppte alla spärrar för tjeckoslovaker som flydde Tjeckoslovakien efter Pragvårens abrupta dödsstöt i och med Warszawapaktens invasion av landet 1968, medan endast 30 polska judar beviljades inresa. Först efter envetna påtryckningar från svenske ambassadören i Warszawa samt - kanske avgörande - Danmarks beslut att bevilja alla ansökningar, så gjorde också Sverige detta. Processen beskrivs på ett intressant sätt i boken.

Det är en historia om exil, om flyktingens upplevelser och utsatthet. Det är en historia om etnicitet och identitet. Det är en historia om immigration och integration som kan ge lärdomar och insikter som har bäring i dagens immigrations- och integrationsdebatt.

Men det är också en påminnelse om att det är människor och individer vi talar om när siffror bollas fram och tillbaka eller när det talas om att inte tillåta nära släktingar förenas med sina familjer osv. Här finns några livsöden bland alla de tusentals som handlar om de judar som flydde Polen kring 1969. De är alla unika samtidigt som de bär på likheter.

Historien om den polska antisemitiska kampanjen är mycket dåligt känd i Sverige. Likaså att många judiska polacker tog sin tillflykt hit och deras historier. Boken fyller här ett tomrum, en sida i den svenska historieboken som lämnats blank.

I slutet av boken kommer Anna Grinzweig Jacobsson till sin egen historia men den får ni läsa om själva. En viktig sak hon säger är dock viktigt att betona och det är att hon lärt av sina föräldrar att vara vaksam och aldrig tro att antisemitismen är glömd för evigt. Det är en visdom som jag tänker kan tillämpas i ett vidare perspektiv om rasism och främlingsfientlighet:

”Jag ser fortfarande framför mig bilden av Gomulka i tv, när han står där med tekoppen och viftar med armen, och skriker och spottar […] Det kan komma tillbaka en sådan där gubbe till och börja vifta med armarna”.

Boken finns att beställa från Adlibris eller Bokus som härmed länkats.

Det finns också en hemsida med information om den utställning som skapats i anslutning till boken och mer information för den som är nyfiken på den här i stort sett okända historien.

Hemsidan finns här.