Tage Danielssons gamla, klassiska, slitna men genialiska
monolog om Harrisburg poppar upp i huvudet när jag råkar komma in på en sajt
som lagts upp av Svenskt Kärntekniskt Centrum.
Där hävdas att missuppfattningarna är stora om vad som hände
i Fukushima. Ingen fick allvarliga strålskador, det stora traumat var tsunamin
och jordbävningen, om skyddsvallarna varit högre hade haveriet kunnat undvikas,
det låter dramatiskt att arbetare utsattes för förhöjda stråldoser under
saneringen men det var ju bara sex stycken, 100.000 boende evakueras på grund av kärnkraftverksolyckan
men mångdubbelt fler på grund av tsunamin, målet är att alla ska flytta
tillbaka, att bo i områden där man utsätts för mer än 20 millisievert om året
är inte farligt...
Ja, så där låter det och olyckan förminskas till en
bagatell. Syftet är förstås att få folk att tycka att kärnkraft inte är farligt
och därför kan vi tryggt både ha kvar den och till och med bygga ut. Tage
Danielsson ekar; ” Så att dom inser att det som hände i Fukushima* inte kan
hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer
sannolikt, med tanke på att det var där det hände”.
* mitt tillägg, i original givetvis Harrisburg
Visst hade olyckan kunnat bli än mer katastrofal. En ny
tsunami hade kunnat rulla in (och kan förstås fortfarande göra det) och
förvärra situationen avsevärt. Men andra fakta finns också som inte nämns i de
överslätande kommentarerna från Svenskt Kärntekniskt Centrum.
Men vittnesmål från området talar om annat än återflytt i
stor skala:
"I will never be able to grow rice again
on this land," he says. "No vegetables, no fruit. We can't even eat
the mushrooms that grow in the woods; they are too contaminated. But I will not
kill my cows. They are a symbol of the nuclear disaster that happened
here."
En 58-årig bonde som lever 15 km från kärnkraftverket har
vägrat ge sig av. Som i en sorts förtvivlad protestaktion vägrar han slakta
sina kor och flytta ifrån sitt hem.
I slutet av förra året kom rapporter om att 42 % av alla
barn som bor i Fukushima-området har cystor eller noduler på sköldkörteln.
Enligt den officiella förklaringen för att de ätit för mycket sea-food.
Det normala är att cirka 1,5 % av alla barn har den här
typen av noduler så det återstår att förklara varför just barnen i
Fukushima-området just efter kärnkraftsolyckan där hemfallit åt något som måste
betraktas som hetsätande av mat från havet så till den grad att de börjat
utveckla cystor på sköldkörteln?
Barnen i området har också, enligt färska rapporter, börjat
bli överviktiga eftersom de inte tillåts leka och gymnastisera utomhus på grund
av strålningsrisken.
Till och med på andra sidan Stilla Havet, i USA, flyter spår från tsunamin i land med höga stråldoser. Det har också kommit rapporter om
tonfisk med förhöjda cesium-halter och för några månader sedan stämdes också
ägaren av kärnkraftsanläggningen, TEPCO, av amerikanska sjömän som anser att
företaget medvetet underskattat strålningsrisken i kustvattnen efter
katastrofen. Det förefaller oklart vilka doser som egentligen for ut i
atmosfären.
De kan inte heller garantera att läckorna är helt tätade.
Det är tvärtom troligt att strålsmittat vatten läcker genom sprickor och
transporteras med grundvattnet ut i det närliggande havet.TEPCO förutspår att det kommer att ta 40 år att sanera
området.
Överkomligt? Allting är ju i någon mån relativt men för
Fukushima-bor kan inte detta knappast ses som annat än en katastrof. Möjligen
inte för svensk kärnindustri.
Samtidigt är det smärtsamt tyst här i Sverige. Väldigt få
talar längre om Fukushima. Allra minst Svensk Kärnindustri. Utom möjligen Maj Wechselman förstås.
Vilket gör det mycket lämpligt att avsluta med Tage
Danielssons ord:
”Det är som om man
menar att det som hände i Fukushima * var så otroligt osannolikt så egentligen
har det nog inte hänt.”
* Harrisburg i originaltext
