Imorgon bär det av mot Kiev. Vi har bokat nattåg vilket är tur eftersom arga bönder sägs blockera vägar runtom i hela landet. Det är en landsomfattande protest mot att jordbrukssektorns momssats ska höjas. Ett av de allra vanligaste sätten att visa missnöje med politiken här är just att sätta upp vägspärrar och ockupera ett stycke väg. En desperat åtgärd förstås, men förståelig när man ser vilka politiker som styr. Den 11 december var det slagsmål i parlamentet när ledamoten Oleh Barna först gav en blombukett och sedan tog skamgrepp på premiärministern Jatsenjuk och försökte bära iväg med honom (okänd destination). Ett par dagar senare var det dags igen då inrikesministern Arsen Avakov kastade ett glas mot Odessa-guvernören Mikhail Saakashvili. Det nationella rådet för reformer hade samlats för att diskutera och Odessaregionens guvernör Saakashvili anklagade inrikesministern för att vara korrupt (han anklagar för övrigt hela regeringen för detta) vilket alltså slutade med följande (enligt Kyiv Post översättning till engelska) högtstående ordväxling mellan ovan nämnda herrar:
Avakov: Bastard!
Saakashvili: Thief!
Avakov: Sure, a thief...
Saakashvili: And such people like you would be in prison. Because Ukraine should be a successful country...
Avakov: You´ve already pushed your country to the limit (Saakashvili var tidigare president i Georgien men blev fråntagen sitt medborgarskap och efterlyst för förskingring/min anm.). Get out of my country!
Saakashvili: Out of your country? I´m Ukrainian, by the way.
Avakov: I´m also Ukrainian.
Saakashvili: No! I´m Ukrainian. And you´re a thief!
(Här lägger sig premiärminister Jatsenjuk i "samtalet"/min anm.)
Jatsenjuk (till Saakashvili): And you´re a clown...
Avakov (till Saakashvili): You´re a fucking circus performer, bitch.
Jatsenjuk (till Saakashvili): You´re a visiting performer and a blabbermouth! You were invited to the country to do something rather than go into political speculation...
Avakov (till Saakashvili): Bullshitter...
Enligt en färsk undersökning lär endast 8 % ha förtroende för regeringen och det är kanske inte speciellt förvånande med tanke på nivån på ovanstående diskussion åtminstone.
Det här är ju lätt att raljera över men det är inte roligt för den vanlige, tänkande ukrainske medborgaren att följa hur övriga världen skrattar åt deras politiker. Det finns ett allvarligt missnöje som lätt kan utnyttjas av olika krafter. Det spelar naturligtvis Ryssland i händerna men inte minst de högerextrema krafter som vill ha oroligheter och våldsamma upplopp där de kan ta en framträdande roll. Högra Sektorn har visat tecken på offensiv och nu är många oroliga att de kan komma att utnyttja böndernas "skatteuppror".
Här i Tjernivtsi där jag bor är det dock tämligen lugnt även om det spatserade ovanligt många poliser på gatorna igår kväll. Kanske en säkerhetsåtgärd inför nyårsaftonens firande idag? Förra året tilläts inga fyrverkeripjäser men förbudet lär ha släppts till detta nyårsfirande. Med tanke på att fyrverkeripjäser säljs utan några restriktioner är detta ett skäl så gott som något att hålla sig inomhus. Nyåret är också här i mycket en familjeangelägenhet och många krogar är helt stängda. Det blir en stilla middag ikväll alltså och en skål för framtiden vid tolvslaget. Inte minst Ukrainas.
Hoppas alla läsare av denna blogg får en fin nyårsnatt och ett Gott 2016!
Z´Novum Rokom!
Jag heter Hans Wåhlberg och är oberoende Grön bloggare, tidigare medlem av Miljöpartiet. På min blogg skriver jag ofta om rasism och diskriminering men även om säkerhetspolitik och utrikespolitik. Jag har i olika perioder vistats i Ukraina vilket skruvat mitt fokus mot Ukraina. Jag skriver också för HYMN. Se https://hymn.se/author/hans-w/
torsdag 31 december 2015
fredag 18 december 2015
Tänd ett ljus
Kommer just hem från Ukraina där jag bara som i förrgår åkte tåg och noterade och funderade över att ID-kontroll utförs före påstigning och att ukrainarna bär på ett obligatoriskt inrikespass. En gammal rest från Sovjetunionen. Övriga länder som har detta är Ryssland, Kina och Nordkorea.
Väl hemma möts jag nu av nyheten att regeringen inför obligatoriska ID-kontroller för resor med tåg, båt och bil vid inresa från annan stat. Det är ju inte riktigt detsamma som inrikespass men för då vi vant oss vid fria gränspasseringar till våra nordiska grannländer sedan mycket längre tillbaka än Schengen så får detta konsekvenser som går utöver det att det troligen stänger vägar för asylsökande.
Jag frågar mig vad som händer om den svenske medborgare med aningen "för mörk" hy glömmer sitt ID-kort vid shoppingresan till Danmark? Eller vid arbetspendlingen varje morgon och kväll? En tågkonduktör ska nu avgöra om du får åka med eller inte. Som jag ser det är det den detaljen som är mest upprörande med det här förslaget.
Jag har inte läst hela betänkandet men så här har jag i alla fall förstått detta förslag som nu tagits av riksdagen och som enligt betänkandet ska användas vid "allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet".
Samtidigt pågår ett annat flyktingrelaterat fenomen så att säga lite i bakgrunden.
Hittills har det varit 30 "brandrelaterade incidenter" vid asylboenden i år. Polisen "misstänker" att de "kan vara anlagda" vilket även vi som inte följer "Sherlock Holmes" redan börjat ana. Ingen har dock gripits och än mindre lagförts för mordbrand. Migrationsverket lär ha haft utgifter på 70 miljoner kronor extra bara för bevakning och fastighetsägare börjar nu tveka att hyra ut sina fastigheter till kommuner för asylboende eftersom det innebär höjda försäkringspremier. Samhället får svårt att klara sina åtaganden och den inre säkerheten och allmänna ordningen hotas här i allra högsta grad. Här skulle en kraftig markering behövas med extra resurser till polisen för att gripa mordbrännare och en höjning av straffskalan för denna typ av brott.
Så vad gör vi?
Jo, vi låter tåg-, båt- och bussbolag utföra ID-kontroller av sina passagerare, det vill säga påför dem samma transportörsansvar som gällt för flygbolag i många år. Tanken är förstås att stänga vägar helt för asylsökande, vilket är en upprörande tanke. MEN - det bör alla vara medvetna om - också ett kraftigt avsteg mot den tanke om fri rörlighet som alla var så entusiastiska över vid EU-inträdet och som vi i Norden tar för alldeles naturlig och självklar sedan länge. Nu får exempelvis tornedalingar vänja sig vid att ta med ID vid släkt-, jobb- och köpresor till Finland. För regeringen kan väl ändå inte mena att lagen är tänkt att användas diskriminerande utan gälla alla?
Nu får vi snart ett nytt år då vi sätter nya mål i livet, små som stora, och det ännu mer närliggande julfirandet spinner snart sin kokong kring oss alla som slipper guppa på överlastade båtar på Medelhavet eller smyga genom skogar med ångesten som närmsta sällskap. Vi kan istället frossa i inre säkerhet och bänka oss kring granar och Kalle Ankor och med gott (???) samvete sjunga med i julsången:
"Tänd ett ljus för allt du tror på. Tänd ett ljus för planeten du bor på."
God Jul!
Väl hemma möts jag nu av nyheten att regeringen inför obligatoriska ID-kontroller för resor med tåg, båt och bil vid inresa från annan stat. Det är ju inte riktigt detsamma som inrikespass men för då vi vant oss vid fria gränspasseringar till våra nordiska grannländer sedan mycket längre tillbaka än Schengen så får detta konsekvenser som går utöver det att det troligen stänger vägar för asylsökande.
Jag frågar mig vad som händer om den svenske medborgare med aningen "för mörk" hy glömmer sitt ID-kort vid shoppingresan till Danmark? Eller vid arbetspendlingen varje morgon och kväll? En tågkonduktör ska nu avgöra om du får åka med eller inte. Som jag ser det är det den detaljen som är mest upprörande med det här förslaget.
Jag har inte läst hela betänkandet men så här har jag i alla fall förstått detta förslag som nu tagits av riksdagen och som enligt betänkandet ska användas vid "allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet".
Samtidigt pågår ett annat flyktingrelaterat fenomen så att säga lite i bakgrunden.
Hittills har det varit 30 "brandrelaterade incidenter" vid asylboenden i år. Polisen "misstänker" att de "kan vara anlagda" vilket även vi som inte följer "Sherlock Holmes" redan börjat ana. Ingen har dock gripits och än mindre lagförts för mordbrand. Migrationsverket lär ha haft utgifter på 70 miljoner kronor extra bara för bevakning och fastighetsägare börjar nu tveka att hyra ut sina fastigheter till kommuner för asylboende eftersom det innebär höjda försäkringspremier. Samhället får svårt att klara sina åtaganden och den inre säkerheten och allmänna ordningen hotas här i allra högsta grad. Här skulle en kraftig markering behövas med extra resurser till polisen för att gripa mordbrännare och en höjning av straffskalan för denna typ av brott.
Så vad gör vi?
Jo, vi låter tåg-, båt- och bussbolag utföra ID-kontroller av sina passagerare, det vill säga påför dem samma transportörsansvar som gällt för flygbolag i många år. Tanken är förstås att stänga vägar helt för asylsökande, vilket är en upprörande tanke. MEN - det bör alla vara medvetna om - också ett kraftigt avsteg mot den tanke om fri rörlighet som alla var så entusiastiska över vid EU-inträdet och som vi i Norden tar för alldeles naturlig och självklar sedan länge. Nu får exempelvis tornedalingar vänja sig vid att ta med ID vid släkt-, jobb- och köpresor till Finland. För regeringen kan väl ändå inte mena att lagen är tänkt att användas diskriminerande utan gälla alla?
Nu får vi snart ett nytt år då vi sätter nya mål i livet, små som stora, och det ännu mer närliggande julfirandet spinner snart sin kokong kring oss alla som slipper guppa på överlastade båtar på Medelhavet eller smyga genom skogar med ångesten som närmsta sällskap. Vi kan istället frossa i inre säkerhet och bänka oss kring granar och Kalle Ankor och med gott (???) samvete sjunga med i julsången:
"Tänd ett ljus för allt du tror på. Tänd ett ljus för planeten du bor på."
God Jul!
onsdag 16 december 2015
Local democracy in Ukraine II
I wrote last week about local democracy in Ukraine. A petition about better access to the streets of Chernivtsi was being brought up at the City Council House but no decision could be taken at that time since the decisionmakers was not present. The issue was postponed and was brought up again yesterday (15th Dec).
Artem Zhuk is the citizen that has been collecting enough name-signatures from people in Chernivtsi to make the Council take this petition under consideration. He must of course be satisfied now that the Mayor Kaspruk approved and delegated to the proper departments to start working out how to implement the petitions propositions.
It concerns the citys streets and pavements that are in such a bad condition that disabled people with wheelchairs have problems using them. The city becomes inaccessible for a lot of citizens and this is what drives Artem to push this issue. Chernivtsi should be every citizens town. Now there is a glimpse of hope that it may be an improvement.
But it was also a great joy to see how the democratic process actually works in Chernivtsi. The meeting was open to the public and well attended also by the media. People were allowed to have their say on the matter and the meeting was conducted in a transparent and orderly fashion.
Great to see democracy works in Ukraine. At least in Chernivtsi.
Pic: Hans Wåhlberg. Sharpening the arguments(?) |
Artem Zhuk is the citizen that has been collecting enough name-signatures from people in Chernivtsi to make the Council take this petition under consideration. He must of course be satisfied now that the Mayor Kaspruk approved and delegated to the proper departments to start working out how to implement the petitions propositions.
Pic: Hans Wåhlberg. Artem Zhuk makes his presentation and the Mayor Kaspruk is considering... |
It concerns the citys streets and pavements that are in such a bad condition that disabled people with wheelchairs have problems using them. The city becomes inaccessible for a lot of citizens and this is what drives Artem to push this issue. Chernivtsi should be every citizens town. Now there is a glimpse of hope that it may be an improvement.
But it was also a great joy to see how the democratic process actually works in Chernivtsi. The meeting was open to the public and well attended also by the media. People were allowed to have their say on the matter and the meeting was conducted in a transparent and orderly fashion.
Great to see democracy works in Ukraine. At least in Chernivtsi.
Pic: Hans Wåhlberg. Victory at hand. And a nice display of democracy in Chernivtsi. |
Transnistrien och Moldavien nya brickor i stormaktsspelet?
Fredagen den 4 december tillkännagav, enligt uppgifter från
TASS, president Porosjenko en ökning av den militära närvaron vid gränserna
till Krim och Transnistrien. Möjligen hade det samband med den ovanligt talrika
närvaron av militärer som samma dag frekventerade gatorna i Tjernivtsi, där jag
befinner mig just nu, . Porosjenko lär ha uppgett att numerären har stärkts
generellt och att ”kraftfulla” trupper ska ha placerats nära gränserna till det
av Ryssland annekterade Krim och till Transnistrien, som formellt tillhör
Moldavien, men som utropat sin självständighet utan att erkännas förutom av
andra utbrytarrepubliker som Nagorno-Karabach, Sydossetien och Abchasien.
Transnistrien kom att tillhöra Moldavien först i och med
Molotov-Ribbentroppakten där området tilldelades Sovjets intressesfär och
sammanfördes med våld av sovjetiska trupper. I samband med Sovjetunionens
sönderfall röstade Transnistriens invånare med stor majoritet för en utbrytning
från Moldavien av rädsla för en rumänisering. Något som sågs fientligt mot de
etniska ryssar, ukrainare och vitryssar som tillsammans utgör majoriteten av de
boende i Transnistrien. Moldavien anföll Transnistrien för att tvinga
utbrytarna tillbaka men hindrades av ryska och ukrainska frivilliga samt ryska
trupper som dröjt sig kvar i området efter Sovjetunionens upplösning.
Ukraina och Moldavien säger sig nu vilja bryta den
uppgörelse som gällt sedan 1992 och som innebär att ryska fredsbevarande
trupper bevakar gränsen mellan Moldavien och Transnistrien vilket har gjort att
all fientlig kontakt mellan moldaviska och transnistriska styrkor sedan dess
har upphört. De vill istället ha internationella civila fredsobservatörer
stationerade där de ryska soldaterna nu utför sina uppgifter. Samtidigt stärker
de också gemensamt bevakningen vid gränserna i en samordnad ansträngning att
blockera all handel med Transnistrien. De har redan gemensam bevakning av en
stor gränspost, Kuchurgany, och planerar att 2016 placera moldaviska
tulltjänstemän vid alla ukrainska gränsposter mot Transnistrien. Detta skulle
kunna innebära ett totalt stopp för all import från Transnistrien och ”ändra
hela infrastrukturen för ekonomin, rörelsefriheten och säkerheten mellan
Transnistrien, Moldavien och Ukraina”, säger Transnistriens ”utrikesminister”
Vitaly Ignatiev till TASS. Vilket tillbakavisas som en falsk anklagelse av den
moldaviska ministern för internationella relationer och EU-integration Natalia
Gherman, enligt Interfax-Ukraine, och menar att Moldavien tillsammans med sina
EU-partners har gjort mycket för att ge transnistriska företag tillgång till
europeiska marknader.
Transnistrien har drygt 40 mil gräns mot Ukraina som utgör
en livlina för handel för utbrytarrepubliken då gränsen mot Moldavien är stängd
för handel. Vid de mindre stationerna är trafiken mellan Ukraina och
Transnistrien dock mycket begränsad och stora delar av gränsen är dessutom i
stort sett obevakad. Möjligen är det faktum att utbrytarrepublikens
handelsavtal med EU upphör 1 januari 2016 mer betydelsefullt då handeln med EU
i nuläget utgör ca 40 % av republikens totala utrikeshandel.
Vad händer i
Transnistrien?
I Transnistrien hölls parlamentsval den 29 november vilka
resulterade i en brakförlust för den sittande presidentens Jevgenij Sjevtjuk
parti. Detta fick missnöjda anhängare till det transnistriska kommunistpartiet
att genomföra gatuprotester i den moldaviska (!) huvudstaden Chisinau där de
blockerade den byggnad i vilken den centrala valkommissionen skulle mötas.
Enligt internationella observatörer ska dock valen ha gått demokratiskt
tillväga. Oppositionens, ledd av Förnyelsepartiet som sägs vara knutna till
storföretaget Sheriff, framgångar ses möjligen som en moldavisk inbrytning i
den transnistriska politiken och ett försök att minska de ryssvänliga
separatisternas inflytande. Sheriff äger i stort sett allt av värde i
Transnistrien och det ryktas att de vill återansluta regionen till Moldavien
för att få lättare tillgång till marknader. Det hör också till saken att
president Sjevtjuk i december 2012 med ett dekret avskaffade en rad privilegier
som Sheriff tidigare haft vilket har hjälp företaget att nå sin dominanta
position.
Vad som kommer att hända internt i Transnistrien förefaller
ännu oklart men Moldaviens och Ukrainas förstärkning av gränsbevakningen mellan
Ukraina och Transnistrien samt deras krav på att ersätta de ryska trupperna med
internationella, civila fredsobservatörer ses som en provokation mot
utbrytarrepubliken och kan innebära en ökad spänning i området. Samtidigt är
Ukraina oroat över vad som misstänks vara ryska planer på att förverkliga idén
om Novorossija, ett område som – förverkligat - skulle sträcka sig från
Azovsjön till Svarta Havet och därmed förbinda Ryssland landmässigt med
Transnistrien.
Vad händer i
Moldavien?
Moldavien i sin tur är i princip delat mitt itu
opinionsmässigt mellan vad som skulle kunna kallas EU-vänliga och ryssvänliga.
Landet har dock sedan den s.k. Twitterrevolutionen 2009 påbörjat ett närmande
till EU inom programmet för Eastern Partnership och sedan förra sommaren
reglerat enligt ett avtal, Deep and Comprehensive Free Trade Area (DCFTA) och
en Association Agenda (AA), som för Transnistriens del alltså går ut vid
årsskiftet. EU-anpassningen har länge av EU betraktats som en framgångssaga men
har under det senaste året drabbats av bakslag. Valet i november 2014 gav de
tre EU-vänliga partierna 55 av 101 säten i parlamentet men lyckades ändå inte
bilda regering som istället styrdes av en bräcklig koalition med stöd av det
ryssvänliga kommunistpartiet (PCRM) mellan februari och juni i år då den
tvingades avgå. En ny koalition bildades bestående av alla tre EU-vänliga
partier men denna tvingades också avgå efter bara hundra dagar. Landet befinner
sig just nu i en politisk limbo med en stor bankskandal där ledaren för det
liberala partiet Vlad Filat och ett antal andra politiker misstänks för att ha
förskingrat cirka 1 miljard USD, ungefär 15 % av landets BNP.
Det är en delikat
balansgång för de moldaviska regeringarna att orientera sig internationellt med
en ekonomisk verklighet där dess främsta handelspartners är till största delen
dels Rumänien men också Ryssland och där beroendet av ryskt såväl som EU-stöd
stöd är stort. Bankskandalen har skadat tilltron till de EU-vänliga partierna
och gjort osäkerheten stor kring Moldaviens fortsatta EU-anpassning och
reformagenda. Nyligen stoppades vad som sägs ha varit ett planerat kuppförsök i
staden Balti där ett hundratal paramilitärer ska ha försökt att bilda ännu en
utbrytarrepublik i norra Moldavien enligt modell från dem som bildats i Donetsk
och Luhansk i Ukraina. En av ledarna sägs också ha varit från östra Ukraina.
Det verkar tämligen dimhöljt vad dessa utbrytare ville med sin republik och
enligt de moldaviska myndigheterna ska läget vara helt under kontroll.
Bara några dagar senare, den 29 november (samma dag som det
Transnistriska valet) utfärdade dock landets tillförordnade premiärminister
Gheorghe Breda en instruktion till landets viktigaste ministerier och
myndigheter som bland annat innebär ökad fokus på ”flödet av utländska
medborgare som anländer till eller transiterar Moldavien” för att upptäcka
individer som ”utgör risk för den allmänna ordningen och nationella säkerheten”
samt medlemmar av och supportrar till ”extremistiska, terroristiska och
kriminella organisationer”. Dessutom påbjuder Breda ökad uppmärksamhet för att
förhindra eskalering av situationen i Säkerhetszonen (mellan Moldavien och
Transnistrien) och avskräcka vad som beskrivs som ”unilaterala aktioner av den
Transnistriska regionen”.
Storpolitik i Europas
glömda hörn
Från gränsen mellan Ukraina och Transnistrien rapporteras
inga allvarliga incidenter och några stora beslag av vapen eller smuggelvaror
har inte heller kunnat noteras. De ukrainska och moldaviska utspelen om
Transnistrien och hårdare gränsbevakning är således möjligen en fråga mer om positionering
i spelet mellan EU/NATO och Ryssland än reaktion mot reella gränshot.
Den ryska vice premiärministern Rogozov varnade 2013
Moldavien för att ett fördjupat EU-samarbete kan kosta dem dyrt avseende
kontrollen över Transnistrien och framtida ryska gasleveranser. NATO-generalen
Philip Breedlove hävdade i ett uttalande i mars 2014 att betydande ryska
styrkor skulle finnas sammandragna längs dess gräns mot Ukraina och att dessa
snabbt kunde nå Transnistrien som han då pekade ut som nästa ryska mål, efter
Krim. I september 2014 antydde samme Breedlove att Ryssland använde samma typ
av hybridkrig i Transnistrien som de gjorde på Krim och i ett tal till
amerikanska kongressen i slutet av februari 2015 upprepade han sin prediktion
om rysk intervention i Moldavien och menade då att de ryska styrkorna i
Transnistrien fanns där för att hindra Moldavien från att ”luta för mycket åt
Väst”. I somras ökade NATO takten i skapandet av en snabbinsatsstyrka, Spearhead Force, som skulle kunna sättas
i aktion inom 48 timmar och antog samtidigt en plan, “Defense Capacity Building
Initiative for the Republic of Moldova”, för att hjälpa Moldavien att stärka
och utöka sitt försvar och sina säkerhetsanordningar. Något som av Ryssland ses
som provocerande offensivt medan NATO-överhuvudet Stoltenberg hävdar att det
ska ses som åtgärder ”av defensiv natur”.
Nyligen utvisades den ryske militärattachén i Moldavien då han närvarat vid det transnistriska 25-årsjubileumet av ”självständigheten” och den nye ryske militärattachén Igor Dobvnea välkomnades i torsdags 10 december av den moldaviska försvarsministern Anatol Salaru som då rekommenderade, enligt Balkan Defense, Dobvnea att beakta att Moldavien är en oberoende och neutral stat och att de ryska styrkorna som ”illegalt befinner sig på dess territorium” (Transnistrien) bör dras tillbaka.
Nyligen utvisades den ryske militärattachén i Moldavien då han närvarat vid det transnistriska 25-årsjubileumet av ”självständigheten” och den nye ryske militärattachén Igor Dobvnea välkomnades i torsdags 10 december av den moldaviska försvarsministern Anatol Salaru som då rekommenderade, enligt Balkan Defense, Dobvnea att beakta att Moldavien är en oberoende och neutral stat och att de ryska styrkorna som ”illegalt befinner sig på dess territorium” (Transnistrien) bör dras tillbaka.
Det här är mycket okänd mark bland internationella media och
i svensk press finns närapå inga som helst rapporter från Moldavien och
Transnistrien annat än spridda TT-meddelanden. Det finns dock stor anledning
att hålla bättre koll på vad som händer här eftersom det kan få avgörande
betydelse för den ukrainska konflikten och för relationen mellan Väst och
Ryssland. Avspänning eller ökad spänning? Det kan avgöras kring de moldavisk-transnistriska
gränserna medan världens blickar är riktade mot Donbass och Syrien.
onsdag 9 december 2015
Local democracy in Ukraine
Yesterday I
was attending an open forum with the long and ambitious name VLADA I HROMADA: CHESNA ROZMOVA PRO
MAYBUTNE CHERNIVTSIV which means (more or less) Authorities and Public: Honest talk about the future of Chernivtsi.
The event
was an arrangement made mainly by the NGOs Laboratory for Democratic
Transformation and CHESNO, one of many political “watchdogs” that popped up
during and after Euromaidan. However, it was also sponsored by USAid. Maybe a
reason why the arrangement could be somewhat lavish. It was held in the
impressive Marble Hall of the Chernivtsi University. Tv-cameras zoomed in on
the Mayor Oleksey Kaspruk and other prominents present.
Pic: Hans Wåhlberg. The Mayor Kaspruk opening the forum at Chernivtsi University |
The
discussion about the future of Chernivtsi was divided into three sections with
different themes; Cooperation between the
Public and the City Council – how to achieve transparency and openness, Energy effectiveness, and Public Transport and Development of mobility.
The form
for the discussion was three panels for the respective section consisting of
mainly local politicians. So it turned out more as an opportunity for promotion
of these local politicians and their parties more than an open debate. The
dialogue that was expected (at least by me) between the public and the Council
was therefore limited to a short time by the end of each section for questions
and opinions. But even this time was occupied mainly by, for example, the
deputy Mayor having her view on the subjects of discussion expressed.
One of few
real representatives of the public in the panels was Artem Zhuk, given a chance
to promote his petition about how to make the city of Chernivtsi more
accessible for disabled persons. A practical example of how to care for the
future of this town.
Pic: Hans Wåhlberg. Panel discussing public transport. Artem with the mic. |
It also
became the topic that seemed to stir up something of a debate within the panel.
And some discussion afterwards.
Pic: Hans Wåhlberg. Artem and Alina Olevich, Samopomich |
This
petition happened to be scheduled to be brought up for decision in the City
Council House later on the same afternoon. But first some tasty snacks in the
canteen of the University…
Pic: Hans Wåhlberg. Artem is hungry after presentation of petition. |
… and then off
to the Council House with the petition and high hopes (?) for a positive
decision maybe…
Pic: Hans Wåhlberg. Disappointment at the Council House |
However, a disappointing
ending of the afternoon, since no decisionmakers turned up. Consequently no
decision could be made. Maybe everyone was busy attending the forum at the
University, networking for the future of Chernivtsi? Anyhow, a new date was set
up for this issue so maybe next time they will turn up? If for no other reason
so at least to show good will to promote the cooperation between the public and
the council which was such an important theme at the Forum?
tisdag 8 december 2015
Jatsenjuks tid som Ukrainas premiärminister snart slut (?)
”Yats, that´s our man”, sa den amerikanska diplomaten
Victoria Nuland till Ukraina-ambassadören Geoff Pyatt i februari 2014. Den hon
avsåg med smeknamnet ”Yats” var alltså den Arsenij Jatsenjuk som också blev
premiärminister i den tillfälliga regering som bildades efter Euromajdan och
Janukovytjs flykt i slutet av februari 2014. Hur mycket den amerikanska viljan
låg bakom tillsättandet av Jatsenjuk vet väl ingen riktigt men det mesta pekar
nu på att hans tid är slut som minister. Åtminstone i den här regeringen.
På måndagen 7 december anklagades han för korruption av den
regionala guvernören i Odessa, Mikhail Saakashvili, vilket var tillräckligt för
att göra rättssak av det, enligt chefen för anti-korruptionsbyrån, Artem
Sytnik. Saakasjvili ska till och med ha uppmanat folk till gatuprotester
utanför parlamentet idag 8 december. I skrivande stund lär cirka 4000 personer
ha samlats utanför parlamentet Verkhovna Rada för att kräva regeringens avgång.
Däremot inte på Saakashvilis uppmaning vad det förefaller. Det rör sig istället
om Svoboda och Högra Sektorn som är på marsch igen.
Jatsenjuk själv var under måndagen upptagen med sitt eget
besök i Bryssel och av ukraina besöket från den amerikanske vicepresidenten Joe
Biden som i ett offentligt tal uppmanade Ukraina och Jatsenjuk att ”utrota
korruptionen”. Ukraina har ”en chans till”, sa Biden i sitt uttalande. Dessutom
har EU också nyligen betonat att det är ytterligare reformer för att ta itu med
korruptionen som krävs för att landet ska få den så hett eftertraktade
visumfriheten gentemot EU nästa år. Det måste naturligtvis då ha varit oerhört
besvärande för premiärministern att själv samtidigt bli föremål för
korruptionsutredning. Möjligen var tajmingen ingen slump.
Jatsenjuks popularitetssiffror har stadigt sjunkit under
året och hans parti Folkfronten ställde inte ens upp i lokalvalen i oktober för
att undvika katastrofval och totalt tappa ansiktet. När nu regeringens
immunitet mot missnöjesomröstningar i parlamentet går ut 10 december är det
många bedömare som redan tidigare har spått ett snart slut på Jatsenjuks dagar
som premiärminister och han avkrävs nu ett uttalande om
korruptionsanklagelserna den 11 december i parlamentet vilket kan bli bland det
sista han gör i den här regeringen. Företrädare för presidentens
partikonstruktion Porosjenkoblocket såväl som Julia Tymosjenko, ledare för
Jatsenjuks tidigare parti Fäderneslandspartiet (Batkivsjtjyna), har krävt
kraftfulla besked från premiärministern som alltså börjar få väldigt ont om
allierade i parlamentet.
Saakasjvili, som slungat ut anklagelserna, förlorade själv
sitt georgiska medborgarskap nyligen och är i Georgien föremål för utredning
efter anklagelser om förskingring av statsmedel. Det är emellertid inte lätt
att veta om den här typen av anklagelser är faktabaserade eller politiskt spel.
Korruptionen är djupt rotad i Ukraina, liksom i Georgien, men det är också ett
välkänt vapen att använda rättsmaskineriet för att göra sig av med politiska
motståndare. Före detta presidenten Jusjtjenko använde det mot regeringen
Tymosjenko inte långt efter Orangerevolutionen och den senare presidenten
Janukovytj fick Tymosjenko i fängelse för förskingring av statsmedel och
maktmissbruk. Den nuvarande presidenten Porosjenko sägs ha använt rättssystemet
för att röja undan partiledaren för UKROP, Hennadiy Korban, nyligen och
möjligen är Saakasjvili, som tillsattes på sin post som guvernör i Odessa av
just Porosjenko, nu ute efter politiska fördelar med sina anklagelser. En del
misstänker att han är ute efter just premiärministerposten.
Många har nog glömt att Jatsenjuk lämnade in en
avskedsansökan redan i juni 2014 men då stannade kvar efter att ha blivit
övertalad av parlamentet. Nu kanske parlamentet istället får till stånd hans
avgång. Om inte redan på fredag så i alla fall före jul. Det är vad de flesta
tror men är det något som kännetecknar ukrainsk politik så är det oberäknelighet.
I stort sett vad som helst tycks kunna hända.
fredag 4 december 2015
På flykt från flyktingdebatten
Jag befinner mig i Ukraina sedan en månad tillbaka och det
är med viss fascination, förundran och förskräckelse jag tar del av debatten
hemma. Så fort man vänder ryggen till…
Det är märkligt hur annorlunda man ser saker när man
befinner sig på ett visst avstånd från diskussionens geografiska epicentrum.
Trots facebook, twitter och internet med tillgång till nättidningar och andra
forum där den svenska debatten kan följas. Det blir ändå annorlunda härifrån.
Här diskuteras visserligen också flyktingfrågor. Det finns runt
en miljon internflyktingar, eller IDP:s som den yrkesmässiga definitionen lyder
(Internally Displaced Persons).
Displaced = Förflyttad, Tvångsförflyttad
Människor bryter upp från sina hem, sina liv, sin trygghet
och sina vänner och släktingar för att de är tvungna. Displaced.
Nu har mitt eget parti Mp och Socialdemokraterna
uppenbarligen blivit skrämda och nervösa inför opinionssiffrornas kurvor och
kanske kommundirektörers panik inför nästa budget. Hur ska vi ha råd?
Här i Ukraina är medellönen ungefär 1200 svenska kronor. Ukrainas
ekonomi är förvisso tillfälligt stabilare nu men har krympt med en femtedel
sedan förra sommaren. Med över 17 % bara första kvartalet detta år Valutan
hryvnia sjönk mest av alla världens valutor ifjol och inflationen var 25 %
förra året men väntas öka i år. Nog finns det de som grymtar men jag kan
försäkra att jag ännu inte uppfattat någon större diskussion om hur den vanlige
ukrainaren ska ha råd att härbärgera alla flyktingar som nu befinner sig på
annan ort än hemorten, displaced.
Jag är bedrövad och beklämd över diskussionen hemma och bara
genom att kolla igenom facebook-flödet blir jag skamligt lycklig över att
befinna mig i Ukraina. Det hade jag inte trott när jag åkte hit. Jag skäms över
mitt parti, jag skäms för mitt land och jag skäms för att jag hållit mig
utanför debatten. Fast mest av allt är jag ledsen över vilken sväng
migrationsfrågan gjort sedan sensommarens varma våg av välvilja. Nu ska jag ge
mig ut i den ukrainska natten och ta mig en femkronors-öl. Skamligt billigt. Om
man tjänar mer än 1200 kronor i månaden…
onsdag 2 december 2015
Promenad rakt in i den ukrainska kulturmyllan
Det är lätt att bli lite förälskad i den lagom lilla staden
Chernivtsi, där jag nu bor sedan en månad tillbaka. Idag tog jag en promenad i
den klara höstluften (bara lite
koldoft) och njöt av den arkitektoniska mångfald staden har att bjuda. Om man
inte väljer att kalla det för villervalla. Hus i alla storlekar, från olika
tidsepoker med olika härskare, av olika arkitektoniska stilar men också i olika
grad av förfall. Här finns nyrenoverade nationalromantiska tempel vägg i vägg
med slitna trähus som ser ut att falla ihop vilken minut som helst. Jag kan
inte mycket själv om arkitektur men kan tänka mig att den här staden är en våt
dröm för den specialintresserade. Kul är det hur som helst att gå lite vilse
bland smågatorna. Så det gjorde jag idag och hamnade på två muséer som jag inte
hade planerat att besöka men som dök upp i all sin anspråkslöshet framför näsan
på mig.
Det första var Olha Kobylanska-muséet lite vid sidan av
huvudstråken. Kobylanska är något av ikon här i Chernivtsi och står staty på
minst ett par ställen i staden och har fått namnge den centrala köpgatan med
mera, med mera. Därför blev jag lite förvånad att finna hennes muséum på en
väldigt undangömd plats och utan fler besökare än jag själv och en skränig skolklass.
De tre damerna som tar emot talar inget annat än ukrainska och verkar förvånade
och lätt störda av mitt besök (det är innan skolklassen anländer) och krafsar
förgäves i byrålådorna efter någon form av informationsblad på tyska eller
engelska, men det finns skyltar på engelska så jag klarar mig hyggligt ändå.
Egen bild. Kobylanskamuseet med minnesplakett. |
Kobylanska är en centralfigur i stadens och Ukrainas
kulturhistoria. Om jag förstått rätt skrev hon sin första bok på tyska men de
senare på ukrainska. Hennes skildringar av vanliga bönders liv och leverne, i
synnerhet på den bukovinska landsbygden, har gjort henne till en folkkär
folklivsskildrare. Det ligger inte så lite nationalromantik i denna kärlek till
Kobylanska men som jag ser det finns det ett mycket klart internationellt stråk
i hennes livsgärning. Hon var också mycket populär i Ryssland, var själv
förtjust i rysk litteratur och umgicks med ryska författare som Maxim Gorkij
och Volodomyr Korolenko, men också med ukrainska som Taras Sjevtjenko, Lesia
Ukrainka, Ivan Neucy-Levytskyi och Mykhailo Starytskyi med flera. Dessutom med
framstående kulturpersonligheter och författare från Bulgarien, Polen, Tjeckien
och andra centraleuropeiska länder. På det sättet är Olha Kobylanska kanske den
perfekta portalfiguren för staden Chernivtsi som ju gärna odlar sin
mångkulturella och mångetniska särart och litterära kulturarv. En sak jag
funderar över är dock hur hon identifierade sig själv? Som ukrainska självklart
skulle nog de flesta här säga. Men jag har förstått att hon även var mycket
populär i Sovjetunionen. Ser också en boktitel, ”Kleinrussische novellen” (”Maloruské
novely”) som idag bör kunna klinga lätt kontroversiellt här i Ukraina.
Inte många kvarter därifrån stöter jag på nästa museum, som varit
hem för en för den svenska publiken möjligen ännu mindre känd
kulturpersonlighet , Volodomyr Ivasyuk. Här i Ukraina är han dock en enormt
populär kompositör, textförfattare och poet. Det är därför, återigen,
förvånande att hans gamla hem inte besöks av fler. Det är tomt och släckt när
jag ankommer och tydligen var jag deras första besökare (någonsin?) utan
gruppguide eller egen översättare. Det visar sig dock att den äldre av de två
damerna som tar emot kan lite tyska, så jag får en personlig guidning.
Egen bild. Volodomyr Ivasyuks lilla arbetsbord med skrivmaskin av märket MOCKBA och allt... |
Volodomyrs
far Mykhailo var också en välkänd författare i Bukovina men det är sonen
Volodomyr som har en plats i många ukrainska hjärtan. Volodomyr föddes i
Kitsman i Chernivtsi oblast men familjen flyttade senare under hans uppväxt
till Chernivtsi dit han sedan återvände med jämna mellanrum som jag förstod
det. Han hade enorm framgång med sin sång ”Chervona Ruta”, men det var olika
sångerskor och sångare som framförde den och populariserade den. Sångerskan Olena Kuznetsova vid första
framförandet i en tv-sändning 1970 , Sofia Rotaru i en musical ett par år
senare, samt de ukrainska sångarna Vasiliy Zinkevych och Nazary Yaremchuk som
framförde sången i Moskva 1971 och vann den respektingivande utmärkelsen ”Årets
bästa sång i Sovjetunionen”. En titel han lade beslag på även året därpå med
låten ”Vodohray”. Lite av en sovjetisk/ukrainsk Thomas G:son kanske man kan
säga. Hans karriär blev dock tämligen kort då han hängde sig i en skog utanför
Lviv 1979, endast 30 år gammal. Det är tydligen ouppklarat än idag om det
verkligen handlade om ett självmord då det finns en del oklara omständigheter
kring hans död. Frågar man en ukrainare om ukrainsk populärmusik är det
emellertid oftast Ivasyuk nämns och han erhöll dessutom postumt titeln
Nationens Hjälte . Han hann skriva över 100 sånger, inte bara poplåtar utan även
kammarmusik och för stråkkvartetter och teaterpjäser med mera, och
uppenbarligen har han rört vid flera generationers ukrainska hjärtan med sina
sånger och texter. Även de lite yngre Chernivtsi-borna framhåller namnet
Ivasyuk när man frågar om kända och populära ukrainska popartister och han
erhöll dessutom 2009 postumt titeln Nationens Hjälte.
Egen bild. Volodomyr Ivasyuk, modern ukrainsk ikon. Fadern Mykhailo underst. |
Märkligt att på en eftermiddag, med bara några minuters
promenad emellan, och nästan ensam (sånär som på skolklassen), få en inblick i två
ukrainska kulturella ikoners livsöden och hemmiljöer.
tisdag 1 december 2015
Maskerade män som tar lagen i egna händer
I Moldavien, inte många mil från Chernivtsi i Ukraina där
jag skriver detta, har ett tiotal män anhållits misstänkta för konspiration mot
staten. De lär ha planerat att försöka rekrytera folk i staden Balti för att få
till stånd ett uppror. Planen ska ha varit att storma stadens fängelse, släppa
ut 400 fångar och storma stadens polishögkvarter för att sedan ta över
strategiska byggnader och bilda en utbrytarrepublik likt de i Donetsk och
Luhansk. Ledaren ska ha varit från östra Ukraina och planer på liknande
aktioner i huvudstaden Chisinau och i provinsen Gaugazien lär ha funnits.
Moldavien är på gränsen till kollaps sedan regeringskrisen för ett år sedan då
det visade sig att en miljard USD försvunnit från tre banker. Vad de
paramilitära männen hade tänkt sig gör med sin utbrytarrepublik är tämligen
oklart. Det är inte särskilt svårt att klä sig i militärgrönt, dra på sig en
balaklava, rycka åt sig ett vapen och hota sig fram till makten. Men sedan då?
Bild: Transitions Online. Moldavisk polis arresterar misstänkta kuppmakare. |
Nå, nu lyckades tydligen den moldaviska polisen kväsa denna
revolt i sin linda men det förefaller ju inte otroligt att det finns fler med
samma planer.
Här i Ukraina verkar också ett gäng kamouflageklädda män i
balaklava, uppenbarligen från Högra Sektorn företrädesvis, tagit lagen i egna
händer. I Odessa igår 30 november sägs att ett antal högerextremister tvingat
domare att avgå sedan de friat fem Anti-Majdan aktivister som stått inför rätta
för eventuell delaktighet i massakern den 2 maj 2014 då våldsamma sammanstötningar
utbröt mellan högerextrema ukrainska nationalister och pro-ryska demonstranter vilket
kulminerade med mordbrand på de pro-ryska demonstranter som tog skydd i en
fackföreningslokal. De högerextrema krävde frisläppande av högerextrema
kamrater som anklagats för mordbranden och att frisläppandet av Anti-Majdan
aktivisterna skulle återkallas. Enligt uppgift ska de ha fått tre av domarna i
rätten att avgå och frisläppandet av Anti-Majdan aktivisterna mot borgen
cancellerat.
Nyligen sprängdes också två elmaster av maskerade män från
Högra Sektorn för att förhindra elexport till Krim. När beväpnade och maskerade
män tar lagen i egna händer på än det ena och än det andra stället börjar rättssamhälle
och statens våldsmonopol att bryta ihop. Det kan vara första tecknen på totalt
sammanbrott.
De ursprungliga källor jag hittat för nyheten om händelsen i Odessa
är dock RIA Novosti och Moskva-baserade Essence of Time Europe samt Ukraina-baserade
It´s Ukraine och Ukrainian Crisis Updates så det finns anledning till
försiktighet.
Bild: RIA Novosti |
Det börjar dock droppa in från andra håll nu, som Off-Guardian
exempelvis. De tv-bilder de länkat till motsäger knappast uppgifterna. Om detta
stämmer och bilderna nedan som ska visa hur de tre domarna pressas att skriva under att de avsäger sig fallet är autentiska är det oroande tecken för Ukraina.
fredag 27 november 2015
Det politiska läget i Ukraina i korthet
Envisa rykten i pressen gör gällande att en
regeringsombildning kan förväntas inom kort. Den 11 december går dess immunitet
ut och parlamentet kan då göra förtroendeomröstningar, vilket alltså förväntas.
Förtroendet bland allmänheten för regeringen såväl som president Porosjenko har
sjunkit stadigt under hösten och allra lägst förtroende, nära nollstrecket, lär
den hysa för premiärminister Jatsenjuk samt hans parti Folkfronten. Det hetaste
tipset är följaktligen att om inte regeringen ombildas helt så lär i alla fall
Jatsenjuk försvinna från den. En av de stora diskussionerna är anti-korruptionsarbetet
som anses gå alldeles för långsamt och där också presidenten och hans relation
till Riksåklagaren Shokin har gett upphov till öknamnet Poroshokin, syftande på
president Porosjenkos nära relation till Shokin och deras sätt att använda rättssystemet för att göra sig av med politiska motståndare och hålla
korruptionsutredningar borta från regeringen och presidenten.
De upprepade omröstningarna för att få igenom de
diskrimineringslagar som varit avgörande för att få en visumfri regim med EU är
ett exempel på interna svårigheter hos regeringspartierna att koordinera
röstandet i parlamentet. Det lär alltså kunna uppstå stora problem när svåra
beslut ska tas om skattereformer och statsbudgeten, där IMF-krav ligger
inbakade, vilket väntar härnäst i parlamentet. För att inte tala om beslut
gällande konstitutionella tillägg och för regionerna Donetsk och Luhansk.
Förutom korruptionsbekämpningen går också
decentraliseringsprocessen trögt och pågår mer som illa koordinerade lokala
pilotprojekt. Ingen tycks riktigt förstå vad som ska göras eller hur reformerna
ska implementeras. Medan det däremot är högre hastighet på mer symboliska
reformer som den om decommunization. Det finns helt enkelt ingen bra
översättning av detta begrepp men det handlar om att rensa ut alla symboler för
kommunismen, enligt de kontroversiella lagar som togs i våras där sådana
förbjöds. Nu har monument med kommunistiska symboler och Leninfigurer rasat
över hela landet och fler lär försvinna innan årets slut. Det talas också om
att ändra namnet på landets tredje största stad, Dnipropetrovsk. Detta namn
gavs åt staden under 1920-talet efter en numera ganska okänd revolutionär
hjälte. Detta är mycket kontroversiellt då de flesta av stadens invånare lär
vara nöjda med namnet och vill ha det kvar. Även Kharkiv lär vara föremål för
namnbyte. Det blir en lätt absurd omställningsprocess då lokala fotbollslag
eller som sagt hela städer får sina namn ändrade över en natt. Här i Chernivtsi,
där jag just nu befinner mig, har flera gator redan bytt namn, exempelvis Röda
Arméns gata som blivit Majdanhjältarnas gata istället. Inte utan debatt trots
att detta är i västra Ukraina vilket indikerar att det på platser österut lär
kunna bli heta strider till följd av denna historierevisionistiska process.
Avseende Dnipropetrovsk och Kharkiv är det inte omöjligt att de lyfts till
nationell beslutsnivå.
Förutom detta är regeringens vanligaste ämne kritik och
fördömande av Ryssland. Relationen till den stora grannen i öst är oförändrat
dålig och Krim har på senare tid hamnat i blickfånget då Krimtatarer
tillsammans med aktivister ur Högra Sektorn inlett en blockad mot ön vid
gränsen i Kherson. Detta lär ha drabbat de lokala ukrainska bönderna hårt då de
är beroende av handeln med Krim. Dessa hårdföra aktivister sprängde den 21
november två elmaster vilket gjorde att Krim stod helt utan el. Dessutom
sägs indirekt Ukrainas två kärnkraftverk ha drabbats och ha fått göra nödstopp
av reaktorerna, men detta får sägas vara en osäker uppgift. Enligt OSSE fanns dagen efter attentatet ett antal aktivister på plats för att hindra reparatörer att komma till masterna och några poliser lär inte ha varit närvarande, vilket måste uppfattas som högst anmärkningsvärt. Natten till 24
november kvarstod hur som helst aktivisterna vid sina posteringar och ska bland
annat ha jagat iväg ett dussintal journalister från platsen. Den ukrainska
polisen och militären tycks agera med stor tveksamhet och det verkar råda viss
förvirring, kan man nog säga. Nu sägs de dock ha förhandlat till sig fri lejd
för reparatörer men det verkar oklart hur länge det kan dröja innan
eltillförseln kan fungera igen.
I detta läge har landets premiärminister Jatsenjuk gått ut
med ett offentligt uttalande. För att lugna ned stämningen och klargöra att
kriminella handlingar som att spränga elstolpar kommer att bestraffas? Jo, det
kunde man ju ha trott, men han säger istället detta (enligt censor.net):
”Those responsible for power supplies contracts
with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice”
Inte ett ord alltså om attentatsmännen. Kanske en present
till Högra Sektorn som firade tvåårsjubileum den 26 november med filmvisning i
Lviv. Cirka 120 företrädesvis unga män såg filmen ”Volunteers of the Lords
Platoon” om Högra Sektorns frivilligbataljon (DUK) vid östfronten. Det lär ha
gått lugnt till väga till skillnad från i Kherson.
Lokalvalen i Ukraina i koncentrat
Lokalvalen i Ukraina avgjordes under två omgångar med början
25 oktober då val av lokala stadsråd samt regionala råd avgjordes liksom
borgmästarval för större städer. En andra omgång av borgmästarvalen hölls 15
november i de städer med över 90000 invånare där ingen kandidat fått mer än 50
% av rösterna i första omgången.
Valen flöt på i stort sett utan våldsamheter och enligt
observatörer utan allvarligare inslag av valfusk. Trots detta har anklagelser
om röstköp förekommit på flera håll, bland annat i Chernivtsi där ett antal
studenter mutats att rösta på en av kandidaterna och nu stängts av från
universitetet. En prefekt på universitet lär vara inblandad och rapporteras ha
flytt till Rumänien. Detta med röstköp sägs vara mycket vanligt och rykten gör
gällande att en pensionärsröst kostar ca 3-5 US dollar. En universitetsstudent
något mer. Det är främst ur dessa två mindre penningstark, grupper röster köps
enklast av naturliga skäl. En ganska färsk undersökning visar också att det förmodligen är ett ganska verkningsfullt sätt att fiska röster då ungefär 30 % av de tillfrågade i denna studie kunde tänka sig att "sälja" sin röst i val.
I Mariupol och närliggande Krasnoarmiisk fick valen skjutas
upp eftersom det upptäcktes fel med valsedlarna. Oligarken Rinat Akhmetov som
äger valsedeltryckeriet och som stödjer Oppositionsblocket är en av
huvudpersonerna i denna skandal men motanklagelser har riktats från detta parti
och även den lokala valkommissionen har fått hård kritik. Även den centrala
valkommissionen har fått hård kritik för sitt agerande i exempelvis Pavlohgrad
och Kryvy Rih. Utöver detta har dock inga stora skandaler rapporterats.
Inget parti har fått dominerande ställning varken i något av
de lokala eller regionala råden. Porosjenkoblocket gjorde inget katastrofval generellt
men måste lita till koalitioner på de ställen där de vunnit flest röster.
Generellt sett har regeringskritiska partier gjort bra val och utökat sitt
inflytande, det vill säga Batkivsjtjyna, Oppositionsblocket, Lyasjkos Radikala
Parti samt Ihor Kolomoiskys nybildade UKROP.
I övrigt kan noteras att den
traditionella uppdelningen öst-väst varit mindre markant och partier som
vanligtvis inte är framgångsrika i öst har där vunnit viss framgång och
tvärtom. I klartext betyder det ungefär att Oppositionsblocket inte dominerat
lika kraftigt i öst men också att de vunnit lite mark i väst. Samopomich/Självhjälp
har också noterat betydande inbrytningar i öst och i syd.
Noteras kan också att
Svoboda gjorde betydligt bättre ifrån sig i lokalvalen än i förra hösten
parlamentsval. De har alltså ökat sitt inflytande, i synnerhet i ett antal
orter i västra Ukraina.
Det återstår att se hur mycket detta nya politiska landskap regionalt och lokalt kommer att påverka den nationella politiken. Till vilken jag återkommer i nästa inlägg på denna blogg.
söndag 22 november 2015
Kulturlivet i Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy
Efter ett ha inrättat mig under ett par veckor i Chernivtsi
tänkte jag att det var dags att bekanta mig med stadens kulturliv. Chernivtsi
är ju känt för att ha ett rikt kulturarv och många är stadens kända författare,
både manliga och kvinnliga. En hel del av dessa är dock tämligen okända för den
breda allmänheten hemma i Sverige. Vem känner exempelvis till Olha Koblyanska
som gett namn åt den stora affärsgatan här och som står staty både vid Dramateatern och i Sjevtjenko-parken?
Eftersom jag ännu inte lärt mig ukrainska blev uppgiften att
närma sig det ukrainska kulturlivet allt annat än lätt. Men en affisch för
filmfestivalen Docudays ledde mig på
spåren. Spår som också ledde mig i hälarna på stadens ungdom. Det är de unga
som till stor del är drivande för det som händer kulturellt utanför den stora
teatern och filharmonikerhuset. Det är de unga som behärskar engelska och i
vissa fall tyska bäst och det är genom dem jag kommer framåt i sökandet efter
det kulturella Chernivtsi.
Docudays är en
filmfestival med inriktning på mänskliga rättigheter och med huvudtemat ”Propaganda”.
Festivalen har ursprungligen varit i Kiev i mars men sedan gjort turné i ett
flertal ukrainska städer. Nu är den alltså i Chernivtsi under en veckas tid.
Premiärfilmen (19 november) var en holländsk film av Jeroen van Velzen med
titeln ”A Goat for a Vote”. Den handlar om röstköp i Kenya men känns ju
särskilt aktuell i Chernivtsi där lokalvalen som nyligen avgjorts omsusades av
en röstköpsskandal, vilket jag skrivit om tidigare.
International Human Rights Documentary Film Festival
Docudays UA hålls för tolfte gången och sponsras bland annat av Svenska
Ambassaden I Kiev. En hel del information om festivalen finns därför på
SwedenAbroad. Hela filmlistan finns att tillgå på denna länk och mer om
festivalen kan man läsa också här.
Docudays UA foto: Poster |
Ett av de ställen där festivalfilm visas här i Chernivtsi är
på tämligen nyöppnade Horizont Business Hub. En lokal där företrädesvis (men
inte nödvändigtvis) ungdomar kan samlas och för 20 hryvnia får tillbringa så
mycket tid som önskas med tillgång till kaffe, wifi, bibliotek, dataspel och
brädspel. Intill denna lokal finns också ett sorts kontorshotell där
småföretagare och projektgrupper för 800 hryvnia per månad får tillgång till en
egen arbetsplats (dock inte eget rum) med internetuppkoppling och skåp där den
egna laptopen, arbetsmaterial eller annat kan låsas in. En utmärkt möjlighet
inte minst för unga företagare som inte har råd att skaffa egna kontor eller
som bara driver tillfälliga projekt. I källarvåningen finns en föreläsningssal där
det ordnas olika seminarier och föredrag samt visas film, inte bara i
anslutning till festivalen Docudays. Här hålls också olika kurser för unga
jobbsökande antingen med viss inriktning (IT/Media etc) eller rent basalt som
hur man lägger upp en CV osv.
Ett annat ställe där filmvisning ordnas är på Paul Celan Literaturzentrum. En kulturell institution som funnits i blott ett år med ambitionen
att sprida och popularisera den multinationella och flerspråkiga litteraturen
från Bukovina, provonsen i vilken Chernivtsi är huvudstad. Många är de
författarnamn som fötts och/eller vuxit upp i Chernivtsi. Eller snarare i
Czernowitz eller Cernauti eftersom det främst är under Österrikisk-Ungern eller
Rumänien som stadens litterära giganter har frodats. Här finns namn som
exempelvis Jurij Fedkowicz, Olha Kobylanska, Karl Emil Franzos, Mihai Eminescu,
Alexander Morgenbesser, Alfred Margul-Sperber, Georg Drozdowski, Rose
Ausländer, Moses Rosenkranz, Alfred Kittner, Gregor von Rezzori, Selma
Meerbaum-Eisinger, Manfred Winkler, Ilana Shmueli, Elieser Stejnbarg, Itzig
Manger, Moshe Altmann, Josef Burg, Aharon Appelfeld och Paul Celan som alla har
korsat stadens kullerstensbelagda gator.
Mest känd är kanske Paul Celan som också lånat sitt namn
till institutet. Han var av judisk börd och tyskspråkig men föddes faktiskt i
Rumänien 1920 eftersom Chernivtsi då var under rumänskt styre och kallades Cernauti.
Under nazisterna fördes han till arbetsläger i Bug men lyckades fly till
Sovjetiska armén och tjänstgjorde där som sjukvårdare. Efter kriget gifte han
sig och bosatte sig i Bukarest men flyttade därifrån vidare till Wien och sedan
Paris där han tog sitt liv 1970, svårt traumatiserad av kriget, Förintelsen och
förlusten av sina föräldrar.
Han brukar betraktas som tämligen svårtillgänglig men det
stråk av smärta och lidande som finns i hans dikter går inte att missförstå.
Åtminstone inte i den dikt som är hans kanske mest kända, Todesfuge, eller Dödsfuga
på svenska. Enligt en del den dikt som bäst sammanfattar fasorna som
Förintelsen innebar för Europas judar. Den avslutande strofen tycker jag bäst
understryker riktigheten i den observationen. Den lyder så här i översättning
av Lars-Inge Nilsson:
Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
Vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland
Vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker
Döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått
Han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott
En man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
Han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften
Han leker med ormar och drömmer döden är en mästare från Tyskland
Ditt gyllene hår Margarete
Ditt askgråa hår Sulamit
Celan brevväxlade med den judiska poetkollegan Nelly Sachs,
som med Selma Lagerlöfs hjälp flydde till Sverige 1940. Det var i ett brev från
Stockholm till Celans Paris som hon liknade deras korrespondens vid ”en
smärtans och tröstens meridian”. Metaforen med meridianen använde Celan sedan i
ett berömt tacktal och den har också använts för att ge namn åt den i september
årligen återkommande internationella poesifestivalen i Chernivtsi, Meridian Czernowitz.
Den har jag med andra ord missat denna gång men till helgen
blir det istället fotoutställning på Galleri Sweet Art med foton av Boris
Savelev, som personligen infinner sig på premiärvernissagen till vilken jag har
nöjet att vara inbjuden av galleriägarinnan Nataliya Bogomaz på fredag 26
november. Savelev är född i Ukraina men bor i Ryssland och har dokumenterat
Sovjetunionen och Ryssland under över 30 års tid. Några av hans foton finns att
beskåda i en artikel i the Guardian som skrevs i samband med en utställning där
2009.
Förutom Savelev visas också på Galleri Sweet Art fotografier tagna
av ytterligare tre ukrainska/ryska, men nu avlidna, fotografer; Vjatjeslav Tarnovetskij (som har ställt ut i Stockholm),
Sergej Lopatyuk samt den kanske mest kände Alexander Sliussarev, som har verk
hängande bland annat på MOMA i New York. Alla utom Sliussarev (mig veterligen) har dock anknytning till Chernivtsi och
i synnerhet Lopatyuks bilder är om jag förstått rätt nästan uteslutande från
det sovjetiska Chernivtsi.
Foto: Sergej Lopatyuk. Foto vars original jag fick visat för mig av Nataliya Bogomaz på hennes galleri Sweet Art |
Det börjar så sakteliga att röra på sig här i Chernivtsi
alltså och denna plats har sannerligen förutsättningar att bli en kulturell
mötespunkt i Europa. Men just nu, just för att jag är här, känns det förstås
som om nollmeridianen befinner sig just i multietniska, multikulturella och
mångspråkiga Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy.
fredag 20 november 2015
Det ukrainska anti-korruptionsarbetet: Stora ord men lite verkstad
”Ge 9000 korrupta domare sparken”
Ja, ungefär så sa Ukrainas premiärminister Jatsenjuk till
pressen och den tyska premiärministern Angela Merkel vid ett möte i Tyskland
för ungefär en månad sedan. Det har blivit en stor ”snackis” i den ukrainska
pressen. Merkel uttalade i samma veva
sin beundran för denna beslutsamhet men betonade också, möjligen lite förläget,
svårigheterna.
Jatsenjuk talade nämligen här om landets samtliga domare. Berättigade
frågor är förstås hur alla dessa domare ska kunna ersättas med kompetent folk?
Hur Jatsenjuk kan veta att samtliga domare i landet verkligen är korrupta, samt
hur han kan vara säker på att ersättarna inte är det eller lockas att bli det?
Dessutom har Jatsenjuk ofta, när han blivit pressad om det ineffektiva
anti-korruptionsarbetet, betonat att det juridiska systemet inte står under
hans kontroll. Utspel av den här typen betraktas alltså här som tomma ord och
spel för galleriet inför hemmapubliken och inför de allierade i EU och USA, som
börjat bli otåliga när reformer eller resultat av reformer uteblivit.
Lika lite imponerar
Jatsenjuks uttalande rörande schweiziska mutanklagelser mot hans nära allierade
och partikamrat, Mykola Martynenko. Till Politico säger han, återigen, att
regeringen inte har någon makt över åklagarämbetet men hävdar också i samma
andetag att Martynenko inte kan vara skyldig ”eftersom han förnekar” !? Ett
uttalande som väckt stor uppmärksamhet och löje här i Ukraina. Vilket möjligen också bidragit till Jatsenjuks och
Folkfrontens störtdykning i popularitetsmätningarna.
Det är troligen också ett uttryck för den ”selektiva
rättvisa” som jag skrev om för en dryg vecka sedan. Största boven i det
sammanhanget är kanske ändå president Porosjenko. Den oheliga allians han anses
ha med Riksåklagaren Viktor Shokin är så väl känd att det blivit ett vida
spritt skämt att använda epitetet Poroshokin
i beskrivningar av deras samarbete för att röja undan politiska motståndare och
hålla rättvisans långa arm på avstånd från presidenten och hans entourage.
Shokin inledde på typiskt maner sin bana som Riksåklagare (på
engelska General Attorney, närmast att likna vid vår Riksåklagare) med att
skyffla om bland personalen på myndigheten och med att arrestera en av tidigare
presidenten Janukovytjs gamla allierade, Oleksandr Yefremov, vilket blev en
populär åtgärd bland allmänheten och fick medialt genomslag naturligtvis. För
att vid senare tillfälle släppa honom fri och skjuta hela saken på framtiden.
Det är ett mönster som förefaller ha gått igen sedan dess.
”We don´t have justice here but just a show,
and as long as our prosecutor general is a puppet, the show will go on”, säger exempelvis Daria Kaleniuk vid
Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post nyligen.
Offentlig ”show” var det sannerligen när parlamentsledamoten
Ihor Mosiychuk (Lyashkos Radikala Parti) anhölls i själva parlamentsbyggnaden. Att
denne Mosiychuk kan vara en ful fisk är säkerligen ingen omöjlighet men
förfarandet, när själve Riksåklagaren Shokin stormar in i parlamentsbyggnaden
och visar filmbevis, för tankarna mer till sovjetsystemets skådeprocesser. Det
bör här nämnas att Åklagarmyndighetens chef, i Ukraina har ganska vittgående
befogenheter och är den ende som kan häva immunitet för parlamentsledamöter.
Det är presidenten som tillsätter och har makt att avsätta denne Riksåklagare
vilket också är viktigt att veta i
sammanhanget. Epitetet Poroshokin har
alltså viss verklighetsgrund och är inte bara en elak ordvits.
Nyligen anhölls också, under stort buller och bång, Hennadiy
Korban, partiledare för UKROP och en av oligarken Ihor Kolomoiskys närmast
förtrogna. I en razzia genomförd av 500 man från säkerhetstjänsten SBU genomsöktes
ett flertal av UKROP:s kontor. Kritiker menar att detta är ett sätt att använda
rättsväsendet för att undanröja motståndare medan president Porosjenko hävdar
att detta bara är början:
"[…]no one will enjoy immunity... neither
the representatives of the new dispensation nor the representatives of the old
regime"
Stora ord av en man som pressas av inhemsk såväl som
internationella kritik för att ingen enda av Janukovytjs gamla klan ännu har
ställts inför rätta. Vilket är signifikativt för anti-korruptionsarbetet i
Ukraina. När kritiken börjar bli alltför brännande kommer eldiga uttalanden som
ger braskande rubriker. Den tilltagande kritiken (bland annat en demonstration
utanför Porosjenkos lyxvilla) mot Riksåklagaren Shokin och misstankarna om ”Poroshokins”
användning av rättssystemet för politiska syften bemötte Porosjenko i ett tv-uttalande
den 15 november där han deklarerade sitt ”missnöje” med Åklagarmyndigheten
(eng/General Attorneys Office).
Att Porosjenko skulle gå så långt som till att avsätta
Shokin är det dock inte många som tror.
“It is a pattern of behavior. Poroshenko wants to retain control
over prosecution”, menar Vitaliy Shabunin vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post.
Å andra sidan kan Shokin bli en alltför tung sten för
Porosjenko att ha om halsen. Porosjenkos popularitet har inte varit på topp
under senare tid. Hans redan stora förmögenhet lär i år haft en 20-procentig
tillväxt och han har inte sålt av några tillgångar vilket var ett storartat
löfte han avgav under presidentsvalskampanjen förra våren. Allmänhetens
förtroende för politiker i Ukraina är inte särskilt högt och det kan snabbt gå
utför om folk börjar tappa tålamodet, vilket tidigare makthavare har blivit
smärtsamt påminda om.
Det är alltså mycket som står på spel för presidenten och
för regeringen. Därtill kommer det internationella anseendet och dessutom
pengar, vilket Ukraina är i desperat behov av. EU-stöd och finansiellt stöd
från USA är åtminstone till viss del villkorat och tålamodet visar tecken på
att rinna ut med den ukrainske presidentens saktmod att uppfylla dem. Bland
annat från den amerikanske ambassadören Geoffrey Pyatt som i ett tal i Odessa
nyligen betonade att ett misslyckande att ta itu med korruptionen ”hotar allt
som denna regering gör”. Ett annat exempel är Europarådets kritik mot den
inkompletta och inkompetenta utredningen av Odessa-massakern och skotten vid
Euromajdan vilket enligt rådet kan påverka Ukrainas förhandlingar om
EU-medlemskap.
Det är alltså inte förvånande att Porosjenko sprattlar till
och nu slår på stora trumman för anti-korruptionsarbetet. Eller plötsligt
kräver omedelbara resultat av utredningen om Majdan-skotten.
Stora ord har dock hörts förr och frågan är om de längre är
särskilt effektfulla?
torsdag 19 november 2015
Ivano-Frankivsk - Tankar från ett tågfönster
Leriga byvägar slingrar sig mellan små byhus. Krokiga, buckliga, sten och lera, gropar fyllda med regnvatten.
En kvinna som vaggar fram mellan vattengroparna.
Höstkala träd med sina fågelbostadsbollar av stickor och strån.
Smala åkerlappar som svarta revor i det böljande gräsgröna.
Banvallar.
En höstack mellan spåren. Vem tillhör den? Finns det kolchoser kvar?
Banvallar.
Arbetståg med kranvagnar, en stins med spade ensam på en övergiven station. Väntar på att tåg ska stanna?
Arbetets söner väntar vid bommarna, på cykel, till fots. På väg till jobb eller bara på... väg?
Murar med grafitti. Den obligatoriska. Alltid denna grafitti, murar, husväggar längs rälsvägen. Kyrillisk grafitti.
En bro över en halvt uttorkad flodfåra. Metallskrot vid strandkanten och fler människor som strävar fram i den regntyngda morgondimman.
Någon genar över igenvuxna spår.Brådska? Tristess? Kanske lycka över att ha något att sträva fram emot? Vara på väg till!?
Framåt i morgondimman, på väg... Ivano-Frankivsk.
En stad gömmer sig i dimman, skäms lite. Gömmer sig för den resandes blick. Hus tittar fram försynt i diset och frågar om de duger. Tillräckligt fina för dig, du som stirrar genom tågrutan? Inte kan väl jag, Ivano-Frankivsk? tycks staden säga. Blir kvar där i diset, avvaktar, väntar.
Så vidare igen.
Stickspår med godsvagnar, som väntar...
En gestalt i dörröppningen på en av vagnarna, lutar sig lätt mot dörrkanten, väntar... på jobb? Snart utan? Austerity measures?
Arbetets söner. Vidare mot Europa. Mot vad? Vart ligger det?
Grafitti.
FUCK YOU. REACTOR. COIN. GONE.
Vem kan läsa? Vad betyder det?
Plötsligt höghus som skjuter ur marken, växer till sig med avståndet från centrum.
Grågula i morgondimman. Bostäder för arbetets söner och döttrar.
Var är de nu? På väg? Borta? Hemma? Inne, väntande?
Förväntansfulla?
Förvånade?
Förfärade?
Förtvivlade?
Förintade?
Förrådda?
Före i tiden förr i tiden, men nu? På väg... från... förr...
En kvinna som vaggar fram mellan vattengroparna.
Höstkala träd med sina fågelbostadsbollar av stickor och strån.
Smala åkerlappar som svarta revor i det böljande gräsgröna.
Banvallar.
En höstack mellan spåren. Vem tillhör den? Finns det kolchoser kvar?
Banvallar.
Arbetståg med kranvagnar, en stins med spade ensam på en övergiven station. Väntar på att tåg ska stanna?
Arbetets söner väntar vid bommarna, på cykel, till fots. På väg till jobb eller bara på... väg?
Murar med grafitti. Den obligatoriska. Alltid denna grafitti, murar, husväggar längs rälsvägen. Kyrillisk grafitti.
En bro över en halvt uttorkad flodfåra. Metallskrot vid strandkanten och fler människor som strävar fram i den regntyngda morgondimman.
Någon genar över igenvuxna spår.Brådska? Tristess? Kanske lycka över att ha något att sträva fram emot? Vara på väg till!?
Framåt i morgondimman, på väg... Ivano-Frankivsk.
En stad gömmer sig i dimman, skäms lite. Gömmer sig för den resandes blick. Hus tittar fram försynt i diset och frågar om de duger. Tillräckligt fina för dig, du som stirrar genom tågrutan? Inte kan väl jag, Ivano-Frankivsk? tycks staden säga. Blir kvar där i diset, avvaktar, väntar.
Så vidare igen.
Stickspår med godsvagnar, som väntar...
En gestalt i dörröppningen på en av vagnarna, lutar sig lätt mot dörrkanten, väntar... på jobb? Snart utan? Austerity measures?
Arbetets söner. Vidare mot Europa. Mot vad? Vart ligger det?
Grafitti.
FUCK YOU. REACTOR. COIN. GONE.
Vem kan läsa? Vad betyder det?
Plötsligt höghus som skjuter ur marken, växer till sig med avståndet från centrum.
Grågula i morgondimman. Bostäder för arbetets söner och döttrar.
Var är de nu? På väg? Borta? Hemma? Inne, väntande?
Förväntansfulla?
Förvånade?
Förfärade?
Förtvivlade?
Förintade?
Förrådda?
Före i tiden förr i tiden, men nu? På väg... från... förr...
tisdag 17 november 2015
Ukrainska lokalvalen: Summering av borgmästarvalen
Det kan vara dags att summera resultaten av den andra
omgången av borgmästarvalen som avgjordes i söndags. Fortfarande räknas det på
en del håll men på de flesta av de 29 orterna är 100 % av rösterna räknade
eller tillräckligt många för att kunna fastställa en vinnare.
Ett av de ställen där valkampanjen varit som hetast är just
i Chernivtsi där jag befinner mig. Vinnaren här blev sittande borgmästaren Alex
Kaspruk med 64,47 % av rösterna. De eventuella röstköp som motståndaren Vitaliy
Mikhailishyn räckte inte till mer än 35,53 % för den förre borgmästaren och
lokale oligarken. Den som följt min ”valvaka” känner också till hans kampanj
med generösa löften till pensionärer inte minst. Väljarna har uppenbarligen
inte låtit sig imponeras vilket kan vara ett friskhetstecken.
Ett friskhetstecken är dock inte det låga valdeltagandet
rent generellt i denna andra omgång vilket kanske är det största samtalsämnet
här i Ukraina. Endast drygt 34 % fann det mödan värt att rösta i andra omgången
av borgmästarvalet vilket är rekordlågt valdeltagande i Ukraina. En del
experter menar att det inte är särskilt anmärkningsvärt för lokalval, även
jämfört med andra länder. Medan andra anser att det är ett uttryck för
besvikelse och missnöje med de politiker som tagit vid efter Euromajdan.
Ett tecken på denna besvikelse kan vara att flera av de
oberoende kandidaterna vunnit klara segrar. Att vara obunden till något av de
politiska partierna ses möjligen som meriterande. Kaspruk i Chernivtsi är ett
sådant exempel. Andra oberoende kandidater som vunnit stora segrar är Vladimir
Mykolayenko i Kherson med drygt 70 % av rösterna och Volodomyr Khomko i Rivne
med drygt 64 %.
Ett annat tecken kan vara framgångarna för kandidater från
partiet Självhjälp/Samopomich som är sprunget ur den flora av civilrörelser som
verkade före, under och efter Euromajdan. En av de klaraste vinnarna från just
detta parti är den sittande borgmästaren i viktiga Lviv, Andriy Sadovyi. Det
var helt enligt förväntningarna. Betydligt jämnare var valet i Kryvyi Rih och
dessutom det mest skandalomsusade. Samopomich tänker troligen göra rättssak av
det röstfusk som de menar ligger bakom deras kandidats, Yurii Myloboh, knappa
förlust till motkandidaten Yuriy Vilkul från Oppositionsblocket.
Förlorade klart gjorde dock Oppositionsblockets Oleksandr
Vilkul, son till Yuriy, i Dnipropetrovsk där striden varit hård in på
mållinjen. Boris Filatov från oligarken Kolomoiskys parti UKROP vann till slut
efter en valkampanj som kantats av smutskampanjer och med eventuell inblandning
av självaste president Porosjenko som sägs ha backat Vilkul i tysthet för att
bromsa rivalen Kholomoiskys framfart. Det uppmärksammade anhållandet av UKROP:s
partiledare Hennadiy Korban anses av många ha varit en del av detta spel,
vilket förstås har förnekats av Porosjenko som beskriver det som startskottet
för en kampanj mot korruptionen medan andra kallar det ”selektiv rättvisa”. Om avsikten
varit att knocka Filatov i Dnipropetrovsk har det uppenbarligen inte fått
önskvärd effekt.
På knock gick däremot Porosjenkoblockets gamle
tungviktsboxare Vitali Klitschko i Kiev. Han behöll sin borgmästartitel med
klar marginal, drygt 65 % av rösterna, och fortsätter alltså styra huvudstaden. Att han tvingades ta en andra rond menar dock en del visar att hans seger inte var en "knock-out".
Enligt OSSE och Ukrainas nationella valkommission, CEC, har
dock andra omgången av borgmästarvalen gått lugnt till väga och utan allvarligare
brott mot valprocedurer och lagar. President Porosjenko verkar också vara
mycket nöjd med att flera förlorande kandidater erkänt sina förluster och gratulerat
motståndarna till vinsten. Närmast euforiskt lär han ha utropat:
”How cool, how cool,
how European! I congratulate Ukraine with this choice of the citizens”
Nu återgår hur som helst Ukraina till vardagslunken igen och
en bister vinter väntar måhända. Med en ekonomi som visar en förväntad tillväxtsiffra på minus 11,6 % och
en försvagning av valutan och hög inflation samtidigt som sociala förmåner och
pensioner frysts. Vi får se hur ”cool” det blir för Porosjenko och hur ”europeiska”
det ukrainska folket kommer att visa sig vara fram till nästa val.
söndag 15 november 2015
Lokalvalen i Ukraina: Valkampanj på ukrainska
Idag är det valdag i Ukraina. I alla fall i de 29 städer som går till andra omgången av borgmästarvalen. Som här i Chernivtsi. Under min söndagspromenad besöker jag ett par vallokaler och det strömmar till en hel del som uppenbarligen bestämt sig om de vill rösta på Alex Kaspruk eller Vitaliy Mikhailishyn. En tuff valkampanj går mot sitt slut, med anklagelser om röstköp, smutskastning och tjuvnyp kandidaterna emellan. Historien om Mikhailishyn är värd att berätta eftersom den säger väldigt mycket om den ukrainska politiken och hur det politiska spelet fungerar.
Mikhailishyn är en lokal oligark som bland annat äger det lokala fotbollslaget. Rykten gör gällande att han har en egen huligan-mobb som gör smutsjobbet åt honom. Han tillhörde tidigare Janukovytjs klan och parti Regionernas Parti men har nu bildat eget parti, Ridne Misto (Hemstaden), som bara verkar här i Chernivtsi. Som jag skrivit om tidigare anklagades detta parti för röstköp men det har inte hindrat Mikhailishyn från att ställa upp för val i denna andra omgång av Chernivtsis borgmästarval. Häromdagen fick jag en av hans kampanj-flyers i handen och en närmare studie av den kampanj han bedrivit är häpnadsväckande läsning som säger en hel del om den populism som de flesta politiker i Ukraina hemfaller åt i valtider.
De flesta av hans vallöften vänder sig till pensionärer och ett av dem är att återinföra gratis bussresor. Något som Mikhailishyn införde under sin tidigare period som borgmästare i staden. Då delade han ut busskort prydda med hans porträtt till pensionärer som senare besviket kunde konstatera att de inte dög som betalning på de privatägda bussarna. Senare lyckades han tydligen ändå på något sätt förmå dessa att acceptera korten. Hur det gick till är oklart men det behövs kanske ingen vildare fantasi för att gissa i detta av korruption genomsyrade samhälle.
Andra löften som nu ges till pensionärer är 20 % sänkning av läkemedelskostnader och en "tvåfaldig" sänkning av "brödpriset". Vilket på samma sätt lär ge bekymmer för de privata apoteken och brödförsäljarna. Alla stadens medborgare ska dessutom få 1000 hryvnia. Ett sorts kollektivt röstköp förefaller det som dessutom, får man förmoda, ska finansieras ut stadskassan? Till detta kan läggas löften om billigare offentlig service rent generellt. Frågetecknen hopar sig här om finansieringen av allt detta vilket den generöse Mikhailishyn har väldigt lite eller inget alls att säga om. Populism och röstfiske av grövsta märke med andra ord.
Chernivtsi-borna har alltså att välja på denne generöse oligark eller motkandidaten Oleksandr "Alex" Kaspruk som nominerat sig själv och säger sig vara oberoende. Han tillhörde dock tidigare premiärminister Jatsenjuks Folkfronten och Fäderneslandspartiet (Batkivsjtjyna), vilket motståndaren Mikhailishyn varit flitig med att påpeka, bland annat på den flyer jag fick i min hand häromdagen.
Folkfrontens och Jatsenjuks popularitet har sjunkit till nära nog nollpunkten så det kanske kan vara effektivt som negativ kampanj. Förutom högtflygande löften och tomma paroller är just smutskastning och slag under bältet på motståndaren den vanligaste kampanjmetoden här. Anklagelser om röstköp sägs nu riktas också mot Kaspruk vilket han bestämt tillbakavisar som smutskastning. En färsk undersökning visar för övrigt att ca 30 % av befolkningen kan tänkas att sälja sin röst, vilket pekar mot att detta med röstköp troligen är ganska utbrett och uppenbarligen gångbart som metod för att förbättra sitt valresultat.
Vi får väl svaret tidigast imorgon vem som knockat vem här i Chernivtsi och på de 28 andra orterna i landet.
Egen bild. Mot vallokalen... |
Mikhailishyn är en lokal oligark som bland annat äger det lokala fotbollslaget. Rykten gör gällande att han har en egen huligan-mobb som gör smutsjobbet åt honom. Han tillhörde tidigare Janukovytjs klan och parti Regionernas Parti men har nu bildat eget parti, Ridne Misto (Hemstaden), som bara verkar här i Chernivtsi. Som jag skrivit om tidigare anklagades detta parti för röstköp men det har inte hindrat Mikhailishyn från att ställa upp för val i denna andra omgång av Chernivtsis borgmästarval. Häromdagen fick jag en av hans kampanj-flyers i handen och en närmare studie av den kampanj han bedrivit är häpnadsväckande läsning som säger en hel del om den populism som de flesta politiker i Ukraina hemfaller åt i valtider.
De flesta av hans vallöften vänder sig till pensionärer och ett av dem är att återinföra gratis bussresor. Något som Mikhailishyn införde under sin tidigare period som borgmästare i staden. Då delade han ut busskort prydda med hans porträtt till pensionärer som senare besviket kunde konstatera att de inte dög som betalning på de privatägda bussarna. Senare lyckades han tydligen ändå på något sätt förmå dessa att acceptera korten. Hur det gick till är oklart men det behövs kanske ingen vildare fantasi för att gissa i detta av korruption genomsyrade samhälle.
Andra löften som nu ges till pensionärer är 20 % sänkning av läkemedelskostnader och en "tvåfaldig" sänkning av "brödpriset". Vilket på samma sätt lär ge bekymmer för de privata apoteken och brödförsäljarna. Alla stadens medborgare ska dessutom få 1000 hryvnia. Ett sorts kollektivt röstköp förefaller det som dessutom, får man förmoda, ska finansieras ut stadskassan? Till detta kan läggas löften om billigare offentlig service rent generellt. Frågetecknen hopar sig här om finansieringen av allt detta vilket den generöse Mikhailishyn har väldigt lite eller inget alls att säga om. Populism och röstfiske av grövsta märke med andra ord.
Chernivtsi-borna har alltså att välja på denne generöse oligark eller motkandidaten Oleksandr "Alex" Kaspruk som nominerat sig själv och säger sig vara oberoende. Han tillhörde dock tidigare premiärminister Jatsenjuks Folkfronten och Fäderneslandspartiet (Batkivsjtjyna), vilket motståndaren Mikhailishyn varit flitig med att påpeka, bland annat på den flyer jag fick i min hand häromdagen.
Folkfrontens och Jatsenjuks popularitet har sjunkit till nära nog nollpunkten så det kanske kan vara effektivt som negativ kampanj. Förutom högtflygande löften och tomma paroller är just smutskastning och slag under bältet på motståndaren den vanligaste kampanjmetoden här. Anklagelser om röstköp sägs nu riktas också mot Kaspruk vilket han bestämt tillbakavisar som smutskastning. En färsk undersökning visar för övrigt att ca 30 % av befolkningen kan tänkas att sälja sin röst, vilket pekar mot att detta med röstköp troligen är ganska utbrett och uppenbarligen gångbart som metod för att förbättra sitt valresultat.
Egen bild. Entrén till en vallokal i Chernivtsi. Närmare än så här får man inte fotografera vallokalerna. |
Vi får väl svaret tidigast imorgon vem som knockat vem här i Chernivtsi och på de 28 andra orterna i landet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)