måndag 30 juni 2014

Israels övergrepp på Västbanken utförs i brutal medieskugga

Kidnappningen av tre liftande israeliska pojkar (mellan 16-19 år gamla) på Västbanken upprör och har genererat rubriker världen över. Ingen vet vem eller vilka som utfört kidnappningen men Hamas anklagas ändå. Kanske taktik eller möjligen slentrianmässigt eller både och?

Den israeliska reaktionen med massarresteringar, brutala husrannsakningar och dödsskjutningar (av bland andra en 14-årig pojke) har emellertid kommenterats ytterst sparsamt av de stora mediehusen och public service. En google-sökning på Israel arresteringar en månad bakåt ger svenskspråkiga träffar endast för bloggar med tre undantag; Fria Tidningen samt finska (!) Arbetarbladet och Hufvudstadsbladet

Ett antal bloggar gör däremot tappra försök att sprida information och kunskap om läget, som exempelvis Jinge.se samt Dessa mina minsta bröder.

Vittnesmål inifrån finns också att tillgå på nätet, bland annat i form av artiklar på hemsidan för Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel.  Cecilia Bödker Pedersen skriver exempelvis om stängningen av Hebron:

Hebron och dess omkringliggande byar är helt avstängda och ingen från Hebron tillåts lämna staden. Vi hör om ständiga nattliga räder, och igår avfyrades raketer mellan Ashkelon och Gaza. Vår FN-kontakt Hamed har idag tagit oss runt Hebron och visat oss palestinska hus som israelisk militär tagit över. I de flesta hålls familjerna kvar i husen medan militären använder dem som bas för sitt arbete. Jag kan inte föreställa mig vad familjerna går igenom där inne”.


Hur det har gått till och av vittnesmålen att döma går till när den israeliska armén gör sina massarresteringar och husrannsakningar eller bara stör palestiniernas möjlighet till vanligt vardagsliv berättar i Youtube-klippet nedan den f.d. israeliska soldaten Yehuda Shaul från organisationen Breaking the Silence:





Allt detta sker alltså under stor tystnad från media. Igår skrev jag ett inlägg om den knapphändiga rapporteringen från Ukraina. Är det möjligen ISIS som kastar en skugga över den övriga utrikesrapporteringen? Eller har korrarna sommarlov? Eller är det ett tecken på tidningsdöden och förflackningen av utrikesrapporteringen rent allmänt? Eller enbart en uppvisning av selektivitet från chefredaktörer och ägare?

Under tiden får vi bloggare försöka gräva fram vad som finns att tillgå och försöka bedriva källkritisk granskning i avsaknad av professionell hjälp från nyhetsförmedlarna som har till uppgift att granska och beskriva vår värld.




Information inifrån Israel och Västbanken kan också sökas här:

B´Tselem (The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories)

Breaking the Silence (Israeli soldiers talk about the occupied territories)





söndag 29 juni 2014

Bevakningen av Ukraina har närapå tystnat

Det är ganska anmärkningsvärt hur tyst det har blivit om vad som egentligen händer i Ukraina. SvD:s Anna-Lena Laurén har blivit något av generalanalytiker av läget och nästan den enda rösten inifrån landet. I övrigt är det exakt samma TT-meddelanden som i korthet redogör för enstaka händelser.


Senast var det om frisläppandet av observatörer för OSSE. De fyra observatörerna från Danmark, Estland, Schweiz och Turkiet togs som gisslan* i Donetsk-området i slutet av maj och släpptes för två dagar sedan fria utan villkor enligt den självutnämnde premiärministern för Folkrepubliken Donetsk.

SvD, Expressen, HD med flera tidningar har samma TT-meddelande infört i sina nätversioner. Mycket mer (förutom att danskarna är glada) än det jag nämnt här ovan får vi inte veta. Lite fylligare rapporter får sökas i utländska medier, exempelvis kanadensiska som här.

Vilket enligt mitt sätt att se förefaller ganska märkligt då det bör vara av större intresse för ett EU-land som Sverige att få information om vad som händer med tanke på EU:s stora intresse och påverkan på situationen.

Vad EU har för planer för Ukraina är för övrigt en annan sak som det rapporteras mycket sparsamt om. För det mesta endast genom obalanserade one-liners från Carl Bildts twitter-konto. En intressant detalj som borde fördjupas mer handlar just om observatörer. I nuläget driver OSSE (engelska OSCE), enligt beslut bland dess 57 medlemsländer, en observatörsmission i Ukraina. Uppdraget är att ”observera utvecklingen på marken, rapportera om incidenter och bidra till att skapa förtroende mellan delar av befolkningen, med civilsamhället och statliga aktörer”.

Det har ganska stor betydelse att det är just OSSE som har ansvaret för missionen. Organet är knutet till FN och har uppgifter som inbegriper konflikthantering såväl som bevakning av mänskliga rättigheter. Bland medlemmarna finns samtliga europeiska länder (inklusive Ryssland och Ukraina alltså), tidigare sovjetrepubliker i centralasien samt USA och Kanada. Det är alltså svårt (förvisso inte omöjligt) för inblandade parter att hävda någon form av partiskhet i konflikten från OSSE och därmed ifrågasätta auktoriteten och legitimiteten för organisationens mission i Ukraina. Denna mission är dock tidsbestämd och löper ut sista september i år. Nu har EU initierat en egen mission, vilken bör ha klart större legitimitetsproblem för de inblandade i konflikten. EU har ju tidigt befunnit sig i ”stormens öga” så att säga. Upprinnelsen till hela den ukrainska inrikeskrisen var ju om landet skulle skriva fördjupade handels- och samarbetsavtal med EU eller Ryssland.

Den 17 april möttes EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton och USA:s, Rysslands och Ukrainas utrikesministrar. I samråd om situationen i Ukraina beslutades bland annat följande:

It was agreed that the OSCE Special Monitoring Mission should play a leading role in assisting Ukrainian authorities and local communities in the immediate implementation of these de-escalation measures wherever they are needed most, beginning in the coming days. The US, EU and Russia commit to support this mission, including by providing monitors”.

EU:s råd för utrikesfrågor höll emellertid möte 14-15 april och beslutade under detta (enligt hemsidans pressrelease) att:

”The Council also signalled that the EU is ready to assist Ukraine in the field of civilian security sector reform. All options will be examined, including a possible mission under the Common Security and Defence Policy, and a decision will be taken at the next Foreign Affairs Council”.

Så vitt jag kan se bör detta nästa möte ha varit det som hölls i Luxemburg 23-24 juni. Det som släppts från detta möte innehåller två punkter om internationella insatser i Ukraina. I korthet säger den ena att EU planerar att etablera en mission (se ovan citat) för att stödja Ukraina i uppbyggande av bland annat polis och juridiska institutioner. Den andra säger att EU stödjer OSSE:s mission och förordar en förlängning av dess mandat. 

I en pressrelease formuleras detta enligt följande:

The Council also agreed to establish a Common Security and Defence Policy mission to assist Ukraine in the field of civilian security sector reform, including police and rule of law. In that regard, the Council approved a related crisis management concept so that operational planning can be pursued with a view to an early deployment in the summer”.

Common Security and Defence Policy är alltså den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (på svenska GSFP) som, om jag förstått rätt, ska vara ansvarig för eventuella missioner i Ukraina. Detta har vi hört oerhört lite om. Men om jag nu förstått rätt har rekryteringen redan påbörjats, kanaliserat genom Folke Bernadotteakademin för svensk del. Just nu söker akademin för fullt observatörer att insättas i Ukraina med just EU som huvudman.

Vad innebär detta? Vilket mandat skall denna mission ha? Kommer de att verka parallellt med OSSE:s mission och vad innebär då detta i så fall? Hur kommer en EU-ledd mission att tas emot av Ryssland och de separatistiska krafterna i Ukraina? Vad innebär det för utsikten att genom dialog och närmande mellan parterna i konflikten normalisera tillståndet i Ukraina?

Dessa frågor och många fler vore oerhört intressant att få veta mer om och höra initierade kommentarer om. Att själv söka relevant och opartisk information är oerhört svårt och tidskrävande. Men från svenska medier råder en kompakt tystnad. Ointresse? Märkligt i så fall eftersom det är svenska initiativ som ligger till grund för EU:s aktioner. Okunskap? Nog finns väl journalistisk kompetens att reda ut dessa oklarheter så att vi slipper hänvisas till diverse propagandaorgan för inblandade parter? 




* Ordet gisslan kan för övrigt vara lite missvisande. Vanligtvis tas sådan i någon form av utpressningssyfte. Men från ”gisslantagarna” har inte hörts några krav på pengar, politiska beslut, utväxlingar av fångar eller andra krigsrelaterade krav. Åtminstone inget som rapporterats i media. 

fredag 27 juni 2014

En ”läglig” rapport om det fria skolvalet?

En av den senaste tidens stora politiska stridsfrågor har varit det fria skolvalet och dess goda och dåliga effekter. Flera olika forskningsrön under de senaste åren har visat att den svenska modellen med mycket långt gående frihet att välja skola och för privata aktörer att starta och bedriva skolverksamhet har haft en negativ effekt för skolresultaten sett över hela landet och lett till ökad segregation och kraftiga försämringar för elever från socialt missgynnade områden. Något som också resultaten för svensk del i PISA-mätningarna har styrkt.


Nu har emellertid en rapport publicerats som sägs visa att skolvalet inte missgynnar de svaga. Detta är också den feta rubriken på en artikel i dagens SvD som också är förstasidestoff i tidningen. Rapporten, ”Sweden´s school choice reform and equality of opportunity”, kommer från näringslivsfinansierade IFN (Institutet för näringslivsforskning) men ges samtidigt, enligt SvD-artikeln, ut på statliga Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) vilket är lite anmärkningsvärt om det stämmer (har dock i skrivande stund inte kunnat hitta den på IFAU:s hemsida). En rapport som utges av ett institut som finansieras av skolfrågornas stora lobbygrupper och intressegrupper skulle i så fall därmed ges en statlig auktoritet. 

IFN grundades 1939 av Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och har idag Svenskt Näringsliv som huvudman och drivs bland annat av syftet att bidra med analyser och ”policyrekommendationer till offentliga och privata beslutsfattare på områden av hög relevans för det svenska näringslivet”.  IFN är, enligt sin egen hemsida, ett institut som har övertygelsen att ”nationalekonomisk metod” är ett ”kraftfullt verktyg för att förstå samhället”.

Enligt SvD-skribenten Mattias Mächs släpps rapporten av IFN idag, vilket verkar förbryllande då den funnits tillgänglig online (förvisso mot betalning) sedan 30 april i år!? Att lyfta just den här rapporten i den artikelserie som har rubriken ”SvD bevakar inför riksdagsvalet 2014” kan alltså tolkas mer som en vinkling av tidningen inför höstens val? Kanske är tanken att ta udden ur annan forskning som den vid Stockholms Universitet eller ur bland andra Skolverkets konstaterande att ”det fria skolvalet sannolikt har bidragit till ökade resultatskillnader mellan skolor och en ökad socioekonomisk skolsegregation och därmed till minskad likvärdighet”?

Vad döljer sig då bakom rubriken om rapportens resultat; ”Skolvalet missgynnar inte de svaga”? Jo, vad den säger är egentligen att forskarna varken funnit att skolvalet skulle gynna eller missgynna elever med sämre förhållanden. Vilket med andra ord lika gärna kunde ha genererat rubriken ”Skolvalet gynnar inte de svaga”. Att forskarna, anförda av nationalekonomen Karin Edmark, inte hittar några samband kan möjligen ha att göra med metoden men eftersom jag inte lyckats få tag i själva rapporten är det lite svårt att uttala sig säkert om dess innehåll.

I SvD-artikeln påpekar också Skolverkets undervisningsråd Jonas Sandqvist komplexiteten i mätningar av skolvalsreformens effekter på studieresultaten. Skolverket kallar det ”metodologiskt komplicerat”. Av artikeln framkommer också att forskaren Karin Edmark betonar att rapporten inte motsäger att det fria skolvalet lett till ökad skolsegregation och större resultatskillnader mellan skolor. Vilket väl, enligt mitt sätt att se det, måste vara det största problemet med det fria skolvalet. Och borde det inte i förlängningen också innebära en nackdel just för svaga elevgrupper?

Så i slutändan kan man fråga sig vad rapporten säger egentligen?

SvD:s artikel bringar dock inte särskilt mycket klarhet utan lämnar istället en rad frågetecken efter sig. Men syftet med att publicera den var kanske istället att med lite listig rubriksättning försöka bidra till att vända opinionen i frågan inför valet?

söndag 15 juni 2014

Carl Bildt ”diskar av” med Obama medan alliansen dansar

Jag snackade lite med Obama... vi bara liksom hälsade på varandra... men eh, rätt mycket Porosjenko givetvis, rätt mycket Ukraina i fokus för diskussionerna, men en hel del annat. Det blir ju sådär va´ när man träffas, det blir mycket man... diskar av när det gäller kontakter”

Det är Carl Bildt som sitter med frukostyougurten och lättar på hjärtat för en radiojournalist. Jag börjar skratta för han låter precis sådär distanslös och självgod som han ofta karikeras. Har inte kunnat släppa den här intervjun ur skallen under veckan som gått utan tänker ibland på ett par av citaten och skrattar tyst för mig själv. Måste bara tipsa vidare om radioprogrammet här.

Jag lyssnar sällan på radio men häromdagen fick jag ett tips från en mig närstående person. Hon trodde först att det var en satir och en imitatör hon lyssnat på men förstått efter en stund att det var den äkta utrikesministern Carl Bildt som talade i God Morgon Världen 8/6.

Av programmet framgick också att han är beundrad i östra Europa men kritiserad väst för sin impulsivitet och för att han är odiplomatisk. Skulle gissa att hans trigger-happy twitterfingrar bidrar starkt till detta rykte.

Det har ju också glunkats lite i de egna moderatleden om honom och delvis kan det nog vara hans ointresse för inrikesfrågor som irriterar. I den ovan nämnda intervjun framkommer att han inte ens är särskilt engagerad i den egna alliansregeringens förehavanden. Eller vara han bara ironisk när han kommenterade inrikespolitiken? I alla händelser rätt komiskt när han sitter på Warszawas flygplats med en kaffe och sin i-pad:

”Öööhh, jag följer med nyhetsflödet lite grann. Se vad som inträffar, både reaktionerna på det här och världen i övrigt. Det gäller ju att till och med vad som händer i Sverige... inte mycket dock. Allianskonvent faktiskt, eller allians-kickoff... ”

Jo, det var visst nån regeringsallians som dansade ansträngt inför kamerorna medan Bildt for över världen med sin von oben-blick och noterade, analyserade och ”diskade av” med världsledarna. Säga vad man vill om Carl Bildt, men han är rätt underhållande på sitt eget överlägsna vis, eller hur?


Rekommenderar programmet som kan avlyssnas här (det är två timmar långt men Bildt framträder efter ca 9 min 30 sek men det komiska är hans frukostfunderingar som börjar efter ca 15 min 30 sek)


torsdag 12 juni 2014

Ullenhags (brist på) ledarskap och de islamofobiska krafterna

Erik Ullenhag annonserade i SvD den 10 juni ett rundabordssamtal mot islamofobi. Ett antal forskare och organisationer samlades runt integrationsministern för att diskutera om hur islamofobin ska bekämpas. Det är bra att frågan diskuteras. Ullenhags beskrivning av muslimers utsatthet är det heller inget fel på. Jag ifrågasätter dock hans vilja att på allvar rucka på den maktstruktur som utestänger muslimer.
I stället för att ta till sig och agera utifrån den kunskap som sedan länge funnits om hur muslimer och andra minoriteter utsätts för diskriminering, strukturellt och på individnivå, fortsätter Ullenhag att åberopa kunskapens makt. Frågan är vad det är han mer vill veta? Eller vilken kunskap som han anses saknas?

I Bengt Westerbergs utredning Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) beskrevs islam och muslimer som utan tvekan viktigaste måltavlor för främlingsfientliga budskap i och utanför Sverige.
Enligt Brå såväl som Mittuniversitetet har cirka 40 % av alla muslimska församlingar utsatts för trakasserier, våld och vandalisering. Enligt Brå i rapporten Hatbrott 2011 är 43 % av alla brott med antireligiösa motiv islamofobiska. 
En fjärdedel av landets unga muslimer har någon gång upplevt kränkningar och hot, enligt rapporten Antisemitism och islamofobi av Forum för levande historia.
Europeiskt nätverk mot rasism (Enar) hade i sin årliga rapport ifjol särskilt fokus på islamofobi och visar att fördomar och aktioner mot muslimer generellt är mer synliga än mot andra minoriteter. Islamofobin är utbredd över hela Europa. I Amnestys årsrapport förra året riktades dock särskild kritik mot Sverige för den ökade antisemitismen och islamofobin.
Så skulle jag kunna fortsätta att rada upp rapporter och forskning som talar sitt tydliga språk. Något måste göras åt den ökade islamofobin som i värsta fall yttrar sig i våld och hot om våld. Så vad gör då Erik Ullenhag?
Han tillsätter nya utredningar och för samtal runt olika bord. Men när det väl funnits tillfälle att visa tydligt politiskt ledarskap, har han i stället vänt muslimer ryggen.
Ullenhag tar som vanligt ansats i att ifrågasätta Sverigedemokraterna, en retorik som kan användas för att ge sken av ett tydligt avståndstagande från alla former av intolerans. Han vill dock inte se kopplingarna mellan de uttryck av intolerans som han vill bekämpa och maktpolitiken som kan ge grogrunden för dessa. Att fysiskt rycka av en kvinna slöjan och att med maktmedel göra detsamma.
När Ullenhags folkpartistiska kollega Lotta Edholm med stor energi krävde utestängning av elever med heltäckande slöja, var Ullenhag i stället ivrig att stödja henne (”Lärare måste kunna stoppa slöja” i SvD 2010-12-01). Borta var tanken på muslimska kvinnors väg till egenförsörjning via utbildning eller det lagstadgade kravet på skolors skyldighet att främja elevers lika rättigheter och möjligheter.
Även konstruktionen med domstolsprövning, en garanti för en avvägning av olika intressen och för att skyddet för de mänskliga rättigheterna ska gälla universellt utan inblandning av styrande makthavare, väger tunt för Ullenhag. När Stockholms tingsrätt i en enhällig dom konstaterade att det var en diskriminerande handling av Arbetsförmedlingen att dra in försörjningsstödet för en praktikant som till följd av sin tro inte tog en kvinnlig överordnad i hand, förklarade Ullenhag att domen var orimlig och krävde lagändring.
Man må ha olika uppfattningar om religiösa seder, till exempel ur ett feministiskt perspektiv, men det är en helt annan sak att ifrågasätta domstolsutslag som konstaterar att en person har blivit diskriminerad. Särskilt om man är integrationsminister som ”aldrig tänker låta främlingsfientliga krafter sätta agendan i Sverige”.
Det finns flera domstolsutslag som gett muslimer rätt i diskrimineringsärenden. Ullenhag har inte ifrågasatt dem alla. Men jag har heller aldrig hört honom lyfta fram dem som något positivt för vår främsta värdegrund, respekten för allas lika värde och rättigheter.
Att Sveriges domstolar vågar stå för muslimers rättigheter är givetvis oerhört viktigt. Men det räcker inte. Jag håller med Ullenhag som ofta konstaterat att det behövs ett tydligt politiskt ledarskap för att stävja de främlingsfientliga krafterna. Men att tiga eller att vackla när det väl gäller, är inte ett sådant ledarskap. Det är ett ledarskap som i stället ger näring åt den främlingsfientliga idégrunden. Mot denna förslår inte det goda samtalet efteråt.



Ullenhag i Aftonbladet TV

måndag 9 juni 2014

Fotbolls-VM börjar snart – till begränsad glädje för brasilianare

Snart börjar fotbolls-VM. Denna gång i Brasilien, en klassisk fotbollsnation med många älskade och beundrade fotbollsvirtuoser. En värdig värd alltså för ett VM i fotboll, kan tyckas. Men ständigt återkommande protester och demonstrationer mot evenemanget och värdskapet belyser ett annat perspektiv. Kostnaderna för ett megaarrangemang som fotbolls-VM. Dessa kostnader tar resurser från andra välbehövliga infrastruktursatsningar och sociala insatser i värdnationens städer. Det här har blivit ett genomgående tema under de senaste 20-25 åren då de tre största sportarrangemangen OS samt fotbolls-VM och -EM ska hållas. Även de mest inbitna fotbollsskribenterna har uppmärksammat detta VM som ett av de mer politiskt kontroversiella sedan Argentinas VM-78 och om Brasilien som landet som hatar VM.

Kampen om att få arrangemangen är allt annat än ”fair” och många ögonbryn höjdes när Qatar, ökenlandet som nästan helt saknar fotbollstradition, tilldelades värdskap för fotbolls-VM 2022. Mutor, tjänster och gentjänster inom förbunden och nationell och lokal lobbying gör arrangörskap av sådana här evenemang till storpolitik. Konkurrensen om att få arrangera gör också att kostnaderna galopperat där framför allt nya spektakulära arenor ingår som krav för att ens komma med i resonemanget.

Jag har tidigare skrivit om hur de här stora evenemangen påverkar den lokala stadsbilden och hur människor utan större resurser får flytta på sig när evenemangens mastodontbyggnader ska uppföras. Eller när vägar ska dras om eller breddas. Eller när staden ska ”snyggas upp” då de mindre bemedlade utgör ”smutsfläckar” som de mångtusenhövdade besökarna ska slippa mötas av.

Det är inte heller alltid länder med ekonomin i balans som får arrangemangen. En del kanske, med tanke på den nuvarande situationen, har glömt att Ukraina, tillsammans med Polen, arrangerade fotbolls-EM för två år sedan. Ett land med en ekonomi på ruinens brant tyckte ändå de kunde kosta på sig arrangemang av den här digniteten.


Brasiliansk kluvenhet

Brasilianarna älskar sin fotboll. Brasilien är en av världens stora fotbollsnationer och finns oftast med när det drar ihop sig till semifinaler och final. När de lokala klassiska lagen drabbar samman är det hundratusentals fans i rörelse i och kring arenorna och det är både fest och kusligt brutal rivalitet mellan klubbarnas anhängare. Fotbollen engagerar och rör upp känslor. Men kärleken till fotbollen förblindar inte alla. Många har protesterat i åratal nu mot att städer som Rio de Janeiro och Sao Paulo, med så många sociala problem och favelor fulla av droger, fattigdom och kriminalitet, ska satsa många miljarder dollar på det som är världens största sportevenemang.

Expressen har nyligen, lite lätt ironiskt, författat en ”överlevnadsguide” till Brasilien-VM:et. Det är dock allvar bakom och det är något som kommer att skava när jag i sommar ska avnjuta fotbollsbataljerna i tv-rutan.

Redan under förra årets för-VM i Brasilien demonstrerade miljontals brasilianare mot det VM som snart ska gå av stapeln. Budskapet till makthavarna var tydligt:

”Ni satsar miljarder på fotbollsarenor – när vi behöver satsningar på vård, skola och omsorg”

Häromdagen i huvudstaden Brasilia anslöt sig hundratals representanter för ursprungsbefolkningen till protesterna och drabbade samman med polis med pilbågar och spjut. Många fruktar att protesterna kommer att tillta under själva VM-dagarna men möjligen kommer de att avta när matcherna är igång och kärleken till fotbollen tar överhand? Dessutom är ju pengarna redan satsade. Det finns liksom ingen återvändo vilket - intressant nog - en av VM-organisationens egna, Joana Havelange, påpekar i ett instagram; ”Pengarna är förbrukade eller stulna”. Hennes uttalande kan förvisso lika gärna få motsatt effekt.

Alla arenabyggen har överskridit sin budget vilket klingar mycket välbekant och förefaller vara legio i de här sammanhangen, senast likadant i Sotji inför vinter-OS.




Arbetsplatser, olyckor och ”slavjobb”

Budgetar som överskrids flera gånger är alltså snarare regel än undantag. Ändå har senare års arenabyggande inför de stora sportevenemangen omgärdats av historier om importerad arbetskraft med slaveriliknande kontrakt och arbetsförhållanden. Byggnads skrev om EM i Polen/Ukraina och redan nu har byggarbetena i Qatar, inför fotbolls-VM 2022, startat och skapat rubriker om bristande arbetsplatssäkerhet och dödsfall bland arbetarna. 

Nyligen ställde Världsfacket krav på Fifa att säkra värdlandet respekt för mänskliga rättigheter och rätt att organisera sig fackligt. Men även fotbollsspelarna har genom sina organisationer börjat att reagera och ställa krav, vilket är bra. Förhoppningsvis kan det få någon positiv effekt för de (företrädesvis nepalesiska) gästarbetare som utnyttjas.

I Brasilien har färdigställandet av arenor inneburit 9 dödsfall på två år och antalet olyckor rapporteras stigande generellt för byggarbeten och det rapporteras om arbetspass på 18 timmar per dag för byggnadsarbetare som under stor tidspress arbetat med att få arenorna färdiga i tid. Avsiktligt slarv för att spara tid orsakade bland annat kollapsen vid VM-arenan i Sao Paulo i november förra året. 



Maktfullkomliga idrottspampar

FIFA, UEFA och IOK driver på utvecklingen med allt högre kostnadsdrivande krav på arrangemangen. Kraven stannar inte heller vid själva arrangemangen och arenorna utan på sådant som länders demokratiskt beslutade lagar och om skattefrihet för Fifa.

Resultatet kan i värsta fall bli att demokratier som förordar öppenhet och vill verka för nedtonade arrangemang som håller sig inom rimliga kostnadsramar och som inte accepterar de stora idrottsorganisationernas korruption får allt svårare att bli värdländer för de stora idrottsarrangemangen. Diktaturer och skendemokratier med mindre samvetsgranna politiska ledare och mindre transparenta politiska strukturer får företräde?

Den rad av mutskandaler som IOK, FIFA och UEFA har lämnat efter sig är alltför många för att redogöras för i detalj här. Den nyfikne finner dock en del av IOK:s muthistoria sammanfattade på Wikipedia vilket kan ge en del trådar att plöja vidare i för den som orkar.

Förra årets mutskandal inom FIFA ledde till att den (mycket) gamla hedersordföranden Joao Havelange avgick och till kraftfulla uttalanden av FIFA-generalen Sepp Blatter om att han ansåg sig ha föreslagit ”nödvändiga mekanismer” för att säkerställa att liknande mutskandaler inom organisationen aldrig upprepas. 

Blatters uttalande är en motbjudande uppvisning av hyckleri med tanke på misstankar om hans egen inblandning. De har uppenbarligen heller inte hjälpt med tanke på den senaste ”incidenten” angående Qatars arrangörskap av VM 2022. En skandal som också har stänkt smuts på UEFA.



Globalisering och konkurrens om attraktionskraft

Den galopperande konkurrensen om stora evenemang kan sägas höra ihop med globaliseringen. I takt med avregleringar för kapitalrörelser rör sig stora summor över jorden i jakt på investeringsobjekt och för städer, regioner och länder har det blivit en tävling om att attrahera detta kapital till just sin stad, sin region eller sitt land. De stora världsstäderna är globala centrum för ekonomi och handel och det tillkommer ständigt nya konkurrenter om kakan. Stora urbana centra drar till sig globala investeringar och dessa städer vill också tillhandahålla attraktiva bostäder och en attraktiv och livlig kulturell scen för den transnationella elit som eftertraktas som boende och skattebetalare.

Mycket av forskningen inom området gentrifiering har försökt beskriva hur de här processerna ser ut för städernas utveckling. Saskia Sassen är en av dem som studerat hur det urbana rummet formas för att bli lekplats för internationella affärsmän. Hon talar om nya hyperrum med flygplatser, företags- och boendemiljöer i toppklass, lyxhotell och exklusiva restauranger som tillsammans bildar en sorts urban ”glamourzon” (Saskia Sassen, Globalization and its Discontents 1998). I detta skapande av en glamorös image ingår de stora kulturella evenemangen som glasyr på tårtan, så att säga. Det här är en utveckling som pågått länge men accelererat under senare decennier. Stockholm är inget undantag. Stadens planerare och politiker har under ett antal år rört sig med slogans som ”Stockholm – Capital of Scandinavia” och i stadens nuvarande visionsförklaring säger sig de styrande vilja se Stockholm som ”en stad i världsklass” (Vision 2030)

Då duger det inte heller att spela fotboll på gamla Stockholms Stadion eller Söderstadion eller en klassiska och stora Råsunda utan nya arenor måste till för att attrahera evenemang och därmed besökare och internationell status.

As modern sport has become global in scope it has largely lost its playful character and its professional practice has become both a global media spectacle and a serious and financially significant global business” (Barry Stuart i antologin Globalization and Sport, Ed. Richard Giulianotti och Roland Robertson 2009)

Med Brasiliens ekonomiska uppsving och parallellt med Brasiliens värdskap för VM och Rio de Janeiros OS-värdskap om två år har också gentrifieringen av favelorna tagit fart.

Det förefaller oklart hur många människor som redan vräkts för att ge plats åt projekt knutna till VM och OS men det rör sig om hundratusentals som kommer att ha blivit det när de sista idrottslekarna avgjorts 2016. Många menar att det inte heller alltid handlar om arenabyggen eller annan infrastruktur som kan relateras till idrottsevenemangen utan att dessa utnyttjas som förevändning för att komma över mark med attraktivt läge och potential för ekonomiskt lukrativ exploatering. De fattiga skyfflas bort från favelorna.

I den dokumentär som visades i SvT:s Dokument Utifrån (kan ses fram till 1 juli på SvT Play) för några dagar sedan, ”Slaget om Rio”, framgick att våld och droger och knarkligor länge haft ett fast grepp om favelorna och omöjliggjort ett normalt liv för invånarna. Det program, UPP, för att göra slut på knarkligornas makt som myndigheterna lanserade 2008 ser vid en första anblick lovvärt ut. I början av programmet får vi också en ganska positiv bild av utvecklingen. När filmteamet kommer tillbaka till favelorna ett år senare är dock läget förändrat. Knarkligorna är tillbaka på flera ställen och de utlovade satsningarna på upprustning har antingen inte genomförts eller skett genom tvångsförflyttningar. En del av programmet är polisiär. Att etablera en icke-korrupt polis inom favelan som tar ifrån knarkligorna den lokala maktbasen. Frågan är om den sociala delen av programmet kommer att ges tillräckligt med plats? Eller stannar satsningen vid att få bort kriminaliteten för att locka nya, bättre bemedlade, invånare till favelor med attraktiva lägen, som Babilonia alldeles ovanför Copacabana? En nyckelkommentar ger Ricardo Henriques, chef för UPP:s sociala program;

”Vi måste lära oss att se att mångfalden ger staden ett värde och en styrka som motverkar fördomar. Det är vad sociala UPP ger oss: Ett hopp om att den sociala väven ska förändras. Men det reser frågor. Hur ska världens städer se ut? Hur ser städerna ut idag? Det handlar inte bara om social rättvisa utan också om att värdesätta mångfald. Och det är den heterogena befolkningen som utmärker Rio, mångfalden. Det är denna styrka, denna vitala kraft som finns i Rio, i dess mångfald som kommer att förändra den sociala väven. Och Rio kan bli ett exempel, en modell för den nya staden”.

Det återstår att se om han får rätt. Men det senaste årets många protester mot VM i fotboll och OS om två år vittnar om ett jäsande missnöje med utlovade reformer som kanske aldrig kommer att realiseras. Risken förefaller uppenbar att den sociala dimensionen glöms bort i stjärnglansen från de stora idrottsstjärnorna.

Den marknadisering av idrotten som accelererat de senaste två decennierna går kanske inte att stoppa. Möjligen är det en naturlig utveckling i takt med att kapitalrörelser och arbetskraftsrörelser släpps allt friare. Gentrifieringen gäller både idrotten i sig och då inte minst fotbollen (biljettpriser, tv-rättigheter, spelarlöner etc) och de städer där de stora evenemangen ska hållas. Konkurrensen trissar upp priset för ett fotbolls-VM eller OS och korruption spär på ytterligare. 

Vi som älskar fotbollen och får rysningar av de stora idrottsögonblicken sitter lite i en rävsax. Vi vill inte vara utan det fotbolls-VM som nu stundar. Men själv känner jag allt oftare inför varje stort mästerskap att jag är med och stöttar en utveckling som gynnar väldigt få men som får konsekvenser långt utanför arenorna och långt efter att tävlingarna ebbat ut. Det skaver mot samvetet. Men givetvis kommer jag att sitta framför tv:n och titta på torsdag när Brasilien spelar premiärmatch mot Kroatien.

Heja Brasilien! ... tror jag...







Spana också in:

Om nya Maracana-stadion och nya läktarregler som ”krig mot folket”

OS dödförklarat (?) av Idrottens Affärer

Gentrifieringsspelet ”Zerstört, zerstört” om gentrifiering av Berlin

Examensarbete vid Högskolan Kristianstad av Marcus Lindström, Mer än bara fotboll – En studie om supporterskap, kommersialism ochdemokrati (2013)

Recension av boken Gräset är alltid grönare i Brasilien: en resa genom världens bästa fotbollsland (2013)


Bloggar om gentrifiering och/eller fotboll:

Working class self organization´s blog Olympic gentrification in Brazil

Londonbloggen (Hufvudstadbladet)

SvenskaFans om fotboll och politik


lördag 7 juni 2014

Om regeringsbildning, representativ demokrati och alliansdans

Nyligen hade allianspartierna en sedan länge planerad sammankomst som utgjorde en sorts kick-off för valrörelsen. Efter EU-valets debacle gällde väl att gjuta nytt mod i barm och ge sken av sammanhållning och optimism. Kanske därför det dansades inför kamerorna? Bilden av Moderaternas gravölsdoftande och Miljöpartiets och FI:s karnevalsliknande valvakor måste väl suddas ut, kan tänka?

Att döma av den senaste mätningen från Expressen/Demoskop så håller dock trenden i sig för alliansregeringen och som det nu ser ut lär de dansa ut ur Rosenbad i september. Desperationen börjar bli uppenbar. Häromdagen kunde vi läsa om hur Erik Ullenhag försökt fabricera ett lyckat resultat i att bekämpa utanförskap. Folkpartiets satsning under början av 2000-talet på att kartlägga utanförskapets geografi gick inte längre att använda eftersom den visade på en ökning under alliansregeringens mandatperioder.

Strategin som nu slipas på som bäst hos allianspartierna går, som jag förstått, ut på att i första hand angripa den ”nya vänstern” i vilken Miljöpartiet nu hamnat?! En beskrivning som ska skrämma väljare som tvekar mellan M och S förstås. För att göra vänsterspöket så stort som möjligt är nu Miljöpartiet plötsligt ett vänsterparti. Fredrik Federley (C) förflyttade för övrigt nyligen även Sverigedemokraterna längst ut på vänsterkanten för att ytterligare fylla på spökbilden. 

Inte så lite märkligt påstående med tanke på att ungefär 80 % av alliansregeringens beslut har kunnat klubbas igenom i riksdagen endast med hjälp av SD.

Men att försöka förfalska verkigheten och rita om den politiska kartan är inte den enda strategin som alliansen nu tillgriper som sista halmstrå. Den röd-gröna oenigheten är den kanske kraftfullaste komponenten deras valstrategiska program. Till skillnad då mot den förment eniga alliansen, ska väljarna förmås att tänka.

Det där har förekommit länge i alliansens retorik men kommer förstås att accentueras och lyftas fram ännu mer nu när valrörelsen kickar igång. Det är då, enligt min mening, två intressanta frågor som måste resas. Dels hur eniga allianspartierna egentligen är sinsemellan. Samt, om det nu skulle visa sig handla om fyra partier som tycker likadant i alla frågor, vilken mening det är att de är fyra partier och inte ett enda?


Allianspartiernas ”enighet”

Centerpartiet marknadsför sig fortfarande som något av ett miljöparti. På hemsidan står att läsa om partiets vilja att i EU och här hemma ställa krav på bindande mål. För EU:s del bindande mål avseende såväl utsläpp av växthusgaser som ökning av förnybar energiproduktion och energieffektiviseringar. Där stod Moderaterna för en helt annan syn och ville bara ha ett enda, och lägre satt, bindande mål. Det åskådliggör skillnaden mellan centerns och moderaternas miljöpolitik. I en alliansregering måste Centerpartiet ställa sig på torgen och skrika för att göra sin röst hörd. Inom regeringskansliets väggar har det varit Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som styrt.

På området energipolitik säger sig partiet på sin hemsida vilja göra Sverige ”fritt från kärnkraft och istället drivas av 100 % förnybar energi”. Vilket är många mil ifrån exempelvis Folkpartiets deklarationer om att ”utveckla, inte avveckla, den svenska kärnkraften”. Fp vill bygga nya reaktorer, satsa på kärnkraftsforskning och göra Sverige ledande inom kärnkraftsutveckling. Allt enligt den egna hemsidan.

Kristdemokraterna hävdar att förbud mot vinster i välfärden är ”vulgärpropaganda” baserat på enstaka händelser och menar att kvaliteten på vård, skola och omsorg inte har någonting alls med aktörernas driftsform att göra.

Även Centerpartiets Annie Lööf sägs ha ryckt ut till vinstintressets försvar. Till skillnad från Anders Borg och Jan Björklund som har uttalat klar tveksamhet om riskkapitalbolagens vara eller inte vara inom offentligfinansierade tjänstesektorer. Den utredning som skulle se över kraven på företag som driver verksamhet inom vård, skola och omsorg har skjutits upp till efter valet. Ett smart sätt att undvika öppen debatt och blottläggande av olika ståndpunkter inför valet, kan tro.

Fredrik Reinfeldt kommenterade i en tv-intervju nyligen framgångarna för Feministiskt Initiativ i EU-valet och den miljöpartist som på mp-kongressen nyligen hållit upp ett plakat med texten ”feministisk revolution” med att konstatera; ”Jag vet inte vad det är”.
Till skillnad från exempelvis Folkpartiets Birgitta Ohlsson som har talat om att vi ”behöver mer liberal feminism än någonsin”.Säkerligen skulle hon, om hon pressas på det, också ha starka synpunkter på Kristdemokraternas syn på abortfrågan.

Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato, anser Folkpartiet. Moderaterna företräder också starkt den linjen. Centerpartiet och Kristdemokraterna däremot vill förutsättningslöst utreda frågan. Det är ganska stor skillnad.

Ja, så där kunde jag fortsätta att pilla i frågor där allianspartierna mer eller mindre skiljer sig åt. Det skulle emellertid bli ett väldigt långt inlägg.

Vi kan i alla fall konstatera att det, om viljan finns hos media, finns gott om stoff för att blottlägga ”omöjligheten” för allianspartierna att regera ihop.

Nu gör de ju emellertid just detta sedan 2006. En förutsättning för detta har givetvis varit ett givande och tagande och ett kompromissande där partiernas storleksförhållande gentemot varandra varit avgörande för graden av inflytande på politiken. Det hör till det politiska spelet. Vad allianspartierna nu försöker tala om är att detta kompromissande ska vara slutfört innan valet. Att det skulle vara en styrka att gå till val med ett enda program, ett enda valmanifest. 

Det är mot just detta jag har mina starkaste invändningar. Vad är det väljarna i ett demokratiskt val förmodas göra? Jo, överväga vilket parti som bäst representerar de åsikter väljaren företräder. Det är med andra ord viktigt att väljaren då konfronteras med en palett av olika åsikter och programförklaringar för att kunna göra ett meningsfullt val. Det är väljarens chans att påverka inriktningen av politiken. Alliansen har istället ”löst” detta åt väljaren genom att sudda ut skiljelinjerna... före valet. Det gränsar till skendemokrati, enligt min mening. Eller, alternativt, att de fyra allianspartierna har smält samman till ett enda och i så fall, av ärlighet mot väljarna, bör slå ihop sina partikanslier till ett enda.

Vilken politik som en eventuell blivande röd-grön regering ska föra bör avgöras i första hand av väljarna. De partier som ska bilda regering får sedan kompromissa utifrån det styrkeförhållande som väljarna har bestämt och som ska avspeglas i riksdagens sammansättning. Att avgöra det på förhand var ett misstag inför förra valet. Och vore att misshandla hela idén med representativ demokrati.




fredag 6 juni 2014

Tillväxt utan innehåll - tankar om tankarna bakom Mp:s valmanifest

Miljöpartiet (Mp) antog ett valmanifest på sin kongress med ett innehåll som många upplevt som kontroversiellt eller till och med världsfrånvänt. 

Det sägs också att det kan försvåra möjligheten att bilda en regering i vilken både Mp och Socialdemokraterna (S) ingår. 

Det ligger säkert mycket i detta och en hel del tänker nog att det är otaktiskt att gå ut så hårt i valmanifestet när ”segern” är nära. Men själv tänker jag att det är rakryggat och strongt att inte rida på framgångsvågen från EU-valet och fylla valmanifestet med populistiskt material för att attrahera ännu fler väljare. Vi som är partiets gräsrötter bestämmer fortfarande mycket av partiets politiska innehåll. Det är fortfarande många journalister och företrädare för andra partier som inte riktigt förstått (eller förmår att ta in?) detta fullt ut. Till exempel att partitoppens åsikter blir ”överkörda” på en kongress eftersom de i Mp betraktas som jämlika röster eller att besluten som tas på en kongress inte alltid följer spinndoktorers manual för politisk taktik. De flesta är vana vid partistyrelser som kör över kongressledamöterna och vid övertaktiska valrörelser där röstmaximering är huvudsak.

Jag tycker det är välgörande att Mp fortfarande värjer sig mot den hierarkiska partistruktur och det taktiska tyckande som andra partier oftast ägnar sig åt. Det här är själen i Mp och dess styrka långsiktigt. Däremot tror jag att det valmanifest som togs på kongressen förra helgen kortsiktigt, det vill säga till höstens val, kommer att dämpa den väljartillströmning som EU-valet innebar. Vi lär få vara nöjda med en ökning av rösterna jämfört med förra riksdagsvalet.

Det är ju lite tveeggat detta med röstmaximering. Alla partier vill ju få så mycket inflytande över beslutsfattandet som möjligt för att kunna driva igenom sin politik. Men samtidigt måste ju den egna politiken bygga på något som partiet (dess medlemmar) brinner för och tror på. Inte bara utgöra en variant av mainstream-tyckande. Varför skulle det vara alls viktigt att få genomslag för den egna politiken om den inte verkligen är den egna? 


Ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt

Bland de skrivningar i valmanifestet Mp antog var att partiet på sikt vill se ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

Att säga detta ses alltjämt som totalt världsfrånvänt av många. Många blir också oerhört provocerade och aggressiva. Det är som att ta nappen ifrån ett barn. Kanske handlar det mycket om rädsla att tänka utanför den invanda banan? Trots allt tal om individualism, att vara entreprenör och flexibel.

Om detta med evig tillväxt har jag skrivit ganska mycket på den här bloggen. Men också om hur motståndet mot en politiskt ledd omställning till en hållbar ekonomi är oerhört starkt och ges väldigt stor tyngd i debatten. Senast här. 

Därför är det oerhört viktigt att Mp fortsätter att tala om alternativ och om den eviga tillväxtens omöjlighet. Det är en långsiktig process att förändra diskurser och normer och därmed beteenden. Men troligen kommer den som talar om evig tillväxt om 20-30 år att bli utskrattad eller i alla fall medlidsamt klappad på axeln.


Andreas Cervenka skrev i SvD 02dec12 att tillväxten är en ”tvångströja”. När en av de stora liberala morgontidningarna slår upp en artikel av det slaget på första sidan i Näringslivsdelen har det trots allt börjat hända något med diskursen.

Han menar att verklighetens ekonomi är ”läran om skenande konsumtion av saker det är ont om men som vi låtsas finns i oändlig mängd”. Han framhäver också det faktum att ”alla pengar föds som lån med tillhörande ränta” och att detta tillhör förutsättningen för att det monetära systemet ska hålla ihop. ”För att betala räntorna på gamla lån krävs hela tiden ett tillskott av nya, i en allt snabbare takt”. Nya lån alltså. 

Han framhåller också Anders Wijkmans och Johan Rockströms bok ”Bankrupting Nature” i vilken författarna talar om en mer cirkulär ekonomi där man skrotar BNP som värdemätare för ekonomisk utveckling, sätter ett rimligare pris på koldioxidutsläpp och reformerar finansmarknaderna.
Cervenka konstaterar att vad som tycks finnas i obegränsad mängd, till skillnad från naturresurserna, är ”den mänskliga oförmågan att förstå exponentiella kurvor och dess konsekvenser”.

Han skriver bland annat så här:
”Blindheten för farorna leder till kraftig underprissättning av fossila bränslen och överinvesteringar i oljeindustrin. Att evig tillväxt i en ändlig värld är en hopplös ekvation har aldrig bekymrat aktieanalytiker. Trots allt detta förblir BNP-tillväxt det heligaste av alla ekonomiska begrepp. Skeptiker riskerade länge att avfärdas som miljömuppar. Den tiden är förbi. Numera går det att läsa tillväxtkritik i tidningen Financial Times, inte direkt näverstövlarnas globala huvudkontor”.



 Tillväxtens innehåll

Men låt oss för en stund acceptera att samhället måste byggas på tillväxt. Finns det då inget sätt att styra vad som ska finnas bakom procentsatserna, påverka innehållet bakom siffrorna?

Krig sägs ju vara tillväxtfrämjande. Innebär det samtidigt att krig är bra? Varför då inte göra ett litet utfall mot Norge eller Danmark? Nej, ingen förordar förstås på allvar något sådant. Men då måste vi också rimligen fundera över hur vi tänker angående ekonomisk utveckling på andra områden. Satsa på sådant som leder till något positivt för att nå fram till ett hållbart leverne.

Att inte, som Stockholms Handelskammare, lyfta fram enkätsvar som synes vara positiva till motorvägsbyggen utan istället den ännu större entusiasmen för kollektivtrafik.

Byggandet av nya stora vägar baseras också, som nyligen framhållits, på gissningar från Trafikverket om ökning av bilåkandet vilket nu flera experter dömer ut som felaktiga.


Ska vi fortsätta flyga så kanske vi kan göra det i flygplan som drivs av solpaneler. Det är inte science-fiction utan redan på framgångsrikt försöksstadium. Solar Impulse 1 gjorde sin första flygning 2009 och flög från kust till kust över USA förra året, som längst i luften 26 timmar i sträck. Nyligen gjordes första testflygningen med den vidareutvecklade Solar Impulse 2 i Schweiz. Drivet av elmotorer ska planet kunna nå en maxhöjd på 12000 meter och enligt planen ska laddning av litiumbatterier möjliggöra flygning även nattetid.

Energieffektivisering är ett område som Moderaterna under EU-valet avslöjade sin okunskap om och ointresse för. Vilket är mycket märkligt med tanke på de positiva resultat för miljön, minskat resursuttag och dessutom kostnadsbesparingar som det kan ge. Genom att satsa på energieffektiviseringar sparar förstås el, minskar behovet av elproduktion och gör det lättare att nå klimatmålen. Men skapar också arbeten. 

Satsningar på energisnåla bilar, byggnader och apparater är något som tidskriften Nature Climate Change framhöll i en studie 2012. En av författarna, Charlie Wilson, har i en intervju till och med hävdat att ökad energieffektivitet är det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen. En rapport från ACEEE (Amerikanska rådet för en energieffektiv ekonomi) som nyligen släppts skulle energieffektiviseringar kunna spara mångmiljardbelopp åt amerikanska medborgare och företag och de menar också att genom att använda redan existerande energibesparande teknik skulle elbehovet kunna minskas med 25 % vilket motsvarar stängningen av 494 elkraftverk till år 2030. Mer om detta står i en artikel i Fria Tidningen men tycks inte finnas på nätet. Däremot finns artikelförfattaren Stephen Leahys artikel i sin originalversion (?) att tillgå.

Detta är bara ett par exempel på att även befintlig teknik finns för att åstadkomma ganska avsevärda resultat om det är allvar bakom alla klimatmål och andra miljörelaterade mål. Utveckling och utbyggande hänger dock mycket på vilka ramar för investeringar och vilka regleringar för produktion som beslutsfattare sätter. Ska politiken få styra eller bara marknaden? De folkvalda eller den kraftfulla lobby som oljebolag och andra storföretag som sätter det egna vinstintresset före alla andra hänsyn?

När Gunnar Hökmark och många andra talar om att röja alla hinder för frihandel är det med blind urskillningslöshet. Jag tror att det Miljöpartiets kongress vill framhålla med valmanifestets skrivning om en ekonomi som inte bygger på tillväxt är att utveckling måste ses ur en mängd perspektiv och att investeringar måste styras till sådant som gynnar fortsatt liv på den här planeten. Inte produktion och konsumtion för produktionens och konsumtionens egen skull i ett evigt och allt snabbare snurrande ekorrhjul.

När vi nu närmar oss ett nytt val måste det också finnas partier som lyfter fram det här perspektivet. Om det ska finnas någon möjlighet för politiken att utgöra en motkraft mot lobbyisterna och som en reglerare av marknadens blinda sifferlogik.

Det vore väl märkligt om det inte skulle vara möjligt att framföra den här synpunkten. I en tid där nytänkande, innovation, entreprenörskap och flexibilitet alltid och överallt framhålls som positivt?