NATO-kampanjen fortsätter

De senaste årens NATO-kampanj har på senare tid accelererat väsentligt. Inte minst SvD upprepar med imponerande envishet de vanliga argumenten för svenskt medlemskap. Bara i dagens tidning finns en ledare, en kolumnist-kommentar och en stort uppslagen artikel om Nato-frågan. Det förs också in rikligt med debattartiklar för Nato-medlemskap där argumenten upprepas. Vi är redan så svaga att vi är beroende av hjälp från Nato om vi blir attackerade men har inga garantier för detta om vi inte är medlemmar själva, heter det ofta. Det ryska hotet målas också upp som något nytt och omedelbart överhängande.

Senast var det Centerpartiet som ville tala om att de släppt alla tvivel på det fördelaktiga med svenskt medlemskap. De bygger sin analys på hur de sett ”utvecklingen i vår omvärld under lång tid” (?) och menar att ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle stärka bägge ländernas möjligheter att ”bidra till stabilitet och säkerhet i närområdet men också i insatser för internationell säkerhet”. Huruvida deras tidsperspektiv (”under lång tid”) sträcker sig till Irak- och Afghanistan-insatserna framgår inte riktigt. Inte heller förstår jag hur ett uppbrott från den 200-åriga svenska alliansfriheten bidrar till stabilitet. Den har väl snarare utgjort en garant för densamma? Möjligen ska Sverige gå med för att förändra inifrån. Den hörde vi väl senast inför folkomröstningen om EU-medlemskap. De ledande centerpartisterna förefaller i artikeln till och med ha egna sådana ambitioner då de skriver att ”Centerpartiet vill bidra till att utveckla ett Nato som bygger fred”. En tuff uppgift sannerligen och tämligen oklart vad som här menas. Det låter både naivt och luddigt.

Det här med att ansöka tillsammans med Finland är emellertid en lite ny komponent. Dessa förutsätts ha samma längtan till NATO som Sverige. Därför är det intressant att notera en artikel från i början av juni som en fb-vän uppmärksammade mig på nyligen. Det är en stort uppslagen intervju med den finske generalen Gustav Hägglund, tidigare kommendör för den finska försvarsmakten och ordförande i EU:s militärkommitté. Artikeln är på finska men en översättning av ett urval finns här.

Han sover gott om natten säger han. Han ser förvisso Ryssland som en ”speciell sorts granne” och som ett latent hot att ha med i beräkningen men inte något aktuellt sådant. Av den enkla anledningen att Finland inte utgör något hot, ”inte ens i hopdiktat propagandasyfte”. När frågan om NATO-medlemskap dyker upp säger han så här:

”Jag har inte varit förespråkare för ett NATO-medlemskap tidigare och är det inte nu heller”.

Just det här med att inte utgöra något hot är en nyckelmening. NATO-förespråkarna vill ju gärna utmåla Ryssland som ett så stort hot att vi inte skulle ha något val. När som helst kan det stå ryska tanks utanför dörren, ska vi ledas att tro. Alla försök att avdramatisera den här hotbilden bemöts med beskyllningar för naivitet eller troskyldighet eller ren rysskärlek. Ukraina tas givetvis upp som exempel på hur starkt hot ryssarna utgör. Själv menar jag att det i stort sett fungerar på precis motsatt sätt. Det vill säga först när Ukraina visade allvarlig vilja att närma sig Nato och när den helt vitala ryska örlogsbasen Sevastopol på Krim riskerade att falla i Nato:s händer så utgjorde Ukraina ett hot mot Ryssland. Tillräckligt för att ockupera Krim och införliva det med Ryssland. 

Varför vi själva skulle vara så ivriga att få verka hotfulla mot vår stora granne i öst har jag aldrig riktigt fått klart för mig. Kan inte hjälpa att tänka att det finns en liten stormaktsjävul kvar i vissa politiker, exempelvis Carl Bildt. Med Nato bakom ryggen kan vi brösta oss mot ryssen igen. Går Sverige och Finland med utgör vi plötsligt ett reellt hot mot Ryssland och bidrar till att öka den redan accelererande spänningen. Varför är vi så angelägna om att göra detta? Och blir då inte det ryska hotet en självuppfyllande profetia?

Nato är en försvarsallians brukar det heta. Men de senare decenniernas aktioner har varit allt annat än defensiva. De bygger helt enkelt på en offensiv militärdoktrin som tillämpats på ett flertal platser vid det här laget varav Irak och Afghanistan förstås utgör de främsta och mest förskräckande exemplen. Under förevändning att bekämpa terror har nu USA- och Nato-ledda aktioner vispat upp en betydligt hotfullare värld än när skyskraporna föll. Det är en militärdoktrin som misslyckats att uppnå vad den lovat och dessutom varit rent kontraproduktiv. Ett mer utförligt resonemang om detta förde jag i ett inlägg från januari i år.

Under ett tiotal år har nu Sverige byggt ett så kallat insatsförsvar för att kanske få vara med och leka på ett hörn. Vilket vi gjorde i Afghanistan för en längre tid. Det är därför vi inte har något invasionsförsvar kvar värt namnet. Varför vi nu alltså skulle vara tvungna att gå med i Nato, menar förespråkarna. Det är antingen diaboliskt uträknat på förhand eller också en realpolitisk vindflöjelpolitik som inte precis inger förtroende eller respekt hos varken fiender eller vänner. 

Centerpartiets Zombie-walk ut ur riksdagen

Centerns ungdomsförbund (Cuf) har dragit tillbaka sin kampanj med uppmaningen att fotografera 1:a maj-demonstranter och publicera med hashtaggen #TheWalkingRed. Bra beslut. Tydligen var Cuf-ledaren Hanna Wagenius ganska ensam om att tycka att det var en kul idé. I synnerhet tycker jag tajmingen var extremt dålig med tanke på att Svenskarnas Parti marscherar i Jönköping, med tanke på Kärrtorp-attacken och den ganska hätska och otäcka samhällsstämning som infunnit sig mycket på grund av fascisternas våldsmobilisering mot vänstern och mot fredliga demonstrationer.

Vet inte hur idén uppstod men möjligen kan det handla om någon form av projektion? 

Centerpartiets tillvaro i alliansregeringen har ju inte precis varit framträdande och det vi hört mest om på senare tid är hur den förre centerledaren Maud Olofsson satt sprätt på 90-100 miljarder på aktier utan att blinka men nu drabbats av minnesförlust. Eller om hur miljöministern Lena Ek varit tvungen att resa till EU och meddela den svenska regeringens åsikt att stödja låga klimatmål. Jag har inte uppfattat att det är centerpolitik utan en underkastelse de övriga allianspartierna.

Men alldeles lätt att veta är det inte. För vad är egentligen centerns politik idag? Jag vet att det fanns starka röster inom partiet att nästa gång gå till val utan alliansen, det vill säga i årets valkampanj. Men av detta hör vi nästan inget idag. Det vi hör är hur Anders Borg och Fredrik Reinfeldt angriper Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern för att de har olika valprogram. Underförstått att alliansen har ett gemensamt. Därmed bekräftar de farhågorna som de ledande centerpartisterna hade i artikeln jag länkade till ovan.

Vad röstar väljaren på när hen röstar på Centerpartiet i årets val? Moderat politik eller en urvattnad kompromiss mellan de fyra allianspartierna? Hur blir det med klimatmålen? Hur blir det med kärnkraften? Hur blir det med jordbrukspolitiken? Är det någon mening med valprogram för Centerpartiet? Är det någon mening med att ha Centerpartiet?

Inte undra på om centerpartisterna i regering och riksdag för en zombie-liknande tillvaro.

”The Walking Dead”, var det visst!?

 

Branschen och marknaden sköter allt

SvT har gjort en undersökning av priset för resor med kollektivtrafik och funnit att priset ökat fyra gånger snabbare än Konsumentprisindex (KPI) sedan 1995. Av prat om klimatmål och satsningar på kollektivtrafik syns inga spår i prisutvecklingen för resor med klimatvänliga transportmedel.

Kollektivtrafikbranschen har själv omfamnat målet - som sattes 2008 i samråd med regeringen - att fördubbla kollektivtrafiken till 2020. Det är uppenbart att allians-politiker då inte hade någon förståelse för kopplingen mellan resande och pris. Men senare utvärderingar har ju gjorts så nog borde det inte komma som en överraskning för någon av de ansvariga att en sådan finns?

 

En internationell tumregel brukar vara att om priset stiger 10 % minskar antalet resande med 3 %. Så om ansvariga politiker vill vara målmedvetna skulle priset som styrmedel med fördel kunna användas. Men från regeringshåll är passivitet nyckelord och tilltron till branschen/marknaden orubblig.  Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd tycker att det är bra att branschen har detta som eget mål eftersom branschen då driver på för att nå målet. Uppenbarligen tycker hon det är tillräckligt. Det har väl gått sisådär...

Det var för övrigt hon som (motvilligt) tillsatte utredaren Gunnar Alexandersson, med förflutet vid Tågoperatörerna, lobbyorganisation för privata tågföretag, för att utreda järnvägens framtida organisation och därför fick svaret hon ville ha; att järnvägen inte går att återförstatliga.  Behöver jag tillägga att även Tågoperatörerna var nöjda? 

Detsamma gäller bostadsbyggandet. Där har passivitet och tilltro till marknadens aktörer lett till en bostadsbrist som inte skådats sedan före miljonprogrammet för femtio år sedan. Men nu har alliansregeringen kanske förstått att något måste göras? För häromdagen tog de på sig bygghjälmar och åkte ut till ett (av allt färre) bostadsbyggen och deklarerade att här ska det tas krafttag i form av... en utredning. Vi får väl utredare som levererar det regeringen vill höra, får vi förmoda. Bara det går fort för de bostadssökande börjar bli lite otåliga nu. Centerns studentförbundsledares, Hannes Hervieu, reaktion säger det mesta:

”Man kan göra mycket med en utredning, men man kan inte bo i den”

 

 En svensk politikerklassiker är när den gamle S-ledaren Tage Erlander 1966 pressades av de tre O:na (Orup, Ortmark, Olivencrona) i tv-utfrågning innan valet om vad ett ungt par som ville bilda familj och skaffa eget hem skulle göra. Hans svar att de väl får ställa sig i bostadsförmedlingens kö ledde till att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta kommunalval (det var då skilda valår kommun/riksdag) sedan mellankrigstiden. Ändå hade Erlander ammunition som han hade kunnat avfyra med tanke på att miljonprogrammet just hade påbörjats och en mängd bostäder var på gång.

Idag svarar alliansen på ungefär samma fråga att de unga väl får se sig om på andrahandsmarknaden och finna sig i att vara hänvisade till den ett antal år. Det får sägas vara lösplugg i jämförelse. Förvisso är det nu lättare att hyra ut sin bostadsrätt i andra hand och att ta ut högre hyror. Men det har också inneburit att andrahandshyrorna stigit med cirka 20 %. Någon bostadsförmedling att räkna med finns knappt längre och bostadsbyggandet ligger konstant på låg nivå sedan länge trots en liten ökning i Stockholm ifjol.

Det är marknaden som ska lösa bostadsbristen. Det har väl gått sisådär...

 

Byggare Bob saknas på bilden (Foto Sanna Olsson, Aftonbladet)

 

En tredje fråga på agendan på sistone är klimatfrågan. Två glada centerpartistiska ministrar, Ek och Hatt, åker snart till Bryssel för att tala om att de stödjer kommissionens klimatmål men är emot dem. Det lär bli jobbigt. Men möjligen har de samma uppfattning om att ”ta på sig ledartröjan” och vara internationellt föredöme som partiledaren Annie Lööf? Det vill säga genom att sälja utsläppsrätter som hade kunnat frysas inne. Marknadslösningar för att minska utsläppen kan knappast beskrivas som någon succé om det är klimatmål man vill nå åtminstone.

 

Ek och Hatt – mindre glatt (Bild: ERA)

 

Regeringen har i handling varit lika passiv i den här frågan som i många andra. Tilltron till marknaden och till branschers självsanering tycks orubblig. Även gällande klimatfrågan. Det har väl gått sisådär...