Folkpartiet – vem håller i ratten och vart går färden?

Jag skrev igår om den interna kritiken mot Jan Björklunds integrationsutspel. Sedan dess har flera trätt fram och öppet kritiserat det. Birgitta Ohlsson och några till i partistyrelsen ska vid ett möte nyligen framfört sin starka kritik mot förslaget. Det är kanske ingen stor nyhet att det kan råda oenighet om olika frågor vid partistyrelsemöten men vanligen hålls denna diskussion internt. Den här striden har dock offentliggjorts villigt av styrelsemedlemmarna och Björklund har fått gå i svaromål. Enligt vad han sagt till Expressen ska integrationsförslaget ha utarbetats i en arbetsgrupp förankrats under ett antal veckor. Uppenbarligen med mycket dåligt resultat får man i så fall konstatera. 

Frida Johansson-Metso som villigt ställde upp till debatt mot sin partiledare (som inte ville) i söndags hävdar att hon fått förslaget i fredags och haft två dagar på sig att bilda sig en uppfattning om det. ”Det är inte förankring”, säger hon till Expressen.

EU-parlamentsledamoten Cecilia Wikström gav en intervju till SvT där hon inte skrädde orden och tyckte att förslaget borde förpassas till papperskorgen. I Aktuellt säger hon vidare:

”Det finns absolut inga vetenskapliga belägg – varken vetenskap eller beprövad erfarenhet – som visar att det på något sätt skulle vara gynnsamt för en integrationsprocess. Utan absolut tvärtom.”

Hon avsåg då i första hand den del där det föreslås att flyktingar ges tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. En åtgärd som vem som helst förstår inte har med integration att göra utan istället är en flört med SD-väljare eftersom det skulle innebära att Sverige blir ett mindre attraktivt land att fly till. 

Jag förstår att landets statsvetare gnuggar händerna. Det är sällan en så konfrontation uppstår så snabbt och utspelas så öppet för publik mellan tunga partiföreträdare och partiledare. En klar skiljelinje i ett av partiets viktigaste politikområden framträder här med stor tydlighet.

Det blir oerhört intressant att följa hur den ska fortsätta. Är Folkpartiets batongliberalism på väg ut och den tidigare socialliberala på väg in? Det vore hälsosamt för Sverige åtminstone. Sorgligt nog är jag inte helt säker på att det är lika hälsosamt för Fp. Möjligen är batonglinjen mer populistisk och gångbar som väljarmagnet i dagens samhällsklimat. Fast jag kan ha fel där. Det är också möjligt att den initiala framgången för batongliberalismen berodde på att det då inte fanns något stort SD i riksdagen? Och att denna linje därför har tappat sin väljaroptimerande kraft. Folk brukar ju föredra "originalet", brukar det konstateras. Bland annat i Danmark avseende Dansk Folkeparti.

Det är ur statsvetenskaplig synvinkel för övrigt intressant att studera Folkpartiets förvandling från socialliberaler till batongliberaler. Det hände någonting märkligt med partiet och dess dåvarande partiledare Lars Leijonborg under mitten av 00-talet. Från det att han tog täten i striden för socialliberala värden och mot Pia Kjaersgaard och hennes Dansk Folkepartis invandrar- och muslimfientliga populism till det första folkpartistiska förslaget om språktester. Kanske från början en genomtänkt strategi, enligt vissa bedömare.

Hur som helst kan det vara ett folkpartistiskt vägval på gång och jag har mycket svårt att se Jan Björklund som partiledare för ett ”nytt” mer socialliberalt Folkpartiet. Spekulationerna har redan satts igång om han inte är på väg ut kanske alldeles oavsett partiets vägval. Den här senaste interndebatten som utspelas offentligt på bästa sändningstider och tidningarnas förstasidor vittnar i alla fall om att det är oenighet inom partiet om vem som ska hålla i ratten. Det brukar sluta med en dikeskörning. Så det vill nog till att de bestämmer sig snart.

Liberal revolutionsromantik och reservationslös EU-propaganda tillför föga konstruktivt för att lösa krisen i Ukraina

Det är inte alltid lätt att urskilja exakt vad som händer i Ukraina egentligen. Vad är fakta och vad är desinformation eller rena lögner som med nätets hjälp får spridning och hjälper olika sidors uppfattningar att få fäste utomlands och på hemmafronten? 

Vad är reella hot och vad är spel för galleriet?

Statskupp eller revolution?

Invasion eller inte?

Frågetecknen är många och personligen undrar jag nästan mer över vad interimregeringen i Kiev har för planer för framtiden än vad Putins nästa drag kommer att bli. Putins agerande är realpolitiskt mer förutsägbart. Det är förvisso min egen uppfattning men som jag förstått är det många professionella bedömare som blivit tagna på sängen av Putin. Jag har själv lite svårt att förstå varför.

Möjligen kan det bero på att många av de ledande politikerna i EU-länderna är alldeles för naivt liberalromantiska och har en övertro på EU:s förträfflighet? Här hemma har åtminstone många liberaler tagit till stora ord för att uttrycka vad krisen i Ukraina handlar om.

Carl Bildt bredde på under riksdagens utrikespolitiska debatt för ett par veckor sedan:

"Det som händer i Ukraina har också visat […] styrkan i den europeiska drömmen, drömmen om ett Europa i fred, frihet och samarbete. Det löser inte alla problem med en gång, men vi löser problemen tillsammans. Förr eller senare kommer den drömmen att segra också i Ukraina."

Jasenko Selimovic (som slutat som statssekreterare och nu ägnar sig på heltid åt att kampanja för sin EU-parlamentskandidatur för Fp) reste till Kiev i mitten av januari och lät ungefär lika svulstig som Bildt när han kommit hem:

”Det är vår plikt att visa stöd för demonstranterna på Majdantorget och att tillsammans med dem försvara Europatanken. För det är där som Europatanken försvaras. Det är där som vi lär oss vad EU betyder och det är där som vi måste visa att vi stödjer ukrainarnas vilja att få höra till EU”.

 

Jenny Sonesson, Liberala kvinnor, höll ett ganska rörigt tal vid manifestation på Mynttorget 28/2 där hon redogjorde för Europas dunkla förflutna:

”Nazism, fascism och kommunism föddes på vår kontinent. Dessa ideologier kan marschera igen”.

Vad Jenny Sonesson och andra liberaler antingen inte riktigt förstått eller väljer att blunda väldigt hårt för är att de nazister och fascister de varnar för redan marscherar genom Europa och att de hade en väldigt framträdande roll på Majdantorget i Kiev och en framskjuten roll i den nya interimregeringen.

Många ryssar i Ukraina kallar denna nya regering för fascistregimen eller fascistregeringen i Kiev och välkomnar den ryska militärens närvaro.

Svoboda är ett nationalsocialistiskt parti som vid senaste parlamentsvalet i Ukraina fick tio procent av rösterna och som numera har flera poster i den interimsregering som bildats efter att Janukovych jagats på flykten till Ryssland. Partiledaren Oleh Tyahnybok har beskrivit Förintelsen som en ”Guldålder” och har tidigare hävdat uppfattningen att Ukraina styrs av ”en judisk maffia” i Moskva. Han har också tidigare drivit krav som att ”utreda den organiserade judiska brottsligheten” och vill införa inrikespass för att kunna identifiera bland annat judar. Svoboda hatar, förutom judar, också homosexuella... och ryssar. 

Arseniy Jatsenyuk, premiärminister i interimregeringen, ser som en huvuduppgift att närma sig EU så Sonesson m.fl. kan räkna med ett tillskott av nazism och fascism inom kort:

” The key task for the Ukrainian government is European integration. It means a visa-free regime for Ukraine citizens and it means an agreement with the European Union on political and economic integration”

 

Den här pro-europeiska interimregeringen i Kiev är alltså vad Ukraina får hålla till godo med tills nya val kan hållas. För en gångs skull är jag böjd att hålla med Fredrik Reinfeldt till viss del och säga att det finns skäl att försöka förstå de rysktalande i östra och södra Ukraina som oroar sig lite för framtiden. Inte minst efter att denna regering inlett sitt styre med att bannlysa ryska språket.

Som bloggaren Torsten Kälvemark så riktigt påpekar på sin blogg Tidens tecken så handlar diplomati mycket om att kunna se världen med andras ögon. Läs gärna hans beskrivning av hur ett ryskt perspektiv på krisen i Ukraina mycket väl skulle kunna formuleras.

Carl Bildt är vår utrikesminister som bör vara den högste diplomaten i det här spelet och hans utfall om Janukovytj som ”en Quisling” förefaller föga konstruktivt och närmast lite barnsligt. Sin vana trogen för han också sina utrikespolitiska samtal via twitter (?).

Nu när nazister sitter i styrhytten i Kiev och Putin återuppväcker gamla stormaktsfasoner från kalla kriget är det inte läge för liberala EU-floskelmakare och romantiker att spetsa till retoriken utan snarare för gammal god och slipad diplomati. Av den sort som förhoppningsvis Jan Eliasson kan bidra med. Framför allt hoppas jag att samtliga inblandade håller sina huvuden kallare än hetsporren Bildt.