måndag 31 mars 2014

Känner en bottenlös sorg



Igår slogs en 43-årig fyrabarnsfar ihjäl i Helsingborg. Enda skälet; han bar fel lags färger. En fotbollssupporter på väg till allsvensk premiärmatch en solig söndagseftermiddag. Det ska inte behöva vara annat än en stund av glädje och njutning. Av kärlek till det egna laget och av kärlek till fotbollen. Allt det där känns nu oerhört besudlat.

Jag är själv djurgårdare och har varit så länge jag kan minnas. 1970 började min far ta med mig till Stadion och Hovet för högtidsstunder med de blårandiga, de gul-röd-blå. Jag har sett flera hundra matcher sedan dess och är nu en 53-årig tvåbarnsfar. Det kunde mycket väl ha varit jag som drabbats av det vettlösa våldet som har åtföljt fotbollen och ishockeyn alltför länge.

Jag har varit i någon sorts chocktillstånd och förlamning sedan jag nåddes av nyheten om den här händelsen igår. Jag har tvekat också om jag verkligen skulle skriva om den. Jag känner mig för involverad och jag har också en märklig känsla av skuld. Men mest av allt känner jag en blytung, djup sorg.

En sorg för en familjs förlust av en far/livskamrat. Älskad och respekterad som jag har förstått. Ingen huligan eller slagskämpe.

En sorg för att den sport jag älskar så, fotbollen, känns så meningslös just nu.

En sorg för att mitt älskade lag, Djurgården, än en gång är involverat i våldsamheter och bråk. 

Tydligen hade ett gäng huliganer som kallade sig djurgårdare gjort sig skyldiga till förstörelse och misshandel av kroggäster på en pub i Helsingborg på lördagskvällen. Vet inte om det hade någon som helst koppling till attacken mot 43-åringen (som inget hade med krogbråket att göra) men allt är uttryck för den totalt vettlösa våldskultur som jag har sett flera gånger på nära håll och som är en del av supporterkulturen kring flera storstadslag.

Jag känner också en skuld i detta. Jag har sett det här våldet alltför många gånger. Hållit mig utanför, dragit mig undan, skakat på huvudet och svurit tyst. Jag känner mig delaktig i den tribalisering som göra att färgen på en halsduk kan bli tillräckligt skäl för att släcka en medmänniskas liv. Stammen (”tribe”) samlas kring attributen och håller sina sköldar mot fienden. Det är vi mot dom och vi är en enhet. Samtidigt som det är styrkan i klubbkänslan (vad annat får både Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt att studsa och hoppa av glädje åt samma sak än ett djurgårdsmål?) är det också det som ger näring åt hatet och de våldsamma utfallen. Hela den subkulturen känns nu bara smutsig och pinsamt primitiv. Jag skäms över att vara en del av den.

Jag slits isär av känslor just nu. Ena stunden känns det meningslöst att fortsätta gå och se på fotboll. Men i nästa känner jag att jag måste och att om vi ”vanliga” supportrar slutar att gå blir det ju bara huliganerna kvar.

Kärleken till laget, klubben och sporten är så obegripligt stark. Jag kan omöjligt förklara den. Den gör mig lite rädd när jag tänker på att den fullständigt obegripliga våldsamheten kan ha en koppling till de här känslorna som jag själv har för en idrottsförening.

Men mest av allt känner jag bara en bottenlös sorg.

söndag 30 mars 2014

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: att hejda högerpopulismens framgång



En liten diskussion om EU-valet uppstod häromdagen vid middagsbordet. Tonårssonen som kommer att få rösta tyckte det kändes meningslöst att göra det medan tonårsdottern (som tyvärr inte får rösta än) tyckte att det väl vore bra att rösta om inte annat för att hindra Sverigedemokraterna att komma in i parlamentet. Det går helt i linje med vad jag ser som ett av fyra huvudskäl att rösta i EU-parlamentsvalet den 25 maj.

Den framgång Sverigedemokraterna (SD) har haft på senare år är ju ingalunda någon isolerad svensk företeelse. Högerpopulistiska vågor har sköljt över Europa i flera mindre svall ända sedan 1980-talet och flera högerpopulistiska partier tillhör numera det etablissemang som de initialt kritiserat som fjärmat från folket och skapande ett gap mellan makteliten och folket. Vad som nu börjat hända är istället att de sakta men säkert försöker göra sina förenklade resonemang om exempelvis invandring till norm. Det som tidigare betraktats som radikalt börjar sakta normaliseras. Några stickprov på Tobias Billströms uttalanden de senaste två åren skulle kunna räcka som indikation på detta. Sverigedemokraternas tvättande av byk är ett annat fenomen som är utslag för den här normaliseringen från andra hållet. SD närmar sig diskursens centrum men förskjuter det samtidigt åt sitt eget håll. 

Statsvetaren Klaus von Beyme kallar utvecklingen under 2000-talet för en fas – legitimacy phase - när högerextrema partier etablerar och legitimiserar sig genom att mer medgörligt medverka i de etablerade politiska institutionerna och slipa på retoriken för att få utrymme i debatten. Det vi ser i Sverige med SD visar åtskilligt av de här fenomenen som beskrivs av von Beyme.


Högerpopulism är den samlande benämning jag använder här. Mest i brist på mindre avgränsande begrepp eftersom jag vill mena att de här partierna har olikheter som oftast handlar om olika nationella eller regionala kontexter i vilka de verkar (svårigheten med begreppen finns det en ganska bra artikel om här).
 
I vilket fall som helst har EU:s länder numera en flora av högerpopulistiska partier som ligger mellan ren fascism och mer nationalistisk-konservativa värderingar. Dessa kan i vissa stycken ligga en bra bit ifrån varandra, men det finns ett gemensamt stråk av misstänksamhet mot eliten (gapet till folket), misstänksamhet/avsky mot/för invandrare, en mer eller mindre fanatisk nationalism (ibland ren rasism, ibland inte), en misstänksamhet eller fientlighet mot internationella organ som EU och FN, misstänksamhet/avsky mot feminism, multikulturalism och i de flesta fall någon mer specifik grupp (judar/muslimer/romer/svarta) vilket på senare tid oftast har blivit mot islam som religion och muslimer i allmänhet (ibland, som med SD, inväxlat mot en tidigare antisemitism eller annan mer uttalat rasistisk aversion). Det finns ett oerhört tydligt ”vi mot dom” i dessa partiers ideologier och drivkraft vilket också gör deras polariseringskraft så bekymmersamt stor.

I EU finns flera av dessa partier representerade och från att ha varit en obetydlig minoritet i utkanten av de etablerade grupperingarna har deras storlek och därmed inflytande ökat avsevärt de senaste valen även om det gått lite upp och ned i olika länder.


Dansk Folkeparti, Lega Nord, PVV (Partij voor de Vrijheid), Sannfinländarna, FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs), Front National, Vlaams Belang, Jobbik, Gyllene Gryning, UK Independence Party, med flera (användbar lista från The Economist finns här), är kända namn och mer eller mindre etablerade nationellt och i EU-parlamentet. Utanför EU finns norska Fremskrittspartiet och Schweiziska Folkpartiet som visar att det inte heller handlar om någon isolerad EU-företeelse. Snarare ser vi en tendens inom den industrialiserade västvärlden (i USA finns den konservativa republikanska falangen som absorberar mycket av de här idéerna).




Franska Nationella Frontens framgångar är ett bra studieobjekt om man vill förstå den populistiska nationalisthögerns utveckling parallellt med globalisering och ökad EU-integration.
I mini-format berättar den lilla franska staden Henin-Beaumont om den europeiska ekonomiska och politiska krisen. Detta har Olle Svenning i Aftonbladet noterat och skrivit om. 


Nedlagda gruvor, arbetslöshet kring 20 % och skattehöjningar till följd av den ökande skuldbördan för den lilla franska staden har sakta men säkert eroderat människors tilltro till socialdemokratin och fört deras tankar i riktning mot NF:s förenklade verklighetsbeskrivning om invandrare som tar jobben och suger åt sig bidragspengar. Etnicitet och nationalism görs till skiljelinjen i politiken när inte längre den gamla – klassmotsättningarna – fungerar. Det som hänt är att ingen (nästan) längre driver vänsterpolitik med trovärdig emfas. Inte heller är den särskilt realistiskt genomförbar när fri handel och fria kapital- och arbetskraftsrörelser över gränserna är den allt överskuggande doktrin som driver globaliseringen och EU. 

Svenning formulerar saken lite mer tillspetsat när han säger att; ”Hollande blev ett av offren för det numera omöjliga socialdemokratiska uppdraget att civilisera kapitalismen för att nå mer av social rättvisa”. 

I alla händelser har EU:s utvidgning från 15 till 28 stater under 2000-talet åtföljts av en högervåg som innehållit allt från traditionellt konservativa partier till de rent högerpopulistiska vilket har noterats under vägen på många olika håll och i olika forum.


Det tål att fundera över orsaken/-erna till detta. Något isolerat EU-fenomen är det inte fråga om även om EU har varit en institution som triggat fram mycket av de här nationalistiska strömningarna. Det har dock inte hindrat att en gruppering i EU-parlamentet av högerpopulistiska partier, ITS (Identitet, tradition, suveränitet), bildades i januari 2007. Den upplöstes sedan senare samma år då den gamle italienske diktatorn Mussolinis dotter uttalat sig negativt om rumäner vilket fick det Storrumänska partiet att kliva av gruppen som därmed blev för liten för att ha status som grupp i EU-parlamentet. Den kallades under sin korta tid för ”tokgruppen” och andra öknamn.  


Nu vill bland andra franska Nationella Fronten bilda en ny högerextrem gruppering, EAF, som troligen också SD kommer ansluta sig till om de får plats i parlamentet. Det är inte nödvändigt att tillhöra en gruppering i parlamentet. Men det ger ekonomiska och administrativa fördelar som inte är på något vis obetydliga.


Sverigedemokraterna satsar stort på att slå sig in i Europaparlamentet, det ska man ha klart för sig. Om de lyckas kan de också komma att ha sällskap av flera meningsfränder än där finns i nuläget.

Slår prognoserna in kommer de här högerpopulistiska partierna tillsammans få omkring 76 stolar i parlamentet. Det är tio procent av parlamentet och kan jämföras med Sveriges 20 stolar totalt. 


Det är illa nog. Men det som - enligt min mening - är mer bekymmersamt är den normalisering av invandringsfientlighet och främlingsfientlighet som de här högerpopulistiska partierna åstadkommit. Det som ”inte får sägas” i etablerade medier sägs nu hela tiden och etablerade politiker som nämnde Billström och brittiske David Cameron, för att nämna endast ett par, visar återkommande prov på vad jag menar. I synnerhet Cameron tycks alltmer ha profilerat sig som hårdnackad nationalist med populistisk inställning till alla invandrare, från papperslösa till skattebetalande gästarbetare. 


Orsakerna till högerpopulismens framgångar är djupliggande och inget som kan undanröjas i en handvändning. Men kortsiktigt kan det faktiskt gå att begränsa deras inflytande med hjälp av röstsedeln.

Därför tänker jag att det är viktigt att rösta grönt i EU-valet om man är av den åsikten att människor inte ska ställas mot varandra och vänder sig emot spridandet av hat och fördomar och istället vill se ett öppet och humant Europa, som det står formulerat i Miljöpartiets EU-valmanifest.


Därför tänker jag att min dotters skäl för att rösta i EU-valet (om hon hade fått) är minst lika gott som något och jag tillåter mig att citera henne:

”Om flera röstar på något annat så minskar risken att SD får plats i EU”