DO och diskrimineringsfrågorna – regeringens bristande kunskap och förståelse för diskrimineringslagen

Jag fortsätter här min granskning av regeringens hantering av DO och diskrimineringsfrågan. Som jag tidigare skrivit hade den granskningsrapport som Riksrevisionen nyligen publicerat, ”DO och diskrimineringsfrågorna”, inte mycket att säga om regeringens hantering av myndigheten och diskrimineringslagen. I mitt förra inlägg skrev jag om regeringens bristande stöd för den nya DO-myndigheten som gavs vid dess start 2009 och under de första två åren då ärendetillströmningen var som störst. Jag fortsätter här med att gå igenom regeringens bristande kunskap om eller förståelse av den nya diskrimineringslag som regeringen själv drivit igenom.


Tillsyn av aktiva åtgärder

Strax efter att regeringen förflyttade chefen för DO, Katri Linna, till andra arbetsuppgifter i Regeringskansliet ändrades myndighetens regleringsbrev. DO gavs i detta i uppdrag att minska ärendebalansen och att särskilt redovisa myndighetens arbete med aktiva åtgärder. I ett pressmeddelande säger ansvarige ministern Erik Ullenhag att regeringe därigenom vill ”markera att både DO:s arbete med enskilda personers anmälningar om diskriminering och myndighetens förebyggande insatser mot diskriminering är centrala beståndsdelar i kampen för allas lika rättigheter i Sverige”.

Reglerna om aktiva (förebyggande) åtgärder i diskrimineringslagen handlar om planer och lönekartläggningar som arbetsgivare ska genomföra och DO förväntas utföra tillsyn av detta. Det hör dock till saken att kraven mildrades i och med den nya diskrimineringslagen och krav på årliga planer blev istället att sådana skulle göras vart tredje år. Dessutom undantogs arbetsgivare med färre än 25 anställda från kravet. Regelförenkling och tvivel om åtgärdernas effektivitet låg bakom lagändringen, framgår det av regeringens proposition om lagen. En särskild utredare (SOU 2010:7) konstaterade också att det inte gått att styrka effekterna av kraven på aktiva åtgärder.

Det var alltså den sittande regeringen som var drivande i att ändra lagen och att då kräva att nya DO omedelbart vid bildandet ska kasta sig över denna uppgift förefaller tämligen underligt. Arbetsgivarna som författat sina planer under 2008 bör ju rimligen då ha tid på sig till 2011 att göra nya planer och kartläggningar. Företrädare för DO anser, framkommer det i Riksrevisionens granskningsrapport, att arbetet med aktiva åtgärder är resurskrävande och svårt att bedriva effektivt. Att då prioritera ärendehandläggningen förefaller tämligen naturligt och som ett klokt beslut med tanke på den negativa ärendebalansen och den kraftiga tillströmningen av ärenden som inkom till DO under de två första åren (se tidigare inlägg).


Dubbla budskap

Kritik mot att DO nedprioriterat de aktiva åtgärderna kom från vänster i riksdagen och från tidigare Jämställdhetsombudsmän. Bland annat inkom ett brev 22 november 2010 till arbetsmarknadsdepartementet (Diarienummer A2011/210/DISK) från Lena Svenaéus, tidigare JämO och dåvarande medlem av DO:s rådgivande råd, med synpunkter på arbetet med aktiva åtgärder. Hon avslutar med att säga att problemet väl är att ”det numera är blanka regleringsbrev – annars skulle väl departementet gett uppdrag och krävt resultat i fråga om DO tillsynsskyldighet”.

Slutligen kan till detta läggas det som Erik Ullenhag yttrar i den interpellationsdebatt han hade med Josefin Brink (v) i riksdagen 18 januari 2011 där just tillsynen av aktiva åtgärder togs upp och där Ullenhag klargjorde att de inte kunde ändra i regleringsbrevet med hänvisning till ombudsmannens oberoende ställning. Möjligen har just det brev som Brink refererade till i denna debatt (från Lena Svenaéus) gjort större intryck på Ullenhag än han låter påskina i debatten med Brink? Det vore i sig uppseendeväckande då det dels, i så fall, varit ett dokument som i arkivet rubriceras som ”Brev från allmänheten” som varit styrande för regeringens agerande och dels för att de i så fall tagit intryck av kritik från vänster och därmed underkänner den lag de själva bidragit till att utforma, lansera och besluta om i riksdagen.

Regeringen brast alltså även här i stöd till myndigheten och den nya lagen. Men det är ändå mer sannolikt att det fanns andra partipolitiska skäl till att den 1 februari 2011 göra just det ingrepp i DO:s oberoende ställning som Erik Ullenhag den 18 januari 2011 i riksdagen bedyrade var så otänkbart. Om det skriver jag i mitt nästa och sista inlägg om DO och diskrimineringslagen.


Tidigare inlägg i frågan på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna-och.html

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna.html

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/02/diskrimineringsombudsmannen-myndigheten.html

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/diskrimineringslagen-hogst-oklart.html

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/hog-tid-att-reda-ut-folkpartiets.html