Titeln på det här inlägget är också titeln på den granskningsrapport av Riksrevisionen som publicerades idag den 8 mars. Den sägs syfta till ”att analysera orsakerna till att Diskrimineringsombudsmannen (DO) initialt har haft problem att genomföra hela sitt uppdrag på ett sätt som motsvarar förväntningarna”. Det framgår inte vems förväntningar men man får förmoda att det är lagstiftarnas som avses.
Det första intrycket av rapporten, efter att ha skummat igenom den och läst rekommendationerna, är besvikelse. Den upprepar Statskontorets slutsatser i den myndighetsgranskning som gjordes förra året och stirrar sig blind på myndighetens inre effektivitet. Titeln på rapporten antyder också att fokus är riktat mot DO. Under det att granskningen pågick titulerades arbetet ”Statens arbete med diskrimineringsfrågor” vilket väckte en viss förhoppning om att ett större grepp om fältet var att vänta. Av detta blev alltså inte mycket. Regeringe rekommenderas att följa upp DO:s arbete, vilket är föga uppfinningsrikt. Min uppfattning är snarare att hela diskrimineringsområdet har ett styrningsproblem och att effektivitetsrevisorerna borde ha tagit ett rejält kliv in i Regeringskansliet för att hitta orsaker till problemen som den nya diskrimineringsmyndigheten har haft. Det är i det ansvariga departementets korridorer de borde ha spenderat det mesta av sin tid.
Det har tagit ett helt år att få fram rapporten och rekommendationerna stannar i stort sett vid att uppmana myndigheten att fortsätta det arbete som redan påbörjats med att utveckla myndigheten. Riksrevisionens rapport uppehåller sig mycket vid myndighetens prioriteringar. Något som i mycket hög grad har styrts av departementets fokus på ärendebalanserna. Det framkom ju också tydligt när regleringsbrevet skrevs om för ganska precis ett år sedan.
När jag säger styrningsproblem menar jag inte heller bara den handgripliga styrning som regeringen demonstrerade när man avsatte chefen för myndigheten för ett drygt år sedan och ändrade regleringsbrevet. Styrning är också hur man organiserar Regeringskansliet och hur aktivt myndigheten får stöd för att utföra sina uppgifter och utveckla sin verksamhet. Det vill säga vilken legitimitet regeringen tillför sin myndighet.
Placeringen av myndigheten i arbetsmarknadsdepartementet signalerar för det första en underordnad roll för diskrimineringsfrågorna. Den tidigare placeringen under integrations- och jämställdhetsdepartementet var kanske inte klockren men klart mer logisk än den nuvarande som signalerar att diskrimineringsfrågorna i första hand skulle höra ihop med arbetslinjen. Förvisso har nu Erik Ullenhag titeln integrationsminister, men alltså inget eget departement. Det skulle dessutom ha varit välgörande för diskrimineringsfrågor om ett departement för mänskliga rättigheter hade inrättats istället. Det skulle ha placerat fokus på diskrimineringsfrågorna på ett helt annat sätt. Men ett än större problem bottnar i de ansvariga personernas attityd till frågorna och den partipolitiska linje som de driver i departementet.
Som det nu är hamnar integrationsministern i ständig konfrontation mot diskrimineringslagen. Nu senast genom ett utspel om föräldraförsäkringen och att den inte skulle gälla fullt ut för dem med barn födda utomlands. Hur det skulle genomföras utan att bryta mot diskrimineringslagen verkar han inte ha reflekterat över. Tidigare har han (och andra ledande folkpartister) pläderat för slöjförbud och återkommer ständigt till frågan om att det måste gå att utfärda ett generellt förbud, vilket ju vore ett brott mot diskrimineringslagen. När regeringen ska till att lägga fram förslag om att bredda skyddet mot åldersdiskriminering går han ut och åberopar praktiska hinder för att inte låta detta breddade skydd omfatta krogar som utestänger yngre vuxna.
De här ständiga utspelen som motarbetar intentionerna i diskrimineringslagen underminerar myndigheten DO:s arbete. Utåt signalerar det att myndigheten kanske driver en egen linje som går emot regeringens och att myndigheten borde skärpa sig och rätta in sig i ledet. Inåt signalerar det en osäkerhet för myndigheten hur den förväntas agera. Ska den se till att lagen följs eller lyssna till regeringens förmaningar och tyckande?
Jag ska nu läsa Riksrevisionens granskningsrapport lite noggrannare och kommer om någon dag tillbaka med min egen alternativa lilla rapport. Den kommer att beröra regeringens ambivalenta behandling av diskrimineringsfrågorna och därför analysera problemen för DO genom att titta mycket noggrannare på vad som händer i kontaktytan mellan departement och myndighet... och vad som inte händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar