Häromdagen skrev jag om Riksrevisionens granskningsrapport om Diskrimineringsombudsmannen (DO) och diskrimineringsfrågan. En besvikelse kunde jag konstatera efter att ha skummat igenom innehållet och läst rekommendationerna. I korthet rekommenderas DO att:
• Fortsätta det påbörjade arbetet med metodutveckling och analys för att få
kunskap om diskrimineringens utbredning
• Slutföra arbetet med myndighetens strategiska inriktning
• Arbeta i enlighet med sin strategiska inriktning och sina prioriteringar
Regeringen rekommenderas något förkortat att:
• Följa upp DO:s arbete med metodutveckling och analys
• Följa upp att DO tar fram en strategi och prioriteringslista
• Följa upp DO:s verksamhet enligt strategin och prioriteringarna
Det är i stort sett ett nytt regleringsbrev Riksrevisionen skissar på här och ingen kioskvältare precis. Det är lite märkligt efter ett års granskning och tråkigt för diskrimineringsfrågan som skulle behövt ett lyft. Det finns inga som helst kritiska reflektioner över regeringens agerande i förhållande till DO och diskrimineringslagen. Riksrevisionens granskare har stirrat sig blinda på myndighetens inre effektivitet och verkar inte ha lagt ned någon som helst kraft på att kritiskt granska regeringens styrning av myndigheten och den skyldighet regeringen har att tillse att nya lagar får genomslag och efterlevs (1 kap,6 § RF).
Jag kommer att skriva ett par inlägg om detta eftersom det finns en hel del att säga. Denna gång om utgångspunkten för den nya myndigheten DO. Alltså vilken (brist på) stöttning den fick från starten.
Fyra myndigheter blir en
DO blev till genom en sammanslagning av de fyra tidigare myndigheterna JämO, HomO, Handikappsombudsmannen och (Etniska) DO. Riksrevisionens granskningsrapport nämner en del av de problem som är klassiska vid organisationsfusioner. Olika organisationskulturer, olika sätt att handlägga, olika syn på prioriteringar och förstås olika intresseområden som i den stora myndighetsformen måste vidgas. Att detta är en mödosam process och att den måste få ta tid bör Riksrevisionen vara väl bekanta med eftersom de själva kom till genom sammanslagning av Riksrevisionsverket och Riksdagens Revisorer och hade ett antal stormiga år efter starten 2003. En tidigare styrelseordförande för Riksrevisionen, Eva Flyborg (f.ö. folkpartist), förklarade vid en utfrågning i riksdagen att Riksrevisionens initiala problem var helt normala för en organisation som går igenom en fusionsprocess och att det kan ta fem år innan en ny organisation har satt sig.
En av Riksrevisionens anmärkningar i rapporten är att dessa fusionsproblem har underskattats. Men det framgår inte klart av vem. Däremot framgår det att DO och regeringen haft olika uppfattningar om vilken storlek på anslaget som borde vara tillräckligt. Regeringen har tillskjutit samma summa som de sammanslagna myndigheterna totalt hade tidigare för den nya myndigheten DO. Detta ansågs tillräckligt och integrationsministern Ullenhag förväntade sig alltså omedelbara effektivitetsvinster.
... med ny lag och nya diskrimineringsgrunder
Som framgår av Riksrevisionens granskning hade DO en ny lag att sätta sig in i och nya diskrimineringsgrunder hade kommit till. En enorm ökning av antalet individanmälningar under de två första åren (2009-2010) och ett stort antal ärenden som ärvts från de gamla myndigheterna gjorde arbetsbelastningen onormalt hög eftersom resurstilldelningen blev oförändrad. Dessutom tillämpades lagen om anställningsskydd och regeln om fullständig övergång av verksamhet vid bemanningen av den nya DO. Det ledde till att medarbetare utan erfarenhet av handläggning fick syssla med sådana uppgifter. Det fanns också olika uppfattningar om hur handläggandet skulle gå till och olika rutiner på de gamla myndigheterna. Ett nytt krånglande diariesystem bidrog också till svårigheterna. I detta läge hade regeringen kunnat skjuta till ytterligare medel, vilket inte skedde.
Prioritering av ärendehandläggning
Som följd av den väldiga ärendetillströmningen och de barnsjukdomar som nämnts här fick myndigheten kraftigt negativ ärendebalans. Kritik från JO och från mediehåll för långa handläggningstider gav också kraftiga signaler till myndigheten var prioriteringen skulle läggas. Som Riksrevisionen också tar upp inleddes därför också ett systematiskt arbete under 2010 för att utveckla ärendehandläggningen och av årsredovisningen för 2010 framgår också en kraftig förbättring.
Enligt en plan framlagd under 2010 skulle också arbetet med förbättringen av ärendehandläggningen följas upp under 2011. Trots detta tar regeringen beslutet att, tre veckor före årsredovisningens publicering, sparka chefen för myndigheten och göra tillägg i regleringsbrevet rörande ärendehandläggning. Motivet för förflyttningen av myndighetschefen Katri Linna var ”långa handläggningstider” och lite mer kryptiskt ”den sammantagna bilden”.
Ett alternativ i detta läge hade naturligtvis varit att stötta myndigheten och dess chef i ett läge som helt uppenbart var utöver det normala. Regeringen gjorde tvärtom. Uppenbart under intryck av mediernas buller och kritiska röster från gamla Jämställdhetsombudsmän men också drivna av en egen partipolitisk agenda som helt klart underminerat myndighetens ställning och den nya diskrimineringslagens genomslagskraft. Detta återkommer jag till i ett kommande inlägg.
Tidigare inlägg i frågan på denna blogg:
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/02/diskrimineringsombudsmannen-myndigheten.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/diskrimineringslagen-hogst-oklart.html
http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/hog-tid-att-reda-ut-folkpartiets.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar