Jag
skrev härom dagen om del 1 och 2 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin. Jag har nu hunnit se del 3 av Oliver Stones intervjuserie
med Vladimir Putin, som har kritiserats från flera håll för att vara
Putin-propaganda. Erik Thyselius, ledarskribent i SvD, sällade sig till
kritikerkören häromdagen. ”Missvisande Putinporr” som ”följer samma narrativ
som Kreml pumpar ut i sina propagandakanaler…allt rena lögner, så klart”, säger
Thyselius. Just detta med ”så klart” är åtminstone för mig väldigt
provocerande. Vill man inte ens pröva det som sägs utan dömer ut ”allt” som
”lögner” har man helt underkänt spelregler för intellektuella samtal. Det är
inte särskilt mycket här i världen som är helt svart och vitt, utan sanningen
ligger någonstans mitt emellan och på flera plan. Dessutom måste man kunna
sätta sig in i en annan människas perspektiv. Annars blir varje analys omöjlig,
så som jag ser det. Så vad innehöll då tredje delen av intervjuserien? Kan
Putins utsagor möjligen granskas vart och ett för sig?
Den tredje delen uppehöll sig en hel del kring Ukraina. Ett
ämne som jag anser mig ha rätt goda kunskaper om efter att ha studerat landet i
några år och spenderat ett halvår i förra vintern. Till min hjälp har jag också
i detta inlägg (se mitt förra) om intervjuserien Michail Zygars bok ”Männen i
Kreml – Inifrån Putins Hov”. Zygars bok är mycket Putinkritisk och författaren
har intervjuat en mängd nyckelpersoner bakom kulisserna som ger en spännande
inblick i spelet i maktens korridorer kring Kreml. Om allt är helt sant är
omöjligt att bedöma, men det är i vart fall sannerligen ingen Putin-propaganda,
utan snarare tvärtom. Så vad säger då Putin? Det vore alltför långt att här gå
igenom allt men en del punkter är ändå intressant att beröra.
1) När Ukraina blev självständigt påbörjades en ”ännu
vildare [än i Ryssland/min anm] privatisering och plundring av statlig egendom.
Levnadsstandarden sjönk omedelbart. Regeringar avlöste varandra, men för
vanligt folk ändrades inget”, säger Putin. I förlängningen av resonemanget
menar han att folk tröttnade på ”godtycket” och ”vansinniga korruptionen” och
på att vissa berikade sig medan de flesta utarmades, och att det var i huvudsak
detta protesterna på Majdan handlade om. Folk trodde och hoppades att ett
närmande till EU skulle rädda dem från deras egna politikers oförmåga och
korrumperade klåfingrighet.
Ja, att det var fullständigt kaos i Ukraina på 1990-talet
och i synnerhet under de första åren efter självständighetsförklaringen 1991 är det ingen som på allvar kan förneka.
Inflationen låg ett tag på tusentals procent och människor klarade livhanken
ofta endast tack vare den där lilla kolonitäppan eller trädgården som många
har. Tanter och farbröder drog sina speciella vagnar till torgs för att sälja
morötter, potatis eller annat hopskrapat från hemmet (det gör de för övrigt
fortfarande). De där vagnarna fick öknamnet ”Kravtjutjka” efter dåvarande
presidenten Kravtjuk som alltså fick symbolisera kaoset och fattigdomen. För de
flesta. Oligarkerna däremot roffade åt sig och slogs om tårtbitarna öppet på
gator och torg. Många ukrainare har berättat för mig hur mord begicks öppet i städer över hela landet. Oligarkernas makt och korruptionen är precis
det Ukraina brottats med alltsedan dess och fortfarande inte har fått bukt med.
Ukrainska presidenten Porosjenko är en av oligarkerna, helgonförklarade Julia
Tymosjenko en annan, och så har det fungerat från början i Ukraina. Det torde
vara svårt att säga att Putins beskrivning av läget misstämmer med
verkligheten. Jag har dessutom talat med flera unga ukrainare som var med vid
Majdan under protestvintern 2013/14 och de bekräftar i stort sett bilden Putin
ger. Det vill att säga protesterna i grund och botten handlade om en uppdämd
trötthet på politiker och oligarker (som sagt ofta desamma) och att EU sågs som
en räddning.
2) ”Ukraina och Ryssland har alltid haft gemensam ekonomi
med unika ekonomiska förbindelser” och den ryska marknaden har alltid legat
”öppen för ukrainska varor”, säger Putin. Ett ukrainskt EU-inträde skulle
alltså ge EU en bakdörr in i på den ryska marknaden och desavouera allt som
Ryssland förhandlat fram med WTO gällande frihandel under 17 år, menar Putin
vidare. Han säger också att de föreslog ”trepartsförhandlingar”, det vill säga
att Ryssland fick ett ord med i laget i förhandlingarna mellan EU och Ukraina.
Som Putin här säger kunde Ryssland acceptera att Ukraina gick med i EU, men
”ville inte betala för det”. Propån om trepartsförhandlingar ”avslogs bryskt”,
säger Putin.
Ja, det stämmer att Ukraina och Ryssland haft ett liknande
förhållande som de nordiska länderna i sina relationer. Men precis som i
förhållandet Sverige och Finland är alltid storebror mer benägen att kalla den
mindre för broderfolk, och den ekonomiska relationen har till en betydande del
styrts av den ryska energi-exporten till Ukraina, men det finns inte mycket att
invända i övrigt mot Putins bild som ju är ett ryskt perspektiv på Ukrainas
EU-förhandlingar. För en nation en fullt naturlig reaktion på händelser i ett
viktigt grannland. Detta med trepartsförhandlingarna bekräftas för övrigt av
Zygar som i sin bok hävdar att det var detta förslag som dåvarande ukrainske
presidenten Janukovytj lade fram i Vilnius den 28 november 2013, istället för att där skriva under
avtalet med EU som det var tänkt. Zygar bekräftar också att det
helt avfärdades av EU.
3) Den stora krisen i Ukraina började med att Janukovytj
tillkännagav att undertecknandet av EU-avtalet skjutits upp (det vill säga inte
för all framtid).”Istället för att försöka förstå vad som pågick, stödde de
statskuppen”, menar Putin vidare, om EU:s och USA:s roll i händelsekedjan under
Majdandemonstrationerna vintern 2013/14.
Ja, att det handlade om en uppskjuten påskrift av avtalet är
inget kontroversiellt. Men tålamodet hos folk var - av de skäl som angavs i
punkt 2 här - kort, och protesterna tilltog. Janukovytj gjorde också misstaget
att, den 30 november, skicka bryska kravallpoliser (Berkut) till Majdan för att
rensa platsen. De använde då i och för sig inga grövre metoder än vad som
användes låt säga i Hamburg i somras mot de tusentals demonstranterna där, men
det blev en tändande gnista för folk som annars kanske inte hade brytt sig
nämnvärt. Slutet av detta långt utdragna drama, det vill säga Janukovytjs flykt
ur landet och den radikala regeringsombildningen, kallar alltså Putin för
statskupp. Det kan diskuteras dock och om man ska bedöma det ur rent
konstitutionell synvinkel har jag hört röster som argumenterat både för och
emot statskuppsbeskrivningen med hänvisning till konstitutionen. Det borde i
vart fall inte kunna bestridas att maktskiftet skedde under kuppliknande former
(?).
4) Vad gäller just denna våldsamma avslutning på
Majdan-dramat lägger Oliver Stone orden i munnen på Putin, vilket alltid är
olyckligt i intervjusammanhang. Vad är det exakt som Putin anser när han säger
”det stämmer” till intervjuarens påståenden? Putin säger hur som helst att han,
efter påtryckningar från EU/USA, försökt påverka Janukovytj att inte ge order
om skarp eld mot demonstranterna. Själva skulle de (EU/USA) göra allt de kunde
för att förmå demonstranterna att lämna torget i god ordning, enligt Putin. Han
säger sedan; ”Som ni vet tog Janukovytj inte till våld”. Stone frågar också
vilka krypskyttarna var som låg bakom uppemot hundra demonstranter och polisers
förlorade liv? Putin säger sig inte veta men antyder att det torde varit någon
som hade intresse av att situationen eskalerade, och att man ”kan ju gissa”. Vidare
i samtalet lägger, återigen, Stone orden i munnen på Putin, och lägger ut
texten om hur Högra Sektorn och andra högerextrema grupper samlades i stora
städer och att de beväpnat sig. Något som Putin då bekräftar att de fick
information om.
Ja, att det gick våldsamt till på Majdan finns dokumenterat
i hundratals filmklipp. Dessa visar också att en del av demonstranterna
varit beväpnade med skjutvapen av olika slag och kaliber även om
molotov-cocktails och stenar var vanligare ammunition från deras sida. Detta dokumenterades också av BBC och andra nyhetskanaler under de våldsamma dagarna
runt 18-21 februari 2014. BBC har också i ett långt inslag som jag har länkat
till i ett par tidigare inlägg kunnat observera åtminstone en krypskytt
placerad i Hotell Ukraina som ligger strategiskt på en höjd ovanför
Majdan-torget. De ukrainska utredarna och politiska företrädare för dåvarande Majdan-oppositionen och Majdan-rörelsen har hela tiden förnekat att det skulle
funnits krypskyttar i Hotell Ukraina, en byggnad som demonstranterna behärskade
och vars reception av dessa användes som
tillfällig sjukvårdsplats.
Varför?
Utredningen som
gjordes om dessa händelser har inte gett några egentliga svar och istället har
bevis undanröjts, bland annat har träd som träffats av krypskyttarnas kulor huggits ned istället för att undersöka ingångshålen i dem, osv.
Varför?
Såväl BBC som tyska
tv-kanaler har också funnit personer som trätt fram och bekräftat att de
rekryterats som krypskyttar av företrädare för Majdan-försvaret. Forskaren Ivan
Katchanovski har också studerat dessa händelser och lyssnat igenom bandad
radiotrafik mellan polisen och demonstrationsledningen som bekräftar att
poliser blev beskjutna under morgonen och förmiddagen den 20 februari 2014.
Något som också förnekats. Det är dock bekräftat att åtminstone 11 poliser
sköts till döds och ännu flera skadades av kulor från skjutvapen. Det
förefaller otroligt att allihop fallit offer för kollegornas eld. Så vilka var
dessa skyttar? Ja, man kan ju gissa, säger Putin. Tyvärr är det allt vi kan göra men för
den som vill fördjupa sig i ämnet hänvisar jag till ett par av mina tidigare
inlägg, som finns
här och
här. De flesta filmklippen är tyvärr inte längre
tillgängliga men inläggen kan säkert tillföra en del för den som glömt vad som hände
eller inte är särskilt insatt.
5) Putin påminner också om avtalet som förhandlades fram den
21 februari med tre utrikesministrar (polska, franska och tyska) som medlare,
och som fastställde att nyval skulle hållas under hösten samma år och hur
maktrelationerna skulle regleras under mellantiden. I utbyte skulle
Majdan-demonstrationen avslutas och demonstranterna lugnt lämna torget. Något
som alltså redan dagen efter bröts från oppositionens sida som motiverade detta
med att Janukovytj skulle ha flytt landet och därför inte kan anses vara
legitim president längre. Enligt Putin ska han istället ha åkt till en kongress
i Kharkiv men jagats ur landet eller tvingats fly då säkerheten inte längre
kunde garanteras. Hans bilkortege skulle exempelvis ha blivit beskjuten enligt
Putin. Med rysk hjälp tog han sig sedan till Krim och därefter till Ryssland.
”Sålunda var det inget mindre än ett maktövertagande med våld”, menar Putin.
Här börjar det bli mer tveksamt med sanningshalten. Att ett
avtal skrevs under av Janukovytj och Majdan-oppositionens politiker är ju helt
klart och att detta inte mottogs gillande av demonstranterna på torget är också
väl dokumenterat. En ung man vid namn Volodomyr Parasiuk - som på senare tid
gjort sig en politisk karriär men som då var helt okänd - hoppade upp på scenen
när oppositionspolitikerna tillkännagav överenskommelsen med Janukovytj. Han höll ett flammande tal i vilket han uppmanade demonstranterna att vägra godkänna avtalet, och hotade med våld om
inte presidenten avgått under morgondagen (dvs 22 februari). Detta är väl
dokumenterat och något jag skrivit om mer i detalj
här.
Vad säger då Michail Zygar om dessa händelser? Ja, han
påstår sig i alla fall ha ganska detaljerade uppgifter om vad som skedde. En
brist i hans bok är emellertid att han inte anger källor, vilket gör det
osäkert att veta vem som påstår att samtal och resonemang förts på ett visst
sätt, eller hur Zygar kan ha rena citat från telefonsamtal och andra förtroliga
samtal? Men Zygar har knappast några avsikter att dölja något som skulle kompromettera
Putin åtminstone. Det är en sorts försäkran mot ”propagandabilden” men förvisso också en varning om att Zygar kanske överdriver åt andra hållet istället. Men
intressant att notera ändå är hans beskrivning av samma händelser. Enligt hans
berättelse hade Janukovytj täta telefonkontakter med Putin under dessa
krisdagar och Janukovytj lär ha bedyrat att han hade läget inom kontroll, t.o.m. fortfarande den 21 februari när avtalet med oppositionen undertecknats och runt
hundra människor mist livet dagen före. Han ska också ha berättat för Putin att
han tänkte åka till Kharkiv på kongress. Något som, enligt Zygar, ska ha fått
Putin att gå i taket; ”Vad ska du där och göra? Stanna kvar på plats! Du håller
på att förlora kontrollen över ditt land. Plundrare drar fram i Kiev. Har du
blivit galen?”, lär Putin ha skrikit (hur nu Zygar vet detta som sagt). Zygar
menar att Putin aldrig litat på Janukovytj och inte haft några höga tankar om
honom tidigare heller men nu lär ha blivit enormt besviken och irriterad
över den ukrainske kollegans beteende och över att han ”kunde vara så korkad och feg”.
Janukovytj skulle hur som helst ha begett sig till Kharkiv och en kongress som
skulle ha samlat ledamöter från alla nivåer i städer runt om i södra och östra Ukraina och som här skulle resonerat om en federalisering av
Ukraina eller rentav en utbrytning av de östra delarna. Kongressen blev dock
inte av eftersom byggnaden angreps av fotbollshuliganer som stödde
Majdanrevolten. Från Kharkiv lär Janukovytj då ha flytt med sitt entourage i
bil till Donetsk flygplats men blivit hindrad att gå ombord på
sitt plan av vakter på flygplatsen. Presidenten ska då ha fortsatt med bil till Krim och vidare med
helikopter till Ryssland. Det stämmer ganska väl med vad Putin själv säger om
händelseförloppet. Däremot menar Zygar att Janukovytjs bilkortege, i vilken också
talmannen Vladimir Rybak medföljde, inte blev beskjuten. Rybak själv lär ha dementerat den uppgiften, enligt Zygar.
Enligt Kreml blev detta ukrainska drama en vändning i
relationerna gentemot EU. Janukovytj hade ju skrivit under avtalet tillsammans
med de tre utrikesministrarna, beordrat poliserna att dra sig tillbaka från
Majdan och han var ju faktiskt kvar i landet, om än inte i Kiev. Den
händelseutveckling, att oppositionen och EU bara struntade i avtalet som just
skrivits under, sågs av Kreml som ett exempellöst svek och dessutom ett ”direkt
hot mot Ryssland”, skriver Zygar. Dmitrij Peskov, Putins talesperson, lär ha
hävdat att målet för EU och USA var att ”bli kvitt Putin”, att det var ”uppenbart”
att han var till besvär för dem och att Ryssland under Putin sågs som ”alltför
viljestarkt”. Kretsen kring Putin skulle ha känt av detta tidigare men efter
Ukraina ”var allt förändrat”. Peskov lär ha sagt att ”tidigare var
motsättningen förpackad i diplomatisk folie, men nu är folien borta”. Enligt
Putins sätt att se, framkommer det i intervjun med Stone, försöker USA ”upprätthålla
disciplinen” inom EU genom att frammana en yttre fiende, Ryssland. Det handlar
om USA:s grepp om Europa, menar Putin. Det faktum att amerikansk trupp snart
övar på svensk mark motsäger ju inte på något vis detta. Om man nu inte, som
Allan Widman, ser Ryssland som ett sådant oerhört hot mot Sverige att en
NATO-anslutning eller ett NATO-närmande skulle vara nödvändigt. Men det är väl
i och för sig just vad Putin menar, att hotbilden överdrivs av USA för att
skrämma europeiska länder till upprustning och NATO-närmande. Har han alldeles
fel i det?
6) Då har vi kommit till annekteringen av Krim. Var den ett
misstag?, undrar Stone. ”Det var inte vi som annekterade Krim. Folk på Krim
ville tillhöra Ryssland”, är Putins svar. Krims legitimt valda parlament
röstade för att genomföra en folkomröstning om saken och folket röstade för
anslutning till Ryssland, med överväldigande majoritet. De ryska trupperna, som
enligt avtal fick uppgå till 20000 man, såg till att parlamentet kunde arbeta
ostört, då hot fanns från högerextrema grupper mot Krim, menar Putin vidare.
Han menar också att den militära närvaron skapade förutsättningar för folk att tryggt
gå och rösta. Ukraina förlorade mark ”inte på grund av Ryssland utan på grund
av Krimborna som inte ville ha ett nationaliststyre”, hävdar Putin. Angående
marinbasen i Sevastopol säger Putin också något överraskande att hotet mot den
som den ukrainska statskuppen/revolutionen utgjorde inte var avgörande eftersom
de hade en liknande bas under uppbyggnad på ryska fastlandskusten vid
Novorossijsk.
Här kan det ifrågasättas om Putin ärligt är så cool angående
hotet mot Krim som bas som han antyder i intervjun. Enligt Zygar ska Putin
redan vid toppmötet i Bukarest 2008 öppet förklarat att Ukraina skulle riskera
att förlora såväl Krim som östra Ukraina om de gick med i NATO, och med
tiden hade, enligt Zygar, den ståndpunkten utvecklats till en uppfattning hos Putin om att om Ukraina
går med i NATO ”tar vi Krim”. Detta är dock Zygars analys och inga direkta
citat. Men ryska Svarta Havsflottan fick år 2010 arrendet på Krim förlängt i 25
år mot bland annat sänkt gaspris och det är ingen vågad spekulation att detta
var av oerhörd vikt för Ryssland. Enligt Zygar ska Ryssland genom
säkerhetstjänsten FSB gjort anonyma opinionsundersökningar som visade att Krims
befolkning ”var starkt positiv till en möjlig förening med Ryssland”. Sergej
Sjojgu, ryske försvarsministern, fick uppdraget att genomföra annekteringen,
enligt Zygar. Efter att två stora demonstrationer i Simferopol drabbat samman -
en pro-rysk och en tatarisk, som snarare än pro-ukrainsk kanske kan beskrivas
som pro-tatarisk – den 26 februari 2014, skickade Sjojgu in fallskärmsjägare
för att skydda parlamentet och andra strategiska punkter. Det stämmer ganska
väl med Putins redogörelse, fast på en avgörande punkt inte alls. Putin hävdar
att det var trupp som redan befann sig på Krim, och enligt avtal hade rätt att
vara där, som ingrep, och inte ditsända fallskärmsjägare. Hur som helst är det de ”små
gröna männen” det talas om. Enligt Zygar ska också det ryska partiets ledare på
Krim, Sergej Aksionov, ha varit den som provocerade fram bråket utanför
parlamentet den 26 februari för att framkalla behovet av rysk trupp för att
återställa ordningen och tryggheten. Ett antal Afghanistan- och
Tjetjenien-veteraner och andra ryska patrioter ska också ha flugits in för att
agera ”statister”, det vill säga spela ”uppretade Krimbor som krävde att halvön
skulle förenas med Ryssland”. Enligt Zygar var alltså upprorsstämningen en
teater, men han säger också i samma mening att det inte bjöds något motstånd
mot det som skedde eftersom ”nästan samtliga militärbaser på Krim var bemannade
av yrkessoldater som hade rekryterats lokalt” och att ”nästan alla delade en
starkt prorysk inställning och stödde idén om en förening med Ryssland”, och dessutom att
när Putin och Sjojgu kom till Sevastopol på Krim för att fira ”segerdagen” (av
andra världskriget) den 9 maj 2014 var staden full av folk och sjöd av
entusiasm och människor som skanderade ”Ryssland, Ryssland!”.
Min egen övertygelse är att det var Ukrainas NATO-vänliga
attityd snarare än EU-vänliga som fick Ryssland att ta Krim till sig för att
säkra marinbaserna och göra en markering, hit men inte längre. Det torde inte
heller vara något tvivel om att en majoritet av befolkningen önskade en anslutning
till Ryssland, om än långtifrån alla. Men undersökningar som gjordes innan
händelserna 2014 visade en pro-rysk inställning hos majoriteten och
undersökningar som gjorts ett år efter annekteringen visar att en stor
majoritet är nöjda som det är och inte vill tillhöra Ukraina. Detta bland annat
enligt Kenneth Rapoza, amerikansk skribent som tidigare varit knuten till Wall
Street Journal. Han skriver i
Forbes följande:
”The U.S and European
Union may want to save Crimeans from themselves. But the Crimeans are happy
right where they are.”
Så hur mycket krut ska då brännas för att vrida halvön ur
händerna på Ryssland och lämna tillbaka den till det Ukraina som en majoritet
av invånarna ändå inte vill tillhöra? Vore det inte bättre att uppmana Ukraina
och Ryssland att inleda en dialog om Krims framtid. Kanske finns det ekonomiska
uppgörelser att träffa som liknar den som gav lägre gaspriser vid förlängningen
av hyresavtalet för marinbasen i Sevastopol? I alla händelser svävar här Putin
på målet lite när det gäller hela sanningen om Krim, men det finns samtidigt en
helt sann folkvilja hos Krim-borna att tillhöra Ryssland. Främst kanske
undantaget tatarerna, som dock varit förbisedda och undanskuffade både under
sovjetiskt och ukrainskt styre.
7) Östra Ukraina. Alla gillade inte den nya regimen, menar
Putin, och det bör ingen kunna invända emot. Inte heller att dessa var ”rädda
för den tilltagande nationalismen och radikalismen”. Som exempel tar Putin upp lagförslaget
om begränsning av ryska språkets användning i Ukraina som var bland de första
som den nya ukrainska regeringen lade fram, men som senare förvisso drogs tillbaka. Enligt
Putin efter påtryckningar från EU. Det var hur som helst en ”tydlig signal”
vartåt det barkade, säger Putin i intervjun. Folk i Donetsk och Luhansk ”erkände
inte statskuppen” och folk började gripas av polis, enligt Putin, men polisen
gick över på folkets sida. Ukraina ska då ha satt in ”specialstyrkor” och sedan
armén istället för att inleda en dialog med folket i sydöstra Ukraina.
Här bränns det lite igen och frågan om rysk trupp på ukrainsk
mark är åtminstone svårutredd. Det bör kunna tillstås alldeles oavsett vad man
tror. Enligt Zygar ska Putin inledningsvis inte velat ta några avgörande beslut
utan lär ha sagt till en av sina rådgivare att han ville ”låta invånarna i
östra Ukraina ta första steget” och att Moskva först därefter kan ge dem sitt
stöd. Den Antimajdan-rörelse som uppstod i städer som Odessa, Donetsk, Luhansk,
Kharkiv och Dnipropetrovsk (numera Dnipro) bestod, enligt Zygar, av människor
som av egen övertygelse var ”upprörda över makthavarna i Kiev” men att de också
finansierades av lokala oligarker. Att ilskan över den nya ukrainska regeringen, och senare presidenten Porosjenko, varit utbredd i östra Ukraina - med en majoritet ryskspråkiga och etniskt ryska invånare - lär inte ha undgått någon och finns
också dokumenterat i ett stort antal klipp från bland andra amerikanska VICE
News, som är intressanta att
ta del av för den som orkar.
Den som pekas ut som central figur av Zygar är översten Igor
Strelkov som enligt egen utsago var den som ”satte fingret på krigets
avtryckare”. Han samlade ihop ett femtiotal frivilliga på Krim och begav sig
till Slovjansk i Donetsk-regionen för att där inta poliskontoret. Enligt
Strelkovs egen utsago fanns en ”tydlig önskan” hos folk i östra Ukraina att
göra uppror och att de ville ha hjälp med detta. Det var vid Slovjansk som
striderna började på allvar i slutet av maj 2014. Men, som Zygar påpekar, var
det inte två arméer som stod emot varandra utan istället upproriska
Slovjanskbor tillsammans med Strelkovs lilla styrka (kallat ”folkuppbådet”) ställda
mot ukrainska nationalistiska miliser, främst Högra Sektorn anförda av Dmytro
Jarosj. Strelkov uppmanade de ryska makthavarna offentligt att komma till
undsättning men hjälpen uteblev. Enligt Zygar hade Moskva tillräckliga problem
med sanktionerna efter Krim och ”drog sig för att försöka annektera även östra
Ukraina”. Strelkovs mannar drog sig därför ur Slovjansk och for till Donetsk
istället. I augusti hade dock den ukrainska armén börjat röra på sig bättre och
flyttat fram sina positioner i området under det att det ryska sändebudet Vladislav
Surkov for fram och tillbaka till Ukraina för möten med president Porosjenko
för att få till en fredlig lösning. Porosjenko ska dock ha avfärdat de ryska
propåerna - som amnesti åt ”folkuppbådet” och federal ombildning av Ukraina
eller särskild status för Donetsk och Luhansk - eftersom ”hans väljare inte
skulle acceptera det”. På marken var dock ”folkuppbådet” tillbakapressat och
bad än en gång om hjälp från Ryssland. Läget var kritiskt och det såg ut att
vara en tidsfråga innan ukrainska styrkor skulle ringa in de upproriska och
skära av dem från ryska gränsen. Detta skulle frånta ryssarna deras främsta
förhandlingsverktyg, dvs. den både i pengar och människoliv kostsamma konflikten. Alltså
satte försvarsminister Sjojgu, enligt Zygar, in samma fallskärmsjägare som
kastats in över Krim i februari/mars samma år. Genom att hävda att de agerade
egenhändigt och som frivilliga ”semesterfirare” gick in i Ukraina kunde
Ryssland undvika att bli anklagade för brott mot internationella
överenskommelser och att agera med militär trupp utan krigsförklaring. Dessa
fallskärmsjägare ska också ha kastats in i slaget om Debaltseve vintern 2014-15
som var en viktig delseger för utbrytarrepublikerna med tanke på stadens strategiska
läge. Igor Strelkov blev också snart hemkallad till Ryssland och styret över
utbrytarrepublikerna överlämnat till lokala pro-ryska förmågor. Enligt Zygar
till Strelkovs stora besvikelse. Han hade hoppats på en annektering av östra
Ukraina men menade att sändebudet Surkov ”med full kraft” drivit tillbaka Nya
Ryssland (han säger här troligen Novorossija som grovt sett är sydöstra
Ukraina) ”tillbaka in i Ukraina” i utbyte mot att Krim erkändes som ryskt.
Sammantaget en teori om ett ryskt spel med diplomatiska
medel samtidigt som den väpnade konflikten upprätthålls som motivation för
förhandlingar med Ukraina. En enligt min mening tämligen trovärdig berättelse
som kan stämma väl överens med verkligheten. Här är det återigen Krim som är
nyckeln till fred. Ett erkännande från ukrainsk sida av Krim som ryskt skulle
förmodligen lösa konflikten med Ryssland men är kanhända politiskt omöjligt
internt i Ukraina, på samma sätt som det förefaller politiskt omöjligt att
Ryssland skulle backa om Krim och släppa det ifrån sig. Det skulle alltså här
vara välgörande med medling utifrån för att lösa frågan. Kanske var detta också
en uppfattning Trump hade innan han tillträdde som president i USA och som nu
hökar inom den egna militärapparaten och underrättelsetjänsten obstruerar genom
att kasta fram rysskortet och blåsa upp hotbilden från Ryssland på alla
upptänkliga vis? Därom kan man ju spekulera, men när det gäller rysk trupp på
ukrainsk mark döljer Putin en hel del. Det tror jag mig kunna säga helt säkert.
8) Angående NATO, slutligen, säger Putin följande: ”När NATO
etablerar sig i ett nytt land kan som regel varken landets ledning eller
befolkning påverka de beslut som NATO fattar”, vilket bland annat kan gälla ”utplacering
av militär infrastruktur”. Han fortsätter: ”Med hjälp av krisen i Ukraina kan
USA skapa en uppfattning om Ryssland som potentiell angripare”.
Ja detta är förstås en spekulation om USA:s och NATO:s
avsikter men den som vill hävda att det ryska perspektivet på den här punkten
är helt felaktigt kan ju fundera över citaten nedan:
”NATO är vårt enda alternativ” (Allan Widman, Expressen
13/6-15)
”Sverige kan vara i krig om ett par år” (Allan Widman,
Smålandstidningen 29/2-16)
”Det kommer förr eller senare en tidpunkt där Vladimir Putin
blir pressad politiskt. Frågan är vad han gör i det läget - om han ber om
ursäkt och backar från Krim eller om han vidtar andra åtgärder. Vi får nog
förbereda oss på att han vidtar andra åtgärder som han har visat sig kapabel
till tidigare” (Allan Widman, Expressen 26/1-16)
”Sverige kan var i krig inom några år” (Svenske arméchefen
Anders Brännström, intern broschyr, återgiven i Expressen 26/1-16)
”Alla kan ju se det ryska agerandet, det ryska språkbruket,
den militära närvaron, den militära övningsverksamheten, aggressiviteten och
därtill uppträdandet i Ukraina och annekteringen av Krim” Jan Björklund, DN
18/9-16)
Ja, listan kan göras lång över de som uttalar sig om hotet
från Ryssland och det är annekteringen av Krim som kastas in som främsta
komponent i grytan där rysshotet kokas. Man vill då antyda att det Ryssland
gjorde med Krim, som vi här gått igenom ganska noga, skulle kunna ske i Sverige
(med Gotland brukar det hävdas) och dessutom i närtid. Det återstår dock att
höra vad som skulle driva Putin och Ryssland till detta? Vilka strategiska
fördelar skulle Ryssland uppnå med en aktion mot Gotland? Vilka förutsättningar
skulle där finnas att ordna folkomröstning om anslutning med Ryssland? På
vilket sätt över huvud taget är Gotland och Sverige jämförbart med Krim och
Ukraina i förhållande till Ryssland? Frågor som uppenbarligen inte behöver
besvaras. Här ska det trummas på krigstrummor med full kraft.
Varför?
Putin talar genomgående i intervjuerna om ”balans”, om ”förståelse
för andras perspektiv” och om ”dialog”. Vad vore bäst för den som söker fred?
Att ta Putin på allvar och testa dialogspåret eller att vägra tro på det och upprusta
hysteriskt för att möta ett hot som kanske verkligen inte finns?
Och, slutligen, på vilket sätt skulle ett svenskt
NATO-medlemskap hjälpa oss, om vi nu ändå godtar Krim-jämförelsen? Var det inte
just det ukrainska närmandet till NATO som blev droppen för Ryssland?