Svensk självständig utrikespolitik 2.0

 

Det argumenterades kraftigt för suveräna länders självklara rätt att göra sina självständiga val avseende om de vill bli medlemmar i NATO eller inte. Inga påtryckningar utifrån (läs Ryssland) skulle få styra valet för vare sig Ukraina som Finland eller Sverige.

Det visade sig förvisso väldigt snabbt att det var NATO-medlemmar (läs Turkiet) som avgjorde saken, och i viss mån även Finland (åtminstone avseende Socialdemokraterna).

Den här rätten att göra självständiga utrikes- och säkerhetspolitiska val som då stod högt på agendan för så gott som samtliga partier är nu som bortglömd och vi böjer oss för vinden i flera bemärkelser.

Jag är rädd att det bara är början och att NATO-medlemskapet för med sig hänsyn och förpliktelser som vi tidigare har kunnat ställa oss utanför. Om vi så själva ville.

Innan ens det svenska medlemskapet har godkänts tornar molnen upp sig och konturerna av en ny svensk utrikespolitik börjar formas. Moln med en hel del svärta i kanterna.

Bild: Regeringen. Utrikesminister Ann Linde försöker företräda den "gamla" svenska självständiga utrikespolitiken och en ny och "följsammare" samtidigt.

Om vår nya allierade Turkiet

Argumenten för att gå med i NATO dryftades flitigt under vintern och våren innan Socialdemokraterna slutgiltigt vände kappan officiellt och plötsligt var för ett medlemskap:

Aftonbladet publicerade i vintras en sammanfattande argumentsamling både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap och bland argumenten för fanns bland annat detta:

”Nato är en sammanslutning av länder som delar våra värderingar, och står upp för demokrati. Genom att gå med i Nato visar vi solidaritet och stöd med grannländer om de utsätts för påtryckningar. Varför skulle vi inte vilja vara med där?”

Det gick ju att argumentera emot detta bland annat med hänvisning till NATO-medlemmen Turkiet. Argument som fick tydlig aktualitet innan bläcket torkat på ansökningshandlingen.

SvD publicerade nyligen en lista med krav (formellt ett memorandum) på Sverige (och Finland ska sägas) som Turkiet ställt som villkor för att godkänna det svenska NATO-medlemskapet.

Ett av kraven är att Sverige och Turkiet ska visa varandra ”orubblig solidaritet i kampen mot terrorism”. En punkt är också tydlig med att Sverige inte ska ge stöd till YPG/PYD och den politiska oppositionsorganisationen FETÖ (aka Gülenrörelsen) i Turkiet.

En annan punkt fastslår att det inte ska finnas några vapenembargon länderna emellan.

Vidare ska det etableras en, med SvD:s formulering, ”gemensam strukturerad dialog och samarbetsmekanism på alla nivåer, inklusive mellan rättsväsende och underrättelsetjänster, för att öka samarbetet mot kontraterrorism och organiserad brottslighet”.

Ännu en punkt handlar om utlämning av vad Turkiet ser som terrorister och, märkväl, med tillägget att Sverige ska ”ta hänsyn till information, bevis och underrättelser som Turkiet ger” i bedömningarna för att ”underlätta utlämning”.

För försäkra sig om att Sverige (och Finland som sagt) följer överenskommelsen ska de tre länderna skapa en ”Permanent Joint Mechanism”. Det är förstås Turkiet som är kravställaren och därmed också den som avgör om vi efterföljer kraven.

Turkiets Erdogan påminde också nyligen om att det underförstått är deras tolkning som gäller, annars…?

Turkiets syn på terrorism är ju som väl bekant en annan än Sveriges, åtminstone avseende landets kurder, vilket har påpekats av många. 

Utrikesminister Ann Linde gav i riksdagen (Utrikesdeklarationen 10 juni 2022) en del antydningar och besked som pekar på ”följsamhet” med kraven:

”Sverige kommer solidariskt att bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets. Vår ambition är att i konstruktiv anda komma framåt i de frågor som Turkiet har rest. Sverige fördömer terrorism å det starkaste. En ny, skarpare terroristbrottslag träder i kraft den 1 juli, och regeringen förbereder ytterligare skärpningar av terroristlagstiftningen.”

Det hindrade henne inte att avge försäkringar om Sverige som självständig röst i världspolitiken:

”Sverige kommer inte att förlora sin globala röst som en framtida Natomedlem. Vi har en lång historia av att stå upp för folkrätten, solidaritet, nedrustning, demokrati och jämställdhet. Det är också vår framtid.”

Statsminister Magdalena Anderssons inställning är snarare genant och jag gissar att hon helst skulle spola hela frågan bort från agendan. Då skulle hon slippa utsättas för frågorna hon fick av SR i Ekots partiledarutfrågning 3 juli.

Hon fick där bl.a. en fråga om den turkiska definitionen av terrorism:

”I Sverige gäller ju svensk lagstiftning och är det så att man, eh, så att säga bedöms ha gjort ett terrorbrott så är det svensk definition av terror naturligtvis som gäller. Så är det så att man inte ägnar sig åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig”.

Hon fick också den delikata frågan om hon tyckte Turkiet är en demokrati och svarade då så här:

”Jag ska inte, alltså, jag ska inte slutgiltigt … alltså, så här, det är ju, det är ju en demokrati på så sätt att de har allmänna val. Eh, men vi vet ju också att det finns en diskussion om, eh, ja om att det är journalister som är fängslade och så, och det är ju klart att det är också viktigt att det finns en fri media”.

Hon fick så frågan om hon alltså är osäker på om Turkiet är en demokrati och fortsatte:

”Det beror ju så klart exakt på vad man lägger i begreppet demokrati, men jag menar det är ju allmänna … det kommer ju vara val i Turkiet under nästa vår”.

Nästa fråga handlade om hur hon tycker att den kurdiska minoriteten behandlas i Turkiet:

”Det finns, eh … eh, naturligtvis … all anledning att titta väldigt noggrant på hur minoriteter behandlas i många olika länder och i en rättsstat ska ju lagboken gälla lika för alla oavsett vilken etnisk bakgrund som man har. Det är naturligtvis viktigt att det finns utrymme för olika etniska minoriteter att, eh, att fungera i alla länder i hela världen”.

Ja, det är väl så här den svenska självständiga rösten som står upp för demokrati kommer att låta i fortsättningen. Hon upprepade för övrigt olika former av ordet ”tydlighet” flera gånger under intervjun. Det vill jag vara tydligt med.

 

Nato och kärnvapen – hör intimt ihop

Att Sverige går med i NATO betyder att vi är med i en allians som ytterst litar till kärnvapen. Man brukar säga att alliansen går under ett ”kärnvapenparaply”.

Det har argumenterats att Sverige har avgett en förklaring att inte hysa kärnvapen på vårt territorium som NATO-medlemmar och en del experter menar att detta också är osannolikt.

Andra pekar dock på att det finns många sätt som Sverige ändå kan involveras i kärnvapenanvändning.

Samtidigt talas det alltmer om att använda ”taktiska kärnvapen”, lite mindre (typ en Hiroshima-bomb).

Dessutom lär ju Ryssland rita om kartan för strategiska mål för sina kärnvapen om Sverige blir medlemmar i NATO. Kanske inte Sverige hamnar först på listan, men nog finns en risk att vi snart finns med på den. ”Varför skulle de vara snälla mot Sverige” när vi är med och planerar förstöring av Ryssland, menar bland andra Rolf Ekéus, f.d. toppdiplomat.

Ann Lindes brev (”Letter of intent”) till NATO-generalen Stoltenberg är också mycket tydlig på punkten om kärnvapen:

”Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag”.

Ann Linde upprepade ungefär samma sak (men utelämnade ordet kärnvapen) i riksdagen (Utrikesdeklarationen 10 juni 2022):

”Sverige skulle som medlem åta sig helheten i Washingtonfördraget, inklusive Natos doktriner. Ett Natomedlemskap kan också förändra förutsättningarna för krigsmaterielexport inom vårt nationella regelverk.”

Samtidigt som hon (liksom i Turkiet-frågan försöker hon företräda två linjer samtidigt) i samma utrikesdeklaration säger:

”Kärnvapenhotet är en alltmer oroande verklighet. Sverige kommer att fortsätta att vara en stark röst för nedrustning, icke-spridning och rustningskontroll även som framtida Natomedlem. Det gemensamma målet är en värld fri från kärnvapen.”

Det är ju intressant med de här dubbla signalerna då vi med all önskvärd tydlighet såg hur det gick med undertecknandet av FN:s kärnvapenförbud som delvis var ett svenskt initiativ. Tills USA började skicka hotbrev och pressa på för att vi inte skulle underteckna. Sverige böjde sig snabbt och hittade på undanflykter för att inte underteckna FN-deklarationen.

Dåvarande försvarspolitiske talesperson Karin Enströms inlägg i debatten då (2017) lät så här: Ett undertecknande av konventionen skulle vara ”oförenlig med framtida svenskt NATO-medlemskap”.

Jag skrev då på denna blogg att detta tydligt fastställde att ”medlemskap i NATO och viljan att hysa kärnvapen hör intimt ihop” och uppmanade läsarna att aldrig glömma detta i den fortsatta debatten om NATO-medlemskap. Den som aldrig riktigt fick bli till på allvar, kan man nu säga i efterhand.

Summa summarum: NATO-medlemskap och kärnvapen hör intimt ihop och detta kommer vi inte ifrån, hur många deklarationer vi än utfärdar om vapnens placering på svensk mark eller inte.

En grundlagsändring som får nytt omfång med NATO-medlemskapet

Sverige är på väg att ändra grundlagen så att journalister som avslöjar sådant som ”kan skada länder som är partner till Sverige” riskerar upp till åtta års fängelse. Detta har knappt med en rad uppmärksammats i svenska media och vid en googling förefaller Birger Schlaug vara ensam om att invända mot förslaget.

 Det formuleras av KU, som tillstyrkte grundlagsändringen, så här:

”Lagändringarna innebär begränsningar av friheten för var och en att publicera uppgifter i grundlagsskyddade medieformer samt av meddelarfriheten och anskaffarfriheten, alltså rätten att meddela och anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för publicering i grundlagsskyddade medieformer”.

Det krävs två omröstningar i riksdagen och den första har redan tagits den 6 april i år (räck upp handen den som noterat detta). Emot var endast Vänsterpartiet och Liberalerna, som reserverade sig (Schlaug är förvisso inte helt ensam). Vänsterpartiet ansåg att förslaget utgjorde en omotiverad inskränkning av tryck- och yttrandefriheten. Liberalerna ansåg att förslaget inte hade ”den tydlighet och förutsägbarhet som är nödvändig för att inte enskilda av försiktighetsskäl ska avhålla sig från att utöva sin grundlagsskyddade yttrande- och informationsfrihet”.

Vad lagändringen innebär i praktiken är det endast fantasin som begränsar. Förslaget började utarbetas redan för några år sedan, då Sverige deltagit i allt fler internationella insatser och möjligen som konsekvens av värdlandsavtal och försvarsavtal med USA som påspädning. Men som medlem i NATO får Sverige en helt ny ”hänsyn” att ta, liknande den som nu tas till Turkiets krav.

Kommer vi ens få skratta åt vad vi vill om riksdagen röstar igenom grundlagsändringen en andra gång?

Mer allvarligt än så är detta tyvärr. Själva vitsen med att ändringar av grundlagarna ska tas två gånger av riksdagen och med ett val emellan är ju att en debatt ska kunna hållas igång och att folket i ett val ska kunna rösta i enlighet med den ena eller andra sidan i frågan. Om detta har i stort sett inte debatterats alls. Knappt ens i riksdagen. Det är hög tid att vakna inför valet och granska partiernas ståndpunkter i frågan. Sedan kan ju väljarna själva avgöra hur stor vikt de lägger vid yttrandefrihet och pressfrihet.

Journalistförbundet varnade i sitt remissvar för konsekvenserna av att införa det nya brottet ”utlandsspioneri” vilket innebär att en domstol vid sin bedömning ska väga in om skada har tillfogats ”Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation”, inte om skadan tillfogats Sverige. De invände också mot den mycket brett tolkningsbara formuleringen om att den s.k. skadliga uppgiften kan röra ”något förhållande”. Med en sån formulering kan i princip vad som helst tolkas in.

Det ska alltså göras straffbart att ”befatta” sig med en uppgift som bedöms som hemlig. Rimligen gäller det alltså att både visselblåsaren och journalisten kan dömas, förutom den ansvarige utgivaren. Vad som ska vara hemligt bestäms förstås av befälhavaren för en insats, exempelvis NATO. Att avslöja missförhållanden som hålls hemliga lär med andra ord bli svårt inom alliansen, så länge som dessa har anknytning till NATO.

Förutsatt att vi låter det hända och inte svarar med röstsedeln i höst. Sorgligt nog skulle det krävas en osannolik jordskredsseger för Liberalerna och Vänsterpartiet för att nå majoritet för en nej-röst. Lagen är tänkt att träda i kraft 1 januari 2023 så övriga partier räknar kallt med att kunna rösta igenom det slutgiltigt mycket snart efter valet.

 Jag delar inte Ann Lindes optimism angående förutsättningarna för Sverige att ugöra ”en global röst för ”folkrätten, solidaritet, nedrustning, demokrati och jämställdhet” och en stark först för ”nedrustning, icke-spridning och rustningskontroll” av kärnvapen.

Den svenska ”globala rösten” lär i vart fall bli märkbart mer lågmäld. Eller otydlig. Det är väl det enda som framstår som tydligt.

 

Ukraina-kriget: Diplomati eller ”slåss till sista ukrainaren”?

 Jag sitter här i sommarregnet och funderar över den nästan totalt frånvarande diskussionen om hur det ska gå till att få slut på kriget i Ukraina. Finns det några tankar bland svenska politiker om detta över huvud taget eller kommer partilinjerna inför valet att snickras ihop lika snabbt och oövervägt som Socialdemokraterna vände sin flera decennier långa hållning till Nato-medlemskap?

En kort repetition här till att börja med för den som inte hängde med i svängarna.

Citat Magdalena Andersson i början av mars:

“Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle det ytterligare destabilisera den här delen av Europa, alltså öka spänningarna och Sverige skulle bidra till att destabilisera läget ytterligare. Jag jobbar utifrån vad jag bedömer är säkrast för Sverige. Min uppfattning i det här läget är mycket tydlig, nämligen att Sverige fortsätter att hålla den konsekventa linje som vi har hållit under mycket lång tid”.

Citat Magdalena Andersson i slutet av mars:

”Jag utesluter inte ett Nato-medlemskap på något sätt. Men jag vill ju att vi ska göra en välgrundad analys över vilka möjligheter vi har i det här läget. Hot och risker med dem för att fatta det beslut som är bäst för Sverige”

Citat Magdalena Andersson i mitten av april vid gemensam presskonferens med Sanna Marin:

” […] there is no reason to delay the membership decision as the election campaign would then become the focus of efforts”.

Så blev det med den väl avvägda och noggranna analysen. Sedan har ansökan lämnats in och Turkiet har fått gehör för krav på en följsam svensk Turkiet-politik som följd. Ibland går det snabbt att fatta beslut. Frågan är varför det var så viktigt att göra det när det gällde att totalt ställa om den svenska säkerhetspolitiken?

Men nu är vår Nato-ansökan inlämnad och i princip accepterad som det verkar även om processen ska ha sin gång med godkännande av parlamenten i samtliga Nato:s medlemsländer.

Att dra tillbaka ansökan nu skulle vara att tappa ansiktet helt inför hela omvärlden, oavsett vi tänker på Ryssland, Nato eller övriga världens länder. Trovärdigheten och respekten för Sverige skulle allvarligt skadas för lång tid framöver.

Men det utesluter inte att Sverige kan välja väg att hantera den pågående krisen och kriget i Ukraina. Ska vi följa USA:s vägran att tillgripa diplomatiska medel för att nå en överenskommelse om fred mellan Ryssland och Ukraina och att isolera Ryssland och beväpna Ukraina ytterligare för att förlänga kriget och försöka tvinga Ryssland på knä och få dem att dra sig tillbaka helt och se en total förlust i ansiktet?

Det vill säga den linje som Noam Chomsky i en intervju upplagd på Youtube den 13 maj har beskrivit som ”ett experiment” och ett ”vansinnigt” sådant. Ska västländerna ”slåss mot Ryssland till siste ukrainaren?”, undrar han.

Frågan är mycket relevant och bör debatteras även i Sverige. Får vi göra det eller kan det också störa det fokus som S och andra partier vill ha inför valet? Det talas mycket om att förlänga kriget men nästan inget om hur en fred ska åstadkommas.

Innan jag kommer till det vill jag dock, som bakgrund och stöd för resonemanget, redogöra för vad tre kritiska amerikanska röster har anfört i saken under senare tid.

Bild: wikipedia. Noam Chomsky, lingvist och politisk debattör.

Tre kritiska amerikanska röster utanför det nuvarande politiska etablissemanget

Formuleringen ”slåss till sista ukrainaren” har Chomsky hämtat från den amerikanska veteran-diplomaten Chas Freeman, som tjänstgjorde under Bill Clinton och bland annat varit vice försvarsminister med ansvar för säkerhetsfrågor. Denne påpekar i en intervju gjord redan i slutet av mars, och som också finns tillgänglig på Youtube, en hel del saker som är värda att notera här.

Exempelvis att USA inte har något som helst intresse av diplomatiska insatser för att få slut på kriget. Ukrainarna har stark vilja att fortsätta slåss och USA tycker detta är ”just dandy”, säger han, och menar att allt USA gör just nu har som mål att förlänga striderna. Det är ”bra för den amerikanska [vapen]industrin”, spär på den amerikanska negativa synen på Ryssland, blåser liv i Nato, för upp Kina i blickfånget osv. En cynisk linje som försätter Ukraina i ett sorts tillstånd av ”limbo”, som Zelenskij uttryckte saken redan i början av kriget.

Det är, menar Freeman vidare, ”en ädel sak” att slåss till sista blodsdroppen men kommer resultera i mängder av döda ukrainare och ryssar. Sanktionerna som väst implementerat saknar dessutom villkor för deras tillbakadragande. Vad exakt vill man att Ryssland ska göra för att sanktionerna ska dras tillbaka? En viktig detalj om man har för avsikt att diplomatiskt lösa situationen och inte bara tillfoga skada, som en del av ”mjuk” krigföring. Dessutom, påpekar han, har Boris Johnson spätt på genom att säga att sanktionerna måste kvarstå alldeles oavsett vad Putin gör, eftersom Ryssland måste straffas. Man har också redan tidigt under kriget hotat att dra Putin inför rätta för krigsförbrytelser, vilket gett honom ännu ett starkt skäl att fullfölja kriget så länge som möjligt.

Bild: wikipedia. Chas Freeman, f.d. vice försvarsminister i USA

Noam Chomsky har blivit väldigt gammal men säger fortfarande kloka saker som åtminstone borde dryftas seriöst även i den svenska debatten om vilken linje som ska följas.

Han inleder intervjun jag länkade ovan med att säga att den nuvarande amerikanska linjen är att ”försvaga Ryssland” oavsett vad som händer med ukrainarna och Ukraina. Den ryska invasionen är ”en kriminell aggression som orsakar enorma hemskheter, stora risker, till och med för kärnvapenkrig. Så den huvudsakliga frågan är hur man får slut på det”. Kortfattat sammanfattat antingen en diplomatisk lösning eller ”låt dem slåss så får vi se vad som händer”. Han beklagar djupt att nästan ingen talar om det förstnämnda. Nästan all debatt handlar om hur kriget ska föras till seger för Ukraina och att Ryssland ska tillfogas ett totalt nederlag och dra sig ur kriget och helst ha tvingats på knä ekonomiskt och ha fråntagits positionen som betydande geopolitisk kraft. Ungefär samma politik som låg bakom Versailles-freden och de allierades bestraffning av Tyskland efter första världskriget, med kända konsekvenser.

Det är USA som dikterar EU menar han bland annat i ett annat Youtube-klipp som handlade om Sveriges Nato-ansökan, som vid tillfället inte ännu var inlämnad, och ger sanktionerna mot Kuba och Iran som exempel. Något som de flesta europeiska länder har motsatt sig verbalt men ändå rättar sig efter eftersom, med Chomskys ordval, ”you have to obey the master”. Putin har nu också, fortsätter han, förstärkt den ordningen och i ”sin kriminella dumhet gett USA den största gåva det kunde önska. Han har stoppat Europa djupt ned i USA:s ficka”.

Han påpekar också det dubbla budskap som västvärldens media och politiker pumpar ut. Att Ryssland är så svagt att det inte kan få ukrainska städer på knä trots att de ligger bara några mil från ryska gränsen medan det andra budskapet är att Ryssland är ett så stort hot, och har storstilade planer på att återerövra gamla sovjetiska territorier, vilket tvingar oss att beväpna oss till tänderna och Sverige och Finland att rusa in i Nato.

Professor John Mearsheimer vid Chicago University är en annan tung amerikansk röst inom ämnet Internationella Relationer som riktat stark kritik mot den amerikanska linjen att ignorera den ryska uppfattningen av sitt eget säkerhetsläge. Jag har i tidigare inlägg redogjort för denna kritik och hänvisar till det för mer detaljer, men ska ändå redogöra kort för hans uppfattning att västvärlden, och i synnerhet USA och Nato, har stor del i skulden för kriget i Ukraina.

Han menar att Ryssland ända sedan Jeltsins dagar har uttryckt sitt ogillande över Nato:s utvidgning österut, eller rent av ett existentiellt hot mot Ryssland, och under Putins era att Ukraina utgjort en ”röd linje” och att de därför ansett sig tvungna att agera. Om vi sedan anser att hans oro är överdriven eller felaktig är egentligen irrelevant eftersom det är den ryska uppfattningen som är viktig att förhålla sig till. Hur ska den bäst tacklas? Med diplomatiska medel möjliggöra en lösning som dämpar oron eller eliminerar den, eller en hårdför och ohörsam linje som avfärdar Ryssland som obetydligt eller som så motbjudande att det inte är välkommet in i några diplomatiska förhandlingar? Västvärlden och i synnerhet USA har valt den sistnämnda linjen. Då talar vi alltså om hela perioden efter Sovjetunionens fall.

Mearsheimer höll ganska nyligen (den 6 juni i år) en föreläsning vid Robert Schuman Centre, EUI (European University Institute, Florens, Italien, The causes and consequences of the Ukraine war A lectureby John J. Mearsheimer.

Han framhåller där det ovan sagda, att otaliga varningar har utfärdats som signalerat den ryska uppfattningen och den tyngd som de lagt vid denna. Vid föreläsningen i Florens citerar han också, som stöd för sina argument, ett memo utfärdat 2008 av William J. Burns, då USA-ambassadör i Moskva och numera chef för CIA, riktat till dåvarande utrikesministern Condoleezza Rice. Burns skriver där:

”Ukrainian entry into Nato is the brightest of all red lines to the russian elite. Not just Putin. In more than two and a half years of conversations with key russian players, from knuckle-draggers [min anm/ ungefär hårdnackat primitiva typer] in the dark recesses of the Kremlin to Putins sharpest liberal critics, I have yet to find anyone who views Ukraine and Nato as anything other than a direct challenge to russian interests. Nato would be seen as throwing down the strategic gauntlet. Todays Russia will respond. Russian-Ukrainian relations will go into a deep freeze. It will create fertile soil for russian meddling in Crimea and eastern Ukraine”.

Detta alltså 2008 och i samband med Nato:s årliga möte, i Bukarest, där beslutet togs att välkomna Ukraina och Georgien i Nato. Ambassadörens memo förefaller som en nästan kusligt pricksäker prediktion för vad som komma skulle och den utveckling vi har sett sedan 2014, då Krim annekterades av Ryssland.

Vid mötet i Bukarest uttryckte också tyska förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Sarkozy sitt motstånd mot idén att ta detta beslut och manade till eftertanke. Men, betonar Mearsheimer i likhet med Chomsky, det är USA som i kraft av sin militära och ekonomiska makt som styr i Nato och det blev deras linje som drevs igenom.

Han förordar liksom Chomsky och Freeman en diplomatisk lösning men hyser inga större förhoppningar om att en sådan ska kunna nås, då alla inblandade parter verkar hårdnackat låsta vid sina positioner och villiga till stora uppoffringar för att förlänga kriget.

Mearsheimer uppehåller sig dock mycket kring skuldfrågan. Nu är kriget igång och den måste nu föras åt sidan ett tag till förmån för lösningsorienterade diskussioner.

 

Bild: wikipedia. John Mearsheimer, professor vid Chicago University

 Så vad gör vi nu och hur förhåller vi oss till kriget i Ukraina?

Det är intressant att det är framför allt i USA som kritiska röster är som mest hörbara (för den som vill lyssna) medan det i Sverige verkar svårt att inta en annan position än den USA:s politiska etablissemang har valt.

Som jag nämnde i inledningen kan svårligen den svenska Nato-ansökan dras tillbaka, om nu viljan skulle finnas. Däremot måste Sverige förhålla sig till kriget i Ukraina på något väl genomtänkt sätt. Det har ju framhållits nogsamt att vi, även som medlemmar i Nato, absolut kan föra en egen och självständig utrikespolitik. Så inför valet bör vi förvänta oss att partierna vi ska välja bemödar sig att formulera en sådan och alldeles särskilt vad gäller den allvarliga situation som kriget i Ukraina gett upphov till. Hur ska den bemötas? Fortsatta sanktioner och offentliga fördömanden enbart? Eller har vi för avsikt att ta diplomatiska initiativ? I så fall vilka?

För på något sätt måste det lösas. Konsekvenserna är redan oerhörda. Givetvis för ukrainarna som dör och skadas dagligen och vars städer förstörs eller skadas och vars ekonomi är raserad för lång tid framöver. Men också för omvärlden som står inför matkris, energikris och en ekonomisk kris. Detta samtidigt som vi står inför en galopperande klimatkris som kräver enorma ansträngningar ekonomiskt för att ta itu med. För att inte tala om risken att dras in i kriget direkt och för kärnvapenkrig. En risk vi inte stått inför sedan kalla krigets dagar.

Det här förutsätter en seriös diskussion med kalla huvuden. Vad vi gör kan vara oerhört betydelsefullt och ödesdigert. För att en sådan diskussion ska vara möjlig måste också alla möjliga röster släppas fram. De amerikanska kritikerna jag refererat till här tillhör en minoritet, trots att två av dem är respekterade akademiker och en är före detta högt uppsatt diplomat och politisk rådgivare.

Freeman beklagar sig i klippet jag nämnt att de som ”försöker vara objektiva i frågan omedelbart blir anklagade för att vara ryska agenter” och om man inte förenar sig med den korus av röster som stödjer den officiella politiska amerikanska linjen så ”tillåts man inte säga något”. Priset blir åtminstone oerhört högt, menar han. Det har utvecklats till en kontroll av åsikter som närmar sig det totalitära, menar han också, och tycker det är ”deprimerande” då vi istället borde ägna oss åt att åstadkomma en balans i Europa som kan bevara freden. Freeman betonar att det kräver att Ryssland måste inkorporeras i en sån ordning eller överenskommelse för att kunna fungera i praktiken och tar upp Wien-kongressen 1814–15 där Frankrike inkluderades i den nyordning för Europa som gav en ovanligt fredlig period under 1800-talet [min anm/ ironiskt nog med Krim-kriget som det stora undantaget].

Chomsky menar att det finns två alternativ på vilket kriget kan avslutas. En är någon form av överenskommelse som ger Putin en chans att komma ur med någon sorts godtagbar vinning. Inte vackert kanske, men så ser det ut. Den andra är det han kallar ”ett groteskt experiment”, att försöka pressa Putin till underkastelse och total förlust i kriget och förmå honom att infinna sig till krigsdomstol och därmed ta risken att han istället förstör hela Ukraina och kanske till och med tillgriper kärnvapen.

Precis som Chomsky menar Mearsheimer att det som skulle kunna pressa Putin till att använda atomvapen är om han står inför utsikten att förlora kriget. Han kallar det en ”pervers paradox” som han formulerar så här:

”The more successful we are – the United States and its allies – in achieving our war aims, the more likely it is that the war will turn nuclear”.

Mearsheimer är inte optimistisk vad gäller en fredsöverenskommelse som kan tillfredsställa parterna. Men vad gäller Ryssland förefaller ändå Ukrainas neutralitet vara det allra viktigaste och det bör också för Ukraina vara det enklaste att svälja. Det hade rentav kunnat vara det enda som krävts för att hålla Ryssland ifrån den drastiska invasionen av Ukraina. En överenskommelse mellan USA/Nato och Ryssland att inte inkludera Ukraina i sina intressesfärer och garantera dess neutralitet. Det anförs ofta att Ukraina måste få bestämma själva över sin utrikespolitik, men det är å andra sidan inget som tvingar Nato att acceptera Ukraina som medlemmar. Det är ju en process vi själva blivit smärtsamt medvetna om kräver samtycke från samtliga medlemsländer.

Det är förstås en sak för diplomatiska förhandlare att komma fram till vad som kan accepteras av de båda parterna men till att börja med måste initiativ tas till förhandlingar och erbjudanden om seriös medling som inte redan på förhand har slagsida åt en eller andra hållet.

Frågan hänger alltså i luften: Vad anser våra politiker? Vad har vi att förhålla oss till när vi närmar oss valurnorna i höst?

I Almedalen har vi inte fått några tydliga svar.

Magdalena Andersson talade där om att hon är stolt att vara svenska och att S lovar att ”lindra Putinprisernas konsekvenser”.

Per Bolund talade om att Putin var orsakt till höga bensinpriser och att enda sättet att ”vrida vapnen ur Putins händer” är att få slut på fossilberoendet.

Jimmie Åkesson talade mest om diesel- och elpriser och assimilering.

Johan Pehrson (det är han i Liberalerna) talade sig varm för medelklassen, om skolan och att Sverige behöver en ny regering (frågan är om han tänkte sig vara med och i så fall med vilka), men också att vi ska visa utgållighet med sanktionerna mot Ryssland och välkomnade Nato. I alla fall något som snuddade vid ämnet utrikes- och säkerhetspolitik.

Nooshi Dadgostar talade som en socialdemokrat på 1930-talet och pratade också, liksom Pehrson, mycket om skolan och klass, med skillnaden att är folket (inte medelklassen) som är landets ryggrad.

Ebba Busch talade ungefär om samma saker som Magdalena, Jimmie och Johan men tog åt sig ”äran” av copyright. Däremot kallade hon bensinpriserna för ”Magdapriser”.

Ulf Kristersson talade om … ja, politisk vilja och förmåga. Kanske handlade om någon annan? Jo, och om att alla skatter ska gå till precis det de ska gå till. Vinster i välfärden måhända?

Annie Lööf talade om en Marshall-plan för återuppbyggandet av Ukraina, skicka pengar, vapen och humanitärt bistånd. ”Ukrainas sak är vår”, för barnens, fredens och frihetens bästa”, sa hon också, utan att gå närmare in på vad det innebar för typ av politik. Hon påminde om hotet från Ryssland och berömde S för deras snabba lappkast i Nato-frågan.

Frågan är som sagt om de snabba, fördömande replikerna kommer att dominera valdebatten på samma sätt. Då får vi problem att välja rätt.

Men frågan är också om någon har förmåga och mod att diskutera en svensk politik för att åstadkomma fred i Europa? Det kommer nämligen inte att räcka att gräva ned sig i en skyttegrav. Det kanske till och med är precis just det som kan förvärra läget och på ett sätt vi aldrig tidigare under efterkrigstiden kunnat föreställa oss.

Det kräver alltså något mer än paroller. Därför avslutar jag med Chomskys visdomsord:

“När det råder en komplex situation och det samtidigt råder en nästan total enighet om hur man ska tackla den, då borde man tänka att det förmodligen är något galet på gång. Man kan inte ha total enighet om ett komplext problem. Det är ett tecken att öppna sin hjärna, tänka på det och se efter om det är något galet på gång. Det är det vanligtvis. Det är kritiskt tänkande.”

Svensk säkerhetspolitisk självständighet. Eller: Varför detta NATO-tjat?

 

År 1962 skrev USA i en då hemligstämplad rapport utfärdad av det amerikanska utrikesdepartementet, Guidelines for policy and operations - Sweden. Den kommenterades i den statliga svenska utredningen SOU 2002:108 Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. Där framgick att den amerikanska analysen såg att ”Sveriges neutralitetspolitik är värdefull för USA i den mån den fungerar som en buffert mot sovjetisk expansionism” (SOU 2002:108 Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen, sid 231).

I samma utredning (s. 155) kan vi läsa om ett möte 1958 mellan svenske Moskvaambassadören Sohlman och den sovjetiske försvardsstabschefen Sokolovskij som förklarade för svensken att han var ”positiv till den svenska regeringens politik syftande till att vara neutral i händelse av krig”.

Men samtidigt angående kärnvapenfrågan:

”[…] att det inte skulle bli möjligt för Sovjetunionen att ta risken att respektera Sveriges neutralitet - om det lade sig till med kärnvapen. Om Sovjet visste att länder som Sverige förfogade över kärnvapen skulle det av säkerhetsskäl vara nödvändigt att redan i början av ett krig gå till anfall för att slå ut dessa vapen.”

Mycket har naturligtvis hänt sedan 1960-talet men egentligen ingenting som bör förändra grundtänkandet hos någon av parterna. Sovjetunionen finns förvisso inte mer vilket innebär att styrkeförhållandet är helt rubbat. USA är idag den ojämförligt mäktigaste militära makten i världen (ca 25 % av världens samlade militärutgifter, jmf med Rysslands ca 5 %). Det gör förstås att Ryssland, som en betydligt mindre stark spelare än Sovjetunionen varit, känner sig mer pressat och mindre trygg.

Logiskt sett borde då den svenska neutraliteten vara ännu mycket mer viktig för Ryssland än den var för Sovjetunionen. I synnerhet som de då hade hela Baltikum samt Ukraina som buffert till väst, vilket de inte har idag. Det motsägs inte heller av Rysslands utrikesminister Lavrov häromdagen:

– Vi ser de här ländernas [min anm./Sveriges och Finlands] neutralitetspolitik som ett stort bidrag till den europeiska säkerhetsordningen och för stabiliteten på den europeiska kontinenten.

Dessutom säger han följande:

– Vi har skäl att anta att de neutrala staternas bidrag till Europas säkerhet inte kommer att minska, säger han, men tillägger att det ”utan tvivel” är upp till finländarna och svenskarna själva att avgöra frågan om ett Natomedlemskap.

Resonemanget från rysk sida idag är alltså snarlikt, nästan identiskt, med Sovjetunionens under kalla krigets mest spända tidpunkter. Det som förändrats mest är istället USA:s och NATO:s men kanske framför allt Sveriges hållning. Varför?

Ja, jag kan inte tolka det på annat sätt än att det handlar om just styrkepositioner. Ryssland är så mycket svagare idag att i synnerhet USA/NATO i princip skiter i vad ryssarna vill (ursäkta språkbruket men kommer inte på något mer träffande).

Oavsett vilket språkbruk man använder om västmakternas hållning så är den oerhört riskabel, rentav farlig. En realpolitisk visdom är att försöka se saker ur motpartens perspektiv. Gör man det måste man fråga sig om det är klokt att pressa Ryssland mot väggen ytterligare. Vad kan man vänta sig för reaktion? Blir det just den som man säger sig vilja undvika, det vill säga öppen aggression i en eller annan form?

Det kalla kriget var läskigt, men det fanns en sorts balans som gjorde beslutsfattare extra försiktiga när det gäller att överskrida diverse ”red lines”. Finns den klokheten kvar idag? Om USA/NATO inte har den, kan vi då kräva att Ryssland ska det?

Och, slutligen, vad har Sverige att vinna på att stämma in i kören av krigiska kommentarer och fördömanden? Borde vi inte som förr försöka främja avspänning och diplomati? Det vill säga utgöra den där stabila och neutrala buffert som både USA och Sovjetunionen var tillfreds med att Sverige utgjorde.

Bild: Hans Wåhlberg. En bro i Ukraina får symbolisera vägvalet även för Sverige. Ska vi lämna avspänningspolitik, diplomati och fredstänkande för USA:s ocn NATO:s högljudda vapenskrammel som inte tjänar till annat än som provokation för ett pressat Ryssland?

Kärnvapen på svenskt territorium – till nytta för vem?

Vidare så är resonemanget från svensk synpunkt om att fortsatt hålla öppet för kärnvapen tämligen obegripligt. Vem är Sverige talesperson för? Sverige eller USA? Ja, hur ska man annars tolka att Sverige så plötsligt backade i frågan om att underteckna FN-resolutionen om kärnvapenförbud? I ljuset av de hotfulla uttalandena från USA och NATO.

Sverige (Hultqvist) nekade alltså att skriva under ett FN-dokument som man själva varit drivande i att ta fram. Jag har ännu inte fått svar på det öppna brev jag skrev till honom i oktober 2017 och frågorna i det hänger ännu i luften. Vart vill Hultqvist komma mer precis med att sätta ned klackarna så hårt i Vita husets gräsmatta?

När det talas om att Sverige själv ska avgöra sina säkerhetsfrågor så måste det också ifrågasättas varför värdlandsavtalet med USA skrevs under utan någon som helst offentlig debatt? Vem tog beslutet? Ytligt sett ser det ut som att det var Hultqvist själv som tog sig rätten att bestämma. Vad hade svenska folket sagt vid en folkomröstning? Jo, en fingervisning om detta fick vi faktiskt av en opinionsundersökning genomförd av Sifo men som aldrig kom till allmänhetens kännedom, eftersom pressen teg ihjäl den.

Så långt rätten att välja, med andra ord.

Min misstanke är att Nato-tjatet, påhittet med Nato-option samt utmålandet av den stora krigsfaran och hotet från öst är ett sätt att skrämma folk så att opinionen vänder i Nato-frågan. Just nu säger 35 % nej medan 33 % säger ja till svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske redan läge att smyga igenom Nato-medlemskap också utan debatt?

Eller finns det ännu hopp att svenska folket vaknar och börjar prata om avspänning igen?!

 

Om USA:s nya Ukraina-politik, en offensiv mot Ryssland (?)

 

Beslutet att stänga tre tv-kanaler genom att införa sanktioner mot dess ägare har skapat debatt i Ukraina och i övriga världen. Ägaren är parlamentsledamot av Oppositionsblocket – För Livet som enligt en opinionsmätning som visar att de är största parti just nu, och att presidentens parti, Folkets Tjänare, störtdykt och bara är näst störst, till skillnad från valet 2019 då de vann en majoritet av parlamentsmandaten, nära 60 %.

I en hearing om saken, arrangerad av Atlantic Council, säger John Herbst, tidigare USA-ambassadör i Ukraina, att stängningen av kanalerna, samt att president Zelenskij kastat ut parlamentsledamoten Oleksandr Dubinsky ur sitt parti, är ”en klar gest till USA” som innefattar en önskan från ukrainsk sida att förbättra relationerna mellan länderna. I mitt förra inlägg gjorde jag en fyllig sammanfattning av hearingen.

En intressant detalj i sammanhanget är att denne Dubinsky var en av flera personer som USA riktat sanktioner mot, med anklagelsen att de blandat sig i det amerikanska presidentvalet. Det handlar då om den s.k. Burisma-affären med Joe Bidens son inblandad och eventuellt även Joe själv. En affär som Trump-Giuliani försökte förmå Ukraina att gräva mer i före amerikanska presidentvalet, eftersom det kunde innehålla detaljer som var komprometterande för Biden. Vilket avfärdats av Demokraterna/Biden som rysk desinformation. Nu har Joe Biden äntrat sin post och fått möjlighet att slå tillbaka och Zelenskij verkar välkomna USA:s ”återkomst” till landet.

Trots Zelenskijs för USA irriterande kommentarer om tillståndet för den amerikanska demokratin, efter stormningen av Capitol Building. Just Atlantic Council skrev på sin hemsida att de kan tolkas som en ”ovälkommen inblandning i USA:s interna angelägenheter” och att USA har anledning att misstänka att Zelenskijs inre krets innehåller personer med ”sympatier för Ryssland” så kommer det också finnas en misstro mot ”det egentliga syftet” med denna typ av kommentarer från presidenten, ”som gör relationerna till landets Väst-partners mer ansträngda”.

Vad Zelenskij sa i intervjun för Axios/HBO var bland annat detta:

”I was very surprised and could not even imagine that something like this could happen in the United States. I believe it was a strong blow to US democracy […] We understood that such things could happen in the world, but no one expected it to happen in the United States. This shows that not everything is ideal […] I didn't want you to have - I can't say revolution, but I didn't want you to have a coup, shooting, and, God forbid, casualties. After that, I think it would be very difficult for the world to see the United States as a symbol of democracy.”

Det här störde alltså många kommentatorer i USA, men visar kanske mer av Zelenskijs politiska naivitet och oerfarenhet.

Annars pratade han betydligt mer om Nato och hur gärna Ukraina ville skynda på vägen mot fullt medlemskap. Detta bör däremot ha gjort USA gladare även om det drogs på en del smilband åt Zelenskijs svar på frågan vad han skulle vilja fråga Biden allra först när han får tillfälle:

"Mr. President, why are we not in NATO yet"?

Foto: Hans Wåhlberg. Den tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland. Omgjord till "Mångfaldens båge" i samband med Eurovisions-finalen där för några år sedan. Symboliken rimmade inte längre med "facts on the ground" och gör det inte heller idag.

Mer vapen till Ukraina?

Oavsett de lite naiva resonemangen hos Zelenskij så är Nato-frågan något som dyker upp allt oftare i ukrainska politiska kommentarer och även ökade vapenleveranser från USA.

Under ovan nämnda AC-hearing påminde ex-ambassadören Herbst om att det var USA, och inte Europa, som levererade vapen till Ukraina när det behövde dem. ”Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, betonade Herbst.

Det verkar inte bara vara retorik. USA:s nyutnämnde utrikesminister Anthony Blinken har ringt sin ukrainske kollega Dmytro Kuleba och lär ha sagt att USA är berett att förse Ukraina med ”lethal weapons”, dödliga vapen. Tidigare har det främst handlat om kommunikationsutrustning, fordon, radarutrustning eller liknande. Blinken försäkrade också Kuleba om att USA kommer att ge fortsatt ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina under Bidens administration. Allt enligt Radio Free Europe.

Vid ytterligare en Atlantic Council-arrangerad hearing med titeln ”Can Biden get Putin out of Ukraine?”, som hölls 8 februari, efterlyser den före detta försvarsministern Andrij Zahorodniuk - som säger sig fortfarande ha täta kontakter med nyckelpersoner inom landets försvarsmakt – ökat militärt stöd från USA och mer vapen. Det skulle sända en signal till Ryssland att alla legala hinder för detta är undanröjda, tror han. Han önskar sig också ökad marin närvaro från Nato i Svarta Havet, och inte bara reaktiv sådan. Han tror att USA och UK kan bli ledande i denna mer ”pro-aktiva” approach. Han hoppas också på ökat stöd från USA för att accelerera Ukrainas integrering med Nato.

Kasta ut Putin ur Ukraina?

Joe Biden lär i ett samtal med Putin den 26 januari understrukit USA:s stöd för Ukrainas suveränitet. Det tolkas som en viss markering för vad Putin kan förvänta sig i kontakterna med USA inför resten av Bidens mandatperiod.

Den före detta försvarsministern i Ukraina, Zahorodniuk, inledde den sistnämnda hearingen med att säga att han tror att konflikten i öst kan eskalera, men att mycket hänger på om USA:s politik gentemot Ryssland blir mer bestämd.

Hanna Sjelest, chef för the Security Studies Program at The Foreign Policy Council “Ukrainian Prism”, säger att president Zelenskij stått för mer kompromisslösa uttalanden riktat mot Ryssland på senare tid, men att frågan är om det bara är en taktisk retorik. Tidigare har många oroat sig för hans kompromissvilja med Ryssland och för att han skulle kunna komma att ”äventyra ukrainska intressen”. Parlamentet är den svaga punkten i försvaret mot Ryssland, menar hon också. Där finns dels det pro-ryska Oppositionsblocket – För Livet, men också delar av presidentens Folkets Tjänare, som ”underminerar” detta försvar, tror hon.

”Putin måste ta Bidens varningar på allvar”, menar Alexander Vershbow, distinguished fellow vi Atlantic Council´s Scowcroft Center for Strategy and Security. Biden har aviserat ”högre kostnader” för Ryssland för att inte vilja förhandla om konflikten i Donbass och om Krim enligt USA:s villkor och att han vill mobilisera sina europeiska allierade och G7-partners att göra detsamma. Hårdare sanktioner och ökat politiskt tryck alltså.

Bidens administration lär bli betydligt aktivare i Ukraina-frågor och tuffare mot Ryssland, tror David Kramer, senior fellow vid Florida International University’s Vaclav Havel Program for Human Rights and Diplomacy. Han tycker USA ska införa tuffare sanktioner men tror inte de får EU med sig.

När sedan frågan kommer upp vad som eventuellt skulle kunna locka Ryssland att sluta ett avtal som får slut på kriget i Donbass så menar Alexander Vershbow att det troligen inte räcker med att lyfta sanktionerna utan kommer också sannolikt att innehålla någon form av garanti för att Ukraina inte ytterligare närmar sig EU och Nato.

Med tanke på vad som i övrigt anförts under hearingen lämnar det ett stort gap mellan de olika sidornas viljor. Ukraina säger sig vilja bli Nato-medlemmar (dock inte folket enligt en färsk opinionsundersökning) och USA uttalar ett helhjärtat stöd för detta, medan Ryssland ser det som det främsta hotet och i princip hela syftet med deras engagemang i östra Ukraina och annektering av Krim har varit att förhindra eller försvåra detta.

Tuffare amerikansk attityd?

En sak som talar för en tuffare attityd mot Ryssland i Ukraina-frågor är Victoria Nulands come-back som nyckelperson i säkerhetsfrågor. Hon har utsetts av Biden till under secretary of State for political affairs (motsvarande ung. statssekreterare för politiska utrikesfrågor) direkt under utrikesminister Blinken.

Victoria Nuland var 2014 USA:s vice statssekreterare för politiska frågor i Eurasia-området och i ett läckt telefonsamtal med amerikanske ambassadören i Kiev föreföll ha hela den nya ukrainska regeringssammansättningen klar för sig, tre veckor innan Euromajdan-demonstrationerna nådde sin kritiska punkt och president Janukovytj flydde landet. ”Fuck the EU”, var hennes kommentar när ambassadören antydde att EU ville komma till en kompromisslösning med Janukovytj.

Å andra sidan tog Biden ett snabbt beslut att blåsa liv i det New Start-avtal om reduktion av kärnvapen som hade löpt ut 5 februari, sedan först USA och sedan Ryssland, som svar på detta, aviserat att inte skriva under för att förnya avtalet.

Det framkom emellertid vid den sistnämnda AC-hearingen att det möjligen också fanns en tanke från Bidens sida att slippa fokus på denna fråga för att kunna rikta den åt annat håll, bland annat mot Ukraina.

Det återstår att se vad den nya Biden-administrationen kommer att uträtta framöver men att det lär bli en betydligt mer aktiv approach i Ukraina och mot Ryssland tror jag vi kan vara säkra på.

Ukraina 2020/2021 - en besvikelse för EU och USA och vice versa?

 

”Put simply, in contrast to all his predecessors, Zelensky had all the instruments of power aligned in his favor, including the support of the West […] all the stars were aligned for the implementation of a rapid-fire pro-West strategy, which the Zelensky’s supporters even referred to as “the turbo-regime.” What could possibly go wrong?”

Så här börjar en mycket intressant artikel av professorn i statsvetenskap Nicolai Petro (University of Rhode Island) i det amerikanska magasinet National Interest. Det är en publikation som vill driva intern utrikespolitisk debatt ur amerikansk synvinkel men enligt den realistiska utrikespolitiska skolan istället för den liberala. De anser generellt att USA misslyckats med sin utrikes- och säkerhetspolitik eftersom amerikanska analytiker i regel har för dålig eller snedvriden information om omvärlden och ”motståndaren”.

I det här fallet handlar det alltså om Ukraina. Hur kan det vara möjligt att det största partiet enligt de senaste opinionsmätningarna är det ”pro-ryska” Oppositionsplattformen – För Livet? I detta land som både EU och USA har lagt ned så mycket tid, energi och pengar på sedan Euromajdan 2014 för att styra/guida det i helt motsatt riktning?

Oppositionsplattformen – För Livet (i forts. OFL för enkelhetens skull) är avläggare till Regionernas Parti som var det parti som backade president Janukovytj under hans styre före februari 2014 då han flydde landet.

Foto: Hans Wåhlberg. Missnöjet med president Zelenskij och den förda politiken tar sig flera uttryck. Ett är mängden gatuprotester och demonstrationer.

Vad har gått fel?

Ja, vad skulle kunna gå fel? I Ukraina är detta en fråga med väldigt många svar. Så väldigt mycket kan ju gå fel och på väldigt många sätt.  

Enligt Nicolai Petro har Zelenskij visat prov på exceptionell politisk inkompetens och en i mångas ögon alltför undergiven hållning inför krav från Väst.

Dessutom har presidenten ägnat tid och energi åt saker som ska tillfredsställa de mest ukrainskt nationalistiska kretsarna. Exempelvis en ny lag som börjar gälla 16 januari och innebär böter för den butiksanställde som inleder en konversation med en kund på annat språk än ukrainska. Förutom att det ställer till det för turismsatsningen i landet är det förstås provocerande för den stora minoritet som har ryska som modersmål, eller för de mindre minoriteterna i sydväst som har ungerska eller rumänska som modersmål (vilket regionalt kan vara en ganska stor andel).

Sådana här åtgärder bidrog till att sätta igång rörelser i Donbass vilket ledde till det lågintensiva krig som nu drar in på sitt sjunde år.

Det drar också ned Ukraina i en härva av småaktigt käbbel istället för att ta tag i de stora frågorna. Dessutom har lagar som den ovanstående inga pluspoäng att ge i EU, om nu Ukraina fortfarande önskar bli medlem.

Det har, enligt Nicolai Petro, också skrämt dem i östra Ukraina som faktiskt röstade på Zelenskij för att slippa just denna typ av lagar. Han formulerar det så här:

”They voted for Zelensky because he promised to end Poroshenko’s efforts to impose the distinct language, culture, and history of Galician Western Ukraine on the rest of the country”.

Petro pekar också på det faktum att landets befolkning börjat reagera mot den mängd utländska rådgivare som nästan svämmar över i ukrainska politiska institutioner. Det har blivit ”genant” för makthavarna, menar Petro. Han hävdar vidare att det ökande antal tillfällen som G7-ambassadörer ingripit för att ändra ukrainska politiska beslut eller utnämningar har bidragit till att göra ”förlusten av den ukrainska suveräniteten till Väst till en het politisk fråga i Ukraina 2021”. Detta inflytande uppenbarar sig i både stort och smått. Petro tar upp följande:

”[…] discouraging  Ukraine from buying Russia’s Covid vaccine; rescinding the Ukrainian government’s October 2020 agreement on cybersecurity and telecommunications with China and replacing Huawei’s equipment with analogues made by Cisco; pressuring Ukraine not to sell its renowned engine manufacturer Motor Sich to Chinese investors; and even putting pressure on churches in other countries to disavow the country’s traditional Orthodox Church, in favor of the Orthodox Church of Ukraine that president Poroshenko set up to help his presidential campaign.”

Naiva uppfattningar om Ukraina

Petro landar i att USA:s politik gentemot Ukraina har varit misslyckad och att mycket beror på att analytikerna har missbedömt eller tonat ned skillnaderna mellan öst och väst och andra ukrainska skiljelinjer, som språk, och att man har trott (hoppats?) att kriget i öst ska ändra befolkningens uppfattning om Ryssland. Det har det förvisso men inte alls i den utsträckning som kanske förväntats. Fortfarande hyser ungefär 40 % av befolkningen positiva känslor för Ryssland. Det är, antyder Petro, svårt att radera ”århundraden av historiska, religiösa och kulturella band med Ryssland”. Det är inte ens önskvärt eller efterfrågat om man ska tyda tecknen.

Från Google och Youtube kommer statistik som visar att ukrainare fortfarande gör sina sökningar i första hand på ryska och att material med kulturellt innehåll hämtas främst från Ryssland. Det har till och med skett en ökning 2020. Detta trots flera ukrainska statliga försök att begränsa och blockera ryskt material på nätet.

Petro avslutar med att sammanfatta Västvärldens dilemma gällande sin politik gentemot Ukraina:

[…] the West is trapped. It cannot abandon its current policy toward Ukraine without appearing to offer Russia an undeserved victory, yet it also cannot continue its current policy because it enhances internal divisions that stoke popular frustration and anger toward the West, the ultimate beneficiary of which would again be Russia.”

Hans eget recept är att ta ett steg tillbaka och låta ukrainarna själva lösa sina interna politiska problem. Den nästan reflexmässiga invändningen att man då skulle lämna spelplanen öppen för Ryssland bemöter han elegant enligt nedan:

”[…] it is high time to trust in the good sense of all Ukrainians, including those who see their Russian cultural heritage as fully compatible with a Ukrainian civic identity. Treating the latter as potential traitors, a “Fifth Column,” as many Ukrainian and Western officials are, sadly, still wont to do, can only undermine their sense of attachment to Ukraine, to the point that no amount of Western support will suffice to restore it.”

Det är sällan man ser en så insiktsfull och balanserad artikel om Ukraina och jag får känslan av att om en svensk forskare skulle skrivit den hade denne troligen blivit uppsatt på Patrik Oksanens svarta lista och figurerat i nästa SvD-ledare som ”Kremls nyttiga idiot” eller liknande. Men i USA är det trots allt möjligt att föra in olika perspektiv angående Ukraina. Än så länge åtminstone.

... fortsättning följer...

I mitt nästa inlägg följer jag upp detta och ger då lite mer av statistiska uppgifter som backar upp vad som här har sagts.

Follow the pipeline

Undertitel till det här inlägget skulle kunna vara något i stil med; ”Sambandet mellan USA:s utökade sanktioner mot Ryssland och dess satsning på naturgasexport till Östeuropa”.

Medan hela världen riktar alla uppmärksamhet mot Trumps twitterkonto flyttar USA fram sina positioner i Europa och andra delar av världen. Trump har blivit en pricktavla alla gillar att skjuta på och glömmer därför, eller lägger åt sidan, all analys av vilka intressen som egentligen styr USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. TV-serien ”Homeland” dyker obevekligen upp på näthinnan.

Bara en kort tid efter att den amerikanska kongressen tagit beslut om utökade sanktioner mot Ryssland anländer första leveransen av amerikansk naturgas till Baltikum. 

Sanktionerna som kongressen klubbade igenom nyligen slår särskilt hårt mot rysk energiexport vilket knappast är någon slump. Kanske ingick det i de svenska samtalen med USA i vintras/våras att Sverige skulle göra allt för att sätta sig på tvären när det gäller Nordstream 2? Vi är ju bästa kompisar nu med USA och snart har vi också amerikansk trupp och amerikanska vapen på svensk mark under höstens Aurora-övning.

Amerikansk säkerhetspolitik går nästan alltid hand i hand med dess energipolitik. Medan Ryssland främst värnar sitt territorium och bevakar vad som händer i dess angränsande länder, värnar USA sina affärsintressen och bevakar vad som händer på ”sina” marknader och hur det går att vinna nya. Oftast handlar det då om olja, gas, eller numera också kol. Det handlar också då förstås om att mätta en amerikansk konsumtion, världens största när det gäller olja. Den amerikanska befolkningen (4 % av världens totala befolkningsmängd) konsumerar 16 % av världens energiproduktion. 

Inte undra på då att USA såg sig tvungna att söka efter ”massförstörelsevapen” i just Irak som tros inneha världens näst största oljereserver, efter Saudiarabien. När USA besegrat Iraks armé och röjt Saddam Hussein ur vägen bjöds oljereserverna ut till utländska oljebolag i form av rättigheter som i praktiken gör dem till ägare av reserverna, även om det i formell mening inte är det. Den förut nationaliserade oljan i Irak lades ”up for grabs”. Den förre amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan har uttryckt det hela ganska omaskerat:

”Kriget handlade i huvudsak om oljan”.

Huruvida den pipeline som planerades att dras genom Afghanistan var avgörande för USA:s invasion av landet 2001 är fortfarande omstritt och inte lika glasklart som i fallet Irak. Men det förefaller åtminstone knappast osannolikt att det var ett av flera skäl för USA att invadera landet. Central Asian Pipeline skulle dras från Kaspiska Havet genom Afghanistan till Pakistan eller Indien var det tänkt och flera utländska bolag var inblandade i ett försök att ta ifrån Ryssland kontroll över exportrutten för de kaspiska gasfyndigheterna. Projektet gick i stå i slutet av 1990-talet men efter den amerikanska invasionen och talibanernas fall förnyades avtal och projektet återupptogs.

I fallet Libyen finns dokument som wikileaks släppt ifrån sig i vilket det framgår att USA klagar över att Libyen ”använder sina oljetillgångar nationalistiskt”. Khadaffis nationalisering av oljetillgångarna sågs inte heller, liksom Iraks, som en suverän nations rättighet (diktator eller ej) utan som en provokation som skulle slås ned med våld om så krävdes. Den ”arabiska våren” blev ett ”window of opportunity”, låt vara inte bara för amerikanska oljebolag utan även italienska och brittiska och andra länders. Med störtandet av Khadaffi öppnades marknaden för dem i landet med Afrikas största oljetillgångar.

Och hur är det egentligen med Venezuela? Den misslyckade kuppen 2002 när högerkrafter försökte största president Chavez var med all säkerhet åtminstone USA-stödd, även om de förstås förnekade all inblandning efteråt. Bland andra förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som var medlare mellan Chavez-regimen och oppositionen efter kuppen, menar att amerikanska regeringen åtminstone ”kände till” kupplanerna. De var hur som helst snabba med att erkänna den nya kuppmakarregimen, bara för att - när Chavez lyckades återta makten redan efter ett par dagar – sedan backa och fördöma kuppen officiellt. Det som händer nu är förstås en fortsättning på temat och med samma intressenter bakom regeringsprotesterna som enligt Mark Weisbrot, en ekonom som leder en amerikansk NGO med namnet Just Foreign Policy, inleddes som ”de välbeställdas revolt”. Weisbrot skrev i en artikel i the Guardian för några år sedan om den amerikanska inblandningen i Venezuela och hur upproret mot landets regering inleddes i de välbeställda delarna av landet. Enligt ETC ska anonyma källor vid amerikanska utrikesdepartementet ha läckt att USA i år kommer att lägga drygt 30 miljoner kronor på att stödja oppositionen i Venezuela och att avsikten är att verka för ett maktskifte. Det är väl knappast, i synnerhet med vetskap om tidigare amerikanska aktioner som till exempel de ovan beskrivna, konspirationsteoretiskt att tro att USA är i högsta grad intresserade av utvecklingen i Venezuela för att det är ett land med en världens största oljereserver och att de annars hade brytt sig föga om vem som styrde i Venezuela?

Den amerikanska energioffensiven inbegriper numera också kol. I en intressant dokumentär som visades i SvT för någon månad sedan undrade reportern vem som ska köpa all den kol som Trump nu vill ska grävas fram i nyöppnade gruvschakt? Intresset inom USA:s gränser har ju visat sig svalt då flera delstater deklarerat öppet att de hellre följer Paris-avtalet. Svaret levererades av en amerikansk myndighetsperson som förklarade att det fanns många ”utvecklingsländer” som gärna köper billig kol från USA. Som av en ren händelse nåddes vi så för någon vecka sedan av nyheten att Ukraina för första gången ska importera kol från USA. De har förvisso mängder av den varan i Donbass men den nuvarande ukrainska regeringen vill hellre än att söka en uppgörelse med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk istället betala ett flera gånger högre pris till USA. Undertecknandet av avtalet mellan Ukraina och USA fick Trump att euforiskt utropa en ”gyllene era” för amerikanska energiföretag.

Ja, i land efter land, region efter region, manövreras konkurrenterna ut med förtäckt krigföring såväl som öppen sådan. All we have to do is to follow the pipeline…!!!

Vem vill ha krig?

Den rådande säkerhetspolitiska diskussionen är på många sätt intressant. Och förbryllande. Efter Trumps valseger och senast utnämningen av oljemagnaten Rex Tillerson till utrikesminister höjs oroliga röster för en ”ryssvänlig” amerikansk utrikespolitik och säkerhetspolitik. Vad händer med sanktionerna mot Ryssland? Vad blir konsekvenserna? Den sistnämnda frågan restes av Aktuellt häromdagen och deras USA-korrespondent svarade att Tillerson kunde tänkas ha egna affärsintressen i en avspänning mellan USA och Ryssland. Det är helt sant och förmodligen det allvarligaste med Trumps tänkta administration och regering (ska ju först godkännas av kongressen). De miljömässiga konsekvenserna alltså. Intressen i oljeindustrin kan bli knäcken för arbetet med att få bukt med växthuseffekten.

Men det är inte det som bekymrar västvärldens politiker och media mest tycks det. Det är istället de förväntat vänskapligare förbindelserna med Ryssland. Den liberala idén om att handel mellan stater gör dem interdependenta och härmed minimerar risk för krig dem emellan tycks vara på utgång. För att ersättas med vad, kan man undra? De amerikanska reaktionerna på Tillersons utnämning är värda att funder över. Varför är egentligen goda relationer med Ryssland så negativt laddat? Under hela kalla kriget var det väl ingen som hyste några naiva uppfattningar om Sovjetunionens intentioner men goda relationer sågs ändå som eftersträvansvärt och avspänning som något välkommet.

”Ryssarna är inte våra vänner”, säger Republikanernas majoritetsledare i Senaten Mitch McConnell. ”Att vara Putins vän är inte en egenskap jag hoppas på hos en utrikesminister”, twittrar Marc Rubio. Senatorn John McCain går ett steg längre när han kallar Putin för ”kriminell och en mördare”. Den sistnämnde är också en av de republikaner som driver på för att få till en utredning om den av CIA påstådda ryska hackerattacken för att påverka amerikanska presidentvalet. En allvarlig anklagelse (avfärdad av FBI) mot en främmande stat. McCain har förvisso egen erfarenhet av saken. Den minnesgode kanske erinrar sig hur han själv stod på Majdan i Kiev i december 2013 och eldade på den ukrainska oppositionen mot den folkvalde presidenten Janukovytj. I alla händelser måste man ställa sig frågan varför det är så oerhört viktigt att upprätthålla dåliga relationer med Ryssland? En ledtråd finns kanske i den utmärkta tv-dokumentären ”Att skapa enPutin” av Peter Löfgren, som nyligen sändes av SvT. En amerikansk bedömare menade där att USA tog chansen att hävda sin särställning som supermakt när Sovjetunionen upplöstes hellre än att hjälpa Ryssland på fötter ekonomiskt.

Här hemma handlar det just nu mest om Nordstream 2. Det vettiga i  att satsa på gas kan förstås ifrågasättas av miljö- och energipolitiska skäl. Men det som diskuteras mest är den säkerhetspolitiska aspekten. Diskussionen har varit lätt hysterisk och enligt Lars O Grönstedt full av myter. Han är förvisso part i målet men de tolv punkter han framhåller i Dagens Industri ger en annan bild än vad som framkommit i rubrikerna. Media har godtagit en hel del tämligen godtyckliga antaganden och påståenden om projektet. Det som hela tiden beskrivits som uthyrning av hela hamnen i Slite handlade egentligen om en av dess pirer samt lagring av rör. För Karlshamns del, förutom lagring av rör, också vanlig fartygstrafik, om än mer omfattande än normalt. Affärer för hårt pressade kommuner på totalt omkring 100-150 miljoner kronor. Som nu går dem ur händerna. Finland tackar och tar emot och affären hamnar nu enligt finska uppgifter i Hangö om jag förstått rätt. De ser det som en ren affärstransaktion och inget annat, vilket är intressant. Ingen med åtminstone elementär kunskap om finsk-rysk historia kan väl anklaga finnarna för att vara blåögda i sin syn på ryssen?

Det hela är lite höljt i mystik (high politics, myter eller magkänslor?). Vad sa regeringen till kommunrepresentanterna från Karlshamn och Visby egentligen? Och vad sades egentligen vid ukrainske presidenten Porosjenkos besök i Stockholm och utrikesminister Wallströms besök i Ukraina? Har det här irrationella Nordstream-beslutet något med det att göra? Ukraina är väl det land som har mest att förlora på att Nordstream 2 blir av. Eller vad vill vi egentligen? Varför så aktivt söka konfrontation med Ryssland?

Frågan gäller i högsta grad även det som sker på andra sidan Atlanten. Nu lovar Obama vedergällning för den av CIA påstådda hackerattacken mot Demokraterna. Ett ganska märkligt utspel men som måhända syftar till att till Trump lämna efter sig en förgiftad relation till Ryssland. Eller vill han ha krig?

Jag har svårt att fälla tårar över uteblivna gasprojektsaffärer men bekymrar mig för den signalpolitik som förs mot Ryssland. Vad syftar den till i slutändan och hur ska vi hantera relationerna till dem i fortsättningen? Vad är planen? Vad vill vi? Vill vi ha krig?