Den "självförvållade segregationen" och politikens kulturalisering

Det är med skräckblandad förvåning som jag nu ser hur alla fördämningar brister. Uppenbarligen finns det mängder av journalister, politiker och ”vanligt folk” som nu anser att de ”äntligen” kan säga vad de tycker om migrations- och integrationspolitiken men också om invandrare och invandring i allmänhet.

Cecilia Blomberg, praktikant på SvD:s ledarsida, uttrycker det som så att ”nu är debattklimatet mer tillåtande”. Det har hon förvisso rätt i. Hon anmäler i sin ledare den 12/5-2018 en bok av Lars Åberg, ”Landet där vad som helst kan hända”, och lovordar författarens beskrivning av ”problemen i flyktingmottagandets spår”. Åberg ”förklarar det rådande tillståndet” och talar om hur vi ”hamnade här”, det vill säga hur Sverige kunnat gå från ett land med ”klara visioner”, ”vara genomplanerat”, och vara ”förutsägbart” till att ”inte ha någon plan alls”.

Hon ondgör sig sedan över sådant som hemspråksundervisning och bostadssegregation som ska ha drivits på av idéströmningar om multikulturalism som vissa politiker drivit igenom och anammat som en sorts ”statlig överideologi”, fortsätter Blomberg.

Visst kan somligt ifrågasättas och problematiseras. Men det är helt klart en kritik som underkänner decennier av forskning och som ger de högerpopulistiska krafterna (läs Sverigedemokraterna) rätt. Komplexitet låter sig dock inte uttryckas i korta texter och forskning har visat att läsare av nyheter främst kommer ihåg rubriker. Blombergs lyder ”Segregationen i Sverige är självförvållad”. Det vill säga; invandrarna själva står för segregationen, alternativt den svenska politiken. Kanske både och? Hon avslutar hur som helst med att utmåla ”vägen framåt” som ”lång och krokig” men att första steget tas genom öppen debatt och att ”se verkligheten just så som den är”. Det vore förstås positivt om vi började på allvar diskutera segregation men jag misstänker att det istället handlar om att öppna slussarna än mer för åsikter som för tio år sedan hörde hemma på yttersta högerkanten, det vill säga att invandrare inte utgör något annat än ett hot. Likheten mellan debatten före och under andra världskriget inför en eventuell ”ström” av judiska flyktingar från Tyskland och tyskockuperade länder i Europa och den vi ser idag rörande framför allt muslimer är nedslående. Jag skrev redan för fem år sedan om detta en text som jag fortfarande ser som högaktuell och som fördjupar mitt resonemang.

Se verkligheten som den är

Så hur är då verkligheten? Ja ingen blundar väl för att det finns en segregation och att den i förlängningen kan utgöra ett problem. Ingen kan väl heller förneka att det finns sociala problem i vissa områden eller att nya svenskar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men är den ”självförvållad”?

Samtidigt som Blomberg skriver på sin ledare släpps en rapport från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Den är alltså utomstående bedömares syn på ”verkligheten som den är”. Hur ser den då ut?

Jo, de uttrycker stor oro för ökande antal hatbrott och rasistiskt våld. De oroar sig också för framväxten av rasistiska och extremistiska organisationer i Sverige och deras alltmer offentliga framträdande.

Alldeles särskilt oroliga är de för mängden mordbränder mot moskéer och asylmottagningsanläggningar.

De pekar också på ett gap mellan det stora antalet hatbrott och fall av hets mot folkgrupp och det låga antalet fällande domar eller ens utredningar.

Alldeles särskilt oroar sig FN:s experter för attacker mot muslimer i Sverige. Framför allt drabbar dessa hatbrott muslimska kvinnor. De ser också en oproportionerlig inriktning på att följa muslimer hos polis och säkerhetstjänst när terroristlagarna tillämpas, samtidigt som brott som begåtts av nazistiska grupper inte utreds som terrorbrott. De noterar ytterligare en sak som anknyter till Blombergs ledare, nämligen:

”Muslimska minoritetsgrupper får inte heller jobb eller bostäder utanför områden med minoritetsgrupper, vilket i praktiken leder till segregation”.

Även afrosvenskar och romer är utsatta för diskriminering och rasprofilering på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, noterar FN-rapportörerna.

Det rapporten pekar på är inget nytt men FN-rapportörerna är bekymrade över ökningen av rasism och diskriminering i Sverige och kritiserar tillåtandet av organisationer som uttalar rasistiskt hat och ”kräver omedelbara krafttag mot rasism”.

De uppmanar också till utredning av politiker och journalister som gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Ivar Arpi på SvD känner sig tydligen träffad eftersom han går hårt åt rapporten i en ledare den 14/5-2018 och tycker att den gör sig skyldig till överdrifter. Rapporten gör ingen besviken ”som känner skuld över att vara vit europé”, raljerar han och anser att anmärkningen angående journalister kan ”strida mot grundläggande principer om yttrande- och åsiktsfrihet” med det sarkastiska tillägget att ”man kan inte laga postkolonial omelett utan att knäcka ägg”. Att yttrandefriheten faktiskt enligt lag är begränsad och att hets mot folkgrupp, som är klassat som ett hatbrott, är en av begränsningarna låtsas han inte veta eller möjligen sällar han sig till vit makt-rörelsen som kritiserat lagen som begränsar vad de får säga offentligt (?). Arpi kritiserar också utredarna för att de varit i kontakt med organisationer som Sveriges Unga Muslimer och Afrosvenskarnas riksförbund och antyder att dessa är försvarare av terrorister och fundamentalister eller ”har samröre med dem på annat sätt”. Arpi tillhör förvisso dem som försöker göra ”debattklimatet mer tillåtande”, för att använda Blombergs ord. Han förundras över att tidningar skrivit om rapporten utan vanlig normal källgranskning. Även Moderaterna riktar precis samma kritik mot FN-rapporten.

Det torde egentligen inte vara svårt att förstå att organisationer som representerar de grupper som utretts får komma till tals. För det andra bortser då också Arpi och Moderaterna från det faktum att dessa organisationer är blott två av totalt drygt trettio som bidragit med material till rapporten; att allt material bygger på statistik och andra rapporter och utredningar som redovisas med källhänvisning; att material också lämnas in av 18 experter från regering och myndigheter; att öppna förhör har hållits med flera av organisationerna samt regeringsrepresentanter; att FN-kommitténs egna 18 experter har inhämtat information om organisationerna; att de under flera veckor analyserat och kritiskt granskat materialet för att till sist publicera sina slutsatser med möjlighet för regeringen att korrigera faktafel.

Så om det handlar om vanlig normal källgranskning litar jag betydligt mer på denna FN-kommittés erfarenhet och kompetens än på Ivar Arpis. Det är nog snarare så att Arpi i det fallet har en del att lära av FN-kommittén.  

Segregationen

Segregation är inget nytt fenomen. Det är inte heller särskilt märkvärdigt att vissa grupper som kommer till ett nytt land samlas på samma platser för att stötta och hjälpa varandra, för att umgås på sitt modersmål eller utöva sin religion och kultur tillsammans. Det är bara att se på hur de ca 90000 svenskar som flyttat till Spanien beter sig. En avhandling från 2015 visar att spaniensvenskarna behåller anknytningen till Sverige genom nyheter och släkt och vänner i moderlandet. Men också att det, åtminstone i Costa del Sol, växt fram en svensk infrastruktur med institutioner som Svenska kyrkan, svensk skola, svenska mediekanaler och annan svenskspråkig service. Det är ett mänskligt beteende att vi söker trygghet hos andra som delar vårt språk och vår kultur när vi bosätter oss på främmande platser.

Detta är naturligtvis inget skäl för att cementera den självvalda segregationen, som i spaniensvenskarnas fall kanske mer har att göra med en ekonomisk kapacitet att välja, medan den för invandrande till Sverige i de allra flesta fall snarare handlar om att ta den bostad som finns. Men fenomenet är detsamma att söka sig till den grupp man identifierar sig med.

Bostadssegregation är inte heller det något nytt fenomen. Ingvar Carlsson, den gamle socialdemokraten och dåvarande bostadsministern, tog upp problematiken vid SABO-kongressen 1975. Han konstaterade då bekymrat att ”de lediga lägenheterna återfinns i allt för stort koncentrat på vissa orter i vissa bestämda områden” och att det ibland berodde på att ”människorna utnyttjat den nya valfriheten på bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden” vilket ledde till att ”de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten”. I klartext betydde detta att svenskfödda invånare i förorternas hyreshusområden flyttade till radhus eller villor i andra områden.

Under 1990-talet kom så den marknadisering av hela samhället som de nyliberala ideologerna förespråkat i ett par årtionden dessförinnan. Bostäder släpptes alltmer fria för marknadskrafterna, hyresrätter omvandlades till bostadsrätter, och de kommunala bostadsbolagen sålde ut bestånd och belades med lönsamhetskrav. Det samhällsnyttiga försvann i stort sett som kriterium för verksamheten. Detta spädde på det som Ingvar Carlsson noterat på 1970-talet ytterligare och med råge. Valfriheten blir alltså en port till segregation. Det är inte heller enbart så att de nya svenskarna väljer att samlas på ett och samma ställe som det ofta beskrivs utan det handlar snarare om att infödda svenskar gör det. Det gäller för övrigt inte bara individer. Som exempel kan nämnas hur gymnasieprogrammet Digitala Rummet glatt tog emot pengar ur Järvalyftets (klubbat av Stockholms stad 2007) projektpengar, tackade och packade och flyttade verksamheten till Södermalm. Kunskapen om diskriminering på bostadsmarknaden finns sedan åtminstone ett tiotal år tillbaka. DO författade en rapport om saken 2008 (finns här) och noterade då att det år 2007, enligt Boverket, endast fanns en kommunal bostadsförmedling i 9 av landets 290 kommuner, jämfört med år 1990 då det fanns i 105 kommuner. När offentliga verksamheter börjar utsättas för lönsamhetskrav och konkurrens så händer det saker som ger oönskade effekter. 

Detsamma gäller förstås arbetsmarknaden. En marknad förutsätter ett urval. Vi väljer vad vi själva vill ha och med detta så skärps kraven på de som står för utbudet är filosofin i korthet. När det gäller arbete, såväl som bostäder, blir brist till fördel för dem som står för utbudet, inte för konsumenten eller den sökande i dessa fall. Det vill säga, värdar och arbetsgivare ser en möjlighet att göra ett snävare urval. Här är den ovan nämnda FN-rapporten också mycket klar med att segregation på såväl bostads- som arbetsmarknaden orsakas av diskriminering. Det finns åratal av forskningsresultat som belyser detta. Arbetssökande eller bostadssökande som ”byter namn” till ett mer svenskklingande sådant och får det jobb eller den bostad som hen tidigare blivit nekad, trots samma meritförteckning eller personbeskrivning. Som Behnam som bytte namn till Andreas och genast fick det jobb han nekats när han sökt med sitt riktiga namn.

Vi har också sett nyligen ett par färska exempel på kvinnor som fått jobb men inte får behålla dem eftersom arbetsgivare infört klädkoder som inte uppfyller några egentliga praktiska krav utan förefaller ha införts mer för att utesluta vissa kvinnogrupper från arbetet, antingen det nu handlar om arbetsgivarens alldeles personliga åsikt om gruppen eller en sorts ”hänsyn” till kundkrav. Kanske bådadera i vissa fall. När det gäller fallet med Hoda, som fick sluta jobba för Securitas nyligen, säger exempelvis Securitas talesperson att ”policyn delvis har införts för att privata personer kan reagera på religiösa symboler”.

Redan för fem år sedan var etnisk diskriminering på arbetsmarknaden den vanligaste anmälningsorsaken till DO. Ändå hade då endast två personer fått rätt i Arbetsdomstolen sedan 1994. Det är väl känt hur svårt det är att få rätt i AD och det är därför inte svårt att föreställa sig att anmälningsbenägenheten är låg. Dessutom har DO börjat sålla hårt bland de anmälningar de får in och driver mycket få fall vidare. Under 2015-2016 utreddes endast 14 % av de 403 anmälningarna om etnisk diskriminering på arbetsplatser. Resten lades alltså ned utan någon som helst åtgärd.

Lundaforskaren Eva Schömer kallade för ungefär ett år sedan den etniska diskrimineringen på arbetsplatser för ”en tickande bomb” och gav svidande kritik åt både AD och DO samt fackförbunden. De gör inte sitt jobb, menade hon, och AD ”förstår inte ens vad rasism är”, sa hon då till SvT.

Verklighetsgapet

Här blottas ett gap mellan verklighetsbilderna. Det vill säga den som Blomberg och Arpi med flera vill att vi ska se och den som FN ser. Jag tror det hör ihop. Det mer ”tillåtande debattklimatet” som Blomberg uttrycker sin lättnad över tror jag hör samman med agerandet. När vi börjar tillåta hatprat följer hatbrott i dess fotspår. Nu brukar många protestera mot den beskrivningen och utbrista att; ”det handlar inte om det” eller ”jag är inte rasist men… osv”. Sedan är det fritt fram att ösa ur sig invektiv över vissa grupper och berätta anekdoter om ”hur de är” eller vilka värderingar de anses ha. Till skillnad från svenskens högtstående värderingar. Ändå ökar alltså antalet hatbrott, såväl våldsdåd som attacker på nätet från personer med dessa ”högre stående värderingar”.  

Den forskning som bedrivits i decennier börjar ifrågasättas och det är mångkulturalismen som ges skuld till segregation och utanförskap i samhället. Inte de strukturella hinder som mängder av forskning pekar på. Moderaterna talar om människor som hellre lever på bidrag än jobbar. Centern talar om låglönesatsningar som ska få arbetsgivare att anställa nysvenskar. Den strukturella diskrimineringen är det ingen som talar om längre. Är det möjligen detta som debattörer som nu lovordar den nya frispråkigheten om migration och integration tycker är så befriande? 

Vad debatten ska handla om?

För ungefär tio år sedan fanns en livaktig och nyttig debatt om mångkulturalismen och vad den gör med den nationell enhet. Det finns inga givna svar på vem som hade rätt eller fel men en seriös debatt med akademisk närvaro kan ge nya tankar och infallsvinklar som är av godo för den förvisso ”långa och krokiga väg framåt”, som Cecilia Blomberg talar om. Det vore intressant att exempelvis föra fram Slavoj Zizeks tankegångar om hur den liberala multikulturalistiska ideologins bas ”toleransen” egentligen är ett sätt att kulturalisera politiken. Alltså tolerans istället för emancipation och politisk kamp. Att ojämlikhet och ekonomisk exploatering bygger på kulturella skillnader och olika sätt att leva och inte går att åtgärda utan bara tolereras. Men samtidigt att ”sann tolerans” bara är möjlig inom västvärldens liberala demokratier. En ideologi som Zizek beskriver som post-politisk, en självvald reträtt från den ideologiska politiska kampen. Eller Wendy Browns tankar om kulturaliseringen av politiken som gör att ekonomiska och politiska frågor faller ur blickfånget och att den politiska debatten istället rör sig inom en sfär innefattande kultur, religion, traditioner och värderingar.

Den liberala demokratin och marknadsekonomin är ju ”the end of history” (Fukuyama) och den slutliga optimala samhällsformationen. En kapitalistisk segersång efter murens fall som förkunnade den enda möjliga styrformen och därmed gjorde politisk ideologisk kamp ”överflödig”. Så varför träta om sådant som ekonomisk ojämlikhet, orättvisor på arbetsmarknad och bostadsmarknad eller inflytande över produktionsmedlen eller andra frågor när allt nu bara handlar om att baka ihop en mångfald av människor från olika kulturer och få dem att ”välja” det ”rätta” sättet att leva och verka inom den liberala demokratin. Det är komplexa resonemang Zizek och Brown för och jag ska inte varken förorda eller förkasta dem här. Men en debatt som utgår från Zizeks/Browns idéer eller deras kritikers vore givetvis intressant och skulle kunna leda till djupare och mer utvecklande tankar.

Istället för en djupare ideologisk debatt eller en om segregationens strukturella orsaker och ekonomiska sammanhang får vi en debatt om hur mycket eller lite kulturella skillnader som ska ”tolereras”. Det blir debatter om ifall en moské ska få ha tre minuter böneutrop i veckan eller om det ska accepteras att en del kvinnor bär slöja och så vidare. Det framförs krav på att utestänga dessa kvinnor från jobb och socialt offentligt liv; om att stänga gränser eller begränsa invandring; att ställa krav på invandrare; att skuldbelägga invandrare för sin egen segregation; att peka ut kulturella skillnader som roten till sociala problem; att peka ut grupper som mer benägna till viss kriminalitet; etc. etc.

Stefan Löfven blev utskrattad i Agendas partiledardebatt för en vecka sedan och hånades för sitt sätt att möta Jimmie Åkessons utspel om våldtäkter med att vilja prata om sexuella trakasserier på arbetsplatser. Alla tyckte det var självklart att Löfven skulle hålla sig till det ämne Åkesson ville introducera i samband med metoo-debatten. Att Löfven gjorde en dålig debattinsats och att hans ingång i debatten med Åkesson var klumpig kan jag hålla med om. Men att han skulle vara tvungen att hålla sig till Jimmie Åkessons agenda verkar däremot ett märkligt krav. Likaväl som Åkesson pratar om invandring i snart sagt varje fråga bör ju debatten om sexuella trakasserier kunna handla om den som sker på arbetsplatser. Det var ju trots allt där metoo-debatten tog sitt avstamp. Men det är inte det som det handlar om tydligen? 

Jag har facebook-vänner som jag alltid betraktat som sansade personer som numera formligen öser ut material om hur hemska invandrare är och i synnerhet muslimer. Det blir till en kanonad av delningar som ska påminna om det förfärliga med invandringen och med alla dessa personer från Mellanöstern etc. och de faller ofta Åkesson i talet. De är inte rasister, bedyrar de emellanåt, utan tycker sig istället vara sanningssägare som bara vill peka på verkliga problem. Men att ständigt etnifiera diskussionen om sociala problem leder oss allt längre bort från frågor om klass och inkomst och andra faktorer som orsak till problem i s.k. utsatta områden. Det bidrar också till att avhumanisera vissa grupper. En farlig väg som historien visat leder till våldsbrott. FN-rapporten pekar också på ett ökat antal anmälda sådana, som mordbrand mot moskéer eller asylmottagningar.

Verkligheten? Ja den blir till slut bara en vägg av anekdoter och ren fejk blandat med statistiska fakta och reella problem. Vad som är vad kan för gemene man vara svårt att särskilja. Kranarna står öppna från både höger och vänster och det delas så oerhört gärna av så oerhört många att det tenderar att bli till hetsjakt inte minst på muslimer. Ta Kakabavehs delning av en fejkad video utlagd av högerextremister som hon snabbt spred vidare med kommentaren: ”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropad Kalifat snart i fler förorter”. När hon senare blev varse att hon delat en video med fejkad översättning spridd av en högerextrem grupp tog hon bort inlägget men fortsatte ändå att framhärda i att innehållet illustrerade verkligheten i Sveriges förorter. Vänstermänniskor sträcker ut handen till de högerextrema och tillsammans vill de beskriva ”verkligheten” och kalla integrationspolitiken för ”politisk idioti”.

Men det är ju inte det som det handlar om, säger en del återigen. Det är så det låter numera. Ständigt detta; ”det är ju inte det som det handlar om”. Nå, vad handlar det om? Just det är frågan. Vad handlar segregation om? Vad vill vi att den ska handla om? Att den är självförvållad och att vi måste underkänna decenniers forskning? Eller ska den istället handla om konkreta problem med diskriminering på arbetsmarknads- och bostadsmarknadsområdet och ekonomisk ojämlikhet och hur denna ska kunna rubbas?

Visst vore det välkommet med en seriös debatt om det sistnämnda. Det har vi inte haft på flera år. Men det är visst inte detta som det handlar om? Det handlar snarast om det som den svenska debatten handlade om på 1930-talets slut och 1940-talets början. Det vill säga ett narrativ som målar upp ett hot mot ”den svenska kulturen” eller om krav på assimilation snarare än integration. Illustrerat av Ingvar Svanberg&Mattias Tydén som skrivit om den judiska invandringen då och den svenska debatten om den på följande vis:

”Fler var de som visserligen tog avstånd från nazismen, men som ändå ansåg att judisk invandring hotade såväl ´svensk kultur´ som den ´svenska rasen´. Än fler tycks ha burit på en vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett ´problem´. ´Judeproblemets´lösning var en fråga som sysselsatte många skribenter i 1930-talets Sverige. Och även författare som tog avstånd från antisemitismen menade ofta att ´lösningen´var judarnas assimilation...” (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997) 

Apartheid helt OK?

Skrev igår om klimatförändringar. Idag också, men en helt annan typ. Förändringen i debattklimatet angående integrations- och migrationspolitiken. Integration och migration förresten? Det blir mer och mer en fråga om gränsvakts- och segregationspolitik. Åtminstone i Danmark. Läser just om de danska socialdemokraternas förslag att endast tillåta 30 % ”icke-västliga” i varje bostadsområde. Inte för att jag hade särskilt höga tankar om Danmarks politik på det här området men trodde knappt mina ögon. Det tog många decennier att avskaffa apartheidpolitiken i Sydafrika och USA, ett världskrig för att få slut på Nazitysklands, men nu är den alltså på väg tillbaka. I Danmark. Åtminstone om de danska socialdemokraterna får som de vill. Var du ska få bo eller gå i skola ska bestämmas av vilken etnicitet du har. De vill också införa en gräns för hur många "icke-västliga" invandrare som ska släppas in i Danmark. Det är inget annat än Apartheidpolitik.

Förslaget är helt sjukt och räknar också in andra generationens invandrare från dessa ”icke-västliga” länder (oklart vilka som ska räknas till dessa) så det handlar alltså inte om annat än rasåtskillnad eller om man ska kalla det nationsåtskillnad i detta fall. Dansk Folkeparti har lyckats styra debatten i Danmark åt ett håll där de danske nu tycks ha tappat allt vett och sans. Dessa DF:are driver just nu också en facebook-enkät där de frågar om danskarna tycker att somaliska kvinnor är ”en börda eller tillgång för danska samhället”. Vad kommer härnäst? ”Är judar parasiter eller entreprenörer”? Eller vilka frågor ska få ställas egentligen? Det handlar inte om yttrandefrihet nu utan om en kamp för rättigheter och mänskliga relationer som har förts i årtionden med viss framgång ändå, men som nu börjar rullas tillbaka av mörka krafter. Det sker i Danmark men också över hela Europa. Även här har tongångarna helt klart förändrats efter många års trummande från Sverigedemokratiskt håll, men utan att ha tippat över helt åt fanders. Ännu! Sagt dagarna efter att finansminister Andersson talat om "svängdörrar in i Sverige", på sin fb-sida.

- I valkampanjen måste svenska socialdemokrater också ha ett svar, säger socialdemokratiska folketingsledamoten Peter Hummelgaard till SvD. Ja, jag hoppas att det svaret blir lika kraftfullt från Löfven som när han förklarade hur vi ska hälsa här i landet. Det vill säga ungefär så här:

”Här i Sverige tillämpar vi inte apartheid”!

Det får räcka nu! Ska vi som sprattlar emot behöva höja tonläget? Vässa retoriken? Eller hur ska detta bemötas? Jag hoppas att partikanslierna inför valet här hemma funderar över detta istället för att ge det ”svar” som danska socialdemokrater tycker vi ska ge. Svar på vad förresten? Sociala problem eller rasistisk lobbying från högerextrema?

Wikipedia beskriver apartheidpolitik inledningsvis på detta sätt:

”Apartheid (av engelskans apart (åtskilda, separerade) och afrikaans-suffixet -heid (uttalas hejt, motsvarar svenskans "-het"), alltså "åtskildhet") är en benämning på både den rasåtskillnadspolitik och samhällssystem som rådde i Sydafrika från 1948 till 1994”

Ska det behöva kompletteras med: … och i Danmark 2018- …?

Det är kallt ute idag. På mer än ett sätt. Är det inte dags att skruva upp värmen?!

Endast Sverige svenska värderingar har (?)

”Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute”.

Det tycker jag vara ganska fint formulerat av biskopen i Linköpings stift Martin Modéus i DN Debatt 19/7-16) angående den nya asyllagen som trädde i kraft igår. Han fortsätter:

”För detta handlar inte bara om flyktingmottagande utan om samhällsvärderingar”.

 En av hans huvudpoänger är att Åsa Romsons tårar vid presentationen av den nya asyllagen bör ses som ”det mest statsmannamässiga vi hittills sett i denna sorgliga historia”. Det hån hon mötte i pressen och bland oppositionspolitiker för dessa tårar ser han som tecken på ett förhärdande. Vi bör inte vänja oss av med medkänsla, menar han, och tillägger:

”Det är när det slutar göra ont i oss som vi är riktigt illa ute”.

Det handlar enligt min mening om förmågan, och kanske framför allt viljan, att sätta sig in i en annan människas situation eller att se saker ur en annan människas perspektiv. Det har tagit ett antal decennier att träna på detta och i vår del av världen har vi stiftat lagar där vi markerar allas lika värde och rättigheter. De flesta har tills nyligen skrivit under på detta. Men mycket tyder på att något är på väg att hända, att vi befinner oss mitt i en värdeförskjutning.

Som jag ser det är debatten om ”svenska värderingar” på ett subtilt sätt en del av denna förskjutning. Den har blivit ett sätt att försöka säga att om du invandrare ska vara här i landet får du finna dig i att...

Det blir en rätt märklig blandning av markeringar av det förment specifikt svenska och förment universella värden som inte känns helt aptitlig.

Enligt Aida Hadzialic måste en nationell identitet för alla vara baserad på ”svenska traditioner, kultur och värderingar som vi känner dem från historien”.

Vad menas egentligen med detta? Kan vi hoppa över rasbiologin, tack? Den som Sverigedemokraterna i många år nu försökt återintroducera i ny tappning där ras ersatts med kultur. SD skriver också i sitt ”invandringspolitiska program” att det primära målet med deras politik är att ”återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället”. De efterfrågar en ”assimileringspolitik” och att det vid asylärenden ska tas hänsyn till ” den enskilde asylsökarens förutsättningar att smälta in i det svenska samhället”.

Jag tror det ligger mycket i det att, som bland andra Erik Helmerson skriver i en DN-ledare 7/7-16, assimileringen kan vara på väg tillbaka. Det vill säga assimilering till den svenska kulturen/värderingarna. Alltså det som SD efterfrågat i många år. När politiker från andra partier nu börjar tala om detta kräver det också en formulering av värderingarna som assimileringen ska ske till men också en sorts markering av bevekelsegrunden för att börja diskutera assimilation utan att bli betraktade som SD. Det blir som sagt en del märkliga krumbukter som det finns all anledning att fundera över.

I Almedalen talar statsminister Löfven med myndig stämma:

”Tänk om alla vi som älskar det kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige frågade oss själva: Var är min plats i detta? Vad är min uppgift? Vad är min plikt?”

Det påminner inte så lite om J.F. Kennedys ”Ask not what your country can do for you but what you can do for your country” (om jag minns citatet helt rätt). Men vad menar han mer konkret? Vem vänder han sig till egentligen? 

I stort sett alla partiledare i Almedalen pratade om “svenska värderingar”, att hissa svenska flaggan och om hur viktigt värderingar är. Jag får känslan av att vi ska hjärnmasseras för att vänja oss vid en ny diskurs.

 Det började dock tidigare än under Almedalen och tog rejäl fart i samband med den nya handskakningsdebatt som utbröt under våren. Den tidigare handlade om huruvida hälsande meddels handskakning krävdes i arbetslivet och ett domstolsavgörande kunde till slut fastställa att så inte var fallet. Enligt den då tämligen färska diskrimineringslagen var det enligt domstol att betrakta som diskriminering. DO:s företrädare såg domstolsutslaget som ett stärkande av rätten att utöva religion och framhöll den skepsis som möter alla som visar religiösa uttryck, inte minst muslimer.

Nu i våras blev istället en av mina partikamrater Yasri Khan (nu en f.d. sådan om jag förstått rätt) central figur i en debatt om handskakning. Vilken visade att det i det politiska livet förefaller vara andra värderingar som gäller än i arbetslivet. Frågan är vad som är det specifikt svenska? På regeringens egen webbplats om mänskliga rättigheter står följande att läsa:

”Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder”.

I samband med handskakningsdebatten säger däremot Stefan Löfven i riksdagens frågestund:

”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Miljöpartiets jämställdhetspolitiska talesperson Janine Alm Ericson menade till och med att handskakningen bygger på de mänskliga rättigheterna och att det är en fråga om diskriminering att inte hälsa på kvinnor eller män.

Vad är svenskt och vad är värderingar och vad är lag? Skiljer de sig åt eller handlar allt bara om en tolkning av lagar? Det är sannerligen inte enkla frågor.

Ett av de vettigaste inläggen i debatten om svenska värderingar kommer från ett för mig ganska otippat håll, nämligen från Gunnar Hökmark. Han konstaterar att det inte finns några specifikt svenska värderingar utan att det i Sverige råder svensk lag och det således inte handlar om ”tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar”. Han noterar att det vi kallar ”svenska värderingar” ständigt formas av oss själva och därför inte kan fastställas. Det är en ständig omformulering som sedan till viss del ligger till grund för lagstiftandet.

Att slira på den här punkten är alltså, menar jag, att bidra till den värdeförskjutning som Sverigedemokraterna jobbat envetet med i många år att få till stånd. Kanske är det just därför vi fått den nya asyllagen? Samt uppfattningen att inte alla i Sverige ska få syssla med politik. Åtminstone inte i Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. ”Värderingar och praktik är alltid i ett samspel som går i båda riktningarna”, säger Martin Modéus.

Vilken riktning är vi i Miljöpartiet på väg egentligen?

Bakslag för den ukrainska EU-drömmen

En sak som framträder tydligt efter bara en vecka i Ukraina är hur det fortfarande råder en kamp om makten mellan den gamla - vad som här ofta benämns "traditionella" - nomenklaturan kring den landsflyktade presidenten Janukovytjs parti Regionernas Parti och den tämligen brokiga skara som här brukar samlas under den lite svävande benämningen pro-Majdan. Detta blottläggs särskilt tydligt nu vid de lokalval som snart går in i sitt slutskede med andra omgången av borgmästarvalen på söndag. Den här dragkampen om makten finns i förgrunden både här i Chernivtsi och i Mariupol, om vilka jag skrivit tidigare. Det vill säga både i väst som öst.

Lokalt framträder den här rivaliteten tydligare än för den nationella politiken. Åtminstone ytligt sett. En stor majoritet av parlamentsledamöterna i Verkhovna Rada tillhör partier som säger sig vara pro-Majdan och regeringskoalitionen sitter med folkets mandat att föra Ukraina närmare ett EU-medlemskap. Den gångna veckan har dock denna strävan mot Europa drabbats av två svåra bakslag, varav åtminstone det ena är ett direkt självmål av dessa parlamentariker.

Det lagpaket mot diskriminering som främst gällde homosexuella i arbetslivet men även delvis rörande hudfärg och religionstillhörighet röstades nämligen med klar majoritet ned i parlamentet för några dagar sedan. Bara någon dag senare fick Ukraina dessutom svidande kritik av Europarådet för sin bristfälliga förmåga och vilja att utreda skuldbördan för händelserna kring Majdan i Kiev 18-20 februari 2014 samt i Odessa 2-4 maj samma år. Två händelser som ledde till hundratals dödsoffer och ännu fler skadade och som ligger som ett öppet sår på den ukrainska samhällskroppen så länge inte skuldbördan klart belagts och de skyldiga lagförts.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker klargjorde så sent som 5 november i ett brev till president Porosjenko att visumfrihet till EU för ukrainska medborgare inte kan bli verklighet utan villkor. Dels krävs ytterligare åtgärder mot korruptionen (ett reformarbete som gått mycket trögt) och dels krävdes lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Det sistnämnda har nu alltså det ukrainska parlamentet klart sagt nej till och därmed kanske också för en lång tid framöver omintetgjort möjligheten till den av många ukrainare så hett eftertraktade visumfria regim med EU som diskuteras på gator och torg av såväl ung som gammal här i Ukraina.

Många besvikna kommentarer framkommer bland annat i Kyiv Post. Exempelvis från publicisten Vitalyi Portnikov som menar att beslutet visar hur djupt den sovjetiska mentaliteten sitter i hos ukrainarna och att anti-diskrimineringslagarna var en chans som nu försuttits att närma sig europeiska normer. Lagstiftarna har "valt homofobi före en visumfri regim", uttrycker sig aktivisten och parlamentets rådgivare i MR-frågor Bogdan Globa. Zoryan Kis vid Amnesty International i Ukraina skräder inte heller orden när han till Kyiv Post säger:

"This was one of the simplest tasks to fulfill (in the action plan from the EU/Kyiv Posts anm.). It wasn´t hurting somebody´s corrupt interests or providing biometric passports, all it required was that lawmakers vote for this one bill. It was so easy. And yet they couldn´t do it because of their own fear."

Till detta kan alltså läggas kritiken från Europarådet mot bristfälliga utredningar av händelserna i Odessa och vid Majdan i Kiev. Den framkommer i en rapport som nyligen sammanställts och som offentliggjordes 4 november. Framför allt kritiseras att kravet på oberoende utredningar, som tidigare framförts till Ukraina, inte har hörsammats. Bland flera andra anmärkningar framförs också stark kritik mot ineffektiviteten och långsamheten i det rättsliga systemet, inte minst hos högsta åklagarämbetet, vilket inverkat negativt för möjligheten att spåra och lagföra skyldiga men också på förutsättningarna för utredningarna. Kortfattat säger rapporten från IAP (International Advisory Panel) att utredningen av händelserna i Odessa 2014 helt enkelt inte lever upp till kraven enligt Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (ECHR).


Detta är möjligen inte lika skadligt för den ukrainska visumfriheten och utsikterna till ett framtida EU-medlemskap men en pinsamhet som Ukraina lär bli påmint om i samröret med EU:s institutioner. Det här till saken att Ukraina är jämte Ryssland ett av de länder som drar på sig flest anmärkningar från Europarådet och närmandet till EU lär inte gagnas av ytterligare tillskott. Enligt Christos Giakoumopoulos, MR-direktör vid Europarådet, kan Ukraina förvänta sig ett internationellt fördömande om det inte tar rådets anmärkningar på allvar.

Från ukrainskt regeringshåll är dock reaktionen svalt avvaktande. En talesperson för inrikesministeriet, Artem Shevchenko, tolkar i en kommentar till Hromadske TV Europarådets kritik som "åsikter" och hävdar att utredningen av Odessa-händelserna utförts mycket detaljerat och komplett. Men lovar ändå att ministeriet ska ta rapporten under övervägande.

Sammantaget alltså en mörk vecka för de i Ukraina som har en uppriktig vilja att föra landet närmare EU och en indikation på att det parlament som valdes för exakt ett år sedan och den regering som styr på dess mandat inte helhjärtat delar denna vilja.

Möjligen också ett tecken på att de fortfarande är av den människotyp som jag tidigare har kallat Homo Sovjeticus?

Ullenhags (brist på) ledarskap och de islamofobiska krafterna

Erik Ullenhag annonserade i SvD den 10 juni ett rundabordssamtal mot islamofobi. Ett antal forskare och organisationer samlades runt integrationsministern för att diskutera om hur islamofobin ska bekämpas. Det är bra att frågan diskuteras. Ullenhags beskrivning av muslimers utsatthet är det heller inget fel på. Jag ifrågasätter dock hans vilja att på allvar rucka på den maktstruktur som utestänger muslimer.

I stället för att ta till sig och agera utifrån den kunskap som sedan länge funnits om hur muslimer och andra minoriteter utsätts för diskriminering, strukturellt och på individnivå, fortsätter Ullenhag att åberopa kunskapens makt. Frågan är vad det är han mer vill veta? Eller vilken kunskap som han anses saknas?

I Bengt Westerbergs utredning Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) beskrevs islam och muslimer som utan tvekan viktigaste måltavlor för främlingsfientliga budskap i och utanför Sverige.

Enligt Brå såväl som Mittuniversitetet har cirka 40 % av alla muslimska församlingar utsatts för trakasserier, våld och vandalisering. Enligt Brå i rapporten Hatbrott 2011 är 43 % av alla brott med antireligiösa motiv islamofobiska. 

En fjärdedel av landets unga muslimer har någon gång upplevt kränkningar och hot, enligt rapporten Antisemitism och islamofobi av Forum för levande historia.

Europeiskt nätverk mot rasism (Enar) hade i sin årliga rapport ifjol särskilt fokus på islamofobi och visar att fördomar och aktioner mot muslimer generellt är mer synliga än mot andra minoriteter. Islamofobin är utbredd över hela Europa. I Amnestys årsrapport förra året riktades dock särskild kritik mot Sverige för den ökade antisemitismen och islamofobin.

Så skulle jag kunna fortsätta att rada upp rapporter och forskning som talar sitt tydliga språk. Något måste göras åt den ökade islamofobin som i värsta fall yttrar sig i våld och hot om våld. Så vad gör då Erik Ullenhag?

Han tillsätter nya utredningar och för samtal runt olika bord. Men när det väl funnits tillfälle att visa tydligt politiskt ledarskap, har han i stället vänt muslimer ryggen.

Ullenhag tar som vanligt ansats i att ifrågasätta Sverigedemokraterna, en retorik som kan användas för att ge sken av ett tydligt avståndstagande från alla former av intolerans. Han vill dock inte se kopplingarna mellan de uttryck av intolerans som han vill bekämpa och maktpolitiken som kan ge grogrunden för dessa. Att fysiskt rycka av en kvinna slöjan och att med maktmedel göra detsamma.

När Ullenhags folkpartistiska kollega Lotta Edholm med stor energi krävde utestängning av elever med heltäckande slöja, var Ullenhag i stället ivrig att stödja henne (”Lärare måste kunna stoppa slöja” i SvD 2010-12-01). Borta var tanken på muslimska kvinnors väg till egenförsörjning via utbildning eller det lagstadgade kravet på skolors skyldighet att främja elevers lika rättigheter och möjligheter.

Även konstruktionen med domstolsprövning, en garanti för en avvägning av olika intressen och för att skyddet för de mänskliga rättigheterna ska gälla universellt utan inblandning av styrande makthavare, väger tunt för Ullenhag. När Stockholms tingsrätt i en enhällig dom konstaterade att det var en diskriminerande handling av Arbetsförmedlingen att dra in försörjningsstödet för en praktikant som till följd av sin tro inte tog en kvinnlig överordnad i hand, förklarade Ullenhag att domen var orimlig och krävde lagändring.

Man må ha olika uppfattningar om religiösa seder, till exempel ur ett feministiskt perspektiv, men det är en helt annan sak att ifrågasätta domstolsutslag som konstaterar att en person har blivit diskriminerad. Särskilt om man är integrationsminister som ”aldrig tänker låta främlingsfientliga krafter sätta agendan i Sverige”.

Det finns flera domstolsutslag som gett muslimer rätt i diskrimineringsärenden. Ullenhag har inte ifrågasatt dem alla. Men jag har heller aldrig hört honom lyfta fram dem som något positivt för vår främsta värdegrund, respekten för allas lika värde och rättigheter.

Att Sveriges domstolar vågar stå för muslimers rättigheter är givetvis oerhört viktigt. Men det räcker inte. Jag håller med Ullenhag som ofta konstaterat att det behövs ett tydligt politiskt ledarskap för att stävja de främlingsfientliga krafterna. Men att tiga eller att vackla när det väl gäller, är inte ett sådant ledarskap. Det är ett ledarskap som i stället ger näring åt den främlingsfientliga idégrunden. Mot denna förslår inte det goda samtalet efteråt.

Ullenhag i Aftonbladet TV

Liberaler bör ta ansvar för sin ideologi

Ivar Arpi skrev för ett antal dagar sedan i SvD en ledare om ett nytt handskakningsfall som hamnat på DO:s bord. ”Religiösa bör ta ansvar för sina val” är titeln. Grundtonen är ungefär densamma som bland amerikanska konservativa republikaners syn på aids och homosexuella under 1980- och 90-talet och framåt. De får ”skylla sig själva”, sa senatorn Jesse Helms, och George Bush tyckte att de väl fick ”ändra livsstil” för att slippa bli aidssmittade. De som avviker från fastställda normer kan alltså inte räkna med att få samma självklara del av rättigheter som andra. 

Arpi gör också sitt bästa för att dölja vad frågan egentligen handlar om. Han reproducerar därmed missuppfattningen att det skulle vara att religionsfriheten trumfar kvinnors rätt att behandlas jämställt, för att använda hans egna ord. Han tar också hjälp av en debattartikel där en arbetsrättsprofessor och två styrelsemedlemmar av Humanisterna (som förklarat krig mot religion och religiösa) menar att handskakningsfallen inte handlar om diskriminering. Denna debattartikel tas som intäkt för hur fallen bör tolkas och Arpi kan därmed fastslå att det rent juridiskt inte förekommit någon diskriminering. Han bortser då, liksom många andra, från att det finns ett domstolsutslag som fastslår det motsatta. Arpi låter påskina, som minst lika många andra, att det är DO som avgör saken. 

Frågan är inte heller religionsfrihet ställt mot jämställdhet utan om rätten till praktikplatser eller aktivitetsstöd oavsett religiös tillhörighet. Det var Arbetsförmedlingens beslut att dra in aktivitetsstöd tingsrättsdomen handlade om. Vi har en lag som bygger på att olika medborgerliga rättigheter är universella och så har också domstolen tolkat det och gav därför den man rätt som 2010 drev saken i domstol med DO:s hjälp. Detta prejudikat ligger förstås till grund för att det blivit förlikningar i senare fall. Den juridiska tolkningen är ganska glasklar och det finns en dom att hänvisa till. Oavsett var Arpi, Humanister och andra tycker.

Tycka får ju också var och en om olika sätt att hälsa och visst finns det en norm som gäller. Men också ett antal olika sätt att möta varandra; kramar, kindpussar, ”high fives” etc. Varav inte något är obligatoriskt att tycka om men inte heller tillräckligt för att utgöra grund för nekad åtkomst av medborgerliga rättigheter. Ändå är i synnerhet svenska, manliga humanister rörande överens med öppet rasistiska företrädare i frågan, som Nette Enström konstaterar i Fria Tidningen.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna betonar att dessa är universella. Det vill säga ska gälla alla. En annan viktig sak som FN-konventionen 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter också betonar är vikten av att rättigheterna inte bara ska existera utan att konventionsstaterna ska se till att alla individer kommer åt dem också. 

Detta är en liberal syn på mänskliga rättigheter som bland andra liberala ungdomsförbundet i sitt handlingsprograms första kapitel formulerar enligt följande:

”Mänskliga fri- och rättigheter är det fundament varpå det liberala samhället vilar. Rätten till sitt liv och sin egendom samt tanke-, religions-, yttrande-, tryck-, förenings-, mötes- och rörelsefrihet är sådana grundläggande fri- och rättigheter”.

Ivar Arpi tycker inte att staten ska reglera tolerans. Det tycker inte jag heller. Staten kan och bör inte kunna reglera vad du tycker, Ivar. Men den kan däremot vara garant för att olika rättigheter är universella. Alldeles oavsett vad du tycker, Ivar, och alldeles oavsett din egen nivå av ”tolerans”.     

Men just detta har liberaler på senare år haft svårt att hantera. Den libertarianska vurmen för nattväktarstat kolliderar ibland med den ovanstående grundsynen på fri- och rättigheter. Men om inte staten ska ha lagar och domstolar som avgör hur de ska tolkas, vilka ska då göra det? Humanisterna? Och ställer Ivar Arpi och andra liberaler (som Humanisterna) verkligen upp på dessa fri- och rättigheter som universella? Eller gäller de bara villkorat, beroende på den rådande normbestämningen?