måndag 30 mars 2020

Coronans konsekvenser: Storstadsskräck, misstänksamhet, gränser och övervakning


En artikel i SvD som handlar om läget i corona-epidemins USA berättas om hur landet bipolariserats än djupare längs med skiljelinjen landsort-storstad: ”För många invånare i det amerikanska inlandet framstår viruset som en storstadsepidemi som de får vara med och betala priset för i form av förlorade inkomster och inskränkta friheter.”



Här i Finland har gränserna runt landskapet Nyland stängts. Ingen som inte har trängande skäl får resa in eller ut. Detta för att inte nylänningarna (stor del av Finlands befolkning då det inbegriper Helsingfors/Esbo/Vanda) inte ska belasta sjukvården i andra regioner genom att resa till sommarstugor och bli sjuka där. Jag noterar dock att det inte är lika mycket hat-snack mot nylänningar/helsingforsare i svenskspråkiga medier vilket delvis kan ha sin förklaring i att det är många svenskspråkiga som bor i just Nyland (9 % jmf med 5 % för hela Finland). Däremot är det vanligare i finskspråkiga forum med en och annan surmulen kommentar om sommarstugefolket från huvudstadsregionen.

I Sverige råder en hårdare debatt om ”Stockholmare” som sägs resa kors och tvärs i landet, framför allt till fjällen där de smittar varandra och andra och sprider corona-viruset. Det sägs till och med att det kanske var så viruset spreds i Sverige från början, ”stockholmare” tog med sig det från italienska alperna.

Det är alltså inte bara i USA som idén om ”storstadsepidemi” florerar. På ett sätt är det ju helt naturligt att ett virus sprids lättare i en storstad med många människor på en förhållandevis liten yta, medan det i glesbygd förstås är få människor som lever i mindre tätbebyggda orter. Men polariteten som skapas och anklagelserna som slungas ut är inte mindre allvarliga för det. De har samma drag som argument som vissa opinionsbildare slänger ur sig om immigranter, att de tar med sig sjukdomar och annat elände.


Jag är rädd att misstänksamheten utmynnar i hat och fientlighet även på mikronivå. Vi kanske ska bygga var sin egen mur, skojar en fb-vän. Ja, i värsta fall sker det, åtminstone bildligt talat.



”Infodemi” och pajkastning

Ett tag flammade också en debatt upp i Sverige om att ett antal svensk-somalier fanns bland de först drabbade dödsoffren för corona. De värsta kommentarerna vill jag inte ens citera men så finns det en hel skala fram till att gruppen svensk-somalier skulle vara sämre informerade eller möjligen – kan inte tolka det på annat vis – inte skulle ha förmåga att ta till sig informationen. Detta har förstås förnekats och avvisats av flera representanter för gruppen, som exempelvis Yousef Mohamed, som är ordförande i Somaliska föreningen i Falköping. Han påpekar i Skövde Tidning det som borde vara självklart: ” Vi är människor som förstår vad som händer. Hela världen förstår vad som händer. Sjukdomen drabbar inte somalier särskilt, utan alla människor”.



Det här är bland det värsta som händer just nu, utöver att folk blir sjuka och i en del fall till och med dör förstås. Det vill säga det hat och den misstänksamhet som olika grupper uttrycker mot varandra. Det sker också mellanstatligt förstås. Erika Bjerström har talat om ”den värsta ´infodemin´ någonsin”.


USA anklagar Kina för att ha spritt corona-virus över världen medan Kina kontrar med liknande konspirationsteorier om att det har sitt ursprung i USA och dess kemilaboratorier, eller med amerikanska soldater som besökte Wuhan. Det antyds också att det skulle finnas en ond avsikt med spridningen. Trump var ett tag inne på spåret att beskylla EU för ungefär detsamma men han byter ju fot varannan dag. Victor Orban i Ungern beskyllde utländska studenter och iranska turister för att ha kommit mer viruset till Ungern. Ryssland beskylls för att utnyttja epidemin för att skapa oro i Väst.

Inom EU råder också en polariserad debatt där olika länder beskyller andra för att inte göra rätt saker eller att vara källan till spridningen av viruset, och det handlar inte bara om trollfabrikers verk.


Hatet är mänskligt och kanske en gång i tiden mer rationellt än nu då det hade syftet att försvara stammen och bevara dess överlevnad i en miljö full av hot. Men att det blir farligt och obehagligt ganska snabbt är också något som historien bör ha lärt oss. Det kan bli lika epidemiskt som själva sjukdomen.



Historieläxor

Det är ingalunda första gången i historien vi ser de här tendenserna, tvärtom. Läser i tidningen Åbo Underrättelser om hur koleraepidemier på 1800-talet framkallade liknande känslor. Åbobor avråddes att handla med ”snuskiga tatarer” som sades sälja sina ”snuskiga tyger och kläder” och att vara uppmärksamma på att ”en mängd tatarer, ryssar och andra, hemma från trakter, där koleran som bäst grasserar”.

Johanna Wassholm lyfter i sin krönika också fram J.N. Hayes bok Epidemics and Pandemics: Their Impacts on Human History (2005). I den ges flera exempel på fenomenet att ”främlingar” ges skulden för spridandet av epidemier. Medan finländarna riktade blickarna österut för att hitta ”syndarna” bakom koleraepidemier beskyllde man i Italien judar och romer medan britterna i Indien pekade ut lokalbefolkningen. Likadant var det under digerdödens härjningar under 1300-talet då judar fick skulden för farsoten och blev utsatta för pogromer i Tyskland och fördrevs helt från tysk mark. I Strasbourg 1348 mördade pöbeln 2000 judar på en och samma dag. Att påven faktiskt utfärdat en bulla där pogromer förbjöds och med upplysning om att pesten också drabbade orter som saknade judar hjälpte föga.


”Kom inte hit”


I just Indien trampar nu tusentals människor som förlorat sina jobb för att ta sig hem då tågen är inställda. Många är helt utan mat och vatten och helt oskyddade mot sjukdomar, inte bara corona-virus. Hur många miljoner befinner sig i flyktingläger på olika ställen i världen där tält och leriga stigar emellan dem svårligen kan stänga ute eventuell virusspridning. Åtminstone 20 miljoner människor klassas idag som flyktingar och merparten av dem uppehåller sig i länder med bristfällig sjukvård och sanitära faciliteter. Omvärldens reaktion är snarare beröringsskräck än medmänsklighet och erbjudande om vård. Alla ser till sitt eget bästa. Jimmie Åkessons resa ”flygbladsresa” till Turkiet faller med ens i nytt ljus och budskapet tycks nu delas av än flera; ”kom inte hit”. Från Grekland hörs däremot rop på hjälp med de överfulla lägren på Lesbos och andra ställen och varningar för katastrofala konsekvenser om inget görs för att hindra att viruset sprids bland dessa. Från Sverige är det fortsatt ”nej” till att ta emot ensamkommande barn som det finns planer på att ”omfördela” bland övriga EU-länder men jag till 100 miljoner kronor i bistånd till fattigare länders corona-bekämpning. Vilket SD och Åkesson kallar ”huvudlöst” trots att det till viss del är en skyddsåtgärd även för Sverige. 


Gränser, murar och övervakning

Det är förvisso en tämligen rationell och i vissa fall effektiv åtgärd att skydda områden genom olika former av karantän. Staden Dubrovnik utfärdade under 1300-talets pesthärjningar en bestämmelse om att alla besökare till staden först måste vistas på en ö utanför staden i trettio dagar, som senare utökades till fyrtio. På liknande vis tvingades skepp som besökte Stockholm under 1710 års pestepidemi ankra och ligga för karantän innan besättningen tilläts gå i land och det var också en enda persons brott mot detta som gjorde att pesten spreds och tog livet av 40 % av stadens befolkning. Men gränsernas stängning ser också ut som en ridå för den öppenhetens Europa som varit EU:s positiva sida (låt vara internt mellan länder men inte utåt).

Vi går kanske också mot ett allt starkare övervakningssamhälle. I Sverige har SD föreslagit spårning av människors rörelser via mobiltelefonerna. Något som redan införts i exempelvis Österrike, trots att socialdemokratiska partiet talat om ”ett massivt ingrepp i medborgarnas grundläggande rättigheter”. Än värre är det i Taiwan där de som sätts i 14 dagars karantän övervakas elektroniskt av myndigheterna och får besök av polis om de stänger av mobilen. I bland annat USA och Kanada förs diskussioner om användande av modern teknologi för att hitta nya sätt att övervaka allmänheten. I flera andra länder har ny statlig övervakning införts under corona-epidemin. En del frågar sig om det är övervakning som kommit för att stanna? (se Guardians sammanställning

Gränser, murar och övervakning kan vara det nya normala? Hur många som tidigare skrattat åt Trumps planer på nya murar byter nu fot? Visst ja, nu är det ju mexikanarna som vill stänga gränsen mot USA…




söndag 29 mars 2020

Corona – ekonomisk kris och missnöjesreaktioner farligare än viruset?


Ja, detta är en fråga jag ställt mig nästan från början när paniken började sprida sig. Är inte just detta med panikåtgärder farligare än själva viruset? Trots allt, den vanliga vinter-influensan 2017/18 tog 1012 människors liv i Sverige och inga som helst extraordinära åtgärder vidtogs. Body-counting är en cynisk metod men ger lite perspektiv på det som nu händer.

Men, jag är en mycket kritisk natur och började genast kritisera mig själv för mina tankar. Vi vet inget om detta virus, hur många liv kommer det till slut att ta? Vi kan inte leka med gamla och sjuka människors liv, riskgrupperna måste skyddas!

Men ändå, det gnager en oro för framtiden inom mig och det är inte själva viruset jag tänker på.

Just nu befinner jag mig förvisso i Finland. Här är åtgärderna klart mer drastiska än i Sverige, trots att bara en handfull personer dött hittills. Det är förvisso ett moment 22-resonemang; kanske är det för att Finland infört hårda restriktioner som det är så få dödsfall? Här stängs nu i skrivande stund gränsen till Nyland. Ingen får resa ut utan särskilda skäl och polisen upprättar vägspärrar för att kontrollera saken. Allt för att inte belasta sjukvården utanför huvudstadsregionen när påsklovet kommer. Samtidigt flygs finländare in med helikopter från hus och lägenheter vid solkusten i Spanien och från Portugal och lämnas av i Nyland. För bara ett par veckor sedan skrev tidningarna här om den danska stängningen av gränserna som ett i huvudsak ”politiskt beslut” och att den danska folkhälsomyndighetens chef sagt att beslutet inte var ”grundat i någon riskbild som vården uppfattar och att det inte finns några ”betydande vetenskapliga belägg” för det.

Krogarna lär nu också stängas i Finland. Hotellen har i vissa fall valt själva att stänga. Kunderna flyr butikerna (möjligen matbutiker undantagna) och det varnas för konkursvåg. Finske företagarbasen Mikael Pentikäinen uppmanade redan för ett par veckor sedan, i Hufvudstadsbladet 15/3-2020, företagen att ”permittera i tid för att inte gå omkull”. ”För många företag är helvetet löst”, fortsätter han, och tillägger att folk har hamnat i ”en konsumtionskoma”. 

Finska staten skjuter till pengar och genomför åtgärder hittills för omkring 100 miljarder euro. I Sverige avlöser krispaketen varandra. För en vecka sedan ett brett paket med kostnad för staten uppemot 300 miljarder kronor, och nyligen ytterligare 150 miljarder kronor till småföretagen. Pengar tycks finns i omätliga mängder, inte bara i Sverige och Finland. Men det är förstås så att det kommer en räkning efteråt.

Jacob Wallenberg efterlyser i SvD en debatt som belyser tiden efter corona. Han talar om att ”en hel generation kan gå förlorad”, varnar för arbetslöshet på 20-30 % och säger sig vara "dödsrädd" för konsekvenserna för samhället. Kerstin Hessius, vd för tredje AP-fonden, tror till och med att arbetslöshetssiffran kan bli högre än så och säger att vi måste ”lämna panikläget”.

Kanske talar de i eget intresse? Ja, när det gäller Wallenberg kan ju noteras att dotterbolag till Investor köper Bromma sjukhus och att ABB delar ut 18 miljarder kronor till sina aktieägare (Investor en stor sådan), samtidigt som SAS (också med Investor som stor ägare) vädjar om statligt stöd, för att nämna ett par aktuella exempel. För samtidigt som Wallenberg uttrycker sin oro för framtiden säger han i ett annat andetag:

”Det här handlar om Force majeure, så här måste det allmänna gå in. Vad det privata kan göra får vi se sedan.”

Men det finns ekonomer utanför näringslivets inre kretsar som uttrycker samma oro. Stefan de Vylder exempelvis som förutspår ”massiva konkurser”.

Frågan om notan kvarstår alltså. Vi vill väl alla ha pensioner, eller hur? Och en inkomst att leva av vill vi ju ha? Det behöver ju inte vara samma tillväxtkapitalism vi går tillbaka till, men någon sorts ekonomi måste det vara annars bryter allt samman. Ska vi fortsätta att bekämpa klimatförändringarna; att bygga en sjukvård och en skola som är bättre: att ta hand om alla arbetslösa och i synnerhet de som redan nu har svårt att slå sig in på arbetsmarknaden? Kanske vill vi införa en form av medborgarlön? Kanske vill vi satsa betydligt mer på fossilfria bränslen, förnybara energikällor, på en ny infrastruktur som håller för de klimatkrav och miljökrav vi skulle vilja ställa?


Nå, allt det där kostar pengar, offentliga pengar. Var kommer dessa att finnas om vi stänger ner hela ekonomin för flera månader? Vad blir konsekvenserna om pengarna är slut, både i statens kassor och hos företagen som betalar skatterna? Vilka satsningar finns utrymme för då? Jag skulle just ringa min A-kassa för att kolla en detalj men får ge upp då permitteringarna i Sverige fått A-kassans växel och hemsida att närapå klappa ihop.

Jag hör gröna röster som nästan jublar; nu kan vi införa ett helt nytt samhälle med grön profil. Att konsumtionen går ned till ett minimum ses som positivt och flygen som står stilla likaså. Det vore förvisso rimligt och behövligt med en revidering av tidigare marknadsekonomiska trossatser och den eviga tillväxtens piedestalplacering. Det kanske finns önsketankar om att förändra samhället från grunden post-corona (?) Det vore också helt i enlighet med Naomi Kleins teori, ”chockdoktrinen”, det vill säga en radikal förändring som genomförs efter en stor och chockartad ekonomisk och/eller samhällskris. Naomi Klein fick idén till ”Chockdoktrinen” när hon av Harpers Bazaar skickades till Irak för att skriva en artikel om hur befolkningen ställde sig till ockupationsmakten USA:s planer på att privatisera industrisektorn och sälja ut landets tillgångar till utländska företag, men upptäckte att irakierna själva inte orkade ägna uppmärksamhet åt saken eftersom de var upptagna med att hitta rent vatten och skydda sig och de sina mot bomber och överfall. Nyliberala reformer och en omvandling av offentliga tillgångar till privata händer blev under en lång tid krav för att få stöd från Världsbanken och IMF.

Men kan detta tillämpas för en rödgrön omvandling i motsatt riktning? Och är det ens önskvärt och möjligt att göra det i kristider? En kris som tillhör den typ man kallar en ”svart svan”, det vill säga helt oväntad och oförutsägbar. Ovan nämnda Stefan de Vylder menar att den här krisen är annorlunda än tidigare bankkriser eftersom den har förändrat folks beteende i grunden. Det som de gröna rösterna ser som positivt kan snarare i sin extrema form utgöra ett enormt hot mot alla drömmar om att omstrukturera samhället i en grön riktning. Stefan de Vylder är pessimistisk när han säger till DN:

”Även om smittan är dämpad i höst kommer folk fortfarande att dra sig för att dyka upp på offentliga tillställningar. Jag är väldigt orolig, både politiskt och ekonomiskt.”

Så vad är förutsättningarna för en rödgrön omvandling i ett krisläge? Och hur ser Miljöpartiets styrkeposition ut just nu? En total kollaps är jag rädd istället framkallar helt andra krafter och tankegångar.

Mats Sederholm (författare och aktivist i DiEM25) i en debattartikel i GP tänker och befarar detsamma som jag. Även han tycker, till att börja med, att det är märkligt att det nu tycks finnas mer pengar än någonsin till offentliga satsningar:

”Enligt WHO 2015 så dödar klimatförändringarna 250 000 människor varje år och alldeles troligt ännu fler. Att klimatproblemen dödar långt fler människor än Corona rycker man gärna lite på axlarna åt” (GP 26/3-20).

Men, hyser också samma oro för notan och framför allt vem som ska betala den:

”När krisrubrikerna lagt sig och vardagen är tillbaka så är det bankerna som tar hem vinsten och medborgarna som får betala notan […] Teknokrater, finansiärer, bankirer och politiker som sitter i samma båt gör upp bakom stängda dörrar. Coronaviruset synar ett kortsiktigt krissystem där lösningen är att ta pengar från framtiden som några andra måste betala. Åter igen ska människor tro att det råder brist på likvider.”

Jag tror tyvärr han har rätt och att vi därför snart kommer att få se de bistra konsekvenserna av nedstängningen av samhället. Här i Finland meddelade nyligen Borgå kommun att 200 kommunanställda kommer att vara utan lön om 14 dagar. Kulturarbetare ser sina föreställningar packas ihop innan de haft premiär ens och teatrar, konserthus, musikklubbar och biografer stängs ned. Egna småföretagare och frilansare drabbas ofta värst. I USA fick man över 3 miljoner nya arbetslösa i februari månad, ett rekord. Tror dessvärre vi snart får se nya rekord framöver i både Europa och USA och Asien. Och hur blir det med fastigheter och den lånebubbla som det varnats för i flera år när folk börjar förlora jobb och inkomster?

Att det här blir till en ekonomisk krasch och samhällsekonomisk kris är nog det enda vi kan vara säkra på, alldeles oavsett om dödssiffran i Sverige för covid19 till slut hamnar under eller över de 1012 som dog av vanlig influensa 2017/18. En krasch brukar sällan sluta med en positiv samhällsförändring. Ja, jag är faktiskt betydligt räddare för vad som kommer efter corona. Den ekonomiska krisen kan komma att kosta betydligt fler människoliv än covid19. Och alla tillhör riskgrupperna.

En ekonomisk chockartad kris, missnöjespolitik, och sedan…?

Enligt mitt sätt att se ligger det betydligt närmare till hands att det blir skrämmande auktoritativa eller diktatoriska samt reaktionära eller konservativa idéer som tar överhand. Stängda gränser fortsätter att vara stängda, restriktioner för människors liv blir legio, och invandrare göre sig icke besvär. Är det inte snarare Sverigedemokraternas samhälle vi kommer att få? Eller egentligen något ännu värre? Adolf Hitler styrde Tyskland fyra år efter börskraschen 1929. Innan den hade hans NSDAP stöd av ett par procent av befolkningen och befann sig i ett krympande tillstånd. Därefter var det väl det enda i Tyskland som hade tillväxt och lyckades vinna en tredjedel av platserna i parlamentet, innan de kuppade till sig makten 1933.

Sederholm är inne på samma spår när han avslutar med att påpeka att det saknas ”en ekonomisk och demokratisk struktur” som ger ett instrument för politiker och offentligheten att ”i kristider nyttja stora kapitaltillgångar”. Han kallar det ett ”systemfel” som ”blockerar också utsikterna för att klara klimatkrisen liksom en stegrande missnöjes- och demokratikris”.

Jag hoppas innerligt att debatten, post-corona, kommer att handla om hur vi rustar för nästa kris och att det visar sig att mina värsta farhågor inte besannats. Förhoppningsvis får ekonomerna de Vylder och Klas Eklund rätt när de tror att både nationer och företag kommer att bygga upp mer robusta ekonomier och att folk kommer flyga mindre även i fortsättningen.

Men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig.



PS1) Läser att Donald Trump nått nya popularitetsrekord. Det är alltså inte alls säkert att vetenskapliga fakta, djup analys och begrundan kommer att prägla tiden post-corona.

PS2) I Palermo på Sicilien fruktar man för en maffialedd revolt. Den ekonomiska krisen och nedstängningen av samhället gör folk desperata. ”Oron för ekonomin är stor hos alla som förlorar sina jobb eller ser sina företag gå i konkurs. Efter över två veckor instängda i sina hem växer frustrationen hos många italienare, särskilt söderut där misstron mot myndigheterna är större.”




lördag 21 mars 2020

International Day for the Elimination of Racial Discrimination – Windrush Scandal - Del 2


Fortsätter här med historien om The Windrush Scandal som påbörjats med del 1 tidigare på denna blogg...


The Windrush Scandal del 2 – Hostile Environment



På 1970-talet kan man säga att relationerna mellan svarta immigranter och vita infödda britter både hårdnat och mjuknat. Samtidigt som National Front marscherade med invandrarfientliga slogans runt om i landet så fanns det också tecken på att en mer normal grannkontakt över rasgränserna och en blandad kultur uppstått i flera av de områden där de Afro-karibiska immigranterna slagit sig ned. Den djupa recession som UK gick in i under sjuttiotalet gav också en känsla av ödesgemenskap i vardagens ”hardship” och en gemensam avsky för Thatcher-politiken.

I vart fall när det gäller befolkningen i Notting Hill finns flera vittnesmål om att det vid mitten av 70-talet nåtts en punkt där relationerna över rasgränser till stor del normaliserats. En del sträcker sig så långt som till att säga att det rådde ”a great atmosphere” och att karnevalen i augusti var en årlig manifestation av detta. Just 1976 hade polisen dock av någon anledning bestämt sig för att karnevalen i Notting Hill utgjorde ett störningsmoment och tillsatte en massiv polisinsats. Den stora polisnärvaron satte prägel på karnevalsstämningen och skapade nervositet bland de festande och boende i området. En vit journalist försökte ta sig förbi en kedja med poliser blev tillfrågad av en konstapel: ”Why do you wanna join all the niggers?” (Filmdokumentär ”Notting Hill Carnival 1976”). Polisens attityd var fientlig och fientligheten slog tillbaka på dem. En onödigt aggressiv arrestering av några ficktjuvar blev den tändande gnistan under andra karnevalskvällen och kravaller rasade sedan mer eller mindre under 48 timmar. De flesta som skadades var poliser. Don Letts, känd brittisk filmare och musikproducent med Afro-karibiska rötter, vittnar i en dokumentärfilm: ”We gave more than we got”. En annan svart man som var med säger sig veta vad det handlade om; ”It was pay-back time”. Båda talar också om vilken lättnad detta var för den Afro-karibiska befolkningen och vilken segerkänsla det gav. Don Letts:

”Ärligt talat var det som om en vikt hade lyfts från våra axlar. Jag är ledsen för alla de som skadades och hamnade i korselden, men för oss var det extremt befriande. Det är obestridligt” (Dokumentär ”Notting Hill Carnival 1976”).

Det blev ett utbrott av känslor som bubblat i många år. Det ska dock noteras att det denna gång inte handlade om några raskravaller. Det var gatans folk, och de var trots allt av alla färger, mot polisen.
Faktum är att det under åren därefter skedde ett antal genombrott för de svarta i UK. Som bara ett exempel fick den första svarta fotbollsstjärnan, Viv Anderson, plats i engelska landslaget den 29 november 1978. Den som vet vad fotboll betyder för britter vet också att det här inte var en trivialitet. Viv Anderson, född 1956 i England av jamaicanska föräldrar, rankar i sin självbiografi First Among Unequals nedbrytandet av rasbarriären som en av hans stora prestationer. Han valdes också in på en lista 2004 över 100 Great Black Britons.

Sedan dess har ättlingarna till The Windrush Generation etablerat sig som idrottsstjärnor, populärmusikstjärnor, höga politiker, domare, tv-personligheter etc etc. De har helt enkelt blivit etablerade i samtliga delar av det brittiska samhället.

Det här är i alla fall den bild som den brittiska regeringen velat framhålla för omvärlden. Den är också till viss del sann vad gäller samhället i stort men ändå drog sig inte den brittiska tory-regeringen för att fingranska immigrationslagen från 1971 och bestämma sig för att använda just denna paragraf:

”When any question arises under this Act whether or on a person is patrial, or is entitled to any exemption under this Act, it shall lie on the person asserting it to prove that he is” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Bakgrunden var en policy, Hostile Environment Policy, som lanserades av Theresa May med syfte att förmå ”illegala invandrare” att lämna landet frivilligt. The Hostile Environment Policy trädde i kraft i oktober 2012 och innehåller ett paket av administrativa och legislativa instrument för att göra livet så svårt som möjligt för s.k. ”illegala invandrare”. Dåvarande inrikesministern, sedermera premiärministern, Theresa May underströk idén med policyn:

"The aim is to create, here in Britain, a really hostile environment for illegal immigrants".

Det är fortfarande oklart om tanken från början varit att göra livet surt också för de Afro-karibiska invandrare som kommit till UK under 1950-60-70-talen men de myndigheter som hade att tillämpa policyn tycktes helt klart tolka det så. Ovan nämnda Viv Anderson är en av de som reagerat med bestörtning på skandalen:

”You would have thought we were past it. 2018, those things coming up again, it’s unbelievable” (Viv Anderson i the Sun 8/9-2018).

Foto: Rick Findler. Vans med ett tydligt budskap till "illegala immigranter". De som tillhörde the Windrush Generation lär nog ha tänkt att det inte gällde dem. Men många som inte redan fått påstötning från inrikesministeriet skulle snart få det.



The Windrush Scandal


Det kanske även i Sverige finns de som minns skyltarna som sommaren 2013 kördes runt i London med den ödesmättade varningen: ”In the UK illegally? Go home or face arrest”, följt av en aktuell siffra hur många som arresterats föregående vecka.

Kampanjen gick under namnet ”Operation Vaken” och blev inte särskilt framgångsrik (endast 11 personer reste ut från UK som resultat av kampanjen) men kan ses som ett led i det paket av åtgärder som den konservativa brittiska regeringen lanserat som Hostile Environment Policy.

Den här policyn och myndigheternas sätt att tolka den innebar under ett antal år att tusentals människor nekades lagliga rättigheter, blev av med jobb och/eller hem, blev felaktigt häktade, hotade med deportation eller till och med, i minst 83 fall, deporterades på felaktiga grunder. Många var födda som ”Brittiska undersåtar” (”British Subjects”) och hade kommit till UK före 1973. Inte enbart, men till stor del, Afro-karibiska immigranter i såväl första som andra generation. En del vägrades återinträda till landet efter att ha varit utomlands. Andra hade hot om omedelbar deportation hängande över sig och levde ett liv i ständig rädsla.

En av de som ändå skrämdes tillräckligt av de hotfulla skyltarna som kördes runt på London-gatorna var Joycelyn John. Hon kom till UK 1963, då fyra år gammal, med sin mamma och med pass utfärdade i Grenada som ”British subjects”. Amelia Gentleman berättar i the Guardian om hur Joycelyn fick problem att skaffa nytt pass 2009 eftersom mamman gift om sig men inte registrerat namnändringen för sin dotter. Joycelyn försökte i flera år skaffa fram papper som visade hennes status men blev 2014 klassad som illegalt boende i UK. Till slut lyckades hon få fram 75 sidor av bevis för att hon spenderat nästan hela livet i UK; bankpapper, tandläkarjournaler, skattebesked, brev från skolor, familj och vänner. Men inget räckte för inrikesministeriet som svarade med en varning att hon skulle bli deporterad till Grenada. Eftersom hon inte vill åka dit i förnedring, med handfängsel som en brottsling, gav hon till slut upp och reste ”frivilligt” till det land hon lämnat femtio år tidigare. Amelia Gentleman menar att det var precis så som idén med de hotfulla skyltarna på Londons gator var tänkt att fungera:

”When the hostile environment policy is working well, it exhausts people into submission. It piles up humiliations, stress and fear until people give up” (Amelia Gentleman, the Guardian 14/9-2019).

Redan 2013 började uppgifter komma till inrikesministeriets kännedom om att äldre personer med rötter i Karibien, tillhörande den s.k. Windrush-generationen, börjat behandlas som illegala immigranter, förlorat jobb eller bidrag och därmed ibland sin bostad, nekats läkarvård och en del placerats i tillfälliga häkten i väntan på deportation. Några hade till och med redan deporterats eller nekats återinträde efter utlandsresa.  

Skandalen rullades upp för allmänheten först 2018 då ett antal diplomater från Karibiska länder började ansätta brittiska politiker och en serie artiklar publicerats med början i november 2017, framför allt av dagstidningen the Guardian. Av artiklarna framgick att inrikesministeriet hade som principer; ”skyldig tills bevisad oskyldig”; deportation först och överklagan sedan; att skjuta in sig på svaga grupper samt i synnerhet personer från Karibiska öarna; att spärra tillgången till jobb, samhällsservice och bankkonton medan fallet fortfarande behandlades; samt att ha slarvat bort handlingar.

Dessutom ställdes orimliga krav på bevis för rätten att stanna i UK. Gamla människor krävdes på fyra olika dokument för varje år de hade bott i UK. En del andra fall handlade om personer som var födda i UK av föräldrar som tillhörde Windrush-generationen och som nu hotades av deportation. De UK-födda kunde då, enligt myndigheter, inte bevisa att föräldrarna verkligen befann sig lagligt i UK vid tidpunkten för deras födsel. Till saken hör också att de enda officiella dokument som bekräftat ankomsten till UK för många av immigranterna från Karibien mellan 1950 och 1970-talets början var landstigningskort som utfärdats vid avstigning i brittiska hamnar. År 2009, emellertid, togs dessa in för destruktion i en kampanj för att rensa ut gamla dokument. Just detta ställde till problem för många av immigranterna som då inte hade något som helst officiellt dokument som bevisade när de ankommit till UK.



Frågor börjar ställas till regeringen

I januari 2018 kom en rapport från the Home Affairs Select Committee, HASC (en parlamentarisk grupp) som tog upp oklarheter i regeringens ”Hostile Environment Policies”. Alldeles för många personer hade hotats av deportation med stöd av inkorrekt och oprövad information, alltför många fel hade begåtts, och inrikesministeriet hade inte heller verktyg för att utvärdera effekterna av policyn, ansåg kommittén.

Tidigt i mars 2018 började Labour-parlamentariker ställa frågor till regeringen angående fall som pressen tagit upp men fick mest undanglidande svar av premiärminister May, som dock lovade att ”undersöka saken”. ”The Windrush Scandal” började sakta men säkert bli ett begrepp och togs nu upp löpande i parlamentet.

I april 2018 begärde så tolv Karibiska länder ett möte med brittiske premiärministern, nu Theresa May, om saken men blev avvisade. Guy Hewitt, Barbados Höge kommissionär i UK, menar att det visade antingen att den brittiska regeringen inte förstått skandalens allvar och skala eller också, vilket är värre, att det inte prioriterade saken.

”It smacked of racism”, säger Hewitt till the Guardian (14/9-2019).

Omvärldens starka reaktion fick efter ett tag effekt och Theresa May tog sig till slut tid till mötet.




Frågor till inrikesminister Amber Rudd om ”mål” för antal deportationer

Inrikesministern Amber Rudd blev snart måltavla för kritiska frågor. Bland annat undrade the HASC den 25 april 2018 om det fanns några numerära mål uppsatta för deportationerna. Det fanns vittnesmål om att sådana fanns men inrikesministern nekade. Dagen därpå gjorde hon en u-sväng och erkände att sådana mål fanns men att de var ”lokala” och endast interna instrument för prestationsstyrning (performance management). Rudd bedyrade att hon inget vetat om dessa mål och att hon skulle se till att de togs bort.

Här finns skäl att påminna om Joycelyn John från Grenada som jag berättade om inledningsvis. Hon som valde att självmant resa ut ur UK efter att ha försökt övertyga inrikesministeriet ett dussintal gånger – per telefon, personligen eller i skrift – att de gjort ett misstag som hotade henne med utvisning. Hon vittnar om sin gissning som skulle visa sig vara närmare sanningen än hon kanske då trott:

”I don’t think they looked at the letters I wrote. I think they had a quota to fill – they needed to deport people” (Joycelyn John i the Guardian 14/9-2019).

Den 27 april 2018 - för att återgå till Amber Rudd - publicerade emellertid the Guardian ett läckt dokument från inrikesministeriet som avslöjade att det hade satts upp ett mål om 12800 tvångsutvisningar under 2017-18 och att det såg ut som att man kunde nå den 10-procentiga ökning som inrikesministern ska ha begärt tidigare. Rudd förnekade dock all kännedom om dokumentet. Ytterligare ett par dagar senare publicerade the Guardian ett brev daterat i januari 2017 från Rudd till premiärminister May i vilket Rudd föreslår ett ”ambitiöst men nåbart” mål för en ökning av antalet tvångsdeportationer av immigranter. Rudd avgick senare samma dag. Många menar att det borde ha varit Theresa May som skulle avgått, mamman till hela policyn och drivande i implementeringen av den.

Rudd ersattes av Sajid Javid som inrikesminister. Han lovade genast att regeringen skulle göra rätt för sig gentemot ”the Windrush generation”.



Skandalen lever vidare


Den 2 maj 2018 lämnar Labour Party in en motion i House of Commons där de begärde av regeringen att till the HASC överlämna dokument angående fall som involverade personer som kommit till UK från Samväldesländer mellan 1948 och 1970-talet, men fick inte igenom motionen.

Den 15 maj 2018 hävdade inrikesminister Javid att 63 personer möjligen hade felaktigt deporterats men tillade att siffran var preliminär och kunde korrigeras uppåt.

I slutet av maj hade fortfarande endast tre av dessa 63 blivit kontaktade av regeringen om den felaktiga deportationen och den 8 juni upplyste Jamaicas Höge kommissionär i London om att de av inrikesministeriet ännu inte fått varken antal eller namn på de som felaktig deporterats till Jamaica.
Senare i juni framkom att inrikesministeriet överhopats av frågor på sin ”Windrush Hot Line” och att 6800 personer identifierats som eventuellt felaktig behandlade ”Windrush-fall”. Detta som förklaring till de långa behandlingstiderna.

Inrikesministeriet lämnade också en del svar på frågor från HASL och parlamentsledamöter den 28 juni 2018 och erkände då 850 felaktiga frihetsberövanden perioden 2012-2017 och informerade om att drygt 21 miljoner GBP utbetalats i kompensation till dessa. De erkände också att 23 % av de anställda inom migrationsmyndigheterna erhållit prestationsbonusar och att en del av dem hade fått personliga deportationsmål att uppnå mot utlovad bonus.

Dessa prestationsmål är närmast legio inom resultatstyrd verksamhet och Windrush-skandalen blottar bara ett exempel på vilka ödesdigra sidoeffekter dylika mål kan orsaka. I de här fallen effekter som förstört mängder av människors liv. 



Nya rapporter

Den 29 juni 2018 publicerar parlamentets Human Rights Select committee en fördömande rapport om immigrationsmyndigheternas handhavande av saken. Rapporten påvisade vad som ansågs vara ”systematiska misslyckanden”, att immigrationstjänstemän agerat ”utom kontroll”, och att inrikesdepartementet agerat enligt egna lagar.

Samtidigt firades på flera ställen i landet – med en ceremoni i Westminster Abbey som höjdpunkt - 70-årsminnet av ankomsten av HMT Empire Windrush och högtidstal hålls över betydelsen av Windrush-generationen för utvecklingen av Storbritannien. Kommunminister Lord Bourne till exempel, till pressen den 18 juni när han meddelade att firandet skulle bli en årlig minnesdag:

”A Windrush Day will allow communities up and down the country to recognise and honour the enormous contribution of those who stepped ashore at Tilbury Docks 70 years ago” (Ministry of Housing, Communities & Local Government and Lord Bourne of Aberystwyth 18/6-2018).

Den 3 juli 2018 kom dock en ny kritisk rapport från HASC som förstörde den högtidliga stämningen för regeringen. Rapporten framhöll att en kultur inom inrikesministeriet utvecklats under senare år som lett till en uppsättning krav och processer som verkat designade för att ansökande ska misslyckas. De påpekade också att regeringen inte kunnat svara på många av kommitténs frågor och att HASC inte fått tillgång till ministeriets dokument. Dessutom att regeringen inte hade svar på hur många som deporterats felaktigt, förlorat sina jobb eller nekats läkarvård etc.

I november 2018 hävdade inrikesminister Javid att de hittat 83 fall av felaktiga deportationer men att det eventuellt kunde finnas ytterligare 81 fall. Minst 11 av de deporterade hade avlidit.

I december 2018 lämnade också National Audit Office (motsv till svenska Riksrevisionen) en rapport som kritiserade inrikesministeriet kraftigt. De påpekade att ministeriet ignorerat varningar som utfärdats redan fyra år tidigare och att de inte hanterat skandalen adekvat.



Kompensation till de drabbade senkommen och deportationer återupptas

Opinionstrycket under 2018 blev så starkt att regeringen såg sig tvungen att pausa alla deportationer.

Inrikesminister Rudd lovade innan hon avgick att de drabbade skulle kompenseras och att eventuella framtida avgifter och språktester för medborgarskap skulle strykas för de som tillhörde the Windrush Generation. Theresa May lovade också att de som drabbats av felaktigheter inte skulle behöva lämna in formella dokument för att bevisa sin vistelse i UK och befrias från kostnader att få ut nödvändiga dokument.

I maj 2018 framkom att många drabbade fortfarande svävade i ovisshet om sina öden, bodde hos vänner eller släktingar för att hålla sig undan, och att en del hade svårt att bekosta resor till möten med ministeriet. Den behandlingstid på två veckor som utlovats visade sig i många fall inte på långt när hålla och i juni 2018 fanns fortfarande flera kritiska fall som var obehandlade. I augusti 2018 fanns fortfarande ingen plan för kompensation implementerad. Ännu i februari 2019 erkände inrikesministeriet att endast en person fått assistans enligt den ”Hardship plan” som inrättats i december 2018. Den utlovade kompensationsplanen som utlovats i april 2018 fanns då inte heller på plats alls.

Trots att det i början av 2019 såg ut som att inrikesministeriet ändå förstått att de var tvungna att lägga saker till rätta för de drabbade, om än saktfärdigt och taffligt. Men i februari 2019 återupptog ministeriet plötsligt deportationerna. Nyheten gav en ny våg av massiv kritik.

Inrikesminister Javid svarade den 5 februari 2019 att alla som skulle deporteras hade begått ”väldigt allvarliga brott”. Ett påstående som till och med inrikesministeriet avvisade omgående och som av andra kritiker ansågs inkorrekt men ödesdigert för de utvisades framtid.

Den 21 februari 2019 begärde Jamaicas Höge UK-kommissionär ett stopp för deportationerna tills inrikesministeriet utrett saken klart och presenterat sina resultat.



Konsekvenser och efterspel

I april 2019 kunde the Guardians Amelia Gentleman – den journalist som rullade upp hela skandalen och som också skrivit en bok om den - rapportera om flera drabbade som kämpade med ekonomiska svårigheter och att inrikesdepartementets kultur inte ändrats alls. Omkring 5000 personer hade dock fått papper på sin rätt att bo i UK och av dessa hade 3600 får brittiskt medborgarskap. En kompensationsplan var också upprättad och förväntades betala ut uppemot 570 miljoner GBP. Däremot hade inga lagar i Theresa Mays paket Hostile Environment Policies dragits tillbaka.

Många hade ändå fortfarande problem att öppna bankkonton och andra svårigheter. Winston Robinson, 59-årig före detta ambulansförare, fick sparken 2016 eftersom han inte hade något pass, var fortfarande arbetslös och svårt skuldsatt, framgick det av Guardians artikel. Han miste rätten att få bidrag och blev hemlös, men hade vid artikelns tillkomst fått sitt brittiska medborgarskap godkänt. Däremot inte sitt gamla jobb tillbaka. Han fick istället ett formulär att fylla i för att ansöka om kompensation.

“I didn’t apply to get into this mess, but now I have to apply to get out of it”, säger han själv (the Guardian 15/4-2019).

Parlamentsledamoten David Lammy säger i samma artikel att hela skandalen bygger på ett strukturellt problem, ”en immigrationspolicy som baseras på en djup fientlighet mot immigranter” och en misstro mot alla människor som är ”något annat än vita, anglo-saxiska engelsmän”.

Hur gick det då för Joycelyn John? Jo, hon fick till slut rätt och gavs tillstånd att återvända från Grenada till UK. Hon bor nu i utkanten av London i en lägenhet hon knappt har råd att möblera. I slutet av 2018 hade hon också fått en ursäkt skickad till sig från inrikesministern Sajid Javid. En klen tröst, berättar hon för the Guardian i september 2019:

”What good is a letter of apology now?’ They ruined my life completely. I came back to nothing. I have had to start rebuilding my life from scratch at the age of 58” (Joycelyn John i the Guardian 14/9-2019).

Inrikesminister Sajid Javid bedyrade i en BBC-intervju 3 juni 2019 att landets hela immigrationspolitik skulle revideras och att ändringar redan gjorts i den del som kallats ”Hostile Environment” i svallvågorna efter Windrush Scandal. Någon kompensation till Joycelyn och hennes olycksbrödrar och systrar hade han dock inte kunnat ordna ännu. Enligt the Guardian hade majoriteten av Windrush-generationens drabbade ännu i september 2019 inte sett skymten av någon ersättning. 

Alldeles nyligen kom också äntligen den rapport från inrikesministeriet, Windrush Lessons Learned Review, som skulle ha släppts redan för ett år sedan. Den pekar på en institutionell ”tanklöshet och okunnighet” inom ministeriet i fråga om ras men att det varit omöjligt att fastställa definitivt om det handlat om ”institutionell rasism”, vilket låter lite ambivalent. Bakom detta råder troligen en oenighet bland rapportförfattarna om saken. Ett utkast som stod färdigt i februari ändrades för att ta bort just slutsatsen att inrikesministeriet varit/är institutionellt rasistiskt (bland andra The Times 21/2-2020).

Wendy Williams, som varit oberoende rådgivare för rapporten, säger till Daily Mail att Windrush-generationen fått dåligt stöd av sitt land, ett land till vilket de bidragit så mycket, och hon pekar också på det som kanske är den mest tänkvärda poängen i sammanhanget och som också bör ha framkommit av uppgifterna från BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files som jag refererat till flera gånger i mina två inlägg:

The causes of the Windrush scandal can be traced back through successive rounds of policy and legislation about immigration and nationality from the 1960s onwards, the aim of which was to restrict the eligibility of certain groups to live in the UK (Wendy Williams i Daily Mail 19/3-2020).

Rapporten nämner att den räknat in 164 personer som antingen blivit deporterade eller fängslade, eller både och. Men den erkänner också ett mörkertal:

”There is an unknown number of people who might have been wrongly subjected to other compliant environment measures, an unknown number of people who haven’t contacted the Taskforce and could be affected in the future and an unknown number of family and friends who the scandal has also touched” (Windrush lessons learned review, Home Office, 19/3-2020).

Det skulle kunna handla om en halv miljon människor som kämpar med att försöka dokumentera sin status, framgår det också av rapporten.

Det är inte heller bara Afro-karibiska immigranter som drabbats även om de utgör en majoritet vilket framkallat logiken i benämningen the Windrush-scandal. Skandalen har också berört de afrikanska immigranterna till UK. Funmi Olutoye säger i en artikel i The Independent att den har fört upp frågor om ”rasism, identitet och historia” till ytan, men också att den kanske har fört de afrikanska och Afro-karibiska minoriteterna närmare varandra än någonsin. Tidigare har det förekommit en hel del rivalitet och misstänksamhet mellan grupperna. En effekt av kolonialismen och de respektive gruppernas strävan efter status i UK, tror hon. Tidigare var det ovanligt att höra talas om en Afro-karibisk person som deporterats, men Windrush-skandalen lämnar ett stort frågetecken efter sig, menar hon. Kan mörkhyade någonsin riktigt bli britter?

”None of us should be ignorant to the fact that despite our very British accents, being born here, having British values and knowing British history, there are some people who will just not accept that that is who we are. Even if we think that of ourselves […] If you’re a third generation immigrant you wouldn’t question your identity as much as a first generation immigrant or even a second. But as this fiasco has made clear, we may never be considered British” (Funmi Olutoye, the Independent 25/4-2018).





Källor:
Tryckta källor:
The Story of Trojan Records, Laurence Cane-Honeysett, 2018
Tighten Up – The Story of Reggae in the UK, Michael de Koningh & Marc Griffiths, 2003
Black Britain - A Photographic History, Paul Gilroy, 2007


Nätkällor samt Youtube-klipp:
BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files (2019)
BBC-dokumentären Notting Hill Riot (2005)
BBC Artikel Windrush – Who exactly was on board?, Lucy Rodgers & Maryam Ahmed, BBC News 21/6-2019
MV Empire Windrush (The New Zealand Shipping Company Ltd) travelling from Kingston to London, National Archives, London, Reference: BT 26/1237/91
Wikipedia, Windrush Scandal, engelsk version
Artikel Ironically enough, the Windrush scandal has brought the British African and Caribbean communities together for the first time, Funmi Olutoye, the Independent 25/4-2018
Artikel I´m struggling: Windrush victims say little has changed one year on, Amelia Gentleman, the Guardian 15/4-2019
Artikel Chased into self-deportation: the most disturbing Windrush case so far, Amelia Gentleman, the Guardian 14/9-2019
Artikel Windrush scandal was ´foreseeable and avoidable´ and Home Office let down victims because of ´systemic operations failings´, damning official report finds, Jack Maidment, Daily Mail 19/3-2020
Artikel Viv Anderson became England’s first black player 40 years ago.. now he is still a pioneer as he finds work for ex-pros, Dan King, the Sun 8/9-2018
Artikel Home Office is ‘institutionally racist’, said report into Windrush scandal, Steven Swinford, The Times 21/2-2020
Windrush lessons learned review, Home Office, Published 19 March 2020
Pressrelease: Annual day of celebrations for the Windrush Generation, Ministry of Housing, Communities & Local Government and Lord Bourne of Aberystwyth, 18/6-2018


International Day for the Elimination of Racial Discrimination – Windrush Scandal - Del 1


Del 1 - Windrush Scandal och en konsekvent statlig rasism



Den 21 mars är FN:s sedan 1966 årligen återkommande International Day for the Elimination of Racial Discrimination.

En dag som ska markera kamp mot rasism och rasdiskriminering. Valet av datum är för att påminna om Sharpeville-massakern i Sydafrika 1960, då 69 personer dödades av polis när det deltog i en fredlig demonstration.

Detta år, 2020, markerar också mittpunkt för the International Decade for People of African Descent (2015-2024) som utlysts av Human Rights Council i Geneve.

Det finns mycket att säga om detta i Sverige. Enligt en undersökning från 2018 beställd av Länsstyrelsen har Afro-svenskar betydligt mindre lön än övriga för motsvarande arbete och i synnerhet gäller detta högre utbildade personer där polariseringen ökar jämfört med den redan stora skillnad som finns i de lägre löneklasserna och för lägre utbildade personer.

Själv har jag dock gjort research för en artikel och kommit in på en historia som är tämligen okänd i Sverige. Nämligen den brittiska statens diskriminering av svarta immigranter från Karibien, i UK benämnda Afro-Caribbeans, en grupp som kom till Storbritannien i stora skaror under 1950- och 1960-talen. För ett par år sedan uppdagades det som kom att kallas the Windrush Scandal. Det har sedan framkommit tidigare hemligstämplat material som tillfört kunskap om en genom flera decennier statligt styrd diskriminering och systematiska försök att sätta stopp för immigrationen och till och med skicka tillbaka till Karibien personer som bott i Storbritannien i fyrtio-femtio år.

Historien om detta skeende är en vink om att rasdiskriminering inte bara är något som tillhör det förflutna i Västeuropa och framför allt att det drabbar mörkhyade i synnerhet. Den visar också ett tydligt exempel på vad som brukar kallas strukturell diskriminering, ett fenomen som till och med många liberala politiker i Sverige och andra länder menar inte finns.

Vi tar det från början eftersom det inte är många i Sverige som känner till hela historien. Det blir dessutom två inlägg, eftersom den är så innehållsrik och intressant, även om den utspelar sig i Storbritannien och på de karibiska öarna.

Foto: Från Youtube, Uppladdad av StationNoailles Marseille, 15 apr. 2012. Calypso-kungen Lord Kitchener sjunger sin sång "London is the place to be" för pressen vid avstigningen från HMT Empire Windrush i Tilbury 22 juni 1948.


The Windrush-generation


Ungefär 10 tusen västindier tjänstgjorde i brittiska armén under 2vk. När de kom tillbaka till öarna blev inte alltid livet som de tänkt sig. Inte minst de som kom tillbaka till Jamaica. År 1944 rasade en orkan över ön och över 40 % av kokosnötpalmerna samt 90 % av bananpalmerna föll i stormen. Detta handlade om basen för öns inkomster. När så priset på socker dessutom föll drabbades de av ännu ett hårt slag mot ekonomin.

Samtidigt hade Storbritannien, när kriget var över, kunnat räkna in kring en halv miljon döda i kriget, mestadels unga män. Det behövdes alltså arbetskraft för att bygga upp ett Storbritannien som dessutom var svårt skadat genom bombningar av flera städer. År 1947 kom en rapport från regeringens Foreign Labour Committee som kommit fram till att landet saknade ca 1,3 miljoner arbetare för att klara uppgiften. Året därpå, 1948, bestämdes därför att alla som var medborgare i Samväldesländer skulle få fritt inträde till Storbritannien och var fria att bo och arbeta.

Ryktet om detta nådde förstås vad som då fortfarande var kolonier i bland annat Karibien, företrädesvis Jamaica men också Trinidad och Barbados och andra öar. Många, i synnerhet de som tjänstgjort i armén och kanske varit i England tidvis, var särskilt villiga att ta chansen att skapa sig en bättre tillvaro och såg ofta fram emot att bege sig till Moderlandet. Så annonserades snart i jamaicanska tidningen Daily Gleaner att ett skepp, HMT Empire Windrush, skulle avsegla till London 23 maj (lite oklart om den verkligen avgick då, i annonsen i tidningen står ”sailing about 23rd May”). Skeppet utgick från Australien och gick via Kingston till London. Dit, till Tilbury Docks i East End London, kom det fram den 21 juni 1948 efter 22 dagars resa (varför jag misstänker att avresedatum 23 maj inte stämmer).

Dit kom drygt 1027 personer, varav 802 från Karibiska öarna, enligt passagerarlistan som finns på National Archives i London. Flygvapnet följde båtens inlöp och mängder av nyfikna och journalister väntade vid kaj. Pressen kallade resan en ”triumf” och Evening Standard proklamerade stolt ”Welcome Home!” (The Story of Trojan Records, Laurence Cane-Honeysett, 2018). De här första som kom och de som följde under den närmaste tioårsperioden skulle komma att kallas ”The Windrush Generation”, efter namnet på skeppet.

Här kan inflikas att Windrush egentligen inte var först. Den karibiska mer omfattande immigrationen inleddes egentligen med skeppet Almanzora ett halvår tidigare men bar endast med sig 150 jamaicaner och har därför passerat mer ”under radarn”, så att säga. I UK talar man däremot ofta om betydelsen, inte minst för kulturen, som den Afro-karibiska immigrationen haft och man refererar då gärna till The Windrush Generation. Den officiella definitionen av termen är: ”Commonwealth immigrants who arrived in the UK between 1948 and 1971”.

De karibiska immigranterna, som anlände till Tilbury Docks med Windrush den 21 juni 1948 och steg av skeppet dagen efter, togs till en början emot med nyfiken entusiasm från allmänheten, och den var till stor del minst sagt ömsesidig. En av dem som kom med Windrush var calypso-kungen Lord Kitchener. På båten skrev han ner texten till sin sång ”London is the place for me”. Texten till den är på ett sätt rörande sett i retrospektivt perspektiv. Utdrag ur texten:

”London is the place for me – London this lovely city […] To live in London you are really comfortable – Because the English people are very much sociable – They take you here and they take you there – And they make you feel like a millionaire – London that´s the place for me – At night when you have nothing to do – You can take a walk down Shaftesbury Avenue – There you will laugh and talk and enjoy the breeze – And admire the beautiful scenery – Of London that´s the place for me – Yes I cannot complain of the time I have spent – I mean my life in London is really magnificent – I have every comfort and every sport – And my residence is Hampton Court – So London that´s the place for me” (Youtube-klipp finns här

Förväntan var stor ombord alltså och det är inte otänkbart att de skrev brev hem som liknade de gamla Amerika-fararnas brev hem som innehöll överdrifter om hur de bodde i slott och hade kycklingar stora som hus och liknande.



Välkomna till Storbritannien (?)

Det har dock på senare tid visat sig att de inte alls var särskilt välkomna. I BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files (2019) får vi uppläst för oss ett telegram från den brittiske Guvernören på Jamaica sänt till The Colonial Office i London, innan HMT Empire Windrush avseglat:

”I regret to inform you that more than 350 passages [sic] by Empire Windrush have been booked by men who have hope to find employment in the United Kingdom, and that it is likely that this number will be increased by another 100 before the vessel leaves”

Premiärminister Attlee beskrev det hela som ett ”intrång” och andra myndigheter såg det som en ”pinsamhet”. Sannolikt hade man inte väntat sig att ”undersåtarna” i Samväldet så snabbt skulle ge respons på den lag som togs i Storbritannien 1948, the 1948 British Nationality Act, som fastställde rätten för alla som är medborgare i Brittiska Kungadömet och dess kolonier att betraktas som brittiska undersåtar (British subjects), och som sådana röra sig fritt inom Brittiska Samväldet. Alla hade samma rättigheter att röra sig, slå sig ned och arbeta var som helst i Storbritannien (i fortsättningen UK för enkelhetens skull).

Vid ett möte den 15 juni 1948 (en knapp vecka innan Windrush anlände till London) föreslog premiärministern att passagerarna från Jamaica skulle kunna omdirigeras till Östafrika för att plocka jordnötter. Trots att behovet av arbetskraft i Storbritannien, av samma regering, beräknats uppgå till 1,3 miljoner, och trots att den brittiska regeringen bara ett år tidigare tagit ett beslut om att ta emot 180 tusen immigranter (s.k. European Voluntary Workers, EVWs) som inte var brittiska undersåtar och varav de flesta inte kunde engelska eller hade andra kopplingar till UK. Skillnaden var att dessa var vita, mestadels européer. En del av dem var östeuropéer som kom ur krigsfångeläger och ett antal av dessa var tidigare medlemmar av Waffen-SS, varav några till och med var anklagade för krigsbrott. Men sågs alltså av brittiska regeringen som mer önskvärda som arbetskraft än svarta ”undersåtar” från samväldesländerna, varav många dessutom hade tjänstgjort i den brittiska krigsmakten under kriget (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019). Sir Harold Wylde, högt uppsatt tjänsteman inom arbetsministeriet, uttrycker det klart i ett cirkulär från våren 1948 där han skriver:

”I do not think that any scheme for the importation of coloured colonials for permanent settlement here should be embarked upon without full understanding that this means that a coloured element will be brought in for permanent absorption into our own population” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

En annan skrivelse, undertecknat av 11 ledamöter från Labour Party i parlamentet House of Commons, ställt till premiärministern den 22 juni 1948 med anledning av ankomsten av Windrush:

”An influx of coloured people domiciled here is likely to impair the harmony, strength and cohesion of our public and social life and to cause discord and unhappiness among all concerned” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Dessa parlamentariker var sannolikt knappast ensamma om de här åsikterna och de var dessutom mest bekymrade för om passagerarna på Windrush skulle lyckas hitta jobb snarare än tvärtom, då de också skrev:

”Their success may encourage other British subjects to imitate their example and this country may become an open reception for immigrants not selected in respect to health, education, training, character, customs and above all, regardless of whether assimilation is possible or not” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Det allra största ”problemet” med immigrationen för brittiska myndigheter var alltså att de flesta som nu hörsammade rättigheten att slå sig ned i UK för att arbeta hade svart hudfärg.

Allt detta visste förstås de nyanlända ingenting om men upptäckte däremot snart att befolkningen överlag inte alls var så välkomnande som mottagandet vid kaj hade gett anledning att tro. En rasistisk och främlingsfientlig attityd låg i den brittiska imperiekulturens DNA och de svarta nykomlingarna blev illa sedda främst p.g.a. rasistiska fördomar. Under 1950-talet fick de vänja sig vid att bli kallade ”niggers” och höra uppmaningar som ”nigger go home” och liknande eller i värsta fall att bli misshandlade på gator och torg. De fick också ofta betala dubbel hyra jämfört med sina vita grannar. Skyltar vid hus som hade rum att hyra ut som sa: ”no Irish, no Blacks, no dogs, no Jews” eller ”no coloureds” var en vanlig syn som mötte immigranterna som sökte husrum. En av sex annonser i Notting Hill bar på liknande budskap under 1950-talet enligt bl.a. BBC-produktionen ”Notting Hill Riot” (2005). Så öppen var rasismen. En undersökning som gjordes i Birmingham 1956 visade att bara 15 av 1000 tillfrågade vita var villiga att hyra ut rum åt en svart hyresgäst. I en liknande undersökning från 1953 bland Londons "landladies" visade det sig att nästan 85 % av dem var ovilliga att hyra ut rum till "very dark Africans or West Indians" (Black Britain - A Photographic History, s 99).

Verkligheten för de nyanlända skulle alltså snart visa sig vara en helt annan än den som Lord Kitchener diktade och sjöng om när han gick av HMT Empire Windrush. En intervju trettio år senare med John Richards, en annan av passagerarna på Empire Windrush, visar att UK inte var så skimrande som de trott. En insikt som ”chockade”, säger han i intervjun, och fortsätter:

"I know a lot about Britain from school days but it was a different picture from that one, when you came face to face with the facts. It was two different things […] They tell you it is the 'mother country', you're all welcome, you all British. When you come here you realise you're a foreigner and that's all there is to it."

Innerstadens mest nedgångna och utbombade kvarter, som de i Norra Kensington (med Notting Hill/Ladbroke Grove), tömdes till betydande del på vit medelklass när regeringen - enligt planen New Towns Act of 1946 - lät bygga nya bostäder i Londons utkanter, på ställen som Harlow, Basildon, Stevenage och Hemel Hampstead. Till de gamla och slitna innerstadsdelarna flyttade många Afro-karibier in. Det låter lättare än det egentligen var. Övergivna bombskydd eller tält kunde ibland tjäna som boplats för de nyanlända. Kanske kunde den som jobbade vid tunnelbanan få sova i en vagn vid vagnhallen när tågen stannat för natten.

I London fanns dock åtminstone en person som gärna hyrde ut till immigranter. En av de stora fastighetsägarna i Notting Hill-området vid namn Perec ”Peter” Rachman. Han gav de skrupellösa husägarna ett ansikte och namngav till och med företeelsen, ”Rachmanism”, som enligt the Oxford English Dictionary är synonymt med ”exploitation and intimidation of tenants”. Han ägde flera hundra nedgångna fastigheter och ett flertal nattklubbar i Notting Hill och andra stadsdelar i Norra Kensington. Flera av fastigheterna delade han av för att få fler rum att hyra ut, en del av dem till prostituerade och många till de nyinvandrade från Västindien, som fick betala alldeles för höga hyror eftersom de nyinvandrade inte var skyddade av samma hyreskontrollerande lagar som de infödda. Han var dock en av få fastighetsägare – vilket han ofta påpekade i pressen – som hyrde ut till de nytillkomna britterna (själv var och förblev han statslös intill sin död).

Bostadssituationen förstärkte också fördomarna om de svarta immigranterna: ”Perhaps these people knew no other way to dwell?” (Black Britain – A Photographic History, s 94).

Som stark kontrast till Lord Kitcheners lovsång ”London is the place for me” som han levererade till journalisterna vid kajen i Tilbury Docks 22 juni 1948 kan ställas Lord Invaders - en minst lika stor calypso-kung - ”Teddy Boy Calypso (Cat-o-Nine)” från 1959 med textraderna:

”It´s a shame it´s unfair but what can you do – The colour of your skin makes it hard for you – If you´re brown they say you can stick around – If you´re white well everything´s all right – If your skin is dark, no use, you try – You got to suffer until you die […] If you think that the complexion of your face – Can hide you from the negro race – No! You can never get away from the fact – If you not white you considered black”




Rasismen mer aggressiv och organiserad

Rasismen i Storbritannien rörde sig med tiden allt mer från uppfattningen om biologisk överlägsenhet för den vita rasen mot idén om kulturella skillnader som var förment oförenliga mellan den brittiska infödda befolkningen och den nyankomna karibiska. Denna form av rasism känner vi igen från idag och kunde i femtiotalets Storbritannien vara kodad som artiga men avvisande fraser likaväl som aggressiva påhopp. Ett engelskt uttryck som brukar användas för att beskriva rasbarriären är ”The Colour Bar”. En gräns som kunde vara svår att tyda och minst lika svår att överträda.


Det fanns dock en extrem höger som höll fast vid idén om biologiskt betingad vit överlägsenhet och som levde i tron på blodets renhet och med skräck för rasblandning.

Mot slutet av 1950-talet ökade spänningarna och dessutom började konjunkturen vika och rasismen bli organiserad genom bland andra White Defense League, WDL. Graffiti med bokstäverna ”K.B.W.” blev vanliga i områden med många svarta, om det inte var utskrivet helt, dvs: ”Keep Britain White”. År 1958 utbröt också våldsamheter mot de svarta immigranterna, först i Nottingham och strax därpå i Notting Hill i London. Medlemmar ur WDL deltog i raskravallerna i Notting Hill fredagen den 30/8 1958 tillsammans med framför allt s.k. Teddy Boys. Kuriöst nog startade kravallerna i och med att svenskan Majbritt Morrison angreps av vita ungdomar. Hon var gift med Raymond, en svart jamaicansk man, och var mitt inne i ett gräl med denne utanför Latimer Roads tunnelbanestation då några vita ungdomar lade sig i grälet och angrep Raymond verbalt. Majbritt försvarade honom vilket slutade med att hon slogs ned med ett järnrör. Angreppen mot de svarta i området fortsatte i flera dagar innan dessa till slut började försvara sig. Det som inleddes som fullkomligt oprovocerade angrepp mot de svarta var till slut rena raskravaller, svarta mot vita. Det bör dock nämnas att nio av de vita ungdomar som inledde attackerna mot svarta i Notting Hill fick tämligen hårda domar, upp till fyra års fängelse. Detta hade troligen en viss avskräckande effekt i fortsättningen och innebar också en liten känsla av upprättelse hos den drabbade svarta befolkningen.

White Defense League å sin sida etablerade samma år sitt huvudkontor just i Notting Hill. Givetvis ingen slump. Den gamle brittiske nazistledaren Edward Mosley återvände dessutom från sin exil i Paris inför valet 1959 och försökte vinna i valkretsen North Kensington, kort efter rasupploppen i Notting Hill 1958. I maj 1959 begicks också det uppmärksammade mordet på unge Afro-karibiske Kelso Cochrane som knivhöggs av tre attackerande Teddy Boys. Våldet upphörde alltså inte heller helt. Polisen gjorde inte många ansträngningar att föra de skyldiga till rättegång, trots att de blivit utpekade och mordet blev därför officiellt ouppklarat. Å andra sidan blev mordet en händelse som fick många av de mer passiva vita att fatta sympati för sina svarta grannar och vända sig emot rasisterna. Många tyckte mordet var Mosleys fel. Han vann inte heller i valet samma år som han hoppats. Efter fruktlösa försök att få valet ogiltigförklarat återvände han snart till sin självvalda exil i Paris.



Statlig rasism i det dolda

Under hela 1950-talet och fram till åtminstone 1962 fortsatte ändå jamaicaner och andra västindier att komma till Storbritannien. Enligt officiella siffror kom mellan 12000-15000 per år vid mitten av 1950-talet men började avta i antal just när 1958 års kravaller bröt ut. Därefter skedde en ökning igen. År 1958 kom 15 tusen immigranter från Karibien till UK, året därpå 21 tusen och 1960 kom hela 57 tusen. Den lär ha berott på den väntade åtstramningen av immigrationen, den som sedan också kom när brittiska tory-regeringen fick igenom sin Commonwealth Immigration Bill 1962. Alla ville hinna göra resan innan restriktionerna det ryktades om kom på plats. Restriktionerna 1962 menar de flesta var en direkt reaktion på raskravallerna i Notting Hill och Nottingham som antogs komma sig av ett bredare brittiskt motstånd mot ytterligare immigration från Västindien.

Att komma ihåg här är att sammanflätat med den vita brittiska befolkningens uttryck för rasism och diskriminering så fanns det också kontakter över rasgränserna som inbegrep en gemensam identifikation exempelvis som arbetarklass, vänskap, kärlek och samhörighet. Den brittiska staten såg nu dock immigrationen som i huvudsak ett problem.

Den brittiska statsapparaten hade redan tidigt börjat arbeta med ”problemet” med de nyanlända svarta. Den brittiska staten sökte ett sätt att hålla färgade utanför landet utan att smutsa ned sin image som icke-rasistiskt, vilket antagligen var särskilt känsligt strax efter kriget då det djupt rasistiska Nazityskland just besegrats. Till en början var det Labour-regeringen Attlee och sedan Churchills Tory-regering som drev på frågan. Den politiska färgen gjorde ingen skillnad för attityden till hudfärg.

År 1953 tillsatte regeringen en arbetsgrupp inom inrikesministeriet, Working Party on Coloured People seeking employment in the United Kingdom, som förutsattes korrespondera med andra ministerier och arbeta fram sätt att bevisa att immigrationen av färgade människor utgjorde ett problem för UK och att det därför behövdes immigrationskontroll (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019). En av de saker gruppen försökte bevisa var att många av dessa immigranter inte kommit för att arbeta utan att leva av den brittiska välfärdsstaten. Problemet var bara att det inte fanns några hållbara bevis för detta antagande. En hemlig enkät skickades ut till landets kontor för utbetalning av arbetslöshetsunderstöd (dole offices) för att få in uppgifter till stöd för tesen. Strikt diskretion anbefalldes men tjänstemännen fick ett formulär i vilket de skulle kryssa för vilken ras/nationalitet deras klienter hade. Man ville också veta om de färgade immigranterna var oproportionerligt inblandade i olika slags kriminalitet.

En dubbel ironi i sammanhanget var att brittiska regeringen ungefär vid samma tid skickade sändebud till Barbados för att hitta arbetskraft till brittisk industri och den dubbla ironin var att sändebudet var just Enoch Powell, som senare skulle bli känd för sitt brandtal med rasistisk underton där han förordade immigrationskontroll (Rivers of Blood-talet 1968). Winston Churchill, å andra sidan, ville att de konservativa vid nästa valrörelse skulle kampanja med en slogan som sa: ”Keep England White”. Ungefär samma slogan som börjat dyka upp på väggarna i städernas arbetarkvarter i form av grafitti: Keep Britain White (KBW).

Med den nya immigrationslagen 1962 kom så ett system med olika klassningar av immigranterna (skilled/unskilled workers osv) och i ett tidigare hemligt dokument förklarades ”fördelarna” med systemet:

”The great merit of this scheme is that it can be presented as making no distinction on ground of race or colour […] We must recognise that, although the scheme purports to relate solely to employment and to be non-discriminatory, its aim is primarily social and its restrictive effect is intended to, and would in fact, operate on coloured people almost exclusively” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Det var sannolikt inte heller någon tillfällighet att både Jamaica och Trinidad fick självständighet bara en månad efter att restriktionerna var på plats. Det nya brittiska immigrationssystemet tillät dock fortfarande barn till dem som redan kommit till UK att förenas med föräldrarna. Vilket i sin tur ledde till ytterligare en immigrationsvåg från Karibien. De som lämnat barn kvar hos släktingar på Jamaica såg nu till att de kom till UK innan nya regler var på plats och det kunde vara för sent. Det var just denna strida ström av barn som föranledde Enoch Powell att hålla sitt ”Rivers of blood-tal” vid en konservativ kongress i Birmingham 20 april 1968. Han tog då avstånd från det förslag till anti-diskrimineringslag som då debatterades och ondgjorde sig över invandringen, framför allt från Commonwealth-länderna på ett sätt som var uttalat rasistiskt. Hans ”profetia” om att ”floder av blod” skulle flyta om inte immigrationen stoppades anses ha präglat relationerna mellan svarta och vita för lång tid framöver och ökat spänningen grupperna emellan och på så sätt blivit en form av självuppfyllande profetia. Han sa bland annat detta, och refererade då till raskravallerna i USA:

”As I look ahead, I am filled with foreboding. Like the Roman, I seem to see 'the River Tiber foaming with much blood' […] Only resolute and urgent action will avert it even now. Whether there will be the public will to demand and obtain that action, I do not know. All I know is that to see, and not to speak, would be the great betrayal”.

Han petades dock från de konservativas skuggkabinett av toryledaren Edward Heath. Däremot vann han en stor del av den vita befolkningens gunst, vilket tydligare än Powells tal visar rasismens utbredning. Hamnarbetare marscherade upp till parlamentet och utropade sitt stöd för Powell och även andra yrkesgrupper visade på olika sätt sitt stöd. Enligt en Gallup utförd i april samma år fick han stöd av 74 % av de tillfrågade. Han fick själv 120 tusen brev varav de allra flesta var positiva till hans tal. Den konservative kollegan Michael Heseltine har i efterhand påstått att om Enoch Powell hade ställt upp för val till ledare för det Konservativa partiet hade han vunnit en ”jordskredsseger” och detsamma om han sedan varit kandidat till att bli premiärminister. Under själva talet citerade Powell också sympatiserande en av sina väljare som till honom ska ha sagt:

”In this country, in fifteen or twenty years time, the black man will have the whip-hand over the white man”.

Trots att Powell också fick mycket kritik från press och allmänhet och petades från toppen av det Konservativa Partiet så gick hans önskan om ”action” igenom. Brittiska staten kom snart med en ny restriktion för invandringen. År 1971 kom ytterligare en ny lag som angav att om du var född utanför UK men hade brittiskt pass ändå inte fick slå dig ned i UK om du inte hade arbetstillstånd och var nära anhörig till personer födda i UK.

En liten paragraf i lagen skulle långt senare ligga till grund för det som kallats ”The Windrush Scandal” då de som slagit sig ned i UK för flera decennier sedan plötsligt blev misstänkta som ”illegal immigrants”. Paragrafen lyder:

”When any question arises under this Act whether or on a person is patrial, or is entitled to any exemption under this Act, it shall lie on the person asserting it to prove that he is” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).


I del 2 som snart följer på denna blogg ska jag klarlägga varför denna paragraf blev så ödesdiger.