Så underblåser Folkpartiet islamofobi

Inlägget finns också i artikelform på Newsmill.

Det som hänt i Toulouse är en tragedi som har väldigt många beröringspunkter med det som hände i Norge förra sommaren. Samma blinda hat från ”riddare” för var sin religion. Psykiskt instabila, vapenfixerade ensamvargar, som av sin omgivning betraktats som stillsamma och tillbakadragna, utför blodsdåd för att urskillningslöst förgöra de som betraktas som fienden, till och med barn. Det krävs en noggrann analys av vad som händer och en sansad debatt för att gjuta olja på vågorna.

Ansvaret på våra politiker vilar alldeles särskilt tungt eftersom de riskerar att underblåsa den redan utbredda islamofobin. Det gällde förstås också tidigare men har förstärkts i och med dåden i Toulouse. Det konstaterar också mycket riktigt demokratiministern Birgitta Ohlsson (fp) i en debattartikel i Aftonbladet (23/3 2012). I artikeln säger hon sig vilja ”studera den antimuslimska miljöns utveckling i Sverige och Europa”.

Jag föreslår att hon bör starta i sitt eget parti, Folkpartiet, som sedan ganska länge nu ägnat sig åt ett lågintensivt bombardemang av väljarkåren med populistiska förslag som hämtat sin näring ur den antimuslimska och invandrarfientliga myllan. Sverigedemokrater vet man var man har men det bedrägliga med Folkpartiets hållning är att de betraktas som ett liberalt parti och risken är att de sakta men säkert normaliserar extrema åsikter som någonting förment liberalt.

Birgitta Ohlsson noterar i sin artikel hur populistiska och främlingsfientliga partier gått framåt på senare tid och bland annat hur hatet slår emot muslimska kvinnor som trakasseras när de bär slöja. Hon vill också som demokratiminister” studera den antimuslimska miljöns utveckling i Sverige och Europa” och nämner Wilders Frihetsparti, engelska Defence League och franska Marine Le Pen som exempel på politiska krafter som utmålar alla muslimer som fiender och allt som har med islam att göra som hotfullt.

Det låter bra. Det vilar ett särskilt tungt ansvar på makthavare att inte underblåsa hatet i samhället och öka polariseringen. Det blir snart till en självgående våldsspiral som gör nyrekryteringen till extrema ”riddarordnar” ännu lättare. I det fallet var Jens Stoltenberg föredömligt återhållsam efter dåden i Norge. Men man kan möjligen fråga sig om det hade varit annorlunda om det även där hade handlat om en islamistisk galning istället för kristen?

Sarkozy har åtminstone sin bild klar. Merah var inte en galning utan ett monster och fanatiker, betonade han i ett tal till nationen strax efter att denne dödats. Tidigare har Sarkozy, i presidentvalsrörelsen, utropat att halalslaktat kött skulle vara den viktigaste valfrågan och talat om att utestänga invandrare från ”svaga stater” och att halvera invandringen. Med detta vill han förstås plocka röster från Le Pen i andra valomgången. Men risken är alltså att han samtidigt häller bensin på elden. Låt oss hoppas att han fortsättningsvis visar det ansvar som det borde anstå den store statsman han ofta vill framstå som.

Att fiska röster i främlingsfientliga vatten är inte heller främmande för etablerade partier här i Sverige. Då tänker jag främst på folkpartistiska utspel om gynundersökning för småflickor, kortare föräldraförsäkring för utlandsfödda barn, direktutvisning av invandrare som begår brott och slöjförbud i skolan. Med dylika förslag försökte de tävla med Sverigedemokraterna i förra valet och de poppar upp med jämna mellanrum i utspel från partiledaren Jan Björklund eller integrationsministern Erik Ullenhag.

Birgitta Ohlsson bör alltså ha goda möjligheter att börja med att studera sitt eget partis utveckling om hon vill kartlägga utbredningen av populism i dess frågor. Det förefaller vara hög tid för en intern partidebatt om vägvalet i frågor som rör integration, mänskliga rättigheter, diskriminering och rasism eller främlingsfientlighet om man så vill.

Erik Sandberg, journalist och dokumentärfilmare, fick 2006 pris för sin film ”Snällfällan” som handlade om Folkpartiets förvandling från liberalt parti med liberala värderingar till ett alltmer värdekonservativt parti med auktoritära eller repressiva åtgärder som främsta politiska verktyg inte minst riktade mot invandrare. Han noterade i en artikel inför valet 2010 att när Folkpartiet talar med väljarkåren handlar det nästan uteslutande om ”brott, bidragsutnyttjande och islamsk extremism” (Newsmill 2010-08-19, uppdaterad 2011-11-02). Han noterar också i artikeln det perspektivets likhet med Sverigedemokraternas. Han säger också att det som började som kritik av islams extremism alltmer kommit att handla om ”kritik av islam i allmänhet”.

Däremot säger han sig också ha ändrat uppfattning om syftet med denna politik. Tidigare har han beskrivit omsvängningen som röstfiske men menar nu att det istället handlar om en djupare riktningsförändring för europeisk liberalism. De tidigare grundläggande liberala idéerna om frigörelse för individen från auktoritära krafter som begränsar rörelsefriheten såväl fysiskt som mentalt ska ha omvärderats, menar Sandberg. Utifrån tankegången att friheten blivit för stor och att ett globaliserat och mångkulturellt samhälle inte klarar av för mycket av individens frihet. Staten måste därför, enligt Sandbergs teori om den ”nya” liberalismen, fostra befolkningen kulturellt vilket sker genom skolans försorg och med integrationspolitiska instrument som assimilerar invandrare snarare än integrerar dem. Det här framställer alltså Sandberg som en ideologisk kursändring som rör sig på ett djupare plan än röstfiskets. Det är en oerhört intressant teori och artikel som härmed rekommenderas. Men hans slutkläm röjer en stor brist i teorin. Han avslutar den nämligen med att säga att inget tyder på att Folkpartiet tänkt ändra kurs och att det enda som skulle få dem att överväga detta vore ”ett rejält valnederlag”.

Det antyder alltså att det ändå handlar om röstmaximering. Så länge den förda politiken betraktas som framgångsrik och gångbar för att vinna röster så håller man fast vid den. Om inte så kanske man överger den. Det är alltså ändå i grunden en bedömning av vilka samhällsrörelser man väljer att känna av och låta färga sin politik. Kalla det röstfiske eller politisk omvärdering eller vad man vill.

I det läge som nu råder med kallblodiga våldsdåd som riskerar att så frön till nya våldsdåd i en eskalerande spiral bör de partier som betraktas som etablerade, stabila och normbildande alldeles särskilt noggrant rannsaka sig själva, tona ned sin retorik och ägna en god stund åt eftertanke.