TTIP – Miljöpartiets motstånd ett minne blott? – eller Vad är det egentligen som händer i mitt parti?

Birger Schlaug skriver på sin blogg nyligen om frihandel och påpekar där att Miljöpartiet numera stödjer TTIP-avtalets tillblivelse. Då jag måste erkänna att jag följt med rätt dåligt i partipolitiken under sommaren studsar jag till vid denna formulering. Kan det verkligen stämma? Ja, Schlaug har på annan plats på bloggen lagt ut ett Youtube-klipp som styrker det han påstår. I detta klipp säger den ekonomisk-politiska talespersonen Janine Alm-Ericson att (citerar);

”Det är alldeles tydligt att Miljöpartiet står för det frihandelsavtalet som nu håller på att förhandlas fram”.

Jaså, tänker jag. Sedan när?

Vid närmare granskning ser jag dock att detta klipp har lagts ut 10 augusti 2016 men att riksdagsdebatten det hämtats ifrån gick av stapeln 16 juni 2015. Det är alltså mer än ett år gammalt. Jag blir förbryllad och sätter mig ned för att nysta upp det hela. Kan jag verkligen ha missat något så väsentligt?

Naturligt är ju att gå direkt till källan. Således går jag in på Mp:s hemsida och söker på order ”TTIP”. Sortera inläggen får jag göra själv tydligen så det tar en stund att få lite ordning kronologiskt. Men ett axplock bland de viktigaste inläggen ser ut så här:

15 april 2014

Ett osignerat inlägg (= partiets officiella ståndpunkt får förmodas) med rubriken ”TTIP – ett handelsavtal som hotar miljöskyddet”. Där sägs bland annat följande:

”Vi i Miljöpartiet säger kategoriskt nej till ett avtal som gör det möjligt för företag att stämma stater (ISDS) och som urholkar miljöskydd. Sekretessen som omgärdar förhandlingarna tycker vi också är oacceptabel”.

11 juli 2015

Ett osignerat inlägg med rubriken ”Handelsavtalet mellan EU och USA: Urvattnad kompromiss”. Vi får veta att EU-parlamentet lämnat ifrån sig en urvattnad resolution och att Miljöpartiets EU-parlamentariker anser att parlamentet borde ha ställt ”tuffare krav på TTIP-förhandlarna”. Framför allt är besvikelsen stor framför allt över att konfliktlösningsmekanismen ISDS fortfarande kan bli en del av avtalet. Den mekanism som varit den kanske största risken för en framtida hållbar utveckling eftersom den ger företag möjlighet att stämma stater som lägger ”handelshinder” i form av exempelvis tuffa miljölagar.

30 september 2015

En ”nationell aktionsdag mot TTIP” aviseras.

12 februari 2016

De fyra miljöpartistiska EU-parlamentarikerna rapporterar om ”Gröna framsteg i EU”. Under punkten TTIP framhåller de dock sin besvikelse över parlamentets urvattnade resolution, som redogjordes för i inlägget daterat 11 juli 2015.

Ja, där tar det slut. Fler inlägg från i år får vi inte, frånsett ett inlägg som aviserar ett föreläsning om TTIP i Västerås 14 januari och ett annat i Enköping 2 februari samt att miljöpartisterna i Vara informerat om avtalet under ”Jordgubbens Dag” 3 juli.

Så vad tycker vi då? Jag söker vidare. Rubriken ”Vår politik” bör ju ge svar, tänker jag. Men under bokstaven T finns inget TTIP. Inget om handelspolitik under H heller men jag hittar det under B med rubriken ”Bistånd och handel”. Texten innehåller mer om bistånd. Om handel endast en ytlig formulering från Isabella Lövin om att en ”rättvis handel, med hänsyn till klimat och miljö är en nyckel för långsiktigt hållbar utveckling”. Det låter förvisso bra men TTIP får jag fortsätta leta efter.

Så vad sa den senaste kongressen (maj 2016)? Togs det några beslut i frågan vid denna? På hemsidan finner jag kongresshandlingar inför kongressen. Där finns ett pdf-dokument med motioner och propositioner men bland dessa finner jag inte ett enda som direkt berör TTIP.

Så vad är Miljöpartiets hållning? Nja, svaret finns kanske i en SVD-artikel från januari 2016 där det framgår att Miljöpartiet i Sverige är positivt inställt till TTIP medan de miljöpartistiska EU-parlamentarikerna, som arbetar mitt i den miljö där avtalet förhandlas, är betydligt mer kritiska. 

Dåvarande miljöminister Romson sa då att ”regeringens ståndpunkt” är att vi önskar ett avtal men att ”avtalet inte ska försämra möjligheten till demokratiskt fattade beslut”. Med detta avsåg hon då förstås ovan nämnda konfliktlösningsmekanism, ISDS.

Det står alltså klart att regeringen önskar ett avtal men fortfarande är det oklart vad Miljöpartiets linje är i frågan. Som jag uppfattat det hela har det hela tiden handlat om ett motstånd mot ett avtal som förhandlas fram i tysthet. Det finns inte mycket vettigt i att sätta sig emot handelsavtal rent principiellt utan det hela måste förstås handla om vad avtalet kommer att innehålla och det är just detta som vi inte får veta säkert. Däremot att det mycket väl kan komma att innehålla just det som Romson ställde som ett sorts villkor, nämligen en försämring av möjligheten till demokratiskt fattade beslut som gäller miljön, matkvalitet, kemikalier, energiförsörjning bland mycket annat.

Men nu är det ju på det viset att en del av innehållet i förhandlingarna har läckt ut under våren och sommaren. En sammanställning av artiklar som tagit del av läckorna finns bland annat på bloggen TTippen som drivs (tror jag fortfarande) av förre EU-parlamentarikern Carl Schlyter (jo det finns länk till bloggen från Miljöpartiets hemsida ... än så länge). Där framgår bland annat att the Guardian granskat läckorna och noterat att EU:s senaste avtalsförslag bland annat kan innebära ett stort hinder för främjande av användandet av förnybar energi och underminera regler för gruvdrift och utvinning av fossila bränslen i utvecklingsländer. EU-kommissionen vill att parterna åtar sig att avskaffa ”samtliga existerande handelshinder för exporten av naturgas parterna emellan från det datum avtalet träder i kraft”. Ett stenhårt slag i solar plexus mot EU:s egen klimatpolitik, som the Guardian konstaterar. 

Tidigare i våras läckte uppgifter om USA:s förslag till avtalsinnehåll ut och väckte uppståndelse bland miljörörelser i Europa då det framgick att dessa skulle innebära att det blir mycket svårare att just lagstifta om miljö och människors hälsa i framtiden. All läckt information finns tillgängligt på Greenpeace hemsida men finns sammanfattat mer hanterbart på TTippen.

Det kan ju hända att vår regering inte är orolig för att den sitter inne med information vi inte har fått ta del av? Eller är det värre än så, att de själva är dåligt informerade? Knappast Mp:s regeringsmedlemmar i vart fall då de mycket aktiva miljöpartistiska EU-parlamentarikerna knappast varit inaktiva med att informera om vad som händer.

Och så vad med Miljöpartiets officiella hållning? Är det möjligen så som Birger Schlaug säger; att partiledningen håller tillbaka miljökraven för att ”behaga de som inte delar gröna värderingar”? Eller pågår en strid i toppen som omöjliggör ett klarläggande principuttalande? Det är ju av oerhörd vikt att uttala eventuellt motstånd nu eftersom det, när avtalet väl har förhandlats fram, kommer att vara för sent att hävda att det absolut inte får ”försämra möjligheten till demokratiskt fattade beslut”.

Är det inte läge att ställa just det som villkor för att stödja regeringens positiva hållning till avtalet? Om vi nu verkligen tycker så... ?

Någon som vet säkert?

Om behovet av gröna partier

Jag har fått brev från färska miljöpartistiske partisekreteraren Amanda Lind. ”DU BEHÖVS!” står det i fet rubrik. Min medlemsavgift efterfrågas med illa dold oro. Det hör till saken att jag betalade min medlemsavgift ett par veckor innan detta brev daterats men får väl anta att administrationen släpar efter lite. Det är ju bråda dagar för partiet. Många tunga beslut som ska tas.

Amanda Lind vänder sig emellertid till mig och andra medlemmar och påminner oss om att behovet av gröna partier aldrig varit större ”världen över”. Hon påminner också om att Miljöpartiet ”gör skillnad i svensk politik” och hävdar att Mp i regeringsställning ”är på god väg att uppfylla majoriteten av våra vallöften”.

Brevet med denna påminnelse anländer av olika anledningar till mig lite sent och jag läser det därför, ironiskt nog, samma dag som det blir offentligt att regeringen nu väljer att inte driva kravet mot Vattenfall att lägga ned kolgruveverksamheten i Tyskland. Det är fritt fram att sälja alltså vilket knappast kan tolkas annat än som ett sviket vallöfte. Eller vad handlade den där kolbiten om egentligen? ”Populism”, säger nyblivne regeringsledamoten Peter Eriksson, och avfärdar därmed Carl Schlyters kritik mot partiledningen. ”Det har aldrig varit ett alternativ”, säger språkröret Lövin om att låta kolet ligga kvar i marken. Fridolin är sannolikt upptagen med att tvätta bort koldammet från händerna och säger därför ingenting, vad jag har kunnat uppfatta.

Peter Eriksson lägger ut texten för Carl Schlyter och andra miljöpartister i Aftonbladet där han bestämt avfärdar alla möjligheter för Vattenfall att köpa upp tyska kolgruvor och sedan lägga ned dem. Jag erkänner min okunnighet om detaljerna när det gäller dylika affärer så det är mycket möjligt att han har rätt. Det finns dock flera som påstår annat. Men det jag framför allt undrar är som sagt vad poängen då var med att genom hela valrörelsen släpa runt en kolbit och invagga väljare, partimedlemmar och vissa riksdagsledamöter i tron att de här möjligheterna faktiskt fanns? Om jag inte missminner mig sades det att detta med att låta Vattenfalls kol stanna i jorden var det första beslut partiet skulle ta i regeringsställning. Peter Eriksson har säkert rätt när han kallar detta ”populism” men det återstår en hel del pedagogiskt arbete att göra för att övertyga väljare och medlemmar om att det är på det sättet Miljöpartiet ska ”göra skillnad i svensk politik”.

Migrationsbesluten

Stratcom och värdlandsavtalet med NATO

Borttagen effektskatt för kärnkraften och fritt fram för nya kärnkraftverk

Listan kan göra längre men alla gröna väljare bör väl ha noterat hur ”ogröna” regeringsbeslut i tunga frågor fullkomligen sprutat ut från Rosenbad under det här året.

”Mycket återstår att göra för att ett hållbart samhälle ska bli verklighet”, konstaterar Amanda Lind i brevet till mig. Och fortsätter: ”Det är detta decennium som de gröna idéerna måste få ett brett genomslag” och avslutar med att jag behövs i detta arbete. Jag och alla andra medlemmar bidrar med ”drivkrafter, hjärtefrågor och kunskaper”, säger hon.

Varför är det då så viktigt med regeringsställning att de riksdagsledamöter som fortfarande håller medlemmarnas hjärtefrågor högt och som följer kongressbeslut och försöker hålla vallöften nu fråntas sina förtroendeposter och kritiseras öppet? Carl Schlyter hotar nu att hoppa av från sitt riksdagsuppdrag. Det vore oerhört beklagligt. För vad är Miljöpartiet utan personer som driver de gröna frågorna? Enkom stödhjul åt Socialdemokraterna? 

Imorgon åker jag till den lilla ön i den lilla sjön i Finland. Där finns ingen el och därmed ingen tv eller tillgång till internet. Det har varit lite mycket att smälta så det ska bli skönt med ett par veckors paus. Lite tid att fundera över vad som hänt och vad som händer framöver.

Jag hoppas partiledningen också får ett par veckors vila och tid för kontemplation över hur bäst de gröna frågorna kan få genomslag detta decennium. Kan det finnas en annan väg än den Miljöpartiet slagit in på? Vad mig anbelangar kan Amanda Lind dock andas ut ett tag. Medlemsavgiften är betald. Ett år till ger jag. Där går gränsen...

Budgetgrubbel – Är det inte dags att tänka stort?

Det är budgettider och på partikanslierna har räknenissarna gnuggat sina geniknölar. Resultatet hittills låter dock som alltför bekanta melodier. Sossarnas skiva heter ”Jobb, jobb, jobb”, Alliansens låt ”Rut och Rot” och SD:s ”Invandringsstopp”. Miljöpartiets tongångar hörs knappt alls men är kanske inte tillräckligt mainstream för att spelas. Möjligen hörs ”Here comes the sun” svagt i bakgrunden om man lyssnar ordentligt? Satsningen på solkraft är förvisso positivt men de stora visionerna och linjerna saknas. Problemet med den alltmer lösa kopplingen mellan tillväxt och arbetstillfällen ska lösas genom att ösa på med mer av samma sak, tycks det.

Har just läst Svante Axelssons (Naturskyddsföreningens generalsekreterare) bok ”Vår tid är nu” och funderar över varför inte idén om grön skatteväxling blivit mer framträdande i budgetutspelen? Axelsson pekar på det faktum att 60 % av alla skatter som dras in läggs på arbete medan endast 6 % utgörs av miljö- och energiskatter. Denna princip för skattebasen bör betraktas som ”en historisk parentes”, menar han, och efterlyser ett nytt skattesystem. Det ”ekonomiska dubbelfel” som han menar att det är att underutnyttja den inhemska arbetskraften och överutnyttja miljö- och naturresurser kan åtgärdas genom sänkt skatt på arbete och höjda miljöskatter. Tjänster släpper som regel ut mindre växthusgaser än varor. Därför är idén med skatteväxling att premiera tjänster. När privat konsumtion står för fyra femtedelar av världens totala klimatpåverkan behövs rejäla reformer för att påverka konsumtionsmönstret om vi ska nå klimatmålen. Kraftigt ökade miljö- och energiskatter kombinerat med kraftigt sänkt kommunalskatt och arbetsgivaravgift skulle ge ökad disponibel inkomst för alla. Sedan gör prismekanismen sitt. Konsumtionsvalen påverkas naturligtvis om flyg- och bilresor blir dyrare medan böcker, tidningar, film och olika typer av service blir billigare. Det gäller också de s.k. hushållsnära tjänsterna, vilket gör all utveckling av Rut och Rot överflödig. Problemet med Rut- och Rot-debatten är att Allianspartierna inskränker sig till en begränsad tjänstesektor och dessutom att de inte har någon som helst tanke på att koppla skattesänkningarna för dessa tjänster till höjda miljöskatter.

Naturskyddsföreningen tillsammans med SCB har räknat på en sådan tänkt reform och med hjälp av samhällsekonomiska modeller (FRIDA, FASIT och HEK) kommit fram till att priserna på många varor och tjänster förändras förvånansvärt lite och att prisförändringarna i stort sett tar ut varandra. Däremot måste man anta att konsumtionsmönstret förändras i hållbar riktning. En invändning är att en så radikal omläggning av skattesystemet troligen bör göras av ett större antal länder samtidigt. EU är förstås här en nyckel till framgång på den punkten. Men Sverige kan ta mindre steg i rätt riktning. Vilket i så fall skulle innebära att vi närmar oss de ledande länderna i Europa till att börja med. Eurostat visade 2012 att Sverige ligger på 23:e plats i EU om man räknar andelen miljöskatter i förhållande till den totala mängden skatter.

Miljöpartiet har talat om grön skatteväxling i flera decennier, Centerpartiet säger sig förorda det och till och med Folkpartiet påstår sig omhulda idén. Ledande ekonomer stödjer tanken i allt högre grad.

Så varför inte sluta prata om det och istället sätta igång på allvar?

Läs också Birger Schalug om grön skatteväxling

Svante Axelssons bok kan du hitta exempelvis här

Ivar Arpis tragikomiska motstånd mot förnybar energi

Ivar Arpi har än en gång producerat en ledare i SvD där han far ovarsamt fram med sanningen. Den här gången ger han sig på kärnkraft kontra förnybar energi. Det sistnämnda verkar närmast provocera honom. Hur någon i dagens läge kan bli provocerad av sol- och vindkraft kan ju förefalla märkligt men möjligen stör sig Arpi mer på Miljöpartiet än själva energikällorna? Det är som vanligt när Arpi resonerar inte helt klart vad han är ute efter och vad han är för. Vad han är emot blir mer tydligt. Men bara lite mer. Det han skriver i dagens SvD vore närmast komiskt om det inte vore för det faktum att han för ut sitt budskap i en av Sveriges största tidningar vilket istället kan beskrivas som tragiskt. 

Han inleder med att mycket riktigt konstatera att ingen marknad ”förvisso” är helt fri. Följt av ett par lätt motstridiga påståenden. Att regeringens ”straffskatt” på kärnkraft bland annat är orsak till att Ringhals stoppar investeringar i reaktor 1 och 2 för att i nästa mening följa upp med att säga att detta är helt ”skapat av dogmatiska politiker”. Han fortsätter:

”Staten subventionerar förnyelsebar el och har samtidigt infört en effektskatt på kärnkraft. Det är så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma. Det bidrar till att fullt fungerande reaktorer nu stängs ned i förtid. För denna politik finns inga hållbara argument. Det är ren ideologi. Man ska bara stänga ned. Avvecklingen är sitt eget syfte.”

Arpi gör ett eget urval av ett par fakta och drar sina egna slutsatser. Som vanligt är det en hel del fakta han väljer att bortse ifrån, exempelvis följande:

År 2013 var priserna för el inom EU följande för olika produktionsslag:

Landbaserad vindkraft 59-76 öre

Havsbaserad vindkraft 87-126 öre

Storskalig solel 88 öre

Ny kärnkraft 98 öre

Avseende subventioner är det lite olika besked beroende på vad man räknar in som subvention men Arpi hade haft flera olika källor att välja mellan om han hade velat informera sig.

EU:s energikommissionär har visat att EU-länderna år 2011 subventionerade olika energislag enligt följande:

Kärnkraft 35 miljarder euro

Fossilkraftverk 26 miljarder euro

Andra subventioner till olje-, gas- och kolkraftsindustrin 40 miljarder euro

Förnybar energi 30 miljarder euro

I Sverige subventioneras, enligt OECD, fossila bränslen med 29 miljarder medan förnybar energi får 12,3 miljarder (Källa: OECD Inventory of Estimated Budget Support and Tax Expenditures for Fossil Fuels 2013).

Enligt det internationella energiorganet IEA var 2010 subventionerna av fossila bränslen sex gånger större än för förnyelsebar energi.

Enligt en färskare rapport från IMF (maj 2015) handlar det om 850 miljoner kronor i minuten som världens länder tillsammans subventionerar fossila bränslen. En siffra som ”chockerade” IMF själva. Det är väl snarare här som man befinner sig ”så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma”, för att använda Arpis ord. 

För att återvända till Arpis ledare hävdar han vidare att kärnkraften är väldigt ren i jämförelse med fossila bränslen. Det är ju sant även om det är en sanning med en stor dos modifikation. Förutom radioaktivt avfall som kärnkraftsindustrin högst motvilligt släpper ifrån sig reda siffror om har exempelvis beräkningar av Stanforduniversitetet visat att kärnkraften är näst största utsläppare av koldioxid, endast slagen av kolkraften.

I jämförelse med sol- och vindkraft ligger alltså även kärnkraften i lä vad gäller klimatpåverkande utsläpp. Med tanke på det och att förnyelsebart är oerhört mycket billigare att producera finns rimligen inga argument kvar för att fortsätta krama kärnakraften. Ändå är det just detta som Arpi påstår sig ha men inte Miljöpartiet som han menar bygger sin vision på något som ”ingår i en närmast religiös tro”. Hans aversion mot denna vision är egentligen märklig. Indignationen går inte att ta miste på när han ska beskriva MP-visionen:

”Inget ska förbrukas på jorden. Allt ska vara förnybart. I linje med det vill MP ha en cirkulär ekonomi som bygger på återvinning och återanvändning. Inga mänskliga avtryck ska göras, Inget avfall. Tyvärr verkar Socialdemokraterna ha konverterat till samma tro”.

Huamej för förnybart, återvinning och ska man inte få lämna ifrån sig lite avfall heller? Va f-n!

Det är ju möjligen sant att visionen inte kan förverkligas fullt ut men är det verkligen så skräckinjagande att styra utvecklingen i den riktningen? Arpi verkar tycka det. Sanningen är dock att kärnkraften allt sedan 1940-talets slut omhuldats som framtidens energikälla trots enorma kostnader för byggande och rivande av kärnkraftverk och dålig lönsamhet. Utan subventioner åtminstone. Den religiösa övertygelsen lyser snarare igenom hos kärnkraftskramarna.

Om Arpi hade velat ha lite färska fakta i ämnet hade han också kunnat vända sig till kollegorna på SvD Näringsliv som även det idag har en stor artikel om hur ny teknik kan lösa miljökrisen. Och det är inte utveckling av kärnkraft som avses. Det handlar i första hand om sol- och vindenergi. Priserna på solpaneler har fallit med 80 % sedan 2008 och priset för vindkraft sjunker också snabbt. Snabba framsteg inom energilagring sägs också kunna bidra till att förnybar energi inom en snar framtid kan ersätta fossila energislag helt, enligt Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs Universitet. Drömmar? Religion?

Tysklands Energiewende hindras främst av fallande olje- och kolpriser på världsmarknaden (se där marknadens styrkraft Ivar). Framåt drivs den inte minst av den tyska befolkningens betalningsvilja (tillfälligt högre elpriser) och entusiasm. Inte minst för solel. Ungefär hälften av solelsutbyggnaden (som kommit vida längre än i Sverige) kommer från privatpersoner. Den förnybara produktionen ökade med 4 TWh på ett enda år 2012-13 samtidigt som den fossila minskade med 2 TWh och kärnkraftselen med 2,5 TWh och exporten ökade med 10 TWh.

Ändå avslutar Arpi med att hävda att man i Tyskland offrar klimatet för ”en missriktad idé om att precis alla energikällor måste vara förnyelsebara”. Något han anser vara ”dyrt, onödigt och farligt för klimatet”.

Det som är dyrt i sammanhanget är kärnkraft. Det onödiga är alla subventioner av fossila bränslen. Det farliga är att vissa envisas med att inte se det. Eller ens vilja. Det är nästan något religiöst över det...

Liberalextremismen ett hot mot mänskligheten?!

"Det är dags att sätta dessa perspektiv på dagordningen. När alliansen hotade med att slänga ut Miljöpartiet från pensionsgruppen nyligen med argument om att MP skulle vara arbetsfientliga och tillväxtfientliga är det läge att kontra. Med svenska pensionsfonder som investerar i världens största oljebolag står vi i en situation där vi riskerar att få välja mellan framtida pensioner och klimatet. Om svenskarnas pensionsfonder verkligen används där de för tillfället är investerade kommer oljereserver tas i bruk som omöjliggör att vi klarar tvågradersmålet. Hållbara investeringar och ett pensionssystem som inte havererar när ekonomin inte växer har aldrig varit mer nödvändiga".

Det är Frida Johnsson som skriver för den gröna tankesmedjan Cogito jag citerar här ovan. Hon lyfter i en artikel på Cogitos hemsida fram nödvändigheten av en seriös debatt där ett antal ödesfrågor för planeten Jorden sätts högst på agendan. Hon betonar också hur viktigt det är att inse att detta också innebär frågor om sociala frågor. Det är inte bara genom klimatmål och beskattning av utsläpp och liknande som miljöpolitik kan föras. Det är ett bra tag sedan partiet kunde placeras lite vid sidan av på höger-vänster skalan som ett enfrågeparti. Den breda miljöpolitiken spänner över i stort sett alla samhällsfrågor och politikområden och det är kanske därför den nu börjar bli ett reellt hot mot invanda mönster för många som därmed ser sin tillvaro hotad. Detta gäller inte minst de som lever gott och har det allra bäst. Ju mer du har desto mer att förlora, känns logiskt att anta. 

Ända sedan Mp:s framgångsrika EU-val har den liberala morgonpressen och de borgerliga allianspartierna trummat på mot Miljöpartiet som "tillväxtfientliga", "arbetsfientliga" och ibland också "vänsterextrema". Det gäller att få partiet att framstå som extremt och utmåla miljöpartister som verklighetsfrånvända utopister. Detta i en tid då vår gemensamma planet står inför utmaningar som blir helt avgörande för förutsättningarna för mänskligt liv på den. Miljöpartiets politik är knappast extrem och den är inte heller utformad för att gynna en specifik intressegrupp eller inkomstgrupp vilket nog kan hävdas när det gäller vissa andra partier. Den bygger på forskning om vad som krävs av oss alla för att bädda för kommande generationers möjlighet att alls leva här på jorden. 

Då är det välgörande att få lyfta fram debattörer utanför partiet som är inne på samma tankebanor. Bara i denna morgons SvD finns tre exempel som kan rekommenderas som helgläsning för den tveksamme.

Per Lindvall skriver om bostadspolitiken (hittar tyvärr ingen länk men kanhända dyker den upp senare under dagen) och inleder med att beklaga allianspartiernas kallsinnighet till mijöpartistiske finansmarknadsminister Bolunds invit till förhandlingar om sänkning av hushållens ränteavdrag kopplats till hushållens höga skuldsättning. Lindvall sätter detta i ett större sammanhang och påpekar hur bostadspolitiken sedan 90-talet, med slopade räntesubventioner för nyproduktion men bibehållna ränteavdrag kombinerat med kraftigt reducerad fastighetsskatt varit den starkast bidragande orsaken till utvecklingen. "Hyresrätten har hamnat på undantag" och nyproduktionen handlar nästan uteslutande om räntesubventionerade upplåtelseformer som bostadsrätt och direktägande. Nya grupper på bostadsmarknaden belånar sig upp över öronen och akut bostadsbrist råder, inte minst i storstäderna men numera också i flertalet städer. Lindvall är inte främmande för subventioner av byggande av smålägenheter. Det är förmodligen som att svära i kyrkan hos allianspartierna som i blanda annat Stockholm har gjort allt de kunnat för att avväpna de folkvalda möjligheter att påverka bostadsbyggandet och lämna det mesta fritt åt marknaden och främja individuellt ägande av bostäder till varje pris. Att inte vilja diskutera detta problem är en tydlig ideologisk låsning. Kanske bör vi börja kalla den för liberalextrem? 


I samma del av tidningen (SvD Näringsliv) kan vi också ta del av ekonomen och professorn Jeffrey Sachs uppmaning till åhörarna vid de proffsinvesterare som deltog i fondbolaget Skagens årliga nyårskonferens igår. Inte heller denna artikel hittar jag på nätet. Börjar fråga mig om det är ett medvetet beslut från ansvarig utgivare? Han säger hur som helst bland annat detta:

"Den globala ekonomiska tillväxten vi har idag, 3-4 procent, är en rimlig global tillväxt och visar att världsekonomin har återhämtat sig efter finanskrisen. Men i ett hållbarhetsperspektiv är en så hög tillväxt ohållbar, den innebär att världsekonomin dubblas under en generation".

Han uppmanar alltså finanssektorn att investera i områden som främjar en övergång från en fossilburen ekonomi till en ekologiskt hållbar ekonomi och menar vidare att "det finns inget alternativ om vi vill undvika en okontrollerbar uppvärmning av jordklotet".

Allt fler ekonomer och andra forskare talar nu om detta och att motsätta sig varningssignalerna genom att exempelvis sätta klackarna i marken och spjärna emot exempelvis nedläggning av flygplatser till förmån för bostäder (varav många hyresrätter) eller byggande av kollektivtrafik istället för motorväg runt storstäderna är en ideologisk låsning som vi kanske bör börja kalla liberalextrem?


I samma tidnings huvuddel presenterar ett stort forskningsprojekt sina slutsatser. Jo, den artikeln finns här men starkt nedskuren jämfört med pappersversionen vilket är lite intressant. I nätversionen är rubriken "Cykelpendling sparar liv" och består helt enkelt av ett TT-meddelande där forskarnas beräkningar om sparade människoliv vid ökad cykelpendling i Stockholm presenteras. I papperstidningen finns detta med som en del av en större artikel, signerad Henrik Ennart, där rubriken är "Cykelpendling räddar fler än Förbifart Stockholm". Där ställs alltså utbyggande av cykelvägar i jämförelse med bilvägar (Förbifarten) parallellt och ger ett forskningsbaserat tillägg till argumentbanken mot den typ av investering i mångmiljardklassen som Förbifarten utgör. Det är möjligt den typen av insikter för tidningens utgivare är alltför "vänsterradikala"? Åtminstone för den del av deras läsekrets som vi kanske nu bör börja benämna liberalextrema.

Hur som helst vore det ett ödesdigert misstag att utestänga Miljöpartiet från varje diskussion som handlar om hur vi investerar för framtiden. Kanske vore det bättre att stänga ute de som visar tendenser till vad vi bör kalla liberalextremism?

Tillväxt – från medel för utveckling till politiskt låsning som mål

Nu har det gått över en månad sedan den nya regeringen bildades efter valet. Den har inte hunnit med att sätta prägel på samhällsutvecklingen naturligtvis men ändå genomgått en veritabel kölhalning i den liberala pressen. Ledarsidorna hos de liberala drakarna har blivit ett enda långt gnällbälte över regeringens uttalade ambition och vilja att genomdriva sin politik vilket normalt sett är en självklarhet i ett demokratiskt samhälle där folkviljan har gett mandat till en viss regeringsbildning.

Jag tycker mig se att det är Miljöpartiet som framför allt ligger i kikarsiktet för ledarsidornas prickskyttar. Bortsett från en hel del trams är det främst uppfattningen om Miljöpartiet som ”tillväxtfientligt” som trummas in. En sökning på ordet ger träffar från de största morgontidningarna och Expressen, men också mer lokala storheter som Östgötacorren och Skaraborgs läns tidning med flera. Till och med Aftonbladet använder sig av epitetet. Några klipp från sökningens träffar ger besked;

”Alla vet ju att Miljöpartiet uttalat att man är tillväxtfientligt...”

”Men när socialdemokraterna väljer att samregera med ett öppet tillväxtfientligt parti som miljöpartiet...”

”Det är sannolikt svårt nog som det är att regera med det tillväxtfientliga MP.”

”En tillväxtfientlig regering kan ingen nollränta i världen råda bot på.”

Ja, ungefär så där låter det och det är ju ingen hemlighet att Miljöpartiet (Mp) är det mest tillväxtkritiska partiet i riksdagen. Men jag tror att de flesta också överdriver och (ofta avsiktligt) misstolkar kritiken. Som jag ser det är de viktigaste insikterna, som Mp är ganska ensamma om att ha kommit till, att se problematiken kring;

 att tillväxten gått från att vara medel för utveckling till mål för samhället/det verksamma livet

samt

den politiska låsningen vid tillväxt som mål (enligt ovan). 

Tillväxtens problematik

Timbro:s projektledare för miljö, tillväxt och konsumtion, Lydiah Wålsten, skrev för några dagar sedan en op-ed i SvD om saken. Hon hävdar att det är viktigt att från höger ”övertyga om liberalismens lösningar” av klimatproblemet. Hon menar att marknadsekonomin ska stå för lösningarna eftersom ”centralplanering bara kan leda oss tillbaka i fördärvet”. Tre saker tar hon också upp som argument för detta resonemang. I korthet att oljepriserna faller (energirevolution i USA) och att detta ger sämre legitimitet för statliga satsningar på förnybar energiproduktion, att den tyska energiomställningen visat sig ha ”oönskade baksidor” samt att marknadslösningar visat sig fungera bäst i praktiken. Det enda exemplet på det sistnämnda hon tar upp är äganderätten till fiskevatten. Debatten skulle hur som helst vara på väg från ”felet med tillväxt” till ”hur vi får grön tillväxt eller cirkulär ekonomi”.

Det sistnämnda står emellertid inte nödvändigtvis i motsatsställning till Miljöpartiets skrivning i det valmanifest som kongressen tog i våras som säger att vi på sikt vill se ”ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”. Tillväxt i sig måste inte nödvändigtvis vara ett problem. Det beror helt på vad den innehåller. Det är ett känt faktum att exempelvis krig eller sanering av giftutsläpp är tillväxtfrämjande men de flesta är väl överens om att inte önska krig eller giftkatastrofer för att öka tillväxten (?). Andreas Cervenka påminde i en mycket slagfärdig artikel för ett par år sedan (med titeln ”Tillväxten – en jobbig tvångströja”) betydelsen av ordet ekonomi; läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Han lyfter där fram Wijkman & Rockströms bok Bankrupting Nature där författarna visar hur de ekonomiska och ekologiska systemen ”befinner sig på kollisionskurs”. De förordar kraftfulla åtgärder för att åstadkomma en mer ”cirkulär ekonomi” i vilken bör ingå effektivare återanvändning, nya affärsmodeller i näringslivet, skrota BNP som målsättning för ekonomisk utveckling, sätta rimligare pris på koldioxidutsläpp, ge naturkapitalet ett värde och reformera finansmarknaderna.

Allt detta lär bli oerhört svårt (jag vill egentligen säga omöjligt) att åstadkomma enbart med hjälp av marknadskrafter och utan statlig styrning och reglering.

Marknadens (o)förmåga till lösning av klimatproblemet

Reglering, alltså det ord som får marken att skälva under fötterna på Timbro och andra näringslivsföreträdare. Får marken att skälva gör också de många bolag som utvinner olja och gas med hjälp av metoden fracking. En omdebatterad metod för utvinning som, enkelt beskrivet, innebär att underjorden perforeras av tusentals hål och att vatten under hårt tryck leds ned genom marken, I en SvD-artikel nyligen framgick att ett ökande antal jordskalv i områden där sådan utvinning bedrivs tros bero på att just denna metod används.   Geologer som framför teorierna om jordskalvens samband med fracking aktar sig för att göra officiella uttalanden, framgår det av SvD-artikeln. De som tidigare gjort sådana har fått ”starka reaktioner från mäktiga industriintressen”. Vinstintressen och politikers tillväxtfixering mörkar negativa miljöeffekter. Som också framgår av artikeln lär det inte bli bättre i USA när Republikanerna tagit makten över kongressen och utskotten för energipolitik samt miljö- och infrastruktur. Det senare får strax en av de ledande klimatförändringsförnekarna som ordförande, James Inhofe, som skrivit boken ”The Great Hoax/Den största bluffen”. 

Fracking-boomen är största orsaken till den ”energirevolution” Timbro:s Wålsten framhåller, som nämnts ovan. Det förefaller lite oklart vad den enligt henne i så fall visar. Att billigare olja är lösningen på klimatproblemen? Snarare ett resultat av marknadsstyrning av priset på energiproduktion vilket väl talar emot marknadslösningar som medicin mot klimatproblemet, menar jag. Möjligen avslöjar det också en oförmåga hos Wålsten att se långsiktigt vilket ju sannerligen inte heller generellt har varit en styrka hos marknadslösningarnas förespråkare under kvartalsrapporternas tidevarv.

Att en sådan som James Inhofe får stor makt över den amerikanska miljöpolitiken kan dessutom delvis vara ett resultat av ett mångårigt lobbyarbete från oljeindustrin där pengar från inte minst bröderna Koch finansierat klimatförnekelsekampanjer.

Långt ifrån bara i USA är industrins företrädare stora motståndare till globala överenskommelser om kraftfulla åtgärder mot utsläppen av växthusgaser. Inte oväntat är det de värsta utsläpparna som går i spetsen för lobbyn och finansieringen av motståndet.

När också de statligt del- eller helägda energibolagen (som Vattenfall) motarbetar en omställning av energiproduktionen från fossil till förnybar så är det snarare ett utslag av marknadstänkande än av illa fungerande reglering. Med tanke på nämnda Wålstens argument om det tyska exemplet (Energiewende).

Pär Holmgren, meteorolog bl.a. vid SVT i många år, hedersdoktor av Uppsala Universitet, författare av flera böcker om väder och klimat, är sedan 2009 heltidssysselsatt med framför allt frågan om klimatförändringarna. Han menar att tre e:n - ekonomi, energi och ekologi - hänger ihop och att de många kopplingarna dem emellan är som allra tydligast i Arktis. Det framgår bland annat i hans bidrag till antologin ”Att svära i kyrkan” där han tar upp avsmältningen av is vid Arktis som accelererat med chockerande hastighet även för klimatexperter som han själv. Ingen har trott att avsmältningen skulle ske så snabbt som den nu gör. Kanske mest skrämmande, enligt Holmgren, är ”att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren”. Han framhåller också den tragiska ironin i att oljebolagen, i takt med att polarisen försvinner, står i beredskap för att ta upp mer fossil energi som antas ligga dold under permafrosten;

”Detta trots att hela klimatfrågan ur ett större systemperspektiv handlar just om att vi inte ska borra efter mer olja i Arktis [...] Vi kan inte blunda för att vår girighet, materialism och överkonsumtion är en grundläggande orsak till den globala miljöförstöring som vi nu ser allt tydligare, och då som sagt inte minst i Arktis”.

Det hjälper inte heller att ”lappa och laga”, påpekar han vidare. Det grundläggande hållbarhetsproblemet kommer att växa så länge som en livsstil som ”överförbrukar naturens resurser” inte bara tillåts utan till och med uppmuntras.

I det här läget vill alltså näringslivets företrädare tala om för oss att avreglering och fria händer för marknadens krafter ska lösa miljöproblemen!!?

Timbro och andra näringslivsföreträdare lär säkerligen oförtrutet trumma vidare för att ”övertyga om liberalismens lösningar” och mot marknadsreglering och i det arbetet ingår att förvränga tillväxtkritiken och ställa upp oattraktiva alternativ till marknadslösningar (typ tillbaka till Stalinismen eller tillbaka till grottorna) eller att trycka på punkter som de vet är ömmast för vänstern och de gröna som att tillväxtkritik skulle vara detsamma som att vägra människor i fattiga länder en standardhöjning.

Pär Holmgren tar upp det sistnämnda i det antologibidrag jag nyss nämnde. Fattigdom och andra sociala orättvisor måste elimineras om en långsiktigt hållbar och fredlig värld ska kunna skapas. Det är alltså vi ”rika” som måste inse att vi behöver förändra vår livsstil för att inte stå i vägen för andra människors möjlighet att ”komma ikapp oss”. Fattiga delar av världen kommer att behöva ekonomisk tillväxt även i fortsättningen, påpekar han och tillägger:

”Men vad är det som vi i den rika delen av världen behöver? Är verkligen BNP ett bra mått på det som vi människor behöver? Men att ifrågasätta det nuvarande tillväxtparadigmet är som att svära i kyrkan...”

Det handlar alltså inte om att förvägra indier att skaffa kylskåp, som en del hävdar. Det handlar inte heller om att införa någon forma av stalinistisk statsdiktatur eller att motarbeta entreprenörskap. Utan entreprenörer blir det svårt att finna tekniska lösningar för framtiden eller att effektivisera de gamla.

Men det handlar däremot om att, för det första, erkänna problematiken med evig exponentiell tillväxt för alla, samt, för det andra, att inse hur tiden börjar bli knapp och att det måste till politiska initiativ för att leda utvecklingen bort från klimatkatastrof. Det lär bli svårt att klara utan att krångla sig ur den där tvångströjan tillväxt.

Bromma flygplats försvaras i bisarra bröst- och falsettoner

En plan som Miljöpartiet haft i bakfickan i ett par år ser nu ut att kunna realiseras. Än är det flera hinder i vägen men det politiska beslutet är i alla fall taget. Jag talar förstås om att lägga ned Bromma flygplats senast 2022 och istället bygga bostäder på marken. Det lär kunna bli 50000 bostäder för kanske så många som 100000 människor. En stadsdel ungefär av Östermalms storlek. Snacka om tillväxt. Det borde väl vara någonting oerhört efterlängtat i bostadsbristens Stockholm, kan man tycka? Det borde väl nästan alla gilla, i alla läger?

Men om man ska tro tidningarnas rubriker och det ramaskri som hörs från allianspolitiker och näringslivsföreträdare så verkar en nedläggning av Bromma flygplats betraktas som en katastrof i nivå med ett vulkanutbrott. Massor av NEJ och INTE strömmar nu ur munnar som annars älskar tillväxt.

Bisarrt, kommer det från Visitas vd Eva Östling, som tycker att ”hela Sverige måste leva”. Jacob Wallenberg, ordförande i Investor, kallar beskedet ett dråpslag och menar att ”Sverige kommer att få svårare att skapa ekonomisk tillväxt”. Moderaten Catharina Elmsäter-Svärd säger till DN att det är ”en örfil i ansiktet på hela Sverige”. Till Aftonbladet kallar hon det ”en knytnäve rakt i magen på svenska folket”.

Det är ingen ände på hur lumpet det här tilltaget verkar vara. Att ta klimatmålen på allvar samtidigt som man förser huvudstaden med ett väsentligt tillskott oerhört efterlängtade bostäder. 

Tillväxten

Som Miljöpartist är man naturligtvis väldigt skeptiskt inställd till detta med tillväxtens lovsång. Men det är ändå viktigt att skärskåda vilken trovärdighet tillväxtargumentet emot att lägga ned har. Det har talats om att 24000 jobb hotas. Det där är alltid vanskligt att bedöma men låt oss ta fasta på den siffran. Vad kommer då istället? Tja, 50000 bostäder som i sin tur innehåller butiker i gatuplan och kontor med cirka 30000 arbetsplatser. Ja, redan där kan det vara möjligt att vi har passerat de förlorade jobben. Nu kan det förstås bli så att redan befintliga företag flyttar dit men det lämnar plats på andra ställen åt andra som vill etablera sig i Stockholm men har svårt att finna kontorsyta eller bostäder åt anställda.

Länge har bostadsbristen bedömts vara ett hinder för tillväxt i Stockholm. Erik Ullenhag höjde för ett par år sedan rösten och pekade på just denna brist som ett betydande hinder för nyanlända invandrares etablering på arbetsmarknaden. Det kan tilläggas att detta inte bara gäller invandrare från andra länder.  Studentorganisationer har länge sjungit en klagolåt om hur svårt det är att bli student i Stockholm om man inte redan bor där. Förra året satte Swedbanks ekonomer siffror på det hela. Deras beräkningar talade om 21 miljarder kronor i utebliven tillväxt under 20 års tid. Ungefär hälften var av direkta och indirekta kostnader. HSB och Riksbyggen höjer budet när de hävdar kostnader uppemot 660 miljarder under 20 års tid i produktionsbortfall. Stockholms Handelskammare talar om en brist på 70000 högutbildade personer i Stockholmsregionen år 2030 om ingenting görs.

Nå, nu görs det något men då gapar alla för full hals att det hotar tillväxten. Det är inte trovärdigt.

Hela samhällsbygget i status quo?

Alla skräcksiffror om 24000 förlorade jobb och en död landsbygd där företagare inte längre kan åka till Stockholm förutsätter ju att ingenting annat händer i samhället. Att vi i åtta år, två mandatperioder, sitter med armarna i kors och väntar på att marknaden ska sköta allt. Det kanske är så många har vant sig vid att det går till men nu finns en ny majoritet i både regeringen och Stockholms Stadshus så om inte dessa nej-sägare sätter käppar i hjulen lär det kunna bli satsningar på tågtrafik exempelvis. Dagens besked om just sådana är förhoppningsvis bara en rivstart på en sådan långsiktig satsning.

Bättre underhåll och ännu snabbare tåg mellan Stockholm-Gbg och Stockholm-Malmö lär göra behovet av flygtrafik till dessa orter mindre betydelsefulla. Det är (trots allt tal om att Trollhättan och andra mindre orter skulle dö) till dessa städer den största delen av Bromma-trafiken går. Att dags- och veckopendling till orter som ligger inom 40-50 mil från Stockholm måste ske med flyg är att tänka inom snäva ramar. Varför skulle inte tågtrafiken kunna ersätta detta om tio år? Det kräver förstås en politisk vilja men den finns ju nu. Nej-sägarna är ute ur Stadshuset och Rosenbad och står lyckligtvis utanför och skriker.

Det tycks också som om dessa nej-sägare förutsätter att det är otänkbart att bygga ut Arlanda vid behov. Andra tycker det är oerhört långt till Arlanda. De har förmodligen inte upptäckt att det finns snabbtåg som kör dit på 20 minuter. Tror inte det tar särskilt mycket kortare tid att tuffa i buss över Tranebergsbron i rusningstid.

Nej-sägarna tycks inte heller ha fantasi nog att tänka sig andra lösningar för de flyg som trafikerar de mindre orterna som Trollhättan. En sak den förra regeringen faktiskt tog beslut om var att bygga höghastighetsbana till Nyköping och Skavsta. Så varför skulle inte en satsning på den flygplatsen vara det naturligaste i världen? Inte minst för att få maximal nytta för investerade medel i detta höghastighetståg. Nyköping-Skavsta skulle naturligtvis behöva byggas ut men det bör vara positivt för kommunen och flygplatsen att minska beroendet av Ryanair och dess flåbuse till VD Michael O´Leary vars nyckfullhet mycket väl kan få flygplatsen att vara nästan utan trafik om han plötsligt sluter avtal med någon annan.

Närmiljö...

Jag arbetar själv inom resebranschen och just igår när beslutet om Bromma flygplats släpptes hade vi besök av Malmö Aviation som ägnade halva tiden åt att lobba för flygplatsens bevarande. Ett av de sämre argumenten var att Arlanda är ett dåligt alternativ eftersom där var så mycket skog. Nu vet jag inte om det var så representanten menade men om det händer en olycka så föredrar jag nog att det är grantoppar som knäcks än huskroppar. Faktum är ju att just trädtoppar bromsade farten för det SAS-plan som störtade vid ”miraklet i Gottröra” utanför Rimbo 1991.

Lika bra gick det inte för de 22 som omkom 1977 när ett plan från Linjeflyg störtade i Vinsta. Ett mirakel var det däremot att ingen på marken blev skadad. För bara några år sedan störtade ett mindre plan inte långt från samma plats.

De boendes åsikter om buller och säkerhet har kommit i skuggan av all argumentation om tillväxt. Vi får hoppas att det inte ska krävas en allvarligare olycka (utan mirakel) för att de boendes argument ska vägas in i debatten. Förutom olycksrisken är det bullret som är mest plågsamt. Av de 100000 människor i Sverige som är allvarligt störda av flygbuller bor 80000 i närheten av Bromma flygplats. Aktionsgruppen Stoppa Bromma gläds nu försiktigt åt nedläggningsplanerna efter åratal av kämpande för att höras.

... och global

Nej-sägarna förutsätter också att vi inte kommer att ändra våra resvanor. De ser förmodligen inte behovet ens. Eller har hållit för både öron och ögon i flera år.

Jonas Åkerman, trafikforskare vid KTH, skickade för ett par år sedan ett budskap till alliansregeringen:

”Begränsa bil- och flygtrafiken eller missa klimatmålen”

Miljökonsulten Magnus Nilsson, tidigare trafikexpert vid Naturskyddsföreningen, framhåller också att även med nya bränsletyper som biobränsle är flygets klimatpåverkan väsentlig. Han menar att;

 ”massflyg av den typ som utvecklats under de senaste decennierna verkar omöjligt att förena med strävan att hejda den globala uppvärmningen”

Energi- och klimatrådgivningen (som är samordnad av Kommunförbundet Stockholms län och i huvudsak finansierad av Energimyndigheten) påpekar att ”den största delen av vår klimatpåverkan kommer från våra resor, maten vi äter och vårt boende”. De ger oss rådet att:

”Ta tåget istället för flyget”

 Vi vet allt det här. Våra politiker vet allt det här. Nej-sägarna vet allt det här. Det bisarra i den här debatten är därför inte att föreslå en nedläggning av Bromma flygplats utan att sätta sig med armarna i kors och tro att allt kan förbli status quo. En sådan politik skulle verkligen vara ”en örfil” eller ”knytnävsslag i magen” på hela världens kommande generationer.

Det är faktiskt fullt möjligt att nå klimatmålen säger Thomas Sterner, en av författarna till rapporten om hur vi kan hejda utsläppen av växthusgaser som FN:s klimatpanel tog ställning till i Berlin i våras. Men han tillägger:

”Det är viktigare att rösta fram politiker som arbetar för högre koldioxidskatt än att själv välja att cykla.”

Kärnkraften ska självdö – en marknadslösning i tiden

Det kan väl inte ha undgått någon som är någorlunda intresserad av energipolitiken att Svenska Kraftnäts vd Mikael Odenberg härom veckan kallade tankar om nybyggd svensk kärnkraft för ”en utopi”. Den är helt enkelt för dyr och bär inte sina investerings- och driftskostnader. Några dagar senare framkom det genom Aktuellt att Eon har stora problem att få lönsamhet för sina reaktorer och att miljardförlusterna sannolikt kunde leda till att Oskarshamn läggs ned. Åtminstone ettan, den äldsta av två reaktorer. Att kärnkraft är olönsamt framgår också i Åsa Mobergs utmärkta bok "Ett extremt dyrt och olönsamt sätt att värma vatten". Hon säger i den (och visar på) att "alla reaktorer genom tiderna har uppförts med öppet eller dolt statligt stöd  och citerar också Amory Lovins (i Winning the oil endgame, 2005):

"Ingen leverantör har tjänat pengar på att sälja elproducerande reaktorer. Detta är det största misslyckande som har förekommit i något projekt i industrihistorien i världen"

Kärnkraftsdelen i den nya regeringens energiuppgörelse framstår alltså som ett oerhört listigt drag. Regeringspartierna slipper ta politiska beslut om kärnkraften som skulle innebär löftesbrott från antingen den ena eller den andra. Lena Mellin i Aftonbladet, bland andra, gör också den här reflektionen. Slugt politiskt och utan statliga kostnader för att ersätta elbolagen för de nedlagda reaktorerna. Kärnkraften självdör och längs vägen får staten in pengar via kraftigt höjda kärnavfallsavgifter.  

Det är inte heller en miljömässigt dålig uppgörelse. Naturskyddsföreningen talar till och med om en seger för miljörörelsen. Efter åtta förlorade år för energipolitiken finns en grund för en mycket mer aktiv styrning av energiproduktionen och en mycket mer bestämt formulerad strävan efter att nå klimatmålen.

Det där med kärnkraftsavvecklingen är emellertid på många sätt en typisk politisk lösning i vårt hyperkapitalistiska system. Marknaden gör jobbet och politikerna behöver bara vrida lite på de rätta vreden så sköter sig resten självt. Kanske är det så här man måste bedriva politik nuförtiden?

Men det finns en hake med den här typen av marknadslösningar. För vad händer om marknaden förändras? Om det endast är priset som styr så är det ju inte omöjligt att det blir så som de värsta olyckskorparna brukar kraxa; att de ersättande alternativen blir kol, olja och gas!?

Nyckeln i uppgörelsen är med andra ord om det vackra målet om 100 % förnybar energiproduktion kan uppfyllas. Det kommer att kräva politiska beslut och hård styrning, inte bara av kärnkraftselen. Det räcker trots allt inte att lita till att marknadskrafter ska göra jobbet.

Samtidigt är det också en form av marknadsstyrning att visa politisk beslutsamhet. Investerare vill gärna ha klara och långsiktiga planer för framtiden när det gäller den här typen av långsiktiga investeringsobjekt. Energiuppgörelsen mellan Mp och S ger ett visst hopp om att den politiska viljan finns att peka ut riktningen för framtiden. 

Det största problemet för planen är egentligen att dess arkitekter endast sitter på 138 av totalt 349 stolar i riksdagen. Hur mycket av den kan genomföras och hur beslutsam politik blir det om flera av de andra partierna sätter sig på tvären? Det lär förstås bli ett återkommande problem för minoritetsregeringen S-Mp, inte bara rörande energiuppgörelsen. Återstår alltså ett styvt jobb att övertyga tillräckligt många om att det här är en bra plan. En seger inte bara för miljörörelsen utan för miljön. Hittills har dock tongångarna varit negativa. Centerledaren Annie Lööf verkar mer intresserad av restaurangmoms än av kärnkraften och Folkpartiet tycks beredda att slåss till sista blodsdroppen för att ny kärnkraft ska få byggas.

Just det där sista måste jag säga att jag tycker är lite märkligt ändå i ljuset av debatten om kärnkraftens redan nu dåliga lönsamhet. Men Folkpartiet slogs ju också envist för euron (och vevar till fortfarande då och då). Låt oss hoppas att det till slut går för kärnkraftskramarna som för eurokramarna. Att de förpassas till historien som personer med synnerligen dålig näsa för lönsamma affärer.

Moderna Moderata Miljöpartiet?

EU-valet har skakat om det politiska etablissemanget. Här på hemmaplan har det förstås handlat om det sensationella framgångarna för Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ men också om de stora förlorarna, det vill säga Moderaterna.

Många företrädare för partiet har visat sig vara synnerligen dåliga förlorare. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson har kallat Miljöpartister för tjockisar (inte ordagrant men närapå) och kollegan Lars Beckman skyller valförlusten på public service TV.

Andra är mer självkritiska och söker vägar att nå tillbaka till väljarna.

Biståndsministern Hillevi Engström (tillika Moderaternas jämställdhetspolitiska talesperson) menar att partiet ”måste bli bättre på att möta kvinnor och mäns samhällsproblem” och tycker att ett sätt är att visa kopplingen mellan stark ekonomi och jämställdheten. Det låter som en omskrivning för att inte behöva göra något konkret utan istället fortsätta tala om tillväxt och budgetfrågor. Jämställdheten ska sedan komma av sig självt genom den berömda ”trickle-down-effekten”, kan tänka.

Partisekreteraren Kent Persson tycker också att partiet ska fortsätta prata om jobben, tillväxten och ekonomin i nästa valrörelse vilket kan tyckas vittna om lite fantasibrist. 

Moderata studenter har månne avundsjukt suttit som åskådare när den antirasistiska, feministiska och miljömedvetna rörelsen har mobiliserat och ridit på en våg av aktivism och vill nu att Moderaterna ska haka på karnevalståget.

Statsminister Reinfeldt har hunnit med att placera Miljöpartiet på yttersta vänsterkanten (?!) samt predikat om förnyelse inom det egna partiet. Miljöfrågorna är plötsligt heta och det finns all anledning att misstänka att partiledningens och partiets spinndoktorer kommer att koka ihop en ny mixtur för att maximera väljarantalet. Det ”arbetarparti” med tillsatsen ”Nya” Moderaterna som gått så bra i flera år måste kanske bytas ut till en mer vinnande formel?

Låt mig gissa att vi under nästa valrörelse får se något i stil med: ”Moderna Moderata Miljöpartiet”.

Men jag tror också att argumenten kommer att grundas i detsamma, jobben, tillväxten och ekonomin och att göra den koppling som Hillevi Engström talade om i ovan nämnda citat. Det vill säga; samma Moderata politik i en ny språkdräkt och med nya kopplingar till nya politikområden där sakfrågorna finns. På så vis behöver inte sakfrågorna diskuteras särskilt ingående utan kan behandlas som en del av en stor och ansvarsfull regeringsduglighet som partiet vill få väljarna att luta sig emot. Lita på oss så kommer nog det där med miljö och klimat att ordna sig med tiden, är det underliggande budskapet.

Entusiasmen och kampviljan hos feminister och miljöpartister kommer att avfärdas som ansvarslös idealism och som drömmar utan verklighetsförankring. Så har det varit länge men det lär säkerligen pågå en intensiv påfyllning av ammunition på det moderata kansliet just nu.

Argumenten kommer alltså att spela på magkänsla och förtroendekapital för partiets regeringsduglighet än konkreta politiska förslag. Det finns nämligen inte mycket i den konkreta Moderata politiken att lyfta fram.

Ansvar och realism?

Hur ansvarsfullt och realistiskt är det exempelvis att tala om evig tillväxt i en värld av krympande resurser och galopperande klimatproblem? Nationalencyklopedins formulering sammanfattar enkelt:

”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder” 

 Birger Schlaug, bland många andra, har skrivit spaltkilometrar om denna orimlighet. 

Hur exponentiell tillväxt räknas förklaras lättfattligt på flera ställen, bland annat av denna bloggare. En tillväxttakt på 2 % ger en fördubbling av den samlade ekonomin på cirka 35 år. Högre tillväxttal ger naturligtvis ännu snabbare storleksförändring. En tillväxttakt på 7 % skulle få ekonomer och politiker att jubla men innebära en fördubbling av ekonomin på 10 år. 

Tillväxten förutsätter förstås en ökad produktion och konsumtion som i sin tur förutsätter ett ökat uttag av naturresurser och ökade utsläpp och restprodukter och avfall, skogsskövling och en mängd andra livsavgörande eller hälsopåverkande ingrepp i naturen.

Det kräver ett helt annat tankearbete för att nå klimatmålen och komma till rätta med övriga miljöproblem än att upprepa mantran om tillväxt och gröna marknadslösningar.

Klimatpanelens (IPCC) rapport kan vara svårläst men talar ändå ett tydligt språk;

”Hundratals miljoner människor drabbas av översvämningar och delar av jorden blir obeboelig vid seklets slut om medeltemperaturen stiger med fyra grader”

Hur realistiskt är det vidare att hävda att kvinnors jämställdhet kommer att ordna sig med tiden när lönegapet mellan män och kvinnor varit konstant kring 15-20 % under 20 års tid?

Den moderata oviljan att påverka strukturer och tilltron till marknadens egen förmåga att korrigera den här ojämnheten borde rimligen kunna ifrågasättas. Vilket delvis förklarar framgången för Feministiskt Initiativ. Hur Hillevi Engström och hennes partikollegor ska förmå koppla ekonomisk tillväxt till jämställdheten med de här siffrorna i bakgrunden blir intressant att se då denna under samma 20-årsperiod legat kring 2 % per år.

Det gäller alltså att vässa argumenten och möta den moderata ansatsen att bli feministiskt miljöparti som med all sannolikhet kommer att prägla deras kommande valrörelse. Det behöver alltså inte bli särskilt svårt. Det är bara att peka på verkligheten.  

Reinfeldt klar om prioriteringarna inför EU-valet: investerare går före folket och demokratin

Agenda-debatten igår mellan Socialdemokraternas toppkandidat Marita Ulvskog och Moderaternas dito Gunnar Hökmark var tämligen intetsägande. Det enda vi fick veta var att Hökmark tyckte att Europa mår bättre av deras politik och att Ulvskog hävdade motsatsen. Vad de ville i sak föreföll mer höljt i dunkel. Debatten skulle handla om jobben förvisso och det kanske inte är helt enkelt att på 10-15 minuter avverka det ämnet. SvT kanske skulle avsatt mer tid?

Tydligare besked om Moderaternas EU-politik och prioriteringar gav istället Fredrik Reinfeldt i dagens SvD där han säger att ”utländskainvesterare måste skyddas”. Han uttalar sitt klara stöd för det investeringsskydd som innebär att företag kan stämma stater som stiftar lagar dessa företag ser som hinder för deras produkter. Vilket kan bli en del av det handelsavtal mellan EU och USA, TTIP, som just nu förhandlas om. När journalisten påpekar att många kritiker menar att Sverige kan tvingas acceptera ”klordoppade kycklingar och antibiotikapumpat kött” slår Reinfeldt ifrån sig och hävdar att vi inte ska backa från lagstiftning om miljö och hälsa. Vilket ju helt enkelt inte går ihop. Det håller inte i rätten, som det brukar heta.

Den journalist som gjort intervjun (Lena Hennel) lät sig med detta nöjas tydligen. Det är symptomatiskt för rapporteringen om TTIP som varit närmast obefintlig och mest refererat vad EU-kommissionen eller politiker som Reinfeldt hävdat. Enligt ett dokument som läckt från EU-kommissionen i höstas är deras PR-strategi att tysta opinion mot avtalet. Kommunikationsstrategin ska ”säkerställa den europeiska allmänhetens acceptans av ett transatlantiskt frihandelsavtal mellan EU och USA”, heter det. I denna strategi ingår att hela tiden tala om att det handlar om jobben och tillväxten. Nackdelarna ska tigas ihjäl för att inte behöva hamna i svaromål om känsliga ämnen. Enligt dokumentet ska kommissionen också säga sig vara nöjd med hur strategin hittills har lyckats. Men poängterar också hur viktigt det är att ”kontrollera” mediernas ”berättelser”. Jodå, ni läste rätt. Detta får vi reda på bland andra tack vare Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter som skrivit om detta redan i november på bloggen TTippen.   

 Synd kanske att den intervjuande journalisten inte istället var Henrik Ennart (SvD:s matskribent) som då säkert åtminstone hade haft en del följdfrågor.I en artikel tidigare denna månad i SvD skriver han om just detta och att frågor som rör GMO, bekämpningsmedel, kemikalier, tillväxthormoner och antibiotika kvarstår att förhandla om. EU:s försiktighetsprincip står i strid med den amerikanska liberalare synen på producentansvar. Vilket också kan uttryckas som att en linje som värnar konsumentskydd står emot en som värnar producentskydd. De stora matföretagen ska skyddas. Konsumenterna är det mindre noga med. Det är precis vad Reinfeldt säger; ”utländska investerare måste skyddas”. 

Till skillnad från exempelvis Miljöpartiet som snarare säger att ”EU:s konsumenter måste skyddas”. För att inte tala om miljön.

TTIP handlar inte heller bara om miljö- och hälsofrågor. Det handlar också om immaterialrätt och vår frihet på nätet. Där har Piratpartiet mycket starka invändningar i en fråga som de gick till val på och kämpat för i parlamentet under hela denna mandatperiod.

Många har också framhållit att ett sådant investeringsskydd som Reinfeldts moderater är så måna om mycket väl skulle kunna användas för att stämma Sverige om vi efter höstens val skulle införa någon form av vinstförbud eller restriktioner i välfärdssektorerna. Den majoritet av svenska folket som faktiskt tycker att vi ska just det bekymrar sig inte Reinfeldt särskilt mycket över. Däremot tycker han att rätten för företag att stämma Sverige på stora summor pengar är mycket viktig.

Det är alltså viktigt att gå till valurnan och rösta röd-grönt eller för all del på Piratpartiet om man tycker att det är viktigare att EU:s konsumenter skyddas och att demokratiska beslut skyddas istället för i första hand utländska investerare som Fredrik Reinfeldt och moderaterna prioriterar.

Tidigare inlägg om TTIP och EU-valet på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: klimatmålen

FN:s klimatpanel har nyss inlett möte i Yokohama för att diskutera klimatförändringarna. För varje ny forskarrapport tycks läget har försämrats och tonläget på varningsropen skruvats upp. Alltfler politiker börjar åtminstone smaka på orden förnybar energi och minskade koldioxidutsläpp. Dessvärre är det fortfarande trögare till handling. Det behövs människor i beslutsfattande ställning som inser frågans dignitet och är beredda att agera.

Klimatpolitiken är ett mycket viktigt skäl att rösta i det kommande EU-valet, och att rösta grönt. Det urvattnade förslag till klimatmål som EU-kommissionen lade fram tidigare i år fick kritik av parlamentet som formulerade ett eget förslag med tuffare målsättningar. 

Den svenska regeringen däremot gav stöd till kommissionens förslag. Det visar att vi har en regering som är extremt passiv i klimatfrågan men också att det är av stor vikt vilka vi röstar in i EU-parlamentet. Med flera moderater och folkpartister och likvärdiga kandidater från andra länder i parlamentet blir det inte mycket offensivlust i klimatfrågan fortsättningsvis.

Frågans allvar kan inte nog understrykas. FN:s klimatpanel (IPCC) inledde, som sagt, för bara ett par dagar sedan ett nytt möte i Yokohama. Rapporter från mötet har redan läckt och sägs innehålla profetior om en dramatisk ökning av antalet översvämningar. Den vi sett i Storbritannien tidigare i år kan bli en återkommande syn i fortsättningen. Den känns för övrigt redan ganska bekant. 

Avsmältningen av is vid Arktis är något som accelererat med chockerande hastighet även för klimatexperter . Ingen hade trott att avsmältningen skulle ske så snabbt som den nu gör. Bland det mest skrämmande är att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren. Det säger Pär Holmgren, meteorolog och hedersdoktor vid Uppsala Universitet, i boken ”Att svära i kyrkan”. Han fortsätter bland annat så här:

”Jämför man med referensperioden 1979-2000 har så gott som hälften av sensommarens havsis försvunnit, vilket i sin tur leder till ökad risk för självförstärkande återkopplingar i klimatsystemet och en accelererande uppvärmning. Just i Arktis verkar de riskerna vara extra stora. När isen smälter friläggs mer mörkt hav, som istället för att reflektera solstrålningen, kan absorbera energin, vilket gör att det blir ännu varmare och att ännu mer is smälter. Metanet på havsbotten i Arktis riskerar att börja läcka upp i atmosfären. Då metan är betydligt kraftfullare som växthusgas än koldioxid leder det till att uppvärmningen kan förstärkas, även om utsläppen från mänskliga aktiviteter skulle upphöra [...]Så länge vattnet är istäckt kyls det, beroende på salthalten, ner till nollgradigt eller någon minusgrad. Men när isen är borta blir havsvattnet snabbt varmare, vilket i sin tur leder till att det, på hösten, tar längre tid för ny is att bildas, och då blir nyisen som bildas den vintern tunnare än tidigare år, och smälter sedan undan ännu tidigare på försommaren året därpå. Det här är verkligen en ond cirkel, och processen kallas ibland för ”The Arctic Death Spiral” [...] Trots att vi nu ser de stora och snabba förändringarna i Arktis låter vi det ske framför våra egna ögon”.

Forskarna är numera tämligen enade i synen på klimatförändringarna. Om de inte skapas helt av människan så bidrar hon åtminstone till att radikalt förvärra situationen. Samtidigt står bolagen i kö för att borra gas och olja på platser där permafrosten börjar tunnas ut. Vanvettigt? Absolut! Men inte desto mindre sant.

I höst tar EU-parlamentet ställning till 2030-målen. Är det kommissionens försiktiga förslag som kommer att få genomslag eller kommer parlamentet då fortfarande ha högre målsättningar? Det avgörs bland annat av hur vi röstar i parlamentsvalet i slutet av maj.

Det är inte heller bara avgörande hur ledamöterna röstar i olika frågor utan också hur aktiva de är i parlamentet att driva frågor, kritisera och aktivera övriga länders ledamöter i den egna gruppen eller för all del över gruppgränserna. Vilka som då är att lita på i klimatfrågan och miljöfrågor mer allmänt kan Naturskyddsföreningens undersökning ge en vink om.

Guldstjärnor får Isabella Lövin, miljöpartiet och Åsa Westlund, socialdemokraterna och tummen upp är det också till miljöpartiets Carl Schlyter, vänsterns Mikael Gustafsson, centerns Kent Johansson, folkpartiets Marit Paulsen samt socialdemokraten Marita Ulvskog. 

Tummen ned får idel moderater. Det kan ju vara en vägledning som god som någon för den som bryr sig om klimatfrågan. 

Det finns alltså oerhört goda skäl att rösta i det kommande EU-parlamentsvalet. Säkrast är naturligtvis att rösta på en Mp-kandidat. Ja, för den som bryr sig om klimatfrågan borde det inte ens finnas något alternativ...

 

 

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html