torsdag 25 april 2019

Martin Kraghs nya doktrin; överdrivna teorier om Kremls kapacitet till infiltration (??)


Rysslandsforskaren Martin Kragh skriver i en understreckare i SvD 24/4 2019 följande, med anledning av publiceringen av den s.k. Mueller-rapporten om misstänkt rysk inblandning i amerikanska presidentvalet:

”Muellers utredning utgör ett välkommet korrektiv till de överdrivna teorierna om Kremls kapacitet till infiltration av andra länder som blivit a´la mode alltsedan Clintons förlust hösten 2016. Idén om en konspiration mellan Trump och Kreml föreföll alltid långsökt … […] Utredningen är även en påminnelse om att Putin inte är någon kungamakare, med förmågor och ambitioner som på något vis skulle sakna motstycke”.

Härvidlag har han gjort en analys av läget som motsäger det mesta han själv, tillsammans med Sebastian Åberg, skrev i sin famösa artikel publicerad i Journal of Strategic Studies i januari 2017 och som blivit omdebatterad i två omgångar skulle man kunna säga, med ett sorts crescendo under denna vinter då framför allt Åsa Linderborg och Kragh hamnade på kollisionskurs med varandra. En till vissa delar personlig tvekamp som Kragh till slut vann, med hjälp av ett antal liberala och centerpartistiska tidningar bakom sig, bland andra SvD.

Den aktuella understreckaren är tämligen oklanderlig och läsvärd men också intressant på åtminstone två specifika sätt. Det ena är alltså den analys som sammanfattas genom citaten här ovan. Den kan jämföras med artikeln i Journal of Strategic Studies där han anklagade Svenska Freds, Miljöpartiet, ett antal privatpersoner, Aftonbladet, tidningen Miljömagasinet och andra för att vara Kremls redskap.

I artikeln påstods att Ryssland genom vad man betecknar ”aktiva åtgärder” mobiliserar ”lokala aktörer och agenter” och utöva inflytande på politiska partier, NGOer och media i Sverige. Dessa ”aktiva åtgärder” ska syfta till att styra beslutsfattare i en riktning som faller Kreml i smaken. Bland annat nämns i artikeln explicit vad Kragh kallar ”desinformation” om Sveriges värdlandsavtal med Nato som skulle ha spridits av Svenska Freds, Miljöpartiet (där särskilt fyra namngivna personer pekas ut), Vänstern, samt pensionerade diplomater knutna till Socialdemokraterna. Det han kallar desinformation har vid senare granskning visat sig vila på felaktig grund då Kragh/Åsberg avsiktligt eller oavsiktligt citerat fel eller läst fel då de i artikeln påstod att de nämnda organisationerna och personerna skulle påstått att Nato i och med värdlandsavtalet får tillstånd att placera kärnvapen på svenskt territorium. Något som artikelförfattarnas noter inte gav grund till att påstå, vilket framgick av senare granskning. Aftonbladet Kultur påstods vidare sedan 2013 ha varit den främsta spridaren av ”pro-Kreml narrativ”, vilket grundade sig på artiklar som handlat om fascism i Ukraina, kritik av Carl Bildt eller kritik av EU och Nato. Således ämnen som torde utgöra fullt legitima inlägg i debatter där det i ett land med fri opinionsbildning, som Sverige, måste få argumenteras för och emot diverse företeelser och sakförhållanden utan att de för den sakens skull måste innebära ”desinformation” eller vidarebefordran av främmande makts åsikter. Låt vara att dessa ibland kan sammanfalla. Kragh/Åsberg fortsätter i sin artikel att peka ut privatpersoner på ett sätt som är högst tveksamt i vetenskapliga sammanhang och dessutom på mycket lösa och ofta felaktiga grunder. Mestadels konspirationsteorier och med hjälp av ”anonyma källor”, vilket vanligen är mer eller mindre tabu i vetenskapliga sammanhang. Allt detta är förstås glömt nu när debatten om Martin Kragh utvecklats till en drevliknande allas strid mot Aftonbladet och Åsa Linderborg.

Slutsatsen i artikeln utmynnar i att Ryssland ökat sin aktivitet för att influera svensk opinion och svenska politiker framför allt när det gäller vidare svensk integration med Nato. Det kan knappast läsas på annat sätt än att Kragh/Åsberg menar att det parlamentariska motstånd som framkom i riksdagen när värdlandsavtalet debatterades och röstades om skulle vara grundat på rysk desinformation och påtryckningar. De skriver bland annat detta:

”In May 2016, an alteration in the votes among a fraction of Green Party and Social Democrat members of parliament would have sufficed to shift the scales towards the majority against the NATO host agreement. Therefore, as long as russian decision makers are convinced that active measures can influence political processes in a target country on the margin, these measures are likely to continue”.

Vilket alltså nu kan ställas mot citatet från understreckaren i SvD: ”Muellers utredning utgör ett välkommet korrektiv till de överdrivna teorierna om Kremls kapacitet till infiltration av andra länder som blivit a´la mode alltsedan Clintons förlust hösten 2016”.


Den andra intressanta observationen jag inledde med att peka ut är det faktum att Martin Kragh ges utrymme på en helsida i SvD. Det tarvar förstås en liten förklaring.
I Expressen den 27/2-19 säger Kragh om kritiken mot hans artikel i Journal of Strategic Studies är att den är tänkt att få honom att sluta forska.

Patrik Oksanen har dessförinnan påbörjat ett liknande resonemang i en lång ledare i HelaHälsingland 12/2-19 där han säger ungefär samma sak, att ”syftet med attackerna är att Ryssland vill tysta det fria ordet och experter med kunskap om rysk påverkan”.

Karin Olsson i Expressen skrev den 23/2-19 att; ”Så har den som från början ville så tvivel kring hans oberoende och redlighet vunnit. Alla som framöver googlar Kraghs namn kommer få lögnerna högt i sökträffarna hos Google, på grund av Aftonbladets digitala professionalitet och den perfekt sökmotoroptimerade rubriken”.

Ett gäng forskare fick utrymme i SvD att försvara Kragh och hävdar i sin slutkläm att flera forskare avböjt att skriva under ”av rädsla att själva bli måltavlor” och uttrycker farhågan att färre forskare i framtiden kommer att våga ägna sig åt forskning om ”auktoritära staters desinformationskampanjer”.

En handfull äldre forskare spär på i Expressen 6/3-19 med att säga att ”denna förtalskampanj är farlig eftersom den riskerar att skrämma bort yngre forskare och skribenter från att ägna sig åt ämnet Ryssland”.

Lisa Irenius skriver i SvD 14/2-19 att kritiken mot Kragh i förlängningen kan ”leda till att forskare och journalister inte ens vågar närma sig ett så laddat ämne som Ryssland”.

Det bör då glädja dessa skribenter och forskare att Martin Kragh fått mer utrymme än någonsin på sistone att försvara sin forskning och skriva kring ämnet Ryssland. Förutom den nämnda understreckaren i SvD 24/4 och den långa intervjun i Expressen 27/2-19 har han framträtt i magasinet OmVärlden den 19/2-19; skrivit om organiserad brottslighet i Ryssland i SvD 20/3-19; uttalat sig i SR:s radioprogram "Studio Ett" 21/3-19; gett en lång intervju till SvD 30/3-19; recenserat en bok av Tim Snyder i SvD 8/4-19; och intervjuats av TT om sin syn på Löfvens möte med Putin i en lång rad tidningar alltifrån Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Smålandsposten 8/4-19 och 9/4-19 till Expressen och Aftonbladet (!) 9/4-19.



Någon större fara för framtidens granskning av Ryssland tycks det alltså inte vara. Däremot kan man undra över framtiden för Nato-kritik? Någon som tycker att den har fått alltför mycket utrymme på sista tiden? Är det längre någon som vågar framföra den? Eller ens närma sig ämnet?

måndag 22 april 2019

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 8 Nizjnij Novgorod – målet för resan


Förra året gjorde jag en rundresa med tåg i Ryssland. Under sommaren och hösten publicerade jag min reseberättelse i ett antal inlägg på denna blogg men av olika anledningar (främst tidsbrist) blev jag aldrig riktigt färdig med sista delen, den som handlar om själva huvudmålet för resan; Nizjnij Novgorod.

Anledningen till resan var ju främst att äntligen få se en VM-match i fotboll live. Det blev verklighet i denna stad där jag såg Sverige mot Syd-Korea.

Det kan ju tyckas sent påkommet att publicera den här texten nu men det har gnagt i mig länge att det aldrig blivit av. Jag gillar inte ofullbordade projekt. Så åtminstone för min egen sinnesfrids skull känns det helt relevant att göra det nu, trots dröjsmålet. Det finns också en hel del att säga om staden förutom att där spelades fotboll förra sommaren.


Egen bild. Nizhnij Novgorod visade sig från sin bästa sida vid vårt besök sommaren 2018.





Del 8 Nizjnij Novgorod – målet för resan

Nizjnij Novgorod (ryska: Нижний Новгород, "Nedre Novgorod") har idag cirka 1 270 000 invånare och är därmed den femte största staden i Ryssland.

Den är belägen där floderna Oka och Volga möts och det är just vid dess flodbankar som den visar sig från sin allra bästa sida. En solig sommardag, som den vid vår ankomst till staden, ger den ett dammigt intryck vid avstigningen från tåget. Lite överraskad blir man därför i mötet med den gamla stadsdelen på andra sidan Oka som ger ett helt annat intryck med sina historiska byggnader och trivsamma restauranggator, nu flitigt frekventerade av fotbollsfans, vilket döljer att staden tidigare var en militärbas och inte öppen alls för utländska besökare.

Stadens grundades redan 1221 och blev år 1350 säte för fursten i Vladimir-Suzdal, ett av de furstendömen som bildades ur det ursprungliga Kiev-Rus. Huvudsätet i furstendömet, staden Vladimir, passerar man för övrigt med tåget från Moskva på väg hit och hade varit intressant att besöka om tid funnits. År 1392 blev Nizhnij Novgorod emellertid inlemmat i Moskvafurstendömet och utgjorde dess utpost mot det mongoliska Kazankhanatet. Under början av 1600-talet hade staden en blomstringstid och dessutom en viktig roll i intrigerna under Stora Oredan vilket ledde fram till Romanov-ättens trehundra år långa regenttid. Mer om det senare dock.

 Under 1800-talet utvecklades Nizhnij Novgorod till en utpräglad handels- och industristad strategiskt belägen som den är vid floderna Volga och Oka med den då ymniga ångbåtstrafiken. I Sovjetunionen byggde Stalin vidare och gjorde staden till ett av flera industriella centra. Inte minst bilindustrin fick här ett fäste och Gorkij, som staden kom att heta, kallades ett tag också för ”Ryska Detroit”. Vilket inte var så långsökt alls. En tämligen bortglömd detaljhistoria är den om Ford-fabriken som anlades här 1929. På fabriksområdet fanns restaurang, daghem, badanläggning, kulturpalats och krematorium samt förstås bostäder åt arbetarna, som till en början var amerikanska. Ford betalade bra till sovjetiska staten och ägde också järnvägen och flodpråmarna på vilka varor och material till och från fabriken transporterades. Det kan ju tyckas helt osannolikt med en fabrik ägd av en amerikansk storkapitalist i Stalins kommunistdiktatur men ”passade som hand i handske” på den sovjetiska planekonomin, enligt Kristian Gerner (”Rysslands historia”), och användes i propagandan för att beskriva hur det socialistiska mönstersamhället kunde se ut. Människan som enbart produktionsfaktor. Här, på Gorkovsky Avtomobilny Zavod, GAZ (som fabriken kom att heta från 1933), arbetade under en tid runt hundra tusen människor av vilka de flesta bodde i nykonstruerade Avtozavodsky-kvarteren.



Gorkij


Mellan åren 1932 och 1990 gick staden under namnet Gorkij. Proletärförfattaren och socialrealismens fader Maksim Gorkij föddes1868 i staden som så småningom skulle bära hans namn. Vid födseln hette han emellertid Aleksej Pesjkov men bytte under början av sin författarkarriär namn till Maxim Gorkij. Maxim till faderns (som dog i kolera under Aleksejs barndom) ära, och Gorkij efter det ryska ordet ”Gorky” som betyder ungefär ”trumpen” eller ”surmulen” vilket skulle anspela på den unge författarens tillstånd vid namnbytet.

Han blev tidigt socialist men chockades av våldsamheten med vilken bolsjevikerna gick fram under det tidiga 20-talet och skrev ett antal essäer som riktade kritik mot Lenin och såg sig tvungen att gå i ”exil” i Italien, förvisso under förevändning att kurera sina lungor. Han längtade emellertid tillbaka och när Stalin kallade 1932 återvände han i triumf. Stalin ville realisera sitt kulturprojekt ”socialrealismen” och såg i Maxim Gorkij en perfekt galjonsfigur för projektet vars vassa penna skulle hjälpa till att glorifiera Stalins industrialisering och kollektivisering av landet. Till hans ära lät alltså Stalin staden Nizjnij Novgorod byta namn till Gorkij. Som tackade genom att skriva ett antal essäer som glorifierade gulaglägren och tvångskollektiviseringen. Stalin anbefallde sovjetiska författare att skriva för att hylla socialismens sak och Gorkijs version blev romantiska verk invävda i en socialistisk kontext, vilket brukar ses som socialrealismens födelse. Det blev dock en kort ”romans” med Stalin som, sin vana trogen, inte lät några blommor växa högt. Maxim placerades snart i husarrest och dog en mystisk död 1936, vilket användes av Stalin för att fälla en annan av stadens söner, Genrich Jagoda. Han hette egentligen Herschel Jehuda, som son till en judisk juvelerare i staden, men förryskade sitt namn som så många andra judar vid den här tiden. Under 1920-talet blev han vice ordförande för säkerhetstjänsten GPU och från 1934 chef över NKVD. Som sådan bar han ansvaret för många mord men blev alltså sedan själv avrättad 1938 under Stalins utrensningar, anklagad bland annat för delaktighet i mordet på just Maksim Gorkij.

Efter Gorkijs död lät Stalin beställa en staty över författaren. Då andra världskriget kom emellan uppfördes den inte förrän 1952 men står där ännu, vid torget som också bär hans namn, som en symbol för Stalins dubbelspel och marionetteater med människoliv. Staden bär inte längre hans namn men så sent som 2012 gavs slutstationen på stadens metro namnet Gorkij.

Det var också till staden Gorkij som Andrej Sacharov, ett av de mest kända offren för den sovjetiska diktaturens repression, förvisades efter 1968 då han propagerat för en reformerad socialism i Prag-vårens anda. Sacharov blev en symbol för kampen mot sovjetdiktaturen och för de mänskliga rättigheter som Sovjetunionen i Helsingfors 1975 skrivit under på att följa. Blickarna vändes mot staden Gorkij vilket då inte kunde bli mer än en titt över muren eftersom detta var en stängd stad för utlänningar. Desto tyngre symbolisk betydelse hade det därför när det i Sacharovs förvisningslägenhet på Gagaringatan i december 1986 ringde i den av KGB installerade telefonen och självaste Michail Gorbatjov i andra änden förklarade att han var välkommen hem till Moskva igen.

Därmed hade Nizhnij Novgorod, då under namnet Gorkij, en symbolisk betydelse för det historiska skiftet, över glasnost och perestrojka, från sovjetisk diktatur till rysk demokrati och upplösningen av Sovjetunionen.

Egen bild. Här, liksom överallt i Ryssland, står Lenin fortfarande staty och får symbolisera den tid under Sovjetunionen som Nizhnij Novgorod hette Gorkij.



Dagens stad

År 1990, strax innan Sovjetunionen kollapsade lät stadens styrande byta tillbaka till Nizjnij Novgorod. Stadens betydelse som industristad hade länge minskat och förfallet fortsatte förstås efter Sovjetunionens upplösning. Gorkij var ett sovjetiskt projekt och i fortsättningen satsade stadens styrande på nostalgisk tillbakablick på den förrevolutionära tiden framför allt symboliserat genom Kreml, stadens fort och forna maktfäste. Här fanns ett fort redan på 1300-talet men förstärktes under Ivan III under 1400-talets andra hälft då staden blev viktigt fäste vänt mot Kazankhanatet. Dess nuvarande murar började konstrueras under 1500-talet och dominerar blickfånget för den som närmar sig flodbanken vid Oka där de ringlar sig högt belägna på en kulle varifrån man har vidsträckt utsikt över större delen av staden och de två flodernas lopp.

Egen bild. Vid utsikt från kullarna kring vilka Kremls murar ringlar.



I denna del av staden finns också en mängd andra historiska byggnader och de fantastiska Chkalov-trapporna som är Rysslands längsta och klättrar från flodbanken upp längs höjden till St Georgs torn vid Kreml-muren. Vid toppen av trapporna står monumentet över den sovjetiske pilothjälten Valerij Chkalov. Härifrån toppen av trapporna ser man också floderna Okas och Volgas sammanflöde och den stora VM-stadion mitt över Oka; längre bort till höger ser man linbanan över Volga; vid foten av trapporna ser man, på en piedestal, båten Hero, som tillhörde Volga-flottan under 2vk och deltog i slaget om Stalingrad; strax intill denna står symbolen för staden - en hjort.

Egen bild. Vid foten av Chkalov-trapporna.

Egen bild. Utsikt från Chkalov-trapporna med flodbåten Hero på sin piedestal och en aktiv flodbåt med turistlast på Oka men på väg mot Volga.



Här ligger även torget Minin och Pozharskij, socialt och kulturellt centrum i staden samt de populäraste kroggatorna, Bolsjaja Pokrovskaja och Rozhdestvenskaja. Den sistnämnda är också den mest berömda historiska gatan och beskrivs ibland som ett utomhusmuseum eftersom där finns omkring 35 historiskt eller arkitektoniskt berömda byggnader varav den äldsta från 1700-talet. Kyrkan av den Välsignade Jungfru Marie Födelse ligger också här (ibland kallad Stroganov-kyrkan) vilket är en av stadens mer berömda byggnader och till och med en riksklenod.


Egen bild. Stroganov-kyrkan under renovering.



Nedanför Kremls murar finns också en lång strandpromenad alldeles vid flodbanken vilket förstås är ett populärt stråk för flanörer, inte minst de här soliga och varma VM-dagarna. Härifrån ser man rakt över till den udde där fotbollsstadion ligger vackert belägen just vid platsen där floderna Oka och Volga möts. I förgrunden ses Alexander Nevskij-katedralen, ett annat av stadens mer berömda landmärken.  

Egen bild. Strandpromenaden vid floden Oka är populärt promenadstråk förstås. Mittemot Stadion och Alexander Nevskij-katedralen.


Just de dagar vi är där har vi sällskap av mängder av svenskar. Troligen fler än det funnits här på samma gång någonsin men långt ifrån enda gången Ryssland blivit invaderat av svenskar.

Egen bild. Många tog tåget som vi, medan andra kom med buss. Svenskar var det i alla fall gott om i Nizhnij Novgorod inför VM-matchen mot Sydkorea.




Svenskinvasionen


Det känns lite märkligt att resa en ganska bra bit in i Ryssland till en stad vars namn de flesta svenskar aldrig hört och finna att staden är nästan helt blågul. Mängder av svenskar syns på gator och torg och naturligtvis på krogarna. Jag hade på förhand en oro för att det skulle bli stökigt och att man skulle få skämmas över att vara svensk men jag måste erkänna mig glatt överraskad. Jag upplevde i vart fall inga bråk eller fulla svenskar i dikeskanterna. Tvärtom, mest glada miner och hejarop och den lilla koreanska gruppen av fans bidrog å sin sida lika mycket till den goda stämningen. Och ryssarna. Jag hörde många svenskar, som förmodligen aldrig varit i Ryssland förut, som förvånat konstaterade hur väl bemötta de blivit av de ”vanliga” ryssarna. Att polis och andra myndighetsföreträdare fått instruktion att ha ett lättsamt sätt i mötet med fotbollsfansen är kanske en sak, men det vänligt nyfikna mottagandet från ryssen på gatan en helt annan och som jag tror rubbade en del svenskars uppfattning om Ryssland och ryssar. Vi har ju i generationer fått lära sig hur hotfulla och läskiga de är. Även i Ryssland har svensken varit en ärkefiende som varit både fruktad och hatad.

Evenemang som VM i fotboll kan i bästa fall (historiskt tyvärr en sanning med modifikation) föra samman nationaliteter och sudda ut fördomar och fientligheter. För det finns ju väldigt mycket av sådan i den svensk-ryska historien, som är mer gemensam än jag tror att medelsvensken vet.

Jag kommer att tänka på att Nizhnij Novgorod också har stor en roll i den period i Rysslands historia som brukar kallas ”Den stora oredan”. En kamp om makten mellan tsaren Ivan Godunov och släkten Romanov.  s.k. Rurikätten som Ivan den Förskräcklige tillhörde. Hela denna historia är alldeles för lång och komplicerad för att berättas här (rekommenderar Simon Sebag Montefiores ”Den sista tsardynastin” för den nyfikne) men innehåller rent sagolika detaljer och intriger.

En kort version är ändå värd att återge. Vi kan börja med den ”falske Dmitrij” (den riktige Dmitrij var en avliden son av Rurikätten) som folk leddes att tro tronpretendenten var uppstånden från de döda och som tågar in i Moskva 20 juni 1605 och som gifter sig med Marinka, en katolsk polska med rykte om sig att vara häxa. Denne Dmitrij utsätts för en kupp ledd av ortodoxa kyrkan och ett antal adelsmän/bojarer som mördar den falske Dmitrij och tillsätter en ny tsar, Vasilij Sjusjkij. Fram träder i detta skede ett flertal falska tronpretendenter och gör anspråk på tronen. Bland dem ytterligare en ”falsk Dmitrij” som ryckte fram med en här till Tusjino, nära Moskva, och där fick sällskap av häxan Marinka som, troligen av hämndlystnad, slog sig ihop med denne nye Dmitrij-skojare som senare fick öknamnet ”Banditen” och godtog honom officiellt som sin make.

Här kommer så svenskarna in i bilden på allvar. Kupp-tsaren Vasilij Sjusjkij höll på att förlora striden med skojar-Dmitrij nr 2 och tillkallade därför hjälp från Sverige som då ryckte in och ockuperade Veliky Novgorod i hela åtta år med början 1611 (Veliky Novgorod ska inte här förväxlas med Nizhnij Novgorod som är en helt annan stad). Strax efter detta tog sig också Polen in på rysk mark för att inte gå miste om tillfället att styra skeendet till sin fördel.

I villervallan flydde ”Banditen” söderut medan tsaren Vasilij Sjusjkij avsattes genom en kupp styrd av bojarer, bland andra Romanov-ättens Ivan. De valde dock sonen till polske kungen till tsar för att få militär styrka mot hotet från ”Banditen” som samlat sig till attack med en ny kosackhär. Under tiden föreslog istället stormän i Veliky Novgorod att Gustav II Adolf skulle bli Rysslands tsar.

Till slut blåste ortodoxa patriarken till ”heligt krig” mot alla utländska inkräktare. Han togs till fånga av polackerna och avrättades men i just Nizjnij Novgorod bildades en milis av patrioter och äventyrare som stod redo att följa uppmaningen. De ledande personerna som bildade milisen var adelsmannen och soldaten Dmitri Poszarskij och köpmannen Kuzma Minin som också har fått namnge det kulturellt viktigaste torget i staden, som nämnts ovan. De betraktas som nationalhjältar och står också staty vid Vasilijkatedralen på Röda Torget i Moskva.

Dessa fick också sällskap av häxan Marinka som nu gjorde en osannolik come-back på scenen tillsammans med sin son som fått öknamnet ”Babybanditen” efter sin far ”Banditen”. De förde med sig en kosackhär och förenade sig med milisen i Nizjnij Novgorod för att i mars 1611 marschera mot Moskva och där besegra de polska trupperna och deras allierade bojarer/adelsmän varav flera avrättades medan några tilläts löpa, bland andra den unge pojken Michail Romanov.

 Ett landsmöte tillkallades 1613 för att välja en ny tsar. Stormännen ville ha Gustav II Adolfs bror Karl Filip medan lågadeln och kosackerna krävde en rysk tsar. Michail Romanovs namn kom till slut upp trots faderns inblandning i kuppen. Stormännen satte sig på tvären och krävde svensken men blev omringade av kosackerna och fick ändra sig under hot. Till slut valdes Michail Fjodorovitj Romanov till tsar den 21 februari 1613 och den drygt trehundraåriga regentperioden för släkten Romanov kunde inledas.

”Den stora oredan” var över men skulle följas av många stormiga perioder än. Men det var i Nizjnij Novgorod som den patriotiska här bildades som så småningom var en starkt bidragande faktor till att den Romanovska eran blev till. Kanske hade Sverige annars haft en helt annan ställning i Ryssland? Karl Filip fick hur som helst nöja sig med att bli hertig av Värmland och ge namn åt Filipstad innan han avled i en febersjukdom 1622 i Narva vid blott 20 års ålder.

Den unge Michail Romanov själv intog tronen med stor tvekan. Föregångare hade brutalt avlägsnats från tronen av maktlystna bojarer och utländska inkräktare hotade landet som befann sig i kaos. – […] kosackerna ligger efter oss för pengar och vi hava intet – hur skola vi betala våra soldater? Vi kunna vänta litauerna och svenskarna när som helst!”, lär han ha yttrat grubblande under vägen mot Moskva och sin kröning.

Just de här dagarna är i vart fall svenskarna tillbaka i det forna Novgorod i stora skaror, men fiendskap och såväl gammalt som nytt groll verkar i stort sett glömt.


Egen bild. Bara några av alla svenskar som vallfärdade mot Stadion i Nizhnij Novgorod inför matchen mot Sydkorea.


Egen bild. VM-arenan i Nizhnij Novgorod dagen innan match Sverige-Sydkorea.


Egen bild. Matchdags Sverige-Sydkorea i den mycket fina VM-arenan.


Matchdag och match

Den allmänna förbrödringen fortsätter under matchdagen när svenska och koreanska fans möts på huvudgatan BolsJaja Pokrovskaja. De enda ”incidenterna” är väl att ölen tar slut på krogarna och törstiga svenska ungdomar i ren desperation (det är varmt) länsar närbutiker och lyxhotell på det som finns kvar av den eftertraktade drycken och att Kanavinsky-bron över floden Oka stängs av för gående eftersom myndigheterna är oroliga för fulla fans som ska ramla i vattnet. Vilket i sin tur leder till att tusentals åskådare måste ta extrainsatta bussar från ena sidan floden över till den andra där stadion låg och det tar tid när tusentals fans vill över på en gång och orsakade viss panik när de lite för glest frekventa bussarna väl kom.

Egen bild. God stämning och applåder för varandras ramsor. Fotbollsfans när de är som bäst.


Kärntruppen av svenskar bodde vid en VM-camp och enligt uppgift ska de ha marscherat i samlad tropp därifrån till Stadion och enligt egen utsago ha blivit förvånade över den positiva reaktionen på deras närvaro som de fått längs vägen från ryska flanörer och nyfikna åskådare. Inga som helst bråk eller giftiga rop utan vänligt humör från såväl fans som förbipasserande lokalbefolkning. 
- Ett minne för livet, hör jag en man i övre medelålder från västra Sverige säga på tåget mot Moskva efteråt.

Egen bild. Straff eller inte? Första gången jag upplevde en VAR-granskning. Första i VM-historien?


Matchen, ja, det minns ni säkert om ni så är bara lite intresserade av fotboll. Den vann ju Sverige efter att ”Granen” prickat in en straff och därmed fastställt slutresultatet 1-0. Men de största vinnarna tycker jag var de svenska fansen och den ryska lokalbefolkningen som uppträdde som goda ambassadörer för sina respektive länder i den fredliga sportsmannaanda som idealet sägs vara kring stora idrottsevenemang men som inte lika ofta bekräftas i verkligheten.

Egen bild. Granqvist gör 1-0 på straff. Slutresultat inför nöjda svenskar.



Hemfärden går med tåg; via Moskva och vidare till Helsingfors. Vi hinner med en liten tur vid Röda Torget i Moskva innan nattåget ska avgå och hamnar mitt i ett VM-rus. Även här är det gott humör och feststämningen där brasilianare och argentinare tävlar med varandra i sång och dans och där fans från alla VM-deltagare trängs längs Nikolskajagatan fram mot torget.

Egen bild. Argentinska fans på Nikolskajagatan i Moskva.


Egen bild. Brasilianska högljudda fans på samma gata i Moskva.


Egen bild. Ryska fans på Röda Torget i Moskva.


Hemma i Sverige är det VM-rus när di svenske tar sig fram till kvartsfinal. Men när VM är över återgår allt till det vanliga och den reflexmässigt fientliga attityden till Ryssland. De som försöker inta ett annat perspektiv blir utpekade som Kreml-trojaner eller Putins lakejer och liknande.

Jens Stilhoff Sörensen, statsvetare vid Göteborgs universitet och ISDP (Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik) satte dock i en debattartikel i SvD 24jul18 ord på det som malde i mitt huvud under dagarna efter hemkomsten från Ryssland;

”Det ligger i vårt gemensamma säkerhetsintresse att ha en god relation till Ryssland. Här kunde även Sverige ha spelat en utrikespolitisk roll ungefär som i gamla tider. Detta innebär inte att Sverige inte samtidigt ska hålla sig med ett fungerande försvar. Tyvärr har man valt brända broar i båda avseenden.”







Övriga delar i serien om Rysslandsresan:

Del 1 ” Kem – sömnig karelsk stad vid Vita Havet” finns här

Del 2 ” Solovetskij – munkkloster, fångläger och turistort” finns här

Del 3 ” Nationaldag i Murmansk” finns här

Del 4 ” Teriberka – vid världens slut” finns här

Del 5 ” HBTQ-kamp i Murmansk” finns här

Del 6 ” Murmansk – Hjältestad och arbetets stad” finns här

Del 7 ” Åka tåg i Ryssland” finns här



tisdag 16 april 2019

NATO-radikalerna


Natos parlamentariska församling ska hålla sammanträde i Sveriges Riksdag 2021. Det är ett beslut som riksdagen tog redan under förra mandatperioden. Endast Mp och V har reserverat sig emot beslutet.

- V har radikaliserats, tycker, med anledning av detta, moderaten Hans Wallmark som också ingår i den svenska delegationen i Natos parlamentariska församling (Nato parliamentary assembly).



Själv tänker jag att det är Nato-förespråkarna som har radikaliserats och som nu på alla möjliga fronter attackerar Nato-motståndare med allt grövre påhopp. En Nato-motståndare kan bli kallad ”Putin-lakej”; påstås tillhöra ”Putins svenska brigad” som förre utrikesministern, FN-ambassadören och liberalen Hans Blix; beskrivas som ”Kremls trojaner”; eller, som organisationen Kvinnor för fred, kallas för ”Putins kvinnor”.

Det radikala i sammanhanget är förstås inte heller att vilja bevara Sveriges alliansfrihet utan att förändra denna säkerhetspolitiska status för att förena oss med Nato. En radikal person eller organisation arbetar för ”vittgående reformer och omdaningar av samhället i fråga om kulturella eller politiska förhållanden”, säger Wikipedia. Enligt uppslagsverket NE är radikal förändring en sådan som är ”stor och genomgripande”.

Det ska här påpekas att Natos parlamentariska församling inte ska förväxlas med Natos beslutande organ som istället är en sak endast för medlemsländerna då de möts i Nordatlantiska rådet. I den parlamentariska församlingen sitter representanter för både medlemsländer och partnerländer som alltså ännu inte är medlemsländer. Men, dess syfte är att utgöra en länk mellan nationella parlament och Nato samt att öka förståelsen för Natos verksamhet.

Det kan ju låta relativt okontroversiellt men det är väl känt att Natos parlamentariska församling hade en betydande del i den process som föregick ratificerandet av Nato-medlemskapet för Tjeckien, Ungern och Polen 1999, för Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien 2004. Hela idén är att föra länder närmare Nato. Så att V ser det som en olycklig symbolik att denna församling har sina sammanträden i svenska riksdagen är snarare ett understatement, då det mycket väl skulle kunna tilläggas att det finns en oro för att detta är en del av en tillvänjningsprocess som slutligen ska leda Sverige till fullt medlemskap i Nato.

Men för Moderaterna är det ju ”en självklarhet att Sverige ska bli medlem av Nato”, som Hans Wallmark och Beatrice Ask skrev i SvD för bara en vecka sedan. Wallmark är moderat riksdagsledamot och utrikespolitiske talesperson. Han har i flera olika sammanhang propagerat för svenskt Nato-medlemskap. Han oroar sig för regeringens inställning och ställde i höstas en interpellationsfråga till utrikesminister Wallström om varför statsministern i sin regeringsförklaring använt formuleringen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. Det framgår av interpellationen att han själv tolkar den socialdemokratiska säkerhetspolitiken under förra mandatperioden som att S har närmat sig Nato och således också ett medlemskap.

Själv ingår alltså Wallmark, liksom moderatkollegorna Beatrice Ask och Karin Engström, i den svenska delegation som deltar i möten med Nato Parliamentary Assembly. Deras övertygelse delas dock inte av mer än runt hälften av svenska befolkningen. Då får de också finna sig i en fri debatt där motståndare inte ska behöva utstå personangrepp och etiketteras med det ena eller andra. Det finns faktiskt inget som är självklart i Nato-frågan. Det finns ett helt spektrum av åsikter, från de som är pacifister över de som vill bevara alliansfriheten men ha ett starkare svenskt försvar, till de som vill gå med i Nato snarast möjligt.


Ska vi börja smeta etiketter på varandra i debatten så får väl vi som är emot svenskt Nato-medlemskap börja kalla Wallmark och hans Nato-vänner för Nato-radikaler. Eller varför inte ”Trumps svenska brigad”?





söndag 14 april 2019

Adaktusson visar vad KD står för

Kristdemokraternas (KD) Lars Adaktusson, som var EU-parlamentariker för partiet fram till i höstas men nu riksdagsledamot, har nyligen deltagit i ett möte arrangerat av ett värdekonservativt nätverk, Political Network for Values, som binder samman ultrakonservativa och homofobiska organisationer från hela världen och bland deltagarna vid mötet i colombianska huvudstaden Bogota (”Transatlantic Summit III”) fanns de som representerar de mest extrema uttrycken för just homofobi och ultrakonservatism.

Den spanska organisation, CitizenGo, som hade representanter vid mötet, är känd för att vilja stänga abortkliniker och har tidigare i år fått en annonskampanj förbjuden i Spanien eftersom den ansågs uppmana till hatbrott mot HBTQ-personer. Adaktusson skulle möjligen redan där kunnat backa från deltagande men det tycktes inte bekymra honom. I sitt tal sa han så här: ” Låt mig börja med att uttrycka min tacksamhet till organisatörerna”. Adaktusson trivdes uppenbarligen som en fisk i vatten i detta sällskap.

Konferensen handlade om att utbyta tankar och strategier för att möta hoten mot kärnfamiljen (läs; motarbeta eller kanske förbjuda homosexualitet) och för att inskränka abortlagstiftningen.

På konferensen kryllade det av ultrakonservativa kristna (kanske kan vi kalla dem ”kristenister”?) med lutning åt extremhöger. Eller vad sägs om Jaime Mayor Oreja (Political Network for Values) som anser att ”genusideologin” hotar rätten till liv och som också tycker att Francos fascistdiktatur i Spanien var en ”extraordinärt fridfull period”. Brian Brown (International Organization for the Family) pekar ut George Soros som huvudfiende, vilket ju känns igen inte minst från Orbans Ungern som i rask marsch går mot en högerdiktatur. I panelsamtalet som Adaktusson deltog i fanns också moldaven Valeriu Ghiletchi som betraktar homosexualitet som ”en sjukdom”. I samma panel fanns också den homofobiska ungerska familje- och ungdomsministern Katalin Novak som uttryckt sin övertygelse att George Soros försökt påverka den ungerska valkampanjen och för att ”med alla tillgängliga medel” propagera för ”illegal migration”, men som själv driver en familjepolitik som går ut på att stänga gränserna och uppmana ungrarna att skaffa många barn. En politik som socialförsäkringsminister Annika Strandhäll tycker osar 30-talsidéer om rasrenhet. Novaks familjepolitik bygger på en undersökning som skickades ut till ungerska hushåll i höstas och där den svarande bland annat ställs inför valet mellan ”illegal immigration” eller ”att det föds fler barn”. En falsk dikotomi som nu alltså anses ge stöd för regeringens och Katalin Novaks politik. 



Dubbla måttstockar

”I arbetet med internationella relationer händer det inte sällan att man hamnar i sammanhang där det finns personer eller organisationer vars åsikter går emot vad man själv står för” (Per Gudmundson, presschef för KD, till tidningen Arbetaren).

För att återkomma till Lars Adaktusson så kom jag genast att erinra mig när miljöpartisten Mehmet Kaplan, då bostadsminister, för tre år sedan satt vid samma middagsbord som ett par turkiska extremnationalister, personer som han inte kände eller uttryckt några sympatier för men som alltså deltog vid samma Eid-firande bland mängder av andra. En tillställning utan politiska inslag och där övriga inbjudna var okända för Kaplan. Kommentarerna om omdömeslöshet haglade; varför tackade han inte för sig och gick när han såg vilka som deltog; varför vände han inte i dörren, osv. osv. En vanligen sansad skribent i SvD, juristen Mårten Schultz, skrev att fotografiet av Kaplan där han sitter vid samma middagsbord som de turkiska extremnationalisterna ”ger mig kalla kårar längs ryggraden”. I SvD skrev Maria Ludvigsson att Kaplan inte var något ”medieoffer” och att ”hans närvaro vid exempelvis en middag ger hela tillställningen legitimitet av det slag som inte bör delas ut till extremister”. De som framförde att ”skandalen” varit betydligt mer nedtonad eller rent av passerat utan anmärkning om det inte handlat om en muslim som gjort misstaget avfärdades också utan vidare resonemang.

Nå, men upp till bevis tänker jag. I fallet med Adaktusson är dock Ludvigsson och övriga på SvD tysta. Det är Aftonbladet, ETC och Arbetaren som skrivit om Adaktussons konferensdeltagande. Såvitt jag kan se finns inte en rad i någon av de borgerliga tidningarna. Den före detta SvD-medarbetaren Per Gudmundson som nu alltså är presschef för KD är, som vi ser i citatet ovan, överslätande. Till tidningen Arbetaren säger han också att ”vanföreställningar och fördomar om exempelvis homosexuella tyvärr lever kvar i stora delar av världen och att Kristdemokraterna försöker motarbeta dessa med demokratisk debatt och upplysning”. Vilket är mycket intressant och kan jämföras med Mehmet Kaplans uttalanden om sin grundsyn att ”tala med alla grupper, vara öppen och pragmatisk”. En inställning som av ovan nämnde Ludvigsson avfärdades helt. Det vore intressant att höra vad hon och hennes ledarskribentkollegor nu har att säga om den förre kollegan Gudmundsons resonemang. Hittills bara en öronbedövande tystnad.


Vad står KD för och vilket KD tror du att du stöttar?

Den stora frågan, viktig framför allt inför EU-valet, är vad KD egentligen står för?
Att de är sämst på att rösta miljöfrämjande i EU-parlamentet framgår av Naturskyddsföreningens undersökning, som för övrigt pekar ut just Adaktusson som den som en av de som ”röstat sämst och engagerat sig minst i miljöfrågor”.

Det ska här framhållas att Adaktusson är 2:e vice ordförande och därmed tillhör partitoppen i KD. Det vill säga det parti som på flera håll lokalt åtminstone går ut med budskapet att ”vi tänker driva igenom vår politik oavsett vad Liberalerna tycker”. Det parti vars partiledare, Ebba Busch Thor, före höstens riksdagsval krävt att få bli jämställdhetsminister trots sitt förflutna i Livets Ord, vilket rimligen inte borde vara en merit (?). Eller också är det just det i KD? Lars Adaktusson till exempel vill varken ha homoadoptioner eller fri aborträtt.

Så en berättigad fråga är om KD som parti står bakom det tankestoff som bollades av ultrakonservativa på konferensen i Bogota? Hela idén med konferensen var ju att utbyta strategier och tankar för att möta ”hotet” från ”gender-ideologi” och ”anti-natalism”. Står KD idag närmare den illiberala hållning som ungerska Fidesz gjort sig ökänt för än de vill erkänna så här inför EU-valet? KD är på offensiven, stärkta av allt högre opinionssiffror, men är svenska folket medvetet om vad de får? Förutom en partiledare som är orädd, stridbar debattör och ”predikant”?

Är KD en del av det envetna alliansbyggandet mellan extremhöger och konservativa i Europa och övriga Världen? Political network for values sajt har en karta där man färgkodat länder efter hur lagstiftningen ser ut kring familjepolitik och värdefrågor och Sverige har markerats med knallröd färg vilket betyder att vi har liberal lagstiftning när det gäller abortfrågor, provrörsbefruktning och samkönade äktenskap. Det antyder i vart fall vilka länder som är strategiska att ”satsa på” för de som vill vända liberala länder åt det auktoritärt ultrakonservativa hållet. Är Sverige utsatt för en påverkanskampanj från utomstående organisationer som försöker påverka våra värderingar och ändra våra val? Den konservativa vågen går just nu över världen och den är i sin yttersta form illiberal, det vill säga vill ifrågasätta liberala landvinningar och den värdegrund som västvärlden vilar på för närvarande och vrida klockan tillbaka till den tid då kvinnans plats var i hemmet med barnen, där giftermål ingicks mellan man och kvinna, och inget annat, och där homosexualitet var en ”sjukdom” som skulle botas.

Gårdagens SvD/Sifo-mätning visar ett stöd för KD från 12 % av befolkningen. Ger de verkligen sitt stöd till de här ultrakonservativa idéerna som nu letar sig in i KD-toppen? Eller är de bara okunniga om vart partiet är på väg?




söndag 7 april 2019

Vändningen i Kragh-affären en del av NATO-kampanjen?


Debatten kring Martin Kragh har tagit en märklig vändning. Från början handlade den om den vetenskapliga nivån på hans (och Sebastian Åsbergs) artikel "Russia's strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case" i Journal of Strategic Studies 2017. Artikeln anmäldes för oredlighet och Uppsala Universitet överlämnade anmälan till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning. Den bedömdes inte vara exempel på forskningsfusk men omdömet var ändå tämligen förödande då det bland annat konstaterades att "svagheterna (i artikeln) är i så stor grad uppenbara för en noggrann läsare, att det knappast är ett medvetet försök att vilseleda läsaren".

Den vetenskapliga undermåligheten var dock inte det viktigaste. Det andra skälet till den stora uppmärksamheten gällde de namngivna och icke namngivna, men lätt identifierbara, personer som de i artikeln mer eller mindre utpekar som Kremls språkrör. Det var också detta som framkallade en häftig reaktion från inte minst de utpekade men också andra fredsaktivister och företrädare för Miljöpartiet och Vänstern.

De uppfattade sannerligen inte anklagelserna som ringa och håller givetvis inte med bland andra Aaron Korewa som i NATO-bloggen tycker att farhågan om att alla Natomotståndare nu riskerar att bli utpekade som ryska propagandister kan betraktas som ”trams”. Korewa är knuten till McCain Institute for International Leadership vid Arizona University men han skriver också för Stockholm Free World Forum, Svenska Dagbladet och Atlantic Council. Den sistnämnda tankesmedjan är ett sorts nav i hela den här historien och att Korewa också skriver inlägg på NATO-bloggen är förstås signifikativt. Därför är hans blogginlägg från 8/3-19 intressant och jag får anledning att återkomma till det eftersom det ger upphov till en del reflektioner.

Kritiken mot Martin Kraghs undermåliga artikel och de anklagelser som han i denna slungar mot enskilda och organisationer har nu fallit helt i glömska och det har istället uppstått ett allas krig mot Aftonbladet Kultur. Detta efter att Åsa Linderborg även hon kritiserat Kraghs artikel men också rest frågan (inte påståendet som hennes kritiker hävdar) om inte Martin Kragh går främmande makts ärenden, ställd med anledning av uppgifterna om Integrity Initiative. Ett projekt som enligt läckta dokument har som uppgift att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa. Det var förstås ett misstag och gav Kraghs uppbackare en möjlighet att vända hela diskussionen 90 grader.


Nu etableras istället bilden att det är Martin Kragh som smutskastats av AB och givetvis kom fällningen från PO i fallet med AB:s olyckliga publiceringar om Kulturhuset Stadsteater-VD:n Benny Fredriksson som en gudagåva och används flitigt för att misstänkliggöra allt som skrivs och har skrivits i AB Kultur.

På köpet kunde frågorna kring Integrity Initiative också lättare lämnas obesvarade. Korewa i ovan nämnda inlägg på NATO-bloggen tillhör de som viftar bort uppgifter om projektet och tycker att de inte behöver tas på allvar eftersom det sannolikt är ryska hackers som tagit fram uppgifterna. Detta trots att det i brittisk media framfördes stark kritik mot att Integrity Initiative kampanjat mot Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn och att brittiska UD inte har bestridit uppgifternas äkthet utan snarare styrkt dem i en egen utredning av saken. Det vill säga, ett regeringsfinansierat underrättelseprojekt används för att misstänkliggöra det främsta oppositionspartiet och dess ledare. ”Inte alls någon skandal”, säger Korewa. Man kan ju förstås ha den åsikten att det regeringsbärande partiet kan göra vad det vill för att bekämpa sin opposition men det liknar i mina ögon metoder som hörde hemma i Sovjetunionen och som idag tillämpas flitigt i exempelvis Ryssland. 

Lika bortglömt i Kragh-debatten är nu den rapport som publicerades hösten 2018 av Atlantic Council med titeln ”Kremls Trojan Horses” i vilken Henrik Sundbom, som haft tätt samröre med Kragh, stod för ett kapitel om Sverige och i detta i princip upprepade Kraghs anklagelser. Där finns bland andra den Mp-tjänsteman, liksom i Kraghs artikel, med bland dem som anklagas för att gå Kremls ärenden vilket föranledde honom att gå ut med sitt namn (som de flesta initierade redan visste) i ett försök att rentvå det en andra gång. Han var förvisso redan rentvådd av Säpo som avfärdat alla anklagelser mot honom men det hindrade ju inte Sundbom för att använda uppgifterna igen. Det är ju så det fungerar med falska anklagelser (och fake news). De får eget liv och upprepas igen och igen trots dementier och motbevisning.

Även våra nordiska grannländer blev granskade i rapporten vilket i NATO-landet Norge bemöttes med häftig kritik i norska medier, bland annat från förre Höyre-ledaren Kåre Willoch som ansåg att dess innehåll angrep den fria opinionsbildningen. Samma invändning kan givetvis göras för innehållet i det svenska kapitlet, som alltså till stora delar var identiskt med det som Kragh publicerade i sin artikel. 



Attacker mot fredsrörelsen och NATO-kritiker

Själv ser jag det som en kampanj som förs på bred front sedan ett par år tillbaka och med ibland ganska försåtliga metoder. DN var bland de första att sätta riktmärke när de före detta svenska toppdiplomaterna Hans Blix och Sven Hirdman i en ledare den 20/3-16 kallades för ”Putins svenska brigad” eftersom de argumenterade emot svenskt NATO-medlemskap. De namngavs inte men då det hänvisade till ett seminarium om Ryssland och Östersjöregionen på Utrikespolitiska Institutet. Det var således inte svårt att lista ut vilka det handlade om och DN fick ändra rubriksättningen vid senare tillfälle. Det var trots allt respekterade diplomater som avsågs. Om fredsaktivister av ”lägre rang” är det dock mindre nogräknat vad som skrivs och rubriksättningen kan sättas i liknande stil, det vill säga att använda uttryck som ”Putins/Kremls nyttiga idioter” som exempelvis Södermanlands Nyheter 28/8-17, HD 8/9-17, eller Claes Arvidsson i Svd 13/2-19 med flera.

En annan försåtlig metod är exempelvis att förse ordet fredsvänner med citationstecken som Korewa gör i NATO-bloggen för att på detta sätt ironisera över fredsvänners verkliga agenda. Sällan är den utpekade gruppen mer preciserad än vara just fredsvänner och blir därmed också svepande över ett helt spektrum fredsaktivister. Det är en metod som används av flera andra NATO-förespråkare, bland andra Erik Thyselius som varit projektledare på Frivärld och numera knuten till mediaföretaget Axess och som tidigare skrev återkommande i SvD. Den 11sep2017 skrev han i SvD att Fredsrörelsen är ”Kremls bästa vän i Sverige”, fast i rubriksättningen hade Fredsrörelsen satts inom citattecken. Antydande alltså att den inte egentligen skulle vara det den utger sig för att vara. Nato-entusiasten Per T Ohlsson använder det också när han närmast ursinnigt angriper aktionsgruppen Nej till Nato i HD/Sydsvenskan (26/8-18) och kallar dess medlemmar för ”självutnämnda fredsvänner” vars främsta avsikt enligt Ohlsson är att ”störa relationen till Nato”. En anonym ledare i BoråsTidning (18/5-18) går längre än så när den påstår att många ”så kallade fredsvänner” gör vad de kan för att motverka och misstänkliggöra Sveriges samövande med ”andra demokratier inom ramen för Natos partnerskap för fred”; att dessa ”fredsvänner” inbegriper allt ”från före detta ministrar och riksdagsledamöter till gatuaktivister”; samt att dessa ”fredsvänner” gärna försvarar ”ett allt aggressivare och mer auktoritärt Ryssland och dess militära uppbyggnad”. 

En absurd anklagelse som också syntes i flera artiklar före fredsmötet Åland17 som hölls i Mariehamn i september 2017 samtidigt med den NATO-ledda övningen Aurora17 och den ryska Zapad17. Patrik Oksanen skrev då i Gefle Dagblad att ”fredsaktivisterna” (jo med citationstecken kring) skulle bidra till att ”öka spänningen i området”. Ett fullkomligt horribelt påstående om ett möte som samlade svenskar, finnar och ryssar till samtal om fredsfrämjande åtgärder som kan bidra till avspänning mellan folken med förhoppningen att det ska sprida sig till makthavarna i respektive länder. Jag var själv med och skrev om det här på denna blogg. Bland de ryska deltagarna fanns åtminstone två som befann sig i exil i Sverige för sina åsikters skull och flera av de övriga hade antingen suttit i fängelse eller åtminstone häkte och hade myndigheternas ögon på sig. De påstods hemma att gå USA:s ärenden genom att delta i mötet på Åland och i svenska och finska medier påstods de vara Putin-agenter. Sannolikt finns intresse från både USA och Ryssland att underblåsa fiendskap och misstänksamhet så vi lär få mer av den här varan.

Denna typ av fria fantasier eller svepande anklagelser slungas nu allt tätare och i allt fler olika sammanhang.



Kampanj för NATO och svenskt medlemskap i NATO?

Det ser onekligen ut som en kampanj styrd från USA när Washington Post på sin förstasida publicerar en svartlista över 200 webbsidor som framtagits av den anonymt drivna researchgruppen PropOrNot. Webbsidorna påstods ha spridit rysk propaganda och de som stod bakom kallades ”nyttiga idioter”. Någon förklaring vilka kriterier som stod bakom denna bedömning gavs inte mer än att om nyhetssajter innehåller kritik av mainstream-medier, EU NATO, Ukraina, judiska personer, USA-allierade, Clinton, Merkel eller andra inom den politiska mittfåran så är det tecken på rysk propaganda.

De läckta dokumenten från Integrity Initiative dyker förstås upp i tankarna. Hur mycket ligger det i detta med en orkestrerad kampanj för att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa? Det är en av de frågor som nu sopas undan och överröstas av klagokören mot Aftonbladet.

Samtidigt som NATO- och USA-kritik också helt enkelt censureras. Som när Facebook inleder ett samarbete med Atlantic Council (återigen) för att hålla rent från ”fake news”. Vips försvann närmare tusen sajter. Efter stora protester togs en del av dem åter, som Venezuelanalysis, Haiti analysis och Telesur english. Facebook tog också bort delade artiklar från väletablerade tidningar, som exempelvis en i NY Times som handlade om hungersnöden i Jemen, orsakat av bland annat USA/NATO-bomber som släpps över landet av saudiska plan. Negativa bilder av USA/NATO raderas alltså ur Facebook-flödet vilket rimmar illa med den fria opinionsbildning vi anses ha i västvärldens demokratier. 

Det är inte heller bara Atlantic Council som håller ett öga på sociala medier utan även bland andra German Marshall Fund of the United States, GMF, som tipsade CNN att granska en Facebook-sida (”In the Now”) som de inte gillade vilket ledde till att den stängdes ned från Fb men öppnades igen efter stark kritik. De två unga kvinnor som driver sidan kommenterar hela affären ganska kvickt och slagfärdigt på twitter och ger också en liten snabblektion i hur det kan gå till när fri opinionsbildning kvävs på ett subtilare sätt än i diktaturer. Svenska UD sponsrar f.ö. GMF med pengar och i storleksordningen mellan en halv till en miljon USD förra året.

Här i Sverige ser vi dock om och om igen hur kopplingar går mellan FriVärld och Atlantic Council och vidare till publikationer som framför allt SvD men också annan liberal press. Det ingår förvisso i idén om fritt meningsutbyte att kunna föra fram åsikter för eller emot något men det måste ändå noteras att det knappast är ett resultat av slumpens skördar att vi översköljts av NATO-propaganda just de två-tre senaste åren. Det jag här kallar kampanjen vill jag påstå tog fart under 2017 då stora militärövningar hölls i väst som öst och då Sverige övervägde att underteckna FN:s resolution om kärnvapenförbud, ungefär vid samma tid också som Sverige just ingått ett värdlandsavtal med NATO.

Överallt dyker tankesmedjan Atlantic Council upp. Jag skrev om detta institut redan i januari 2016 - då jag för övrigt bodde en tid i Ukraina och såg på saken därifrån – och noterade då hur en av dess svenska medarbetare, Albin Aronsson, skrivit en artikel publicerad i Newsweek i vilken han öppet uppmanar NATO:s medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.

Bland donatorerna till Atlantic Council finns, förutom ett antal vapentillverkande företag, också en rad stater varav USA förstås är den största. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet”. Den svenska näringslivsfinansierade tankesmedjan FriVärld har frekvent utbyte med Atlantic Council och har som mål att Sverige och Finland ska gå med i NATO och säger sig därför vilja föra ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”.

Den stora frågan är bara om FriVärld, Atlantic Council och andra som nu bedriver hetskampanj mot fredsrörelsen är intresserade av ett fritt meningsutbyte om frågan? Eller om de sakta men säkert vill mala ned NATO-motståndet genom demonisering av såväl Ryssland som fredsrörelsen och dess aktiva? En fråga är också varför svenska UD donerar till tankesmedjan i storleksordning mellan 100.000-250.000 USD årligen? En fråga som för övrigt ställts till utrikesminister Margot Wallström som endast levererade ett intetsägande svar.



Tankesmedjor och stater utan agenda?


Aaron Korewa, för att återkomma till honom, anser i tidigare nämnda inlägg på NATO-bloggen att det är ”naivt” av Åsa Linderborg i AB att påstå att ”alla har en agenda”. Det är förvisso ett lite svepande påstående men det intressanta är att Korewa på sin NATO-blogg och de övriga i den här NATO-kören ser sig som, eller i vart fall påstår sig vara, helt åsiktsneutrala och inte - till skillnad från meningsmotståndarna – har någon agenda. Frågan är om Korewa på fullt allvar tycker att NATO-bloggen är åsiktsneutral? Det vore i sammanhanget det mest naiva, men nästan mer önskvärt än om det istället är en del av en fullt medveten kampanj av lögner och halvsanningar som påverkar oss i våra val, riksdagsvalet i höstas, EU-valet som kommer och i en eventuellt framtida folkomröstning om NATO-medlemskap. Jag tror nämligen att en sådan kommer inom ungefär 3-4 års tid (kom ihåg var ni läste det först 😊).


Det står givetvis alla fritt att tala för ett svenskt NATO-medlemskap men det måste också vara tillåtet att vara emot (?). Nu säger Kragh själv att målet med kritiken mot honom är att få honom att sluta forska. Patrik Oksanen har påstått att det är många som aktar sig för att skriva kritiskt om Ryssland för att de riskerar påhopp. Det är ju ett intressant påstående i den pågående diskussionen där nu den ”massiva kritik” mot AB, som Korewa listar på sin blogg, snarare visar att förhållandet är precis det motsatta. Det vill säga hur Karin Ohlsson i Expressen, Patrik Oksanen i sina landsortstidningar, och SvD med en serie artiklar av Claes Arvidsson, Lisa Irenius, Olof Ehrenkrona och Mathias Ståhle öser galla över AB och sprider bilden av att Aftonbladets kulturchef gör sig till en ”nyttig idiot för Kreml”, för att direkt citera Korewa, som också tillägger att han hoppas att kritiken blivit ”tillräckligt stark för att något liknande inte ska upprepar på Aftonbladet Kultur”. Det vill säga vad han ser som förtal av forskare och spridande av rysk desinformation via en ”stor medieplattform”.

I förhållande till fredsrörelsens resurser vill jag påstå att den medieplattform som dessa kritiker av AB har att tillgå är förkrossande. För att inte tala om institutioner som har stöd av NATO-pengar och amerikanska statens. Så när Aftonbladet Kultur nu har skrämts till tystnad (?), ja vad finns det då för kanaler för NATO-motståndet att tillgå?