lördag 25 juli 2015

Högra Sektorn marscherar västerut

Högerextrema och ultranationalistiska Högra Sektorn (Pravyy Sektor) är på marsch I Ukraina. Offensiven riktar sig dock inte denna gång mot pro-ryska rebeller i öst utan mot den egna regeringen och på platser i väst. Smått förvirrade uppgifter nådde oss för ett par veckor sedan om skottlossning och flera döda och skadade i sammandrabbningar i staden Mukacheve, nära nog så långt västerut man kan komma i Ukraina nära gränserna till Slovakien, Ungern och Rumänien. Det är fortfarande oklart om denna incident egentligen handlade om cigarettsmuggling snarare än en politisk protest. I Ukraina sammanfaller dock detta ofta med varandra. En av de stora finansiärerna av flera av de s.k. frivilligbataljonerna som deltar i inbördeskriget i öst är oligarken Ihor Kolomoisky och det är väl känt att han använder dessa som privatarméer för egna syften. Jag skrev om det i höstas på denna blogg, bland annat här. Kolomoisky har dock förnekat att han någonsin skulle finansierat Högra Sektorn. En parlamentsledamot, Mykhailo Lanyo, lär emellertid ha varit inblandad i en dispyt med Högra Sektorn om smugglingsvägar, enligt UNIAN. Han ska nu ha flytt landet och den lokala polischefen ska nu ha blivit åtminstone tillfälligt suspenderad.  

Men Högra Sektorn är i rörelse på flera platser i västra Ukraina. I Odessaregionen, på gränsen till Transnistrien, sägs de ha upprättat gränsspärrar med den lokala polisens goda minne. Om detta kan ha en koppling till anklagelserna om smuggling mot ovan nämnde Kolomoisky som framförts av Odessas guvernör Saakashvili förefaller oklart. Rapporterna därifrån är (som så ofta i Ukraina) lätt förvirrande och motsägelsefulla.

I Kiev hölls dessutom nyligen en stor demonstration vid Majdan (se BBC-klippet här). Sympatisörer bussades in från flera platser i västra och centrala Ukraina och enligt BBC-reportern som följt dem i ett par dagar är missnöjet stort med Porosjenko och den nuvarande regimen och att många vill tvinga den på fall, med våld om nödvändigt. Det är tydligt att en konfrontation är på gång med den ukrainska regeringen. Redan tidigt i år vägrade de att lyda Porosjenkos order om att infoga sina frivilligstyrkor i den ukrainska nationella armén och under våren har de varnat för blodig revolution, ett nytt Majdan.

Högra Sektorn var från början en lösligt sammansatt grupp högerextrema och ultranationella som vid Majdan-revolutionen tog på sig en ledande roll vid sammandrabbningarna med kravallpolis och säkerhetsstyrkor. Senare blev de också politiskt parti men fick vid höstens parlamentsval knappt två procent av rösterna vilket av många tolkas som att de saknar inflytande på ukrainsk politik. Dess främsta parlament är dock gatans och deras vapenstyrka är numera respektingivande främst genom frivilligbataljonernas beväpning. Det är också svårt att bedöma deras popularitet i landet. De ses av många som nationalistiska frihetskämpar som står upp för Ukraina utan att dessa för den skull lagt sina röster i valet på partiet Högra Sektorn.

De ultranationalistiska åsikterna kanaliseras inte heller helt genom Högra Sektorn utan finns i breda lager i västra och centrala Ukraina. I parlamentet sitter många lokala befälhavare för diverse frivilligbataljoner representerande flera partier, inte minst premiärminister Jatsenjuks Folkfront. Oleh Lyasjkos Radikala Partiet (som fick drygt 8 % av rösterna i senaste parlamentsvalet) har också absorberat många av de ultranationalistiska röster som annars troligen gått till Svoboda och Högra Sektorn. Lyasjko själv la så sent som igår ut på Facebook ett påstående om att han tydligt såg hur president Porosjenko är på väg att bli en ny Janukovytj. Missnöjesstämningarna piskas upp på flera håll och från flera politiska krafter förefaller det.

Richard Sakwa beskriver i sin utmärkta bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands två modeller för den ukrainska statsbildningen. Den ena bejakar den pluralistiska etniska, kulturella och språkliga sammansättningen av landet medan den andra, som han kallar monistiska, drivs av en idé om en ren ukrainsk enhetsstat där just den ukrainska etniska tillhörigheten ges företräde eller i extremfallet ses som den enda önskvärda befolkningen. Detta är idéer som fanns hos OUN-UPA under åren före, under och efter andra världskriget och som hela tiden funnits integrerade i den ukrainska självständighetsprocessen sedan 1990-talet, genomsyrat den s.k. Orange-revolutionen för drygt tio år sedan och i högsta grad fanns representerade på Majdan förra året. Sakwa formulerar den monistiska nationalismen träffande:

”Monist nationalism draws on a naturalistic, historicist and restitutive narrative of Ukrainian statehood, suggesting that Ukraine has finally come together naturally after the deviations and mistakes of history”.

Sakwa menar att den monistiska nationalismen har vunnit dominans i det Ukraina vi ser idag och att detta underminerar alla sansade fredssträvanden och försök till dialog istället för konfrontation.
Själv har jag i ett par tidigare inlägg upprepat Andreas Kappelers (Kleine Geschichte der Ukraine, 1994) definition av det som i vetenskapliga sammanhang kallas integral nationalism och som han ser som särskilt närstående den ukrainska nationalismen sedan OUN-UPA och som fått fäste i dagens Ukraina. Han definierar denna typ av nationalism i fem punkter som tål att upprepas:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

De som underskattar de här stämningarna och stirrar sig blinda på Högra Sektorns och Svobodas klena valresultat har troligen blivit mycket överraskade av den senaste tidens missnöjesyttringar i Ukraina och kommer bli ännu mer förvånade om Högra Sektorn gör allvar av hotet om väpnat uppror. Shaun Walker noterade särskilt en sak i sin Guardian-artikel i höstas om Azov-bataljonen, nämligen talet om att ”ta fighten till Kiev” när kriget var över. Kanske blir det tidigare än så?


fredag 24 juli 2015

Finlands beredskap är god

”Finland har god beredskap”. Så lyder en artikelrubrik i Hufvudstadsbladet (HBL) häromdagen. Jag är åter i civiliserade (?) trakter (Åbo) efter att ha spenderat en vecka i den lilla ellösa stugan på den lilla finska ön vid den lilla finska sjön och försöker komma ikapp nyhetsflödet med hjälp av finska dagstidningar bland annat. Håller mig till svenskspråkiga då min finska är minst sagt knackig.

Rubriken låter hur som helst som en slogan från förra världskriget men handlar om flyktingmottagning och EU:s beslut att fördela kvotflyktingar bland medlemsländerna. Det finska inrikesministeriet ”försäkrar att det inte blir något problem att ta emot 792 flyktingar från Medelhavet”, låter överdirektör (jo, hon bär denna pompösa titel) Laura Yli-Vakkuri meddela. Detta är väl tänkt att lugna den inhemska opinionen och de delar av regeringen som tillhör Sannfinländarna. Dessa har uttryckt sin ovilja att utöka den årliga mottagningen av flyktingar (”astronomiska” 8000). Den extra kvoten har EU nyss beslutat om och den nämnda överdirektören tröstar alla oroliga finländare med att de första flyktingarna kommer först i höst och att de inte kommer på en gång utan ”sprids ut” över två års tid.

Sannfinländarna har ändå protesterat mot beslutet och partiledaren samt utrikesministern Timo Soini har i ett officiellt meddelande påpekat att det strider mot Dublinavtalet som förutsätter att asylansökningar behandlas av första mottagarland i EU. Det kommer att ”uppmuntra människohandel och människosmuggling”, befarar han.

Den finska restriktiviteten är tämligen provocerande när man betänker den egna historien. I ett senare nummer av HBL framgår denna med siffermässig tydlighet. Under stora ofreden 1713-1721 ockuperades Finland av Ryssland och en stor del av befolkningen flydde till Sverige (låt vara att Finland då var del av Sverige). Åland avfolkades helt under dessa år vilket säkert inte många känner till. Under åren 1864-1914 emigrerade mer än 350000 finländare till Amerika. Under andra världskriget tog Sverige emot 72000 finska barn, de s.k. krigsbarnen, och under åren därefter fram till år 2000 emigrerade 570000 finländare till Sverige. Dessutom (läser jag i SvD) flyttade 933 finlandssvenskar till Sverige bara under förra året.
Man skulle alltså snarare tro att finländare rent allmänt borde vara alldeles särskilt införstådda med känslan av att fly undan krig och umbäranden. Och dessutom borde vara glada över att få lite påfyllning för att täcka luckorna som uppstått genom åren?!


Det vore väl egentligen det riktigt sant finländska?

lördag 11 juli 2015

Gaza i ruiner och fredsutsikterna likaså

Det har nu gått ganska precis ett år sedan (det senaste) stora angreppet, det s.k. ProtectiveEdge, mot Gaza inleddes. Israel bombade sönder en stor del av den fungerande infrastruktur som fanns uppbyggd sedan det förra stora angreppet (Operation gjutet bly 2008-9) och en stor mängd bostäder. Förutom den materiella förstörelsen fick cirka 2200 palestinier sätta livet till, varav de flesta civila. 551 av dem barn, enligt Amnesty International. Fler än 11000 palestinier (ca 7000 kvinnor och barn) skadades fysiskt. Läkare utan Gränser jobbar fortfarande, ett år efter angreppet, för högtryck med att behandla patienter för i synnerhet brännskador. Omkring 70 sjukhus och andra vårdinrättningar skadades eller totalförstördes under Israels angrepp. De psykiskt traumatiserade oräknat. Bland dessa lider barnen allra svårast förstås. RäddaBarnen berättar om sängvätning, mardrömmar och konstant oro bland Gazas barn, Enligt AIDA (Oxfam) har 300000 unga människor behov av psykosocialt stöd. 80 % av befolkningen är beroende av internationell hjälp för att klara vardagen. 

Av den internationella hjälpen har det dock inte blivit mycket, vilket framgår av en färsk artikel i Haaretz. De stora belopp som på pappret samlades in under en konferens som samlade 22 blivande givarländer i oktober har det inte blivit mycket. De sju största donatorernas pengar har uteblivit. Behovet av byggnadsmaterial är enormt. Det kan vem som helst förstå men drönarbilderna i klippet ovan kanske ger en mer konkret uppfattning om läget. Israel tillåter fortfarande inte mer införsel till Gaza än 450 ton byggnadsmaterial om dagen vilket bara motsvarar en dryg tiondel av behovet.

Ship to Gazas svenska fartyg Marianne (en av sex båtar som ingick i flottiljen) stoppades nyligen utanför Gaza, som vanligt. På internationellt vatten, som vanligt. Dess last utgjordes bland annat av mediciner och solpaneler. Det hade inte gjort stor skillnad materiellt men det hade varit en symboliskt viktig händelse om skeppen hade fått angöra hamnen i Gaza med sin last. Naturligtvis är israelerna medvetna om detta. För dem är det en politiskt mycket viktig (dödsbringande) princip att inget kommer igenom utan att passera deras kontroll och urval.  

Nästan 50 % av Gaza-borna är arbetslösa. Import- och exportrestriktionerna samt den stora förstörelsen av infrastruktur och jordbruksmark försvårar eller omöjliggör det mesta av normal handel, produktion och distribution. Många av de unga som har möjlighet flyr Gaza och försöker starta nya liv på helt annat håll. Av de unga som ändå stannar kvar (en mycket stor del av Gazas invånare utgörs av ungdomar och barn) är det många som radikaliseras, som det heter. Israels politik lämnar mycket lite i övrigt som alternativ till IS och Al Qaedas locktoner som nu sägs ljuda allt mer öppet och högljutt i Gaza. Fortsätter den utvecklingen så att dessa grupper får kontrollen över området tror jag Israel och det internationella samfundet kommer att längta tillbaka till Hamas styre. Men vem kan klandra de som bor i detta friluftsfängelse?

Jo, självklart de styrande i Israel. Exempelvis försvarsministern Moshe Ya´alon som efter bordningen av Ship to Gazas Marianne yttrade följande kommentar:

”There is no humanitarian crisis in Gaza”

En syn (eller blindhet snarare) som kommer att förlänga och förvärra konflikten ytterligare och förmörka utsikten till fred och samförstånd i den tvåstatslösning som är den enda gångbara lösningen men som nu verkar lika långt borta som någonsin. I alla fall om det internationella samfundet fortsätter att stillatigande acceptera Israels agerande.



Hur finansiera basinkomst?

Efterkrigstidens dominerande politisk-ekonomiska modell som på engelska brukar benämnas embedded liberalism innebar att en balanserad mix av stat, marknad och demokratiska institutioner skapades där den fria marknaden tyglades för att garantera full sysselsättning, ekonomisk tillväxt och välfärd för alla medborgare. Detta innebar att den fria handeln och företagens vinstuttag fick finna sig i att underkasta sig vissa restriktioner.

1970-talet innebar ett sammanbrott för systemet med stigande arbetslöshet, inflation och vid sidan av detta en energikris till följd av OPEC:s oljeembargo. Det socialistiska svaret med ökad statlig kontroll över produktionen, ökad reglering av marknader och andra korporativistiska lösningar möttes från höger av de nyliberala idéer som i renodlad form istället helt ville frikoppla staten från marknaden och avskaffa alla regleringar. Den senare ideologin gick segrande ur striden och en privatiseringsvåg och avregleringsvåg följde där marknadstänkandet kom att genomsyra även staternas agerande. Skapandet av EU var långt ifrån bara ett politiskt projekt utan i hög grad ekonomiskt i linje med de nyliberala idéerna om kapitalets frihet. Frihet att röra sig över gränser och att disponeras fritt av de företag och privatpersoner som ägde det.

Utvecklingen sträcker sig således över en ganska lång period och konsekvenserna kan ha varit svåra att se under färden men börjar nu bli uppenbara för allt fler då den kan studeras över tid.


En skev inkomstutveckling

Världens 85 rikaste personer är tillsammans rikare än den fattigaste halvan av jordens befolkning, alltså motsvarande 3,5 miljarder människor. Då finns inte de pengar som stoppats undan i skatteparadis medräknat (Oxfams rapport ”Working for the few”).

Världens rikaste procent äger mer än hälften av världens tillgångar (Oxfams rapport ”Working for the few”)

I USA har 95 % av tillväxten efter finanskrisen tillfallit den rikaste procenten (Oxfams rapport ”Working for the few”).

USA:s rikaste hundradel äger en tredjedel av landets tillgångar och ungefär en av tre amerikaner ligger på eller under fattigdomsgränsen (75000 kr/år).

På 1980-talet tjänade den rikaste tiondelen av OECD-ländernas befolkning sju gånger mer än den fattigaste tiondelen. 2013 tjänar de rikaste nästan tio gånger mer än de fattigaste. En allt större andel av arbetskraften fastnar i otrygga jobb med dålig lön (OECD).

Sedan början av 1990-talet har inkomstklyftorna i Sverige vuxit snabbare än i något annat västland, enligt OECD. Den rikaste procentens andel av inkomsterna har tredubblats sedan 1980-talet.


Bostads- och hälsosituationen förvärrad

De senare decenniernas utveckling bryter mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna om den ska följas bokstavstroget. Där står bland annat att de undertecknande länderna ska ”kämpa mot fattigdom och se till att människor har arbete och bostad, får äta sig mätta och lära sig läsa och skriva”.

Inkomstskillnaderna har skapat ett ”hälsogap” som exempelvis ger en skillnad i förväntad livslängd på 18 år mellan den förmögna stadsdelen Danderyd och Vårby i södra Stockholm (Centre for Health Equity Studies i Stockholm).

Forskning av universitetet i Loughborough visar att en tredjedel av Londons familjer inte har tillräckligt med pengar för att upprätthålla en ”dräglig livsstil”. Man måste tjäna över 26000 kronor i månaden för att ha råd att hyra en etta i London. Bostadspriserna har gått fullständigt över styr och folktomheten i många av stadens nyare och exklusivare bostadsområden vittnar om att lägenheterna ofta inte fyller någon funktion för ägaren som bostad utan endast som spekulationsobjekt. I New York har det beräknats att ungefär 30 % av alla lägenheter på Manhattans exklusivare kvarter (från 49:e gatan och 70:e gatan mellan Femte avenyn och Park Avenue) står tomma minst tio månader per år.   

 Lyxbostäder i storstädernas centrum har blivit ett allt populärare investeringsobjekt för dem med mycket pengar och spekulationen driver på gentrifieringsprocessen i de stora städerna. 

Låginkomsttagare i alla åldrar drabbas av de ökande boendekostnaderna och bostadsbristen men allra främst de unga som bor allt längre tid hemma hos föräldrarna.


Ett skevt skatteunderlag

De 25 rikaste hedgefondförvaltarna tjänar lika mycket som landets samtliga förskollärare tillsammans men betalar ofta en mindre andel i skatt enligt Hillary Clinton i ett valrörelsetal i New York nyligen.

1200 miljarder dollar förs årligen ut från utvecklingsländer för att undgå skatt (Forum Syd).

Hur många miljarder euro som slussats in till Luxemburg från andra europeiska länder för att undgå skatt är det väl ingen som egentligen vet trots att en hel del avslöjades genom de s.k. Luxembourg Leaks i vintras.

När det nu talas om grekernas problem med skattemoralen kan det vara lätt att glömma hur det är bevänt med denna hos de stora företagen. De banker och finansföretag som tog enorma risker och satsade så fel att en världsomspännande finanskris plågat så gott som hela världen efter 2008 har i stort sett gått skadelösa ur krisen och ges nu möjlighet att köpa upp nya tillgångar i superrean som man vill att framför allt Grekland ska utlysa på sina offentliga tillgångar. Det är en form av moral hazard som provocerar. Den stora låneboomen och myten om det riskfria med statsobligationer sprack med en smäll men de stora spelarna slapp i stort sett notan. Den tog skattebetalare runtom i världen. Även de grekiska som nu krävs på ytterligare ansvar genom att ställa upp som labbråttor i det ekonomimedicinska försöket med namnet austerity measures.


Investeringar i kapital istället för produktion

CBO, CDO, CDS, CMO, MBS, ABS, CDF, ETF. Förkortningar bakom vilka döljer sig finansinnovationer, den ena fantasifullare än den andra. Bara marknaden för ETF (Exchange Traded Funds) värderades för ett par år sedan till 1500 miljarder dollar, en ökning med 3500 % sedan millennieskiftet. Finansinnovationerna överträffar varandra i obegriplighet vilket finanskraschen 2008 visade då de flesta inblandade blev helt tagna på sängen av sina egna felbedömningar i hasardspelet med CDO:er. 

Välrenommerade banker och finansföretag som Citigroup, Bear Sterns, Morgan Stanley, Goldman Sachs m.fl. visste troligen inte vad de höll på med egentligen och vilka risker som det egentligen innebar. Fantasiaffärer med fantasipengar. Att värdera företag, produkter och marknader för försäljning av varor och tjänster tillhör det förflutna. Index styr innehaven och datorer programmeras att göra valet vilket som ska följas. Det kallas passiv förvaltning. Även i finansvärlden görs människor överflödiga av automatisering och datorisering. Med detta försvinner också mänskligt förnuft.

(Läs gärna Andreas Cervenkas ”Vad är pengar?” och Michael Lewis ”Värstingar på Wall Street – Rapport från en domedagsmaskin”)

Hur stor marknaden är för derivathandeln är uppenbarligen lika svårt att uppskatta som att begripa sig på alla varianter av derivat men enligt Investopedia hävdar en del bedömare att det handlar om cirka tio gånger världens totala BNP. Enorma summor hur som helst och enorma risker vilket visade sig senast vid kraschen 2008. Så stora risker att Warren Buffet, en av världens rikaste män, kallat derivaten för finansiella massförstörelsevapen. 

EU-kommissionen vill nu också avskilja storbankernas spardel från den mer riskabla handeln med finanspapper som bland annat derivat.


Vad har allt detta med basinkomst att göra?

Jo, jag menar att allt detta hör ihop. Det finns enorma mängder kapital som inte gör någon som helst samhällsnytta. Som investeras på sätt som enbart syftar till att göra redan rika personer än rikare istället för att investeras i produktion. Det driver också boendekostnader i höjden vilket drabbar de som nu förgäves söker de allt mer sällsynta jobben. Det kanske också är så som Per Schlingman sa i Almedalsdebatten nyligen att ”de stora jobbmaskinernas tid är förbi”. Det vill säga att vi inte kan förvänta oss att det ska skapas mängder av jobb i framtiden. De stora industribyggena hör till gårdagens ekonomi. Så frågan är vad som är vettigt att göra? Statliga och i stort sett meningslösa (och kostsamma) sysselsättningsprogram? Eller fundera över ett mer radikalt systemskifte? Kan politiker frigöras mentalt från den krampaktiga idén om att "skapa jobb" för att istället ta itu med de stora ansträngningar som behövs för att rädda existensbetingelserna för människan på jorden?

Vår tids pop-ekonom Thomas Piketty menar att inkomstskillnaderna är ett stort problem och att det är inkomst av kapital som har ökat mest. Hans förslag är progressiva skatter, arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatter som slår mot de allra rikaste och som ger fördelningseffekter nedåt. Kritiker menar att detta blir omöjligt för enskilda länder att genomföra. Kapitalet skulle fly till andra länder. Således måste det ske internationellt på något vis. Han medger däremot att det i dagsläget kan vara svårgenomförbart.

På liknande vis tror jag att en basinkomst måste genomföras gränsöverskridande. EU skulle kunna vara en lämplig kandidat då dess institutioner är väl inarbetade och de flesta länder dessutom brottas med liknande problem om än i olika hög grad. Men detta är en av de saker en utredning av frågan om basinkomst skulle kunna titta närmare på. Därför hoppas jag att Miljöpartiet nu efter kongressbeslutet om att driva kravet på en sådan gör allt det kan för att få den till stånd.

Den skulle här kunna få ett tips på vägen när det gäller hur finansieringsfrågan ska lösas? Anlita några av finansmarknadens innovatörer. De kan säkert hitta på något sätt att trolla fram pengar ur ingenting, någon form av derivat. Varför inte kalla det BITF, Basic Income Traded Fund?















tisdag 7 juli 2015

Grekiskt drama fullt av märkligheter

Det är ett märkligt grekiskt drama som just nu utspelas inför ögonen på miljarder åskådare. På flera sätt märkligt.

Själva folkomröstningen som hölls i landet i söndags var i sig tämligen märklig. Grekiska folket röstade om ett besparingsförslag som inte längre ansågs ligga vilket i sig är märkligt. Man kan fråga sig varför den grekiska regeringen ansåg sig behöva fråga folket vad den tycker om just detta förslag. Men den enda rimliga förklaringen är förstås att skaffa sig ett alibi för sina beslut. Ett nej, som det nu blev, kan användas för att ge större tyngd åt argumenten vid förhandlingarna med trojkan. Hade det blivit ett ja hade de kunnat vika sig för besparingskraven och försvarat sig inför sina kritiska väljare med att folket uttryckt sin vilja.

Det har också spekulerats i om det grekiska folket egentligen röstat för grekiskt utträde ur euron eller rentav EU. Det finns dock inget som indikerar att det är så folket har tolkat omröstningen. Det verkar finnas ett stabilt stöd för att vara kvar inom eurozonen och framför allt i EU. Men, som jag ser det, har det grekiska folket framför allt röstat nej till ytterligare åtstramningar (s.k. austerity measures). Känslan av att det kan räcka nu och att det grekiska folket måste ges en andningspaus är enda rimliga tolkningen av den klara vinsten för nej-sidan oavsett hur den formella folkomröstningsfrågan var formulerad.

Fortfarande är det många som tycker att skuldfrågan är viktig. Grekerna har själva satt sig i den sits de befinner sig i brukar det heta i syrliga kommentarer från både politiker, media och vanliga medborgare i andra EU-länder. ”Grekerna har levt gott utan att betala för sig” och ”det är klart att det är grekerna och de politiker de valt som bär ansvaret”, skrev Gunnar Hökmark för ett antal år sedan. Ibland känns det som rena lustmord på grekerna och de närmast rasistiska stereotypbilderna om greker som lata och slösaktiga återkommer ständigt.

Sanningen finns i sifferform. Grekerna arbetade 2011 i genomsnitt 42,2 timmar i veckan (de som nu har kvar sina jobb) i jämförelse med medeleuropéens 37,4 timmar. I Sverige ligger vi på 36,5 timmar i veckan. Allt enligt uppgifter från brittiska Office for National Statistics. Greken pensionerades vid tiden för krisens början 2009 i genomsnitt vid åldern 61,5 år i jämförelse med det europeiska genomsnittets 61,1 år, enligt Eurostat. De offentliganställda utgjorde för ett par år sedan, enligt OECD, 7.9 % av arbetsstyrkan i jämförelse med Sveriges 30 %, enligt SCB. Fördomarna fortsätter ändå att frodas.


Grekerna ska straffas tycks också de förhandlande politikerna och ekonomerna i EU och ECB tycka. Det har blivit en fråga om prestige snarare än förnuftsmässig analys av läget. Ytterligare en märklighet är IMF:s hållning. Den tredje parten i trojkan har i rapport på rapport erkänt tidigare misstag och menar numera att åtstramningar kan vara förödande för en krympande ekonomi. Per Lindvall skriver i dagens SvD Näringsliv om en pinfärsk IMF-rapport som visar att den grekiska skuldsituationen är helt ohållbar och att skulderna måste rekonstrueras samt att den grekiska statsskulden med trojkans krav på grekerna snarare skulle fortsätta att växa. Detta är inget som verkar ha fått genomslag vid förhandlingsbordet med Grekland. 

All detta kollektiva skuldbeläggande av grekerna är möjligen också till för att vi ska glömma hur Goldman Sachs gav goda råd till dåvarande grekiska politiker hur de skulle frisera siffrorna inför Eurointrädet och att det varit ganska uppenbart för de flesta beslutsfattare i EU att det trixats med statistiken. Eurons införande i hela EU har dock varit ett politiskt prestigeprojekt snarare än ett ekonomiskt. Alla skulle gå med. Grekland borde naturligtvis inte ha gjort det eller tillåtits att göra det.

Det är också ett faktum att nödlånen som gavs till en början till mycket stor del gick till att betala räntor och amorteringar på lån från privata långivare. Finansbolag och banker, i synnerhet franska och tyska räddades. Den grekiska ekonomin gjorde det inte. Det grekiska folket definitivt inte. Det paket med stödlån som gavs i februari 2012 innehöll villkor som var, enligt ekonomen Stefan de Vylder (Eurokrisen), ”kanske det mest långtgående och förödmjukande som något europeiskt land ställts inför i modern tid”. Han räknar till 38 mycket specifika krav som bland annat sänkta löner och pensioner, minskade läkemedelssubventioner och krav på konstitutionsskrivningar om avbetalningarna av statsskulden som högsta prioritet. Det är inte de korrumperade konservativa politikerna som friserade siffrorna i början av 2000-talet eller de banker som gjorde felaktiga riskbedömningar som bestraffats utan pensionärer, låginkomsttagare och inte minst ungdomar. Ungdomsarbetslösheten ligger kring 50 % och det rättmätiga i att personer som bara var barn när krisens frön såddes borde rimligen kunna ifrågasättas. FN:s statsskuldexpert Pablo Bohoslavsky säger i en annan artikel i SvD Näringsliv att EU ”glömt att internationella humanitära lagar spelar och ska spela en roll inom finans”. Han uppmanar långivarna att ägna större uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter. 

Euroländernas krav på Grekland är också ett hån mot demokratiska principer och blottar ihåligheten ibland annat Lissabonfördragets inledande fraser där det framhålls att Unionen ska bygga på demokrati och ”respekt för människans värdighet” samt ”främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna”. Allt medan mobbningen av Grekland fortsätter och EU (trojkan) - genom att lyfta riskerna från banker och finansinstitut och lägga den hos EU-ländernas skattebetalare istället – har ställt folk mot folk i frågan om den grekiska statsskulden. Det var detta som jag för några år sedan kallade ”Eurons sprängkraft”. Där jag avslutade med ett citat av den nu avlidne ekonomen Sören Wibe som 2003 uttryckte det så här:

”Kraven på "ökad flexibilitet" ökar kraftigt. I Europa går detta under benämningen "EMU:s tryckkokareffekt". Eftersom EMU-länderna inte har några "pysventiler" (ränta och växelkurs) måste all anpassning tas ut på arbetsmarknaden och välfärden. Arbetsrätten kokas till mos i EMU:s tryckkokare. EMU leder inte till fred. Euron kommer istället att öka de sociala spänningarna både inom och mellan länderna i Europa”.

Högerpopulister runt om i Europa vädrar nu morgonluft och jublar åt den grekiska vänsterns framgång i söndagens folkomröstning. Ytterligare en märklighet i det här dramat. Själv ser jag inget att jubla åt. Det grekiska folket lär ha många svåra år framför sig alldeles oavsett vad som sker i Bryssel just nu. Jag bara hoppas att EU:s beslutsfattare kan svälja förtreten och börja skissa på helt andra program för Grekland än nya åtstramningspaket som kommer att förvärra katastrofen, öka ett helt folks lidande och skapa ännu starkare motsättningar inom det nu skakiga EU-bygget.