Ukrainas slitna offerkofta

 

Jag skrev för några veckor sedan om en intressant artikel skriven av en professor Nicolai N. Petro vid University of Rhode Island som menade att USA borde ta ett steg tillbaka och låta Ukraina sköta sina egna affärer ett tag. Jag citerar här för att göra hans ståndpunkt tydlig:

”[…] it may make sense for America to step back and avoid the temptation to take sides in political, cultural, and religious debates for temporary foreign policy advantage […] The advocates of Western interventions in Ukrainian affairs will probably object that this leaves the playing field entirely to Russia. I would hope that Ukraine is more than just a playing field for foreign interests and suggest that it is high time to trust in the good sense of all Ukrainians, including those who see their Russian cultural heritage as fully compatible with a Ukrainian civic identity. Treating the latter as potential traitors, a “Fifth Column,” as many Ukrainian and Western officials are, sadly, still wont to do, can only undermine their sense of attachment to Ukraine, to the point that no amount of Western support will suffice to restore it.”

Kärnan i det han skriver är att USA och många andra i Väst har en uppfattning om Ukraina som ett enat land i opposition mot Ryssland, medan verkligheten i landet ser annorlunda ut. Enligt en färsk opinionsmätning är ett pro-ryskt parti det som stöds av störst andel ukrainare, nästan halva landet har ryska som vardagsspråk och många börjar bli irriterade över att ses som en andra rangens medborgare på grund av det. Därtill finns en växande irritation, även inom maktens korridorer, över den utländska interventionen i ukrainska angelägenheter som kommer från framför allt USA, men också EU. I Petros artikel finns en genomgång av vad det handlar om närmast.

Foto: Hans Wåhlberg. Verkhovna Rada, det ukrainska parlamentet. Knappast en ideologins högborg utan mer boxningslokal alltsedan självständigheten 1991. Kanske en förklaring till varför det är så svårt att gå framåt, gå vidare från det förflutna?

Ukrainas kapacitet att styra

Petros åsikt är fullt rimlig och det vore märkligt inkonsekvent att ondgöra sig över Rysslands inflytande över Ukrainas interna angelägenheter men inte andra länders.

Men den stora frågan är huruvida Ukrainas interna politiska struktur lämpar sig över huvud taget för att ta ett stadigt grepp om landets utveckling och genomföra nödvändiga reformer, alldeles oavsett vad man anser att sådana reformer bör bestå av.

Volodomyr Zelenskij valdes med stor marginal till president sommaren 2019 och hans parti Folkets Tjänare vann en jordskredsseger i parlamentsvalet samma år och håller nu majoriteten av parlamentsplatserna. Ändå går det minst sagt trögt att genomföra presidentens politik. Korruption och fraktionsstrider inom parlamentet och inom partiet Folkets Tjänare lägger hinder i vägen. Just det här har, enligt mina reflektioner efter flera års studie av Ukraina, till stor del att göra med den frånvaro av ideologi som de ukrainska partierna har. Kommunistpartiet som tillhörde de största innan 2014 har i princip förbjudits och i övrigt finns fascistpartiet Svoboda som kämpat för att komma över spärren på 5 % i varje val efter 2014, och ett antal andra partier inom extremhöger/fascist-sfären är långt ifrån att klara spärren. De här företräder också två extrema ståndpunkter. Däremellan finns egentligen ingen som helst ideologi. Det finns inget parti som säger sig klart och tydligt företräda liberalism, konservatism, socialism/socialdemokrati eller för den delen grön ideologi. Istället knyts de till personer som knyter upp allierade till en partikonstruktion (det lär t.o.m. gå att köpa en sådan, med kontor och anställda färdigt och klart), klistrar på en lätt populistisk eller patriotisk etikett och utformar programmet i samma anda. I de flesta fall finns en oligark med i spelet och är den som åtminstone delvis styr, och kanske finansierar det hela. Ingen normal politisk ideologisk debatt kan föras i ett sånt politiskt landskap. Väljarna ställs inför en omöjlig uppgift att avgöra vem som ljuger minst, vilket är det bästa de kan hoppas på. Några klara ideologiska riktlinjer och normala gatekeepers som partikongresser och lokalt engagerade medlemmar finns inte mycket av i Ukraina mellan valen.

Det mesta går sedan ut på att bevaka egna intressen, intrigera mot andra partier eller affärskonkurrenter, sko sig på olika sätt där man kommer åt, knyta kontakter inom administration och inte minst i rättssystemet, och däremellan göra populistiska eller patriotiska utspel. Allt medan en lågintensiv väpnad konflikt sliter sönder landet både ekonomiskt och psykiskt. En konflikt som i huvudsak inbegriper ukrainska medborgare, alldeles oavsett hur gärna man vill ha det till enbart en konflikt mellan Ukraina och Ryssland.

Kyiv Post publicerade för någon månad sedan en intressant intervju med Ilija Ponomarev, rysk vänsteroppositionell och f.d. parlamentariker som tvingades fly Ryssland när han röstat emot annekteringen av Krim i parlamentet. Han lever nu i exil i Kiev och har fått ukrainskt medborgarskap. Han säger en del intressanta saker. Dels att den som i Ukraina skriker högst om patriotism gör också landet mest skada. Han tror att president Zelenskij är uppriktig när han framhåller vikten av att ena nationen och att dess styrka är just dess mångfald. Men han avslutar ändå med något som jag själv tänkt under många år: ”Ukrainas fundamentala problem är att ingen tar ansvar för sina ord”.

Offermentaliteten utbredd

Det finns en tendens, som jag har observerat länge i Ukraina, att lägga alla problem utanför sig. Det är externa faktorer som är roten till allt som går snett och i de flesta fall är det Ryssland som får bära ansvaret. Det kan säkert vara relevant i mycket men långt ifrån allt.

Det är en sorts offermentalitet som präglar landet och har sina rötter långt tillbaka i tiden. Den är inte svår att förstå. Det som är ukrainskt territorium idag har varit slagfält i stort sett sedan Kiev-Rus: drabbats av fullt kaos och inbördes strider under och efter första världskriget; hungerkatastrof; en nära nog totalförstörelse under andra världskriget; varit epicentrum för förintelsen fasor; lidit under Stalins förföljelser, drabbats av Tjernobyl-katastrofen; och levt många decennier under allmän sovjetisk repression.

Det är inte alldeles obegripligt om många ukrainare har en känsla av att vara offer och att bo på fördömd mark vars öde är att vara plats för olyckor, krig och katastrofer.

Det blir dock ett problem när det får genomsyra det politiska samtalet nästan helt och såväl politiker som befolkningen i stort vänjer sig vid att lägga snart sagt alla de problem som finns utanför sig, se dem som externa eller externt styrda. Det ger en passivitet och uppgivenhet som i längden hämmar landet.

Just det här börjar också den generation som växt upp under, eller fötts efter, de första självständighetsåren att inse. Det är värt att uppmärksamma och är som jag ser det enda räddningen för Ukraina. Att kasta offerkoftan och se framåt. Lättare sagt än gjort, men nödvändigt.

Just detta framhölls nyligen av den kände ukrainske historikern Jaroslav Hrytsak vid en vetenskaplig konferens i Prag. Ukraina lider av många svåra minnen och ett gap kulturellt och historiskt mellan östra och västra delen av landet, säger han, men också att det idag finns en ny generation som ger hopp om läkning och framåtskridande. Han fortsätter:

”All these factors and more enable Ukrainians to look forward rather than relive the traumas of the past and endlessly pick at the wounds of history.

This is a great opportunity for Ukraine, says professor Hrytsak. But, Ukrainians have become disenchanted with the young politicians of the Servant of the People and Holos parties, who were expected to rise up and address certain challenges.

In fact, it seems that Ukrainians are not yet ready to seize this opportunity and there is a looming danger that they may turn their back on social development and return to the dark days of conflict between old political elites.”

Valeria Korablyova som var med att organisera konferensen fyller på. Hon menar att Ukraina fortsätter att se sig självt som offer, vilket går igen i mycket av den kulturella produktionen, i historieskrivningen och i skolundervisningen.

Hon fortsätter:

”However, it deprives Ukrainian society of subjectivity. The blame for what is happening always lies with someone else (mostly Russia), and moreover, someone else will save Ukraine, and help the country out of this difficult situation (usually the European Union, or the West in general).

Enligt Korablyova kan inte Ukraina gå framåt förrän majoriteten av ukrainarna inser att framtiden ligger i deras egna händer och att det bara är de själva som har ansvaret för sitt land. 

Det är dock en mödosam process som kommer att innefatta en färd genom den ukrainska politikens minfält. Det fält som nu president Zelenskij troligen känner sig vilse i.

Ukraina 2020/2021 - en besvikelse för EU och USA och vice versa? – del 2 undersökningar och opinionsmätningar

 

I mitt förra inlägg på det här temat redogjorde jag i stort sett för en artikel som tog upp situationen i Ukraina och den amerikanska och övriga västvärldens förda politik gentemot Ukraina. Professor Nicolai Petro vid Rhode Island University gav i sin artikel för National Review sina mycket insiktsfulla reflektioner på läget idag men utifrån ett amerikanskt perspektiv.

En stor fråga han utgick ifrån var hur det är möjligt att president Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare, trots unikt goda förutsättningar efter valen 2019, haft ett så trögt 2020 och kunnat sjunka så i popularitet? Han ger flera goda svar vilket jag redovisar i förra inlägget.

Här följer dock en del statistik och opinionsundersökningar som gjorts under senare tid för att ge mer faktaunderlag som komplement till förra inlägget.

Foto: Hans Wåhlberg. Det vilar en besvikelse över Ukraina. Många har svårt att överleva och hitta sätt att försörja sig. 

Folket är missnöjt med sin Tjänare

President Zelenskij vann överlägset presidentvalet 2019 och hans då nystartade parti Folkets Tjänare vann egen majoritet i valet till parlamentet, Vekhovna Rada, samma sommar. Det gav presidenten Zelenskij en förutsättning som ingen annan president tidigare i Ukraina att driva igenom sin politik och få sina dekret godkända av parlamentet.

Trots detta tycks folket alltmer missnöjt med styret, vilket förklaras i förra inlägget. Det färskaste beviset för opinionsläget kommer från Kyiv International Institute of Sociology som publicerade sin undersökning den 30 december 2020.

Det mest sensationella med den var att det parti som vann störst förtroende blev Oppositionsplattformen – För Livet (för enkelhetens skull OFL i forts.) som skulle få 23,1 % av rösterna vid ett val idag. Partiet betraktas och beskrivs som ”pro-ryskt” och drivs till stor del av politiker som tidigare var aktiva i Regionernas Parti. Det vill säga det parti som president Janukovytj tillhörde. Alltså den president som såg sig tvungen att fly till Ryssland då Euromajdan-protesterna i Kiev eskalerat till våldsamheter och oppositionen under kuppliknande former tog över makten i februari 2014. I nuläget har de 44 platser i Verkhovna Rada mot Folkets Tjänare som har 246. Ett val idag skulle alltså kasta om parlamentets sammansättning totalt.

Det har alltså gått snart sju år sedan dess och den västtillvända politik som landet fört sedan dess har alltså lett till att ett s.k. pro-ryskt parti nu ser ut att vara det mest populära. Då ska man också ha i minne att de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk inte tillhör de tillfrågade. Ett val med dessa regioner inkluderade skulle med all sannolikhet ge en ännu större andel av rösterna.

Folkets Tjänare, president Zelenskijs parti, är förvisso tvåa i mätningen med 20,9 % men fick alltså i förra årets val över hälften av rösterna. Nedgången är signifikant men kanske ändå det näst mest sensationella. Partiet har visat en stadig nedgång sista halvåret 2020 och gjorde dåligt ifrån sig i lokalvalen i höstas.

Två partier till ser enligt undersökningen ut att ta sig över spärren på 5 %. Förre presidenten Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet med 14,1 % samt Julia Tymosjenkos Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina som fick stöd av 9,8 % i mätningen. Därefter kommer tre partier som ligger kring spärren på 5 %. Ultranationalisten Oleh Lyasjkos Radikala Partiet, förre premiärministern Groysmans Ukrainsk Strategi samt före detta säkerhetschefen Ihor Smesjkos Styrka och Ära.

Opinionsundersökningen visade också att sittande presidenten Zelenskij vid ett val idag trots allt skulle vinna men OFL:s ledare Jurij Boyko och Petro Porosjenko på tredje plats.

Andra opinionsundersökningar

En sak som Nicolai Petro tar upp (se förra inlägget) är att det för första gången sedan Euromajdan kan skönjas en vikande popularitet för EU. Jag har i ett tidigare inlägg redovisat en opinionsundersökning där detta kläs i siffror, men en liten repetition är på sin plats.

Lite knappt 50 % säger sig i undersökningen vara positiva till ett ukrainskt EU-medlemskap. Detta alltså snart sju år efter att hundratusentals människor vänt upp och ned på halva Kiev för att förmå landets ledning att sätta igång processen för medlemskap. I juni 2014 var det över 60 % som var positiva till EU-medlemskap.

 

En lite omvänd undersökning publicerades i november 2020 av New Europe Center/Open Society. Tusentals personer i de fyra EU-länderna Tyskland, Italien, Polen och Frankrike har fått svara på frågor om sin uppfattning om Ukraina och om de vill att landet ska bli medlemmar i EU och vad de i så fall bör avkrävas.

Undersökningen visar att de flesta associerar Ukraina till i första hand krig och i andra hand immigration, vilket avser det stora antal ukrainare som sökt sig till EU-länder för att ta jobb. Nästan en fjärdedel gör ingen association alls vilket antyder att de inte vet ett skvatt om landet. De flesta associationerna var dock negativa.

En liten majoritet, 55 %, var ändå positiva till ukrainskt EU-medlemskap. Det kan ju noteras att det är en mer positiv hållning än ukrainarnas egna. Däremot är endast 38 % av de tillfrågade EU-medborgarna positiva till ett ukrainskt medlemskap i Nato.

 

En sista undersökning jag tänker nämna här är en som handlar om ukrainarnas värderingar. World Values Survey (WVS) har utförts varje år sedan 1981 och 2020 års rapport publicerades i november. Ukraina har deltagit sedan 1999 och fjolårets resultat finns på denna länk. Noteras bör att svaren samlats in under sommaren 2020 och alltså inte är alldeles färska.

Familjen är den överlägset viktigaste sociala enheten för ukrainaren (för 86 % mycket viktig och 13 % ganska viktig) med arbetet anses mycket viktigt av 40,6 % till skillnad från 1999 då motsvarande siffra var 61 %. Arbetet är mindre viktigt för ukrainarna än för medborgare i andra europeiska länder, noterar rapporten.  Religion är betydligt viktigare än politik framgår det också av undersökningen. Noterbart är också att 23,1 % till och med tycker att religionen alltid har rätt i de fall den står i konflikt med vetenskapen. Detta har dock varit tämligen stabila uppfattningar sedan 1999.

Mer intressanta är kanske svaren på frågan om hur ovillig man är att vara granne till vissa grupper av människor. Personer med alkohol- eller drogproblem är mest oönskade vilket kanske inte är uppseendeväckande. Andelen som är negativa har dock minskat markant. Störst ökning i de negativa svaren uppvisar istället grupperna immigranter; folk som talar främmande språk; folk som tillhör annan ras; ogifta par (!!); samt folk med annan religion än den egna. Till detta kan läggas att 41 % tycker att invandringen måste strikt regleras medan motsvarande siffra 1996 (European Values Survey, EVS) var 17 %.

Ukrainaren vill helst att landet reformeras stegvis medan endast 12 % vill ha förändring genom radikala/revolutionära handlingar.

Foto: Hans Wåhlberg. Minnet av Euromajdan omgärdas av kultstatus. Ett nytt Memorial Museum ska uppföras på toppen av den gata som hette Institutska men nu fått namnet De Himmelska Hundras gata. Trots landets tradition av "revolutioner" är det endast en minoritet som säger sig vilja åstadkomma förändring på det viset.

Av någon anledning, trots att det mesta går snett hela tiden, har andelen som är stolta över sitt land ökat ganska markant sedan 1990-talet. Dessutom anser sig 78 % vara lyckliga vilket är bra mycket större andel än 1996 (European Values Survey) då det endast var 46 %. Siffror som förefaller än märkligare när man betänker att 28,3 % samtidigt säger sig ha ätit dåligt eller inte haft tillräckligt med mat de senaste 12 månaderna; att 26,2 % inte känner sig säkra i sitt eget hem; att 37,5 % har varit tvungna att klara sig utan medicin eller läkarvård det senaste året; samt att 35,8 % hävdar att de inte haft någon inkomst alls. Å andra sidan är ”lyckosiffran” betydligt lägre än Vitrysslands (drygt 88 %) vad det nu kan betyda.

Mest litar (”trust”/har förtroende för) ukrainaren på sin familj (97,1 %) medan endast knappt hälften säger sig ha förtroende för personer med annan nationalitet. De organisationer som ukrainaren hyser störst förtroende för är Armén och religiösa organisationer/samfund (74,3 respektive 72,6 %) medan FN åtnjuter förtroende hos 59,4 % och EU hos 53 %. Förtroendet för miljöorganisationer har gått klart nedåt sedan tidigare mätningar och för polisen är det fortsatt mycket lågt förtroende, bland det lägsta i Europa.

Ännu en lite motsägande uppgift är att endast några få procent har förtroende för landets ledning medan över hälften säger sig inte ha det, oavsett frågans detaljering. Ändå vill hela 42 % öka statens ägarskap av industrier/arbetsplatser medan endast 21 % tycker tvärtom.

Över hälften av ukrainarna är emot abort och 75,2 % är i varierande grad negativa till homosexualitet. Här har dock skett en liten förändring nedåt i båda siffrorna.

En siffra som jag, efter att ha bevittnat ett flertal demonstrationer och gatuprotester under slutet av 2020, blir förvånad över är villigheten att delta i demonstrationer. År 2020 svarar endast 9 % ja medan det år 1999 var 19 %.

Slutligen kan det noteras att förtroendet för demokrati som styrelseform har gått ned från 85,3 % år 2011 till 81,9 % år 2020. Dessutom säger sig 58,3 % vilja ha en stark ledare vilket endast överträffas av Rumäniens 72,6 %.

Slutsatser

De slutsatser som kan dras med anledning av alla dessa undersökningar ska förstås inte bli alltför långtgående. Men en viss fingervisning ger de ändå om läget och stämningen i landet, om de politiska vindarna och det ukrainska folkets åsikter i allmänhet.

Framför allt ger de en bakgrund till Nicolai Petris artikel som jag refererade i förra inlägget. Han gav en bild ur ett perspektiv vi sällan får ta del av i svensk press, om vi får ta del av något över huvud taget om Ukraina.

En sak som Petri behandlade var just relationerna mellan Väst och Ukraina och de uppfattningar om Ukraina som ligger till grund för EU:s och USA:s utrikespolitiska förhållningssätt till landet.

Det förefaller tydligt att det finns en överskattning av det ukrainska folkets vilja att bli medlemmar av EU och Nato. Bilderna från Euromajdan lever sannolikt kvar hos många som ett kvitto på att folket står enat bakom kravet på att göra Ukraina till EU-medlem. De stora folkmassor som tidvis fanns samlade vid torget och den beslutsamhet de visade imponerade sannerligen. På samma sätt som de Trump-anhängare som stormade Capitol Hill för en vecka sedan. Därmed inte sagt att heller de sistnämnda på något vis representerar hela folkets vilja.

Foto: Hans Wåhlberg. Gatuprotesterna är många i Ukraina. Det kan alltså vara lätt att göra misstaget att tolka dem som "folkets vilja". Trots allt vill bara 9 % av befolkningen delta i sådant här.

Bortom kravallstaketen finns en mängd människor som inte har för vana eller vilja att ta till gatuprotester för att göra sina röster hörda (91 % enligt undersökningen ovan). De finns dock alltjämt kvar även när tårgasen klingat av och slagorden ebbat ut. Det faktum att bara halva befolkningen står bakom EU-medlemskapet bör också vara ämne för djupare analys. Något vi sällan får i svensk press men som Nicolai Petri bidragit med från amerikansk horisont.

Foto: Hans Wåhlberg. "Ukraina är EU" hävdas här. Det är inget understatement att säga att de har långt kvar till dess den devisen är sanning.

En annan bekymmersam sak för EU bör vara folkets inställning till mänskliga rättigheter. Dessa sägs ju tillhöra de värden som EU håller så högt bland kraven på nya medlemmar. Undersökningarna ovan visar att det förvisso skett en liten bättring på senare år men att det fortfarande finns mycket av homofobi, främlingsfientlighet och nationalistisk samt religiös fanatism bland folklagren.

Ukraina har förvisso gjort en utfästelse om större fokus på mänskliga rättigheter. Hittills har det dock bara resulterat i att vitryska IT-specialister fått det lättare att få arbetstillstånd i Ukraina. Det skulle ju också kunna ha minst lika mycket att göra med att IT-sektorn växer i landet och att de unga välutbildade ukrainarna flyttat utomlands i stor utsträckning (?). I övrigt är dock bokslutet för 2020 på den här fronten tämligen nedslående.

En konflikt som blossat upp under 2020 är med Ungern. I landets allra västligaste del Transkarpatien bor flera etniska minoriteter men framför allt ungrare. Jag minns min förvåning när jag en påskhelg kom till huvudorten Uzjhorod och konstaterade att alla de utomhusgudstjänster som hölls skedde på ungerska. Den 30 november 2020 utförde ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) en mängd husrannsakningar hos lokala etniska välgörenhetsorganisationer med syfte att hitta bevis mot organisationer som underminerat Ukrainas suveränitet. Aktionen inleddes med anledning av att en ungersk-ukrainsk förening hade avslutat sitt möte med att sjunga både den ungerska och den ukrainska nationalsången. Det här har tänt en gnista av ilska hos den ungerska minoriteten och i grannlandet Ungern som tidigare haft synpunkter på språklagar och regler i regionen. Ungern har nu, förvisso förgäves, försökt förmå Nato att frysa alla samarbeten med Ukraina.

Ett annat exempel på den ukrainska tondövheten för språkfrågans laddning är en lag som nämndes i förra inlägget och som ger böter till det butiksbiträde som inleder en kundkonversation på annat språk än ukrainska. Lagen börjar gälla på lördag 16 januari. Den har förvisso dragits till ukrainska konstitutionsdomstolen efter synpunkter från Venedig-kommissionen (formellt Europeiska kommissionen för demokrati genom lag, rådgivande organ till Europarådet). Just den typen av ”brandutryckningar” är vanligt förekommande när det gäller ukrainska lagar som bryter mot mänskliga rättigheter.

President Zelenskij har också gjort många besvikna genom att fortsätta driva Porosjenkos politik för att göra Ukraina till en ”mono-kulturell och mono-språklig nationalstat”, för att använda ordvalet i Jamestown Foundations årsrapport om Ukraina.

Bland annat just därför har han tappat i popularitet och framför allt därför har det ”pro-ryska” Oppositionsplattformen – För Livet ryckt fram som det just nu största partiet.

Allt detta är något att bita i för analytiker av Ukraina. Kanske är det hög tid att byta approach?

 

Ukraina 2020/2021 - en besvikelse för EU och USA och vice versa?

 

”Put simply, in contrast to all his predecessors, Zelensky had all the instruments of power aligned in his favor, including the support of the West […] all the stars were aligned for the implementation of a rapid-fire pro-West strategy, which the Zelensky’s supporters even referred to as “the turbo-regime.” What could possibly go wrong?”

Så här börjar en mycket intressant artikel av professorn i statsvetenskap Nicolai Petro (University of Rhode Island) i det amerikanska magasinet National Interest. Det är en publikation som vill driva intern utrikespolitisk debatt ur amerikansk synvinkel men enligt den realistiska utrikespolitiska skolan istället för den liberala. De anser generellt att USA misslyckats med sin utrikes- och säkerhetspolitik eftersom amerikanska analytiker i regel har för dålig eller snedvriden information om omvärlden och ”motståndaren”.

I det här fallet handlar det alltså om Ukraina. Hur kan det vara möjligt att det största partiet enligt de senaste opinionsmätningarna är det ”pro-ryska” Oppositionsplattformen – För Livet? I detta land som både EU och USA har lagt ned så mycket tid, energi och pengar på sedan Euromajdan 2014 för att styra/guida det i helt motsatt riktning?

Oppositionsplattformen – För Livet (i forts. OFL för enkelhetens skull) är avläggare till Regionernas Parti som var det parti som backade president Janukovytj under hans styre före februari 2014 då han flydde landet.

Foto: Hans Wåhlberg. Missnöjet med president Zelenskij och den förda politiken tar sig flera uttryck. Ett är mängden gatuprotester och demonstrationer.

Vad har gått fel?

Ja, vad skulle kunna gå fel? I Ukraina är detta en fråga med väldigt många svar. Så väldigt mycket kan ju gå fel och på väldigt många sätt.  

Enligt Nicolai Petro har Zelenskij visat prov på exceptionell politisk inkompetens och en i mångas ögon alltför undergiven hållning inför krav från Väst.

Dessutom har presidenten ägnat tid och energi åt saker som ska tillfredsställa de mest ukrainskt nationalistiska kretsarna. Exempelvis en ny lag som börjar gälla 16 januari och innebär böter för den butiksanställde som inleder en konversation med en kund på annat språk än ukrainska. Förutom att det ställer till det för turismsatsningen i landet är det förstås provocerande för den stora minoritet som har ryska som modersmål, eller för de mindre minoriteterna i sydväst som har ungerska eller rumänska som modersmål (vilket regionalt kan vara en ganska stor andel).

Sådana här åtgärder bidrog till att sätta igång rörelser i Donbass vilket ledde till det lågintensiva krig som nu drar in på sitt sjunde år.

Det drar också ned Ukraina i en härva av småaktigt käbbel istället för att ta tag i de stora frågorna. Dessutom har lagar som den ovanstående inga pluspoäng att ge i EU, om nu Ukraina fortfarande önskar bli medlem.

Det har, enligt Nicolai Petro, också skrämt dem i östra Ukraina som faktiskt röstade på Zelenskij för att slippa just denna typ av lagar. Han formulerar det så här:

”They voted for Zelensky because he promised to end Poroshenko’s efforts to impose the distinct language, culture, and history of Galician Western Ukraine on the rest of the country”.

Petro pekar också på det faktum att landets befolkning börjat reagera mot den mängd utländska rådgivare som nästan svämmar över i ukrainska politiska institutioner. Det har blivit ”genant” för makthavarna, menar Petro. Han hävdar vidare att det ökande antal tillfällen som G7-ambassadörer ingripit för att ändra ukrainska politiska beslut eller utnämningar har bidragit till att göra ”förlusten av den ukrainska suveräniteten till Väst till en het politisk fråga i Ukraina 2021”. Detta inflytande uppenbarar sig i både stort och smått. Petro tar upp följande:

”[…] discouraging  Ukraine from buying Russia’s Covid vaccine; rescinding the Ukrainian government’s October 2020 agreement on cybersecurity and telecommunications with China and replacing Huawei’s equipment with analogues made by Cisco; pressuring Ukraine not to sell its renowned engine manufacturer Motor Sich to Chinese investors; and even putting pressure on churches in other countries to disavow the country’s traditional Orthodox Church, in favor of the Orthodox Church of Ukraine that president Poroshenko set up to help his presidential campaign.”

Naiva uppfattningar om Ukraina

Petro landar i att USA:s politik gentemot Ukraina har varit misslyckad och att mycket beror på att analytikerna har missbedömt eller tonat ned skillnaderna mellan öst och väst och andra ukrainska skiljelinjer, som språk, och att man har trott (hoppats?) att kriget i öst ska ändra befolkningens uppfattning om Ryssland. Det har det förvisso men inte alls i den utsträckning som kanske förväntats. Fortfarande hyser ungefär 40 % av befolkningen positiva känslor för Ryssland. Det är, antyder Petro, svårt att radera ”århundraden av historiska, religiösa och kulturella band med Ryssland”. Det är inte ens önskvärt eller efterfrågat om man ska tyda tecknen.

Från Google och Youtube kommer statistik som visar att ukrainare fortfarande gör sina sökningar i första hand på ryska och att material med kulturellt innehåll hämtas främst från Ryssland. Det har till och med skett en ökning 2020. Detta trots flera ukrainska statliga försök att begränsa och blockera ryskt material på nätet.

Petro avslutar med att sammanfatta Västvärldens dilemma gällande sin politik gentemot Ukraina:

[…] the West is trapped. It cannot abandon its current policy toward Ukraine without appearing to offer Russia an undeserved victory, yet it also cannot continue its current policy because it enhances internal divisions that stoke popular frustration and anger toward the West, the ultimate beneficiary of which would again be Russia.”

Hans eget recept är att ta ett steg tillbaka och låta ukrainarna själva lösa sina interna politiska problem. Den nästan reflexmässiga invändningen att man då skulle lämna spelplanen öppen för Ryssland bemöter han elegant enligt nedan:

”[…] it is high time to trust in the good sense of all Ukrainians, including those who see their Russian cultural heritage as fully compatible with a Ukrainian civic identity. Treating the latter as potential traitors, a “Fifth Column,” as many Ukrainian and Western officials are, sadly, still wont to do, can only undermine their sense of attachment to Ukraine, to the point that no amount of Western support will suffice to restore it.”

Det är sällan man ser en så insiktsfull och balanserad artikel om Ukraina och jag får känslan av att om en svensk forskare skulle skrivit den hade denne troligen blivit uppsatt på Patrik Oksanens svarta lista och figurerat i nästa SvD-ledare som ”Kremls nyttiga idiot” eller liknande. Men i USA är det trots allt möjligt att föra in olika perspektiv angående Ukraina. Än så länge åtminstone.

... fortsättning följer...

I mitt nästa inlägg följer jag upp detta och ger då lite mer av statistiska uppgifter som backar upp vad som här har sagts.

Patrik Oksanens ”fria värld”

Nu är han igång igen, Patrik Oksanen. I en ledare i SvD kallar han personer som KG Hammar, Gudrun Schyman, Sven Hirdman och Janine OKeeffe för ”nyttiga idioter” och i rubriksättningen påstås att de ”lånar ut sina namn till Kreml”. Hammar är före detta ärkebiskop, Schyman före detta partiledare för Vänsterpartiet, Sven Hirdman före detta toppdiplomat och OKeeffe är miljöpartist och aktiv i Greta Thunbergs Fridays for Future.

Anklagelsen är helt befängd men bottnar i att dessa personer, utan att ha speciellt många gemensamma nämnare i övrigt, deltar i en web-konferens, med start igår, arrangerat av Folk & Fred med bland annat programpunkten ”Vilka hot finns det mot Sverige”. Oksanen kallar det en ”trollkonferens” och namnger ett antal deltagare som han med metoden guilt-by-association eller insinuationer försöker knyta till Kreml. Organisationen Folk och Fred kallar han helt grundlöst för ”Kremlvänner”.

Det som stör honom mest är att konferensen äger rum ungefär samtidigt med Folk och Försvars betydligt mer resursstarka rikskonferens som öppnat idag. Han går till och med så långt att han påstår att organisationen Folk och Fred skulle ha bildats enkom för att ”störa just Folk och Försvars rikskonferens”. Det är en ful omskrivning av det syfte som Folk och Fred öppet anger på sin hemsida:

”Nätverket Folk och Fred har som syfte att arrangera återkommande folkliga möten i Sälen i samband med mötet Folk och Försvar samt folkbildning och aktioner i frågor av brett gemensamt intresse.”

Oksanen skulle lika gärna kunna klaga över att det finns en mångfald av organisationer som väljer att hålla konferenser, seminarier och föreläsningar under Almedalsveckan i Visby varje år. Självfallet är det en strategi som används för att få maximal medial uppmärksamhet och för att passa på när frågorna och fred och säkerhet debatteras, vilket inte är särdeles ofta.

Men Oksanen och många andra som får göra sina röster hörda på Folk och Försvars rikskonferens och även annars har stora resurser till sitt förfogande att driva sin åsikt vill uppenbarligen inte ha någon debatt. Det vill säga det som Oksanen kallar att ”störa”. Hur ska man annars tolka detta envisa nedsvärtande av alla personer som har åsikter som avviker från Oksanens?

Det är nämligen inte första gången han ger sig på freds- och miljörörelsen. Förra gången var för nästan två år sedan och då namngav han även mig i sin ledare i tidningen Hela Hälsingland. Någon saklig kritik gav han inte utan nämnde bara namnet så att säga i förbifarten. Det är den metod han använder. Jag skrev då en kommentar på denna blogg.

Nu har Oksanen tutat samma toner i megafonen i flera år men tilldelats en större sådan i och med att han blivit ledarskribent i SvD, en av Sveriges största tidningar. Det är mycket olyckligt.

En fri värld med en fri debatt?

Det är ingen hemlighet att Patrik Oksanen är knuten till det som kallas Fri Värld, en tankesmedja som finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv och ironiskt nog har som uttalat syfte att ”stimulera och bredda den utrikespolitiska debatten”. Trots detta gör den allt för att skjuta alla debattörer som har andra åsikter än de själva i sank.

En fri värld brukar traditionellt karaktäriseras av åsiktsfrihet, tryckfrihet, organisationsfrihet och en fri debatt samt att en hyfsat mångskiftande palett av partier och åsiktsriktningar finns att välja mellan i fria val. Det är liksom hela idén med den valfrihet som i alla andra sammanhang brukar hållas helig av liberaler men av någon anledning inte just när det gäller säkerhetspolitik. Om nu Fri Värld ser sig som liberala? Men det har i vart fall ett temaområde, av totalt tre, som går under benämningen ”hot mot den liberala demokratin”.

Ett sådant hot är naturligtvis att kväva all seriös debatt om vad säkerhetspolitiken ska innehålla och att med fula mediala knep försöka desavouera all opposition till dess egna hållning. Folk och Fred vill bevara alliansfriheten och stärka civilförsvaret, stoppa kapprustningen samt inkludera andra hot än militära i det säkerhetspolitiska samtalet. Bland annat pandemier och klimatförändringar. Ska det nu vara Kremls hållning? Nej givetvis inte.

Däremot är USA och Nato klart intresserade av att Sverige skärper sin fiendskap till Ryssland och därmed involveras i den retoriska kamp som supermakterna för i en allt mer farligt uppskruvad ton.

Oksanen lånar bekymmerslöst sitt namn till USA och Nato

Jag lånar inte gärna Oksanens retorik men i det här fallet är det befogat. Det är nämligen inte heller någon hemlighet att Fri Värld har klara kopplingar till den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council (AC). Det som Oksanen nu i SvD uttrycker kan ses som ett litet koncentrat av det som tidigare Martin Kragh har producerat samt det Henrik Sundbom skrev i ett kapitel i AC:s publikation ”Kremlins Trojan Horses 3.0”, publicerad i december 2018. Något jag då också kommenterade på denna blogg.

Det är samma typ av insinuationer, delvis helt desamma, och delvis samma personer som angrips. Tanken är förstås att droppen ska urholka stenen.

Det är nämligen inte heller någon hemlighet vad Atlantic Councils syfte är. Ett projekt som har band till AC är bland andra FutureNato som också är sponsrat av just Nato men också bland andra Raytheon, en av världens ledande tillverkare och leverantörer av robotvapen.

AC har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet”.

Formellt sett är AC fristående från stater och Nato men kopplingarna, inte bara finansiellt, är betydligt fler än ovan nämnda. De finansieras också av många företag inom vapen- och säkerhetsbranscher samt stater som i synnerhet Storbritannien och Förenade Arabemiraten. Men även Sverige som sedan 2013 ger minst 100 tusen USD varje år till tankesmedjan för att de ska förse regeringen med analysmaterial (!). Jag vet inte vilken typ av material detta handlar om men en del av det AC publicerar görs i uppenbart syfte att påverka den svenska opinionen i frågan om Nato-medlemskap.

Fri Värld har som ett av tre temaområden ”säkerheten vid Östersjön” och är öppna med att de ser ett svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna.

Det står dem, inklusive Patrik Oksanen, givetvis helt fritt att tycka. Men det MÅSTE också, om vi ska anse oss leva i en fri värld, visas respekt för att en del har en annan åsikt. Själv håller jag exempelvis inte med Folk och Fred bland annat på punkten att nedrustning är bästa alternativet till Nato-medlemskap. Men när personangreppen ersätter den sakliga argumentationen så befinner vi oss på ett sluttande plan. Jag börjar själv känna obehag inför att lägga ut inlägg som denna på min blogg. Blir jag uthängd av Oksanen i nästa SvD-ledare med någon insinuation som jag inte har resurser att bemöta effektivt?

Det är också betänkligt att stärkta säkerhetspolitiska band till USA med självklarhet ses som så bekymmersfri. Just när den sittande presidenten Trump i princip uppmanat till stormning av folkrepresentationens hus och när talmannen Nancy Pelosi försökt ta ifrån honom avfyringskoderna till kärnvapnen.