Dags att diskutera basinkomst på allvar!

 

I dagarna har arbetsrätten diskuterats i långa sittningar av arbetsmarknadens parter och regeringen aviserar en lagändring om inga nöjaktiga överenskommelser kommer ut av deras förhandlingar. Socialdemokraterna sitter i knipa då valet är att svika gamla ideal och montera ned flera decenniers fackliga framgångar, eller att backa från överenskommelser med stödpartierna Centern och Liberalerna. Vänsterpartiet hotar att fälla regeringen om de inte blir nöjda med utgången av det hela.

Miljöpartiet har hållit låg profil däremot. Själv tänker jag att det vore ett gyllene läge att resa frågan om basinkomst på allvar.

Nu har ju inte Mp tagit i frågan på senare år medan exempelvis Birger Schlaug, numera fristående grön debattör men en av grundarna av Mp, genom alla år har försökt lyfta basinkomst som en lösning för det moderna samhället.

I sin bok ”Vad ska vi ha samhället till?” resonerar han om saken och argumenterar på ett sätt som enligt min mening tangerar problematiken med anställningstryggheten. Jag tar hjälp av honom med ett par citat:

”I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetssystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Ersättningar baserades på det lönearbete man förväntades ha […] Och det är klart, de flesta hade lönearbete. Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet.”

När jobben började försvinna kom tumskruvarna fram. Socialdemokraterna har försökt med konstgjord andning att ”skapa jobb” eller framkalla dem med att upprepa mantran som att ”trygga rätten till arbete”. Moderaterna lanserade arbetslinjen och övriga borgerliga partier (och till stor del S) har hängt med.

”Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns […] Alla ska fan i mig lönearbeta”, som Schlaug skriver i sin bok. Han påminner också om att Försäkringskassan t.o.m. gav ut en broschyr med namnet ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Den som hamnar utanför tvingas hugga sig fram i en snårskog av bidrag och stöd för att alls klara livhanken. När det gäller just sjuka (såväl psykiskt som fysiskt) handlar det också om människor som har sämst förutsättningar att sätta sig in i systemen och driva sin sak effektivt och energiskt. Schlaug sätter fingret på problematiken:

”Bidragssystemet är komplext och ogenomträngligt. Det omfattar idag närmare 50 olika förmånsslag som kräver administration, sårbar datakraft och kontrollsystem. Det har blivit något av en klass-, kontakt- och språkfråga i vilken omfattning den enskilde har möjlighet att sätta sig in i vad som gäller.”

Under den senast gångna veckan har SvT Nyheter kört en serie med inslag om bidragsfusk. Systemet uppmuntrar till sådant vilket förstås också gäller alla avdrag som kan göras.

 

Det moderna samhället kräver basinkomst?

”Samhället såg verkligen ut på ett helt annat sätt i början av 70-talet än det gör idag”, hävdar Schlaug vidare, och vem kan säga emot detta?

Hur länge ska vi ”skapa arbete” när utvecklingen går mot allt mer av effektivisering, robotisering, automatisering och datorisering? Sanningen är ju att det inte lyckas särskilt väl redan idag, eller igår. Även olika avdragssystem är också sätt att ge konstgjord andning åt systemet med arbetslinjen. RUT- och ROT-avdrag är väl de allra främsta exemplen.

Alternativet skulle ju kunna vara att rensa i bidrags- och avdragsdjungeln och plocka in skattekronorna till en form av basinkomst som var och en kan leva drägligt på. En nivå som på intet sätt ger ett lyxliv men räcker till det mest basala, det vill säga, i stort sett, en bostad och livsmedel.

”Vi kommer att studera, lönearbeta, studera igen, byta jobb, vara arbetslösa, jobba deltid, vara egenföretagare, studera i en enda kreativ och/eller orolig röra”, skriver Schlaug, och tillägger: ”Många kommer aldrig att ha en något så när fast fot på arbetsmarknaden. Vi ser redan nu ett prekariat växa fram. Människor utan fast inkomst som vare sig kan få hyreskontrakt eller banklån.”

Det för mig åter till frågan om anställningstryggheten. Det finns en poäng i att arbetsmarknaden idag ser helt annorlunda ut än för femtio år sedan och att mer flexibla anställningsformer behövs. De finns ju dessutom redan idag. Titta på Arbetsförmedlingens platsbank. Snart är kanske merparten arbeten som erbjuds deltid i olika former. Ett jobb jag ser annonseras gäller 8 timmar i veckan, andra handlar om läxhjälp och är kanske en eller två timmar i veckan för en enskild elev. Inget att leva på således och inget alternativ till exempelvis A-kassa. Men som komplement till en basinkomst skulle dessa jobb kunna räcka mer än väl. Anställningstryggheten skulle inte längre vara en fråga om överlevnad. Det skulle frikoppla tänkandet för arbetsmarknadens parter och möjliggöra kompromisser som med dagens system för den ena eller andra parten är oacceptabla.

Jag tänker lite högt här. Ofta avkrävs man ett facit och en helt färdig plan för implementerandet och nivån på en basinkomst, eller medborgarlön som det ibland kallas. Problemet är att det inte förekommit någon seriös debatt i vilken kloka och väl avvägda gissningar har kunnat leda fram till en bra plan. Därför är det dags att börja sätta igång en sådan snarast. Borgerliga partier har oftast varit mycket snabba att avfärda frågan som orealistisk. Jag skulle vilja vända på det och säga att det är orealistiskt att tänka sig att ALLA ska jobba heltid hela tiden och att fortsätta med komplicerade stödsystem och åtgärdspaket för att ”sysselsätta” människor till varje pris. Med Schlaugs ord:

”Dagens trygghetssystem med all sin byråkrati och alla sina revor som lappats och lagats allt efter vilken politisk regim som för tillfället styrt, borde ersättas.”

 

Dags att diskutera basinkomst på allvar

Det är inte någon enkel reform att införa. Detta erkänner även Schlaug i nämnda bok. Det kräver ett antal vändor av utredningar och tester, men jag vill mena att det är den rimligaste lösningen på den problematik som nu dels plågar politiker, fackföreningsfolk och arbetsgivare, samt inte minst dem som står utanför arbetsmarknaden och har svårt att ta sig in i den, eller små förutsättningar att lyckas alls.

Det vill säga ett byte: anställningstrygghet (till viss gräns) mot basinkomst.

En basinkomst skulle säkra överlevnaden utan alltför mycket krångel. Och den som fortfarande har ambition, vilja och förmåga att skapa sig ett liv med högre levnadsstandard än det basala kommer givetvis att vara fria att göra så, genom att jobba mer och till höga löner. Det är helt enkelt inte sant att alla kommer att nöja sig med basinkomsten. Väldigt många kommer ändå att vilja jobba in mer pengar, åtminstone under längre perioder.

Det är svårt att se vilka som blir förlorare även om det inte kan uteslutas att sådana kommer att finnas. Men sannolikt betydligt färre än med dagens spruckna system.

Det är alltså tid att nu börja diskutera saken på allvar. Vad säger exempelvis Miljöpartiet?

Hög tid för utredning om basinkomst

”Allt färre kan producera allt mer. Det är hög tid att börja dra politiska slutsatser av detta förhållande. En arbetslinje utan arbeten, i tillräcklig mängd, hotar att urarta till disciplineringsinstrument”

(Ur Motion 2012/13:Sf348 Annika Lillemets, Valter Mutt, Lotta Hedström, Miljöpartiet)

Midsommarhelgen har just regnat bort och det mediala intresset för den miljöpartistiska kongressen börjar så smått klinga av. Det som noterats flitigast har (som vanligt är jag nästan böjd att säga) hur kongressen röstat emot partiledningen i ett antal frågor. Även luttrade politiska kommentatorer har fortfarande inte riktigt greppat Miljöpartiets decentraliserade beslutsprocesser och förvånas varje gång över hur partistyrelsen får kompromissa eller böja sig för kongressbeslut som en mångfald av röster bidragit till att formulera. En ordning som säkerligen får socialdemokratiska och moderata partistyrelsemedlemmar att drömma mardrömmar. Än så länge avviker Miljöpartiet ganska väsentligt från de centralstyrda föreställningar som framför allt S och M ägnar sig åt där partipiskan viner över de oppositionellas huvuden.

Det är emellertid framför allt ett beslut som togs på Mp-kongressen jag vill lyfta fram som alldeles särskilt viktigt; att verka för en statlig utredning av basinkomst. Någon majoritet för förslag att införa basinkomst finns inte ens på Miljöpartiets kongress och än mindre i riksdagen men däremot borde en rejäl utredning av möjliga former för basinkomst och av konsekvenserna av ett införande av dessa kunna vinna gehör. Det borde i alla fall vara så. Det är nu i ännu högre grad ”hög tid” att dra politiska slutsatser av arbetsmarknadsutvecklingen än det var när Mp-motionen som jag citerade i inledningen formulerades.

Både Moderater och Socialdemokrater gillar att tala i stora ord om hur de ska ”skapa jobb” och vad som är jobbskapande. Låga löner, osäkra anställningsformer, utbildning, infrastruktursatsningar, lärlingssystem etc etc har diskuterats. Alltmedan alliansregeringens Fas 3 fasas ut till förmån för Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti för unga och en ”jobbagenda” där utbildning ska säkra tillgång till ”framtidens jobb” och göra den svenska arbetslösheten till EU:s minsta år 2020. Historien visar dock att det är notoriskt svårt för samtidens politiker att förutse framtidens jobb. Samtidigt skapas också mängder av varianter av konstruerade jobbformer som mest syftar till att hålla arbetslöshetssiffrorna nere och att ge intryck av handlingskraftig arbetsmarknadspolitik. ”Ni låtsas skapa jobb och vi låtsas att vi söker dem”, som Guy Standing skämtsamt formulerat det.

Under tiden löper utvecklingen vidare mot allt fler investeringar i kapital snarare än i produktion, mot alltmer datorisering och automatisering och mot ökande löneklyftor och ökad segregation. Tendenser som arbetar emot politikernas drömmar om jobbskapande åtgärder och full sysselsättning.

Samtidigt som det verkligen finns en hel del nyttiga arbeten som behöver utföras för att åstadkomma ett hållbarare Sverige och i förlängningen värld. Det är ingen enkel ekvation som ska ställas upp vilket onekligen talar för en väl genomarbetad utredning som går igenom forskning, teorier och empiri inom området basinkomst eller medborgarlön som det ibland kallas. Någon sådan bred, strukturerad och komplett sammanställning har mig veterligen inte gjorts. Vilket sannerligen inte betyder att material saknas. 

Organisationen BIEN (Basic Income Earth Network) har sedan många år tillbaka samlat akademiska och politiska argument för basinkomst och har på sin hemsida en stor mängd material att ta del av.

Simon Birnbaum vid Stockholms Universitet har bidragit med argumentation i politiskt filosofiska termer. Han lyfter i sin tur, i boken Basic Income Reconsidered – Social Justice, Liberalism and the Demands of Equality, fram välargumenterade debattörer för basinkomst som Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, James Buchanan, James Tobin och ingen mindre än Milton Friedman. Därmed avfärdar han mainstream-argumentet om virrpannor i basinkomstdebatten.

Empiriskt material finns att hämta ifrån så skilda platser som Indien, Kanada, Alaska, Brasilien och Namibia. Utvärderingar som gjorts visar att folk jobbar mer, inte mindre som kritiker brukar hävda, som resultat av medborgarlönens införande och att det fått fattigdomen och dess följdproblem att mildras.

Schweiz har folkomröstat om basinkomst. I Latinamerika finns färdiga lagförslag formulerade av Parlamento Latino (ungefär motsvarande EU-parlamentet) redo att införas i de 23 medlemsländerna. I Storbritannien har den förra tory-ledda (!) koalitionen utrett frågan och kommit fram till att femtioen olika sociala förmåner skulle kunna slås samman till endast två, ”allmän arbetskredit” och ”allmän livskredit”. I Finland växer stödet för basinkomst och den nya regeringen (utan De Gröna!) är nu på väg att testa idén.

Det är inte längre bara från röd-grönt håll tankar om basinkomst nu debatteras och utreds eller testas. Här i Sverige är vi dock än så länge djupt nedsjunkna i arbetslinjens dyiga vatten tycks det.

Guy Standing är den nu kanske mest kände förespråkaren för basinkomst. Han som lanserat begreppet prekariatet, den växande arbetsstyrka som pendlar mellan låglönejobb utan anställningstrygghet och arbetslöshet. Hans argumentation kommer från vänster och betonar omfördelningen av trygghet och kapital. En stor del av de vidgade inkomstklyftorna i rika länder är de stigande inkomsterna av kapital. Att investera i pengar har blivit oerhört mycket lönsammare (och ger snabbare avkastning) än att investera i produktion. En utveckling som så sakteliga vevades igång redan på 1970-talet men som accelererat genom decennierna sedan dess. Warren Buffet, en av världens rikaste män, har själv uttryckt detta som att en klasskamp pågått i 20 år och ”min klass vann”. De senare decenniernas globalisering och teknologiska utveckling har varit förödande för västvärldens arbetsmarknader, menar bland andra f.d. chefen för världens största obligationsfond Pimco, Bill Gross. Värdet som skapas i näringslivet går alltmer till vinster och allt mindre till löner. Här finns kanske också en del av svaret på frågan om eventuell finansiering av en basinkomstreform? Detta behöver jag för övrigt inte hämta från Vänsterpartiets programförklaringar utan finns att läsa i Svd-journalisten Andreas Cervenkas artikelsammanställning Vad är pengar? 

Men det finns också god argumentation som bör attrahera även dem med liberala åsikter. I dagens Svd resonerar Mari Lindman (fil dr i filosofi vid Åbo Akademi) i en understreckare med titeln ”Imorgon kan framtidens jobb vara ett minne blott” kring it-entreprenören Martin Fords bok Rise of the robots: Technology and the threat of a jobless future. Ford tecknar en pessimistisk bild av möjligheterna för våra ”jobbskapande” politiker. Automatiseringen går inte att utbilda bort, menar han, och förordar istället alternativa lösningar och föreslår basinkomst. Han framhåller att det skulle möjliggöra entreprenörskapet snarare än kväva det som många kritiker av basinkomst hävdar. Han utmanar också myten om att automatisering skulle frigöra människor från monotona sysslor och därmed ge dessa chansen att ägna sig åt välbetalda yrken. Automatiseringen tillsammans med vinstintressen skapar istället polarisering mellan de som har jobb och de som saknar ett, menar han. Marknadsekonomin driver ständigt på produktivitetsökningen men skapar samtidigt en systemkris. ”Vem ska köpa de varor som en alltmer effektiv produktion skapar?”, är hans relevanta fråga. Den rikaste procentens lyxkonsumtion klarar inte ensamt av att hålla systemet igång.

Lindman kommenterar också en artikel i New York Times (29/5) som beskriver uppkomsten av fiktiva företag, ”statsfinansierade potemkinföretag”, som är tänkta att sysselsätta långtidsarbetslösa med något som ”påminner om lönearbete”. En absurditet som illustrerar vad Standing menar med sitt ovan citerade skämt om låtsasjobb.

Det är väl ingen som menar att ett införande av basinkomst är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd som låter sig göras över en natt. Det finns säkerligen ett antal olika problematiska konsekvenser som behöver dryftas och funderas över. Men det är inte alls säkert att de är desamma som den slentrianmässiga kritiken av medborgarlönen oftast tar upp. En grundlig utredning skulle kunna bringa klarhet. Det är hög tid för en sådan.

Problemet med arbetssökande som nekar jobb (???)

Nyligen lanserade Arbetsmarknadsdepartementet (med Ullenhag i spetsen) ett förslag som skull höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds. Indragning av etableringsersättningen är piskan som ska användas har regeringen tänkt. På samma sätt har A-kasseersättningen använts för att sätta press på alla de där latmaskarna som tackar nej till jobb som erbjuds. 

Det förefaller alltså vara ett stort problem det här med att människor nekar att ta alla de jobb som regnar över dem som manna från himlen. Det har dock, mig veterligen, aldrig backats upp med siffror som åskådliggör problemets omfattning. Nyfiken börjar då leta bland Arbetsförmedlingens och SCB:s statistikdatabaser men hittar ingenting användbart. Skickar då ett mejl till Arbetsförmedlingens enhet för statistik för att få råd var siffror över detta problem kan hittas. Jag kommer dock inte att få svar på frågan. 

Den som anstränger sig med att läsa den 50 sidor långa DS som regeringen författat om förslaget finner nämligen att den främsta källan vari behovet av förändringar spårats förefaller vara Statskontorets rapport 2012:22 (Etableringen av nyanlända – En uppföljning av myndigheternas genomförande av etableringsreformen). Av denna rapport framgår att Arbetsförmedlingen (Af hädanefter) inte för några uppgifter om i vilken utsträckning nyanlända nekar erbjudna jobb. Mina frågor om statistik fick här alltså sitt enkla svar. Det finns ingen.

Så vad är det då som föranleder regeringen att vidta åtgärder för att stävja detta outforskade ”problem”? Ja, hänvisningen till Statskontorets rapport är intressant för den innehåller en mängd observationer rörande den etableringsreform som genomfördes för att påskynda nyanlända invandrares etablering i arbets- och samhällslivet och som trädde i kraft 1 december 2010.

 

Statskontorets observationer

Etableringsreformen brottas med en mängd problem framgår det av Statskontorets rapport. En liten sammanfattning:

·         En enkät med arbetsförmedlare vid Af visar att dessa anser sig ha bristfälligt stöd från chefer och bristande IT-stöd. Arbetsbelastningen betungande.

·         Omfattande administrativt arbete för alla berörda vid den månatliga redovisningen av etableringsersättningen. Tar fokus från insatser för etablering i arbetslivet.

·         Migrationsverkets kompetenskartläggning är otillräcklig.

·         Leverantörer av tjänst som etableringslotsar lockar nyanlända med löften om datorer och annat för att få dem att byta lots (valfrihet och marknadsprinciper/min anm). Lotsarnas verkliga kompetens kan alltså ifrågasättas. Många nyanlända har svårt att förstå syftet med en etableringslots.

·         Etableringsplaner för nyanlända utarbetas under tidspress och blir därför ofta oklara och bristfälliga.

·         Svårigheter att matcha arbetsmarknadsperspektivet med tillgången på bostäder. Där lediga bostäder finns är det ont om jobb och tvärtom.

Av allt detta har alltså regeringen valt att ta till sig Statskontorets förslag om ekonomiska sanktioner mot nyanlända som nekar jobberbjudanden. Kanske det av Statskontorets förslag som är minst styrkt av faktabaserat material. Det framgår inte vilken empirisk grund som använts för att komma fram till detta sanktionsbehov utan motivera istället på principiella grunder. Att möjligheten finns att neka strider mot syften med reformen, påpekar de. Inte heller har någon konsekvensutredning av förslaget gjorts. Det bygger alltså i hög grad på misstankar, misstro och principiella resonemang.

Detta har regeringen valt att ta fasta på.

Ett alternativ, menar jag, hade varit att ge Af uppdraget att föra statistik över dessa nekade jobbtillfällen, vänta med sanktionsbestämmelserna och istället ta itu med problem som är baserade på dokumenterade empiriska observationer och faktauppgifter.

Diskriminering är en realitet

I det verkliga livet är det ju snarare så, avseende de nyanlända invandrarna, att de jobb som erbjuds är lätt räknade. Det finns ett otal studier och undersökningar genomförda både internationellt och här i Sverige som visar både löne- och arbetslöshetsskillnader som knappast kan förklaras på andra sätt än med diskriminering. Utländska namn ger sämre chans att bli kallad till intervju. Senast påvisat av Rickard Carlsson vid Lunds Universitet.

Det här är sådana frågor som den s.k. integrationsministern Erik Ullenhag bör lägga sitt största krut på, vilket också påpekas i ett utmärkt inlägg på Jusekbloggen.  

Piskan slickar kanske fel ryggar?

I den DS regeringen författat om förslaget finns också inbakat ett förslag att slopa den SFI-bonus som infördes 2010. Denna ”prestationsbaserade stimulansersättning” infördes för att nyanlända invandrare skulle lockas att lära sig svenska snabbare men har visat sig vara totalt verkningslös. Ersättningen infördes trots att IFAU:s försöksverksamhet visat just att den sannolikt skulle bli just detta, verkningslös. 

En illa underbyggd åtgärd ersätts här alltså med en annan.

Att med piska och morot försöka få nyanlända invandrare att lära sig svenska och skaffa sig jobb är metoder som bygger på en misstro till människors egna viljor och drivkrafter. Under ytan finns fördomsfulla tankar om den lata invandraren som skor sig på den av hårt arbetande skattebetalares uppbyggda svenska välfärdssystem. Åsikter som vi annars brukar återfinna hos Sverigedemokraterna.

När åtgärderna riktas på ovanstående sätt normaliseras dessa åsikter och de verkliga problemen hamnar i skymundan. Vad gör regeringen åt arbetsgivare som sorterar bort arbetssökande invandrare? Vad gör regeringen åt fastighetsägare som sorterar bort bostadssökande invandrare och minoriteter? Vad gör regeringen åt segregationsproblematiken? Etc, etc...

Jo, piskan viner, men kanske inte över ryggarna på rätt målgrupp?