fredag 2 juli 2021

Har Ukraina haft planer på att tvinga ned belarusiskt plan redan förra sommaren?

 

Det blev stor skandal och internationell uppståndelse kring den belarusiska aktionen mot ett Ryanair-plan som tvingades ned till Minsk för att ge belarusiska myndigheter möjlighet att arrestera den Lukasjenko-kritiske journalisten Roman Protasevitj som de anklagat för ”terrorverksamhet”. Det ledde till skärpta sanktioner mot Belarus från USA och EU.

Samtidigt har en delikat affär med liknande ingredienser legat och bubblat i Ukraina, den s.k. Wagner-skandalen. En affär som är ganska illa känd i Sverige men rört upp stora rubriker i Ukraina.

Det delikata med den är att det handlar om ett försök att fånga misshagliga ryska legosoldater genom att tvinga ett plan att landa i Kiev. Det har under en längre tid varit debatterat huruvida en sådan plan verkligen existerat på riktigt men under tiden vi firade midsommar i Sverige erkände ukrainske presidenten Zelenskij att den faktiskt funnits men att den initierats av främmande makt.

Eftersom affären är mindre känd i Sverige krävs en liten sammanfattning vad det handlar om.


Den s.k. Wagner-skandalen

I slutet av förra året hävdade förre ukrainske presidenten Porosjenko att han 2018 ska ha initierat en specialoperation för att fånga ett antal legosoldater som antogs ha deltagit på utbrytarrepublikernas sida i kriget i Donbass. Det handlade om totalt 33 legosoldater tillhörande det ryskägda militär/säkerhetsföretaget Wagner Group. Ett företag liknande de amerikanska företag som anlitats av USA i Irak, Afghanistan, Somalia och Kuwait och som är del av en generell trend för krigföring genom legosoldater anställda av s.k. PMCs. Porosjenko hävdade att de nuvarande ukrainska politiska makthavarna saboterat operationen som gått ut på att tvinga ned ett plan med legosoldaterna ombord till Kiev för att där kunna göra arresteringarna. De 33 legosoldaterna, varav en del antogs ha haft del i nedskjutningen av Malaysian Airlines flight nr 17 (17 juli 2014), gick emellertid aldrig på det plan från Minsk till Istanbul som det var tänkt. Istället arresterades de av Belarusisk polis i Minsk den 29 juli 2020 och utvisades sedan till Ryssland.

Kontroverserna kring detta handlade i Ukraina om främst två saker. Den ena drevs av den nuvarande politiska eliten som hävdade att hela historien var rysk desinformation för att kompromettera Ukraina. President Zelenskijs stabschef Andriy Yermak och senare presidenten själv hävdade detta och kritiserade starkt de ukrainare som ”spred desinformation” om någon form av ukrainsk specialoperation.

Andra politiska krafter hävdade istället specialoperationen faktiskt hade planerats men att Zelenskij och hans stab saboterat den. Militär-journalisten Jurij Butusov anklagade öppet, via sin sajt censor.net, bland andra Yermak för förräderi och för att ha saboterat aktionen för att inte störa relationerna till Moskva.

En del indicier antyder också att det finns substans i anklagelserna mot presidentens administration. Ett förslag från försvarsministeriets chef Vasyl Burba att använda polygraf-tester på Andriy Yermak och andra inblandade avstyrdes av president Zelenskij som också snart avskedade förslagsställaren Burba genom ett dekret. Dessutom finns uppgifter om att Zelenskij senarelagt datumet för operationen och därmed gett möjlighet för Belarus att utlämna lego-soldaterna till Moskva.

Hela historien ska, enligt bland andra tankesmedjan Jamestown Foundation, ha visat dels hur beroende den belarusiska regimen är av Ryssland, men framför allt splittringen inom den ukrainska politiska eliten som gått så långt att den lett till att alla medel används för att skada motparter, inklusive ärenden av nationellt säkerhetsintresse. Dessutom att, om det nu är sant att operationen misslyckades eftersom information om den läckt till Belarus, rysk infiltration i Ukraina inte har kunnat hejdas av ukrainsk säkerhetstjänst.


Zelenskijs Interfax-intervju reser nya frågor

Denna specialoperation har alltså hela tiden förnekats av president Zelenskij. Därför slog hans intervju den 26 juni med tv-kanalen 1+1 ned som en bomb. I den erkände Zelenskij att en plan att arrestera legoknektar tillhörande Wagner Group funnits men att den inte planerats av Ukraina. Lite kryptiskt sa han så här, översatt av Kyiv Post:

“It was surely not our operation. This operation was a brainchild of, shall we say, other countries.”

Enligt Kyiv Post har det spekulerats att ukrainsk säkerhetstjänst ska ha varit inblandad men att de möjligen fått support av turkiska och amerikanska kollegor, samt att planen gått ut på att fejka ett nödläge på planet och tvinga det att stiga ned i Kiev.

Intressantast ändå är nästan att Zelenskij i intervjun också jämförde operationen med den belarusiska arresteringen av journalisten Protasevitj den 23 maj då ett Ryanair-plan tvingades ned till Minsk. Enligt Zelenskij kunde Ukraina, om Wagner-operationen lyckats, ha fått känna på samma internationella fördömanden som Belarus.

Enligt KyivPost ska Zelenskij ha sagt följande:

”The fact that Ukraine was being lured hard into this issue is true. And regarding the fact that this did not happen… thank God, we acted at our own discretion.”

De här uttalandena kan betyda att Zelenskij är rädd för att hela saken ska explodera i ansiktet på honom och ta udden av alla sanktioner och fördömanden mot Lukasjenkos Belarus som gjorde en nästan identisk operation i Minsk den 23 maj.

Fortfarande snurrar flera frågor i luften. Var Lukasjenkos arrestering av Protasevitj en aktion avsiktligt lik den misslyckade Wagner-planen, med tanken att internationella fördömande inte skulle bli så starka eftersom Ukraina, USA och Turkiet planerat en liknande aktion för ett år sedan? En annan fråga är om han fått information om Wagner-planen av ukrainska presidentkällor eller av egen eller rysk säkerhetstjänst? Ytterligare en fråga är om säkerhetstjänster överlag inlett en trend med nedtvingade plan för att få tag i personer man önskar arrestera? Får vi se en våg av ”kapningar” i ny tappning framöver?

Ytterligare en fråga är om grävande journalister i väst kommer att försöka sprida ljus över Wagner-skandalens alla hemligheter? Som det varit hittills tycks den stora skandalen vara att operationen misslyckats och eventuellt avslöjats av ukrainska presidentkällor. Däremot inte själva förfarandet att tvinga ned flygplan under falska förespeglingar om nödsituationer. Det som, med all rätt, sågs som en sådan präktig skandal när det skedde i Minsk den 23 maj.


fredag 18 juni 2021

Ukraina i Nato den brännande frågan som utgör ”den röda linjen”

 I mina senaste två inlägg har jag spekulerat lite kring Ukrainas förhållande till USA och Nato. Jag tycker mig spåra en viss tveksamhet och återhållsamhet med frispråkiga löften från både USA och Nato angående just medlemskap i den sistnämnda alliansen.

Ukraina trycker just nu på ivrigt, för att inte säga påstridigt. I ett uttalande den 14 juni har president Zelenskij ”krävt” ett ”ja eller nej” från USA:s president Joe Biden angående att ge Ukraina grönt ljus för en plan (MAP) att bli medlemmar av Nato. Nu är väl kanske inte Biden den rätte att pressa på besked just i den frågan även om han lär ha stort inflytande över den. Men den oerfarne före detta komikern Zelenskij skjuter vilt omkring sig just nu. Möjligen är han pressad av interna krafter?

Möjligen är också president Biden pressad. Inte minst genom Kremls klargörande efter toppmötet Biden-Putin i Genéve nyligen att ett medlemskap i Nato för Ukraina utgör ”den röda linjen” för Ryssland.

Nato har redan hållit övningar i Ukraina vilket inte ses med blida ögon i Kreml. Bilden troligen från Rapid Trident 14 som hölls redan hösten 2014.


Det här vet naturligtvis USA och Nato redan om mycket väl. Bara det faktum att Ryssland var snabba att annektera Krim efter Euromajdans upplösning som slutade med ett maktskifte i Kiev med ny president och en EU- och Nato-vänlig regering som talade om att säga upp det ryska leasingavtalet för marinbasen på halvön. Att Ryssland skulle få lämna ifrån sig deras viktigaste hamn mot sydliga vatten som de haft kontroll över sedan Katarina II:s dagar fanns inte på deras karta. I synnerhet inte om det skulle innebära att Nato tog över den.

Ukraina gränsar till Ryssland och har alltid utgjort en färdväg till Ryssland för invaderande arméer och att ha Nato där skulle förstås ses som ett hot. Det är realpolitik och en faktor som varje beslutsfattare med självbevarelsedrift måste ta hänsyn till alldeles oavsett vad hen anser om det ryska maktspråket och Ukrainas suveräna rätt att bestämma över sina vägval.

Jag är alltså, som framgått av de två tidigare inläggen på denna blogg, inte helt säker på att USA eller Nato är villiga att ge det klara ”ja eller nej” till Ukraina som Zelenskij efterfrågat. Jag tror de vill hala och dra på det så länge det går för att dels inte träda över den ”röda linje” som ryssarna målat upp men å andra sidan ändå inte avfärda Ukraina helt då det säkert är lockande att få med dem som Nato-allierade.

Återigen, detta är förstås mina egna spekulationer. Läget är hur som helst känsligt och detta är viktigt att förstå om man ska fullt ut greppa vad konflikten i Donbass och annekteringen av Krim handlar om.

torsdag 17 juni 2021

Toppmötet Biden-Putin och Ukrainas undanskymda (?) plats på agendan

 

Igår, den 16 juni, träffades USA:s president Joe Biden och hans ryske kollega Vladimir Putin i Genéve. De höll varsin separat presskonferens efter mötet och signalerade ett visst mått av hopp inför framtida närmanden och att mötet hållits i konstruktiv anda.

Biden uppehöll sig mycket kring mänskliga rättigheter i sina anförande vid presskonferensen medan Putin betonade att inhemsk politik (läs Navalnyj) inte var föremål för förhandling och inte heller i framtiden.

Vi får utgå ifrån att Ukraina diskuterades under mötet men det var inte mycket som rörde detta som framkom vid presskonferenserna. Ett par saker dock är värt att lyfta fram.

President Biden sa exempelvis detta, enligt NY Times:

” […] there were no threats, no talk of military intervention and no mention of what specific retaliation the United States would take in such cases.”

Medan president Putin betonade att de båda kommit överens om att fastslå uppföranderegler för frågor som rörde:

” […] strategic stability, that’s cybersecurity, that’s resolving questions connected to regional conflicts, […] I think that we can find agreement on all this — at least I got that sense given the results of our meeting with President Biden.”

Putin gav också en del lite mer specifika men tämligen vaga kommentarer rörande Ukraina. Bland annat ska han enligt Kyiv Post sagt bland annat följande om Ukrainas eventuella anslutning till Nato:

”Regarding Ukraine’s accession to NATO […] This subject was touched lightly. And here, perhaps, there is nothing to discuss”

Putin hävdade också att Biden höll med om att Minsk-arrangemangen ska utgöra bas för lösning av den väpnade konflikten i östra Ukraina. Putin sa så här, enligt Kyiv Post:

“As for Ukraine, this subject was touched upon. I cannot say that it is in great detail. But, as far as I understood President Biden, he agrees that the Minsk agreements should be the basis of the settlement in southeastern Ukraine.”

Min läsning av dessa uttalanden är att Ukraina inte har varit någon särskilt framträdande punkt på mötet. Alternativt att det som sagts har varit strängt konfidentiellt och att de båda ledarna kommit överens om att hålla det hemligt.

Foto: Hans Wåhlberg. Ett tåg fyllt med soldater lämnar Lvivs tågstation med destination Donbass i början av september 2014. Nära och kära vinkar av. Sju år har snart gått sedan dess men konflikten verkar frusen. Är det någon som vill eller bryr sig om att lösa den? Fanns den ens med vid toppmötet Biden-Putin? 


Skälet till detta skulle i så fall kunna vara att hålla Ukraina och Zelenskij utanför direkta förhandlingar. Detta är min egen spekulation grundat på bland annat vad jag skrev om på denna blogg igår om Ukraina och Nato. Men också på vad som sagts inför mötet mellan Biden och Putin.

Strax före mötet Biden-Putin uttalade sig företrädare för Ukraina och betonade att Ukraina inte skulle acceptera några som helst arrangemang eller överenskommelser om kriget i Donbass om sådana eventuellt skulle komma ut av mötet i Genéve. Det signalerar alltså dels att de inte ser Biden som en pålitlig förhandlare för Ukraina och att de inte litar på att han tillgodoser deras intressen, samt att de på förhand avfärdar alla sorts överenskommelser utan att veta vad dessa skulle handla om. Det visar också att det inte finns någon grundmurad överenskommelse mellan USA och Ukraina i frågan eller någon gemensam hållning som slutits i ömsesidigt förtroende.

Redan den 13 april pratade Biden och Putin på telefon med varandra och då tog Biden upp den ryska truppansamlingen vid gränsen mot Ukraina som då observerats under ett antal veckor. Han betonade att USA stod bakom Ukraina i försvar för deras suveränitet och gränser.

När det stod klart att Biden och Putin skulle mötas personligen i Genéve framkom dock en del ukrainska uttalanden som antydde missnöje med USA och (kanske) en besvikelse över Bidens hållning till Ukraina. Kanske överskattade man sin vikt för Biden? Kanske förväntade man sig för mycket av honom och av USA efter Trumps valnederlag?

När president Zelenskij höll presskonferens för att markera sina två år vid makten uttryckte han tvivel om vad USA egentligen ville med Ukraina. Oleksiy Honcharuk beskriver det så här på Atlantic Councils blogg ”Ukraine Alert” den 25 maj:

”Ukrainian President Volodymyr Zelenskyy’s recent press conference marking his second year in office reinforced the impression that Kyiv is still struggling to correctly interpret the diplomatic signals it is receiving from Washington. It is unclear whether this problem lies in an unwillingness to conduct reforms or the Zelenskyy administration’s inability to navigate the world of international diplomacy. However, it is clearly in the interests of Ukraine to build more effective dialog with the country’s international partners.”

Enligt Washington Post den 7 juni ska dessutom den amerikanske säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan haft ett telefonsamtal med Zelenskij som då öppet uttalat oro över president Bidens plan att möta Vladimir Putin i Genéve, samt även angående Bidens tillåtande hållning mot Nordstream 2, det vill säga den pipeline mellan Ryssland och Tyskland som gör att ryssarna kan runda Ukraina som annars varit främsta transitland för rysk gasexport västerut.

 Det här är intressanta signaler som indikerar att USA, liksom Nato, inte riskerar vad som helst för Ukraina utan i första hand vill hålla öppet för en normalisering av relationerna till Ryssland. Det är förvisso långt dit just nu men min tolkning är att Ukraina uppfattar sig som åsidosatt och negligerat av USA och att det finns ett visst missnöje med vad Ukraina får av USA i jämförelse med vad som förväntats.

Nu spekulerar jag givetvis men det blir intressant att följa vad som nu händer, efter att Biden och Putin talats vid face-to-face och om detta kommer att påverka Ukraina och i så fall hur.




tisdag 15 juni 2021

Ukraina redo för Nato – men är Nato redo för Ukraina?

 

I Bryssel igår, 14 juni, höll Nato stormöte, en s.k. ”NATO-summit”. Det talades där med stora ord om framtiden i enlighet med Natos agenda som kallas ”NATO 2030”. Generalsekreteraren Jens Stoltenberg hävdade under de inledande diskussionerna att det handlar om att anpassa sig, förändras och anpassa sig. Till situationen får man då förmoda han menar. Nato blickar mot framtiden alltså för att bli ”ännu starkare”.

Detta kan ju tolkas på flera sätt. I Ukraina tolkas det som att landet nu är på väg att få inleda processen med fullt medlemskap i Nato, det vill säga få en s.k. Membership Action Plan (MAP). Bland andra den ukrainska nyhetsbyrån UNIAN som idag skriver:

”Ukraine will become a NATO member with the Membership Action Plan as an integral part of the process, leaders of the Alliance have confirmed at their summit”.

Kyiv Post noterar dock att Natos kommuniké inte anger någon tidsram eller konkreta garantier för vidare steg i processen. Ukraina förväntas använda de årliga sammankomsterna i NATO-Ukraine Commission (NUC) för att framlägga sina reform-framsteg i enlighet med Nato:s principer, som de preciserar enligt följande:

”The success of wide-ranging, sustainable, and irreversible reforms, including combating corruption, promoting an inclusive political process, and decentralization reform, based on democratic values, respect for human rights, minorities, and the rule of law, will be crucial in laying the groundwork for a prosperous and peaceful Ukraine.”

Det lär ju ta tid att uppfylla de här kraven med tanke på hur takten har varit sedan 2014 då Ukraina anträdde vägen till EU-medlemskap med ungefär samma kravlista att uppfylla för detta.


Irritation och förvirring i Ukraina

I Ukraina har det också tjurats en hel del för att de inte var inbjudna till Bryssel-mötet. ”Vi kan inte förstå hur det är möjligt att inte bjuda in Ukraina”, sa exempelvis utrikesminister Dmytro Kuleba den 26 maj och president Zelenskij har tidigare också haft synpunkter på USA framför allt för att de beslutat att inte försöka stoppa Nordstream 2 och visat irritation över att han fick reda på saken via pressen och inte direkt från Biden eller andra amerikanska officiella kanaler.

Den polske utrikesministern Zbigniew Rau har också nyligen sagt att han ser det som ett misstag att inte bjuda in Ukraina till Nato-mötet i Bryssel.

Foto: Hans Wåhlberg. En utställning som just nu exponeras på Majdan visar lite av den ukrainska självbilden och historieskrivningen. En bild man gärna hoppas och kanske tror att USA och övriga Europa delar. Själv tror jag att det finns en ömsesidig brist på förståelse för varandra som leder till förvirring och missförstånd.


Det ryska missnöjet

I Ryssland är man missnöjda av helt andra skäl förstås. President Putin utfärdade en allvarlig varning för följderna om Ukraina skulle bli Nato-medlem. Han hävdade att minst hälften av den ukrainska befolkningen var emot medlemskap och kallade dem ”smarta människor” som ”inte vill leva i skottlinjen, bli brickor i förhandlingsspel eller kanonmat”.

I en artikel i Bloomberg ifrågasätts Putins påstående om den ukrainska befolkningens Nato-motstånd och hävdar att en ukrainsk opinionsundersökning utförd i mars av ” the sociological smart platform LibertyReport.ai” på uppdrag av en ukrainsk talk-show och OMF research foundation. Den visade att 57 % gav stöd för Nato-medlemskap medan 36 % var emot.

Själv tog jag del av och rapporterade i november om en annan undersökning som visade så gott som omvänt resultat. Undersökningen genomfördes i oktober 2020 av KIIS som är ett av Ukrainas mest ansedda opinionsinstitut och som samarbetar mycket med Kievs Mohyla-Universitet. Deras resultat visade då 41 % stöd åt NATO-medlemskap, medan stödet för alliansfrihet låg på 37,1 % och stöd för medlemskap i den rysk-ledda alliansen Collective Security Treaty Organization (CSTO) låg på 13 %. Det ska då också noteras att undersökningen inte omfattade Krim eller de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk. Det finns ju goda skäl att tro att stödet för Nato-medlemskap där bör vara klart lägre än i övriga landet.

Det kan mycket väl vara denna undersökning Putin stödde sig på. Men hans ömkan om befolkningen i östra Ukraina är knappast främsta drivkraften för att motarbeta det ukrainska Nato-medlemskapet. Ryssland vill inte ha Nato inpå knuten och har i flera decennier påtalat att de anser sig ha fått löfte om den saken. Dessutom är marinbasen i Krim livsviktig för Rysslands tillgång till sydliga vatten och annekteringen av halvön var med all säkerhet en preventiv åtgärd för att den inte skulle falla i Nato:s händer. Det här är realiteter som Nato har att ta hänsyn till, tycka vad de vill om saken, i sina strategi-diskussioner inom ramen för ”NATO 2030”. Och jag tror faktiskt att de gör det, även om en viss retorisk fasad måste upprätthållas.


Det amerikanska och europeiska missnöjet

Den amerikanske utrikesministern Anthony Blinken sa nyligen följande, enligt Kyiv Post:

“We support Ukraine membership in NATO. It currently has all of the tools it needs since the Membership Action Plan was created, a number of other very important tools were developed to help countries prepare for possible NATO membership, including an annual program that Ukraine benefits from. In our estimation, Ukraine has all the tools it needs to continue to move forward in this direction” 

Men faktum kvarstår alltså att Nato inte bjöd in landet till Bryssel och jag kan inte se att USA skulle ha instisterat på deras närvaro heller. Till och med Atlantic Council, den nära Nato-anknutna tankesmedjan som har en tung röst i ukrainsk politisk debatt, har noterat det västeuropeiska/amerikanska missnöjet med Ukraina. De skriver så här i en artikel av Kira Rudik (publicerad 10 juni 2021):

” […] it is hard to avoid the conclusion that the West has grown tired of Ukraine’s failure to deliver on promised reforms. This is one of the reasons why Zelenskyy’s long-awaited White House visit will only happen after next week’s meeting between President Biden and Vladimir Putin. Ukraine’s weak position in international affairs leaves the country unable to advance its key foreign policy goals. A NATO Membership Action Plan currently appears even further away than ever, while Ukrainian efforts to prevent the completion of Russia’s Nord Stream 2 pipeline project also look increasingly futile” 


Realpolitik trots allt?

Jag tror att Putins vapenskrammel vid den ukrainska gränsen under våren var ett sätt att markera sin närvaro och en påminnelse till Ukraina men i första hand USA och Nato om den.

Jag tror också att det är främsta skälet till att Ukraina inte ges förstahandsinformation och full insyn i diskussionerna vid Bryssel-mötet. Detta är realpolitik på högsta nivå och då kan inte känslosamma och obetänksamma utspel få utrymme. Ukraina utgör i sig självt ett exempel på vad det kan leda till. Beslut om att sätta igång processen på allvar med ukrainskt Nato-medlemskap måste tas med största försiktighet och seriositet. Det måste antagligen också tas en rejäl diskussion om vad Ukraina egentligen är värt för Nato. Vilka risker är man beredda att ta för Ukraina? Här tror jag den offentliga retoriken visar en tuffare attityd mot Ryssland än man har täckning för i realiteten. Av just den anledningen att Ukraina inte är så viktigt för USA och Nato.

Därför tror jag inte den före detta komikern Zelenskij kommer att beredas plats vid sidan av dessa beslutsfattare när det gäller den frågan, och andra tunga säkerhets- och utrikesfrågor. Och jag tror det är därför många i den ukrainska politiska eliten är så förvirrade. Deras egen bild av landets vikt som ”front mot Ryssland” ligger inte riktigt i paritet med Nato:s, USA:s och EU:s uppfattning, trots att dessa retoriskt håller en hård ton mot Ryssland och deklarerar odelat stöd åt Ukraina.

Man skulle kunna säga att de, i teoretiska termer inom internationella relationer, intar en liberal hållning retoriskt men en mer realpolitisk sådan i det verkliga agerandet.

Men detta är mina personliga spekulationer baserade på dagsläget. Det kan ju ändras drastiskt som vi har sett.


 


måndag 14 juni 2021

EUROMAJDAN-demonstranter och misstänkta polismördare gripna i Spanien – vad hände sedan?

 

För en dryg månad sedan framkom en mycket intressant nyhet i Kyiv Post. Den spanska polisen skulle den 5 maj ha arresterat en ukrainsk man från Kharkiv vid namn Dmytro Lypovy som är misstänkt för att ha mördat två poliser under Euromajdan 2013–2014. Han anses också ha gett gevär till demonstranterna Zynovy Parasyuk och Ivan Bubentjyk den 19 februari 2014, som de sedan morgonen därpå ska ha använt för att skjuta mot poliser tillhörande den s.k. Berkut-styrkan. Detta alltså den blodiga dagen 20 februari då ett sjuttiotal demonstranter sköts till döds samt också ett tiotal poliser.

Det är fortfarande oklart vilka prickskyttarna den dagen egentligen var och vem som började öppna eld. Men det har funnits många uppgifter om att det faktiskt var personer från Euromajdans Self-Defence eller med anknytning till dessa som påbörjade eldgivning mot poliserna på morgonen den 20 februari och att dessa besvarade elden, med katastrofala följder för de obeväpnade demonstranter som stod längst fram i leden. Skjutandet mot poliserna ska ha skett från musikkonservatoriet alldeles i kanten av torget samt från Hotel Ukraine som ligger på en höjd alldeles ovanför torget. Detta har ständigt förnekats från ukrainskt officiellt håll.

BBC och tyska medier har under åren därefter gjort försök att få klarhet i saken och den kanadensiske forskaren Ivan Katchanovski har gjort omfattande undersökningar av radiotrafik och ballistiska rapporter som styrker saken. Det har dock alltid förnekats från ukrainskt officiellt håll.

Uppgiften om den anhållne Lypovy förefaller därmed mycket intressant och kanske viktig för att vinna större klarhet om vad som egentligen hände den 20 februari 2014 vid Majdan i Kiev.

Jag förväntade mig en uppföljning av den här nyheten sedan den först levererades den 6 maj, men såvitt jag kan se har det sedan dess varit helt tyst.

Bakgrunden till det spanska ingripandet lär vara en arresteringsorder gällande Lypovy från en av Kievs distriktsdomstolar (Pechersk District Court). Tidigare har en annan av de misstänkta, nämnde Bubentjyk, erkänt i en intervju 2016 men sedan tagit tillbaka allt, men anklagats för mord två år senare och då flytt fältet och troligen landet.

Chefredaktören för Censor.net Yury Butusov har drivit tesen att rättsprocesser mot Bubentjyk och Lypovy skulle bryta mot lagen som togs 2014 och som undantog Euromajdan-demonstranter från allt ansvar för eventuella kriminella handlingar under Euromajdan. Åter andra menar att denna lag bryter mot konstitutionen och därmed inte kan gälla.

Den 6 maj skrev Kyiv Post om detta och även Interfax-Ukraine som då inte lyckats få någon officiell information om asken från ukrainska myndigheter. De citerade dock journalisten Yury Butusov som ska ha skrivit på Facebook:

"I ask Prosecutor General Iryna Venediktova to understand the situation and prevent the execution of the illegal decision on the detention and extradition of Dmytro Lypovy, as well as to challenge the decision of Pechersky court and cancel the absurd prosecution of the participants in the Revolution. If Lypovy is brought to Ukraine as a criminal, this will disgrace the state and call a large-scale protest action”.

Men därefter, som sagt, kompakt tystnad. Var det en falsk nyhet? Borde det inte vara oerhört angeläget för Ukraina och världen att veta mer om vad som hände vid Majdan 20 februari 2014? Inte minst anhöriga till såväl skjutna demonstranter som polismän. Eller har någon lagt på locket? Då måste man fråga sig varför?



fredag 11 juni 2021

Om Ukraina i fotbolls-EM och politiska slogans på tröjorna

 

Idag börjar EM i fotboll, ett år försenat p.g.a. corona-pandemin. Många är vi som väntat med spänning på detta. I Ukraina finns också en förväntan att få göra politiska statements.

På tröjorna finns den slogan som nationaliströrelsen OUN använde före och under andra världskriget, ”Slava Ukrayini” (”Ära åt Ukraina”) samt på insidan av kragen ”Heroiam Slava” (”Ära åt hjältarna”). Hälsningsfraserna användes också flitigt under Euromajdan och har blivit något av officiella fraser som används bland annat i ukrainska armén.

Bild: champion.com.ua. "Heroiam Slava", en text vi inte får se i EM.


I EM får det dock inte fullt godkänt, vilket är intressant. ”Slava Ukrayini” är inte att betrakta som en politisk fras, enligt UEFA som refererar till artikel 13 och 19 i UEFA:s Equipment Regulations. Däremot anses svaromålsfrasen ”Heroiam Slava” i kombination med den första frasen vara politiskt laddad och får inte exponeras på tröjorna. Vi får se om de hinner ta fram en ny kollektion. Ukraina spelar i grupp C med Nederländerna, Österrike och Nordmakedonien och första är mot Nederländerna redan på söndag den 13 juni.

UEFA säger i ett uttalande bland annat att just den frasen är ”clearly political in nature, having historic and militaristic significance. This specific slogan on the inside of the shirt must therefore be removed for use in UEFA competition matches, in accordance with Article 5 of the UEFA Equipment Regulations”.

Detta kanske förvånar en del och tarvar en förklaring. Fraserna lär ha använts tidigare under 1900-talet men mest känd och vedertagen blev den genom att upptas av nationaliströrelsen OUN, som i början av andra världskriget slogs på tyskarnas sida mot Sovjetunionen. Vid deras andra stora kongress, i Krakow i april 1941, togs en resolution som fastställde att rörelsens hälsningsritual skulle innehålla den höjda högerarmen (s.k. ”Hitler-hälsning”) samtidigt som ”Slava Ukrayini” utropades och som skulle besvaras med ”Heroiam Slava”.  

Det sistnämnda får alltså inte exponeras på ukrainska EM-lagets utrustning. Däremot får de exponera en kartbild av Ukraina där Krim ingår. Ryssland har protesterat kraftigt mot detta men eftersom deras annektering av Krim inte godkänts av övriga världen ses det inte som något provokativt av UEFA.

Som lottningen ser ut kan inte Ukraina och Ryssland riskera att mötas i en eventuell åttondelsfinal. Men skulle båda länderna gå längre än så kanske vi får se ett laddat möte. Mitt tips är dock att inget av länderna kommer längre än så.


torsdag 25 mars 2021

Gatans parlament i Ukraina – fallen Sternenko och Tjornovil

 

Just nu är det två fall som är omskrivna i ukrainsk press, fallet Sternenko och fallet Tjornovil. Det förstnämnda har fått landets högerextrema ut på gatorna och det senare fallet är ett rättsfall som härrör från Euromajdan 2014.

Serhij Sternenko har varit ordförande för Högra Sektorn i Odessa medan Tetyana Tjornovil är en journalist som också suttit i parlamentet för partiet Folkfronten.

Omständigheterna kring deras fall och kring protesterna till stöd för dem är på många vis intressanta. Inte minst intressant är Atlantic Councils närmast oreserverade stöd för dem.

 

Sternenko

Sternenko dömdes den 23 februari av en domstol i sin hemstad Odessa till sju års och tre månader i fängelse för kidnappning. En dom som fick flera tusen högerextrema att redan samma kväll gå ut i gatuprotester i såväl Kiev som i Lviv och andra städer. I Kiev anhölls 17 personer i sammanstötningar med polis utanför regeringsbyggnaderna vid Bankova-gatan.

Sternenkos brott ska alltså ha varit att, tillsammans med en annan person, ha fört bort den folkvalda politikern Serhiy Sjtjerbytj i Odessa för att komma åt hans bankkort och mobiltelefon. Vid en husrannsakan redan 2015 beslagtogs ett luftgevär, en kniv och en pistol av modellen startpistol. Förutom Sjtjerbytjs eget vittnesmål finns också ett ögonvittne som säger sig ha sett hur Sternenko och den andre mannen tvingat in Sjtjerbytj i en bil, och polisen har också mobiltrafik som styrker inblandning.

Det hör också till saken att Sternenko sedan länge tillhört och under en tid varit ledare för Odessas Högra Sektor, det vill säga den högerextrema rörelse som bildades vid Euromajdan och sedan dess gjort sig skyldiga till mängder av våldsaktioner. Sternenko har vid tidigare tillfälle anklagats för mord på en Ivan Kuznetsov, som Sternenko påstår ska ha utfört ett mordförsök på honom själv. Det fallet är ännu inte avgjort.

Det är ju omöjligt att avgöra vad som är sant och riktigt i fallet, men vissa påstår att det skulle finnas politiska motiv bakom domen, att Sternenkos ”pro-ukrainska aktivism” skulle ligga honom i fatet. En del tar det som kvitto på att rättssystemet är politiserat och influerat av pro-ryska krafter. Bland andra den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council (AC) som kommenterar snart sagt varje nyhet i Ukraina och har stort inflytande på vad som skrivs i tidningarna här. I en artikel för AC får Solomiia Bobrovska, ukrainsk parlamentsledamot för partiet Holos, skriva bland annat följande:

” […] the implications of Sternenko’s seven-year jail sentence remain chilling. His conviction sends out a signal that anyone in Ukraine who dares to oppose corruption or adopt a pro-Ukrainian position risks potential prosecution and jail time. It also serves to further undermine public confidence in the deeply discredited Ukrainian justice system.”

Den 27 februari marscherade ungefär tusen personer mot riksåklagarens kontor för att kräva dennes och inrikesministerns avgång och förre presidenten Porosjenko samt även Julia Tymosjenko har krävt att fallet omprövas.

Den 20 mars marscherade återigen hundratals högerextrema till presidentens administrationsbyggnad i Kiev och krävde Sternenkos frigivning. De brände dörrarna till presidentens kontor, krossade fönster, slängde brinnande bloss mot balkonger och klottrade slogans, svärord (ACAB= All Cops Are Bastards exempelvis) och hakkors på fasaden. Detta skedde i stort sett obehindrat och någon polis syns inte till på de bilder som BBC sänt från händelsen och som finns i Kyiv Post-länken här. De stod vid sidan av och tittade på.

Enligt polischefen Artem Sjevtjenko ska de ha tagit beslutet att inte ingripa för att undvika fysiska skador på polismännen. Ett ganska intressant uttalande av en person som representerar statens våldsmonopol.

Polisen har dock gripit två personer efter händelsen. Dels Vlad Sord, veteran från fronten i Donbass och dels Serhij Filimonov som tidigare varit medlem av högerextrema frivilligbataljonen Azov. De står nu anklagade för ”huliganism”.

Detta kallades av arrangörerna för "en underbar, fredlig sammankomst utan sammanstötningar och skadade människor”.

Den har dock bidragit till att skapa en debatt om vad som är acceptabelt vid en demonstration. Argumentationslinjen går också rakt igenom partiet Holos. Flera av deras medlemmar deltog i protestaktionen 20 mars, bland andra Solomiia Bobrovska (se AC-artikeln ovan), medan partiledaren Kira Rudyk och parlamentsgruppledaren Jaroslav Zhelezniak fördömer vandalismen.

En opinionsundersökning utfördes den 9 mars av OperSo för att få en bild av allmänhetens inställning till Sternenko. Den gav resultat att 20 % var positivt inställda till honom medan 23 % var negativt inställda, 15 % ställde sig neutrala medan större delen antingen inte hört talas om Sternenko (29 %) och övriga inte ville eller kunde svara på frågan. Många tror att vandaliseringen den 20 mars kommer att vända opinionen kraftigare emot Sternenko.

Det återstår att se vad Atlantic Council säger om saken. I synnerhet i ljuset av det som hände vid Capitol Hill. Vad är acceptabelt vid en demonstration och var går gränsen för tankesmedjans stöd för de högerextrema i Ukraina egentligen?

Märkligt nog fanns klottret fortfarande kvar igår (24 mars) då jag gick förbi presidentsbyggnaden, medan en rengöringspatrull var i färd med att ta bort det. Hela renoveringsarbetet efter skadegörelsen beräknas kosta ca 2 miljoner UAH (ca SEK 650.000 i dagens värde).


Bild: Hans Wåhlberg. Klottret städas undan flera dagar efter vandaliseringen. Hakkorsen är borttagna, men ACAB (All Cops Are Bastards) återfanns på flera ställen igår. Troligen rengjort idag.



Tjornovil

Det andra fallet gäller journalisten Tetyana Tjornovil som nu blivit formellt anklagad för ett mord i samband med en attack med molotov cocktails mot Regionpartiets huvudkontor den 18 februari 2014. En person omkom vid attacken, troligen av rökgaserna snarare än lågorna vid branden som uppstod. Fallet har varit uppe tidigare men ska nu alltså omprövas.

Hon har förvisso varit undersökande journalist och engagerad politiskt i att bekämpa korruption och blev själv angripen och misshandlad av vad hon menar var poliser i samband med Euromajdan 2014. Men det hör till saken att Tjornovil erkänt att hon var delaktig i att antända byggnaden och att det var avsiktligt att göra så, genom att en molotov cocktail kastades mot byggnaden. Det rör sig alltså åtminstone om mordbrand.

Det märkliga är försvaret av Tjornovil. Kharkiv Human Rights Protection Group, KHPG, en NGO som driver människorättsfrågor skriver om fallet och hävdar att Tjornovil anklagats för ett ”icke-existerande mord”. De skriver också en vecka senare om vad som påstås vara en ”kampanj” för att diskreditera Euromajdan-protesterna, eller ”Värdighetens Revolution” som den numera benämns, och att styra narrativet om den ryska ”invasionen av Krim” och ”aggression i Donbass” i en riktning som ligger nära Kremls.

 Atlantic Council har förstås kommenterat också detta fall, återigen på deras blogg. Inlägget är skrivet av Adrian Karatnycky, senior fellow vid AC, och bär rubriken ”Zelenskij ställer Ukrainas Majdan-revolution inför rätta”. Han framför där en hälsning till president Zelenskij som nära nog kan tolkas som ett hot:

”President Zelenskyy risks deep political trouble if he chooses to let the dubious case against Tetyana Chornovol proceed. He came to power as a fresh face in Ukrainian politics, but this prosecution could cement his reputation as a proponent of counter-revolutionary revisionism and revenge against the Maidan.”

Han för fram det som den tidigare undersökningen visat och som låg till grund för frikännandet då. Nämligen att det ansågs att personerna som fanns i den brinnande byggnaden hade tid på sig att lämna den. Det kan förstås ifrågasättas om mord är rätt brottsrubricering, men mordbrand är det ju inget tvivel om att det rör sig om, vilket Tjornovil också erkänt.

I USA kan mordbrand (arson) ge livstids fängelse i grova fall. Men det kan också bli fråga om mord, om det orsakar personers död, vilket kan ge dödsstraff i vissa stater. Därför är Atlantic Councils försvar av Tjornovil märkligt. De anför försvarets argumentation att den avlidne, en 66-årig IT-ansvarig som inhalerade brandrök och dog av lungskadorna, ”hade tid på sig att lämna byggnaden”. Om detta skulle räcka som försvar skulle det utgöra ett obehagligt prejudikat för alla framtida anläggare av mordbränder att använda.

Det reser ju också frågan vad Atlantic Council egentligen anser om demonstrationer och protester mot landets folkvalda. Återigen, i synnerhet i ljuset av stormningen av Capitol Hill och vandaliseringen av kongressbyggnaden.