torsdag 25 mars 2021

Gatans parlament i Ukraina – fallen Sternenko och Tjornovil

 

Just nu är det två fall som är omskrivna i ukrainsk press, fallet Sternenko och fallet Tjornovil. Det förstnämnda har fått landets högerextrema ut på gatorna och det senare fallet är ett rättsfall som härrör från Euromajdan 2014.

Serhij Sternenko har varit ordförande för Högra Sektorn i Odessa medan Tetyana Tjornovil är en journalist som också suttit i parlamentet för partiet Folkfronten.

Omständigheterna kring deras fall och kring protesterna till stöd för dem är på många vis intressanta. Inte minst intressant är Atlantic Councils närmast oreserverade stöd för dem.

 

Sternenko

Sternenko dömdes den 23 februari av en domstol i sin hemstad Odessa till sju års och tre månader i fängelse för kidnappning. En dom som fick flera tusen högerextrema att redan samma kväll gå ut i gatuprotester i såväl Kiev som i Lviv och andra städer. I Kiev anhölls 17 personer i sammanstötningar med polis utanför regeringsbyggnaderna vid Bankova-gatan.

Sternenkos brott ska alltså ha varit att, tillsammans med en annan person, ha fört bort den folkvalda politikern Serhiy Sjtjerbytj i Odessa för att komma åt hans bankkort och mobiltelefon. Vid en husrannsakan redan 2015 beslagtogs ett luftgevär, en kniv och en pistol av modellen startpistol. Förutom Sjtjerbytjs eget vittnesmål finns också ett ögonvittne som säger sig ha sett hur Sternenko och den andre mannen tvingat in Sjtjerbytj i en bil, och polisen har också mobiltrafik som styrker inblandning.

Det hör också till saken att Sternenko sedan länge tillhört och under en tid varit ledare för Odessas Högra Sektor, det vill säga den högerextrema rörelse som bildades vid Euromajdan och sedan dess gjort sig skyldiga till mängder av våldsaktioner. Sternenko har vid tidigare tillfälle anklagats för mord på en Ivan Kuznetsov, som Sternenko påstår ska ha utfört ett mordförsök på honom själv. Det fallet är ännu inte avgjort.

Det är ju omöjligt att avgöra vad som är sant och riktigt i fallet, men vissa påstår att det skulle finnas politiska motiv bakom domen, att Sternenkos ”pro-ukrainska aktivism” skulle ligga honom i fatet. En del tar det som kvitto på att rättssystemet är politiserat och influerat av pro-ryska krafter. Bland andra den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council (AC) som kommenterar snart sagt varje nyhet i Ukraina och har stort inflytande på vad som skrivs i tidningarna här. I en artikel för AC får Solomiia Bobrovska, ukrainsk parlamentsledamot för partiet Holos, skriva bland annat följande:

” […] the implications of Sternenko’s seven-year jail sentence remain chilling. His conviction sends out a signal that anyone in Ukraine who dares to oppose corruption or adopt a pro-Ukrainian position risks potential prosecution and jail time. It also serves to further undermine public confidence in the deeply discredited Ukrainian justice system.”

Den 27 februari marscherade ungefär tusen personer mot riksåklagarens kontor för att kräva dennes och inrikesministerns avgång och förre presidenten Porosjenko samt även Julia Tymosjenko har krävt att fallet omprövas.

Den 20 mars marscherade återigen hundratals högerextrema till presidentens administrationsbyggnad i Kiev och krävde Sternenkos frigivning. De brände dörrarna till presidentens kontor, krossade fönster, slängde brinnande bloss mot balkonger och klottrade slogans, svärord (ACAB= All Cops Are Bastards exempelvis) och hakkors på fasaden. Detta skedde i stort sett obehindrat och någon polis syns inte till på de bilder som BBC sänt från händelsen och som finns i Kyiv Post-länken här. De stod vid sidan av och tittade på.

Enligt polischefen Artem Sjevtjenko ska de ha tagit beslutet att inte ingripa för att undvika fysiska skador på polismännen. Ett ganska intressant uttalande av en person som representerar statens våldsmonopol.

Polisen har dock gripit två personer efter händelsen. Dels Vlad Sord, veteran från fronten i Donbass och dels Serhij Filimonov som tidigare varit medlem av högerextrema frivilligbataljonen Azov. De står nu anklagade för ”huliganism”.

Detta kallades av arrangörerna för "en underbar, fredlig sammankomst utan sammanstötningar och skadade människor”.

Den har dock bidragit till att skapa en debatt om vad som är acceptabelt vid en demonstration. Argumentationslinjen går också rakt igenom partiet Holos. Flera av deras medlemmar deltog i protestaktionen 20 mars, bland andra Solomiia Bobrovska (se AC-artikeln ovan), medan partiledaren Kira Rudyk och parlamentsgruppledaren Jaroslav Zhelezniak fördömer vandalismen.

En opinionsundersökning utfördes den 9 mars av OperSo för att få en bild av allmänhetens inställning till Sternenko. Den gav resultat att 20 % var positivt inställda till honom medan 23 % var negativt inställda, 15 % ställde sig neutrala medan större delen antingen inte hört talas om Sternenko (29 %) och övriga inte ville eller kunde svara på frågan. Många tror att vandaliseringen den 20 mars kommer att vända opinionen kraftigare emot Sternenko.

Det återstår att se vad Atlantic Council säger om saken. I synnerhet i ljuset av det som hände vid Capitol Hill. Vad är acceptabelt vid en demonstration och var går gränsen för tankesmedjans stöd för de högerextrema i Ukraina egentligen?

Märkligt nog fanns klottret fortfarande kvar igår (24 mars) då jag gick förbi presidentsbyggnaden, medan en rengöringspatrull var i färd med att ta bort det. Hela renoveringsarbetet efter skadegörelsen beräknas kosta ca 2 miljoner UAH (ca SEK 650.000 i dagens värde).


Bild: Hans Wåhlberg. Klottret städas undan flera dagar efter vandaliseringen. Hakkorsen är borttagna, men ACAB (All Cops Are Bastards) återfanns på flera ställen igår. Troligen rengjort idag.



Tjornovil

Det andra fallet gäller journalisten Tetyana Tjornovil som nu blivit formellt anklagad för ett mord i samband med en attack med molotov cocktails mot Regionpartiets huvudkontor den 18 februari 2014. En person omkom vid attacken, troligen av rökgaserna snarare än lågorna vid branden som uppstod. Fallet har varit uppe tidigare men ska nu alltså omprövas.

Hon har förvisso varit undersökande journalist och engagerad politiskt i att bekämpa korruption och blev själv angripen och misshandlad av vad hon menar var poliser i samband med Euromajdan 2014. Men det hör till saken att Tjornovil erkänt att hon var delaktig i att antända byggnaden och att det var avsiktligt att göra så, genom att en molotov cocktail kastades mot byggnaden. Det rör sig alltså åtminstone om mordbrand.

Det märkliga är försvaret av Tjornovil. Kharkiv Human Rights Protection Group, KHPG, en NGO som driver människorättsfrågor skriver om fallet och hävdar att Tjornovil anklagats för ett ”icke-existerande mord”. De skriver också en vecka senare om vad som påstås vara en ”kampanj” för att diskreditera Euromajdan-protesterna, eller ”Värdighetens Revolution” som den numera benämns, och att styra narrativet om den ryska ”invasionen av Krim” och ”aggression i Donbass” i en riktning som ligger nära Kremls.

 Atlantic Council har förstås kommenterat också detta fall, återigen på deras blogg. Inlägget är skrivet av Adrian Karatnycky, senior fellow vid AC, och bär rubriken ”Zelenskij ställer Ukrainas Majdan-revolution inför rätta”. Han framför där en hälsning till president Zelenskij som nära nog kan tolkas som ett hot:

”President Zelenskyy risks deep political trouble if he chooses to let the dubious case against Tetyana Chornovol proceed. He came to power as a fresh face in Ukrainian politics, but this prosecution could cement his reputation as a proponent of counter-revolutionary revisionism and revenge against the Maidan.”

Han för fram det som den tidigare undersökningen visat och som låg till grund för frikännandet då. Nämligen att det ansågs att personerna som fanns i den brinnande byggnaden hade tid på sig att lämna den. Det kan förstås ifrågasättas om mord är rätt brottsrubricering, men mordbrand är det ju inget tvivel om att det rör sig om, vilket Tjornovil också erkänt.

I USA kan mordbrand (arson) ge livstids fängelse i grova fall. Men det kan också bli fråga om mord, om det orsakar personers död, vilket kan ge dödsstraff i vissa stater. Därför är Atlantic Councils försvar av Tjornovil märkligt. De anför försvarets argumentation att den avlidne, en 66-årig IT-ansvarig som inhalerade brandrök och dog av lungskadorna, ”hade tid på sig att lämna byggnaden”. Om detta skulle räcka som försvar skulle det utgöra ett obehagligt prejudikat för alla framtida anläggare av mordbränder att använda.

Det reser ju också frågan vad Atlantic Council egentligen anser om demonstrationer och protester mot landets folkvalda. Återigen, i synnerhet i ljuset av stormningen av Capitol Hill och vandaliseringen av kongressbyggnaden.


söndag 14 februari 2021

Om USA:s nya Ukraina-politik, en offensiv mot Ryssland (?)

 

Beslutet att stänga tre tv-kanaler genom att införa sanktioner mot dess ägare har skapat debatt i Ukraina och i övriga världen. Ägaren är parlamentsledamot av Oppositionsblocket – För Livet som enligt en opinionsmätning som visar att de är största parti just nu, och att presidentens parti, Folkets Tjänare, störtdykt och bara är näst störst, till skillnad från valet 2019 då de vann en majoritet av parlamentsmandaten, nära 60 %.

I en hearing om saken, arrangerad av Atlantic Council, säger John Herbst, tidigare USA-ambassadör i Ukraina, att stängningen av kanalerna, samt att president Zelenskij kastat ut parlamentsledamoten Oleksandr Dubinsky ur sitt parti, är ”en klar gest till USA” som innefattar en önskan från ukrainsk sida att förbättra relationerna mellan länderna. I mitt förra inlägg gjorde jag en fyllig sammanfattning av hearingen.

En intressant detalj i sammanhanget är att denne Dubinsky var en av flera personer som USA riktat sanktioner mot, med anklagelsen att de blandat sig i det amerikanska presidentvalet. Det handlar då om den s.k. Burisma-affären med Joe Bidens son inblandad och eventuellt även Joe själv. En affär som Trump-Giuliani försökte förmå Ukraina att gräva mer i före amerikanska presidentvalet, eftersom det kunde innehålla detaljer som var komprometterande för Biden. Vilket avfärdats av Demokraterna/Biden som rysk desinformation. Nu har Joe Biden äntrat sin post och fått möjlighet att slå tillbaka och Zelenskij verkar välkomna USA:s ”återkomst” till landet.

Trots Zelenskijs för USA irriterande kommentarer om tillståndet för den amerikanska demokratin, efter stormningen av Capitol Building. Just Atlantic Council skrev på sin hemsida att de kan tolkas som en ”ovälkommen inblandning i USA:s interna angelägenheter” och att USA har anledning att misstänka att Zelenskijs inre krets innehåller personer med ”sympatier för Ryssland” så kommer det också finnas en misstro mot ”det egentliga syftet” med denna typ av kommentarer från presidenten, ”som gör relationerna till landets Väst-partners mer ansträngda”.

Vad Zelenskij sa i intervjun för Axios/HBO var bland annat detta:

”I was very surprised and could not even imagine that something like this could happen in the United States. I believe it was a strong blow to US democracy […] We understood that such things could happen in the world, but no one expected it to happen in the United States. This shows that not everything is ideal […] I didn't want you to have - I can't say revolution, but I didn't want you to have a coup, shooting, and, God forbid, casualties. After that, I think it would be very difficult for the world to see the United States as a symbol of democracy.”

Det här störde alltså många kommentatorer i USA, men visar kanske mer av Zelenskijs politiska naivitet och oerfarenhet.

Annars pratade han betydligt mer om Nato och hur gärna Ukraina ville skynda på vägen mot fullt medlemskap. Detta bör däremot ha gjort USA gladare även om det drogs på en del smilband åt Zelenskijs svar på frågan vad han skulle vilja fråga Biden allra först när han får tillfälle:

"Mr. President, why are we not in NATO yet"?


Foto: Hans Wåhlberg. Den tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland. Omgjord till "Mångfaldens båge" i samband med Eurovisions-finalen där för några år sedan. Symboliken rimmade inte längre med "facts on the ground" och gör det inte heller idag.

Mer vapen till Ukraina?

Oavsett de lite naiva resonemangen hos Zelenskij så är Nato-frågan något som dyker upp allt oftare i ukrainska politiska kommentarer och även ökade vapenleveranser från USA.

Under ovan nämnda AC-hearing påminde ex-ambassadören Herbst om att det var USA, och inte Europa, som levererade vapen till Ukraina när det behövde dem. ”Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, betonade Herbst.

Det verkar inte bara vara retorik. USA:s nyutnämnde utrikesminister Anthony Blinken har ringt sin ukrainske kollega Dmytro Kuleba och lär ha sagt att USA är berett att förse Ukraina med ”lethal weapons”, dödliga vapen. Tidigare har det främst handlat om kommunikationsutrustning, fordon, radarutrustning eller liknande. Blinken försäkrade också Kuleba om att USA kommer att ge fortsatt ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina under Bidens administration. Allt enligt Radio Free Europe.

Vid ytterligare en Atlantic Council-arrangerad hearing med titeln ”Can Biden get Putin out of Ukraine?”, som hölls 8 februari, efterlyser den före detta försvarsministern Andrij Zahorodniuk - som säger sig fortfarande ha täta kontakter med nyckelpersoner inom landets försvarsmakt – ökat militärt stöd från USA och mer vapen. Det skulle sända en signal till Ryssland att alla legala hinder för detta är undanröjda, tror han. Han önskar sig också ökad marin närvaro från Nato i Svarta Havet, och inte bara reaktiv sådan. Han tror att USA och UK kan bli ledande i denna mer ”pro-aktiva” approach. Han hoppas också på ökat stöd från USA för att accelerera Ukrainas integrering med Nato.


Kasta ut Putin ur Ukraina?

Joe Biden lär i ett samtal med Putin den 26 januari understrukit USA:s stöd för Ukrainas suveränitet. Det tolkas som en viss markering för vad Putin kan förvänta sig i kontakterna med USA inför resten av Bidens mandatperiod.

Den före detta försvarsministern i Ukraina, Zahorodniuk, inledde den sistnämnda hearingen med att säga att han tror att konflikten i öst kan eskalera, men att mycket hänger på om USA:s politik gentemot Ryssland blir mer bestämd.

Hanna Sjelest, chef för the Security Studies Program at The Foreign Policy Council “Ukrainian Prism”, säger att president Zelenskij stått för mer kompromisslösa uttalanden riktat mot Ryssland på senare tid, men att frågan är om det bara är en taktisk retorik. Tidigare har många oroat sig för hans kompromissvilja med Ryssland och för att han skulle kunna komma att ”äventyra ukrainska intressen”. Parlamentet är den svaga punkten i försvaret mot Ryssland, menar hon också. Där finns dels det pro-ryska Oppositionsblocket – För Livet, men också delar av presidentens Folkets Tjänare, som ”underminerar” detta försvar, tror hon.

”Putin måste ta Bidens varningar på allvar”, menar Alexander Vershbow, distinguished fellow vi Atlantic Council´s Scowcroft Center for Strategy and Security. Biden har aviserat ”högre kostnader” för Ryssland för att inte vilja förhandla om konflikten i Donbass och om Krim enligt USA:s villkor och att han vill mobilisera sina europeiska allierade och G7-partners att göra detsamma. Hårdare sanktioner och ökat politiskt tryck alltså.

Bidens administration lär bli betydligt aktivare i Ukraina-frågor och tuffare mot Ryssland, tror David Kramer, senior fellow vid Florida International University’s Vaclav Havel Program for Human Rights and Diplomacy. Han tycker USA ska införa tuffare sanktioner men tror inte de får EU med sig.

När sedan frågan kommer upp vad som eventuellt skulle kunna locka Ryssland att sluta ett avtal som får slut på kriget i Donbass så menar Alexander Vershbow att det troligen inte räcker med att lyfta sanktionerna utan kommer också sannolikt att innehålla någon form av garanti för att Ukraina inte ytterligare närmar sig EU och Nato.

Med tanke på vad som i övrigt anförts under hearingen lämnar det ett stort gap mellan de olika sidornas viljor. Ukraina säger sig vilja bli Nato-medlemmar (dock inte folket enligt en färsk opinionsundersökning) och USA uttalar ett helhjärtat stöd för detta, medan Ryssland ser det som det främsta hotet och i princip hela syftet med deras engagemang i östra Ukraina och annektering av Krim har varit att förhindra eller försvåra detta.


Tuffare amerikansk attityd?

En sak som talar för en tuffare attityd mot Ryssland i Ukraina-frågor är Victoria Nulands come-back som nyckelperson i säkerhetsfrågor. Hon har utsetts av Biden till under secretary of State for political affairs (motsvarande ung. statssekreterare för politiska utrikesfrågor) direkt under utrikesminister Blinken.

Victoria Nuland var 2014 USA:s vice statssekreterare för politiska frågor i Eurasia-området och i ett läckt telefonsamtal med amerikanske ambassadören i Kiev föreföll ha hela den nya ukrainska regeringssammansättningen klar för sig, tre veckor innan Euromajdan-demonstrationerna nådde sin kritiska punkt och president Janukovytj flydde landet. ”Fuck the EU”, var hennes kommentar när ambassadören antydde att EU ville komma till en kompromisslösning med Janukovytj.

Å andra sidan tog Biden ett snabbt beslut att blåsa liv i det New Start-avtal om reduktion av kärnvapen som hade löpt ut 5 februari, sedan först USA och sedan Ryssland, som svar på detta, aviserat att inte skriva under för att förnya avtalet.

Det framkom emellertid vid den sistnämnda AC-hearingen att det möjligen också fanns en tanke från Bidens sida att slippa fokus på denna fråga för att kunna rikta den åt annat håll, bland annat mot Ukraina.

Det återstår att se vad den nya Biden-administrationen kommer att uträtta framöver men att det lär bli en betydligt mer aktiv approach i Ukraina och mot Ryssland tror jag vi kan vara säkra på.



torsdag 11 februari 2021

Zelenskijs stängning av tv-kanaler – en hearing i Atlantic Councils regi

 

Jag tittade och lyssnade på en hearing arrangerad av Atlantic Council som var mycket intressant av flera skäl.

Den hölls den 9/2 och bar titeln ”Zelenskyy unplugs russian propaganda – What´s Next?”

Det handlade förstås om ukrainske presidenten Zelenskijs beslut att stänga ned tre tv-kanaler, 112 Ukraine, NewsOne och ZIK, ägda av en av oppositionspolitikerna Taras Kozak.

Jag kommer att referera och kommentera hearingen strax, men först några viktiga punkter att känna till om vad som skett. Ni kan också läsa mitt tidigare blogg-inlägg om saken.

Först och främst är det Ukrainas säkerhetsråd som gjort utredningen av Kozak som lett till deras beslut att förorda sanktioner.

Presidenten har sedan godkänt detta och utfärdat ett dekret för parlamentet att rösta om.

Där har talmannen vägrat ta upp det på agendan eftersom han inte anser att det är förenligt med yttrandefriheten.

Dessutom har saken dragits till Högsta Domstolen som nu har att avgöra om sanktionerna är förenliga med lag och om det finns tillräckliga bevis så att anklagelserna kan anses styrkta.

Anklagelserna gäller inblandning i terrorverksamhet. Det finns inget lagstöd för en nedstängning av kanalerna så istället har terroristlagar använts. Dessa anklagelser har inte preciserats men det sägs att det handlar om att Kozak har handlat med rysk kol och sett till att det kommit till de självutropade republikerna Donetsk och möjligen även Luhansk. Kozak äger ett holdingbolag som i sin tur äger tre tv-kanaler och i och med att Kozak beläggs med sanktioner drabbar det även tv-kanalerna, som verkar vara det egentliga syftet med det hela. Bland annat att döma av vad justitieminister Denis Malyuska sa på denna hearing.

Atlantic Council’s Eurasia Centers streamade hearing 9/2:

Deltagare i AC:s hearing var förutom justitieministern också Lesia Vasylenko, parlamentsledamot för partiet Holos (Voice), Peter Pomerantsev, visiting senior fellow Institute of Global Affairs vid London School of Economics samt senior fellow vid SNF Agora Institute vid Johns Hopkins University, samt John Herbst, f.d. USA-ambassadören i Ukraina, numera director för Atlantic Council´s Eurasia Center.

Melinda Haring, deputy director vid Atlantic Council’s Eurasia Center, agerade moderator.

Nå vad kom då fram vid denna hearing?

 

Lagvidrigt eller inte?

Detta var första frågan som diskuterades. Justitieminister Malyuskas svar är ”pretty lawful” [sic]. Han räknar sedan upp siffror för hur många privatpersoner och företag som redan är sanktionerade på presidentens order. Dvs. eftersom Zelenskij har gjort samma sak med andra så är det lagligt och OK (?). Skillnaden med den debatt som råder nu är att fallet med Kozak fått sån uppmärksamhet och blivit synlig för allmänheten. Lagen säger att det är fullt tillåtet för presidenten att stänga ned tv-kanaler om det handlar om utländska staters eller organisationers, eller utländska personers aktivitet men också gällande ”subjects of terrorist activity”. Det är just detta som har åberopats av landets säkerhetsråd som skäl för att sanktionera den ukrainske medborgaren och parlamentsledamoten Taras Kozak. Han ska ha varit inblandad i terroristaktivitet.

Men justitieministern säger att grunden till anklagelsen är hemlig men kan tas till Högsta Domstolen för bedömning vilket också gjorts. ”So, it is quite OK”, säger han slutligen. Det bästa hade varit, fortsätter han, om vårt land haft en lag som hade möjliggjort stängning av tv-kanaler som för utländsk propaganda och ”hjärntvättar vårt folk och används som verktyg i ett hybrid-krig”. Men det ville inte parlamentet godkänna. Alltså måste sanktions-verktyget användas.

 

Varför just nu?

Parlamentsledamoten Lesia Vasylenko (Holos) får sedan frågan varför Zelenskij gjort detta nu och inte tidigare? Har något ändrats i kanalernas utbud?

Det tar tid att förbereda en sån här sak, grunden till anklagelserna ligger i aktiviteter 2018, tror hon. Det är den tekniska sidan av svaret. Den politiska är intressant, säger hon, och påpekar att kanalerna har sänt så långt tillbaka som 2013. Sedan 2014, då hon menar att den ryska aggressionen mot Ukraina påbörjades, har regeringar haft tillfälle att stänga dem. Landets säkerhetsråd borde ha undersökt dem tidigare tycker hon men har inget riktigt svar på varför det inte gjorts.

Men vad som hänt nu är att ett av landets oppositionspartier (Oppositionsblocket För Livet som Kozak är medlem av) i opinionsmätningar ser ut att vara största partiet. Så för att ”skära av syretillförseln” till detta parti, fortsätter Vasylenko, var det nödvändigt att stänga de Kozak-ägda kanalerna. Detta är i alla fall en teori som diskuteras just nu, säger hon. Hur bedömningen blir från Högsta Domstolen kommer att ge svar på frågorna varför detta gjorts nu, tror hon. Om det bara handlar om ett politiskt drag av presidenten så kommer det att tydliggöras av domstolen. Men så tillägger hon: ”Om det sistnämnda händer är det farligt för det kommer innebära att Oppositionsblocket För Livet blir ännu populärare”, det blir ”offer för politiskt förtryck”. Kanalerna kommer att startas igen och bli ännu populärare. Då kommer de ha möjlighet att sprida ännu mer av den ”farliga manipulation” som de sprider idag, hävdar hon. Det är ofta en ”blandning av sanning med felaktig information och feltolkningar”, menar hon. Vilket i slutändan är en aggression mot det ukrainska folket, fortsätter hon. Så hon hoppas verkligen att det finns starka skäl ihopsamlade av säkerhetsrådet för sanktionerna så att inte Högsta Domstolen underkänner beslutet.

 F.d. ambassadören Herbst tycker Zelenskij gjort rätt och ger ett exempel ur ”den amerikanska demokratins underbara historia” som handlar om när Abraham Lincoln gjorde ett liknande drag för att värna landets säkerhet.

 

Kanalernas innehåll och dess ”farlighet”

Pomerantsev redogör för kanalernas innehåll. De hade ca 5-6 % av tittarna i Ukraina. Ganska låg andel. De är nischade nyhetskanaler och har inga nöjesprogram. Ungefär samma andel som Porosjenkos nyhetskanal har. De driver en linje som är ganska ”farlig” men ”inte nödvändigtvis pro-rysk men som syftar till att hävda att Ukrainas kontakter med Väst underminerar suveräniteten”. Väst är alltså ”lika dåliga som Ryssland”. Det är olika narrativ som att USA vill komma åt mark i Ukraina eller att de driver Soros-narrativet (liknande Ungerns narrativ). Men de här narrativen finns också i andra tv-kanaler än dessa tre. De ägs av oligarker som driver sina egna intressen. ”I Storbritannien har vi en institution som granskar faktainnehåll och opartiskhet i nyhetssändningar. Varken ert [USA:s/min anm.] Fox News eller de här kanalerna bedriver journalistik.

Här följer en lång tystnad och ett nervöst skratt hörs, antagligen från moderatorn.

Pomerantsev fortsätter sedan:  ”Det är vad Ukraina behöver just nu, en granskande institution, styrd av klara lagar som är vedertagna för demokratier.”

Moderatorn ger sedan en intressant kommentar: ”Tack Peter, vi kan alltid räkna med att du är provokativ”.

Min egen reaktion här är att Pomerantsev var oerhört relevant. Men uppfattas alltså av moderatorn som representerar Atlantic Council som ”provokativ”.

Moderatorn ställer sedan frågan om det finns andra kanaler som borde stängas?

Vasylenko (Holos) svarar att dessa tre är de farligaste. Andra kanaler representerar inte ”Ukrainas femtekolonnare”. Ett uttryck som är ”vanligt i Ukraina och står för Rysslands mångåriga inflytande över Ukraina”. Så dessa kanaler har fungerat som en ”trojansk häst” i Ukraina, avslutar hon.

Syftet ska alltså vara Kremls intresse av att Ukraina inte driver alltför nära EU och Västländerna. Hon hade gärna sett att beslutet kommit tidigare. Det har tagit för lång tid. Men nu har det blivit en internationell fråga att möta rysk desinformation Mer internationell samordning behövs från Ukrainas sida.

Sen säger hon något intressant: ”Jag är orolig för att olika internationella plattformar, som Europarådet, FN och andra internationella plattformar ”kommer att ta upp saken och hävda att detta är ett brott mot yttrandefrihet och mänskliga rättigheter och att detta betyder att Ukraina är ett odemokratiskt land. Ja, ni vet den retorik som ofta sprids av Ryssland och deras allierade”. Hon hoppas istället att ledare för demokratiska länder ska genomföra åtgärder för att möta ”rysk desinformation”.

Peter Pomerantsev kommenterar detta från ett intressant perspektiv:

Lesia använder uttrycket informations-aggression ganska ofta och jag vet vad hon menar. Men det finns inte mycket av laglig konsensus vad det är. EU tog sitt European Democracy Action Plan som togs i december, där just frågan om desinformation togs upp stort och sätter upp en sorts ”vision för Europas digitala framtid”. Den säger sig inte vilja möta desinformation med någon form av ”sanningsdomstol” eftersom det egentligen inte handlar om ”fake news [eller en silly tweet]”. Det är en del av demokratin. Vi behöver tänka noggrant för att fastställa exakt vad konceptet desinformation innebär. EU har ingen klar bild av det och det återstår att definieras. Det kommer alltid att vara svårt i en demokrati att fastställa vad desinformation innebär avseende ”innehåll”, men vad vi kan tala om är ”beteendeformer, finansiering, transparens”. Att komma fram till en gemensam demokratiskt grundad definition är något som måste göras gemensamt [internationellt] och jag tror inte det kan handla om innehåll eftersom demokratier, av goda skäl, har ganska hög ribba när det gäller att definiera desinformation avseende innehåll. Så när vi använder uttryck som ”information aggression” så ska vi veta vad vi menar. Viktigt också med en enighet om saken och införande av kännbara internationella sanktioner. Men ”vi måste förstås konceptualisera saken, vi kan inte gå omkring och strö dessa uttryck omkring oss”.

 

Varför är terroranklagelserna inte specificerade?

Moderatorn frågar sedan justitieministern varför anklagelserna om Kozaks inblandning i ”terrorverksamhet” inte är specificerade?  

Justitieministern påpekar att ”finansiering av terrorism” är en sak som kan leda till sanktioner. ”Viktigt att komma ihåg är att bevisbördan för att införa sanktioner är lägre än det är för att bevisa ett brott”. Så om säkerhetsrådet säger att det finns bevis för att en person är inblandad i terrorverksamhet så är det tillräckligt. Sedan får Högsta domstolen avgöra om det är tillräckligt”.

Min egen kommentar här är att det låter som ett sorts cirkelresonemang som är lite luddigt. Om säkerhetsrådet säger att det finns bevis så är det tillräckligt, men sedan får vi se om Högsta Domstolen bedömer att det är tillräckligt [??])

Justitieministern tar sedan upp frågan om Ukrainas begäran till Youtube att stänga kanalernas sändningar där och avslöjar att Ukraina har bett USA att göra en liknande begäran och då kommer de ”säkert att hörsamma begäran”.

 

Stängning av fler kanaler?

Moderatorn ställer en följdfråga och går då in på innehåll i flera andra kanaler som sänder genom sociala medier och undrar om Ukraina kommer att titta närmare på sådana kanaler som har ”extremt innehåll”?

Justiteministern svarar att det finns de som granskar sådant men det finns inget lagligt ramverk för att driva sådana saker. Vi behöver ett lagligt ramverk för att möta ”propaganda och hjärntvätt … från Ryssland”. Det finns bara terrorist-anklagelser som är ”svåra att bevisa”.

Moderatorn frågar sedan Herbst hur USA kan vara för yttrandefrihet och ändå stödja Zelenskijs beslut?

Han svara att han förstår att personer som ”är djupt intresserade av yttrandefrihet är oroade av beslutet” men åberopar ”sunt förnuft” och förståelse för ”omständigheterna”. Ryssland bedriver ett krig i Ukraina och ”om det inte varit krig så hade det inte behövts”. Men ”Europa har inte starkt nog stöttat Ukraina, med några få undantag, så det förvånar inte att de inte tagit hänsyn till dessa omständigheter”. USA ser inte beslutet som en attack mot yttrandefriheten, avslutar han.

Pomerantsev lägger till här att problemet med Ukrainas hela mediemiljö är att oligarker alltid har drivit tv-kanaler för att bevaka sina intressen och folket har låg tilltro till alla kanaler och vill verkligen ha något nytt. Folk är inte dumma och de allra flesta vet att dessa tre kanaler är pro-ryska. Men de litar inte på någon kanal. Man kan önska sig att en mer objektiv kanal men vad som behövs är en stark laglig restriktion med höga krav, och han hänvisar igen till Storbritanniens institution för media-granskning. Men hur kan Ukraina få en modig sådan institution som inte räds att gå till domstol mot starka affärsintressen/oligarker och lita på att domstolen inte är korrumperad? Det är en hel samling saker som måste ändras. ”Det finns ingen magisk tv-kanal som man kan bilda. Det är ett helt system som måste rättas till”.

Moderatorn säger sedan; ”OK, vi har en massa jobb att göra helt klart”.

Min egen fråga här är vad hon menade med detta? Bara en dålig formulering eller att ”vi” är Atlantic Council? Eller USA? Ukraina tycks inte finnas med i bilden här, på tal om ”falsk information” om utländsk intervention från Väst.

 

En gest mot Biden och USA?

Frågan kommer sedan om Bidens presidentskap har något att göra med Zelenskijs plötsliga USA-tillvända beslut?

Lesia Vasylenko svarar inte direkt på frågan men säger att det är välkommet med en tätare kontakt med USA. Nato-medlemskap är ett mål för Ukraina för att hålla Ryssland i schack. Hon säger också att Holos lagt ett förslag om att det ska bli åtalbart att konferera med Ryssland utanför officiella kanaler om fredsförslag rörande Donbass. Något som tydligen Medvedtjuk (ledaren för Oppositionsblocket) har gjort.

Herbst säger däremot klart och tydligt att Zelenskijs beslut och petningen av Oleksandr Dubinsky* är en klar gest till USA som innehåller en önskan att förbättra relationerna mellan länderna, efter en tid då Trump försökt dra in Zelenskij i amerikansk politik. Herbst påminner sedan att det var USA som levererade vapen till Ukraina när de behövde det och inte Europa. Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, avslutar han.

(* Dubinsky var parlamentsledamot för presidentens parti Folkets Tjänare men sparkades nyligen ut ur partiet på presidentens initiativ)

 

Vart tog tittarna vägen, vad har de för alternativ, vem lyssnar på dem?

Två tredjedelar av de tre stängda kanalernas tittare tycks ha gått över till Nasj och resten till olika andra kanaler. En ukrainsk kanal, Dom, vänder sig till Donbass och sänder online och över satellit.

Pomerantsev tror att Dom håller en god journalistisk profil och har en av de bästa journalisterna anställd som förstår Donbass-problematiken. Han påpekar också att det handlar om att ”förstå sin publik och inte tala nedsättande om dem eller till dem”. ”Man måste förstå folk och deras behov och ha lokal förankring. Du kan inte bara dyka upp uppifrån och säga ´hej, jag är Västs röst´. Man måste förstå människors liv och intressera sig för vad de önskar sig”. Han tycker Radio Free Europe gör ett bra jobb i Ukraina och har inget emot att Voice of America eller andra mediekanaler bedriver verksamhet där men ”det är viktigt att dessa kanaler inte blir inlåsta i den liberala bubblan”. Det är väldigt viktigt att de kommunicerar inte bara med Lesias väljare (Holos) utan också dem som tittar på de här kanalerna [som sanktionerats]. Det räcker inte att nå de som redan är övertygade utan också dessa svåråtkomliga röster utanför bubblan/filtret”.

Justitieministern besvarar till sist frågan om sannolikheten att Högsta Domstolen godkänner presidentens beslut? Han svarar att det finns inga garantier alls.


söndag 7 februari 2021

Ukrainska nedslag mot pressfrihet och opposition i skuggan av ryska

 

Under tiden som världens blickar riktas mot Ryssland och hur Putins regering med olika medel försöker kväsa oppositionen och pressfriheten i allmänhet och Navalnyj i synnerhet så har en liknande utveckling påbörjats i Ukraina.

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij har utfärdat ett dekret som förbjuder tre tv-kanaler att sända. Dessa ägs av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen ska ytterst vara att dessa finansieras av Ryssland, vilket än så länge bara är ett påstående utan vidare bevisning.

Sanktionerna innebär förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hör att just Oppositionsplattformen – För Livet i den senaste opinionsmätningen visat sig vara största partiet i nuläget med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, nu ligger på knappt 21 %. En störtdykning från de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet har idag.

Det tycks uppenbart att nedstängningen av tv-kanalerna är ett försök att tysta partiet. Beslutet om nedstängningen motiveras förstås inte så utan istället att det är ett sätt att eliminera rysk inblandning i ukrainsk politik. Nämnde Medvedtjuk är förvisso vän med Putin och rysk medborgare från början, och partiet brukar beskrivas som pro-ryskt. Det är dock en sanning med modifikation. En stor minoritet av de ukrainska medborgarna är etniska ryssar och en ännu högre andel har ryska som modersmål och många har dessutom både vänner, familj och affärskontakter i Ryssland. Med andra ord finns de facto intressen av goda förbindelser med grannlandet samt också en oro för ryska språkets ställning i Ukraina hos många av landets medborgare. Det är emellertid ett enkelt sätt att sätta ett Kainsmärke i pannan hos politiska motståndare att framhäva det pro-ryska och sätta Ryssland som det egentliga målet för den här typen av repressiva åtgärder.

Nu har presidentens dekret tillfälligt fastnat hos talmannen Razumkov som vägrat att sätta det på parlamentets agenda för omröstning, åtminstone enligt hemsidan för en av de bannlysta tv-kanalerna 112. Det återstår att se om han pressas att ändra sig.


Mer repressiva åtgärder mot press- och yttrandefrihet att vänta?

Till detta kan läggas att landets Departement för Kultur och Informationspolitik har sänt beslutet om nedstängning (formellt taget av Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet)till Youtube med begäran att de också stänger sin tjänst för dessa kanaler.

Enligt källorinom säkerhetstjänsten kan det tänkas att myndigheterna introducerar liknande åtgärder mot andra media om det skulle visa sig att de arbetar emot landets intressen och nationella säkerhet och därmed ”spelar motståndaren i händerna”, vilket förstås måste tolkas som Ryssland. Frågan är om man därmed anser att 23 % av befolkningen (som dessutom inte räknats bland de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk) är landsförrädare?

En medlem av partiet Holos har också föreslagit att stänga ute journalister från de tre sanktionerade kanalerna från parlamentet, det vill säga i stort sett ett besöksförbud.

Hittills har protesterna inskränkt sig till att två hittills icke namngivna personer har lämnat en stämningsansökan mot presidenten till landets Högsta Domstol.


Internationella reaktioner?

OSSE:s representant för Pressfrihet, Dunja Mijatovic, har uttryckt sin oro över presidentens initiativ med att bland annat säga:

”Banning broadcasts is one of the most extreme forms of interference in media freedom and should only be applied in exceptional circumstances”.

Enligt Radio Free Europe har också EU reagerat och ifrågasatt beslutet. EU:s talesman för utrikesfrågor Josep Borrell har den 3/2 skickat ett brev till Zelenskij där han lär ha skrivit att Ukrainas rätt att försvara sig mot manipulation av information och desinformationskampanjer från utlandet men att ”detta inte får ske på bekostnad av pressfriheten och måste göras med full respekt för fundamentala rättigheter och friheter samt följa internationella standarder”.

Vilket helt emotsägs av Mykola Totjytsky, ordförande för Ukrainas EU-delegation, som istället påstår att EU ställt sig positiva till beslutet om sanktionerna. Han använder till och med större ord än så:

"I can say that today, starting in the morning, yesterday evening, the European Commission, the European External Action Service reacted extremely favorably to yesterday's NSDC decision on our sanctions […]”.

Under presidentens möte med G7-länderna nyligen hade frågan varit uppe till diskussion men det enda vi får veta av presidentens stabschef Andrij Yermak är att ”yttrandefrihet och friheten för journalister att arbeta har varit och förblir en prioritet för den ukrainska staten. Ukrainas president betonade att det inte finns några hot mot yttrandefriheten i vårt land”. Detta enligt presidentens egen hemsida.

 USA klappar dock i händerna. I ett uttalande från USA-ambassaden i Kiev sägs bl.a. detta (enligt Unian):

”USA supports Ukraine's efforts yesterday to counter Russia's malign influence, in line with Ukrainian law, in defense of its sovereignty and territorial integrity […]".

Det är alltså Rysslands ”ondskefulla inflytande” som här bekämpas och inte pressfriheten och den politiska viljan hos 23 % av befolkningen ignoreras här helt som faktor i sammanhanget.

Estland och Litauen har också sällat sig till lovsångskören.

Nå, Sverige då?

Ja, jag har då inte hört något.

Däremot har Reportrar Utan Gränser efterfrågat svenska sanktioner mot Ryssland tills attackerna mot pressfriheten upphör.

Det skulle ju kunna sätta regeringen i bryderi över hur den ska ställa sig till Ukrainas attack.


Att möta opposition med repression

Den ukrainske presidenten Zelenskij har hittills setts som en person som, med sina rötter i östra delen av landet, har förutsättningar att åstadkomma försoning mellan landsdelarna, få slut på kriget och med tiden ena landet. Nu förefaller hans stjärna vara i dalande och han agerar allt mer pressat. Det förefaller uppenbart att detta är ett led i att störa den främsta oppositionen. Det är då väldigt lämpligt att den råkar vara stämplad som pro-rysk. Men det eliminerar inte det faktum att det är en opposition och att den för närvarande företräder nästan en av fyra ukrainare.

Att möta opposition med repression bör fördömas varhelst det sker.

 


måndag 1 februari 2021

Flykten till Marstrand

 

Luba: ”Jag trodde att om man är född i Polen, om ens släkt har bott där sedan 1400-talet, så måste man vara polsk. Men det var man inte”.

Luba var tvungen att skriva ”mosaisk bekännelse” när hon vid sextiotalets slut sökte till Läkarhögskolan i Warszawa. Trots att man i kommunismens Polen inte fick vara religiös. Trots att hon var uppvuxen med och trodde på denna kommunism där alla skulle vara jämlika medborgare.

Det här är en av berättelserna i en ny bok med titeln ”Flykten till Marstrand” som är skriven av Anna Grinzweig Jacobsson. Hon syns på omslaget glatt grimaserande med lyft finger mot tinningen i en kavat honnör. Det är Anna själv med sin pappa i Marstrand. Hon var då sex år gammal.

"Flykten till Marstrand", Anna Grinzweig Jacobsson, Korpens Förslag, 2020


Idag vill hon gå tillbaka till den tiden och vad som egentligen hände. I Polen men också i Sverige under de omvälvande sista åren av 1960-talet då polske partisekreteraren Gomulka bestämde sig för att på ett vis avsluta det som nazisterna inte lyckades helt med. Nämligen att driva ut alla judar från landet. Eftersom Polen givetvis inte kunde vara antisemitiskt (det var ju Tyskland som var det) fick det heta ”antisionism”. Det började i och med att Sexdagarskriget 1967 just avslutats. Arabvärldens förkrossande nederlag var en nesa för Warszawapakten som hade lagt ned både pengar och prestige på en seger. Gomulka beskrev i ett tal landets judar som sionister som hotade landets säkerhet och fortsatte med att säga att myndigheterna inte skulle hindra att de emigrerade. Premiärminister Cyrankiewicz höll ett liknande tal där han klargjorde att det är omöjligt att vara både jude och polack, att man måste välja och ”dra korrekta slutsatser” av sitt val, med samma påminnelse om emigrationsmöjligheten.

Till saken hör också oroligheter som utbröt i Polen när studenter började kräva det som den tjeckoslovakiska kommunistledningen försökte införa, en ”kommunism med mänskligt ansikte”. Protesterna slogs förstås ned med hårdhet men det blev de judiska studenterna som pekades ut som syndabockar. De var ”femtekolonnarna” som skulle rensas bort från Polen.

Därefter vidtog en omfattande diskrimineringskampanj mot landets judar som förlorade jobb och inte fick komma in på universitet. Regeringen rensades från judiska ministrar och judar fråntogs medlemskap i kommunistpartiet.

Det blåste också på glöden till den antisemitism som låg och pyrde sedan gammalt. En liten puff var allt som behövdes. Det blev fritt fram för en lärare att säga att judarna var ”en cancersvulst på den polska kroppen”. Det var då inte heller mer än drygt tjugo år efter pogromen i Kielce 1946, alltså efter andra världskriget då Förintelsen fasor skulle vara över. Där mördades då 42 judar, enligt officiella siffror, en del av dem kanske med fångnumren från Auschwitz tatuerade på sina kroppar. Antisemitismen i Polen beskrivs också av de vittnen som intervjuats i boken.

Det stora flertalet valde alltså att emigrera. Uppemot 3000 personer till just Sverige mellan 1968-1972. Det innebar också att bryta helt med Polen. Det polska medborgarskapet och passet fråntogs emigranten, som också fick ansöka om att fråntas sin ”medborgerliga värdighet”. De fick ta med sig sitt bohag, men inte ägodelar som var äldre än andra världskriget. De klassades som antika. Inte heller nyinköpta föremål eftersom det skulle kunna ”utarma det polska folket”.

I boken får ett tiotal av de polska judar som kommit till Marstrand för att lära sig svenska ge sin bild av hur det var i Polen under tiden innan flykten till Sverige och hur det var att komma till ett helt nytt land. Den generella bilden av det svenska mottagandet är i stort sett positiv även om det finns kritik mot detaljer. Det blir ändå inte en homogen berättelse av upplevelserna. Det finns många sätt att känna och tänka kring en exil och att landa i något nytt och okänt. Många var också helt omedvetna om sin judiska identitet tills myndigheterna påminde om det, eller hade hållits i ovetskap av föräldrar med erfarenhet av antisemitismen. Inte många var troende, en del övertygade socialister tills det kommunistiska Polen förklarade dem för icke önskvärda.

Men boken handlar också om hur den svenska reaktionen var då många polska judar började trycka på för att få visum för inresa till Sverige. Hur Sverige släppte alla spärrar för tjeckoslovaker som flydde Tjeckoslovakien efter Pragvårens abrupta dödsstöt i och med Warszawapaktens invasion av landet 1968, medan endast 30 polska judar beviljades inresa. Först efter envetna påtryckningar från svenske ambassadören i Warszawa samt - kanske avgörande - Danmarks beslut att bevilja alla ansökningar, så gjorde också Sverige detta. Processen beskrivs på ett intressant sätt i boken.

Det är en historia om exil, om flyktingens upplevelser och utsatthet. Det är en historia om etnicitet och identitet. Det är en historia om immigration och integration som kan ge lärdomar och insikter som har bäring i dagens immigrations- och integrationsdebatt.

Men det är också en påminnelse om att det är människor och individer vi talar om när siffror bollas fram och tillbaka eller när det talas om att inte tillåta nära släktingar förenas med sina familjer osv. Här finns några livsöden bland alla de tusentals som handlar om de judar som flydde Polen kring 1969. De är alla unika samtidigt som de bär på likheter.

Historien om den polska antisemitiska kampanjen är mycket dåligt känd i Sverige. Likaså att många judiska polacker tog sin tillflykt hit och deras historier. Boken fyller här ett tomrum, en sida i den svenska historieboken som lämnats blank.

I slutet av boken kommer Anna Grinzweig Jacobsson till sin egen historia men den får ni läsa om själva. En viktig sak hon säger är dock viktigt att betona och det är att hon lärt av sina föräldrar att vara vaksam och aldrig tro att antisemitismen är glömd för evigt. Det är en visdom som jag tänker kan tillämpas i ett vidare perspektiv om rasism och främlingsfientlighet:

”Jag ser fortfarande framför mig bilden av Gomulka i tv, när han står där med tekoppen och viftar med armen, och skriker och spottar […] Det kan komma tillbaka en sådan där gubbe till och börja vifta med armarna”.


Boken finns att beställa från Adlibris eller Bokus som härmed länkats.

Det finns också en hemsida med information om den utställning som skapats i anslutning till boken och mer information för den som är nyfiken på den här i stort sett okända historien.

Hemsidan finns här.



torsdag 28 januari 2021

Ukrainas slitna offerkofta

 

Jag skrev för några veckor sedan om en intressant artikel skriven av en professor Nicolai N. Petro vid University of Rhode Island som menade att USA borde ta ett steg tillbaka och låta Ukraina sköta sina egna affärer ett tag. Jag citerar här för att göra hans ståndpunkt tydlig:

”[…] it may make sense for America to step back and avoid the temptation to take sides in political, cultural, and religious debates for temporary foreign policy advantage […] The advocates of Western interventions in Ukrainian affairs will probably object that this leaves the playing field entirely to Russia. I would hope that Ukraine is more than just a playing field for foreign interests and suggest that it is high time to trust in the good sense of all Ukrainians, including those who see their Russian cultural heritage as fully compatible with a Ukrainian civic identity. Treating the latter as potential traitors, a “Fifth Column,” as many Ukrainian and Western officials are, sadly, still wont to do, can only undermine their sense of attachment to Ukraine, to the point that no amount of Western support will suffice to restore it.”

Kärnan i det han skriver är att USA och många andra i Väst har en uppfattning om Ukraina som ett enat land i opposition mot Ryssland, medan verkligheten i landet ser annorlunda ut. Enligt en färsk opinionsmätning är ett pro-ryskt parti det som stöds av störst andel ukrainare, nästan halva landet har ryska som vardagsspråk och många börjar bli irriterade över att ses som en andra rangens medborgare på grund av det. Därtill finns en växande irritation, även inom maktens korridorer, över den utländska interventionen i ukrainska angelägenheter som kommer från framför allt USA, men också EU. I Petros artikel finns en genomgång av vad det handlar om närmast.

Foto: Hans Wåhlberg. Verkhovna Rada, det ukrainska parlamentet. Knappast en ideologins högborg utan mer boxningslokal alltsedan självständigheten 1991. Kanske en förklaring till varför det är så svårt att gå framåt, gå vidare från det förflutna?


Ukrainas kapacitet att styra

Petros åsikt är fullt rimlig och det vore märkligt inkonsekvent att ondgöra sig över Rysslands inflytande över Ukrainas interna angelägenheter men inte andra länders.

Men den stora frågan är huruvida Ukrainas interna politiska struktur lämpar sig över huvud taget för att ta ett stadigt grepp om landets utveckling och genomföra nödvändiga reformer, alldeles oavsett vad man anser att sådana reformer bör bestå av.

Volodomyr Zelenskij valdes med stor marginal till president sommaren 2019 och hans parti Folkets Tjänare vann en jordskredsseger i parlamentsvalet samma år och håller nu majoriteten av parlamentsplatserna. Ändå går det minst sagt trögt att genomföra presidentens politik. Korruption och fraktionsstrider inom parlamentet och inom partiet Folkets Tjänare lägger hinder i vägen. Just det här har, enligt mina reflektioner efter flera års studie av Ukraina, till stor del att göra med den frånvaro av ideologi som de ukrainska partierna har. Kommunistpartiet som tillhörde de största innan 2014 har i princip förbjudits och i övrigt finns fascistpartiet Svoboda som kämpat för att komma över spärren på 5 % i varje val efter 2014, och ett antal andra partier inom extremhöger/fascist-sfären är långt ifrån att klara spärren. De här företräder också två extrema ståndpunkter. Däremellan finns egentligen ingen som helst ideologi. Det finns inget parti som säger sig klart och tydligt företräda liberalism, konservatism, socialism/socialdemokrati eller för den delen grön ideologi. Istället knyts de till personer som knyter upp allierade till en partikonstruktion (det lär t.o.m. gå att köpa en sådan, med kontor och anställda färdigt och klart), klistrar på en lätt populistisk eller patriotisk etikett och utformar programmet i samma anda. I de flesta fall finns en oligark med i spelet och är den som åtminstone delvis styr, och kanske finansierar det hela. Ingen normal politisk ideologisk debatt kan föras i ett sånt politiskt landskap. Väljarna ställs inför en omöjlig uppgift att avgöra vem som ljuger minst, vilket är det bästa de kan hoppas på. Några klara ideologiska riktlinjer och normala gatekeepers som partikongresser och lokalt engagerade medlemmar finns inte mycket av i Ukraina mellan valen.

Det mesta går sedan ut på att bevaka egna intressen, intrigera mot andra partier eller affärskonkurrenter, sko sig på olika sätt där man kommer åt, knyta kontakter inom administration och inte minst i rättssystemet, och däremellan göra populistiska eller patriotiska utspel. Allt medan en lågintensiv väpnad konflikt sliter sönder landet både ekonomiskt och psykiskt. En konflikt som i huvudsak inbegriper ukrainska medborgare, alldeles oavsett hur gärna man vill ha det till enbart en konflikt mellan Ukraina och Ryssland.

Kyiv Post publicerade för någon månad sedan en intressant intervju med Ilija Ponomarev, rysk vänsteroppositionell och f.d. parlamentariker som tvingades fly Ryssland när han röstat emot annekteringen av Krim i parlamentet. Han lever nu i exil i Kiev och har fått ukrainskt medborgarskap. Han säger en del intressanta saker. Dels att den som i Ukraina skriker högst om patriotism gör också landet mest skada. Han tror att president Zelenskij är uppriktig när han framhåller vikten av att ena nationen och att dess styrka är just dess mångfald. Men han avslutar ändå med något som jag själv tänkt under många år: ”Ukrainas fundamentala problem är att ingen tar ansvar för sina ord”.


Offermentaliteten utbredd

Det finns en tendens, som jag har observerat länge i Ukraina, att lägga alla problem utanför sig. Det är externa faktorer som är roten till allt som går snett och i de flesta fall är det Ryssland som får bära ansvaret. Det kan säkert vara relevant i mycket men långt ifrån allt.

Det är en sorts offermentalitet som präglar landet och har sina rötter långt tillbaka i tiden. Den är inte svår att förstå. Det som är ukrainskt territorium idag har varit slagfält i stort sett sedan Kiev-Rus: drabbats av fullt kaos och inbördes strider under och efter första världskriget; hungerkatastrof; en nära nog totalförstörelse under andra världskriget; varit epicentrum för förintelsen fasor; lidit under Stalins förföljelser, drabbats av Tjernobyl-katastrofen; och levt många decennier under allmän sovjetisk repression.

Det är inte alldeles obegripligt om många ukrainare har en känsla av att vara offer och att bo på fördömd mark vars öde är att vara plats för olyckor, krig och katastrofer.

Det blir dock ett problem när det får genomsyra det politiska samtalet nästan helt och såväl politiker som befolkningen i stort vänjer sig vid att lägga snart sagt alla de problem som finns utanför sig, se dem som externa eller externt styrda. Det ger en passivitet och uppgivenhet som i längden hämmar landet.

Just det här börjar också den generation som växt upp under, eller fötts efter, de första självständighetsåren att inse. Det är värt att uppmärksamma och är som jag ser det enda räddningen för Ukraina. Att kasta offerkoftan och se framåt. Lättare sagt än gjort, men nödvändigt.

Just detta framhölls nyligen av den kände ukrainske historikern Jaroslav Hrytsak vid en vetenskaplig konferens i Prag. Ukraina lider av många svåra minnen och ett gap kulturellt och historiskt mellan östra och västra delen av landet, säger han, men också att det idag finns en ny generation som ger hopp om läkning och framåtskridande. Han fortsätter:

”All these factors and more enable Ukrainians to look forward rather than relive the traumas of the past and endlessly pick at the wounds of history.

This is a great opportunity for Ukraine, says professor Hrytsak. But, Ukrainians have become disenchanted with the young politicians of the Servant of the People and Holos parties, who were expected to rise up and address certain challenges.

In fact, it seems that Ukrainians are not yet ready to seize this opportunity and there is a looming danger that they may turn their back on social development and return to the dark days of conflict between old political elites.”

Valeria Korablyova som var med att organisera konferensen fyller på. Hon menar att Ukraina fortsätter att se sig självt som offer, vilket går igen i mycket av den kulturella produktionen, i historieskrivningen och i skolundervisningen.

Hon fortsätter:

”However, it deprives Ukrainian society of subjectivity. The blame for what is happening always lies with someone else (mostly Russia), and moreover, someone else will save Ukraine, and help the country out of this difficult situation (usually the European Union, or the West in general).

Enligt Korablyova kan inte Ukraina gå framåt förrän majoriteten av ukrainarna inser att framtiden ligger i deras egna händer och att det bara är de själva som har ansvaret för sitt land. 

Det är dock en mödosam process som kommer att innefatta en färd genom den ukrainska politikens minfält. Det fält som nu president Zelenskij troligen känner sig vilse i.


torsdag 14 januari 2021

Ukraina 2020/2021 - en besvikelse för EU och USA och vice versa? – del 2 undersökningar och opinionsmätningar

 

I mitt förra inlägg på det här temat redogjorde jag i stort sett för en artikel som tog upp situationen i Ukraina och den amerikanska och övriga västvärldens förda politik gentemot Ukraina. Professor Nicolai Petro vid Rhode Island University gav i sin artikel för National Review sina mycket insiktsfulla reflektioner på läget idag men utifrån ett amerikanskt perspektiv.

En stor fråga han utgick ifrån var hur det är möjligt att president Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare, trots unikt goda förutsättningar efter valen 2019, haft ett så trögt 2020 och kunnat sjunka så i popularitet? Han ger flera goda svar vilket jag redovisar i förra inlägget.

Här följer dock en del statistik och opinionsundersökningar som gjorts under senare tid för att ge mer faktaunderlag som komplement till förra inlägget.

Foto: Hans Wåhlberg. Det vilar en besvikelse över Ukraina. Många har svårt att överleva och hitta sätt att försörja sig. 


Folket är missnöjt med sin Tjänare

President Zelenskij vann överlägset presidentvalet 2019 och hans då nystartade parti Folkets Tjänare vann egen majoritet i valet till parlamentet, Vekhovna Rada, samma sommar. Det gav presidenten Zelenskij en förutsättning som ingen annan president tidigare i Ukraina att driva igenom sin politik och få sina dekret godkända av parlamentet.

Trots detta tycks folket alltmer missnöjt med styret, vilket förklaras i förra inlägget. Det färskaste beviset för opinionsläget kommer från Kyiv International Institute of Sociology som publicerade sin undersökning den 30 december 2020.

Det mest sensationella med den var att det parti som vann störst förtroende blev Oppositionsplattformen – För Livet (för enkelhetens skull OFL i forts.) som skulle få 23,1 % av rösterna vid ett val idag. Partiet betraktas och beskrivs som ”pro-ryskt” och drivs till stor del av politiker som tidigare var aktiva i Regionernas Parti. Det vill säga det parti som president Janukovytj tillhörde. Alltså den president som såg sig tvungen att fly till Ryssland då Euromajdan-protesterna i Kiev eskalerat till våldsamheter och oppositionen under kuppliknande former tog över makten i februari 2014. I nuläget har de 44 platser i Verkhovna Rada mot Folkets Tjänare som har 246. Ett val idag skulle alltså kasta om parlamentets sammansättning totalt.

Det har alltså gått snart sju år sedan dess och den västtillvända politik som landet fört sedan dess har alltså lett till att ett s.k. pro-ryskt parti nu ser ut att vara det mest populära. Då ska man också ha i minne att de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk inte tillhör de tillfrågade. Ett val med dessa regioner inkluderade skulle med all sannolikhet ge en ännu större andel av rösterna.

Folkets Tjänare, president Zelenskijs parti, är förvisso tvåa i mätningen med 20,9 % men fick alltså i förra årets val över hälften av rösterna. Nedgången är signifikant men kanske ändå det näst mest sensationella. Partiet har visat en stadig nedgång sista halvåret 2020 och gjorde dåligt ifrån sig i lokalvalen i höstas.

Två partier till ser enligt undersökningen ut att ta sig över spärren på 5 %. Förre presidenten Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet med 14,1 % samt Julia Tymosjenkos Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina som fick stöd av 9,8 % i mätningen. Därefter kommer tre partier som ligger kring spärren på 5 %. Ultranationalisten Oleh Lyasjkos Radikala Partiet, förre premiärministern Groysmans Ukrainsk Strategi samt före detta säkerhetschefen Ihor Smesjkos Styrka och Ära.

Opinionsundersökningen visade också att sittande presidenten Zelenskij vid ett val idag trots allt skulle vinna men OFL:s ledare Jurij Boyko och Petro Porosjenko på tredje plats.


Andra opinionsundersökningar

En sak som Nicolai Petro tar upp (se förra inlägget) är att det för första gången sedan Euromajdan kan skönjas en vikande popularitet för EU. Jag har i ett tidigare inlägg redovisat en opinionsundersökning där detta kläs i siffror, men en liten repetition är på sin plats.

Lite knappt 50 % säger sig i undersökningen vara positiva till ett ukrainskt EU-medlemskap. Detta alltså snart sju år efter att hundratusentals människor vänt upp och ned på halva Kiev för att förmå landets ledning att sätta igång processen för medlemskap. I juni 2014 var det över 60 % som var positiva till EU-medlemskap.

 

En lite omvänd undersökning publicerades i november 2020 av New Europe Center/Open Society. Tusentals personer i de fyra EU-länderna Tyskland, Italien, Polen och Frankrike har fått svara på frågor om sin uppfattning om Ukraina och om de vill att landet ska bli medlemmar i EU och vad de i så fall bör avkrävas.

Undersökningen visar att de flesta associerar Ukraina till i första hand krig och i andra hand immigration, vilket avser det stora antal ukrainare som sökt sig till EU-länder för att ta jobb. Nästan en fjärdedel gör ingen association alls vilket antyder att de inte vet ett skvatt om landet. De flesta associationerna var dock negativa.

En liten majoritet, 55 %, var ändå positiva till ukrainskt EU-medlemskap. Det kan ju noteras att det är en mer positiv hållning än ukrainarnas egna. Däremot är endast 38 % av de tillfrågade EU-medborgarna positiva till ett ukrainskt medlemskap i Nato.

 

En sista undersökning jag tänker nämna här är en som handlar om ukrainarnas värderingar. World Values Survey (WVS) har utförts varje år sedan 1981 och 2020 års rapport publicerades i november. Ukraina har deltagit sedan 1999 och fjolårets resultat finns på denna länk. Noteras bör att svaren samlats in under sommaren 2020 och alltså inte är alldeles färska.

Familjen är den överlägset viktigaste sociala enheten för ukrainaren (för 86 % mycket viktig och 13 % ganska viktig) med arbetet anses mycket viktigt av 40,6 % till skillnad från 1999 då motsvarande siffra var 61 %. Arbetet är mindre viktigt för ukrainarna än för medborgare i andra europeiska länder, noterar rapporten.  Religion är betydligt viktigare än politik framgår det också av undersökningen. Noterbart är också att 23,1 % till och med tycker att religionen alltid har rätt i de fall den står i konflikt med vetenskapen. Detta har dock varit tämligen stabila uppfattningar sedan 1999.

Mer intressanta är kanske svaren på frågan om hur ovillig man är att vara granne till vissa grupper av människor. Personer med alkohol- eller drogproblem är mest oönskade vilket kanske inte är uppseendeväckande. Andelen som är negativa har dock minskat markant. Störst ökning i de negativa svaren uppvisar istället grupperna immigranter; folk som talar främmande språk; folk som tillhör annan ras; ogifta par (!!); samt folk med annan religion än den egna. Till detta kan läggas att 41 % tycker att invandringen måste strikt regleras medan motsvarande siffra 1996 (European Values Survey, EVS) var 17 %.

Ukrainaren vill helst att landet reformeras stegvis medan endast 12 % vill ha förändring genom radikala/revolutionära handlingar.

Foto: Hans Wåhlberg. Minnet av Euromajdan omgärdas av kultstatus. Ett nytt Memorial Museum ska uppföras på toppen av den gata som hette Institutska men nu fått namnet De Himmelska Hundras gata. Trots landets tradition av "revolutioner" är det endast en minoritet som säger sig vilja åstadkomma förändring på det viset.


Av någon anledning, trots att det mesta går snett hela tiden, har andelen som är stolta över sitt land ökat ganska markant sedan 1990-talet. Dessutom anser sig 78 % vara lyckliga vilket är bra mycket större andel än 1996 (European Values Survey) då det endast var 46 %. Siffror som förefaller än märkligare när man betänker att 28,3 % samtidigt säger sig ha ätit dåligt eller inte haft tillräckligt med mat de senaste 12 månaderna; att 26,2 % inte känner sig säkra i sitt eget hem; att 37,5 % har varit tvungna att klara sig utan medicin eller läkarvård det senaste året; samt att 35,8 % hävdar att de inte haft någon inkomst alls. Å andra sidan är ”lyckosiffran” betydligt lägre än Vitrysslands (drygt 88 %) vad det nu kan betyda.

Mest litar (”trust”/har förtroende för) ukrainaren på sin familj (97,1 %) medan endast knappt hälften säger sig ha förtroende för personer med annan nationalitet. De organisationer som ukrainaren hyser störst förtroende för är Armén och religiösa organisationer/samfund (74,3 respektive 72,6 %) medan FN åtnjuter förtroende hos 59,4 % och EU hos 53 %. Förtroendet för miljöorganisationer har gått klart nedåt sedan tidigare mätningar och för polisen är det fortsatt mycket lågt förtroende, bland det lägsta i Europa.

Ännu en lite motsägande uppgift är att endast några få procent har förtroende för landets ledning medan över hälften säger sig inte ha det, oavsett frågans detaljering. Ändå vill hela 42 % öka statens ägarskap av industrier/arbetsplatser medan endast 21 % tycker tvärtom.

Över hälften av ukrainarna är emot abort och 75,2 % är i varierande grad negativa till homosexualitet. Här har dock skett en liten förändring nedåt i båda siffrorna.

En siffra som jag, efter att ha bevittnat ett flertal demonstrationer och gatuprotester under slutet av 2020, blir förvånad över är villigheten att delta i demonstrationer. År 2020 svarar endast 9 % ja medan det år 1999 var 19 %.

Slutligen kan det noteras att förtroendet för demokrati som styrelseform har gått ned från 85,3 % år 2011 till 81,9 % år 2020. Dessutom säger sig 58,3 % vilja ha en stark ledare vilket endast överträffas av Rumäniens 72,6 %.


Slutsatser

De slutsatser som kan dras med anledning av alla dessa undersökningar ska förstås inte bli alltför långtgående. Men en viss fingervisning ger de ändå om läget och stämningen i landet, om de politiska vindarna och det ukrainska folkets åsikter i allmänhet.

Framför allt ger de en bakgrund till Nicolai Petris artikel som jag refererade i förra inlägget. Han gav en bild ur ett perspektiv vi sällan får ta del av i svensk press, om vi får ta del av något över huvud taget om Ukraina.

En sak som Petri behandlade var just relationerna mellan Väst och Ukraina och de uppfattningar om Ukraina som ligger till grund för EU:s och USA:s utrikespolitiska förhållningssätt till landet.

Det förefaller tydligt att det finns en överskattning av det ukrainska folkets vilja att bli medlemmar av EU och Nato. Bilderna från Euromajdan lever sannolikt kvar hos många som ett kvitto på att folket står enat bakom kravet på att göra Ukraina till EU-medlem. De stora folkmassor som tidvis fanns samlade vid torget och den beslutsamhet de visade imponerade sannerligen. På samma sätt som de Trump-anhängare som stormade Capitol Hill för en vecka sedan. Därmed inte sagt att heller de sistnämnda på något vis representerar hela folkets vilja.

Foto: Hans Wåhlberg. Gatuprotesterna är många i Ukraina. Det kan alltså vara lätt att göra misstaget att tolka dem som "folkets vilja". Trots allt vill bara 9 % av befolkningen delta i sådant här.


Bortom kravallstaketen finns en mängd människor som inte har för vana eller vilja att ta till gatuprotester för att göra sina röster hörda (91 % enligt undersökningen ovan). De finns dock alltjämt kvar även när tårgasen klingat av och slagorden ebbat ut. Det faktum att bara halva befolkningen står bakom EU-medlemskapet bör också vara ämne för djupare analys. Något vi sällan får i svensk press men som Nicolai Petri bidragit med från amerikansk horisont.

Foto: Hans Wåhlberg. "Ukraina är EU" hävdas här. Det är inget understatement att säga att de har långt kvar till dess den devisen är sanning.


En annan bekymmersam sak för EU bör vara folkets inställning till mänskliga rättigheter. Dessa sägs ju tillhöra de värden som EU håller så högt bland kraven på nya medlemmar. Undersökningarna ovan visar att det förvisso skett en liten bättring på senare år men att det fortfarande finns mycket av homofobi, främlingsfientlighet och nationalistisk samt religiös fanatism bland folklagren.

Ukraina har förvisso gjort en utfästelse om större fokus på mänskliga rättigheter. Hittills har det dock bara resulterat i att vitryska IT-specialister fått det lättare att få arbetstillstånd i Ukraina. Det skulle ju också kunna ha minst lika mycket att göra med att IT-sektorn växer i landet och att de unga välutbildade ukrainarna flyttat utomlands i stor utsträckning (?). I övrigt är dock bokslutet för 2020 på den här fronten tämligen nedslående.

En konflikt som blossat upp under 2020 är med Ungern. I landets allra västligaste del Transkarpatien bor flera etniska minoriteter men framför allt ungrare. Jag minns min förvåning när jag en påskhelg kom till huvudorten Uzjhorod och konstaterade att alla de utomhusgudstjänster som hölls skedde på ungerska. Den 30 november 2020 utförde ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) en mängd husrannsakningar hos lokala etniska välgörenhetsorganisationer med syfte att hitta bevis mot organisationer som underminerat Ukrainas suveränitet. Aktionen inleddes med anledning av att en ungersk-ukrainsk förening hade avslutat sitt möte med att sjunga både den ungerska och den ukrainska nationalsången. Det här har tänt en gnista av ilska hos den ungerska minoriteten och i grannlandet Ungern som tidigare haft synpunkter på språklagar och regler i regionen. Ungern har nu, förvisso förgäves, försökt förmå Nato att frysa alla samarbeten med Ukraina.

Ett annat exempel på den ukrainska tondövheten för språkfrågans laddning är en lag som nämndes i förra inlägget och som ger böter till det butiksbiträde som inleder en kundkonversation på annat språk än ukrainska. Lagen börjar gälla på lördag 16 januari. Den har förvisso dragits till ukrainska konstitutionsdomstolen efter synpunkter från Venedig-kommissionen (formellt Europeiska kommissionen för demokrati genom lag, rådgivande organ till Europarådet). Just den typen av ”brandutryckningar” är vanligt förekommande när det gäller ukrainska lagar som bryter mot mänskliga rättigheter.

President Zelenskij har också gjort många besvikna genom att fortsätta driva Porosjenkos politik för att göra Ukraina till en ”mono-kulturell och mono-språklig nationalstat”, för att använda ordvalet i Jamestown Foundations årsrapport om Ukraina.

Bland annat just därför har han tappat i popularitet och framför allt därför har det ”pro-ryska” Oppositionsplattformen – För Livet ryckt fram som det just nu största partiet.

Allt detta är något att bita i för analytiker av Ukraina. Kanske är det hög tid att byta approach?