söndag 19 maj 2019

Vem räddar oss från USA?


Det spelar inte längre någon roll vilka fakta som ligger på bordet. Det stora hotet mot EU och Sverige kommer från öst och heter Ryssland. Ett exempel är från utfrågningen av Soraya Post i SvT den 14/5. I programmet med titeln ”Toppkandidaterna” fick hon frågan om hon inte är orolig för ”ett allt mer aggressivt Ryssland”? Hon svarade med ett nej och hänvisade till att Ryssland inte rustar upp. De utfrågande journalisterna döljer inte sin förvåning och ställer om frågan, som för att försäkra sig om att de hört rätt; ”Ryssland rustar inte upp?”. Soraya Post replikerar helt faktakorrekt att de inte ökar sin försvarsbudget. Varpå utfrågarna kontrar än mer förvånat; ”Gör dom inte?”.

Hade de nu läst på själva innan programmet hade de vetat att Ryssland enligt SIPRI - det fredsforskningsinstitut som sedan decennier varit säker källa för dylika siffror - minskade sin militärbudget med 19 % mellan 2016 och 2017 och året därefter 2017-18 med ytterligare 3,5 %. En dryg femtedel har de därmed dragit ned sin försvarsbudget med de senaste tre-fyra åren. Ändå kommenterar Mats Knutsson i efterföljande nyhetssändningar att det ”kändes som om hon var ute på djupt vatten” och att Ryssland ju har fördubblat sin militärbudget sedan 2005.

Det är något märkligt att SvT inte ens i efterhand kan erkänna att Ryssland de facto rustar ned just nu. Att de ökade sin militärbudget mellan 2005-2015 är ju inte något särskilt övertygande tecken på att det ryska hotet har eskalerat. Sedan kan man förvisso känna att Ryssland oavsett detta utgör ett hot eller se dem som en aggressiv makt. Men frågan är vem som tjänar på att vi överdriver hotet? Det måste sättas i relation till verkliga hot mot Sveriges säkerhet. Hade vi i Sverige haft en stor minoritet etniska ryssar som levt i en enklav i någon av landets östra delar skulle jag troligen gjort en annan analys men nu har vi ju inte det.

I en debatt om säkerhet kan förstås inget uteslutas men det vore mer intressant om de verkligt akuta hoten dryftades mer ingående.

Om vi ska tala om upprustning i världen, enligt SIPRI:s senaste årsbok (2018), så är det Kina som under det senaste decenniet står för merparten av den, samt framför allt Saudi-Arabien. Kina ökade sina militärutgifter 2017 med 5,6 % i jmf med föregående år vilket är en liten inbromsning i en tidigare acceleration. Saudi ökade sina utgifter med 9,2 % och placerade sig därmed på tredje plats av världens nationer och petade ned Ryssland till fjärde plats.

USA var fortfarande i särklass den nation som med 610 miljarder USD hade högst militärutgifter av alla världens länder. Det motsvarar 3,1 % av deras BNP vilket är ungefär samma nivå som året före. USA har förvisso också dragit ned på utgifterna under 2010-2017 men tog under senare delen av 2017 en försvarsbudget för 2018 som innebar en, enligt SIPRI, ”avsevärd ökning jämfört med 2017”. Mer exakta siffror kommer med SIPRI:s nästa rapport som släpps i augusti i år.

Men USA är alltså de facto den ojämförligt största militärmakten i världen och lägger ned mer än tio gånger mer pengar på sin krigsmakt än Ryssland. De tre största europeiska NATO-länderna (Storbritannien, Frankrike och Tyskland) hade en sammanlagd försvarsbudget som var ca 2,5 ggr större än Rysslands.


Det är alltså inte något speciellt chockerande uttalande Soraya Post gör när hon säger att Ryssland inte rustar upp. Låt vara att hon inte följer upp sitt påstående särskilt nyanserat eller elegant. Men det är fullt korrekt alldeles oavsett Rysslands upprustning under föregående år då den gamla slitna och rostiga sovjetiska krigsmakten byttes ut mot en modern och alldeles oavsett vad man tycker om Ryssland eller huruvida man bedömer landet som aggressivt eller icke.

 Det vore spännande om utfrågningar inom ämnet säkerhetspolitik kunde vända blicken lite åtminstone för en liten stund och ta upp frågor som rör USA. Hur nära bör vi samarbeta med dem just nu och hur ska vi förhålla oss till deras aggressivitet? Det sistnämnda är en högst relevant fråga med tanke på den överlägsna krigsmakt som USA har byggt upp. Åtminstone för omväxlings skull och för den balans i rapporteringen som public service ofta gör gällande att de har i uppgift att upprätthålla kunde det vara uppfriskande med frågor kring hur Sverige ska förhålla sig till att;



USA hotar medsanktioner om Sverige undertecknar FN:s deklaration om kärnvapenförbud

USA har slopatundantagen för EU avseende sanktioner mot Kuba och därmed anser sig fria att straffa de länder som handlar med Kuba

USA ensidigt infört sanktioner mot Iran och hotar alla andra länder att handla med dessa eller formulerat i en tweet från Trump; ”Den som gör affärer med Iran kommer INTE att göra affärer med USA”

USA genom sin politikgentemot Israel-Palestina går emot mängder av FN-resolutioner och vedertagna folkrättsliga principer genom att exempelvis; erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, flytta sin ambassad dit; erkänna Golanhöjderna som israelisk mark (Netanyahu blev så glad att han lovade bygga nya bosättningar och namnge demefter Trump); samt att dra in alla bidrag till UNWRA, FN-organet för palestinska flyktingar

USA hotar ett suveräntland som Venezuela med invasion om det inte byter regering och i och med sina sanktioner för ett krig mot civilbefolkningen enligt bland andra FN-rapportören Alfred de Zayas och därmed gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten

USA genom att stödjaSaudi-Arabien med vapentillförsel och underhåll också hjälper till att orsaka tiotusentals civila dödsoffer och miljoner flyktingar från skoningslösa flyganfall, svält och umbäranden i Jemen

USA genom att hoppa av det globala klimatavtalet från 2016, det s.k. Paris-avtalet, därmed avsevärt försvårat möjligheten att nå avtalets mål att minska utsläppen av växthusgaser samt att ge stöd till länder som drabbas av klimatförändringarnas effekter vilket - med tanke på allvaret i situationen enligt världens samlade klimatforskning – inte kan betraktas som annat än en krigsförklaring mot mänskligheten när Trump i ett FN-tal istället erbjuder oss USA:s ”överflöd avolja, grönt kol [Sic] och naturgas”

USA har hoppat av FN:s migrationsöverenskommelse Global Compact on Migration som tagits enhälligt av FN:s samtliga 193 länder och att USA (i sällskap med Ungern) genom sitt avhopp inte längre garanterar migranters rättigheter

Trump i sitt tal i FN i september 2018 klargjort för övriga världen att han/USA är emot ”globalism” och för ”patriotism” vilket främst avser amerikansk patriotism enligt mottot ”America First” men ändå med uppmaning till övriga länder att ge tusan i internationella avtal och istället i första hand hävda sin suveränitet

USA, i och med ovan nämnda FN-tal i september 2018, klargjort att USA ställer sig helt utanför internationella brottsmålsdomstolen i Haag (ICC) och att USA kommer att agera som om domstolen inte fanns vilket signalerar för världen att USA sällar sig till länder som Iran, Syrien och Nordkorea och att de kommer att göra precis vad det vill oavsett om det betraktas som krigsbrott vilket också tydligt framgår av nästa och sista punkten i denna uppräkning

Den internationella brottsmålsdomstolen ICC:s utredning av krigsbrott i Afghanistan har lagts ned eftersom USA hotat att dra tillbaka visum för domstolens chefsåklagare Bensouda och införa sanktioner mot ICC:s personal om de fortsätter med utredningen


Jag skulle kunna fortsätta men stannar här upp för att hämta andan. Det är ett styvt jobb att söka reda på alla hot om sanktioner och repressalier som USA spridit omkring sig eller sanktioner som de infört mot enskilda länder i syfte att pressa dem att acceptera USA:s vilja. Då har jag inte heller med ett ord berört alla de krig som USA har startat, varit delaktiga i att starta, eller har bidragit till att eskalera under senare decennier och som förts på totalt 37 nationers mark med ca 20-30 miljoner döda som konsekvens.

Vore det inte lite välgörande för balansen i den säkerhetspolitiska debatten att någon enda gång få höra vad de olika politiska partierna har för syn på USA och hur de menar att EU och Sverige bör förhålla sig till de hot som under senare år har strömmat ut från Vita Huset??



torsdag 16 maj 2019

KD = KärnkraftsDesinformatörerna


Vart KD är på väg har jag frågat mig på sistone. Det finns återigen skäl att undra när de nu ger sig ut i en obegriplig offensiv för kärnkraft och får sällskap av Moderaterna som därmed vänder ryggen åt partikamrat Odenberg som redan för ett par år sedan dömde ut kärnkraften av ekonomiska skäl. Det är helt enkelt ett fruktansvärt dyrt sätt att värma vatten, för att citera Åsa Moberg.



Nu går Ebba Busch Thor på i ullstrumpor för att driva Ringhals längre än överenskommet i energiuppgörelsen de själva skrivit på. Senast i SvT där hon debatterade med centerns energipolitiske talesperson Rickard Nordin. Hon och hennes KD vill också satsa pengar på kärnenergiforskning och öppna upp för möjligheten att bygga nya anläggningar. Hon gör gällande att det är för klimatets skull men sanningen är ju att det har forskats i 70 år till kostnad av mängder av miljarder utan större framgång än att vi idag står med samma gamla lättvattenreaktorer som bara kan tillvarata en tredjedel av energin.

Finland började bygga en ”modern” kärnkraftsreaktor i Olkiluoto 2006. Det skulle ta tre år att färdigställa sas det. Nu verkar produktionen kunna komma igång 2020 (vad man tror?). Planerna på en fjärde reaktor (kärnkraftverket har också två äldre reaktorer) skrinlades redan 2015 eftersom projektet med den tredje dragit ut så på tiden och blivit så oerhört mycket dyrare än tänkt. Enligt Yle i mars 2018 hade projektet till dess kostar 8,5 miljarder euro och var därmed världens näst dyraste byggnad. Detta är alltså lösningen på den klimatkris som forskare, i takt med varje ny rapport, ser som alltmer kritisk. Vi har i bästa fall 20 år på oss för att få ned utsläppen av växthusgaser till den nivå som inte ger större temperaturökning än 1,5 grader. En större höjning skulle göra stor skillnad menar de. IPCC:s senaste rapport från hösten 2018 säger att utsläppen måste halveras till år 2030. Om Busch Thor och Kristensson vill bygga en ny reaktor lär den inte ens vara igång till dess. På tal om lång halveringstid.

Sanningen är att kärnkraften aldrig klarat sig utan stora subventioner och att den numera av allt fler bedömare anses olönsam. Vattenfall gjorde denna bedömning redan 2016 gällande Ringhals. Svenska Kraftnäts ordförande Mikael Odenberg (m) kallade redan två år innan dess drömmarna om ny kärnkraft för ”en utopi”. Ingen investerare vill lägga ut 70 miljarder på en anläggning som blir lönsam om 15-20 år sa han då och framhöll också det faktum att det tar minst 15 år att bygga ett kärnkraftverk som sedan kan var i drift i 60 år och tar 20 år att nedmontera. En mycket lång period ur kommersiellt perspektiv, menade han, och ”detta samtidigt som teknikutvecklingen inom andra energislag går mycket snabbt”. För dyrt och för långsamt alltså. Pengar som istället kan läggas på att påskynda den redan snabba utvecklingen och utbyggnaden av förnybar energiproduktion. Han fick då också stöd av ekonomen Klas Eklund som sa att ”kärnkraftskalkylen spruckit totalt”Vattenfall, ägare av Ringhals, bedömer själva nyligen att nedläggningen är nödvändigt av såväl säkerhetsmässiga som ekonomiska skäl.



Men behövs då inte massor av el, som Busch Thor påstår, för att klara omställningen till ett fossilfritt samhälle? 

Jodå, men det är ju inte kolkraft från Tyskland som ska ersätta den nedlagda kärnkraften så småningom. Självfallet ska pengar som KD/M vill sats på kärnkraften satsas på utbyggnad av framför allt vind- och solkraft, men också på energibesparande åtgärder. Dessutom vill Busch Thor låta påskina att Sverige skulle lida brist på el. Sanningen är att Sverige idag är en mycket stor exportör av el. För 2017 så mycket som 19 TWh vilket motsvarar ungefär fyra reaktorers årsproduktion. Kärnkraft är också ett ineffektivt sätt att producera el. De energiförluster som görs mellan producent och användare var 2017 för kärnkraft 118 TWh medan det för andra energislag låg på i snitt 28 TWh. Men främsta skälet till att kärnkraften är oduglig som lösning av den akuta klimatkrisen är förstås tidsfaktorn. Den tar alldeles för lång tid att bygga ut och ger alldeles för lite tillbaka när den väl är i drift i förhållande till investeringarnas storlek.


Sist av allt det påstående som är enklast att avfärda. Nämligen att vinden står stilla på vintern. Busch Thor hävdar detta med stor emfas och självsäkerhet i slutet av debatten i SvT mot centerpartiets energipolitiska talesperson Rickard Nordin och begår därmed samma misstag som en gång Jan Björklund. Det var lika fel då, i november 2014, som nu. Fakta är att det är precis tvärtom. Det påpekade då Energimyndigheten direkt men det har tydligen gått Busch Thor alldeles förbi? Eller är det möjligen en tillräckligt slagkraftig myt som det går att hålla vid liv eftersom folk känner igen påståendet?

Det är ju lite så som fake news fungerar. Ju oftare ett falskt påstående upprepas desto mer biter det sig fast. Så Busch Thor lär väl fortsätta med sin desinformationskampanj och sätter därmed en ny betydelse för akronymen KD; KärnkraftsDesinformatörerna.


torsdag 9 maj 2019

KD på väg mot lite lagom diktatur?


Macron eller Orban? ”Jag vill störta båda”, säger KD:s toppnamn i EU-valet Sara Skyttedal i en när hon ställs inför frågan från DN. För att komma från någon som vill göra EU mer ”lagom” är det ett tämligen radikalt uttalande. För detta har hon också fått kritik. Bland annat från centerpartisten Fredrick Federley som tycker att valet borde vara enkelt mellan ”liberala värderingar och diktaturfasoner”.

Nu kan man förvisso ha kritiska åsikter om både Macron och Orban men Federleys undran är relevant och gäller inte bara Skyttedal som person utan i högsta grad KD som parti. Ebba Busch Thor försökte i EU-debatt i tv nyligen vända på kuttingen och visade upp sin mest upprörda min när hon avkrävde centerledaren Annie Lööf någon slags ursäkt eller avbön från Federleys kritiska kommentarer. Hon tyckte det var ”beklämmande” att Lööf inte ”klarar av” att ta avstånd från Federleys artikel i Aftonbladet. Själv såg hon uppenbarligen inget problematiskt med Skyttedals uttalande.

Nyligen skrev jag om Lars Adaktussons deltagande i en konferens i Bogota där en stor samling ultrakonservativa utbytte ”tankar och strategier”. Där kryllade av abortmotståndare, homofober och Franco-fantaster. Bland andra den homofobiska ungerska familje- och ungdomsministern Katalin Novak som uttryckt sin övertygelse att George Soros försökt påverkan den ungerska valkampanjen och ”med alla tillgängliga medel” propagerar för ”illegal migration”, och som driver en familjepolitik som går ut på att stänga gränserna och uppmana ungrarna att skaffa många barn.


Tankar och strategier som Adaktusson bär med sig i sitt värv som EU-parlamentsledamot och senare till riksdagen där han är tänkt att sitta i höst. Kanske blir de byggstenar i den värdegemenskap som KD vill bygga i EU enligt deras hemsida? Kanske hämtas också mer än bara en kampanjslogan från Donald Trump?

KD är dessutom det parti som ställde sig först i kön för samtal med Sverigedemokraterna och som sedan dess anammat alla deras käpphästar och gjort dem till sina egna. Något som Busch Thor inför riksdagsvalet i höstas sa inte var aktuellt. Efter valet gick det dock bara ett halvår innan inviten kom om förhandlingar med SD. Som i sin tur redan i höstas gjorde trevare mot KD eftersom de såg partiet som ett ”SD light”. Det är troligen också för att underlätta för samarbete i EU och på hemmaplan som SD nu tonat ned sina krav på att Sverige ska lämna EU. Närmandet sker från två håll.

Så frågan är, inför kommande EU-val, fullkomligt relevant om vart KD egentligen är på väg?
Kanske mot lite lagom diktatur?


lördag 4 maj 2019

Björklund upprepar Leijonborgs misstag?


För en gångs skull håller jag med moderaten Gunnar Hökmark när han säger på twitter att Jan Björklund nu arbetar ”intensivt för att föra in SD i politikens centrum”. Kommentaren fälld förstås angående nyheten om att Björklund och SD:s Jimmie Åkesson ska ut på turné i landet för att debattera EU-politik.

Själv kommer jag osökt att tänka på Björklunds föregångare som Folkpartiledare, Lars Leijonborg, som våren 2002 fick för sig att han skulle göra en insats för att på dansk mark motverka danska (!?) Pia Kjaersgaards och Dansk Folkepartis framgångar genom att utmana henne i direktsänd tv-debatt.

”Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, där den öppna debatten måste försvaras och segregationen motarbetas”, motiverade han då sin debattlust. Han fick tillfälle att förvisso hedervärt lufta sin avsky för debattmotståndarens åsikter om muslimer och invandring men enligt min mening vann Kjaersgaard debatten, vilket är något helt annat än att hon hade rätt i sak är kanske bäst att tillägga. Försvaret av de liberala värderingarna räckte inte för att stilla den danska oron och kommer sannolikt inte heller bita på den svenska. Problemet är att många har tappat tron på ideologier och värderingar, såväl socialistiska som liberala. Jag vill mena att det beror mer på att dess företrädare själva vacklat i sin egen tro och gjort avsteg från dem än ideologierna/värderingarna i sig. Kanske gäller detta allra mest Socialdemokraternas abdikering från den demokratiska socialismen men också i viss mån Folkpartiets (nu Liberalernas) drift från socialliberalism till batongliberalism vilket troligen var ett sätt att komma ifrån profilen som ett parti för akademiker och storstadsbor.

Kritiken mot Leijonborg blev kanske särskilt hård från Jan Guillou som i en Aftonbladet-krönika recenserade hans insatser med följande skrapa:

”Folkpartiledaren Lars Leijonborg är som vi alla vet en sällsynt usel debattör […] Därför är det ytterst olyckligt att Leijonborg nu tycks ha specialiserat sig på att förlora debatter mot rasister […] Genom sina debattförluster gör Leijonborg demokratin en rejäl björntjänst. Han får visserligen lite extra publicitet, han framstår till nöds som snäll och demokratisk och han behöver ju varenda röst för att folkpartiet ska klara fyraprocentsspärren”.

Nu är förvisso Björklund, enligt min mening, en betydligt bättre debattör än Leijonborg men Guillous vassa analys kan i övrigt sägas gälla även för Björklund. Han måste också, kan tilläggas, ha ett svar på frågor som plågar de som lägger sin röst på missnöjes- och populistpartier på extrema högerkanten. Hur kommer det sig att de går framåt i val efter val runtom i Europa, inklusive svenska SD alltså? Enligt min mening är det för att de har nya svar på en mycket grundläggande frågeställning som alla som lever på marginalen står inför; hur klara privatekonomin och de vardagliga vedermödorna? ; Varför klarar jag mig knappt på den egna lönen medan en elit skapar sig ständigt högre förmögenheter? ; Varför lyssnar ingen på oss som befinner oss längst från maktens ekonomiska och politiska centrum?

De högerextrema populisterna i Europa kopplar ihop dessa frågeställningar med invandring och försöker, uppenbarligen framgångsrikt, göra gällande att denna är svaret på folkets frågor. Det är en mycket enkelspårig syn men erbjuder ett enkelt svar som går att spinna kring och som det frågande folket desperat greppar med bägge händer. Det är en social oro i botten som gör att rasism och främlingsfientlighet kan frodas.  Här finns också en tydlig motsättning mellan stad och landsbygd eller storstad och småstad. Eller egentligen, skulle jag vilja säga, en upplevd motsättning som populister kan fånga upp och förstora. Sannfinländarnas partiprogram inför finska parlamentsvalet alldeles nyligen säger en hel del och aktualiserar vad debatterna mellan Björklund och Åkesson bland annat kan komma att handla om:  ”EU:s klimatpolitik måste bry sig om social rättvisa – de måste inse att höga energipriser påverkar de fattiga mest”. En syn som också fick många fransmän att ta på sig gula västar och ge sig ut i gatuprotester mot höga bensinpriser.

Det måste finnas svar på alla dessa missnöjesyttringar och det måste handla om bärkraftiga sådana. Jag ser att Miljöpartiet uppfattat situationen rätt i och med förslaget som nu lanseras om att skriva av studieskulder för den som bosätter sig i glesbygd. Jag är osäker på om just detta är tillräckligt för att dämpa motsättningarna mellan stad och landsbygd men det är i vart fall en korrekt analys av hur missnöjet måste tacklas. Det skulle emellertid behövas en mer grundläggande social politik för att kunna möta högerpopulismens invandrarfientlighet och klimatskepsis. Frågan är då om Liberalerna har den? Det räcker nämligen inte att Björklund uttrycker sin avsky för rasism och talar sig varm för EU för att övertyga SD:s väljare att överge sin tro på Åkesson, det måste också finnas konkreta svar på frågorna, något som stillar oron.

Liberalerna har förvisso sagt ja till EU:s sociala pelare som ska ge en lägstanivå för det sociala skyddsnätet i medlemsländerna (vilket sannolikt blir Björklunds främsta tillgång i den aktuella debattserien med Åkesson) men i övrigt är det skralt med ammunition. Liberalerna är nämligen samtidigt benhårda försvarare av den fria rörligheten för arbetskraft och kapital, vilket är en välsignelse för vissa men ett problem för många av SD:s väljare. Lönedumpning och snabb och billig arbetskraftsimport från andra EU-länder konkurrerar ut svenska arbetare och kapitalets närmast obehindrade rörlighet i sällskap med avregleringar av social service har gett en nedmontering av samhällsservice i såväl fattiga förorter som fattiga småstäder och glesbygdssamhällen. En del i detta är automatiseringen av service och e-handel men det hör enligt min mening ihop med rörligheten och förstärker effekterna. Modern it-teknologi och automatisering har förstås fört en hel del gott med sig men har baksidor som bland andra IT-entreprenören och författaren Alfred Ruth beskrev i en debattartikel i Ny Teknik i januari 2019 på ett sätt som är värt ett längre citat:

”I Fellingsbro, där jag bor hälften av min tid, har detta och motsvarande utveckling i jordbruket och industrin lett till utflyttning. I kombination med e-handeln eroderar kundunderlaget för lokala handlare. En symboliskt viktig nedläggning för oss skedde förra vintern då apoteket slog igen. När butikerna stänger händer något i människor. När BB försvinner i Sollefteå, eller när skolan lägger ner, upplever människor att samhället retirerar. Något händer med hoppet. Man upplever att framtiden var bättre förr. Och där någonstans blir man mottaglig för politiska budskap som validerar att samhället är på väg åt fel håll. Problemet är bara att de politiska rörelser som hittills bekräftat det, försöker skylla utvecklingen på invandringen. Men det är ju inte syriernas fel att apoteket stängde i Fellingsbro. Problemet är att den tekniska utvecklingen rånat Fellingsbro på både arbetstillfällen och lokal handel”.

En insändare i Sundsvalls Tidning skriven av Håkan Sjölander, ”vanlig” ortsbo i Lillmörtsjön Fränsta” illustrerar också vad som rör sig i många glesbygdsbors tankar:

”Butik efter butik stängs i Ånge kommun, arbetstillfällena blir allt färre, kommunen töms sakta men säkert på innevånare, skola efter skola stängs”.

Det här vill Liberalerna möta med… ja, teknikutveckling, eller ett ”bredband i världsklass”. Eller att utvidga stödet till innovationsgrupper och innovationsnätverkande och satsning på järnvägar och vägar till glesbygds-orter. Inga kontroversiella mål men i ett större perspektiv mer av önsketänkande än konkret politik och sannolikt otillräckligt för att stilla den oro som ovan nämnda Ruth och Sjölander ger uttryck för och som får sägas ligga till grund för en stor del av SD:s framgång.

Ska Björklund lyckas måste han också backa från den oreserverat positiva synen på den fria rörligheten för kapital och arbetskraft inom EU, vilket han inte kommer att göra, och han måste också försöka förklara på ett övertygande sätt att invandring snarare är en möjlig lösning* av problemet med glesbygdsdöden än tvärtom som SD gör gällande. 


Jan Björklund har visserligen överraskat positivt på sistone och förhoppningsvis gör han det igen i debatterna mot Åkesson men jag tillåter mig att tvivla och i värsta fall gör han demokratin, för att använda Guillous ord om Leijonborg, ”en rejäl björntjänst”.



* Se i synnerhet norrländska röster:

Max Wiik i NSD

Hans Forsman i Folkbladet

Åsa Blombäck och Staffan Nilsson i Aftonbladet



Andreas Bergström och Anna Rehnvall i SvD







torsdag 2 maj 2019

Zelenskij – och sen då?


Många frågar mig förvånat hur komikern och tv-stjärnan Volodomyr Zelenskij lyckades vinna det ukrainska presidentvalet och hur jag tror att han kommer att lyckas?

Ja, många har chockats av Zelenskijs framgång men de som är lite mer inlästa på ukrainsk politik skulle nog säga att det snarare varit överraskande om sittande presidenten Porosjenko hade vunnit andra rundan av valet. Ukrainaren rösta traditionellt mer emot någon än för, och när det gäller Porosjenko var det många som varit rejält trötta på honom ganska länge nu. En del experter såg valet rentav som en folkomröstning för eller emot Porosjenko.

Zelenskijs brist på erfarenhet som politiker har motståndarna försökt lägga honom till last men har i de flesta väljares ögon istället blivit till en tillgång. De hoppas på att den till synes obefläckade, oskuldsfulla och sympatiske mannen av folket ska rädda dem från korrupta politiker och oligarker och få slut på konflikten i öst.

Många väntade sig att Zelenskij efter första valrundan skulle söka stöd och bilda allians med de toppkandidater som inte tog sig till andra rundan, främst då Tymosjenko och Hrytsenko. Det är ett normalt sätt att försöka säkra röster inför avgörande rundan. Men Zelenskij stod emot lockelsen, troligen väl medveten om, eller av sina rådgivare upplyst om, att såna allianser skulle förstöra hela hans image som anti-etablissemangskämpen som håller sig för god för intriger och korruption.

De uppgifter som väntar för Zelenskij är allt annat än enkla. Dels är den ukrainska ekonomin, som alltid men kanske nu mer än någonsin, i uselt skick och behöver en rejäl injektionsspruta. Kopplat till detta är korruptionen som är ständigt närvarande i stort och smått och en bromskloss för ekonomisk utveckling samt ett irritationsmoment och hinder för vanliga människors möjligheter att bedriva rörelser, leva ett normalt liv och ta del av offentlig service. Dessutom måste konflikten med separatisterna i Donbass och kriget som pågår på lågvarv sedan fem år tillbaka få ett slut.


Bild: EPA Images. Volodomyr Zelenskij firar segern. Smekmånaden kan dock bli kort.



Hopp för östra Ukraina, för den som vill ha fred vill säga

Porosjenko såg kanske Putin som sin främste motståndare och försökte rigga sin kampanj till att kretsa kring försvaret, säkerheten och allmänt anti-ryska sentiment och han sågs också av många som garant för ett fortsatt starkt försvar och anti-ryskt motstånd. Det mest intressanta nu är kanske hur Zelenskij tänker närma sig den store grannen i öst och hur han avser hantera konflikten i Donbass.

I östra Ukraina är stödet för pro-ryska politiker fortsatt starkt. I presidentvalets första runda fick den pro-ryske kandidaten Boyko flest röster i Donbass (de som där lyckades ta sig till en vallokal och rösta förstås) och räknat över hela östra Ukraina fick han näst flest röster av alla. Det som i de flesta media i väst låter som en unison ukrainsk anti-rysk hållning är alltså klart mer nyanserad i verkligheten. Det har Zelenskij att förhålla sig till vilket han mycket väl kan vara fullt medveten om, uppvuxen som han är i Kryvij Rih i östra Ukrainas industribälte och med ryska som sitt modersmål.

De flesta opinionsundersökningarna visar också att hela ukrainska folket önskar sig fred. Det är väl egentligen ganska okontroversiellt och ingen seriös debattör uttalar sin vilja att kriga, den däremot menar en del röster att det inte kan bli tal om fred till varje pris. En del misstänker att Zelenskij antingen är för svag att stå emot ryska krav medan en del till och med tror att han avsiktligt tänker ”sälja ut” Ukraina till Ryssland eller att han till och med finansierats och styrs av Kreml. Det är förmodligen ingen sanning i detta men han har förvisso uttalat en del som kan tydas som att han vill låna ett öra till de som lever i sydöstra Ukraina och rysktalande som är lojala ukrainare men samtidigt trötta på Porosjenkos militanta hållning. Kan det innebära en öppning för nya lösningar av låsningar och en varaktig fred i Donbass möjligen?



Förhållandet till Ryssland


Brian Whitmore, Senior Fellow och Chef för Ryska Programmet vid the Centre for European Policy Analysis (CEPA) menar, i Hromadske Radio19/4-19, att kampen mot korruptionen är en del av ukrainsk emancipation från det ryska. Han säger där att:

”Ukraine is trying to break free from what the Russians call ‘systema’ This system of patron-client, corrupt kleptocratic relationships is really how Russia has always been governed”


Samtidigt gör Putin vad han kan för att rätta in Ukraina i den ryska omloppsbanan. Häromveckan undertecknade han ett dekret om att erbjuda ryskt medborgarskap till de som lever i de självutnämnda republikerna Luhansk och Donetsk och uttalade tankar om att även utöka erbjudandet till att gälla alla ukrainare. Något Putin kallade en ”humanitär gest”. Det förefaller dock tydligt att det är ett försök att förryska Donbass och underlätta för att i ett senare skede kunna annektera området för att ”skydda ryska medborgare”. En princip som alltid varit en mycket framträdande rysk sådan och exempelvis tillämpades gentemot Georgien 2008.


Zelenskij har sedan svarat med att erbjuda ukrainskt medborgarskap till ryssar som känner sig förföljda i Ryssland. På sin facebook-sida skrev han för några dagar sedan att;

”Ukrainarna är ett fritt folk i ett fritt land. Vi erbjuder en fristad till människor som försmäktar under auktoritära och korrupta regimer. Det gäller framför allt ryssar, som antagligen lider mest av alla”.

Han framhåller att Ukraina är ett fritt land med fri press och yttrandefrihet vilket han menar särskiljer landet från Ryssland. Möjligen kanske han kunde ha utelämnat det där om korruption, vilket ju är ett i högsta grad ukrainskt problem också. Men med Whitmores resonemang skulle det problemet alltså vara ett arv från Sovjetunionen och en rysk ”tradition” som han menar har sina rötter redan i grevskapet Muscovy.

Den ryska reaktionen på ukrainska presidentvalet är också intressant såtillvida att det finns två perspektiv på resultatet. Kreml har genom sina kommunikationskanaler försökt antyda att Ukraina är vilset och de ukrainska väljarnas val av ett oskrivet kort och dessutom en komiker visar hur rörigt det är i Ukraina. Samtidigt som de tycks andas viss optimism inför att bli av med den hårdhudat anti-ryske Porosjenko. Premiärminister Medvedev sa på sin facebook-sida att ukrainska folket har visat att de är ”ivriga att ta emot en ny approach till att lösa Ukrainas problem” och att han var övertygad om att den nye ledaren kan innebära ”en chans för Ukraina att förbättra sina relationer till Ryssland”.

Å andra sidan indikerar en del kommentarer från ”vanliga ryssar” att de ser ukrainarnas val som en förebild och ett hopp om möjligheten att förändra den politiska makten i Ryssland, att man faktiskt kan rösta fram en nykomling istället för den beprövade Putin som står för det stabila men samtidigt också för vad Tim Snyder kallar ”politics of eternity”, en evighetens politik som med all nödvändighet innehåller Vladimir Putin.



Hur kommer han att lyckas?

Ja, till att börja med måste man då betona hur lite man vet om Zelenskijs politik och program. Det är närmast skrattretande hur sparsamt han redogjort för vad han vill åstadkomma och det han avslöjat har som regel varit vagt och tvetydigt eller i värsta fall intetsägande. Framför allt har han betonat kampen mot korruptionen som högsta prioritet men sagt mycket lite (eller inget alls) om hur den ska bekämpas. Det faktum att en del politiska bedömare i Ukraina spekulerar över om han kanske kommunicerar sitt program via sin tv-show - där han spelar en lärare som hastigt och lustigt blir president – belyser kanske det lätt bisarra i situationen och svårigheten att analysera vad som komma skall eller huruvida han kommer att lyckas eller misslyckas. Ja, med vad måste man då också fråga sig. Det måste ju mätas mot någon form av mål eller löften som avgetts i kampanjskedet. Något som han alltså varit sällsynt sparsam med.

Han har systematiskt undvikit debatter, offentliga framträdanden och intervjuer. Det gick så långt innan andra rundan att en del experter trodde att det kunde kosta honom segern. Uppenbarligen gjorde han och hans stab dock en korrekt bedömning att han hade mer att förlora på det än tvärtom. Frågan är emellertid vad det betyder? Vad som kommer ut från presidentpalatset i form av konkret politik? Vilka överraskningar kommer ukrainska folket att bjudas?

Ovan nämnde Whitmore kommenterar det hela i Hromadske radio:

”[…] he’s basically selling unicorns and rainbows and puppies here. And, you know, and we really truly don’t know. So, for the average Ukrainian voter this is a choice between the devil you know and the guy that ’s going to break all the dishes”.

När det gäller korruptionen har han för övrigt redan hamnat i blåsväder då hans fru, enligt bland andra Reuters, har förvärvat en lyxlägenhet vid Svarta Havet långt under marknadspris av en säljare, Oleksandr Buryak, som är en stor magnat vars företag är under utredning för bedrägeri. Besvikelsen lär bli stor bland hans väljare om han visar sig vara av samma skrot och korn som alla andra inom makteliten i Ukraina. Det är tveksamt om det hjälper Zelenskij att oligarken Ihor Kolomoisky gått ut och förklarat att underpriset berodde på att Buryak behövde cash snabbt.

Mycket hänger annars att hans parti, Folkets Tjänare, lyckas bra i parlamentsvalet i höst och därmed kan utgöra en stabil politisk grund att stå på för den färske presidenten. Hans motståndare hoppas förstås på motsatsen för att ta den politiska udden ur Zelenskij. Räkna med mycket fulspel från Tymosjenkos och Porosjenkos respektive partier Batkivsjtjina och Porosjenko-blocket. Det ska inte glömmas bort att det ligger minst lika mycket makt hos premiärministern och regeringen. Det blir alltså avgörande dels hur starkt stöd denna har i parlamentet men också i vilken mån regeringen anser sig lojal mot presidenten.

Han lär också få hantera ihärdiga internationella påtryckningar av en magnitud som även en erfaren politiker skulle rygga för. Då tänker jag förstås på ryska inviter eller hot men också, icke att förglömma, press från USA, EU och Nato som har redan har uttryckt synpunkter på att han antytt att en folkomröstning bör avgöra eventuellt Nato-medlemskap för Ukraina. Därtill kommer förstås också IMF och Världsbanken som ställer tuffa krav för att medge nya lån eller stöd. IMF har exempelvis sedan 2017 krävt att ukrainska staten ska dra ned på sina gassubventioner till landets hushåll för som villkor för nya utbetalningar. En mycket känslig fråga i Ukraina där många har svårt att betala sina gasräkningar även när de är subventionerade.

Det finns alla skäl att tro att Zelenskij kommer att bli ganska ”mjuk” och formbar och får se sig fångad mellan alla kravställare, inklusive det ukrainska folket. Ett nytt Majdan-uppror har lurat runt hörnet i ett par år och förväntningarna från väljarna troligen betydligt högre än han mäktar med att infria. Eller har han kanske en modern och progressiv stab omkring sig som kan lotsa Ukraina i en ny och mer produktiv och konstruktiv riktning? Frågan är bara vad denna i så fall innehåller.

Håll med om att det i alla fall är spännande (?)





torsdag 25 april 2019

Martin Kraghs nya doktrin; överdrivna teorier om Kremls kapacitet till infiltration (??)


Rysslandsforskaren Martin Kragh skriver i en understreckare i SvD 24/4 2019 följande, med anledning av publiceringen av den s.k. Mueller-rapporten om misstänkt rysk inblandning i amerikanska presidentvalet:

”Muellers utredning utgör ett välkommet korrektiv till de överdrivna teorierna om Kremls kapacitet till infiltration av andra länder som blivit a´la mode alltsedan Clintons förlust hösten 2016. Idén om en konspiration mellan Trump och Kreml föreföll alltid långsökt … […] Utredningen är även en påminnelse om att Putin inte är någon kungamakare, med förmågor och ambitioner som på något vis skulle sakna motstycke”.

Härvidlag har han gjort en analys av läget som motsäger det mesta han själv, tillsammans med Sebastian Åberg, skrev i sin famösa artikel publicerad i Journal of Strategic Studies i januari 2017 och som blivit omdebatterad i två omgångar skulle man kunna säga, med ett sorts crescendo under denna vinter då framför allt Åsa Linderborg och Kragh hamnade på kollisionskurs med varandra. En till vissa delar personlig tvekamp som Kragh till slut vann, med hjälp av ett antal liberala och centerpartistiska tidningar bakom sig, bland andra SvD.

Den aktuella understreckaren är tämligen oklanderlig och läsvärd men också intressant på åtminstone två specifika sätt. Det ena är alltså den analys som sammanfattas genom citaten här ovan. Den kan jämföras med artikeln i Journal of Strategic Studies där han anklagade Svenska Freds, Miljöpartiet, ett antal privatpersoner, Aftonbladet, tidningen Miljömagasinet och andra för att vara Kremls redskap.

I artikeln påstods att Ryssland genom vad man betecknar ”aktiva åtgärder” mobiliserar ”lokala aktörer och agenter” och utöva inflytande på politiska partier, NGOer och media i Sverige. Dessa ”aktiva åtgärder” ska syfta till att styra beslutsfattare i en riktning som faller Kreml i smaken. Bland annat nämns i artikeln explicit vad Kragh kallar ”desinformation” om Sveriges värdlandsavtal med Nato som skulle ha spridits av Svenska Freds, Miljöpartiet (där särskilt fyra namngivna personer pekas ut), Vänstern, samt pensionerade diplomater knutna till Socialdemokraterna. Det han kallar desinformation har vid senare granskning visat sig vila på felaktig grund då Kragh/Åsberg avsiktligt eller oavsiktligt citerat fel eller läst fel då de i artikeln påstod att de nämnda organisationerna och personerna skulle påstått att Nato i och med värdlandsavtalet får tillstånd att placera kärnvapen på svenskt territorium. Något som artikelförfattarnas noter inte gav grund till att påstå, vilket framgick av senare granskning. Aftonbladet Kultur påstods vidare sedan 2013 ha varit den främsta spridaren av ”pro-Kreml narrativ”, vilket grundade sig på artiklar som handlat om fascism i Ukraina, kritik av Carl Bildt eller kritik av EU och Nato. Således ämnen som torde utgöra fullt legitima inlägg i debatter där det i ett land med fri opinionsbildning, som Sverige, måste få argumenteras för och emot diverse företeelser och sakförhållanden utan att de för den sakens skull måste innebära ”desinformation” eller vidarebefordran av främmande makts åsikter. Låt vara att dessa ibland kan sammanfalla. Kragh/Åsberg fortsätter i sin artikel att peka ut privatpersoner på ett sätt som är högst tveksamt i vetenskapliga sammanhang och dessutom på mycket lösa och ofta felaktiga grunder. Mestadels konspirationsteorier och med hjälp av ”anonyma källor”, vilket vanligen är mer eller mindre tabu i vetenskapliga sammanhang. Allt detta är förstås glömt nu när debatten om Martin Kragh utvecklats till en drevliknande allas strid mot Aftonbladet och Åsa Linderborg.

Slutsatsen i artikeln utmynnar i att Ryssland ökat sin aktivitet för att influera svensk opinion och svenska politiker framför allt när det gäller vidare svensk integration med Nato. Det kan knappast läsas på annat sätt än att Kragh/Åsberg menar att det parlamentariska motstånd som framkom i riksdagen när värdlandsavtalet debatterades och röstades om skulle vara grundat på rysk desinformation och påtryckningar. De skriver bland annat detta:

”In May 2016, an alteration in the votes among a fraction of Green Party and Social Democrat members of parliament would have sufficed to shift the scales towards the majority against the NATO host agreement. Therefore, as long as russian decision makers are convinced that active measures can influence political processes in a target country on the margin, these measures are likely to continue”.

Vilket alltså nu kan ställas mot citatet från understreckaren i SvD: ”Muellers utredning utgör ett välkommet korrektiv till de överdrivna teorierna om Kremls kapacitet till infiltration av andra länder som blivit a´la mode alltsedan Clintons förlust hösten 2016”.


Den andra intressanta observationen jag inledde med att peka ut är det faktum att Martin Kragh ges utrymme på en helsida i SvD. Det tarvar förstås en liten förklaring.
I Expressen den 27/2-19 säger Kragh om kritiken mot hans artikel i Journal of Strategic Studies är att den är tänkt att få honom att sluta forska.

Patrik Oksanen har dessförinnan påbörjat ett liknande resonemang i en lång ledare i HelaHälsingland 12/2-19 där han säger ungefär samma sak, att ”syftet med attackerna är att Ryssland vill tysta det fria ordet och experter med kunskap om rysk påverkan”.

Karin Olsson i Expressen skrev den 23/2-19 att; ”Så har den som från början ville så tvivel kring hans oberoende och redlighet vunnit. Alla som framöver googlar Kraghs namn kommer få lögnerna högt i sökträffarna hos Google, på grund av Aftonbladets digitala professionalitet och den perfekt sökmotoroptimerade rubriken”.

Ett gäng forskare fick utrymme i SvD att försvara Kragh och hävdar i sin slutkläm att flera forskare avböjt att skriva under ”av rädsla att själva bli måltavlor” och uttrycker farhågan att färre forskare i framtiden kommer att våga ägna sig åt forskning om ”auktoritära staters desinformationskampanjer”.

En handfull äldre forskare spär på i Expressen 6/3-19 med att säga att ”denna förtalskampanj är farlig eftersom den riskerar att skrämma bort yngre forskare och skribenter från att ägna sig åt ämnet Ryssland”.

Lisa Irenius skriver i SvD 14/2-19 att kritiken mot Kragh i förlängningen kan ”leda till att forskare och journalister inte ens vågar närma sig ett så laddat ämne som Ryssland”.

Det bör då glädja dessa skribenter och forskare att Martin Kragh fått mer utrymme än någonsin på sistone att försvara sin forskning och skriva kring ämnet Ryssland. Förutom den nämnda understreckaren i SvD 24/4 och den långa intervjun i Expressen 27/2-19 har han framträtt i magasinet OmVärlden den 19/2-19; skrivit om organiserad brottslighet i Ryssland i SvD 20/3-19; uttalat sig i SR:s radioprogram "Studio Ett" 21/3-19; gett en lång intervju till SvD 30/3-19; recenserat en bok av Tim Snyder i SvD 8/4-19; och intervjuats av TT om sin syn på Löfvens möte med Putin i en lång rad tidningar alltifrån Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Smålandsposten 8/4-19 och 9/4-19 till Expressen och Aftonbladet (!) 9/4-19.



Någon större fara för framtidens granskning av Ryssland tycks det alltså inte vara. Däremot kan man undra över framtiden för Nato-kritik? Någon som tycker att den har fått alltför mycket utrymme på sista tiden? Är det längre någon som vågar framföra den? Eller ens närma sig ämnet?

måndag 22 april 2019

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 8 Nizjnij Novgorod – målet för resan


Förra året gjorde jag en rundresa med tåg i Ryssland. Under sommaren och hösten publicerade jag min reseberättelse i ett antal inlägg på denna blogg men av olika anledningar (främst tidsbrist) blev jag aldrig riktigt färdig med sista delen, den som handlar om själva huvudmålet för resan; Nizjnij Novgorod.

Anledningen till resan var ju främst att äntligen få se en VM-match i fotboll live. Det blev verklighet i denna stad där jag såg Sverige mot Syd-Korea.

Det kan ju tyckas sent påkommet att publicera den här texten nu men det har gnagt i mig länge att det aldrig blivit av. Jag gillar inte ofullbordade projekt. Så åtminstone för min egen sinnesfrids skull känns det helt relevant att göra det nu, trots dröjsmålet. Det finns också en hel del att säga om staden förutom att där spelades fotboll förra sommaren.


Egen bild. Nizhnij Novgorod visade sig från sin bästa sida vid vårt besök sommaren 2018.





Del 8 Nizjnij Novgorod – målet för resan

Nizjnij Novgorod (ryska: Нижний Новгород, "Nedre Novgorod") har idag cirka 1 270 000 invånare och är därmed den femte största staden i Ryssland.

Den är belägen där floderna Oka och Volga möts och det är just vid dess flodbankar som den visar sig från sin allra bästa sida. En solig sommardag, som den vid vår ankomst till staden, ger den ett dammigt intryck vid avstigningen från tåget. Lite överraskad blir man därför i mötet med den gamla stadsdelen på andra sidan Oka som ger ett helt annat intryck med sina historiska byggnader och trivsamma restauranggator, nu flitigt frekventerade av fotbollsfans, vilket döljer att staden tidigare var en militärbas och inte öppen alls för utländska besökare.

Stadens grundades redan 1221 och blev år 1350 säte för fursten i Vladimir-Suzdal, ett av de furstendömen som bildades ur det ursprungliga Kiev-Rus. Huvudsätet i furstendömet, staden Vladimir, passerar man för övrigt med tåget från Moskva på väg hit och hade varit intressant att besöka om tid funnits. År 1392 blev Nizhnij Novgorod emellertid inlemmat i Moskvafurstendömet och utgjorde dess utpost mot det mongoliska Kazankhanatet. Under början av 1600-talet hade staden en blomstringstid och dessutom en viktig roll i intrigerna under Stora Oredan vilket ledde fram till Romanov-ättens trehundra år långa regenttid. Mer om det senare dock.

 Under 1800-talet utvecklades Nizhnij Novgorod till en utpräglad handels- och industristad strategiskt belägen som den är vid floderna Volga och Oka med den då ymniga ångbåtstrafiken. I Sovjetunionen byggde Stalin vidare och gjorde staden till ett av flera industriella centra. Inte minst bilindustrin fick här ett fäste och Gorkij, som staden kom att heta, kallades ett tag också för ”Ryska Detroit”. Vilket inte var så långsökt alls. En tämligen bortglömd detaljhistoria är den om Ford-fabriken som anlades här 1929. På fabriksområdet fanns restaurang, daghem, badanläggning, kulturpalats och krematorium samt förstås bostäder åt arbetarna, som till en början var amerikanska. Ford betalade bra till sovjetiska staten och ägde också järnvägen och flodpråmarna på vilka varor och material till och från fabriken transporterades. Det kan ju tyckas helt osannolikt med en fabrik ägd av en amerikansk storkapitalist i Stalins kommunistdiktatur men ”passade som hand i handske” på den sovjetiska planekonomin, enligt Kristian Gerner (”Rysslands historia”), och användes i propagandan för att beskriva hur det socialistiska mönstersamhället kunde se ut. Människan som enbart produktionsfaktor. Här, på Gorkovsky Avtomobilny Zavod, GAZ (som fabriken kom att heta från 1933), arbetade under en tid runt hundra tusen människor av vilka de flesta bodde i nykonstruerade Avtozavodsky-kvarteren.



Gorkij


Mellan åren 1932 och 1990 gick staden under namnet Gorkij. Proletärförfattaren och socialrealismens fader Maksim Gorkij föddes1868 i staden som så småningom skulle bära hans namn. Vid födseln hette han emellertid Aleksej Pesjkov men bytte under början av sin författarkarriär namn till Maxim Gorkij. Maxim till faderns (som dog i kolera under Aleksejs barndom) ära, och Gorkij efter det ryska ordet ”Gorky” som betyder ungefär ”trumpen” eller ”surmulen” vilket skulle anspela på den unge författarens tillstånd vid namnbytet.

Han blev tidigt socialist men chockades av våldsamheten med vilken bolsjevikerna gick fram under det tidiga 20-talet och skrev ett antal essäer som riktade kritik mot Lenin och såg sig tvungen att gå i ”exil” i Italien, förvisso under förevändning att kurera sina lungor. Han längtade emellertid tillbaka och när Stalin kallade 1932 återvände han i triumf. Stalin ville realisera sitt kulturprojekt ”socialrealismen” och såg i Maxim Gorkij en perfekt galjonsfigur för projektet vars vassa penna skulle hjälpa till att glorifiera Stalins industrialisering och kollektivisering av landet. Till hans ära lät alltså Stalin staden Nizjnij Novgorod byta namn till Gorkij. Som tackade genom att skriva ett antal essäer som glorifierade gulaglägren och tvångskollektiviseringen. Stalin anbefallde sovjetiska författare att skriva för att hylla socialismens sak och Gorkijs version blev romantiska verk invävda i en socialistisk kontext, vilket brukar ses som socialrealismens födelse. Det blev dock en kort ”romans” med Stalin som, sin vana trogen, inte lät några blommor växa högt. Maxim placerades snart i husarrest och dog en mystisk död 1936, vilket användes av Stalin för att fälla en annan av stadens söner, Genrich Jagoda. Han hette egentligen Herschel Jehuda, som son till en judisk juvelerare i staden, men förryskade sitt namn som så många andra judar vid den här tiden. Under 1920-talet blev han vice ordförande för säkerhetstjänsten GPU och från 1934 chef över NKVD. Som sådan bar han ansvaret för många mord men blev alltså sedan själv avrättad 1938 under Stalins utrensningar, anklagad bland annat för delaktighet i mordet på just Maksim Gorkij.

Efter Gorkijs död lät Stalin beställa en staty över författaren. Då andra världskriget kom emellan uppfördes den inte förrän 1952 men står där ännu, vid torget som också bär hans namn, som en symbol för Stalins dubbelspel och marionetteater med människoliv. Staden bär inte längre hans namn men så sent som 2012 gavs slutstationen på stadens metro namnet Gorkij.

Det var också till staden Gorkij som Andrej Sacharov, ett av de mest kända offren för den sovjetiska diktaturens repression, förvisades efter 1968 då han propagerat för en reformerad socialism i Prag-vårens anda. Sacharov blev en symbol för kampen mot sovjetdiktaturen och för de mänskliga rättigheter som Sovjetunionen i Helsingfors 1975 skrivit under på att följa. Blickarna vändes mot staden Gorkij vilket då inte kunde bli mer än en titt över muren eftersom detta var en stängd stad för utlänningar. Desto tyngre symbolisk betydelse hade det därför när det i Sacharovs förvisningslägenhet på Gagaringatan i december 1986 ringde i den av KGB installerade telefonen och självaste Michail Gorbatjov i andra änden förklarade att han var välkommen hem till Moskva igen.

Därmed hade Nizhnij Novgorod, då under namnet Gorkij, en symbolisk betydelse för det historiska skiftet, över glasnost och perestrojka, från sovjetisk diktatur till rysk demokrati och upplösningen av Sovjetunionen.

Egen bild. Här, liksom överallt i Ryssland, står Lenin fortfarande staty och får symbolisera den tid under Sovjetunionen som Nizhnij Novgorod hette Gorkij.



Dagens stad

År 1990, strax innan Sovjetunionen kollapsade lät stadens styrande byta tillbaka till Nizjnij Novgorod. Stadens betydelse som industristad hade länge minskat och förfallet fortsatte förstås efter Sovjetunionens upplösning. Gorkij var ett sovjetiskt projekt och i fortsättningen satsade stadens styrande på nostalgisk tillbakablick på den förrevolutionära tiden framför allt symboliserat genom Kreml, stadens fort och forna maktfäste. Här fanns ett fort redan på 1300-talet men förstärktes under Ivan III under 1400-talets andra hälft då staden blev viktigt fäste vänt mot Kazankhanatet. Dess nuvarande murar började konstrueras under 1500-talet och dominerar blickfånget för den som närmar sig flodbanken vid Oka där de ringlar sig högt belägna på en kulle varifrån man har vidsträckt utsikt över större delen av staden och de två flodernas lopp.

Egen bild. Vid utsikt från kullarna kring vilka Kremls murar ringlar.



I denna del av staden finns också en mängd andra historiska byggnader och de fantastiska Chkalov-trapporna som är Rysslands längsta och klättrar från flodbanken upp längs höjden till St Georgs torn vid Kreml-muren. Vid toppen av trapporna står monumentet över den sovjetiske pilothjälten Valerij Chkalov. Härifrån toppen av trapporna ser man också floderna Okas och Volgas sammanflöde och den stora VM-stadion mitt över Oka; längre bort till höger ser man linbanan över Volga; vid foten av trapporna ser man, på en piedestal, båten Hero, som tillhörde Volga-flottan under 2vk och deltog i slaget om Stalingrad; strax intill denna står symbolen för staden - en hjort.

Egen bild. Vid foten av Chkalov-trapporna.

Egen bild. Utsikt från Chkalov-trapporna med flodbåten Hero på sin piedestal och en aktiv flodbåt med turistlast på Oka men på väg mot Volga.



Här ligger även torget Minin och Pozharskij, socialt och kulturellt centrum i staden samt de populäraste kroggatorna, Bolsjaja Pokrovskaja och Rozhdestvenskaja. Den sistnämnda är också den mest berömda historiska gatan och beskrivs ibland som ett utomhusmuseum eftersom där finns omkring 35 historiskt eller arkitektoniskt berömda byggnader varav den äldsta från 1700-talet. Kyrkan av den Välsignade Jungfru Marie Födelse ligger också här (ibland kallad Stroganov-kyrkan) vilket är en av stadens mer berömda byggnader och till och med en riksklenod.


Egen bild. Stroganov-kyrkan under renovering.



Nedanför Kremls murar finns också en lång strandpromenad alldeles vid flodbanken vilket förstås är ett populärt stråk för flanörer, inte minst de här soliga och varma VM-dagarna. Härifrån ser man rakt över till den udde där fotbollsstadion ligger vackert belägen just vid platsen där floderna Oka och Volga möts. I förgrunden ses Alexander Nevskij-katedralen, ett annat av stadens mer berömda landmärken.  

Egen bild. Strandpromenaden vid floden Oka är populärt promenadstråk förstås. Mittemot Stadion och Alexander Nevskij-katedralen.


Just de dagar vi är där har vi sällskap av mängder av svenskar. Troligen fler än det funnits här på samma gång någonsin men långt ifrån enda gången Ryssland blivit invaderat av svenskar.

Egen bild. Många tog tåget som vi, medan andra kom med buss. Svenskar var det i alla fall gott om i Nizhnij Novgorod inför VM-matchen mot Sydkorea.




Svenskinvasionen


Det känns lite märkligt att resa en ganska bra bit in i Ryssland till en stad vars namn de flesta svenskar aldrig hört och finna att staden är nästan helt blågul. Mängder av svenskar syns på gator och torg och naturligtvis på krogarna. Jag hade på förhand en oro för att det skulle bli stökigt och att man skulle få skämmas över att vara svensk men jag måste erkänna mig glatt överraskad. Jag upplevde i vart fall inga bråk eller fulla svenskar i dikeskanterna. Tvärtom, mest glada miner och hejarop och den lilla koreanska gruppen av fans bidrog å sin sida lika mycket till den goda stämningen. Och ryssarna. Jag hörde många svenskar, som förmodligen aldrig varit i Ryssland förut, som förvånat konstaterade hur väl bemötta de blivit av de ”vanliga” ryssarna. Att polis och andra myndighetsföreträdare fått instruktion att ha ett lättsamt sätt i mötet med fotbollsfansen är kanske en sak, men det vänligt nyfikna mottagandet från ryssen på gatan en helt annan och som jag tror rubbade en del svenskars uppfattning om Ryssland och ryssar. Vi har ju i generationer fått lära sig hur hotfulla och läskiga de är. Även i Ryssland har svensken varit en ärkefiende som varit både fruktad och hatad.

Evenemang som VM i fotboll kan i bästa fall (historiskt tyvärr en sanning med modifikation) föra samman nationaliteter och sudda ut fördomar och fientligheter. För det finns ju väldigt mycket av sådan i den svensk-ryska historien, som är mer gemensam än jag tror att medelsvensken vet.

Jag kommer att tänka på att Nizhnij Novgorod också har stor en roll i den period i Rysslands historia som brukar kallas ”Den stora oredan”. En kamp om makten mellan tsaren Ivan Godunov och släkten Romanov.  s.k. Rurikätten som Ivan den Förskräcklige tillhörde. Hela denna historia är alldeles för lång och komplicerad för att berättas här (rekommenderar Simon Sebag Montefiores ”Den sista tsardynastin” för den nyfikne) men innehåller rent sagolika detaljer och intriger.

En kort version är ändå värd att återge. Vi kan börja med den ”falske Dmitrij” (den riktige Dmitrij var en avliden son av Rurikätten) som folk leddes att tro tronpretendenten var uppstånden från de döda och som tågar in i Moskva 20 juni 1605 och som gifter sig med Marinka, en katolsk polska med rykte om sig att vara häxa. Denne Dmitrij utsätts för en kupp ledd av ortodoxa kyrkan och ett antal adelsmän/bojarer som mördar den falske Dmitrij och tillsätter en ny tsar, Vasilij Sjusjkij. Fram träder i detta skede ett flertal falska tronpretendenter och gör anspråk på tronen. Bland dem ytterligare en ”falsk Dmitrij” som ryckte fram med en här till Tusjino, nära Moskva, och där fick sällskap av häxan Marinka som, troligen av hämndlystnad, slog sig ihop med denne nye Dmitrij-skojare som senare fick öknamnet ”Banditen” och godtog honom officiellt som sin make.

Här kommer så svenskarna in i bilden på allvar. Kupp-tsaren Vasilij Sjusjkij höll på att förlora striden med skojar-Dmitrij nr 2 och tillkallade därför hjälp från Sverige som då ryckte in och ockuperade Veliky Novgorod i hela åtta år med början 1611 (Veliky Novgorod ska inte här förväxlas med Nizhnij Novgorod som är en helt annan stad). Strax efter detta tog sig också Polen in på rysk mark för att inte gå miste om tillfället att styra skeendet till sin fördel.

I villervallan flydde ”Banditen” söderut medan tsaren Vasilij Sjusjkij avsattes genom en kupp styrd av bojarer, bland andra Romanov-ättens Ivan. De valde dock sonen till polske kungen till tsar för att få militär styrka mot hotet från ”Banditen” som samlat sig till attack med en ny kosackhär. Under tiden föreslog istället stormän i Veliky Novgorod att Gustav II Adolf skulle bli Rysslands tsar.

Till slut blåste ortodoxa patriarken till ”heligt krig” mot alla utländska inkräktare. Han togs till fånga av polackerna och avrättades men i just Nizjnij Novgorod bildades en milis av patrioter och äventyrare som stod redo att följa uppmaningen. De ledande personerna som bildade milisen var adelsmannen och soldaten Dmitri Poszarskij och köpmannen Kuzma Minin som också har fått namnge det kulturellt viktigaste torget i staden, som nämnts ovan. De betraktas som nationalhjältar och står också staty vid Vasilijkatedralen på Röda Torget i Moskva.

Dessa fick också sällskap av häxan Marinka som nu gjorde en osannolik come-back på scenen tillsammans med sin son som fått öknamnet ”Babybanditen” efter sin far ”Banditen”. De förde med sig en kosackhär och förenade sig med milisen i Nizjnij Novgorod för att i mars 1611 marschera mot Moskva och där besegra de polska trupperna och deras allierade bojarer/adelsmän varav flera avrättades medan några tilläts löpa, bland andra den unge pojken Michail Romanov.

 Ett landsmöte tillkallades 1613 för att välja en ny tsar. Stormännen ville ha Gustav II Adolfs bror Karl Filip medan lågadeln och kosackerna krävde en rysk tsar. Michail Romanovs namn kom till slut upp trots faderns inblandning i kuppen. Stormännen satte sig på tvären och krävde svensken men blev omringade av kosackerna och fick ändra sig under hot. Till slut valdes Michail Fjodorovitj Romanov till tsar den 21 februari 1613 och den drygt trehundraåriga regentperioden för släkten Romanov kunde inledas.

”Den stora oredan” var över men skulle följas av många stormiga perioder än. Men det var i Nizjnij Novgorod som den patriotiska här bildades som så småningom var en starkt bidragande faktor till att den Romanovska eran blev till. Kanske hade Sverige annars haft en helt annan ställning i Ryssland? Karl Filip fick hur som helst nöja sig med att bli hertig av Värmland och ge namn åt Filipstad innan han avled i en febersjukdom 1622 i Narva vid blott 20 års ålder.

Den unge Michail Romanov själv intog tronen med stor tvekan. Föregångare hade brutalt avlägsnats från tronen av maktlystna bojarer och utländska inkräktare hotade landet som befann sig i kaos. – […] kosackerna ligger efter oss för pengar och vi hava intet – hur skola vi betala våra soldater? Vi kunna vänta litauerna och svenskarna när som helst!”, lär han ha yttrat grubblande under vägen mot Moskva och sin kröning.

Just de här dagarna är i vart fall svenskarna tillbaka i det forna Novgorod i stora skaror, men fiendskap och såväl gammalt som nytt groll verkar i stort sett glömt.


Egen bild. Bara några av alla svenskar som vallfärdade mot Stadion i Nizhnij Novgorod inför matchen mot Sydkorea.


Egen bild. VM-arenan i Nizhnij Novgorod dagen innan match Sverige-Sydkorea.


Egen bild. Matchdags Sverige-Sydkorea i den mycket fina VM-arenan.


Matchdag och match

Den allmänna förbrödringen fortsätter under matchdagen när svenska och koreanska fans möts på huvudgatan BolsJaja Pokrovskaja. De enda ”incidenterna” är väl att ölen tar slut på krogarna och törstiga svenska ungdomar i ren desperation (det är varmt) länsar närbutiker och lyxhotell på det som finns kvar av den eftertraktade drycken och att Kanavinsky-bron över floden Oka stängs av för gående eftersom myndigheterna är oroliga för fulla fans som ska ramla i vattnet. Vilket i sin tur leder till att tusentals åskådare måste ta extrainsatta bussar från ena sidan floden över till den andra där stadion låg och det tar tid när tusentals fans vill över på en gång och orsakade viss panik när de lite för glest frekventa bussarna väl kom.

Egen bild. God stämning och applåder för varandras ramsor. Fotbollsfans när de är som bäst.


Kärntruppen av svenskar bodde vid en VM-camp och enligt uppgift ska de ha marscherat i samlad tropp därifrån till Stadion och enligt egen utsago ha blivit förvånade över den positiva reaktionen på deras närvaro som de fått längs vägen från ryska flanörer och nyfikna åskådare. Inga som helst bråk eller giftiga rop utan vänligt humör från såväl fans som förbipasserande lokalbefolkning. 
- Ett minne för livet, hör jag en man i övre medelålder från västra Sverige säga på tåget mot Moskva efteråt.

Egen bild. Straff eller inte? Första gången jag upplevde en VAR-granskning. Första i VM-historien?


Matchen, ja, det minns ni säkert om ni så är bara lite intresserade av fotboll. Den vann ju Sverige efter att ”Granen” prickat in en straff och därmed fastställt slutresultatet 1-0. Men de största vinnarna tycker jag var de svenska fansen och den ryska lokalbefolkningen som uppträdde som goda ambassadörer för sina respektive länder i den fredliga sportsmannaanda som idealet sägs vara kring stora idrottsevenemang men som inte lika ofta bekräftas i verkligheten.

Egen bild. Granqvist gör 1-0 på straff. Slutresultat inför nöjda svenskar.



Hemfärden går med tåg; via Moskva och vidare till Helsingfors. Vi hinner med en liten tur vid Röda Torget i Moskva innan nattåget ska avgå och hamnar mitt i ett VM-rus. Även här är det gott humör och feststämningen där brasilianare och argentinare tävlar med varandra i sång och dans och där fans från alla VM-deltagare trängs längs Nikolskajagatan fram mot torget.

Egen bild. Argentinska fans på Nikolskajagatan i Moskva.


Egen bild. Brasilianska högljudda fans på samma gata i Moskva.


Egen bild. Ryska fans på Röda Torget i Moskva.


Hemma i Sverige är det VM-rus när di svenske tar sig fram till kvartsfinal. Men när VM är över återgår allt till det vanliga och den reflexmässigt fientliga attityden till Ryssland. De som försöker inta ett annat perspektiv blir utpekade som Kreml-trojaner eller Putins lakejer och liknande.

Jens Stilhoff Sörensen, statsvetare vid Göteborgs universitet och ISDP (Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik) satte dock i en debattartikel i SvD 24jul18 ord på det som malde i mitt huvud under dagarna efter hemkomsten från Ryssland;

”Det ligger i vårt gemensamma säkerhetsintresse att ha en god relation till Ryssland. Här kunde även Sverige ha spelat en utrikespolitisk roll ungefär som i gamla tider. Detta innebär inte att Sverige inte samtidigt ska hålla sig med ett fungerande försvar. Tyvärr har man valt brända broar i båda avseenden.”







Övriga delar i serien om Rysslandsresan:

Del 1 ” Kem – sömnig karelsk stad vid Vita Havet” finns här

Del 2 ” Solovetskij – munkkloster, fångläger och turistort” finns här

Del 3 ” Nationaldag i Murmansk” finns här

Del 4 ” Teriberka – vid världens slut” finns här

Del 5 ” HBTQ-kamp i Murmansk” finns här

Del 6 ” Murmansk – Hjältestad och arbetets stad” finns här

Del 7 ” Åka tåg i Ryssland” finns här