tisdag 19 oktober 2021

Ukraina ett pålitligt transitland för gas och olja?

 

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen var nyligen i Kiev för diskussioner med den ukrainska politiska ledningen rörande ett antal olika frågor, bland annat om gas-försörjningen i Ukraina och det faktum att Ryssland allt mer söker andra vägar för sin gasexport än genom Ukraina.

Von der Leyen uttalade sig efter mötet så här, enligt Kyiv Post:

”Ukraine remains, and must remain, a reliable transit country” for gas supplies to Europe.

Jag har oerhört svårt att förstå riktigt varför detta "måste". I synnerhet som Ukraina i alla möjliga sammanhang hävdar att Ryssland har invaderat landet och att Ukraina ligger i krig med Ryssland. De syftar då inte på annekteringen av Krim utan på Donbass och utbrytarrepublikerna Donetsk samt Luhansk. Samtidigt ses det alltså som en form av rättighet att få transit-inkomster från ryska gasleverantörer.

Jag förstår dock att det för Ukraina är en viktig inkomstkälla. Ryssland har länge transporterat gas till andra delar av Europa genom pipelines i Ukraina men har under senare år försökt hitta andra vägar för detta. Nord Stream 2 är förstås den mest kända. Vilket gör att Ukraina riskerar att förlora transit-inkomster på över 1,5 miljarder USD. Tidigare har ungefär 80 % av oljan och gasen mellan Ryssland och övriga Europa flutit genom Ukraina. Det är en krympande siffra.

Nyligen slöt också Ungern ett avtal med ryska gasleverantörer om gasleveranser som tar en annan väg till landet än Ukraina. Detta har orsakat ett ramaskri i Ukraina och en diplomatisk kris med Ungern. Det är förstås ett ekonomiskt bakslag för Ukraina som behöver alla inkomster det kan få för att lappa och laga i en budget som avslöjar att landet närmar sig bankrupt.

Vad kan då Ryssland och ryska gasleverantörer ha för skäl att utsätta Ukraina för denna ekonomiska förlust?

Ja, under hela 2000-talet har det visat sig att Ukraina tappat kranarna på gas för eget bruk istället för att låta den gå vidare till EU-länder vilket lett till tuffa konflikter med Ryssland som även inbegripit anklagelser från rysk sida om uteblivna betalningar för gas levererad från Ryssland till Ukraina.

Ett de mer närliggande skälen bär namnet Transneft. Det är numera förstatligat av Ukraina. Kanske kan vi kalla hela affären för ”Transtheft”?


Foto: Hans Wåhlberg. Snart sätter vinterkylan in i Ukraina och den ryska gas som tidigare varit vital för Ukraina av flera skäl går numera allt oftare förbi Ukraina. Det finns flera skäl till detta.

Transneft-affären

Tidigare i år beslutade Ukrainas Nationella Säkerhets- och Försvarsråd (National Security and Defense Council, NSDC i det fortsatta) att beordra regeringen att förstatliga den ryskägda olje-piplinen Samara-West som går genom landet. Det formulerades av NSDC:s vice ordförande Oleksiy Danilov som att staten ”tar tillbaka ägandet till det ukrainska folket”. Rent tekniskt-juridiskt gick det dock till så att en lokal domstol i den ukrainska staden Rivne förklarade Transnefts tilldelning av denna pipeline i samband med Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet för olagligt och att den därför skulle ”återförstatligas”. Planen är nu att överföra den till det ukrainska statliga gas- och oljebolaget Naftogas.

Denna pipeline ägdes alltså av ryska Transneft innan ukrainska staten ”konfiskerade” den. Den transporterade ryska oljeprodukter till EU via Ukraina. Nu har Transneft gått till högre domstol för att pröva det ukrainska förfarandet men får, om Ukraina vinner, betala transitavgifter till Ukraina för att fortsätta sina leveranser genom denna pipeline eller transportera produkterna med järnväg, vilket antas bli klart dyrare.

I tillägg till detta förstatligades dessutom en annan rysk olje-pipeline, Grozny-Armavir-Trudova.

Transneft har än så länge inte stängt kranarna men hotar att göra så, vilket förstås är den åtgärd som ligger närmast till hands för att sätta hårt mot hårt. De kan också på sikt pumpa den genom Belarus och Polen istället, vilket skulle ge Ukraina inte mycket mer än rostande rör. Enligt tankesmedjan Jamestown Foundation finns en annan och kanske allvarligare risk:

A larger potential risk can accrue to Ukraine’s reputation as a transit country. Moscow can have another field day portraying Ukraine as an unreliable transit country, as it did (inaccurately, but with some success) in 2006 and 2009 with regard to natural gas. Extrapolating that argument to oil transit could give Moscow fresh arguments to discredit Ukraine in the EU’s eyes and press harder for taking over, in some form or another, Ukraine’s gas transit system. The situation may develop in that direction, unless Ukraine’s legal case is air-tight regarding the Samara-West pipeline, and separated from local interest-group politics”.

Det rimmar ju onekligen illa med EU-kommissionärens uttalande om Ukraina som ett ”pålitligt transit-land för gasleveranser till Europa”.

Frågan är också hur starkt stöd EU egentligen ger till Ukraina i den här frågan. Nord Stream 2 är kanske ett svar på detta. Angående just denna pipeline fick de i vart fall inget stöd från USA.


USA, Nord Stream 2 och ett bristande amerikanskt tålamod med Ukraina

Under sommaren hördes president Zelenskij vid flera tillfällen utropa nödsignaler till USA angående Nord Stream 2, som han hoppades skulle förmå den nya Biden-administrationen att inte häva sanktioner mot projektet.

Zelenskij var oerhört angelägen att få ett möte med Biden innan denne mötte Vladimir Putin och sa sig villig att möta Biden ”vid vilket tillfälle och vilken plats som helst på planeten” för att diskutera saken.

Han fick till slut sitt möte men först den 1 september och någon framgång angående Nord Stream-sanktionerna blev det inte för Zelenskij. Möjligen vill inte USA stöta sig med EU:s viktigaste och ekonomiskt mest muskulösa land Tyskland. Dessutom borde väl rimligen inte ett uttalat liberalt styre vilja ägna sig alltför mycket åt statliga ingrepp mot affärsverksamheter. Det finns i vart fall signaler från affärsmän i USA som tyder på ett bristande tålamod med hur saker och ting fungerar i Ukraina.

I alla fall av vad som framkommer i en intressant artikel av Kenneth Rapoza i Forbes. Han går så långt som att säga att Ukraina visserligen är pressat av såväl Ryssland som USA och EU men att den ”värsta fienden av alla är ukrainarna själva”, det vill säga dess regering och deras allierade inom affärsvärlden.

“Who wants to do business there?”, undrar en investeringsfirma I New York, VR Global Partners, som nu stämt den ukrainska statens järnvägsbolag Ukrzaliznytsia (UZ) efter att ha bränt sina fingrar i ett försök att göra affärer i landet.

Zelenskijs löfte till utländska investerare vid sitt tillträde som president om ett ”förlovat land” för investeringar kommenteras i Forbes-artikeln med ett torrt konstaterande; ”It is not.”

Artikeln avslutas med en ovanligt kraftfull tirad mot Ukraina för att komma från amerikanskt håll:

”Biden’s lifting of sanctions on Nord Stream II really irked Ukraine. Nord Stream I, plus Nord Stream II, plus Turkish Stream, means Russia doesn’t need those pipelines in Ukraine to get natural gas into Europe anymore. Let the Ukrainians get their own gas and sell it to the Europeans. Then again, that doesn’t seem to be happening either. Western aid and foreign investment are unlikely to come to Ukraine’s rescue. As the Biden Administration encounters unprecedented difficulties at home: a messy, chaotic Afghanistan exit; rising inflation; supply chain failures; another debt ceiling breach, and deadlock over the appropriations bill, the White House has no time for Ukraine’s dramas at the moment.”


National Security and Defense Council

Det kanske mäktigaste intrumentet den ukrainska staten har till förfogande för konfiskatoriska beslut är landet Säkerhets- och Försvarsråd, NSDC.

Permanenta medlemmar i rådet är premiärministern, försvarsministern, inrikesministern, utrikesministern samt chefen för säkerhetstjänsten SSU men presidenten kan inkludera personer från andra organ eller egentligen vilka han vill, om han finner det önskvärt eller nödvändigt.

Det gavs 2014 av dåvarande presidenten Petro Porosjenko kraftigt utökade befogenheter och kan ta drastiska och mer eller mindre godtyckliga beslut om sanktioner och andra åtgärder utan några djupare motiv. Officiellt kan de beordra sanktioner mot personer som ägnat sig åt ”terroristverksamhet” men det är en begränsning som inte lett till någon större återhållsamhet.

Som framgår ovan var det NSDC som beordrade konfiskationen av Transnefts pipeline och alldeles i dagarna har det framkommit att 108 av de 568 personer som belagts med sanktoner av NSDC kan ha gjorts så på felaktiga grunder. Erkännandet kommer från ingen mindre än NSDC:s egen vice ordförande Oleksiy Danilov. Bakom de eventuellt felaktiga anklagelserna sägs ligga före detta inrikesministern Arsen Avakov som för ungefär en månad sedan avgick från sin post. Enligt en rådgivare till president Zelenskij utreds nu om han kan ha listat dessa av misstag eller av någon anledning avsiktligt. Det spekuleras nu också om det möjligen var just detta som låg bakom Avakovs plötsliga beslut att avgå. Kanske erbjöds han en snygg sorti för ”lång och trogen tjänst”?

Som jag skrev om nyligen är det också NSDC som beslutat om sanktionerna mot Viktor Medvedtjuk som är den starke mannen i oppositionspartiet Oppositionsplattformen För Livet. Deras beslut kan alltså tänkas användas för att undanröja politiska rivaler men också göra affärsverksamheter i landet till än mer osäkra aktiviteter än de redan är.

Enligt Viktor Trepak, före detta vice chef för säkerhetstjänsten SSU, pekar de felaktigt utfärdade sanktionerna på ”ett enormt problem i statens funktion och samtidigt hur politiskt och godtyckligt beslutsfattande har blivit det nya normala”. Han säger vidare på FB:

“It is an extraordinary event that must have serious legal and political consequences”

Det återstår att se men troligen rinner historien ut i sanden som brukligt i Ukraina och allt återgår till ”business as usual”.

Eller också inte. Om nu tålamodet med de ukrainska ”affärsmetoderna” börjat tryta inte bara i Ryssland utan också i USA och kanske även bland EU-länder.




söndag 17 oktober 2021

Zelenskijs attack mot Medvedtjuk och Porosjenko – ukrainsk politik i ett nötskal

 

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij försöker just nu rida ut en kris förorsakad av uppgifter i de s.k. Pandora-dokumenten som avslöjar skatteflykt och ekonomisk brottslighet eller i bästa fall ”skatteplanering” som hundratals höga politiker och affärsmän ägnat sig åt. Zelenskijs namn finns med på listan vilket jag skrev om häromdagen. Något som redan skadat hans politiska image så till den grad att det kan vara irreparabelt, oavsett om det inte finns några olagligheter inblandade. Inte för att ekonomiska oegentligheter bland politiker är något som generellt sett får ukrainarna att höja på ögonbrynen. De är luttrade vid det här laget och förväntar sig inget annat. Men Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare gick till val och vann stort på en image av ”renhet” och för att han inte var en tidigare politiker med lik i bagaget eller fingrarna i kakburken. Han stod för ett hopp om något bättre och mindre korrupt.

Han har för övrigt misslyckats kapitalt med att hålla sitt löfte att bekämpa denna frätande korruption. Den 14 oktober publicerades den årliga Rule of Law Index för 2021 som placerade Ukraina på 115:e plats av 139 länder (föregående år 110 av 128). Det är alltså inte många länder som har värre korruption än Ukraina. Värst är det inom den juridiska makten, polisen och militären.

I en frän och mycket intressant artikel i Forbes sägs det att amerikanska företag har tröttnat på att försöka investera i Ukraina. En anonym analytiker i Washington DC säger i artikeln:

“Ukraine is the Saudi Arabia of corruption.”

Zelenskij utlovade till västländer att Ukraina under hans presidentskap skulle bli det ”förlovade landet” för investeringar. Forbes artikelförfattare konstaterar torrt: ”It is not”. Samma gamla politiker och affärsmän bekämpar varandra och nya konkurrenter med samma smutsiga metoder som förr. Enligt European Court of Auditors korruptionsrapport från september i år är det samma problem för ekonomin under åren 2016–2020 som det var före Euromajdan 2104. Dvs. korruptionen, misstron mot domstolarna samt statliga monopol (och förstatliganden av privata företag). Forbes artikelförfattare Kenneth Rapoza tillägger att:

“Ukraine appears to ensnare foreigners, not just locals, in its toxic maze of corruption and foreign intrigue.”

Kanske är det ett av skälen till att presidenten har varit på offensiven under året vilket för oss in på de övriga två namn som figurerar frekvent i den ukrainska pressen, Viktor Medvedtjuk och Petro Porosjenko. I deras fall är det Zelenskij som står för attackerna, som har pågått sedan februari. Precis som Europarådets Venedig-kommission varnat för är Zelenskijs oligark-lagar lätta att använda som politiskt vapen.

Det är troligen just vad vi ser nu och i huvudrollerna figurerar dessa ovan nämnda herrar som utgör en sorts trojka i debatten och nyhetsflödet i Ukraina för tillfället och för en längre tid tillbaka. I flera fall korsas deras vägar och det kan spekuleras i hur det ena hänger ihop med det andra eller om det inte alls gör det.


Viktor Medvedtjuk och Zelenskijs stängning av tv-kanaler

I februari utfärdade president Zelenskij, via det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet, ett dekret som förbjöd tre tv-kanaler att sända. Dessa ägdes av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen var ytterst att dessa skulle finansierat ”terrorism” och försett de självutropade republikerna i Donbass med kol.

Sanktionerna innebar förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hörde att just Oppositionsplattformen – För Livet i en opinionsmätning bara veckor dessförinnan visat sig vara största partiet med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, istället hade sjunkit till knappt 21 %. En störtdykning i jämförelse med de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet fick efter valet.

För Medvedtjuks del tog det inte slut med detta.


Viktor Medvedtjuk och anklagelserna om högförräderi

Redan i februari 2019 inleddes en process mot Medvedtjuk på begäran av en parlamentsledamot (Andriy Teteruk) med anklagelser om separatism och högförräderi. Det handlade egentligen mest om att Medvedtjuk föreslagit att Donbass skulle ges autonom ställning inom Ukraina men innehöll en del anklagelser om finansiering av separatistrepublikerna Donetsk och Luhansk. Dessa var dock tämligen luddigt formulerade.

Kort därefter sattes ekonomiska sanktioner in mot Viktor Medvedtjuk och hans fru som tydligen äger en hel del tillgångar. Bakom beslutet låg det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet som är ett organ under presidenten som fått ökade legala befogenheter efter augusti 2014. Det kan besluta om sanktioner mot privatpersoner om de ägnat sig åt ”terroristaktiviteter”, vilket uppenbarligen tolkats lite fritt. Genom detta råd kan presidenten utan domstolsbeslut genomföra drastiska åtgärder på kort tid. Medlemmar i rådet är premiärministern, försvarsministern, inrikesministern, utrikesministern samt chefen för säkerhetstjänsten SSU men presidenten kan inkludera personer från andra organ eller egentligen vilka han vill, om han finner det önskvärt eller nödvändigt.

Rådet är alltså ett mäktigt instrument i presidentens händer och f.d. presidenten Porosjenko - som införde lagen som gav rådet utökade befogenheter 2014 - har tidigare anklagat Zelenskij för att ha planer att stänga hans tv-kanal Priamyi, vilket dock än så länge inte har gjorts.

I mars månad togs Medvedtjuk in för förhör av ukrainska säkerhetstjänsten SBU (numera SSU). Förhören ska ha handlat om anklagelserna för högförräderi. De gällde sannolikt telefonsamtal som har läckts och som sägs innehålla en konversation mellan Medvedtjuk och Vladimir Putins medarbetare Vladislav Surkov, dels 2014 samt vid ett senare ospecificerat tillfälle. Dessa ska ha gällt energiförsörjning till Krim och en fångutväxling i Donbass krigszon samt vid det senare tillfället tillförsel av pengar till järnvägsknutpunkten Debaltseve i Donbass krigszon. 

I april kom uppgiften om att The State Bureau of Investigation (SBI) hade inlett en brottsundersökning mot honom samt Taras Kozak.

Den 11 maj förklarade så Riksåklagaren Iryna Venediktova att hon auktoriserat anklagelserna om högförräderi mot Medvedtjuk och Kozak. Säkerhetstjänsten SBU gjorde samma dag en husrannsakan i Medvedtjuks hus i Kiev. Venediktovas anklagelseakt innehöll förutom de ovan nämnda också anklagelser om att ha delat militära hemligheter med Ryssland och för att ha rekryterat ett nätverk av ”propagandister” för att destabilisera Ukraina.

Medvedtjuk själv nekar förstås till anklagelserna och hävdar att de är politiskt motiverade. Han sade sig då inte heller ha några planer på att fly landet.

Vladimir Putin, som är personlig vän med Medvedtjuk och gudfar till en av hans döttrar, kallade det hela för ett ”rensande av det politiska fältet” och hotade med stark rysk respons mot vad han ser som en ukrainsk anti-rysk politik.

Det har spekulerats om att den ryska militära ansamlingen vid den ukrainska gränsen i våras kan ha haft med detta att göra. Ett vapenskrammel som möjligen fick motsatt effekt, kan jag tänka.

Medvedtjuk har länge fungerat som en sorts informell länk mellan Ukraina och Ryssland och hade en sådan roll i Minsk-överläggningarna som fördes för att få ett slut på kriget i Donbass. Det kan vara sådana samtal som nu har läckts och frågan är om dessa samtal var sanktionerade eller till och med fördes på initiativ från president Porosjenko?

 I juni kom uppgifter dessutom ut om att nya samtal skulle ha läckt och att Medvedtjuk i dessa ska ha förhindrat en fångutväxling som, påstås det, hade varit fördelaktig för Ukraina. Detta skulle ta udden av Medvedtjuks främsta försvar; att hans förhandlingar om fångutväxlingar även skulle legat i Ukrainas intresse. Dessutom – och här kommer kopplingen till Porosjenko igen – skulle dessa läckta telefonsamtal enligt uppgift ha avslöjat att Medvedtjuk förhandlat med Ryssland om naturgasleveranser på uppdrag av Porosjenko.

 Så kom då till sist (?) den 8 oktober tillkännagivandet om att ytterligare en brottsundersökning mot Medvedtjuk inletts baserat på anklagelser om högförräderi. Vid en briefing i Kiev framförde riksåklagaren Iryna Venediktova anklagelser om en konspiration, tillsammans med företrädare för Petro Porosjenkos regering, om att köpa kol från gruvor i separatistkontrollerade områden i östra Ukraina för att på så sätt hjälpa separatisterna i de självutropade republikerna Donetsk samt Luhansk ekonomiskt.

Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet reagerade häftigt och kallade anklagelserna för ett sätt för president Zelenskij att vrida bort blicken från hans egna tillkortakommanden.


Petro Porosjenko dras med i svepet

Zelenskijs dråpslag mot Medvedtjuk och indirekt dennes parti Oppositionsplattformen För Livet sveper alltså på köpet även med den före detta presidenten, och tillika Zelenskijs politiska rival, Petro Porosjenko.

Två flugor i en smäll skulle man kunna säga.

Bara för en vecka sedan utspelades en märklig scen utanför Porosjenkos hus tre mil utanför Kiev då ett antal ditresta ”huliganer” försökte ta sig in hos honom för att avkräva en förklaring till hans roll i Medvedtjuk-affären. Uppenbarligen var Porosjenko förvarnad eftersom han hade ett antal ”försvarare” som spärrade vägen för den anstormande mobben. Polis fanns också på plats och ett sedvanligt knuffande fram och tillbaka blev den mest allvarliga incidenten till slut.

Ett klipp från scenen finns på facebook, om man är road av sådant. Det är för övrigt utlagt på FB av en medlem av Kievs Stadsråd, Oleksandr Pohrebyskyi, som kommenterar saken med att det var ”krigsveteraner” som ville göra upp med Porosjenko och att de möttes och blev attackerade av “titushki” (som är en sorts benämning för inhyrda busar).

Porosjenko själv kom hem först senare på kvällen och skickade genast iväg ett argt meddelande på facebook, med den omvända beskrivningen, riktat till president Zelenskij :

"Today we saw that ‘titushky’ are ready to sell Ukraine for money. With this dirty stunt, made for money, they are trying to divert attention from Pandora papers scandal".

samt:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko sägs ha avstyrt en plan för att inleda sanktioner mot Medvedtjuk redan 2018, då Porosjenko var president. Inrikesminister Arsen Avakov (som nyligen avgick från sin post) sa i en intervju den 2 mars i år att Porosjenko räddat Medvedtjuks tv-kanaler från stängning och att han skulle gjort det för egen vinning utan att gå in på vad detta skulle betyda.

 Men antagligen avsåg han då det som nu sägs ha framkommit av de senast läckta telefonsamtalen. Medvedtjuk ska alltså under Porosjenkos presidentperiod ha agerat som en mellanhand för Porosjenko i förhandlingar med Ryssland om gasavtal, fredssamtal och fångutväxlingar. Enligt chefen för säkerhetstjänsten, Ivan Bakanov, så synar de nu även Porosjenko.

Det ska här påpekas att såväl Riksåklagare Venediktova som chefen för säkerhetstjänsten SSU Ivan Bakanov har handplockats till sina poster av president Zelenskij. De anses alltså stå presidenten mycket nära och för att gå hans ärenden. Det lär i vart fall vara så som Porosjenko ser det.

Foto 5 Channel. Knuffande och buffande utanför Porosjenkos hus i Kozyn, tre mil utanför Kiev.


Ukrainsk politik i ett nötskal

Vladimir Putins uttalande om att Zelenskij ”rensar det politiska fältet” är inte helt verklighetsfrånvänt. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko leder de två starkaste oppositionspartierna i parlamentet och utgör politiska rivaler också som presidentkandidater, även om Medvedtjuk inte lär ha varken förutsättningar att vinna eller särskilt stort intresse av att ställa upp. I synnerhet inte nu förstås.

Att använda rättsliga instrument för att neutralisera politiska rivaler när maktpositionen så tillåter har varit en gängse metod i Ukraina alltsedan självständigheten 1991. President Zelenskij har förstås även andra skäl att visa musklerna. Bland annat lär USA under Joe Biden i somras ha satt press på honom för att ta itu med korruptionen och oligarkväldet. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko kan sägas tillhöra det senare.

Det kan också tolkas som att Zelenskij vill öka sin popularitet hos nationalistiska ukrainare. Patriotism är en gångbar politisk valuta inte bara hos de högerextrema utan hos en stor portion av väljarbasen.

Han lär dock få svårt att bättra på sin image nu när han till synes är inblandad i Pandora-skandalen, som jag nämnde i början och skrev om nyligen. Jag spekulerade då i om dessa politiska rivaler kan ha haft något att göra med att publiceringarna om Zelenskijs off-shore-verksamheter kommer just nu. Jag har inga som helst belägg för detta mer än att jag följt den ukrainska politiken mycket noga under flera år och även periodvis bott i Ukraina under dessa år och tycker mig känna igen vissa mönster.

Det ska dock sägas att turerna i ukrainsk politik inte är alldeles lätta att hänga med i och ibland blir man förvirrad eller förvånad. Jag brukar dra en liknelse om trädockan Matrjosjka som man kan skruva på och då få fram en ny docka man kan skruva på osv. i flera lager. Det som syns på ytan döljer ofta en mängd andra saker med andra ord.

Det blir hur som helst spännande att se hur det här slutar. Eller också gör det inte det utan bara håller på och håller på och nya ”dockor” dyker upp, och ännu en, och ännu en och…









torsdag 14 oktober 2021

Vad gömmer sig i Pandoras ask? – den stora frågan i Ukraina

 

Enligt den grekiska legenden skapade guden Zeus den första kvinnan. Hon fick namnet Pandora och blev en gåva till Epimetheus. Med sig hade hon en ask hon inte fick öppna. Efter en tid som hustru till Epimetheus blev hon tvungen att stilla sin nyfikenhet och gjorde det ändå. Ut kom en mängd olyckor och sjukdomar som spreds över världen. Kvar på botten fanns endast hoppet.

Frågan är nu hur det är för Ukraina?

Liknelsen är inte helt grundlös. Just nu är Pandora en av de stora nyheterna här i Ukraina. Inte mytens ask men däremot de dokument som går under benämning Pandora-papers. I dessa döljer sig möjligen den stora olyckan åtminstone för president Zelenskij. Om han inte tvingas avgå i förtid lär hela affären försvåra för honom att bli återvald, om han nu är intresserad av det.

Under benämningen Pandora-papers finns mer än 12 miljoner dokument som har läckts från 14 olika källor och tagits fram av ICIJ, International Consortium of Investigative Journalists. Dessa dokument har granskats i flera månader av 600 journalister i 117 länder.

Nu rullas den ena historien efter den andra upp ur ”Pandoras ask” om gömda förmögenheter, skatteflykt och i vissa fall pengatvätt som mängder av rika affärsmän och politiker ligger bakom på ett eller annat sätt.

Kungen av Jordanien, tjeckiske premiärministern och Kenyas president finns bland de utpekade som nu försöker värja sig mot anklagelser om olika ekonomiska oegentligheter.

Till skaran har nu också den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskij sällat sig. Han som gick till val på att vara ”ren” och obefläckad eftersom han aldrig varit politiker på riktigt utan tv-stjärna. Hans största succé var en komedi-serie om en vanlig ukrainare som råkade bli president. Serien bar namnet ”Folkets tjänare” vilket också är namnet på (den verklige) presidentens parti. Zelenskijs popularitet har falnat betydligt efter två år vid makten och frågan är nu om han kan sitta kvar hela mandatperioden? Givetvis nekar han till anklagelserna men de är notoriskt svåra att slingra sig ur.

En mycket klen tröst för Zelenskij är kanske att Ukraina toppar listan över personer som figurerar i Pandora-dokumenten. Där finns 38 ukrainare följt av 19 ryska, 11 vardera från Honduras respektive Förenade Arabemiraten och 10 från Nigeria. Mer än 330 nuvarande eller före detta höga politiker och tjänstemän finns bland de namn som nämns i dokumenten.

Foto: Hans Wåhlberg. Presidentens administration nedklottrat tidigare i år. Det var innan Pandora-pappren kom på bordet. Zelenskijs popularitet lär inte öka nu.


Zelenskijs off-shore-imperium (?)

Enligt dokumenten ska alltså Zelenskij och ett antal kollegor inom tv-produktion ägt ett helt nätverk av off-shore-bolag placerade i Brittiska Jungfruöarna, Cypern och Belize. Del i dessa hade också Zelenskijs närmaste man, Sergij Shefir, samt landets chef för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov. Shefir ska ha varit ledande i uppköp av dyrbara fastigheter i London bland annat. Enligt uppgifterna ska Zelenskij vid sitt makttillträde 2019 ha överlämnat sina andelar i bolagen till just Shefir, men det påstås att han ordnat så att familjen Zelenskij ändå fortsatt tagit emot pengar från bolagen.

Zelenskij och hans partners ska ha ägt aktier i ett skalbolag, Maltex Multicapital Corp, baserat i Brittiska Jungfruöarna. Detta ska i sin tur ha ägt aktier i filmproduktions- och filmdistrubutionsbolag. Zelenskij själv sägs ha vägrat svara på upprepade frågor från journalister som samarbetat med ICIJ.

I skrivande stund granskas Zelenskijs samt Bakanovs deklarationer av landets korruptionsförebyggande myndighet (the National Agency for Prevention of Corruption) vilket förstås är illa nog för presidenten som gjort stort politiskt nummer av att rensa landet från korruption och tämja oligarker. Även om inget oegentligt framkommer av utredningarna så sår det tanken om ”ingen rök utan eld” hos potentiella framtida väljare.


Kolomoiskys roll?

Zelenskij som skådespelare/komiker hade sin bas i en tv-kanal (”1+1”) som ägdes av oligarken Ihor Kolomoisky. Han står just nu under utredning för ett antal misstänkta ekonomiska brott och sägs också vara inblandad i president Zelenskijs off-shore-skandal.

Zelenskij och ett antal av hans tv-kollegor var knutna till tv-produktionsföretaget Kvartal 95 som enligt uppgifter från bland andra journalister tillhörande Slidstvo.Info ha tillförts pengar via Kolomoiskys företag via Cypern-grenen av hans bank Privatbank. Genom denna cypriotiska gren av banken ska han ha tvättat pengar och fört över mer än 40 miljoner USD till offshore-bolag som kan knytas till Zelenskij och hans närmaste. En del kan också ha gått till att förvärva lyxfastigheter i London.

Detta kommer inte som någon nyhet, menar den ukrainska riksåklagaren (General Prosecutor) Iryna Venediktova som också skriver på sin FB-sida att det finns frågetecken kring det här materialets autenticitet. I en film som producerats av Slidstvo-journalister antyds också att åklagarmyndigheten ska ha förhalat utredning om Zelenskijs off-shore-verksamheter vilket hon avfärdar som rena spekulationer.


Förnekanden – anklagelserna bara ett elakt politiskt spel?

Myhaylo Podolyak, rådgivare till presidenten, avfärdar också det hela och hävdar att denna information användes av politiska motståndare vid presidentvalet 2019 och att det inte var sannare då än nu. Journalisternas avslöjanden, säger han också, ”har absolut inget att göra med pengar i statsbudgeten”. Något som mig veterligt ingen påstått heller i och för sig.

Det finns ju, inte minst i Ukraina, en möjlighet att hela kopplingen till Zelenskij är uppförstorad och en del i ett större politiskt spel. Under hela året har Zelenskij försökt få igenom lagar som är tänkta att försvåra oligarkers rörelsefrihet och begränsa deras reella makt. Det hör också till saken att presidentens närmaste man, ovan nämnde Shefir, utsattes för ett attentat med skjutvapen mot sin bil för några veckor sedan. Han klarade sig medan chauffören blev allvarligt skadad.

President Zelenskij har på regeringens hemsida kommenterat attacken med att säga: ”They will not intimidate us”. Vilket kanske anspelar på oligarker som motsätter sig presidentens oligark-fientlighet. Dagen efter Shefir-attacken tog parlamentet ett förslag, framlagt av presidentens parti Folkets Tjänare, att skapa ett ”oligark-register” som ska ligga till grund för ett förbud för dessa att finansiera politiska partier eller ta del av kommande privatiseringar av offentliga tillgångar.

Om detta har något med anklagelserna mot presidenten kan man bara spekulera, men frågor hopar sig och ofta får man aldrig riktig klarhet när det gäller dylika ting i Ukraina.

Man kan också fråga sig om förre presidenten Petro Porosjenko har något finger med i spelet i så fall? Inte enbart för att han förlorade presidentvalet mot Zelenskij 2019. De har under längre tid haft ett personligt lågintensivt ordkrig om ett antal olika saker.

Porosjenko är fortfarande aktiv politiker och leder partiet Europeisk Solidaritet som är ett av de större partierna i parlamentet. En av hans politiska allierade publicerade nyligen på FB uppgifter som påstods visa att Zelenskij och hans partners inom tv-produktion hade kontakter med off-shore-bolag och tagit emot pengar från Kolomoiskys Privatbank. En bank som Porosjenko förstatligade för ett par år sedan som ett led i en strid med just Kolomoisky.

Anklagelserna bevisades inte men enligt OCCRP (Organized Crime And Corruption Reporting Project) finns uppgifter som matchar delar av vad som framkommit i de granskade läckta dokumenten.

Häromdagen uppstod bråk mellan två grupperingar utanför Porosjenkos hus utanför Kiev. Det förefaller oklart vilka dessa grupperingar företrädde men den ena av dem sägs ha sökt upp Porosjenko för att avkräva en förklaring till dennes kontakter med den rysk-vänlige parlamentsledamoten Viktor Medvedtjuk som står anklagad för landsförräderi. Det är en helt annan historia men den nu anklagade chefen för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov har tidigare offentliggjort att de även börjat granska Porosjenkos inblandning i Medvedtjuk-affären. Porosjenko själv kommenterade bråket utanför sitt hem på FB med följande passning till presidenten:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko är inblandad i flera rättsutredningar gällande korruption och andra oegentligheter varav ett par gällande just Medvedtjuk-affären som handlar bl.a. om vapenaffärer med utrbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i Donbass.

Här spekulerar jag alltså. Om detta har något att göra med Zelenskijs off-shore-anklagelser är kanske mer långsökt än oligark-spåret men det ena behöver inte utesluta det andra.

Saker och ting som vid första påseende inte ser ut att höra samman kan ibland vara sammanflätade på ett eller annat sätt.

Det är inte heller alltför långsökt att spekulera i om anklagelserna mot Zelenskij är ett led i ett politiskt spel inscensatt av oligarker och politiska motståndare för att ta udden av hans aktioner mot deras maktposition. Det vore inte heller första gången som rättsliga instrument och ryktesspridning används för att neutralisera politiska motståndare. Den här gången är dock ett omfattande journalistiskt grävande bakom det mesta av sakuppgifterna. Det lär bli svårare att helt avfärda som politiskt rävspel. Kanske är Zelenskij precis som i stort sett alla tidigare presidenter och andra politiker? Det vill säga giriga och mer intresserade av att tjäna sina egna intressen och roffa åt sig tillgångar än att tjäna folket, ja vara just ”folkets tjänare”?

Välkomna till ukrainsk politik!





söndag 3 oktober 2021

Marschen mot Babij Jar – samma väg idag som då men ändå inte

 

Varje år hålls en tyst minnesmarsch för att hedra de judar som tvingades marschera längs gatan som då hette Melnykovagatan från centrala Kiev ut till ravinen vid Babij Jar.

Minnesmarschen är ett personligt initiativ som har initierats av den tyske affärsmannen och poeten Yevhen Horodetsky och aktivisten Dmytro Yurinov. Meningen är att utan paroller eller plakat marschera under tystnad mot Babij Jar och längs samma väg som de drygt 33 tusen judarna som mördades där fick ta.

Det är sjätte året den hålls (en del hävdar sjunde) och i årets marsch deltog uppskattningsvis ca 700 personer, bland dessa representanter för judiska gemenskaper på andra orter än Kiev och även från utlandet. Dessutom ett antal ungdomar från ukrainska samt tyska judiska skolor.

Vi samlas vid den enorma biograten Kyivska Rus i stadsdelen Lukianivska, inte långt från Babij Jar. Här startar också marschen som går längs gatan Yurii Illienka som då, 29–30 september 1941, hette Melnykovagatan. Marschen bevakas av mycket media men ovanligt lite poliser. Antingen visar det på en tillförsikt att inget riskerar att hända eller också nonchalans inför eventuella hot. Men marschen flyter lugnt på helt utan störningar eller incidenter.

Bild: Hans Wåhlberg. Vi samlas vid biografen Kyivksa Rus i stadsdelen Lukianivska. Stort medieuppbåd och ca 700 personer marscherar.


Vid Babij Jar svänger kolonnen in på det som kallas Alley of Sorrow och leder upp till Menorah-monumentet, den sjuarmade ljusstaken som nu också fått sällskap av en symbolisk synagoga där också en bön lästes av den inbjudna rabbin.

Många avslutade med en privat bön eller meditation vid randen till ravinen intill. Det sägs att just den platsen inte är själva avrättningsplatsen men vittnen har beskrivit att de skjutna föll ned i en grop utför ett stup så den här kanten nära Menorah-monumenten och synagogan fungerar symboliskt.

Bild: Hans Wåhlberg. Framme vid Menorah-monumentet läggs stenar ned symboliskt.


Detta är alltså även en symbolisk marsch som ska hedra all de som tvingades göra den som sin allra sista i livet. Vad hände då den 29 september 1941?

Bild: Hans Wåhlberg. Ravinen ned från Menorah-monumentet tjänar åtminstone som symbol för avrättningsplatsen även om det är tveksamt om den verkligen låg här.


Dödsmarschen 1941

Melnykovagatan heter som sagt numera Yurii Illienka-gatan men det är samma väg vi vandrar mot Babij Jar. Då släpade hela familjer på vad de orkade bära, i tron, eller åtminstone i hopp om, att de skulle evakueras. De hade också beordrats att ta med pengar och värdesaker, naturligtvis för att deras bödlar skulle kunna samla in dem och stjäla dem för egna syften. Enligt uppgift i tyska rapporter om aktionen gick pengar och andra värdesaker till den tyska välfärdsmyndigheten NSV (National-Sozialistische Versorgung) för att delas ut till etniska tyskar (Volksdeutsche), och en del till stadens administration för fördelning bland stadens behövande.  Många lokala ukrainska Kiev-bor angav sina judiska grannar, en del kanske i hopp om att få del av deras tillgångar (?).  Chefer för tyska säkerhetspolisen Sipo och säkerhetstjänsten SD uppgav hur som helst att deras kontor i Kiev fick flera korgar fulla med angivelser av judar från ukrainska medborgare och att de hade svårt att bearbeta all information som inkom.

Hela platsen omslöts av taggtråd för att hålla utomstående vittnen borta och tre rader av trupper bevakade det hela. Den yttre cirkeln ska ha bemannats av ukrainsk polis, den andra av ukrainsk polis och tyskt manskap och den inre cirkeln av tyska trupper (källa: Deathcamps.org: http://www.deathcamps.org/occupation/babi%20yar.html). En del av de få vittnesmålen från massmorden 29–30 september motsäger som sagt till viss del detta då de nämner ukrainskt deltagande även vid själva mordplatsen. Det anses dock väl belagt att Tyska Sonderkommando 4A, som tillhörde Einsatzgruppe C, var huvudansvarigt för morden dessa dagar men att också 45e Reservbataljonen Hamburg, 303e Polisbataljonen Bremen och ukrainska hjälppolis (s.k. Auxiliary Police/Schutzmannschaften) deltog i mördandet och vaktandet av de väntande offren.

Det är svårt att föreställa sig den oerhörda synen av massmord. Det går egentligen inte att greppa, men några vittnesmål får avsluta detta inlägg:

Elena Borodjanskaja-Knysh blev kommenderad att stiga fram till ravinkanten tillsammans med sin fyraåriga dotter, men väntade inte på nästa kommando, utan knuffade direkt ner flickan och kastade sig efter. Hon klarade sig mirakulöst och kunde leverera följande vittnesmål (I ”Svarta Boken” av Vassilij Grossman & Ilya Ehrenburg):

”Jag kände att min dotter inte rörde sig. Jag böjde mig över henne, knöt mina nävar och tryckte in dem under hennes haka, så att min lilla flicka inte skulle kvävas. Min dotter började röra på sig. Jag försökte resa mig så jag inte skulle krossa henne. Det var så mycket blod runtomkring oss. Skjutandet hade pågått sedan klockan nio på morgonen. Kroppar låg ovanpå mig och under mig.”

Inna Evguenieva, granne till avrättningsplatsen, då 13 år gammal (Hon berättar, fritt översatt fr engelska, ur Netflix-serien ”Einsatzgruppen – The Nazi Death Squads”, avsnitt 2 ”Judenfrei”, 2009”):

”Det som slog mig var hur bra ukrainska tyskarna pratade. Jag frågade mormor varför. Det var för att de var från Ukraina. De var vidriga. Det är inte vanligt med sån ondska. De tog t.o.m. spädbarnen, men de sköt dem inte. De skakade deras filtar så de föll ned i ravinen. Tänk att folk kan göra sånt? De var motståndare till Sovjetunionen. Senare såg jag en film där de sa att de ville ha hämnd. Skulle de hämnas på barn? Eller på kvinnorna? De var ju oskyldiga. De hade ingen skuld. Hämnden gick ut över flera tusen människor. 100000 eller 150000 människor dog här. De kunde ha gjort upp med varandra istället för att låta det gå ut över fredliga människor. Om nån tar ens liv idag, så döms man för det. De tog 150000 liv. Vad har de fått för straff?”

Dina Mironovna Vasserman (överlevare som vittnat flera gånger hur hon låg sårad i ravinen men spelade död, här citerad ur Ed Zvi Giterman ”Bitter Legacy – Confronting the Holocaust in the USSR”, 1957):

”Jag såg hur en grupp bestående av män, kvinnor och barn klädde av sig och de sedan fördes fram till en avgrund där de sköts av soldaterna. Sedan ytterligare en grupp. Jag såg detta fasansfulla med egna ögon. Jag såg en ung, fullständigt naken kvinna som med sitt bröst gav mjölk åt sin nakna baby när en polisman kom fram till henne, tog barnet ifrån och slängde ned det i ravinen. Modern rusade efter sitt barn. En fascist sköt henne och hon föll ned i ravinen”. (Översatt och citerad i Peter Johnsson ”Ukraina i historien”, 2015, s280).

torsdag 30 september 2021

Babij Jars 80-årsminne och en intervju med Eduard Dolinsky

 

Jag och Anna Grinzweig-Jacobsson intervjuade Eduard Dolinsky, chef för Ukrainian Jewish Committee, i december 2017 för ett filmprojekt och en artikel som publicerades i SvD 25 januari 2018. Den 1 september i år träffade jag Eduard Dolinsky igen, denna gång vid Babij Jar. Det blev en ny intervju som delvis legat till grund för en ny artikel som publicerats i GP den 29 september. Större delen av intervjumaterialet är dock oanvänt så här publicerar jag nu utförliga utdrag ur den. Hur är läget för judar i dagens Ukraina? Vad tycker han om planerna för Babij Jar?

Intervjun följer längre ned, men först några inledande ord.

Den 29 september är det 80 år sedan som den största enskilda massakern av judar inleddes vid Babij Jar i Kiev. Enligt tyska Einsatztruppernas rapport hem till Berlin hade 33,771 judar skjutits till döds under dagarna 29–30 september 1941. Det kan mycket väl ha varit fler. Ingen vet säkert.

Den 6 oktober i år sker den officiella minnsehögtiden och enligt uppgift kommer Israels president Isaac Herzog, samt hans tyske kollega Frank-Walter Steinmeier och albanske presidenten Ilir Meta att närvara. Ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskij, som själv är av judisk börd, håller tal.

Bakom högtidligheterna råder dock en konflikt om Babij Jars framtid. Projektet med ett minneskomplex över Förintelsen är redan igång men nationalistiska kretsar i Ukraina vill inte att det förverkligas. Ett sådant skulle troligen inte innehålla det narrativ de företräder, att den ukrainska nationaliströrelsen OUN bekämpade tyskarna och är lika mycket offer för dem som judarna. I likhet med Sovjetunionen och nu Ryssland som håller fast vid narrativet om Det Stora Patriotiska kriget med början 1941 istället för 1939 så vill dagens ukrainska nationalister att historien om OUN ska börja 1942. Det som hände dessförinnan vill de ska falla i glömska.

För fyra år sedan var jag vid Babij Jar för första gången. Jag och Anna Grinzweig-Jacobsson mötte då också Eduard Dolinsky, chef för Ukrainian Jewish Committe. Det blev till en lång intervju på hans kontor i Kiev och en artikel i SvD 2018-01-25.

Innan SvD-artikeln släpptes hann jag publicera tre bloggartiklar om Babij Jar som fortfarande håller som bakgrund för den som inte vet så mycket om denna händelse och om platsen.

Den första handlade mest om vad som hände vid Babij Jar 1941.

Den andra mer om den ukrainska förnekelsen av kollaborationen med tyskarna och nationaliströrelsens deltagande vid Babij Jar.

Medan det tredje inlägget rörde sig kring framtidsplanerna för platsen Babij Jar.

Det senare inlägget innehåller många frågor som idag kan anses besvarade medan en del andra fortfarande hänger i luften.

Den 1 september i år träffade jag honom igen och då vid Babij Jar. Det blev en ny intervju som delvis legat till grund för en ny artikel som publicerats i GP den 29 september.

Större delen av intervjumaterialet är dock oanvänt så här publicerar jag nu utförliga utdrag ur den. Hur är läget för judar i dagens Ukraina? Vad tycker han om planerna för Babij Jar?

Foto: Hans Wåhlberg. Eduard Dolinsky vid Menorah-monumentet och den nya symboliska synagogan vid Babij Jar.



Intervju med Eduard Dolinsky 1 september 2021, Plats Babij Jar, nära Menorah-monumentet, Översatt från engelska till svenska (H=Hans Wåhlberg, E=Eduard Dolinsky)

 

Vi möts utanför metro-stationen Dorohozhychi som en del nu vill döpa om till Babyn Yar. Det är fuktvarmt men molnigt. Vi tar oss längs de stenbelagda gångarna till Menorah, monumentet vid vilket de årliga minneshögtiderna ofta hållits. Här finns nu också ett nytt monument, en symbolisk synagoga. Eduard forcerar ett avspärrningsband och poserar framför synagogan men blir bortkörd av en vakt. Den öppnades redan i maj månad i år men jag vet inte varför vi inte fick undersöka den närmare. Kanske har det med säkerhetsskäl inför 80-årsdagen att göra. Vi gör hur som helst intervjun på en bänk längs den gångväg som kallas Alley of Sorrow. Högtalare längs allén räknar upp namnen på de judiska dödsoffren vid platsen 29–30 september 1941 och bildar en märklig och ödesmättad bakgrund till vårt samtal. Idén har hämtats från Yad Vashem förklarar Eduard för mig.

H: När vi talades vid för fyra år sedan sa du att judarna i Ukraina måste kämpa eller lämna landet och att det var svårt att vara jude i Ukraina. Tycker du att det blivit bättre eller sämre idag?

E: Det beror på. De flesta ukrainska judar har försvunnit redan, men frågan om anti-semitism och glorifieringen av förövarna [min anm./ de ukrainska tysk-kollaboratörerna som glorifieras i Ukraina, om vilka Eduard Dolinsky ofta använder uttrycket ”perpetrators”/”förövare”] finns fortfarande. Vi måste fortfarande ställas inför de här frågorna.

H: Tycker du att något har ändrats till det bättre?

E: Jag skulle säga att glorifieringen av Förintelsens förövare har lugnat sig lite från centralt regeringshåll, men det fortsätter fortfarande aktivt på regional och lokal nivå. Fortfarande hålls många minneshögtider, uppförande av minnesplaketter, minnesmärken och monument över förövarna.

H: Du har kämpat länge mot regeringens glorifiering av nationalistorganisationen OUN och deras armé UPA och deras ledare Stepan Bandera och Roman Sjuchevitj som samarbetade med Nazi-Tyskland under 2vk. Har du/ni haft någon framgång i denna kamp under senare år, efter vårt förra samtal (2017)? Några positiva reaktioner från allmänheten eller officiellt håll?

E: Extremt svår fråga. Från min synpunkt vore en framgång att alla dessa monument över förövarna rensas bort, förstörs. Trots alla mina ansträngningar så fortsätter det att komma nya. På den punkten har vi inte haft någon framgång. Inga monument har tagits ned. Även öppna Nazi-kollaboratörer, till och med officerare i Einsatztruppen har fått minnesplaketter. Folk som personligen och direkt, praktiskt taget med vapen i hand, skjutit judar. Det kommer fler och fler plaketter och monument varje vecka, överallt. Å andra sidan tror jag att jag och andra planterar frön av frågor och tvivel hos allmänheten angående de här personerna som glorifieras. Droppen som urholkar stenen, som man säger. Så vi tror på ett lyckosamt slut… kanske.

H: Tror du att Ukrainas process för att gå med i EU kommer att innebära någon skillnad?

E: Ja, vi inom den judiska gemenskapen tror att medlemskap i EU kan innebära ett återförande av judisk egendom. Samt också att stoppa denna glorifiering genom en eller annan åtgärd.

H: Har avskedandet av Volodomyr Viatrovytj som chef för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne betytt några skillnader i historieskrivandet och attityden från detta institut?

E: Nej, han togs bort men de fortsätter enligt hans policies. Anton Drobovytj är chef nu men fortsätter glorifieringen av Nazi-kollaboratörer, så inget har ändrats. De har en budget på miljontals dollar medan vi i den judiska gemenskapen får bemöta dem med in princip inga pengar alls. Tack vare facebook kan vi komma ut eftersom all ukrainsk media är rädda eller stödjer den nationalistiska sidan och inte vill prata om vår sak. Jag kontaktas ytterst sällan av någon betydelsefull media. De försöker att inte beröra ämnet.

H: Har den nye presidenten Volodomyr Zelenskij betytt några förbättringar för den judiska gemenskapen?

E: Jag tror att han gjort att aktiviteterna från centralt håll har lugnat ned sig. De nådde sin peak under Porosjenko. Han finansierade denna glorifiering som gjutit hat och splittring i samhället. Zelenskij har fått det att lugna ned sig lite.

H: Har han betytt några ändringar i den officiella attityden till minnet av Babij Jar?

E: Han stödjer byggandet av Minnescentret här [BYHMC] och Babij Jar-muséet. Det är en väldigt positiv sak från Zelenskij. Trots kritik från nationalister, som attackerat hans kontor. De vill inte ha något Förintelse-minne vid Babij Jar. Inte heller det ukrainska civilsamhället. De vill ha ett minnescenter över alla offer.

H: Minns jag rätt om att Zelenskij offentligt har fördömt OUN? Är detta korrekt?

E: Nej, det var SS-divisionen Galizien. Hans fördömande kom efter paraden i Kiev till ära för denna division. Men han nämnde inte OUN eller någon annan nationalistisk organisation.

H: Vet du om lagen som förbjuder kritik av OUN/UPA [införd 2015] har tillämpats ännu? Några rättsfall?

E: Nej, inte ännu, för de har inget praktiskt verktyg för det. De säger att man inte kan kritisera dem men har ännu inte etablerat någon straffsats. Jurij Sjuchevitj, son till UPA-ledaren Roman, föreslog fem års fängelse men fick inte med sig parlamentet. Men lagen är ändå användbar för dem som glorifierar OUN/UPA. Det ger laglig grund för regeringar och offentliga organisationer att hylla dessa Förintelse-förövare. Eftersom denna lag säger att de slogs för självständighet, trots de brott de begick. Det gör att regeringen måste glorifiera dem.

H: Framtidsplanerna för Babij Jar har debatterats häftigt här i Ukraina. Som jag förstår finns det två projekt för platsen. Ett är Babyn Yar Holocaust Memorial Center (BYHMC) initierat av privata finansiärer och som av en del ses som ett ”ryskt” projekt, samt det andra projektet för ett minneskomplex initierat av president Porosjenko som gav uppdraget med planerna till the Institute of History of the National Academy of Sciences of Ukraine. Vad har du att säga om dessa projekt?

E: Jag stödjer fullt ut BYHMC-projektet. Det blir det enda Förintelsemuséet i Ukraina sedan självständigheten 1991. Det finns en hel del falsk information om detta projekt, att det är ett ryskt projekt och liknande. De försöker underminera projektet. Denna kritik kommer helt och hållet från nationalistisk sida. De vill att minnet av dessa Förintelse-förövare ska hedras här, på benen av deras judiska offer. Det är omöjligt, vi borde inte låta det hända. Om vi tittar på Nazi-sidan här så finns sedan tidigare ett litet monument för nationalisterna i OUN. Det är 50 namn, och bland dem folk som var befäl i ukrainska hjälppolisen [min anm./ukrainska polisstyrkor som assisterade nazityskarna bland annat vid massakern i Babij Jar 29–30 september 1941], inte bara i Kiev utan även på andra platser. Du kan förstå att det är hel obegripligt. Det är omöjligt att förstå. En normal person kan inte begripa det.

H: Vet du något om det statligt ledda projektet?

E: Vilket då? Presidenten stödjer BYHMC-projektet.

H: Jo, men problemet är ju att Porosjenko startade ett parallellt projekt 2018.

E: Porosjenko är inte där längre. Men han var involverad i BYHMC-projektet också och gav det stöd. Nu gör han inte det längre utan säger det är ett ryskt projekt. Han är en lögnare, en populist.

H: Det är ganska förvirrande. Jag läste en artikel av historikern Paul R. Magocsi som uppmanar ukrainare att stödja det statligt ledda projektet (?)

E: Magocsi företräder en kanadensisk organisation, Ukrainian Jewish Encounter. De ville ha ett eget projekt här. Det projektet var att inget alls skulle byggas här, inget Förintelsemonument, ingenting. Magocsi är direkt involverad i det projektet. De vill att det här ska vara bara en minnespark. Bara park men inget museum eller liknande. Och deras projekt har misslyckats, så därför kritiserar de BYHMC.

H: Men detta med parallella projekt måste vara förvirrande och splittrande för den judiska gemenskapen?

E: Nej, nej, det enda projektet just nu är BYHMC. Det byggs redan, du kan se det [min anm/pekar mot Menorah och den nybyggda symboliska synagogan intill]. Andra projekt bara pratas det om, det finns inga andra.

H: Så den 6 oktober är det officiell minnesstund för 80-årsminnet här vid Menorah-monumentet?

E: Jag vet inte riktigt. Det måste nog ha en större plats, men någonstans här vid Babij Jar.

H: Tänker du närvara?

E: Det tror jag, om jag blir inbjuden.

H: Så du är inte inbjuden ännu?

E: Nej, inte än. Men jag var inbjuden till 75-årsminnet.

H: Är det något alldeles särskilt du skulle vilja få fram till en svensk läsekrets?

E: Ja, att det inte är någon normal situation i Ukraina avseende den här glorifieringen. Jag menar, anti-semitism kan du hitta var som helst i världen, särskilt i Europa. Men responsen i Ukraina är svag. Samhället befinner sig i ett förnekelsetillstånd. Förnekelse av problemet med anti-semitism. När Zelenskij var i Kherson förra året och talade i synagogan där förnekade han att det ens förekom i Ukraina. Trots det faktum att någon, bara några dagar före talet, hade försökt bränna ned synagogan han stod i. Det är komiskt faktiskt, en form av förnekelse. Men jag klandrar inte Zelenskij, han är en bra man. Men glorifieringen av Nazi-förövare är ett brott mot det ukrainska folket, tycker jag. Inte bara judarna utan ukrainarna och framtiden för detta land. För det påverkar landets moral. Det underminerar landets värdegrund. Detta folk, ukrainarna, slogs mot nazisterna i Röda Armén. De besegrade nazisterna. Miljoner ukrainare. De ukrainska Förintelse-förövarna var få, bara tusental, inte miljoner. Men miljoner ukrainare gav sina liv för att besegra nazisterna. Deras hjältemod förnekas nu. Hjältarna är de personer som stod på nazisternas sida.

H: Tror du det blir lättare att föra fram de här sakerna om kriget i Donbass tar slut?

E: Jag tror kriget har betydelse, ja, du har rätt. Jag talade med en väst-journalist som sa att denna ukrainsk-ryska konflikt kommer att bidra till att glorifieringen fortsätter, eftersom ukrainarna tror det skulle försvaga landet om den stoppades. Men jag tror inte det. Jag tror glorifieringen försvagar Ukraina. Men när jag säger det blir jag attackerad. De säger att jag provocerar fram anti-semitism, att jag jobbar för ryska FSB, att jag är rysk agent, en sionist, att jag är det ena eller andra. De försöker smutskasta mig. Och ukrainsk massmedia ger inget stöd. Vissa, men de flesta inte. De är antingen rädda att röra frågan eller på nationalisternas sida.

H: Om vi går tillbaka till Kherson-attacken, har dessa anti-semitiska attacker ökat eller minskat på sistone?

E: De fysiska attackerna är inte så många. Det var en man som attackerade en synagoga beväpnad med yxa men lyckligtvis skadades ingen. Men vi har massor av anti-semitiska uttryck på sociala medier. Massor, tusentals. Ibland till och med på vanliga tv-kanaler.

H: Tror du att polisen tar dessa attacker mer på allvar numera?

E: De börjar göra det, med Zelenskij [min anm/vid makten]

H: Så detta är något som ändrats till det bättre?

E: Ja, ja.

 

Foto: Hans Wåhlberg. Eduard Dolinsky vid Alley of Sorrow, Babij Jar.

Epilog:

Bara några veckor senare, den 22 september, tog parlamentet en lag som förbjuder anti-semitism. Lagförslaget kommer på initiativ från president Zelenskijs parti Folkets Tjänare så mycket sannolikt kommer presidenten att godkänna lagen. Eduard Dolinsky bör vara mycket nöjd över denna lag. 

En som typiskt nog inte var nöjd däremot är just den i intervjun nämnde Volodomyr Viatrovytj som tidigare var chef för Ukrainska Institutet för Nationellt minne men nu är parlamentsledamot för förre presidentens Porosjenko parti Europeisk Solidaritet.

Enligt hans åsikt har ukrainska parlamentet använts för att ”uppdatera ryska förfalskningar om påstådda anti-semitiska hotet i Ukraina” och han menar att lagen strider mot konstitutionen som förbjuder privilegier baserade på etnisk tillhörighet.

Han personifierar och representerar den förnekelseattityd som Dolinsky talar om i intervjun. Men kanske ser vi en åtminstone tillfällig kursändring från regeringshåll i frågan? Kanske ses kostnaden för hög att fortsätta på den ultra-nationalistiska vägen som leder in på ett spår som kan äventyra det EU-medlemskap som Ukraina så hett eftertraktar? Men man vet aldrig vilka vägar Ukraina ämnar ta. Dess politiska väg tar ofta populistiska U-svängar. Fortsättning följer alltså.







onsdag 25 augusti 2021

Jubileiumsåret 2021 – Ukraina 30 år! Del 3 Ukraina firar 30-årsdag

 

Ukraina vaknar idag efter gårdagens firande av 30 år som självständig stat. En dag som började med solsken över Kiev men avslutades med ett häftigt regnfall över de som fortfarande firade strax före midnatt. Officiell slogan för firandet har varit “You are my only one.”

I Kiev fanns scener riggade på olika platser och en avslutande och tv-sänd show på Olympiastadion rundade av festligheterna. Under min promenad genom centrala staden noterade jag till min glädje att många gjort dagen till en familjefest och en hel del hade egen pic-nic i parker och det gick inte att ta miste på stoltheten och glädjen över självständigheten. Mina många finska vänner här kände starkt igen känslan från sin egen självständighetsdag den 6 december. Detta är lätt att sympatisera med. Den kändes helt igenom djupt liggande och fylld av glädje, utan uttryck av agg mot andra eller annan antagonism. Den kändes också inkluderande, oavsett språk eller nationalitet (i den mening som är vanlig här, dvs. etnisk nationalitet).

Foto: Hans Wåhlberg. Kiev på fötter för att fira 30-årsdagen.


Militärparad huvudnumret

Den stora parad som hölls på stadens paradgata Chresjtjatyk saknade däremot helt civila inslag. Mer än 5000 soldater ur 400 militära enheter marscherade gatan fram, under rop av slogans, en mängd stridsflygplan vrålade fram lågt över åskådarmassorna och ett stort antal tanks, missiler och andra militära fordon dundrade i svansen på militärparaden. Det sägs här att gatan måste repareras i efterhand eftersom den egentligen inte håller för denna mängd av tunga fordon. Även utländska enheter deltog, bland andra nio Nato-länders samt mindre enheter från Finland och Sverige.

Foto: Hans Wåhlberg. Paraden som en stor åskådarmassa bevittnade saknade i stort sett helt civila inslag.


Hela firandet lär kosta många miljoner dollar och den militära paraden lär utgöra en hel del av denna summa.

Jag är ingen vapenexpert men enligt uppgifter i Kyiv Post fanns ukrainska bepansrade fordon som Bars-8, Kozak-2, BTR-3 och BTR-4 samt tanks av modell T-84. Dessutom ett antal amerikanska Humvees och antitank-missiler av modellen FGM-148.

Foto: Hans Wåhlberg. Tanks, artilleripjäser och tunga militärfordon dundrade fram över Chresjtjatyk.


Artilleripjäser av modellerna 2A36 Giatsynt-B och 2A65 Msta-B segade sig också fram i slutet av paraden samt missiler av modellerna Vilkha, Buk-M1 och S-300 samt den nyproducerade Neptun-missilen för sjökrigföring.

Många fordon/flygplan har dock tillverkats under Sovjet-tiden, enligt Kyiv Post.

I luften fanns helikoptrar av typen Mil Mi-8s and Mi-14s, samt Mi-24. Dessutom en ny modell inköpt från Frankrike, Eurocopter EC225. Därtill Antonov-plan av modellerna An-26, An-70, An-72, samt vattenbombaren An-32. Utöver dessa också Illiyshyn Il-76, strids/bomb-flygplanen Sukhoi Su-25, Sukhoi Su-24, Sukhoi Su-27 och Mikoyan MiG-29, samt det gigantiska civila transportplanet Antonov An-225 Mriya, som lär vara det största i världen av sitt slag.

Utöver dessa deltog också slovakiska flygvapnets helikoptrar Sikorsky UH-60 Black Hawk samt Typhoon-plan från brittiska Royal Air Force.

Hela spektaklet påminde starkt om det sovjetiska/ryska firande av Segerdagen 9 maj. Det var också mer eller mindre uttalat att syftet är att visa musklerna för den stora grannen i öst. 

Foto: Hans Wåhlberg. En del av alla militärfordon som rullade i militärparaden.


Internationella delegationer och Crimean Platform

På hederstribunen satt delegationer från ungefär nationer och andra internationella organisationer. Tunga namn som Angela Merkel och Emmanuel Macron fanns dock inte med.

Dagen före hade också flera företrädare för olika nationer deltagit i vad som kallas Crimea Platform. Ett möte som resulterade i ett gemensamt uttalande som fortsatt fördömde den ryska annekteringen av Krim, eller ”ockupationen” som det formuleras i uttalandet. Dessutom ”militariseringen av halvön, brott mot mänskliga rättigheter och den fria rörligheten inom regionen. Det ställdes också krav på Ryssland att engagera sig konstruktivt i Crimea Platforms aktiviteter.

EU:s ”president” Charles Michel lovade att EU skulle stå emot alla överträdelser av internationell lag. The Guardian konstaterar dock lakoniskt att “in truth, the Russian annexation is a fait accompli that no one expects to be reversed”.

Beslutet från USA:s sida att inte vidta några åtgärder för att stoppa Nordstream 2 har irriterat Ukraina och president Zelenskij under sommaren. I presidentens högtidstal, som exponerades på storbildsskärmar och sändes i tv innan militärparaden, fanns också en sorts markering som troligen adresserade den här besvikelsen över EU:s och USA:s passivitet i frågan, samt över de krav som ställts från dessa för medlemskap i EU och Nato. Han sa bland annat, översatt till engelska på presidentens hemsida:

”We are descendants of a powerful country that was the center of Europe. But we should not only feel accordingly. We must behave accordingly […] I devote a lot of time to the glorious past so that we can all finally believe in ourselves in the future and build a powerful state together. What is a powerful country? A country that dreams ambitiously and acts decisively […] That is why, for the first time in 30 years, Antonov is building three planes for the state. New tanks and helicopters with Ukrainian blades are being built for the army this year. A powerful country is reviving its naval fleet, naval bases and building corvettes. A powerful country is a country that adopts a missile program for 10 years […] Such a country becomes a NATO partner with enhanced opportunities. Such a country will be officially supported by others when it applies to join the EU. But if it is such a country, it won’t need to ask for an invitation, others will invite it.”


Kontinuiteten ett andra tema

I våras skrev jag en B-uppsats i historia om en utställning som exponerats på Självständighetstorget Majdan under året, ”The Century of the Undefeated”. Med uppsatsen ville jag visa hur en ung nation kan göra för att skapa ett narrativ om nationen som sträcker sig längre bak än den formella självständigheten. Utställningen, som anordnades av Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, fokuserade mycket på tiden 1917–1921, och gjorde en tydlig koppling till modern tid, Euromajdan och den moderna ukrainska armén. Detta tycks vara ett tema som anammats också av arrangörerna av 30-årsfirandet.

Det här temat som knyter an till det som här kallas frihetskriget och bildandet av Ukrainska Folkrepubliken (UPR). Efter att tidigare ofta gått tillbaka till OUN/UPA och deras kamp för självständighet, som innebar allians med Nazityskland och strider mot Sovjet men senare även mot sina tidigare allierade tyskar verkar fokus nu ha vridits till den kortlivade republik som utropades i samband med första världskrigets slut och åren därefter fram till 1921.

Under militärparaden igår presenterades ett militärt marschsteg som ska ha använts av UPR-armén 1918.

Nationalmuseet för Ukrainas historia under andra världskriget [Sic] har en utställning med titeln "För Ukrainas frihet!med hjälp av bland annat amerikanska bidragsgivare. Den berättar om den ukrainska arméns historia under frigörelsekriget 1917–1921. Enligt programpresentationen ska den ”vittna om livslängden, kontinuiteten och den starka historiska kopplingen mellan den moderna generationen av försvarare i Ukraina och deltagarna i den ukrainska revolutionen 1917–1921.

En fotodokumentärutställning, "Art of the Free: Artistic Aesthetics of the Ukrainian Revolution 1917–1921", tillägnad konstens utveckling under den ukrainska revolutionen 1917–1921 ägde också rum den 20 augusti.

President Zelenskij ägnade också en del av ovan nämnda högtidstal åt historiska kopplingar med temat kontinuitet. Bland annat detta:

” [And] it is fairer, in my opinion, to say: the 30th anniversary of the restoration of Ukraine's independence! Because on August 24, 1991, Ukraine restored its statehood. Our Constitution is 25 years old. But our Constitution is 311 years old. Written by Pylyp Orlyk (se min not längst ned), it is finally at home, and everyone can see it in St. Sophia Cathedral. We are a young family from the glorious dynasty of Kyivan Rus’ - Ukraine. We consider the year of Kyiv's foundation to be its starting point. The capital of Kyivan Rus’ - Ukraine, which is rightly called the city where it all begins. We will never give anyone a single stone of our history again, we will not allow "occupying" any page of our history, "annexing" our writers, our scientists, our athletes, our heroes who defeated Nazism.”

Foto: Hans Wåhlberg. President Zelenskij träder in på scenen och storbilds-tv:n.


Folkets högtidsdag

Den militära maktdemonstrationen till trots upplevde jag, som sagts i inledningen, också en folklig glädje och stolthet över självständigheten. Den kändes äkta och inte vänt mot det förflutna utan i högre grad till nuet och med en tillförsikt inför framtiden som berörde. Detta var också folkets dag och varken jag eller någon annan har rätt att nedvärdera den glädjen och den sortens patriotism. Förhoppningsvis är den något att bygga på för den ukrainska staten.

Foto: Hans Wåhlberg. Ukrainas framtid bör vara en inkluderande patriotism.


Det kändes också positivt att president Zelenskij i sitt högtidstal även berörde folket på ett inkluderande sätt. Han betonade att landets styrka låg också hos medborgare av alla nationaliteter, varvid han räknade upp de största. Märkligt nog fanns finnar med i uppräkningen, vilket kanske hade att göra snarare med den gemensamma historien som rysk provins (?).





Alla foton ovan: Hans Wåhlberg. Folket firar i Kiev.


Om Ukraina ska gå en ljus framtid till mötes bör enigheten prioriteras enligt mitt sätt att se det. Det handlar förstås i första hand då om de etniska ryssar som utgör den största minoriteten och som är de som främst representeras i utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. Det är dessa som måste lockas tillbaka och inlemmas i ett Ukraina som kan stå starkt emot alla utländska influenser. Det må innebära tillhörande av internationella organisationer som EU eller Nato men i så fall med folkets goda vilja. Den finns inte riktigt idag, som jag tror jag visade i mitt förra inlägg. De avgörande val som måste göras bör inkludera alla ukrainska medborgare, även de som idag befinner sig i provinser som utropat sig självständiga. Annars riskerar landet att slitas sönder för alltid, eller åtminstone för en lång tid framöver. Det kommer att krävas kompromisser och eftergifter såväl från rysk som ukrainsk sida. Självständighetsdagen gav tyvärr inga goda tecken från den ukrainska statens sida då den militära styrkan framhölls så kraftigt och dominant.

Folket på Kievs gator gav däremot tillräckligt med syre för att hålla en fredlig utveckling vid liv. Låt oss hoppas att en sådan kan bli möjlig. För det ukrainska folkets skull.

 

 

Not om Pylyp Orlyk: Orlyk var kosack-hetman och efterträdde Ivan Mazepa som allierade sig med Sverige och Karl XII inför slaget vid Poltava 1709 och som flydde med sina överlevande kosacker tillsammans med svenskarna till Bender. Där skrevs konstitutionen som också angav Sverige som beskyddare av det självständiga Ukraina som man hoppades skulle bli verklighet i framtiden. Orlyk gav sig senare av tillsammans med svenskarna och ett antal av kosack-krigarna till Sverige (kalabaliken i Bender) och slog sig ett tag (1716–1719) ned i Kristianstad. Själva konstitutionen har sedan dess legat i Sverige och senast i Riksarkivet i Stockholm från vilket den nu har transporterats till Kiev. Tydligen för att stanna där, åtminstone enligt president Zelenskij.