onsdag 29 juli 2020

The Joy of Manchester


Den 18 maj 1980 tog Ian Curtis, sångare i Joy Division, livet av sig. Den 29 juli 1980 gav de tre återstående medlemmarna av Joy Division en konsert på Manchester´s Beach Club. De var inte längre Joy Division men inte heller ännu New Order. Kanske kallade de sig bara för Bernard Sumner, Pete Hook och Stephen Morris? Jag vet inte, men det blev ett vägskäl till något nytt för dem och en punkt för sagan om Joy Division men samtidigt bara ett slut på kapitel 1 i utvecklingen av Manchester från en sliten rest av den industriella revolutionen till en het kulturmetropol.

Manchester var på 1970-talet en av världens äldsta (den kanske äldsta?) industristäder. Men den var då märkt av en nästan tvåhundra-årig utveckling som hade slitit ned staden till något som kändes uttuggat och utspottat, nermalt av många decenniers bearbetning av både miljö och befolkning. Staden förlorade runt 200 tusen industrijobb mellan 1959-1977. Arbetslöshetssiffran låg som mest kring 20 % vid mitten av 1980-talet och befolkningen minskade med 95 tusen mellan 1971-1981. De unga flydde staden om de kunde. En stad som byggdes under den industriella revolutionen och därmed hamnade i fritt fall i takt med deindustrialiseringen som tog fart rejält på 1970-talet. Att tala om en blomstringstid under 1800-talet är dock en skönskrivning. Stadens många arbetare levde i högsta grad i armod både finansiellt och miljömässigt.

Redan Friedrich Engels skrev på 1800-talet om Manchester med skräckartad bestörtning:

”The race that lives in these ruinous cottages, behind broken windows, mended with oilskin, sprung doors, and rotten door-posts, or in dark, wet cellars, in measureless filth and stench … must surely have reached the lowest stage of humanity”.

Mark Twain lär ungefär vid samma tid ha sagt (tongue-in-cheek) att han gärna skulle bo i Manchester eftersom:

”The transition between Manchester and death would be unnoticeable”.

Riktig så illa var det ju inte längre kring 1977 men för den yngre läsaren kan det vara på sin plats att betona hur slitet det var. Ändlösa rader av by-law-houses i sina svärtade tegelskal, med boxar som matades med mynt för att få el, med VVS-lösningar som alla tycktes vara hembyggen från före båda världskrigen, med enkla och dragiga fönster som gjorde rummen iskalla under vintern och heltäckande mattor i olika nyanser av brunt och med olika stadier av mögelskador. Den som gick ut för att vädra näsan möttes av en omisskännligt stickande koldoft och om du snöt dig gav det en svart näsduk som resultat.

Foto: Nick Hedges. Bakgata i Salford, Manchester 1972.



Foto: Nick Hedges. Salford, Manchester 1969. 




Musikrevolutionen som förändrade stadens image


Det var just detta som fått Morley att hävda att Manchester var ”the best place in the world to be and the very worst place all at the same time”. För just 1976-77 drog en punkvåg över Storbritannien och för Manchester kom den att betyda enormt mycket mer än för de flesta andra städer.
1976 gav Sex Pistols två konserter i Manchester. Den första i juni 1976 på Lesser Free Trade Hall. En konsert som har klassats som världens mest betydelsefulla rockkonsert vid sidan av Woodstock och Live Aid. Inte särskilt många såg den, men ett antal av de musikprofiler som senare blev stora stjärnor lär ha gjort det. Morrisey (the Smiths), Howard Devoto och Pete Shelley samt de övriga i the Buzzcocks, Mark E. Smith (the Fall) och Bernard Sumner och Pete Hook, som skulle bli gitarrist respektive basist i det band de strax därpå bildade. Tony Wilson (mannen bakom Factory Records och the Hacienda) lär också ha varit där. Många andra har gjort anspråk på att ha varit bland de kring 40 personer som såg konserten men troligen blandar en del (avsiktligt?) ihop det med Sex Pistols uppföljande konsert, sex veckor senare, som drog fullt hus. Hur som helst blev dessa båda gig avstamp för en ny era i Manchesters utveckling.

Inspirerade av punkvågen och dess anda av respektlöshet och attack satte det unga Manchester igång att bilda nya band eller blåste liv i projekt som legat på is. Slående är bristen på karriärplanering. Det gäller förvisso inte bara i Manchester men kanske särskilt där.

- We´re just here, är en återkommande kommentar när man tittar tillbaka på gamla intervjuer med dåtidens band och artister. De kunde liksom inte göra annat än det de gjorde. Det verkade självklart och blev också ett syretält i den sönderfallande stadens gråsvarta vardag. Ambitionen sträckte sig inte mycket längre än så. Men också känslan av att vara del av någonting större, ännu oklart vad, är åtminstone något som i efterhand har beskrivits av många, som exempelvis Paul Morley, som skrev för NME:

”We were part of a new, developing department of dissent, a conspiracy of freethinking radicals darting through the margins of the city, operating in a seductive underground, crusaders collaborating in the construction of a new city, even a new universe, made up out of feeling, music and pleasure. We felt that we were at the very beginning of something, the best place for young people to be, rinsing our environment of oldness and forcing a fresh future into place” (Paul Morley, Joy Division – Piece by Piece. Writing About Joy Division 1977-2007”, Plexus, London, 2008, s 66).

Själv missade jag tåget. Just då, 1976-77, var jag lite för ung och ovetande om vad som pågick. Ett par år senare levde jag i tron att London var ”the place to be” och famlade runt i London-nätterna för att hitta de ”rätta” klubbarna. Sällan eller aldrig hittade man dem utan hamnade på ett dyrt och ointressant disco. För den yngre läsaren kan det vara läge att påminna om att det innan internet inte alltid var lätt att veta vart man egentligen ville gå. Man kunde gå på rykte, man kanske hade läst en artikel för ett halvår sedan, men alla tips kunde vara daterade vid ankomsten, ställen stängda, eller också hade de bytt profil, klubben flyttat dag eller liknande. Ska jag vara ärlig hade jag roligare i ställen som Mansfield, Nottingham, Newcastle eller Sidmouth där jag kände folk som kunde guida runt. Manchester kom jag inte till förrän i mitten av 80-talet och sedan igen i början av 90-talet. Då var Joy Division ett bitterljuvt minne, Factory Records hade slagit igen portarna och Hacienda sjöng på sista versen. Jag fick åtminstone se Manchester City spela på gamla Maine Road. Alla tycktes hålla på Man City, som Ian Curtis och bröderna Gallagher i Oasis. Det var laget för alla underdogs och de skulle aldrig nånsin kunna vinna ligan. Man United var de framgångsrika, City var för ”folket”. Sedan kom nya ägare, nya pengar och laget har, liksom staden i stort, gjort en u-sväng i utvecklingen.

Jag kan inte heller skryta med att ha ”upptäckt” Joy Division tidigt utan snarare ungefär samtidigt som Ian Curtis tog livet av sig, det vill säga när bandet nått vägs ände som Joy Division. Likväl kom de att betyda enormt mycket för mig. Min barndom var på väg att definitivt ta slut, med studentexamen och sedan militärtjänst redan i augusti. Identitetsgrubblerier och existentiella grubblerier, funderingar om framtiden och känslan att stiga från ett skede i den personliga utvecklingen till ett nytt fick i Joy Division en tröstande vän. Ian Curtis kändes som ett medium som identifierade och tolkade det jag kände inombords. Inte för att hans texter talade direkt till mig utan snarare känslan han förmedlade med sin maniska sångstil i kombination med den repetitiva och nerviga musiken. ”Something Must Break” heter ju en av deras mest intensiva och nerviga verk. Det var den känslan som de utstrålade. Hela tiden på gränsen till ett sammanbrott och varje låt spelades som om det var det sista de någonsin skulle göra. Med facit i hand kanske det, vad Curtis anbelangar, var mer sant än vad som kunde anas innan den 18 maj 1980.

Joy Division stod i centrum av all denna Manchester-magi. Bandet stod med fötterna stadigt i stadens ruiner och ändå samtidigt viktlöst drev omkring i ett ännu okänt planetsystem. Ingen annan än Paul Morley har bättre beskrivit (eller skrivit så mycket om) Joy Divisions musik. En essä träffar mitt i prick trots att den är ett hagelskott av förslag:

”[…] they drew into themselves all the greatness of rock´s past and rock´s future and received all this interference and information from fact and fiction, absence and presence, that transformed their music into an epic of timelessness. Say what you want, time never seems to corrupt the music of Joy Division; the actions, sensations, images, movement all seem to fit into the next moment, the noises and agitation, the courage and diligence, always seem to be happening for the first time. Their music so feverishly conjures up insecurity, malign gods, moral chaos, human lostness, caged energy, loss, shifting meaning and danger that it could never slip back into some cosy version of itself. It could never be stripped of its harrowing power because its crystallisation of moody form and seething content is so classic and universal” (Paul Morley, Joy Division – Piece By Piece. Writing About Joy Division 1977-2007, Plexus, London, 2008, s 242).

Morley har också sagt att JD var ”lost in cyberspace” samtidigt som de höll sig för sig själva, fångade i sin egen ”splendid isolation”.

Själv tänker jag att de hade en helt egen privat rymd som de lyckades bevara som sin helt egen, utan störningar utifrån, och som formades i en smutsig, nedsliten (fallfärdig) gammal fabrikslokal i det post-industriella Manchester. Troligen helt utan tanke på att de därmed skapade en rymd som miljoner människor världen över skulle upptäcka och vars gravitationssystem de skulle sugas in i för alltid.

I stratosfären befann sig själva staden Manchester. Dess gråa, fallfärdiga, fuktiga yttre och fattiga inre förutsatte skapandet av flyktvägar. Samtidigt var detta också själva orsaken till hatkärleken till staden och magin som skimrade diskret för den som tittade noga. På liknande sätt som Berlinmuren satte en prägel på Berlin som gav upphov till en sällsam verklighetsflykt och egenartad kreativitet som attraherade outsiders från hela världen. Manchester däremot förblev till stor del en hemlighet för de flesta under den tid den bar på samma mystik och det är först i efterhand som omvärlden började inse att den funnits och därför söker efter den med ljus och lykta.

Joy Division växte sig stora under den sannolikt mest kreativa perioden i Manchesters historia. Det som började med två Sex Pistols-konserter under sommaren 1976 satte igång en rörelse i staden som bara kan liknas vid en mindre kulturrevolution. Det var inte bara det att bandprojekt startades. Eftersom punken ännu inte var rumsren fick de dessutom ta saken i egna händer om de ville ge en konsert eller spela in plattor. Buzzcocks gav ut sin första, den numera klassiska EPn ”Spiral Scratch”, men startade också ett skivbolag, New Hormones, som kunde producera den. På samma sätt gjorde Slaughter and the Dogs (Rabid), helt enligt punk- och postpunk-devisen D.I.Y (Do It Yourself).

Det var strax innan Tony Wilson (lokal tv-profil) startade Factory Club (a.k.a. Russell Club) och Factory Records till vilket ett flertal av stadens stigande stjärnor skulle knytas med kontrakt som gav full konstnärlig frihet och hygglig fördelning av förtjänsten (Joy Divisions lär ha skrivits med Tony Wilsons blod). Hela musikexplosionen gav ifrån sig ringar på vattnet och skickade ut små räddningsbåtar till de lokala förmågor som kanske annars bara haft konstnärliga drömmerier, eller också lockades talanger utifrån till staden där så mycket plötsligt hände. Factory Records designer Peter Saville gav ifrån sig skivomslag och affischer som blev klassiska, rockpoeten John Cooper Clarke spottade ur sig sina rytmiska pisksnärtsskämt på tvättäkta Mancunian, fotografen Kevin Cummins fotograferade banden och gav oss bland annat några ikoniska foton av Joy Division, Martin Hannett steg fram från att bara ha varit en musikalisk kuf till att bli geniförklarad för sina skivproduktioner, och Paul Morley skrev om allt som hände i New Musical Express (NME). De och flera andra konstnärligt begåvade (eller bara entusiastiska) fungerade som kommunicerande kärl som gav livgivande blod åt varandra.

Foto: Kevin Cummins. Factory i Hulme, Manchester. I mitten Tony Wilson flankerad av Peter Saville till vänster och Alan Erasmus till höger, grundarna av skivbolaget Factory Records.





Fågeln Fenix stiger ur askan

De flesta blev också staden trogna, även efter genombrott och begynnande framgångar, istället för att genast resa till London och storögt skriva kontrakt med någon av skivbolagsjättarna. Storheter som besökte staden mötte kollegor som ägde ett nyvunnet självförtroende och en humoristisk kaxighet. Ett skönt citat är det som Howard Devoto (Buzzcocks och sedan Magazine) levererade när han mötte Iggy Pop och gav honom ett ex av Buzzcocks första skiva, ”Spiral Scratch”, enligt legenden med orden: ”I´ve got all your records. Now you´ve got all mine”.

Manchester steg som fågeln Fenix ur sin aska och gav London en match om att vara Europas musikhuvudstad. Det tåg som sattes igång hösten 1976 rullade allt fortare under 1977 och gick sedan inte att stoppa på ett bra tag. Det blev ett antal stopp på vägen men resrutten skulle kunna beskrivas med bandnamn som inte bara blev stora i Manchester utan erövrat världen: Buzzcocks-Magazine-The Fall-Joy Division-New Order-Simply Red-the Smiths-James-The Stone Roses-Happy Mondays-The Verve-The Chemical Brothers-Oasis.

Ungefär där försvann kanske magin. Samtidigt med att Tony Wilsons Factory Records 1992 var tvungna att ta konsekvenserna av mångårig generositet med pengar de inte hade - allt för att åstadkomma de konstnärliga produkter de vill berika världen med - och klappa igen. Definitivt så när samme Wilsons klubb Hacienda - näringsjorden för acid house/pop/psykedelia-danskulten som gav staden epitetet Madchester – stängde 1997 efter problem med drogförsäljning och våldsamheter.

Flera av de stora personligheterna kring Factory Records dog för övrigt alltför tidigt. Ian Curtis som 23-åring 1980, producenten Martin Hannett dog 1991 (42 år gammal), Joy Divisions manager Rob Gretton 1999 (46 år gammal) och Tony Wilson 2007 (57 år gammal).

Om någon enskild person kan tillskrivas tillblivelsen av det nya Manchester så är det just Tony Wilson, tv-personligheten som var först (i världen?) med att ge plats för punkrock i sin show So It Goes, som tog Joy Division och en mängd andra lokala talanger under sina vingar med sitt skivbolag Factory Records, som startade den extravaganta och moderna klubben the Hacienda, men framför allt mannen som älskade Manchester men ville pumpa in nytt blod i den och placera den på världskartan som en progressiv och spännande plasts att vistas i. Han beskrevs på en mängd motsägande vis och alla var helt korrekta för denna komplext sammansatta entreprenör. En charmör och charlatan, cyniker och romantiker, underhållare och filosof (inspirerades av Situationisterna), men alltid nyfiken på det nya och närmast desperat framåtblickande samtidigt som han visste allt om Friedrich Engels vistelse i stadsdelen Salford drygt hundra år bakåt i tiden. Hans affärsverksamheter präglades mer av äventyrslust och upptäcktsfärd än kommersiella baktankar. Det perfekta exemplet är väl omslaget till New Orders maxisingel ”Blue Monday” 1983 som var så dyrt att göra att varje sålt exemplar gav en förlust. En stor förlust, eftersom det blev den bäst säljande maxisingeln någonsin. Men snyggt var det. Wilsons publicitetsiver, exhibitionism och PR-trick handlade mer om att sälja idén med det han gjorde och etablera den bild av Manchester han ville skapa än att ackumulera kapital. Därför slutade de som de gjorde, med finansiella krascher. Men själv framstår han idag som Mr Manchester och mannen som förde in staden i framtiden. Han skildras humoristiskt men samtidigt ömsint av Steve Coogan i (härmed varmt rekommenderade) filmen 24 Hour Party People (2002) som också är en historia om Factory Records, Joy Division, Happy Mondays och om Manchester. Den 10 augusti 2007 dog han efter en tids sjukdom. Innan dess hann han kräva att kallas Anthony H Wilson. H:et stod för Howard men enligt Wilsons egen utsago för; hopeless, hardcore, high falutin, hippy, hype, hard sell, high brow, hubris.

År 2017 utsågs han postumt till ”Metro Mayor” för Greater Manchester. Han är säkert, typiskt nog, både stolt och smickrad i sin himmel men säkert också frustrerad av den mindre fantasifulla och avantgardistiska fortsättningen på Manchester-sagan.

Manchester kastades mycket tack vare honom in i den moderna världen och staden har nu en mycket mer putsad fasad. På gott och ont. Hacienda är numera lyxlägenheter. Det förfärliga brutalt modernistiska Hulme Crescents var när det byggdes i början av 1970-talet ett av Europas största byggprojekt men blev slitet nästan innan det var färdigt och fick ett välförtjänt dåligt rykte som ett av Europas värsta bostadsområden. Jag minns chocken när jag såg de övergivna husen stå med sina slitna fasader i ett långt skridet stadie av förfall och vänta på rivningen 1994. Nu står där hus med betydligt mindre dimensioner och byggda för mer penningstarka bostadsägare. Men just där, mitt i den tröstlösa betongen i Hulme, stod då i slutet av 1970-talet Tony Wilsons The Factory. Som en asfaltblomma.

Det är lätt att bli nostalgisk men mer meningsfullt är att fråga sig vad som ska komma härnäst?

Paul Morleys nostalgiska tillbakablickar på 2000-talet handlar enligt vad han själv skriver inte om att längta tillbaka utan strävar lika mycket framåt i tiden. Det handlar mer om att fånga en rörelse, se ursprunget till den och använda erfarenheten i nya upptäcktsfärder. I Morleys fall Manchester men det kan gälla vilken plats som helst. Det var filosofin om DIY (Do It Yourself) och det förfall och den tristess som omgav Manchester-bor under 1970-talet som i kombination utlöste en sorts fördröjd eruption. Något som hade bubblat under ytan och som fick Manchester att, som en förmodat utdöd vulkan, bubbla över av kreativitet, aktivitet och nyvunnet hopp om framtiden.

Han formulerar det bättre vad tillbakablickarna handlar om:

” […] something that was important, how a local community of sharing thinkers can make their ideas have real impact on their physical and metaphysical environment”.


måndag 18 maj 2020

Ian Curtis 18 maj 1980 R.I.P.


Ian Curtis var sångare i Joy Division, bandet som med sin musik på ett mycket personlig plan ledsagade mig genom en distinkt formativ tid av mitt liv. För exakt 40 år sedan, den 18 maj 1980, tog han livet av sig hemma i Macclesfield utanför Manchester, endast 23 år gammal. Ingen vet riktigt säkert varför. Men i grunden handlade sannolikt mest om att han plågades av sin sjukdom. Han led av epilepsi och fick en cocktail av olika mediciner mot det. Dessutom plågades han också, lite motsägelsefullt, av bandets allt större framgångar. Han fick allt oftare epileptiska anfall, också på scen, och föreföll allt oftare trött och deprimerad. Ändå blev de flesta överrumplade av det drastiska beslut han tog. Trots att han gjort ett självmordsförsök en månad innan. Då tog han tabletter men ångrade sig och ringde själv efter hjälp.


Bild: Fotograf okänd. 



Hans liv blev alltmer komplicerat, med bandet som turnerade hektiskt, med fru och barn som han börjat separera ifrån då han träffat en ny kvinna. Kanske framkallade den kommande USA-turnén ångest? Men de övriga bandmedlemmarna och många andra runt honom vittnar om att han verkligen verkade se fram emot resan. Andra åter säger att han måste ha plågats av alla förväntningar på honom och att han, som den sanna hedersman han sägs ha varit, inte ville svika andra genom att backa ur. Så många, på skivbolaget och i bandet, var beroende av hans beslut. Han hade också grälat med sin fru strax före han tog sitt liv. Det sista han gjorde innan han hängde sig var att se filmen ”Stroszek” av Werner Herzog på tv. En film som handlar om en man som emigrerar till USA men som i slutet av filmen tar sitt liv då inte förväntningarna infriats.

De övriga medlemmarna fortsatte sedan som New Order. Själv såg jag aldrig Joy Division live men däremot New Order, 1982 på Huset nära Gröna Lund i Stockholm. Men Joy Division hade något mer. De hade Ian Curtis. Må han vila i frid.

Lyssna till ”Dead Souls” och läs Jon Wozencrofts, Daniel Meadows beskrivningar ur den fantastiska boken ”This Searching Light, the Sunand Everything Else – Joy Division, The Oral Story” av Jon Savage så kanske ni förstår vad jag menar:

”Once Joy Division really found their seam, they almost always started with ´Dead Souls´. That track has a very, very progressive, intense build-up; it´s nearly three minutes before the vocals comes in. This gives Ian a chance both to calibrate – to position himself to start to read the atmosphere, to feel how the band behind him are locking in with each other on that particular evening – and to decide how far he wants to travel. Once he was able to position or balance himself to go out of his body, he would use performance as a way of projecting himself, channeling. I saw it with my own eyes and ears. There were some very powerful things happening, but there´s also an interesting feature in that there was no real light show in Joy Division performances; everything was quite stark, quite monumental. Just by that physical necessity, because of his epilepsy, which I didn´t know about at the time, Ian would be the point of focus, so he could taket hat aspect of himself as a point of focus and amplify it and project it, so that there was this incredible movement going on that you can´t quantify. It was very ritualistic” (Jon Wozencroft i ”This Searching Light, the Sun and Everything Else – Joy Division, The Oral Story”)





”I´d been to gigs and seen all kinds of bands, but I´d never seen a performer, a singer, where you had to keep watching him. You couldn´t not look. He wore these cool dark clothes, bu the was completely sweated through, very quickly, doing this extraordinary dance. You weren´t looking at anybody else […] It was unlike anything I´d ever seen. It was strangely private. He was doing something I suppose a lot of young men sort of do in front of a mirror. It had that private feel to it, made public, and there was a real tension in that” (Daniel Meadows i ”This Searching Light, the Sun and Everything Else – Joy Division, The Oral Story”)

Mark Reeder, Berlin-baserad producent och musikorakel, sätter fingret på Ian Curtis tillstånd mot slutet då han balanserade genom en uppåtstigande karriär som sångare, ett vanligt familjeliv med frun Debbie och dottern Natalie i Macclesfield, och en nyfunnen älskarinna i belgiska Annik:

”He loved the baby, he wanted to be in the relationship, bu the also wanted the relationship with Annik at the same time, and as it wasn´t going anywhere, the home relationship was falling apart. And then the band and the pressure – all these things were manifesting in the epilepsy. I don´t think it was any other reason than being under extreme stress. In his young mind, he couldn´t deal with that […] Ian had left a note […] It wasn´t about the band at all. And it wasn´t really about Debbie, either. It was just that he couldn´t deal with the situation” (Mark Reeder i ”This Searching Light, the Sun and Everything Else – Joy Division, The Oral Story”)

De andra medlemmarna i bandet plågas förstås fortfarande av att inte ha reagerat mer över hans tillstånd. Ungdomligt oförstånd och framgångens berusning är deras främsta förklaringar. Det är alltid lätt att se klarare när man ser bakåt men oftast ohyggligt svårt i realtid, även om man står en person nära.

”The stuff he was taking anyway was pretty heavy. He was on Largactil. It must have been horrible. He was having more and more fits. The more successfull we got, or the more you could see success beckoning you, the worse Ian´s condition becambe” (Stephen Morris, trummis i Joy Division i ”This Searching Light, the Sun and Everything Else – Joy Division, The Oral Story”)

”The thing was, we listened to Ian, Ian told us he was all right, and we believed him. I don´t know what else you´re supposed to do at twenty-one” (Pete Hook, basist i Joy Division i ”This Searching Light, the Sun and Everything Else – Joy Division, The Oral Story”)

”Generally, Ian was incredibly pleasant, polite and really nice, but sometimes in life if you don´t have teeth, people take advantage of that […] I think very highly of him, not just because he´s my mate and because of old times, but because I genuinely think that he was what people say he was: he was extremely talented. You couldn´t take your eyes off him as a performer, and he was the real deal. It wasn´t some front or some image or anything, he was the real McCoy, and like all of us, we´ve all got our personality flaws. I suppose his worst flaw was trying to be positive and trying to tell you what you wanted to hear, when really you just want: ´Just tell me the truth, Ian, what do you really think? It might upset med, but just tell me what you really think.´And I think he found that a little bit difficult to do. I tell you, that was his worst fault” (Bernard Sumner, gitarrist i Joy Division i ”This Searching Light, the Sun and Everything Else – Joy Division, The Oral Story”)


tisdag 28 april 2020

Kalevankangas och dess blodiga förflutna


Kalevankangas är den största begravningsplatsen i Tammerfors. Den är som alla andra begravningsplatser fridfull samtidigt som dess stenar vittnar om liv som flytt och bär på tusentals människoöden och historier. I Finland finns också en laddning som vi i Sverige inte är vana vid, nämligen minnet av ett inbördeskrig. Röda revolutionärer mot de vita under Mannerheims ledning. Detta minne lever alldeles särskilt starkt just här på Kalevankangas, en ås som ligger sydost om staden vid landsvägen till Messuby. Väster om staden byter den namn till Pyynikkiåsen.

Bild: Hans Wåhlberg. Entrén till Kalevankangas begravningsplats.


Under inbördeskriget 1918 stod de allra hårdaste striderna vid Tammerfors och den kanske allra hårdaste striden utkämpades vid Kalevankangas den 28 mars 1918. Många av de stupade ligger också begravda här.

Heikki Ylikangas har beskrivit vad som hände de där dagarna då den avgörande offensiven mot Tammerfors sattes in av de vita trupperna under Mannerheim.

Den 27 mars 1918 hoppades de vita på ett genombrott in i staden men det röda motståndet var oväntat segt. Denna dag rörde sig alltså inte fronterna särskilt mycket och de vita vid Kalevankangas hade till och med dragit sig tillbaka en bit då de drog på sig kulspruteeld över Hatanpääfälten. Över hela linjen fick de vita kännbara förluster och hölls tillbaka i sina anfallsförsök. De stod nu bara ett par kilometer utanför stadens gränser men stångade sig blodiga på den röda försvarsmuren. En viss uppgivenhet och stor trötthet kan skönjas i många av de vitas anteckningar och brev under den här dagen. En av dem, rektorn Kaarlo Tiililä, skriver 27 mars i dagboken:

”Jag är trött och bruten. Inte ett enda av de röda batterierna vid den södra kanten av staden har man fått att tystna […] I striderna igår kväll och idag har de vita skjutits bort från stadens utkanter, deras manfall torde vara stort […] Djupt nedslagen gick jag till sängs” (Citerad i Heikki Ylikangas ”Vägen till Tammerfors, s 300).

Dagen därpå skulle knappast ge någon vila. Det var skärtorsdag och 28 mars och skulle bli det som kallats ”blodiga skärtorsdagen” i den finska krigslitteraturen.

Åsen hade vid den här tidpunkten blivit hela ”krigets brännpunkt”, för att citera ett vittne som inkallats till befästningsarbete av de röda (Ylikangas s 308).

Fram till Kalevankangas skickade nu de vita minst 2300 man, huvudsakligen jägare samt kulsprutegrupper ur svenska brigaden. Det här var de vitas elittrupper. Svenskarna var högt värdesatta av ledningen och skolade militärer medan jägarna ursprungligen bestod av män som var utbildade i Tyskland under ett par års tid. Det ska dock sägas att rekryteringen till jägarförbanden nu skedde genom inkallelser sedan värnplikt just införts. En del hade alltså bara tre veckors utbildning bakom sig, så de välutbildade jägarna var bara i befälsställning. Dessa jägare var alltså i det här sammanhanget och denna tidpunkt egentligen oerfarna och olämpliga för sin uppgift och således bara ”elittrupp” till sitt anseende. Sammanlagt 17 kompanier anföll med tyngdpunkt kring Kalevankangas.

Striden vid Kalevankangas började vid sjutiden på morgonen 28 mars. De vitas artillerield inför anfallet hade inte gett stor effekt eftersom de röda befann sig i linje närmare artilleriet än de anat. De vita led därför stora förluster, inte minst från väl placerade kulsprutors eld. Gårdarna i Järvensivu by var som ”befästningar”, skriver Ylikangas. ”Från vindar, fönster, källare och gårdar” sprutade kulor mot jägarna (Ylikangas s 318). . I flera timmar rådde ett kaos i de vita leden. Många vägrade röra på sig och anfallet stannade helt av. Först tog de skydd i gropar men det blev så trångt i dem att en enda granat kunde ha dödat mängder av dem så de beordrades till Kalevankangas begravningsplats istället. Något som ytterligare bidrog till förvirringen då många tappade bort sina förband under reträtten och inte återfann dem förrän senare på kvällen.

De vita led mycket stora förluster men svenska brigaden tillsammans med andra förband lyckades ändå slå sig fram till de ryska kasernerna på fältet nedanför Kalevankangasåsen.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärke över vita stupade vid Kalevankangas.


Därifrån lyckades de vitas styrkor snart avancera och de bröt också igenom på andra ställen och Tammerfors föll helt i de vitas händer den 6 april 1918.

Synen av mängden lik var hur som helst chockerande för de Tammerforsare som kröp ur sina källare eller klev ut ur sina lägenheter när striderna upphört. Ett vittne som promenerat till Kalevankangas begravningsplats berättar om att han ”skymtade någonting mörkt, som liknade en lång kö” (Ylikangas s 449). Vilket på ett sätt stämde, men ”kön” bestod av staplade lik. Minst hundra meter lång och på sina ställen en meter hög stapel, men bara de rödas stupade. Det fanns en massgrav som väntade på att fyllas. Liknande staplar, men lite mindre, fanns i Pyynikki västerut samt i än mindre skala i andra stadsdelar. De som stupat i Pyynikki och redan begravts där blev sedan uppgrävda och forslade till massgraven i Kalevankangas. Det oaptitliga arbetet utfördes av röda fångar. Oklart varför? Förnedring? Ville de vita segrarna undvika att de stupade skulle få martyrstatus och platsen där de begravts i Pyynikki, som var ett starkt rött fäste, någon form av kultplats för vänstern?

Ungefär 11000 rödgardister ställdes upp som fångar vid centraltorget intill Rådhuset. De fördes senare till olika provisoriska fängelser och till Kalevankangas fångläger. Rödgardisternas ledare spårades upp och arkebuserades. Även ett stort antal röda soldater sveptes med i avrättningsvågen av hämndlystna vita och massgravar fylldes av lik. Den största fanns vid Kalevankangas där uppemot mellan 2800-4000 röda kan ligga begravda. Ingen vet riktigt säkert. Flertalet stupade i slaget om staden men många blev också arkebuserade efteråt.

Fem fängelser grundades i Tammerfors, det största vid de ryska kasernerna på Kalevankangas. Där satt de röda fångarna i väntan på domar. De sista fick vänta till mitten av maj på sin dom som delades ut av jurister vid fältdomstolen i arbetarföreningens hus i Tammerfors. Ibland kom skyddskårsmän från olika delar av landet och sökte igenom fånglägren efter kända ”rödingar” som de ville ta kål på. I en grop invid träden vid Kalevankangas kaserner sköts fångar dagligen. En del förstod vartåt det barkade och svarade inte när namn lästes upp. Något som snart gick upp även för vakterna som använde olika trick, som att säga att några valts ut att arbeta vid en såg vilket för fångarna föreföll mer attraktivt än att ledas i lägret (Ylikangas s 474). Många gick istället under av svält och sjukdomar. I juli 1918 dog 40 personer om dagen i Kalevankangas kaserner. Före hösten hade 800 dött och slängts i massgravar utan att deras namn antecknades.

Redan 1921 uppfördes minnesmärket över de vita stupade medan de röda stupade fick sitt först år 1941. Var den stora massgraven finns lyckas vi aldrig lokalisera. Den finns inte med på kartan över gravfältet. Det lär dessutom finnas inte bara en massgrav utan flera.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärket över de röda som vilar vid Kalevankangas.


Namngiven är däremot Väinö Linna som också han ligger på Kalevankangas begravningsplats. Han som är något av det moderna Finlands nationalförfattare och som skrev Okänd soldat och den s.k. Polstjärnetrilogin som innefattar Högt bland Saarijärvis moar (1959), Upp, trälar! (1960) samt Söner av ett folk (1962), och som handlar om en by i närheten av Tammerfors, om upptakten till revolutionen, om striderna kring Tammerfors, och om vad som hände sedan. Ett epos som innehåller nästan allt vad som brukar förknippas med den finska folksjälen och av smärtsamma minnen som när trilogin skrevs knappt hade berörts ännu. Väinö Linna bröt isen och skapade samtidigt en serie klassiker som varmt rekommenderas. Läs dem så förstår ni säkert varför jag berörs så starkt just vid Kalevankangas begravningsplats. En promenad där sker kanske bokstavligen ovanpå offren för inbördeskrigets strider och efterföljande avrättningar. Väinö Linnas romansvit ger namn och karaktärer åt historieskrivningens anonyma numerärer.

Bild: Hans Wåhlberg. Väinö Linnas gravsten på Kalevankangas begravningsplats.






Källor:


Vägen till Tammerfors – Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918, Heikki Ylikangas, 1993

I bödlarnas fotspår - Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009

Över branten – Bröder i krig 1917-1918, Annvi Gardberg, Anders Gardberg, Aapo Roselius, 2018

Red Tampere Guide, The Finnish Labour Museum Werstas, 2015

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012

Frihetskriget i Finland år 1918, Hannes Ignatius och Kaarle Soikkeli, 1924

onsdag 8 april 2020

Vägen till Ekenäs: Del 2. Dragsvik – militäranläggning idag men miserabelt fångläger 1918


Första delen av denna berättelse om finska inbördeskrigets Västnyland rörde själva kriget och dess förspel och rörde sig över hela västra Nyland. Nu har vi kommit till resans huvudmål, Ekenäs och Dragsvik.

Som nämndes i förra delen hade jag och mitt ressällskap stor hjälp av Sture Lindholms bok ”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland (2005). Han skriver i den att få av Ekenäs invånare då (2005) kände till att den största massgraven i Finland ligger tre km utanför stadens centrum. Det fanns nästan ingenting skrivet om saken när Lindholm påbörjade sitt arbete med boken, hävdar han.

Vi hittade i alla fall dit och detta är berättelsen om lägret.


Bild: Hans Wåhlberg. Minnesvården vid tallmon där drygt tre tusen människor som dog i Dragsviks fångläger ligger i en massgrav.


Koncentrationslägret i Dragsvik

Vid mitten av maj hade de vita tagit mellan 80 och 90 tusen röda fångar. I Tammerfors ungefär 11 tusen, omkring 28 tusen i Lahtis-trakten, 12 tusen i Viborg och 10 tusen i Kymmenedalen. Naturligtvis blev det problem för den nyblivna nationen efter ett världskrig och ett inbördeskrig att ta hand om en så enormt stor ansamling fångar på så kort tid. Den 27 maj fanns det i Dragsvik utanför Ekenäs 368 fångar. Tio dagar senare var de 6995. Den 29 juni var antalet 8587. Detta var nästan tre gånger fler än invånarantalet i Ekenäs. På ett område som mätte 200 x 500 meter. Omkring 3000 av dem dog i lägret och ligger nu i Finlands största massgrav bland tallarna på åsen (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 305).

Inom området fanns en rysk kyrka samt fem stora tvåvåningskaserner av tegel samt stall, lider och lager. Vaktmanskapet bodde i kaserner utanför själva lägret där det också fanns kontor.

Fångarna fick i stort sett själva söka sig nattläger, lössen trivdes och mycket snart kom de första dödsfallen. I början bokfördes de inte ens innan farmaceuten Pekka Railo den 4 juni på eget bevåg började anteckna namnen på de döda. Railos opublicerade minnen är också, enligt Lindholm, bland de bästa förstahandskällor som finns om förhållandena i lägret. Han tecknar en bild av ”död, svält, elände, trakasserier” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 307).

Till en början vaktades fångarna av Björneborgs regemente men de ansågs sköta vakthållningen dåligt och kompletterades snart med de s.k. E-männen. Det var skyddskårsmän eller andra civila som hade en armbindel märkt med ett E för Ekenäs. Dessa ska enligt vittnen ha ”farit hårt fram med fångarna” (Ibid). Slag och piskningar var vanligt till en början, men förbjöds i slutet av juni och blev då ovanligare. Enligt officiella källor ska också 21 avrättningar ha ägt rum där, men det kan ha varit fler då skriftliga spår är sällsynta. Kanske för att många fall liknar det som beskrivs i boken Ekenäs 1918 ? Där berättas om en fånge som skulle ha bett om mer soppa och skulle ha blivit skjuten på fläcken (Ibid).

De som försökte fly sköts omedelbart utan pardon, andra dog av ”svaghet” vilket var en omskrivning för undernärdhet i kombination med hårt straffarbete. Svältdöden var också vanlig och tillgången på vanligt vatten så knapphändig att fångarna ibland drack direkt ur pölar eller dikeskanter. Givetvis grasserade sjukdomar och tog många liv, ofta i kombination med den dåliga och knappa matransonen. Vittnen har berättat om hur barken på träden i området var avskalad så långt fångarna nådde eftersom de åt av den och om hur sanden rörde sig eftersom den var så full av klädlöss. Stanken från lägret ska ha känts på kilometers avstånd (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 310). När det satt 6-8 tusen fångar i lägret kunde matköerna bli så långa att väntetiden uppgick till 2 timmar i värsta fall för dem som kom sist. Maten var dessutom undermålig. Vittnen berättar om en fisksoppa som luktade och smakade illa och var starkt luthaltig att många förstörde sina magar så att de till slut inte fick behålla något alls. En av sanitärerna berättar om en fånge som hittade två hela möss i sin soppa (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 311). Pekka Railo vittnar om de ”benrangel” som besökte hans apotek. De var ofta döda efter några dagar (Ibid). 

Socialdemokratisk press var förbjuden i Finland under sommaren 1918. Dessutom fanns en stor opinion som ansåg att fångarna bara fick vad de förtjänade i den mån kritik ändå nådde allmänheten via borgerlig press. Det var därför istället svensk press som larmrapporter om förhållandena i lägren nådde finländska läsare. Händelserna i Finland ”rörde verkligen om i den allmänna opinionen i Sverige”, framhåller Paavolainen (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 200). I Sverige fanns inte heller den censur som förbjöd vänsteropposition och artiklar om vit terror och de usla lägerförhållandena var ”läckerbitar för vänsterpressen”, menar Paavolainen (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 201). Men även tidningar som Svenska Dagbladet och Stockholmstidningen skrev ganska ohämmat om lägren och publicerade även den tidigare nämnde Hjalmar Linders insändare från Hufvudstadsbladet (se del 1).

Den 20 juni publicerade svenska morgontidningen Social-Demokraten en artikel som tog upp förhållandena i Ekenäs/Dragsvik och var, enligt Jaakko Paavolainen, först med nyheten om att 30-40 fångar dog varje dag (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 201), vilket stämde helt överens med verkligheten. Liken grävdes ned i massgraven på åsen utanför där de ligger än idag under minnesmärket från 1951. Recurrensfeber grasserade och en anteckning från 2 augusti talar om att omkring 2000 av fångarna led av den. Nästan alla fångar drabbades av den vid något tillfälle. Löss hade också alla fångar i mängder och överallt. Det vittnas om hur fångarna kliat sig i skägget fick fullt med löss under naglarna och hur de sedan åt upp dem. Hygienen var minst sagt bristfällig och ännu en orsak till dödsfall.


En del historier kan förvisso vara överdrivna och börjat ”leva sina egna liv”, som Lindholm säger. Men det finns ändå tillräckligt med samstämmiga vittnen som berättar om det fruktansvärda lägerlivet som inte står de nazistiska koncentrationslägren under andra världskriget långt efter.
Vestra Nylands redaktör Oskar Wikholm som besökte lägret i slutet av juli 1918 tyckte ändå så här:

”En mot sydost och söder öppen torr sandmo, sluttande mot sjöstrand, delvis med tall- och delvis med björkskog bevuxen, erbjuder här de fångna en hälsosam uppehållsort, där de dagen långa ha tillfälle att röra sig som de själva önska inom ett område stort nog för många gånger samma antal fångar” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 313).

Man måste fråga sig om det verkligen var lägret i Dragsvik han beskrev. Wikholm tillhörde för övrigt även Ekenäs skyddskårs ledning. Han tyckte också att fångarna ”av sitt utseende att döma” torde få tillräckligt med mat och ”i många avseenden bättre föda” än ”en stor del av befolkningen” och att myndigheterna ”gjort vad man kunnat för att fångarna skola ha det bra, ja bättre än mången av dem förtjänat” och att det inte fanns skäl att visa ”onödig medkänsla” med dem (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 314-315).

Senaten beslutade redan den 26 juni 1918 att minst 25 % av fångarna så snart som möjligt skulle släppas för att myndigheterna helt enkelt inte klarade av att hålla så många med mat. Lägren hade upprättats med tanken att de skulle vara temporära i väntan på rättegång för fångarna men det stora antal personer det handlade om klarade inte rättssystemet heller av trots inrättandet av en specialdomstol för statsförbrytelser med avdelningar på flera håll i landet. I Ekenäs fanns till slut hela tio sådana avdelningar. Forskning visar att domsluten i Ekenäs i allmänhet var hårdare än i domstolar på andra platser.

Vändningen för förhållandena i Dragsvik kom när Robert Tigerstedt, professor i fysiologi vid Helsingfors Universitet, i slutet av juli blev överläkare vid lägret. Han skrev en svidande rapport till regeringen som genast hemligstämplade innehållet som ändå läckte ut till pressen, även utländsk sådan. SvD och Svenska Social-demokraten skrev om Dragsvik att ”något liknande torde knappast ha påträffats ens i tsarväldets fängelser” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 316).

Dödligheten minskade till tio per dag i mitten av september och minskade sedan markant, låt vara delvis för att också antalet fångar minskade. Efter ett beslut 15 september omvandlades fånglägret till tvångsarbetsinrättning. I slutet av månaden fanns där 1600 fångar men under slutet av året anlände ungefär lika många från andra avvecklade läger. Samtidigt frigavs dock 1140 fångar under samma tid och en amnesti den 7 december gjorde att ytterligare drygt tusen frigavs så att det vid årets slut fanns 1042 fångar kvar i Dragsvik.

Enligt den officiella statistiken dog 2654 fångar totalt i lägret. Nya beräkningar gjorda på 1980-talet anger antalet 2873 säkra dödsoffer. Projektet Krigsdöda i Finland 1914-1922 bokförde 31 avrättade och 2764 döda av andra orsaker. Dödligheten var hur som helst störst i Dragsvik i jämförelse med andra läger.

Sammanlagt dömde det vita rättsväsendet 67788 personer till något sorts straff för medverkan i det röda upproret. Av dessa blev 125 dödsdömda medan omkring 12500 avled i fånglägren. Närmare 60 tusen berövades sitt medborgerliga förtroende vilket gjorde att de inte fick rösta i valet 1919.

Senare skulle dock de allra flesta släppas i förtid vid olika amnestier eller få sina straff omvandlade till villkorliga straff. Dödsdomar omvandlades också i flera fall till livstids fängelse. Antalet fångar krympte alltså i omgångar även om dessa amnestier blev en ständig tvistefråga under hela 1920-talet.

Under hösten och vintern 1918 utfärdades två stora amnestier, den 30 oktober samt den 7 december. I början av 1920 uppgick antalet fångar till ca 4000 i hela landet medan det år 1927 endast satt ungefär femtio fångar kvar av dem som satts i förvar till följd av specialdomstolarnas domar.



Dragsviks senare användningsområden och minnesmärket

1921 avdelades en mindre del av lägret för att användas som mentalsjukhus, vilket fortfarande till viss del är i drift som Ekåsens sjukhus. Under 1930-talet användes Dragsviks kaserner i tur och ordning som tuberkulossjukhus, alkoholistanstalt samt återigen som fångläger för politiska fångar i samband med krigsutbrottet 1939. Efter vinterkriget 1940 blev det militär förläggning vilket det är än idag. Vid mitt besök till Dragsvik kan jag utan vidare promenera in bland kasernerna vilket känns märkligt. En rostig vägbom och en lika rostig skylt som förkunnar att tillträde är förbjudet hittar jag först senare, halvt igenvuxna. Hundra meter bort står ett tiotal soldater och ägnar sig åt någon form av persedelvård. På vägen därifrån in till centrala Ekenäs möter vi flera militärfordon. 

Bild: Hans Wåhlberg. "Tillträde börbjudet" står det på skylten. Men bommen och skylten här är det enda som indikerar att det är militärt område. Från detta håll är det fritt fram att promenera in i lägret. Märkligt nog finns stängsel och kontrollkurar ett par hundra meter bort.

Bild: Hans Wåhlberg. Baksidan av nuvarande Soldathemmet med eget bageri och café. Vet inte vad byggnaden användes till 1918 men tror att den kan ha stått där då också. Lär knappast ha haft bageri dock.

Den skogbevuxna tallmon intill är dock inte inhägnad alls och rymmer massgraven där drygt 3000 personer ligger.

Bild: Hans Wåhlberg. Under plattläggningen ligger mer än tretusen människor som gick under eller blev skjutna i fånglägret i Dragsvik 1918-1921.


Först 1951 restes ett minnesmärke som visar att opinionsvinden då hade vänt och att den finsk-ryska ”vänskapspakten” hade slutits. En stor röd granitsten föreställande en sörjande kvinna och hennes barn böjda över den avlidne fadern omges av två mindre stenar som bär respektive texter:

”Minnet av tusentals arkebuserade och ihjälpinade rödgardister som vilar i denna massgrav påminner oss om de vitas grymhet samt manar oss att vaksamt värna demokratin och oförväget kämpa för folkets makt”

Respektive:

”Forna rödgardister RF från Helsingfors reste år 1951 med stöd av sympatiserande arbetare denna minnesvård för att hedra dem som i klasskriget 1918 kämpade för demokratin och föll offer för de vita segrarnas blodiga hämnd”

Märkligt nog har Sture Lindholm i sin bok en något annorlunda återgivning av texterna:

”Tusentals rödgardisters anda talar på denna kyrkogård till oss om de vitas grymhet och strömmar av blod. Den manar oss att vaksamt och oförfärat strida för folkväldet”

respektive:

”Till minne av dem som i klasskampen kämpade för folkväldet och föll offer för de vitas hämnd, avrättades och svältes ut, restes stenen 1951 av Forna rödgardister, Helsingfors under medverkan av likasinnade arbetare”.

Jag vet inte om texterna ändrats på senare år eller om det handlar om en egen översättning från finskan eller något annat. Men möjligen kändes bland annat ordvalet ”folkväldet” lite obsolet och därför ändrats till ”demokratin”. I vilket fall som helst en lite provokativ text med tanke på att de röda faktiskt störtade en demokratiskt vald regering.

På Ekenäs fackliga platsorganisations initiativ bildades 1986 en medborgarkommitté för att arrangera inbördeskrigets 70-års minneshögtid. De fick också i uppdrag att dokumentera namnen på de som låg i massgraven. Detta dokumenterades sedan genom en utvidgning av minnesmärket som 1988 gavs ett antal granithällar med kopparplattor bärande 2891 av offrens namn ingraverat tillsammans med födelsetid, hemkommun samt dödsdag. De hann dock inte forska fram alla de namnlösas identitet och därför reserverades utrymme för flera namn vid minnesmärket och 171 ytterligare kunde läggas till vid en minnesceremoni 1998. Det gör sammanlagt 3062 namn och ska, såvitt man känner till, vara den kompletta listan över dödsoffren vid Dragsviks fångläger.

Bild: Hans Wåhlberg. De som ligger i massgraven behöver inte längre vara namnlösa. Här finns namn, födelseort, födelsedag och dödsdag inetsat på kopparplattor. Många var inte mer än 16 år och knappt det. Men anhöriga kan nu i alla fall komma hit och få bekräftat var pappa, mamma, farfar, mormor osv. ligger och få en stilla stund med sin anhöriga i den stillsamma lunden i skuggan av tallarna.

Vid avtäckningstillfället för det utvidgade minnesmärket 4.6.1988 deltog emellertid omkring 4000 personer, bland andra president Mauno Koivisto och försvarsmaktens kommendör, general Valtanen. Evenemanget var ett genombrott för försoningsprocessen då det var första gången i Finlands historia som republikens president och försvarsmaktens kommendör närvarade vid ett evenemang anordnad vid rödas gravar.

Först 1993 genomfördes en minnesceremoni vid Dragsvik där alla finländska politiska partier deltog.

En intressant notering som visar att inbördeskriget även långt senare varit ett kontroversiellt ämne för Finlands officiella företrädare är om firandet av Frihetskrigets 90-årsminne. Den 16 maj 2008 i Finlandiahuset i Helsingfors framfördes statsmaktens hälsning av riksdagens borgerliga talman. Presidenten Tarja Halonen, starkt förankrad i arbetarrörelsen, deltog dock inte utan höll istället ett tal några veckor senare vid en minnesstund för de röda mördade vid massgraven i Ekenäs.

Vid högtidlighållandet av 100-årsminnet över de döda Dragsviksfångarna 2018 kom kanske något av en isbrytning. Runt 3500 människor samlades då vid en ceremoni betitlad ”Vägen till Ekenäs”. Ärkebiskop Kari Mäkinen höll då ett tal med bland annat följande ord:

”Allt värde en människa bör ha, togs ifrån fångarna här. De hamnade utanför historien och mänskligheten. Genom minnesmärket och minnesevenemang, gör vi dem till en del av historien igen. Bördan från det förflutna blir inte lättare av att glömma och tysta ner, utan av att minnas och berätta” (Citat i tidningen Västra Nyland 9/6-2018)

Tarja Halonen deltog precis som hon gjorde vid ceremonin 2008 och noterade skillnaden:

”Jag är glad att se att atmosfären här i dag är så mycket ljusare och bättre” (Citat i tidningen Västra Nyland 9/6-2018)








Källor:

”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, Sture Lindholm, 2005

Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, Jaakko Paavolainen, 1986 (sammanfattning av tre verk från 1966, 1967 samt 1971)

Proppfullt och känslofyllt vid minnesmärket i Dragsvik, Sofia Westerholm, Västra Nyland 9/6-2018

Hemsida Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs ry, Fånglägrets och minnesmärkets historia

tisdag 7 april 2020

Vägen till Ekenäs - Del 1. Resa genom inbördeskrigets västra Nyland


När gränserna kring Nyland i skrivande stund är stängda för att hindra spridning av corona-virus får man som boende i Helsingfors passa på att utforska det egna landskapet, Nyland.

En plats som intresserade mig och mitt ressällskap alldeles särskilt var Dragsvik. Numera är det militärförläggning men år 1918 fångläger till vilket många av de röda fångarna i inbördeskriget fördes. Där inväntade de sina domar och levde under skräckinjagande förhållanden. Svält och sjukdomar tog tusentals liv och de dog som flugor sommaren 1918. Vårt slutliga mål är tallmon alldeles utanför militäranläggningen. Där står minnesstenen för de drygt 3000 som ligger där och som dog under sin fångenskap i Dragsviks fångläger.


Bild: Hans Wåhlberg. Minnesstenen vid Dragsviks massgrav.


Till hjälp hade vi också Sture Lindholms bok ”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland. I den säger han att många orättvisor under inbördeskriget i Västnyland har tigits ihjäl vilket ”skapat en bitterhet som det tagit flera generationer att komma över”. Han säger sig också först efter att ha arbetat med boken ha insett hur viktig del av det finländska kollektiva arvet händelserna 1918 utgör och som han menar mer eller mindre omedvetet till och med ”präglar den västnyländska mentaliteten”. Få av Ekenäs invånare kände ens till att den största massgraven i Finland ligger tre km utanför stadens centrum. Det fanns nästan ingenting skrivet om saken när Lindholm påbörjade sitt arbete med den här boken, hävdar han.

I del 2 av denna berättelse tittar vi närmare på Dragsvik. Men vi börjar från början för att få en bakgrund till hur det finska inbördeskriget 1918 såg ut specifikt i västra Nyland. Det kan redan här sägas att situationen och förhållandena i östra Nyland såg på många vis helt annorlunda ut än i västra delen av landskapet, den vi har utforskat lite närmare.



Före revolutionen


Det fanns flera politiska strider som skulle komma att utkämpas under året och i olika utsträckning ligga som bäddlager för det röda upproret 1918. En av dem var vem som skulle stå för ordningen i landet. Socialdemokraterna krävde på flera håll i landet, bland annat i Hangö, att gamla poliskårer skulle avgå och ville ersätta dem med en folkmilis. Vem som skulle styra landet var en annan fråga. Lantdagen eller Senaten? Maktlagen blev helt avgörande under hösten 1917. Den akuta livsmedelsbristen var en annan brännande fråga. Arbetslösheten ytterligare en.

I Ekenäs kallade borgmästaren till möte den 4 oktober 1917 för att dryfta frågan om bildandet av ett skyddsgarde. Socialdemokraterna opponerade sig och lämnade demonstrativt mötet när det skulle röstas om saken. Som på de flesta andra platser i landet ville de inte medverka till att bilda ett vad i arbetarrörelsen sågs som ett ”slaktargarde”. Enligt tidningen Arbetet 17 oktober 1917 var syftet med bildandet av ett skyddsgarde endast ”avsett att skydda överklassens matförråd”.

Bild: Hans Wåhlberg. Torget i Ekenäs, en ort som fortfarande till större del bebos av svenskspråkiga finländare och som 1918 åtminstone betraktades som svensk "herrskapsklass".


Den 14 november 1917 utlyste den finländska arbetarrörelsen en storstrejk. I västra Nyland fick också kampen mellan strejkande och de som motsatte sig den en dimension av språkstrid. Det var de finska arbetarna som var mest aktiva och radikala i länets arbetarrörelse och i de svenskspråkigas språkrör Vestra Nyland skrev Oskar Wikholm en ledare med rubriken ”I finnarnas ledband” i vilken han uppmanade ”svenska arbetare” att inte låta sig ”ledas av finska bolscheviker” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 45).

Runtom i landet rapporterades om blodiga sammanstötningar mellan rödgardister och strejkbrytare, skyddskårer och polis. Strejken i västra Nyland blev i stort sett oblodig även om mindre oroligheter bröt ut i Sjundeå och Ingå kyrkby. Orterna i västra Nyland var små och troligen utgjorde deras ringa storlek en bromsande faktor för våldsamheter. Tidningarna rapporterade om namngivna personer som gjort sig skyldiga till övertramp och den sociala kontroll som ofta finns i små samhällen, på gott och ont, höll sannolikt tillbaka stridbarheten. Det är svårare att slå grannen på käften i Ekenäs än en okänd kombattant i huvudstaden eller någon annan stor stad.



Revolutionen i västnyländsk tappning


I västra Nyland började revolutionen på allvar den 29 januari med att Hangös röda garde med hjälp av ryska soldater stationerade i staden tog kontroll över telegrafkontoret och telefoncentralen och patrullerande av gator och torg. Stadens röda garde kunde tämligen oblodigt ta över makten utan att det lilla och illa beväpnade skyddsgardet kunde göra mycket åt det.

Skyddskåristerna hade antingen flytt staden eller höll låg profil och bidade sin tid. På liknande sätt såg det ut i hela västra Nyland. Det var bara i Sjundeå som skyddskåristerna förberett sig och samlat in en större mängd vapen. Dit begav sig nu också en del skyddskårsmedlemmar från andra västnyländska orter. De uppgick dock inte till slut till fler än ett par-tre hundra man och blev besegrade efter några dagar i Sigurds Gård i Kyrkslätt där de belägrat sig. Denna s.k. Sigurdskår fördes som fångar till Helsingfors, men skulle komma tillbaka i april fulla av hämndlystnad, men mer om det senare.

De röda fick sedan fritt fram att ta över makten i hela övriga västra Nyland. De behärskade i stort sett hela södra Finland ända upp till Tammerfors. I västra Nyland var den klart rödaste trakten industrisocknen Pojo med Billnäs bruk och Karis med sina järnvägsarbetare som centrum för de röda i länet. På landsbygden gick det röda maktövertagandet i regel lugnt tillväga men en del torpare tog tillfället i akt att göra upp med sina ”herrar”. Många av dessa hade dock flytt fältet eller gömde sig för att senare ge sig av vid bästa tillfälle.

Bild: Hans Wåhlberg. Billnäs bruk idag. År 1918 ett rött fäste i västra Nyland.


Bild: Hans Wåhlberg. Billnäs bruk är nu en delvis pietetsfullt renoverad idyll, men 1918 tillverkades här framför allt produkter av smidesjärn och senare kontorsmöbler. Mig veterligt finns inget kvar av denna produktion nu. Orten lever mycket på turism och lär lida hårt av nedstängningen av det finska evenemangs- och kulturlivet om det fortgår länge.


De röda kom att kontrollera Hangö och Ekenäs i ganska precis två månaders tid. Klart är dock att månaderna förflöt utan större dramatik. De röda var angelägna om att få samhällsfunktionerna att fungera normalt men många av de borgerligt sinnade hade antingen lämnat hemorten, gjorde endast passivt motstånd eller vägrade lyda de röda makthavarna.

Arbetarföreningens hus Rientola i Karis tjänstgjorde som centrum för de röda i Västnyland. Där höll de rödas distriktsstab till. Även i Hangö fanns en stark stab som till viss del skötte sig själva. De som ville göra längre resor i trakten eller till andra delar av landet var tvungna att skaffa passersedlar hos de lokala staberna. Det förekom ett eller annat mord framför allt i samband med striderna kring Sigurds men faktum är att den ”röda terrorn” här inte var speciellt våldsam. I den arbetardominerade kommunen Pojo blev inte en enda vit sockeninvånare dödad under denna tid.

En del av fabrikerna i Västnyland stängdes under en period då verksamheten helt enkelt stannade av. Först mot slutet av de rödas maktperiod gjordes vissa försök att få igång dem igen i statlig regi. På andra platser gick trots allt fabrikshjulen. Bland annat i Fiskars där bruket var igång, förvisso med förmannen under bevakning av röda vakter. Andra butiksägare eller företagare led ekonomiska förluster då de rödas garden tvångsrekvirerade förnödenheter och betalade med kvitton som skulle berättiga till ersättning vid senare tillfället. Något som förstås blev svårt att utkräva efter inbördeskrigets slut, även om en del räkningar faktiskt betalades innan dess.


Bild: Hans Wåhlberg. Fiskars, då som nu känt främst för sin tillverkning av yxor och saxar. Det sägs att tio procent av världens alla saxar är producerade här. 
Bild: Hans Wåhlberg. Fiskars var 1918 ett rött fäste men är numera en idyllisk bruksort med många sevärda och vackra byggnader. Exempelvis detta sädesmagasin från 1902 i nyrenässansstil. 


Åtminstone i Ekenäs behandlades dock de gripna skyddskåristerna ”synnerligen milt” av de röda, enligt Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 152). I Hangö fanns en fungerande revolutionsdomstol där en del av dem dömdes till fängelsestraff, men några värre straff verkar inte ha delats ut där. Faktum är att de rödas revolutionsdomstolar hölls åtskilda från Röda gardet och dess ledamöter, fem till antalet inklusive en ordförande, utsågs av den lokala arbetarrörelsen, t.ex. arbetarrådet eller den lokala socialdemokratiska kommunorganisationen. Dessutom förbjöds dödsstraff och tortyr och fängelsedomar på över två månader kunde överklagas till Revolutionsöverdomstolen. Ett exempel på en rättegång som Lindholm ger är den mot målarmästaren Valdemar Westerholm som anklagades för vapenstöld i Ekenäs. Han förnekade kännedom om vapnen men erkände att han hörde till vita gardet. Han dömdes till tusen mark i böter eller tre månaders fängelse och var tvungen att inställa sig tre gånger i veckan för den lokala ordningsmakten (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 155). Domstolarna i Karis och Hangö sysslade faktiskt mest med vanliga brottsmål och delade oftast ut tämligen milda domar (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 153).





Tyskarna kommer

I gryningen den 3 april 1918 anlände till Hangö större delen av Östersjödivisionen, ca 9500 man inklusive en finsk bataljon bestående av 381 östnyländska skyddskårister som flytt från de röda över isarna till Hogland och därifrån till Estland i början av inbördeskriget. Tyskarna var förstås intresserade av att ställa till mer kaos i Ryssland och dessutom ville de skaffa en buffertzon mot det revolutionära Ryssland varav Finland var en viktig del. För de vita blev de avgörande för att segra över de röda revolutionärerna. Det var också ännu osäkerhet kring hur den färska ryska revolutionära regimen skulle ställa sig till ett framtida Finland och en arbetarrörelse i reträtt. Den tyska interventionen gav en viss garanti för fortsatt rysk non-intervention.

De flesta lokala rödgardister hade skickats norrut som förstärkning och större delen av de ryska trupperna hade rest hem till Ryssland i mitten av mars. En del rödgardister anlände från Åbo som förstärkning av stadens röda försvar. De stridsvana, välutbildade och välutrustade tyskarna hade dock inga större problem att pressa de röda bakåt och mötte inget större motstånd i själva Hangö. De röda samlades istället i panik på järnvägsstationen där ett tåg avgick mot Ekenäs. Vissa kom med och andra inte. Tyskarna kunde landstiga och lasta av sina fartyg i lugn och ro under god ordning. De borgerligt sinnade Hangöborna firade ”Finlands befrielse” med gudstjänst, hornorkester, psalmsång, hurrarop och tacktal. Tyskarna skulle snart inta även Ekenäs och övriga västra Nyland och fortsätta mot Helsingfors.
En delegation från ryska flottan anlände också snart till Hangö och undertecknade den 5 april en överenskommelse att inte blanda sig i striderna, vilket även gällde kustforten. De gick också med på att avlägsna lås och siktinrättningar från kanonerna och märka ut sina båtar med rödvita flaggor som tecken på att avtalet följdes. Några dagar senare seglade ryska flottan ut från Helsingfors med destination Kronstadt. Detta var dödsstöten för de finska revolutionärerna och till att börja med för de som befann sig i Helsingfors där de röda var tvungna att ge upp redan den 13 april.

Vid intagningen av staden befriades bland andra de vitgardister som tagits till fånga i striderna kring Sigurds och som nu satt fångna hos de röda på Reallyceum. Det fanns de som ville avrätta dem men de vakthavande röda styrkorna vägrade utföra något sådant men försvarade byggnaden mot tyskarna under häftig eldstrid natten mellan 12-13 april. De röda bar aldrig hand mot sina vita fångar men den här kåren skulle som sagt ändå få en av huvudrollerna i de vitas hämndaktioner som vi ska se senare.

År 1921 restes i Hangö Frihetsmonumentet som invigdes med den tyske överbefälhavaren von der Goltz som hedersgäst. Monumentet med ett kors i toppen och en tysk soldat utmejslad i stenen bar texten:

”Tyska trupper landsteg den 3 april i Hangö och bistod vårt land i dess kamp för friheten. Allt intill sena dagar må denna sten bära vittne om vår tacksamhet”

Under den sovjetiska arrendetiden i Hangö revs monumentet för att återställas igen 1943 under fortsättningskriget men togs ned igen 1946 för att återigen resas och från 1960 med nuvarande mer fåordiga och neutrala inskription ”För vår frihet”.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärket över tyskarnas ankomst till Hangö 1918, kallat "Frihetsmonumentet". Inte alls okontroversiellt och har tagits ned och återigen rests ett par omgångar. För tyskvänligt, för glorifierande av den vita segrarsidan i inbördeskriget? Ja, ännu kan åsikterna svalla om den enkla raden som är ristad i graniten: "För vår frihet".




Efter tyskarnas ankomst till Hangö

Röda aktivister arresterades hela tiden med början redan den 3 april när tyskarna just anlänt till Hangö. Ekenäs blev också uppsamlingsort för hundratals röda fångar från olika orter i Västnyland. De hölls antingen i Nya Biografen eller i kasernerna vid Dragsvik. Även personer med mycket lös anknytning till de röda anhölls och det kunde räcka med att ha haft ”vänskapliga förbindelser” med ryska soldater (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 267-268).

Många hamnade i lägret i Dragsvik men även i Sveaborg eller Reallyceum i Helsingfors. Alexander Rajalin som den 1 maj utnämndes till ny chef för Pojos skyddskår skriver samma kväll om hur han skickat 23 fångar till Helsingfors. Den 3 maj antecknar han tankar om sina uppgifter som förhörsledare. En del är ”rena banditer”, skriver han, och att han vet att protokollet han undertecknar är ”så gott som en dödsdom”, men att han med ”en sådan” inte har något medlidande. Annat är det med en ”gråtfärdig” yngling som Rajalin visar större medkänsla för. Men, skriver han vidare:

”Även om han slipper lindrigt i Hfors, dit de alla sändas, kan det hända att han aldrig återser hemmet, innan svälten gjort slut på honom. Ty problemet med fångkosten har i Hfors ej kunnat lösas. Det är de rödas eget fel att vi ha detta tillstånd, men ändå…” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 271).

Pojo var det starkaste röda fästet i Västnyland och där häktades först de mest framträdande röda men efter någon vecka kom order att fängsla i stort sett alla som haft med den röda rörelsen att göra. Rajalin skriver i sin dagbok 22 april att ”så mycket förbrytare på en gång har intet land haft” och att det ”blir svårt att döma dem alla” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 272).

Rajalin skriver om hur ”ödsliga” trakterna kring Pojo blivit då ”fäderna, bröderna, sitta alla i fängelse” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 273). Han beskriver också hur barnen skriker ”slaktare” efter honom och hur hatet lyser ur ögonen på deras mödrar (Ibid).



Rensnings- och hämndaktioner


Sture Lindholm konstaterar i sin bok att det i stort inte skedde några mord från de rödas sida under deras period vid makten i Västnyland. Men ändå drabbades de slagna röda även i de västnyländska orterna av blodiga rensnings- och hämndaktioner.

Lindholm tror själv att de ”hårda tagen” delvis kan ha orsakats av ”skräckhistorier” och skrönor som florerat om de rödas framfart under dess maktperiod. Berättelserna visar sig vid närmare granskning oftast vara rena ”vandringssägner”, säger Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 303). Historierna fick eget liv och i efterhand kunde de dessutom användas för att rättfärdiga övertrampen från de vitas sida.

De kan också ha förstärkts av det som hände i östra Nyland där den röda terrorn mot civilbefolkningen, enligt Jaakko Paavolainen, var särskilt framträdande (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 61).

Hämndlystnaden under upprensningsaktionerna är hur som helst väl dokumenterad. En del lokala skyddskårsmän ska till och med ha reagerat på de blodiga hämndaktionerna i Nummis och vänt sig till landshövdingen Bruno Jalander med en vädjan om laglighet (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 279). Röda sköts efter ”summariska förhör utan egentliga undersökningar”, hävdade de (Ibid). Författaren av boken Teloittajien edessä, Tauno Tukkinen, framställer det som att ”de svenskspråkiga västnylänningarna på språkliga grunder varit ute efter att göra upp med den finskspråkiga befolkningen” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 280). Lindholm menar dock att det också avrättades svenskspråkiga röda under aktionen och att det inte var språket utan politiken som var ”den viktigaste faktorn bakom avrättningarna. Hur som helst så fick många röda sätta livet till i dessa rensningsaktioner.

Många civila borgerligt sinnade ropade också på vedergällning. En ledare i tidningen Vestra Nyland den 13 april 1918 visar också hur språk och klass fördelade sig i länet och hur motsättningen ibland gränsade till ren rasism:

”Min tro är att vår svenska allmoge utan de finska ledarna och uppviglarna aldrig skulle ha visat sig som den nu gjort det: rå, dum och envis, typiska egenskaper för den finsktalande ´socialisten´. Finnes det överhuvudtaget någon som tvivlar på att den rabiesartade, röda yran renodlats i de breda finska lagren och sedan inympats i den svenska befolkningen?” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 261).

Denne skribent fortsätter också med att undra vad alla namn som slutar på -nen, -lo, och -ta ”har här att göra” och med att kalla ryssarna för ”de halvasiatiska hordernas medlemmar” (Ibid).

I språkfrågan låg en inte obetydlig dos rastänkande. Bland den svensktalande herrgårdsklassen och ämbetsmannakåren samt de i huvudsak svensktalande industriägarna fanns under 1870-80-tal en utbredd uppfattning om en rasgräns mellan deras egen germanska samhälls- och statsbärande och den i deras ögon underlägsna finska, med sämre förutsättningar som statsbärande. Socialismens utbredning gav en ”renässans” för dessa tankegångar vid åren före revolutionen 1918.

”Den vita terrorn” i dessa trakter leddes framför allt av den Västnyländska bataljonen, det vill säga den tidigare Sigurdskåren som togs till fånga av de röda i början av kriget, och som nu skred till aktion snart efter att de frigivits från sin fångenskap i Helsingfors Reallyceum. Som Västnyländska bataljonen inrättades de officiellt den 20 april och stationerades på Västankvarn i Ingå. Detta var veteraner från Svidja och Sigurds och de fick nu tillfälle att utkräva hämnd. I annonser som lagts ut för att uppmana nya rekryter att ansluta till bataljonen uppmanades länets män att rensa sin hemtrakt från ”samhällets avskum” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 283). Västankvarn skulle komma att bli ”den vita terrorns högborg”, skriver Lindholm.

Enligt egna protokoll uppställde de egna fältdomstolar som avkunnade dödsdomar som ”omedelbart verkställdes” och de ska under maj månad ha avrättat ”flera tiotal” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 284). Enligt uppgift från projektet Krigsdöda 1914-22 ska 62 dödsdomar ha avkunnats och verkställts av fältdomstolen i Västankvarn. Som domare i Västankvarn fungerade publicisten och författaren Erik Grotenfelt. Han hade anslutit sig till jägarrörelsen men klarade inte av militärutbildningen i Tyskland. Nu kanske han ville ”visa sig som en riktig man”, spekulerar Lindholm, som också menar att han gav ”den vita bödeln ett ansikte” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 286). Han citerar ett av Grotenfelts brev hem till sin fru:

”Sedan gevärssalvan avlossats, skjuter chefen för den grupp som utför arkebuseringen dem för säkerhets skull med revolver genom huvudet. Vid de första avrättningarna, då manskapet var ovant ännu, gjorde jag det själv (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 286).

I ett andra brev skriver han:

”Manskapet här blir nog bra. De har redan lärt sig mycket. Och sinnelaget är det rätta. Därom vittnar bl.a. att de kappas om att få utföra arkebuseringarna, så att jag måste fördela dem mellan de olika kompanierna, så att inget blir lottlöst” (Ibid).

På andra håll tog lokala skyddskårer saken i egna händer i hemsocknarna, bland annat i Karis, Pojo, Ekenäs och Hangö. Ibland räckte det med ”beskyllningar och påståenden” eller ”antaganden” för att fältdomstolarna skulle komma fram till dödsdomar. Det kunde också räcka med mindre brott än mord för att dömas till döden.

Karis och Billnäs hade varit de främsta röda fästena i Västnyland och i maj höjdes rop på ”blodig hämnd” som mest just där. ”Systematiskt sökte man upp de röda ledarna för att göra upp räkningen med dem”, skriver Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 293). Några hämtades till och med hem från fångläger på andra orter i Finland för att arkebuseras.

Det var inte utan samtida reaktioner som detta blodbad pågick. Exempelvis kammarherren Hjalmar Linder, som var den som kanske lanserade begreppet ”den vita terrorn”. Han hade tillbringat kriget i Sverige men skrev en insändare i Hufvudstadsbladet den 25 maj som väckte enormt uppseende (notera att insändare i svenskspråkiga Hufvudstadsbladet då som nu egentligen mer motsvarar vad som i svenska tidningar kallas debattartikel). Linder menade att det som pågick i landet var ”förfärligt”, det vill säga de godtyckliga arkebuseringarna, att tusentals änkor och faderlösa lämnats utan försörjare utan att staten gjort något för att lindra deras nöd och att fångarna i lägren dog ”såsom flugor” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 301). Han menade att:

”Den röda galenskapen har faktiskt efterträtts af den hvita terrorn” (Ibid)




I nästa del kommer vi till Dragsvik i Ekenäs.


Källor:

”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, Sture Lindholm, 2005

Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, Jaakko Paavolainen, 1986 (sammanfattning av tre verk från 1966, 1967 samt 1971)