torsdag 15 november 2018

Hur mycket en politiker ska tåla


Jan Björklund säger sig ha blivit utsatt för en hatkampanj i sociala medier inför att Liberalerna röstade nej till Kristerssons regeringsförslag.

Han har aldrig upplevt något liknande under sina 25 år som politiker, hävdar han, och uttrycker oro för vad det gör med det politiska samtalet och viljan hos andra att bli politiker.

- Tonläget är mycket, mycket grovt och omfattande, säger han, och förtydligar att det främst handlar om hatspråk från personer som tillhör vad han kallar ”högersvansen”.

Jag har ingen aning om vilka angrepp som riktats mot honom men har ingen anledning att tvivla på hans ord och uppriktighet i sin reaktion. De senare årens eskalering av tonläget, av personangrepp och av hatretorik kan väl knappast ha undgått någon? Tänker jag.

Men uppenbarligen inte alla. Dessutom en del ledarskribenter i den borgerliga pressen. I vart fall inte Lydia Wålsten som i dagens SvD tycker att Björklunds tanke att hatspråket utgör en fara för demokratin är ”märklig”. Inte är det någon kampanj, säger hon, och ”ordet hat är också mycket starkt”. Hon erkänner att hon, lika lite som jag, inte vet vad som skrivits om honom men att det är ”mer sannolikt” att han utsatts för ”folkets vrede” och att detta inte är värre än när någon kastar sig över signalhornet i trafiken. Något man får tåla om man vill sitta i maktposition, menar hon. Varför det skulle vara mer sannolikt att det bara handlar om ”folkets vrede” över ett politiskt beslut än av hat och hot framgår inte av ledaren. Den eskalering av hatspråk som jag och många andra noterat har tydligen gått henne förbi.

Samtidigt har riksdagen oförståndigt nog klubbat igenom en förändring av grundlagen som bland annat innebär att en utgivare av texter på nätet kan häva ur sig vad som helst av ärekränkningar, förtal och hets mot folkgrupper eller sexuella minoriteter utan att behöva ställas till svars. Det enda som krävs är att texten tas bort inom två veckor efter att den publicerats.

Vad kommer detta att göra för det politiska samtalet? Det är inte bara klimatförändring orsakat av växthusgasutsläpp vi ser just nu. Vi bevittnar också en klimatförändring för den politiska debatten. Den sker i början lika smygande som förändringarna i atmosfären men kan ge förödande konsekvenser senare. Lite i taget förändras det. Till slut står vi där och undrar hur det egentligen gick till.

En del av det är ledarskribenter som rycker på axlarna åt hatspråkets utbredning. Lite skit får man tåla…??

torsdag 8 november 2018

Stalins återkomst


Den 29 oktober hyllades minnet av alla Stalins offer, som det har gjorts de senaste 12 åren. Ceremonin äger rum vid KGB:s gamla högkvarter vid Lubjanka-torget i Moskva. Myndigheterna vill eventuellt flytta ceremonin till en annan plats. Det är ett led i en strid om Stalins minne som nu utkämpas i Ryssland. Samtidigt som offrens minne hyllas och en stor del av befolkningen bara har förakt över för Stalin så finns det de som vill återupprätta Stalins minne. I centrum för detta står Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45. Det vill säga besegrandet av Nazityskland. Själva skulle vi säga andra världskriget och hävda att det började 1939, men den sovjetiska historieskrivningen ville inte kännas vid Molotov-Ribbentroppakten och krigsminnet är en central del av den ryska nationella identiteten. I våras var jag i Archangelsk och mötte då två representanter för de motsatta synerna på Stalin. Och så mötte jag Stalin själv. Fast som byst. Striden om dess placering visar att det inte finns någon entydig syn på Stalin och på vilken plats han bör ges i dagens Ryssland.





STALINS ÅTERKOMST

Trångsynt, slug, makthungrig, hämndlysten, förrädisk, avundsam, skenhelig, oförskämd, skrytsam och envis”. Det är egenskaper som M.I. Riutin – en av de sista att öppet kritisera Stalin - tillskrev Josef Stalin, den sovjetiska diktatorn som styrde skeendet i det väldiga Sovjetunionen under åren 1924-1952. Många andra, och ännu mindre smickrande, sådana har av andra tillskrivits denne diktator. ”Efter kriget var han inte riktigt klok i skallen”, var hans efterträdare Chrusjtjovs omdöme. Sagt efter Stalins död. Under den tid han levde och hade Sovjetunionen i sin hand var det inte många, om någon, som vågade prata över huvud taget i hans närhet. Stalin var ”reflexmässigt inställd på evig kamp mot fiender”, som Simon Sebag Montefiore så träffande formulerat det. Vilket också förde med sig en nästan paranoid misstänksamhet mot så gott som alla.
Så hur kan det nu komma sig att denne man nu har fått en smärre revival i Ryssland? Är det ren kitsch eller tanklöst mode bland ungdomar som saknar historiska band med Stalin? Är det en kommunistisk tillbakakomst? Eller bara glömsk nostalgi? Förmodligen lite av allt av detta. Men också något djupare och mer subtilt som äger paralleller på flera håll i Europa. Den ideologiska vänster-högerskalan är i detta underordnad en helt annan strömning, den nationalistiska och sökandet efter nationell identitet och en drift att ”hitta tillbaka” till en svunnen nationell storhet. I Rysslands fall kretsar dessa känslor kring Det Stora Fosterländska Kriget. Det som utkämpades mot nazismen 1941-45.



Med Stalin i förarsätet utvecklades den totalitära statens Sovjetunionen som därmed rörde sig allt längre från den ursprungliga tanken om lokala maktcentra kring sovjeterna och folket. Det var centralstyrningens kommunism som tog överhanden, i stort sett försvann all opposition mot statens politik och i all interndebatt inom det styrande kommunistpartiet. En utveckling som Trotskij – som Stalin lät utvisa ur landet och senare mörda - varnade för redan 1904 då han sa att partiapparaten först skulle träda in i själva partiets ställe, därefter centralkommittén träda in i partiapparatens ställe, för att slutligen utmynna i att en självutnämnd diktator helt tar rollen som företrädare för partiet och makten.

Stalins hänsynslöshet kostade många miljoner människors liv. Avkulakiseringen, dvs kollektiviseringen av jordbruket i början av 1930-talet, genomfördes för att ”knäcka ryggen” på upproriska bönder och innebar svältdöden för miljoner ukrainare och ryssar. Hans utrensningar i partitoppen innebar inte bara Trotskijs utvisning utan också Zinovjevs och Kamenevs död och kanske också den populäre Kirovs. Den för folket mer kännbara utrensningen skedde dock under 1937-38 under ”den stora terrorn”. Enligt NKVD:s officiella statistik arresterades då 1 565 041 personer, däribland 787 397 bönder enligt NKVD:s order 00447 (den s.k. antikulakoperationen). Av dessa avrättades 668 305 personer, varav 386 798 var bönder. Stalins order till NKVD säger en del om vilka metoder som användes vid arresteringsvågorna: ”Kliv upp på fången och kliv inte av förrän han har erkänt”.

Diktatorns blodiga historia till trots har han sedan en längre tid fått ett uppsving i popularitet och framför allt under de senaste två-tre åren förs en kamp om historieskrivningen kring Stalin som hos Stalins beundrare för det mesta kretsar kring hans insats under det som i Ryssland kallas Det Stora Fosterländska Kriget (ibland översatt Stora Patriotiska Kriget), det vill säga andra världskriget. Det är främst kommunistpartiets aktiva som driver kulten kring Stalin och försöken att rehabilitera hans namn.


Vid en byst i Arkhangelsk

Jag har stämt träff med Andrej Repnevskij, professor vid Arkhangelsks Universitets (NArFU) historiska fakultet. Han är en charmig 70-åring som är mycket öppen och tillmötesgående och ordnar skjuts till den industritomt där den Stalin-byst som Kommunistpartiet låtit resa nu står sedan avtäckningen på julafton 2016. Andrej är lokal kommunistledare i Arkhangelsk och ledde också lokalt kampanjen för den kommunistiske presidentkandidaten Pavel Grudinin som kom tvåa i presidentvalet nyligen med nästan 12 % av rösterna. Grudinin, själv stenrik företagare, har sagt att Stalin är den störste ledare landet haft under de senaste 100 åren. Andrej är mer försiktig och mån om att ta avstånd från mycket av det Stalin gjorde och är på intet sätt omedveten om Stalins repressiva metoder. Andrejs farfar dog i ett fångläger nära Arkhangelsk medan farmodern satt flera år i ett läger i Kazakhstan under Stalins utrensningar på 1930-talet. Så varför är han då så mån om att hylla Stalin, undrar jag förbryllat.

- Stalins insatser under kriget kan inte förminskas, hävdar han, och framhåller hans betydelse som ledare och symbol för kampen mot Nazityskland och som överbefälhavare över Röda Armén.

Andra skulle säga att Stalin var en tämligen medelmåttig krigsstrateg, att Sovjetunionen besegrade Nazityskland trots Stalin snarare än tack vare, och att det istället var generaler som Zjukov som stod för strategierna i slutändan. Stalins utrensningar av officerare före kriget visade sig också inledningsvis ödesdiger för Röda Arméns befälsförmåga och det var inte heller alla soldater som föll för fiendens kulor. Omkring 157000 soldater ska ha avrättats bara under åren 1941-42. Stalins 1942 utfärdade order nr 227 med lydelsen ”inte ett steg tillbaka” innebar i princip ett tvåfrontskrig för soldaterna i Röda Armén.

Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45 hade en helt fundamental betydelse som sovjetisk identitetsbärare och är i högsta grad en levande symbol i det post-sovjetiska Ryssland. I resten av världen heter det andra världskriget och pågick 1939-1945. I den sovjetiska historieskrivningen förpassades de första två åren, och därmed Molotov-Ribbentroppakten, till ett undangömt hörn i arkiven. Det var inte pakten med Hitler som skulle definiera Sovjetunionen utan besegrandet av densamme. Besegrandet av fascismen och det sovjetiska folkets stora offer under kriget är ett narrativ med oerhörd politisk kraft och reproduceras ständigt i ryska filmer och böcker och i andra kulturella sammanhang. Det är en älskad och i många delar mytisk berättelse som länge definierade sovjetstaten och gav den en ärorik och stolt identitet. I stort sett alla ryssar har någon förälder eller annan nära släkting som dog under kriget och som ser deras offer för en stor sak som en tröst, en stolthet som man inte vill se förminskas. Det är med andra ord inte så märkligt att det är just Stalins roll i kriget som betonas i den Stalin-rehabilitering som Kommunistpartiet driver.

Rehabiliteringen av Stalin är emellertid inte okontroversiell och långt ifrån alla ryssar är positiva till den. Andrej berättar att Kommunistpartiet länge men utan framgång försökt förmå de lokala myndigheterna att bereda offentlig plats åt Stalin-bysten. Därför huserar den nu istället på ett en privat industritomt ägd av en partimedlem. Inte långt ifrån ligger den park där ett monument över offren för politisk repression uppförts. Ett flertal sådana monument har under senare år rests på många platser i Ryssland vilket illustrerar den splittrade synen på framför allt Stalins repressiva styre under Sovjet-tiden.

Egen bild. Stalinbyst som tillsvidare får stå på en industritomt i Archangelsk.



Stalin-kulten

Byster av Stalin finns numera förutom i Arkhangelsk på ett flertal ställen; Lipetsk, Jakutsk, Tjita, Vladimir och Novosibirsk för att nämna några. I Shelanger finns till och med en staty och i Penza finns ett Stalin-center öppnat i december 2015 av det lokala kommunistpartiet. I Dagestan och Nord-Ossetien bär ett flertal namn efter Stalin. Det ryska kommunistpartiet har också i många år försökt förmå myndigheter att återdöpa Volgograd till Stalingrad.

I bräschen för Stalin-kulten står kommunistpartiet och dess lokala avdelningar. Dmitrij Novikov, vice ordförande för Kommunistpartiets centralkommitté, menade i samband med avtäckningen av statyn i Shelanger att inte ens russofober kan förneka att Stalin var en stor statsman och central figur i världshistorien. Det vanligaste är dock att peka på Det Stora Fosterländska Kriget och besegrandet av fascismen, det vill säga ungefär samma resonemang som förs av Andrej Repnevskij i Arkhangelsk. En färsk undersökning visar också att 34 % av ryssarna håller med om att det viktigaste, vad Stalin än gjort i övrigt, som hände under hans ledarskap var att han förde Ryssland till seger i kriget.

Stalins försvarare står som sagt inte oemotsagda. Det finns en livaktig opposition mot rehabiliteringen av Stalin och det är inte utan protester och opposition som minnesmärkena över diktatorn inrättas. Bysten i Lipetsk blev inte bara överöst med kritik utan också rosa färg och kritikstormen fick till och med bysten flyttad. Liksom i Arkhangelsk upplåter inte alltid de lokala myndigheterna mark för monumenten och när det lokala kommunistpartiet i Penza lät föra över en Stalin-byst från sitt högkvarter till en central plats i staden protesterade hundratals Penza-bor högljutt, kallade det för en skymf mot Stalins offer, och påminde om att 26000 invånare i Penza föll offer för Stalins utrensningar enligt säkerhetstjänsten FSB:s arkiv. Sergej Mitrokhin, lokal ledare för liberala partiet Yabloko jämförde med att ställa upp en byst av Hitler eller andra ”kriminella diktatorer”. Yabloko är kanske det parti som är mest kritiskt till Stalin-kulten. Flera NGO:er går också i spetsen för kritiken, som The All-Russian Public Movement for Human Rights och Memorial, som arbetar med dokumentation av sovjetiskt förtryck. Memorial har till och med krävt ett förbud mot Stalin-monument.

En opinionsmätning utförd av Levada Center år 2015 visar att runt hälften av ryssarna idag tycker att Stalin troligen eller helt säkert haft en positiv roll i landets historia och en mätning 2016 visade att ungefär 40 % menar att Stalin står för mer gott än dåligt. Den senare siffran är en ökning från 27 % år 2012. Det är med andra ord tämligen korrekt att säga att landet är helt delat i två hälfter i frågan.

Putin har en till stor del instrumentell hållning och ryska staten för en något dubbelriktad politik där vissa initiativ vänder sig till den ryska befolkningen och andra kanske mer till utländska betraktare och bevakare av rysk politik.



Putin och Stalin

Lev Gudkov vid Levada Center säger till NY Times för ett par år sedan att rehabiliteringen av Stalin började efter att Putin kom till makten 1999 och att Stalins arv blivit ett ”tyst rättfärdigande” av Putins eget allt fastare grepp om makten och att han driver en idé om företräde för kollektiva intressen på bekostnad av individuella.

Det är emellertid kring Det Stora Fosterländska Kriget som idén om Stalins storhet byggs. När landet är hotat och utsatt för västsanktioner och av Nato-expansion förefaller Stalin för många som en trygg landsfader att luta sig emot. Putin har antytt att Stalins hållning under kriget var den enda möjliga och det är också med nostalgiska återblickar mot fornstora dagar kring kriget som det ryska folket är tänkt att samlas. Om nu inte Ryssland längre är en supermakt så hålls åtminstone minnet av denna status levande och kriget är även inför utländska ögon det minst kontroversiella att hänga upp det minnet på.

De statliga initiativen är mer dubbeltydiga. Å ena sidan har det ryska militärhistoriska sällskapet, lett av kulturministern och grundat av Putin 2012, sponsrat en byst av Stalin som avtäcktes i Pskov 2016 vid den gamla försvarslinjen från 1930-talet som brukar benämnas ”Stalin-linjen”. Å andra sidan har inget av de övriga ovan nämnda initiativen till uppförande av Stalin-monument kommit från myndigheter, varken statliga eller lokala. På samma sätt har, å ena sidan, flera av Memorials lokalavdelningar fått stämpel som ”utländska agenter” och the Memorial Historical Center of Political Repression, inrättat i ett före detta Gulagläger i Perm, fick stänga 2015 med motivet att just utländska agenter stod bakom det, för att senare åter öppna under statlig regi men då med fokus på lägrens betydelse för Sovjetunionens seger över nazisterna i kriget. Medan, å andra sidan, Putin gett grönt ljus till ett monument i Moskva över offren för de sovjetiska förföljelserna.

Staten och Putin vill styra både rehabiliteringen av och kritiken mot Stalin. Det skulle kunna tolkas dels som ett sätt att hålla ihop ett enormt land som är kluvet i frågan om Stalins storhet och till viss del ett dubbelspel med symboler av vilka en del riktas internt och andra externt.


Mer yta än innehåll?

- Det finns ingen stor Stalin-kult, säger Anna Solovieva, forskare vid samma universitet i Arkhangelsk som Andrej Repnevskij.

Hon menar att den istället bör tolkas mer som en postmodern företeelse, bestående av mer yta än innehåll. Stalin används förvisso i kommersiellt syfte och försäljning av t-shirts och en rad andra presentartiklar har blivit allt vanligare förekommande.

Anna ser snarare en trend att söka nya perspektiv på historien och försök att korrigera det som Stalins historieskrivare i alla år förmedlat och lämnat i arv och som Chrusjtjovs anti-stalinistiska kampanj inte lyckades ändra på. Hon tror att kommunisterna är oroliga för att Stalins roll som besegrare av fascismen är på väg att försvinna ur det ryska folkets medvetande.

Från liberalt håll har under flera år tvivel rests om Stalins storhet under kriget. Anna berättar om ett radioprogram för ett par år sedan i vilket en av debattdeltagarna hävdade att det var ett misstag att till varje pris hålla Leningrad och att det hade besparat mängder av människoliv att istället tillfälligt ge upp staden åt tyskarna. Detta orsakade stort rabalder och upprörda människor hörde av sig till radiokanalen och tyckte att de som kämpat i Leningrad förminskats till viljelösa offer för Stalins repression. De menade, förklarar Anna, att deras eller deras anhörigas lidande och död under kriget i och med detta fråntagits all mening, eller att de till och med genom sitt uthärdande upprätthållit ett totalitärt system, och inte att besegra en fascistisk ockupant.

Det går dock inte att komma ifrån att Stalin smugits in på den ryska scenen igen efter många år av förvisning till historiens mörkaste källarvalv. Många menar att det också handlar om ett ryskt nationaldrag att upphöja den starke ledaren.


Den starke ledaren – Tsarismen, Stalinismen, Putinismen

Richard Pipes och andra uttolkare av Sovjetunionen och ryska revolutionen har pekat på en rysk kulturell kontinuitet i detta med starka ledare. Det vill säga hur tsarismen också byggde på en stark härskare i toppen; på en stark statlig styrning av samhället; stort statligt utrymme för godtycklig maktutövning; och en avsaknad av institutioner som kunde tjäna som mellanhänder mellan styrande och styrda. Stalin sa själv vid upprepade tillfällen att folket behövde en tsar att dyrka och leva för och sade sig vara övertygad om att ”det ryska folket är tsaristiskt”. Han jämförde sig ofta med Peter den Store och andra stora kejsare, i synnerhet Ivan den Förskräcklige som han såg som en stor förebild och en sorts alter ego. Den ryska förkärleken för en stark ledare och en stark stat brukar ofta framföras som förklaringsmodell även för Putins framgångar i modern tid. Men det finns också de som talar om ett strukturellt arv från Stalin som präglar hela samhället i dagens Ryssland.

Egen bild. "Den store ledaren" var ständigt närvarande i den sovjetiska vardagen under flera decennier. Och han kastar en lång skugga...


Den sedan 2004 avlidne historikern Viktor Danilov var en förkämpe för en sanningsenlig approach till historien och tillhörde de som tidigt förfasade sig över och förundrades av artiklar i rysk press som hyllade krigstidens och återuppbyggnadens Stalin, ”som om varken författarna eller tidningsredaktionerna hade hört talas om den repression som satte in direkt efter 1945”. Framstegen för industrialisering, vetenskap och kultur och de sociala trygghetsskapande åtgärder som Sovjetunionen trots allt stod för framställdes åter som verk av Stalin medan Danilov framhöll att de i själva verket tillkom trots Stalin, inte tack vare.

 I en essä som finns i Lennart Samuelsons antologi ”Bönder och bolsjeviker” (2007) beskriver Danilov tendensen att åter hylla Stalin som dels en ”reaktion mot den destruktiva karaktären i de postsovjetiska reformerna”, och dels som ”uttryck för en autokratisk strävan hos de nuvarande härskande skikten”, det vill säga Putins styre. 

Han hävdade också att sovjetsystemets sammanbrott var ”en direkt konsekvens av stalinismen”. Stalins införande av total kontroll av statsapparaten uppifrån och ned präglade enligt Danilov också den postsovjetiska övergången från kommunism till demokrati och kapitalism. Transformationen genomfördes enligt samma mall uppifrån och ned, ytterligare en ”revolution uppifrån”. Samma personer som satt i toppen av det gamla systemet formulerade och formade nu samhällsutvecklingen i det Ryssland som tog vid efter Sovjetunionens fall. Han menade vidare att Stalins terror gett en post-sovjetisk befolkning med en förlorad förmåga att ”motsätta sig maktens destruktiva aktioner” och utan ”elementär självförståelse” och som därmed fortfarande vänder sig till den store ledaren för vägledning och beskydd. Stalin lade grunden, menar Danilov, för ”hur den härskande klassen skulle formeras, fungera och skyddas”.

Dagens autokratiska Ryssland skulle därmed kunna ses både som ett verk av Putin eller, helt omvänt, skulle Putin kunna ses som en produkt av det stalinistiska systemet och om inte just han suttit vid makten hade det varit någon annan med samma auktoritära sätt att styra.


Svunna storhetstider och en tidstypisk tendens

Slutligen kan det inte heller ha undgått många att det går en strömning av nationalistisk narcissism genom Europa. Det gäller inte minst de forna östeuropeiska stater som plågats av en sorts mindervärdeskomplex sedan Berlinmurens fall. Nu sluter sig EU-länder som Polen och Ungern alltmer inåt och i Ungern återupplivas drömmen om ett Stor-Ungern medan polske premiärministern Morawiecki säger sig vilja hjälpa EU med att återfå ”kristna värderingar” och att hans ”storartade och stolta” nation inte skulle ge efter för ”utpressning” från EU, kanske med det gamla stor-Polen (Polonia maior) i åtanke? Även i Ukraina finns en gnagande fantomkänsla av en avlägsen nationell storhetstid som Kiev-Rus och den ukrainska staten gör vad den kan för att knyta en tidslinje från denna regionala stormakt, över kosackernas hetmanat, över självständighetskämparna under 1900-talet, och fram till dagens självständiga Ukraina.

Samtliga dessa tre nationer ägnar sig nu också åt vittvätt av historien som ska frigöra dem från delaktighet i förintandet av judar under andra världskriget. Genom inrättande av institutioner och lagar som dikterar vad som får sägas och skrivas raderas smärtsamma och mörka minnen och kvar blir bara stordåden. I Ukraina tvättas befrielserörelsen OUN:s ledare Stepan Bandera ren från skuld till judeförföljelserna på liknande sätt som Stalin nu åter sätts på piedestal som den store ledaren, trots att han rimligen borde stå i skuld till folket för sitt blodiga värv och skapandet av en repressiv och auktoritär struktur som snarare hämmar Rysslands ambitioner att bli betraktat som en stor och betydelsefull nation än tvärtom.

Samtidigt känns steget gigantiskt från alla dessa stora förklaringar av Stalin-kultens uppkomst ned till den obetydliga byst av Stalin jag ser på en undanskymd parkeringsplats i ett vinterbitet Arkhangelsk. Kanske övertolkar vi signaler från vår fruktade ärkefiende? Eller befinner sig Stalin bara på en mellanstation på vägen mot en fullkomlig återupprättelse som oantastlig hjälte?

Egen bild. Stalin-kulten till trots får han i Archangelsk nöja sig med att stå vid en parkeringsplats på en industritomt en bit från stadens centrum.


Fakta: 
Josef Stalin = Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili, född 6 december 1878 i Gori i Georgien (hans officiella födelsedag var 21 december 1879), död 5 mars 1953. Tog sig 1899 ett nom de revolution, Koba. Stalin blev han senare, möjligen 1913 då han första gången signerade en artikel under detta namn. Förebilden var troligen Lenin och kanske fanns också hans dåvarande musa Ludmilla Stal med i tanken vid namnvalet. Blev 1922 den förste Generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti och efter Lenins död den som i praktiken, och med järnhand, styrde allt och alla i landet.

söndag 28 oktober 2018

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 7: Åka tåg i Ryssland


I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är sjunde delen av min reseblogg. Del 1 finns här.



Del 2 finns här

Del 3 finns här

Del 4 finns här

Del 5 finns här

Del 6 finns här





Del 7: Åka tåg i Ryssland

Den som följt mitt resebloggande från Ryssland vet att jag tog mig fram med tåg, undantaget första sträckan till St Petersburg.

Kan man verkligen åka tåg i Ryssland? Den frågan har en del ställt.

Svaret är att det går alldeles utmärkt. Det går inte alltid fort men fram kommer man och dessutom oftast på utsatt tid.

Jag for från St Petersburg till Kem med nattåg (se del 1 ovan). Sedan därifrån med nattåg vidare till Murmansk. Därifrån blev det tåg till Moskva vilket tog två nätter. I Moskva byte till ett lite snabbare tåg fram och tillbaka till Nizhnij Novgorod. Från Moskva sedan nattåg till Helsingfors.

Allt löper utan förseningar och servicen ombord är utmärkt. En konduktör håller noga reda på ”sin” vagn. Att biljetter är korrekta, att bäddarna har lakan och örngott, att hett vatten finns för kaffe och te som hon (det är nästan alltid en kvinna) bär ut till kupén i de klassiska glasen med metallhållare. Hålla rent på toaletter och komma med goda råd om vilka varor som är bäst att köpa vid nästa stopp ingår också om man har tur. På varje större station där tåget gör längre stopp trängs försäljare av olika nödvändigheter som öl, läsk, vatten, choklad, smörgåsar eller varför inte nyfångad fisk? Om restaurangvagn saknas ombord behöver det alltså inte vara risk för att gå hungrig.

Egen bild. Rörelse och kommers på varje station. Vår kupékamrat på väg ombord igen efter lite shopping.

Egen bild. Varför inte köpa en rökt fisk?


Karelen/Karjala/ Карелия


Huvuddelen av tågresorna går genom ryska Karelen. Järnväg fanns innan första världskriget fram till Petrozavodsk vid sjön Ladoga. Men behovet av en isfri hamn under kriget gjorde en utbyggnad fram till Murmansk nödvändig. Som jag berättat tidigare blev staden Murmansk den sista att bildas under Tsar-Ryssland. Den gavs också namn efter tsarsläktens namn, Romanov-na-Murmane (Romanov-på-Murman) vid grundandet 4 oktober 1916. För att ett år senare, vid revolutionen, få sitt nuvarande namn.

Delen mellan Petrozavodsk och Murmansk byggdes mellan 1915-17 mitt under brinnande krig och bristen på arbetskraft gjorde att tyska och österrikiska krigsfångar utgjorde en betydande del av arbetsstyrkan. Linjen fick till en början namnet Murmanjärnvägen men gavs 1935 namnet Kirovjärnvägen efter bolsjevikledaren Sergej Kirov som mördats året innan. Linjen elektrifierades först 2005 men trafikeras numera av alldeles utmärkta tåg, Arktika-tåg, som trafikerar Moskva-Murmansk via St Petersburg på 35 timmar. Linjen har funnits sedan 1960-talet men de nuvarande vagnar är helt moderna sedan 2010 och är utrustade med bio-toaletter och i vissa fall med dusch i korridoren.

Förutom att det är ett betydligt miljövänligare alternativ än att flyga så är det behagligt att glida genom landskap och städer i en bekväm tågkupé istället för att köa genom säkerhetskontroller, vänta på flyg som är försenade och knöla ner sig i ett flygplanssäte med minimalt rörelseutrymme. Dessutom träffar man lokalbefolkning i kupéerna som för det mesta delar med sig av både mat och dryck och sina livs historier. I synnerhet om man, som vi, gör hela resan från Murmansk till Moskva som ger två nätter ombord så blir det mycket tid över till konversation. Som tur är har jag en rysktalande sambo med mig. Det är långt ifrån alla som kan engelska.

Egen bild. Sträcka på benen kan man göra både under färd och vid stationsstoppen.


Karelen har en intressant men för oss svenskar skamligt okänd historia. Bebodd av de finsk-ugriska karelarna sedan ”urminnes tider” men kristnades av missionärer från Novgorod (då en del av Kiev-Rusriket). Det blev också en början på en långvarig dragkamp mellan ryska och svenska intressen för området Karelen (finska Karjala, ryska Карелия). Det karelska landskapsvapnet visar också fortfarande två krökta armar varav den ena håller ett rakt svärd och den andra en kroksabel för att symbolisera denna kamp mellan väst och öst.

Hela 1200-talet pågick sammandrabbningar kring Karelen mellan svenska styrkor och Novgorods. Slutligen lyckades marsken Torkel Knutsson (eller Torgils Knutsson) mellan 1293-95 erövra västra Karelen och han ska då ha grundat Viborg. År 1323 delades enligt Nöteborgstraktatet Karelen formellt upp mellan Sverige och Novgorod. Gränserna norrut förblev dock mycket oklara och föremål för framtida tvister. Det ska slutligen ha fastställts vid freden i Teusina den 18 maj 1595 som slutpunkt för Nordiska 25-årskriget. Fördraget ratificerades märkligt nog aldrig eftersom svenske kungen Sigismund hade dragit iväg till Polen och vägrade ha med svenska affärer att göra. Men det verkar ha ansetts ha gällt ändå i praktiken och innebar att Ryssland avstod anspråk på rätten att beskatta samerna ”från Österbotten allt intill Varangerfjord” vilket innebar att en inte alltför skarp gräns ändå erkändes från väster om Ladoga upp till norra ishavet. Den finska skräckfilmen ”Sauna” utspelar sig i dessa gränstrakter och huvudpersonerna i filmen är kartritare och ämbetsmän från Sverige och Ryssland som färdas genom ödemarken för att nödtorftigt fastställa den överenskomna gränsen.

Östkarelen kom alltså att bli ortodoxt under Ryssland medan den svenska delen så småningom blev luthersk med Viborg som provinshuvudstad. Efter en administrativ reform 1634 blev Viborg huvudort i Viborgs och Nyslotts län medan området kring Ladogasjön blev Kexholms län.

Karelens svenska historia tog i stort sett slut i och med Karl XII:s eskapader då större delen av området tillföll Ryssland vid freden i Nystad 1721. När Ryssland senare erövrade hela Finland från Sverige 1809 lät tsar Alexander I sammanföra hela Karelen (var ryska del fått namnet Gamla Finland) med resten av landet, Nya Finland, och skapade därmed Storfurstendömet Finland under tsarens styre.

Efter ryska revolutionen/inbördeskriget i Finland utbröt strider i Karelen då de vita i Finland ville erövra hela Karelen och skapa ett självständigt Stor-Finland. Detta har lämnat spår som jag skrev om en del i ett av mina första inlägg om denna resa. (LÄNKA HÄR) De ryska delarna blev till sist fastställda och fick 1923 autonom ställning inom den ryska sovjetrepubliken under namnet Karelska Autonoma Socialistiska Sovjetrepubliken (Karelska ASSR).

Under vinterkriget 1939-40 tog Sovjetunionen större delen av finska Karelen och med det också sin näst största stad Viborg/Viipuri. Under fortsättningskriget besatte Finland återigen Karelen och ockuperade bland annat Petrozavodsk ända fram till 1944. Efter freden 1945 tillföll det mesta av Karelen återigen Sovjetunionen och blev nu i sitt utvidgade format Karelsk-finska sovjetrepubliken. För att 1956 återigen, som Karelska ASSR, bli en autonom del av den ryska sovjetrepubliken. Nu förstås en del av Ryssland men enligt ett rykte som jag inte tror har bekräftats skulle ryske presidenten Boris Jeltsin i början av 1990-talet ha erbjudit finske presidenten Mauno Koivisto att köpa ryska Karelen men att denne ska ha tyckt att priset varit alltför högt och avböjt.

Egen bild. Viborgs station. Kanske hade det kunnat vara finskt igen om det inte varit för dyrt? Om nu ryktet stämmer om Jeltsins erbjudande att sälja Karelen tillbaka till Finland?



Vi far hur som helst igenom ett landskap med björkar och sjöar och träbebyggelse som till vissa delar säkert har stått genom många av de historiska perioder jag beskrivit här. Petrozavodsk tornar upp sig som en storstad i jämförelse till alla små byar som passerar utanför tågfönstret. Finska ortsnamn dyker ibland upp på tågstationerna och Petrozavodsk (sv/fi Petroskoi) lär ha skyltat på finska på många ställen i staden.

Egen bild. Björkar, granar, tallar, sjöar, trähus... Karelen.

Egen bild. Petrozavodsk från ett tågfönster ser kanske inte så inbjudande ut? 

Egen bild. Graffiti i Petrozavodsk.


Mot Nizjnij Novgorod

Framme i St Petersburg är de dags att krypa till kojs (igen) för att vakna i Moskva för vidare färd mot Nizjnij Novgorod. Det vankas ju VM-match mot Sydkorea. I Moskva byter vi tågstation från Leningradskaja till Kurskaja. Där ser vi för första gången på resan svenskar. Många svenskar. Imorgon är det matchdag.

Egen bild. Strax i Moskva. Magamajev sjunger om "världens bästa stad" i mobilen...


Egen bild. Framme i Moskva. Utanför Leningradskaja. 

Egen bild. Första gången vi ser svenskar på hela veckan i Ryssland. Fler blir det. Nu bär det av mot Nizjnij Novgorod och VM-match.

lördag 13 oktober 2018

Sista varningen – är det någon som lyssnar?


- Det kan tolkas som sista varningen!

Ungefär så sa Erika Bjerström i SvT häromdagen i sin analys av IPCC:s klimatrapport som nyligen släpptes. Det är förmodligen en mycket träffsäker bedömning.

Det kommer att krävas en drastisk omställning och kraftfulla åtgärder för att vända utvecklingen, säger klimatforskarna i rapporten. Och det brådskar. Tio år kanske vi har på oss men inte mycket mer, tror forskarna. Det handlar inte om en isolerad klick forskare med extrem klimatpanik utan om tusentals som har fått lämna bidrag till tankearbetet bakom rapporten. Ett jobb som dessutom politiker har beställt.

Så nu kan vi förstås förvänta oss krafttag? Rapporten slog ju ned som en bomb. Sägs det. Frågan är bara om tryckvågen träffat rätt personer?

Bara någon dag efter att rapporten landat på politikernas bord diskuterade EU mål för att minska bilutsläppen. Sverige krävde 50 % minskning av utsläppen till 2030 medan EU-parlamentet enats kring 40 % och kommissionen föreslagit 30 %. Det blev en kompromiss, 35 %.

Den största orsaken till detta mer blygsamma mål är bilindustrins motstånd. Aggressivt företrädda av starka Tyskland i EU. Som framgår av en artikel i SvD Näringsliv 11/10-18 utreds just nu om tyska bilföretag i hemlighet har kommit överens med varandra att inte (!) installera renare teknik i sina bilar, trots att tekniken finns. Det framkommer också att 35 %-målet kringgärdas av lite finstilt. Som införsel av ”superkrediter” som går ut på att ge en möjlighet för biltillverkarna att kvitta miljövänliga bilar mot de med vanliga förbränningsmotorer och att räkna varje miljöbil flera gånger än en vanlig bil för att på så sätt få ett bättre medeltal i balansen mellan miljöbilar och vanliga samt, inte minst viktigt, i beräkningar av hur mycket utsläpp deras bilflottor kommer att stå för.

Siffror ska friseras för att ge en bättre bild av verkligheten. I ett läge där vi verkligen behöver vara noga med mätetal och beräkningsmetoder. Några års glädjekalkyler kan stjälpa hela balansen i jordklotets klimatsystem.


Det är bara ett av ett otal exempel på hur industrin bromsar och gör motstånd mot regleringar som föreslås för att minska utsläppen av växthusgaser.

Ungefär samtidigt kom IMF med en ny tillväxtprognos. De talar i den i termer av ”draghjälp” för att driva upp siffrorna. Utgångspunkten är som alltid att sträva efter ständig tillväxt på så hög nivå som möjligt. Det är svårt att föreställa sig hur den här synen på tillväxt ska kunna kombineras med drastiska åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser och en total omställning av sättet att utvinna energi och att producera och konsumera.

Borde vi inte snarare sträva mot nedväxt? Eller i vart fall helt göra om kriterierna för att beräkna tillväxt?

Genast kommer invändningarna att utan tillväxt kommer vi inte få resurser att ställa om systemen och göra klimatvänliga investeringar. Det låter ju rimligt och brukar ofta ta död på debattlusten hos många klimatlarmande röster. Det är bara det att det inte stämmer med den verklighet vi lever i sedan andra världskriget. Korrelationen mellan tillväxt och utsläpp av växthusgaser är tämligen odiskutabel.

”Tanken att ekonomisk tillväxt skapar förutsättningar för minskade utsläpp av växthusgaser är fel. Istället finns ett robust samband mellan tillväxt och ökade utsläpp, oavsett om tillväxten sker i rika demokratier eller fattiga auktoritära stater”.

Detta visar en avhandling från 2017 av Ole Martin Laegreid vid Göteborgs Universitet. Han använder nya ekonometriska metoder som utesluter faktorer som tidigare skapat osäkerhet kring liknande forskningsresultat.

Han visar också att regleringar har en ”betydande negativ verkan på utsläpp”. Det vill säga sådant som företagen ofta motsätter sig och som politiker just därför ofta tvekar inför att driva fram eftersom de är alltför måna om just de där tillväxtsiffrorna.

Tidigare forskning har också tydligt visat exempelvis en tillfällig dipp i kurvorna för utsläpp som sammanfaller med den stora ekonomiska kraschen 2008 och det påföljande 2009 års ekonomiska nedgång, med fallande tillväxtsiffror. Särskilt tydligt blir det i USA. Bland andra forskaren Eric D. Larson vid Climate Central (löst knutet till Princeton University) visar på kurvor som han anser…
”[…] strongly suggests that the dominant reason for the drop in CO2 emissions after 2007 was the large drop in GDP” (Eric D. Larson, Climate Central , Oktober-2012)


Men även svenska kurvor visade på samma effekt. Sverige hade en ökning av koldioxidutsläppen på 11 % 2010 jämfört med 2009. Enligt Naturvårdsverket berodde ökningen på att vi hade en lågkonjunktur 2009 vilket därmed fått utsläppen att minska. Skrev en liten kommentar om detta i ett av mina första inlägg (november 2011) på denna blogg ser jag. Då skrev jag också att det borde vara hög tid för genomgripande insatser för att vända utvecklingen. Dessvärre finns det alla skäl att upprepa den uppmaningen.

Det är bland annat besattheten vid evig tillväxt som gett storföretagen en utpressningsroll i förhållande till politiker som, låsta vid tillväxttankarna, inte vågar gå hela vägen med åtgärder som alla vet skulle behövas. Jag har i en mängd inlägg på denna blogg skrivit om detta med början i mars 2012 då det såg ut som att tillväxtfrågan kunde börja lyftas till seriös diskussion. Sedan dess har det snarare gått åt andra hållet känns det som och det där med tillväxten verkar lika självklart av godo som för sex år sedan.

Socialdemokraterna pratar nästan inte om annat än ”jobb och tillväxt”. Liberalerna lyfter fram EU och euron som garanter för tillväxt. Annie Lööf pratar förvisso numera helst om ”grön tillväxt” vilket är en mycket löst definierad syn på tillväxt. Moderaterna däremot skrev i maj i år (DagensIndustri) om att vi ”står inför stora tillväxtproblem” och la fram fem förslag för att öka tillväxten. Hur detta ska kunna gå hand i hand med kampen mot ökade utsläpp av växthusgaser tycker partiledare Kristersson däremot är en ”spännande utmaning” för nästa generation. Mina två barn ber att få hälsa och tacka!


Tillväxtkritiken har funnits i många decennier nu. Det är dags att ta tillvara de tankar som samlats under dessa år. Exempelvis fundera (men tänk snabbt) över sådant som Tim Jackson skrivit om i boken ”Välfärd utan tillväxt” (2009); minska nettoinvesteringar i ekonomin, förändra arbetsmarknadsstrukturen, inför arbetstidsförkortning, öka offentlig sektor, använda skattemedel till ekologiska investeringar, avskaffa avkastningskrav i monetära termer på sådana investeringar utan räkna dem istället i miljöförbättrande termer, osv.


Själv är jag ganska pessimistisk. Dessvärre tror jag att det finns alltför starka krafter som har alltför starka intressen av ”business as usual”. Enligt en FN-rapport är det marknaden som tar död på vår planet och alldeles nyligen avslöjades genom ett läckt dokument att näringslivsorganisationen och lobbygruppen Business Europe (i vilket Svenskt Näringsliv ingår) motarbetar höjda klimatambitioner i EU av rädsla för konkurrensnackdelar i förhållande till andra världsdelar. 

Det största ansvaret för att minska utsläppen kommer ändå att läggas på konsumenterna som förväntas göra de ”rätta” fria valen. Det är bara det att vi inte har tid att invänta effekterna av miljarder konsumenter fria val bland mer eller mindre klimatvänliga produkter. Enligt ett par forskare från KTH kan vi konsumenter förändra våra vanor genom att göra beräkningar med klimatkalkylatorer och räkna fram CO2-ekvivalenter, analysera resultaten och spar resultat för jämförelse över tid och räkna ut vilka åtgärder du ska göra för att minska dina utsläpp, göra upp en långsiktig plan för dem och följa upp över flera års tid.

Det vore nog bra om alla gör något liknande men det ställer oerhörda krav på konsumenter och utgår ifrån att alla har tillräckligt med intellektuellt eller ekonomiskt kapital för att göra sina klimatsmarta val. Eller att inga konsumenter helt enkelt dignar under arbetsbörda och saknar ork eller förmåga att ta till sig dylika kalkyler och arbeta fram alla dessa planer. Eller att de inte helt enkelt dukar under av bördan att bära ansvaret för att rädda planeten? När det är politikers beslut och storföretagens vilja som har störst ansvar för hur det ser ut och störst möjlighet att åstadkomma förändring.

Vore det inte betydligt mer effektivt och verkningsfullt att helt enkelt eliminera de dåliga produkterna och produktionssätten? Eller måste vi alltid ha ett val. Till vilket pris som helst?




söndag 30 september 2018

Trumps USA som garanti för säkerhet och fred


Försvarsminister (än så länge) Peter Hultqvist gick i SvD den 24/9 ut med en debattartikel där han försvarade det svenska deltagandet i Nato:s stora militärövning Trident Juncture. Han säger i den att övning med Nato skapar säkerhet. Deltagandet sker inom ramen för vårt partnerskap med Nato säger han och att det i förlängningen bidrar till ”stabiliteten i vår del av Europa”. Han fortsätter med att påpeka att övningar som denna ”ska ses i ljuset av det försämrade säkerhetspolitiska läget” och specificerar med att anföra den ryska annekteringen av Krim och den pågående konflikten i Ukraina. En logik som haltar betänkligt med tanke på att det med all sannolikhet var hotet om att förlora sin marinbas på Krim och att den istället skulle bli en Nato-bas alldeles inpå knuten till ryska gränsen som fick Ryssland att agera. Dessutom slänger han in ”den ryska aggressionen mot Georgien 2008” i sammanhanget. Vilket är märkligt med tanke på att EU i sin rapport (Tagliavini-rapporten) om det korta kriget i Sydossetien fastställt Georgien som angripande part i konflikten. Men det är förstås vanligt att kasta in Georgien i samma andetag som Ukraina för att få Krim-annekteringen att se ut som en del av en trend snarare än ett undantag.

Med den här logiken närmar vi oss också USA, som i praktiken också styr Nato. Dessutom sedan 1999 enligt den s.k. Clinton-doktrinen som enligt många uttolkare kan ses som en amerikansk strategi för att omvandla Nato från ren försvarsallians till den USA-styrd politisk aktör.

Det är i ljuset av detta som man måste bedöma försvarsminister Hultqvists resa till Pentagon i våras då han, tillsammans med sin finske kollega Jussi Niinistö, skrev under en avsiktsförklaring om ett fördjupat försvarssamarbete länderna emellan. Detta gjorde han samma dag som USA drog sig ur Iran-avtalet. En amerikansk åtgärd som är ett led i en aggressiv trend som i betydligt högre grad berör världens samtliga länder än de ryska aggressionerna. Det är gåtfullt hur samarbetet med USA ska bidra till stabiliteten och säkerheten i Norden, Europa eller någon annan del av världen med tanke på hur det amerikanska beteendet sett ut under efterkrigstiden och att aggressiviteten under senare tid har eskalerat. Möjligen har landet fått en mer frispråkig och burdus talesman?
Alldeles oavsett vilket, vad sägs om detta axplock som garanti för fred, säkerhet och stabilitet?:

2015-

En koalition bestående av Saudi-Arabien, Förenade Arabemiraten och USA invaderar Jemen för att bekämpa rebeller (Huthi-rebellerna) som gjort uppror mot presidenten Abdu Rabbu Mansour Hadi och hans regering. En konflikt i huvudsak mellan shiamuslimer och sunnimuslimer.

I en FN-rapport från augusti 2018 anklagas koalitionen för krigsförbrytelser innefattande dödandet av tusentals civila i flygattacker, tortyr och rekrytering av barnsoldater. Kriget har också lett till stor nöd bland landets civila. Även Huthi-rebellerna som koalitionen bekämpar sägs ha del i krigsförbrytelserna men det förminskar inte det faktum att USA står sida vid sida med krigsförbrytare och underblåser en konflikthärd som leder till nöd och instabilitet i området.

USA:s aggression mot Jemen går mycket längre tillbaka i tiden. De senaste 16 åren har amerikanska drönare angripit mål i Jemen i syfte att döda terrorister. De har säkerligen fått träff på ett antal men det är också väl dokumenterat hur oskyldiga civila som kommit i vägen för missilerna. Hundratals människor har på detta sätt mist livet vilket inte kan betecknas som annat än massmord utfört av USA. Hade det drabbat ett europeiskt land hade det orsakat ett ramaskri. I Jemen kan det fortgå utan större rubriker. USA har offentligt bett om ursäkt för misstagen och sedan riktat in sig på nästa mål, som Steven A. Cook skriver i en färsk artikel i Foreign Policy med titeln ”America Is Not an Innocent Bystander inYemen”. Alldeles nyligen gav USA:s utrikesminister Mike Pompeo klartecken för fortsatt vapentillförsel och underhåll till stöd för Saudi-Arabien. Som därmed kan fortsätta med sina skoningslösa flyganfall som hittills bidragit starkt till att döda eller såra 15000 civila och driva tre miljoner människor på flykt i det egna landet och runt tvåhundra tusen i grannländer.

Juni-17:
Den 4 november 2016 trädde det globala klimatavtalet från Paris i kraft. Ett avtal med mål att minska utsläppen av växthusgaser, samt att stödja de som drabbas av klimatförändringarnas effekter.

Den första juni 2017 tillkännager USA att de lämnar avtalet. Landet blir därmed det första att lämna klimatavtalet, av de 195 länder som skrivit på det. Det kan inte, enligt min mening, betraktas som annat än en krigsförklaring mot mänskligheten. En bred forskarkår står numera bakom uppfattningen att klimatfrågan är av avgörande betydelse för planetens grundläggande funktion som plats för mänskligt liv och att en temperaturhöjning riskerar att rubba hela mänsklighetens existens eller i vart fall existensvillkor.

I FN-talet nyligen säger president Trump att USA istället gärna exporterar sitt ”överflöd av olja, grönt kol (min anm/!!??) och naturgas till våra allierade”. Tackar, tackar, ännu ett bidrag till säkerhet och stabilitet i världen.

Juli-17: FN:s konvention om kärnvapenförbud. Trots att förbudet givetvis skulle gälla alla länder vill inte USA släppa sina kärnvapenspetsar. Ställningen som dominerande militärmakt bygger bland annat på kärnvapenstyrka. USA ställer sig inte bakom konventionen och uppmanar aggressivt andra länder att inte skriva under.

Aug/Sep-17: USA skickar ett hotfullt brev till svenska regeringen med varning för att skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud. Det skulle försvåra amerikanskt försvarssamarbete med Sverige sägs det i brevet men där antyds också att andra områden skulle påverkas av ett sådant beslut. Dagarna efter kommer det också fram att liknande brev skickats till flera andra bland de 122 länder som aviserat intresse för att skriva under konventionen om kärnvapenförbud. Brev med samma förtäckta hot eller i vart fall påtryckning. Bland annat att en underskrift av konventionen skulle ha ”allvarlig påverkan på samarbete inom många områden, inklusive säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”.
Den hotfulla tonen mot de 122 länder som aviserat intresse för att underteckna visar prov på USA:s tolkning av begreppet ”suveränitet” som i amerikansk tappning betyder ”America First”.

December-17: USA hoppar av FN:s migrationsöverenskommelse, Global Compact on Migration. En deklaration som togs enhälligt av FN:s samtliga 193 länder. USA står tämligen ensamt utanför och därmed garanterar därmed inte migranters rättigheter. ”Vi bestämmer själva hur vi bäst kontrollerar landets gränser och vem som får komma hit”, sa USA:s FN-ambassadör Nikki Haley. USA är förvisso inte helt ensamma om denna ståndpunkt numera men som garant för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte.

December-17: USA erkänner den 6 december 2017 Jerusalem som Israels huvudstad. Det står naturligtvis USA fritt men som garanti för fred och stabilitet i Mellanöstern övertygar det inte. De flesta internationella bedömare menar att det fördjupar sprickan mellan judar och palestinier och riskerar att leda till ökad spänning i området och ett hinder för vidare fredssamtal.

Maj-18: USA överger Iran-avtalet och hotar de länder som framhärdar med att följa det med sanktioner. USA har inte bara militära muskler utan också ekonomiska i en värld byggd på US-dollar. De ger blanka f-n i FN och säger istället (Trump-citat) att ”den som gör affärer med Iran kommer INTE att göra affärer med USA”. Det vill säga inte på amerikanska marknader, inte med amerikanska banker eller i amerikanska dollar. Svårt för att inte säga omöjligt för större företag på världsmarknaden. EU har nu börjat skissa på ett eget system för internationella penningtransaktioner som ersättning för SWIFT-systemet som kontrolleras av USA och länge utnyttjats för att utpressa politiska fiender till eftergifter och som nu också ser ut att användas mot USA:s s.k. allierade i EU.

I FN-talet nyligen sa Trump att Iran ”sprider kaos, död och förstörelse”. Sagt av en president som företräder ett land som sedan andra världskriget har deltagit aktivt i krig i 37 nationer som orsakat åtminstone 20-30 miljoner människors död. Det vill säga ungefär 1000 människor per dag under perioden fram till idag.

Juni-18: USA hoppar av ett gemensamt G7-uttalande taget under G7-ländernas möte i Kanada. I slutdokumentet står det att G7-länderna erkänner fri och rättvis handel som en nyckel till tillväxt och jobb, och att man kommer att fortsätta att bekämpa protektionism, att handelsavtal ska vara öppna, transparenta, inkluderande och i enlighet med WTO:s regler. Bakom står alltså endast sex av länderna i G7. USA ställde sig utanför med kommentarer som ”kniv i ryggen” och att ”det finns en plats i helvetet för ledare som med dolda avsikter ger sig in i diplomati med president Donald Trump”. Visst kan man ha synpunkter på WTO men för USA som garant för fred, säkerhet och stabilitet i världen övertygar det inte.

September-18: Trump håller tal i FN och säger då öppet till hela världen att han/USA är emot ”globalism” och för ”patriotism”. Avseende då amerikansk patriotism eftersom hans huvudmotto är ”America First”. Han uppmanar i talet andra länder att göra samma sak som USA, dvs ge tusan i internationella avtal och istället i första hand hävda sin suveränitet. Varje land ska sköta sig själv är huvudspåret i hans resonemang. Han basunerade också ut att USA nu ställer sig helt utanför internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC, och att USA kommer att agera som om domstolen inte fanns. Den saknar numera all auktoritet i amerikanska ögon. USA har tidigare skrivit under Detta alltså om den domstol som dömer i krigsbrottsmål, det vill säga mot länder och enskilda som begått krigsbrott. USA har förvisso aldrig underkastat sig domstolen men Trumps signal är tydlig; vi kommer att göra precis vad vi vill och anser vara bäst för USA alldeles oavsett om det innebär handlingar som betraktas som krigsbrott. Ironiskt nog sällar de sig genom sitt avståndstagande till ICC till länder som Iran, Syrien och Nordkorea.


Trumps tal i FN nyligen var en mycket rättfram programförklaring; suveräniteten för USA är USA:s enda intresse. Det globala samarbetet är total underordnat, eller i många fall oviktigt eller helt oönskat. Han uppmanade i talet andra nationer att följa sina egna intressen på samma sätt och bad dem i gengäld att låta USA sköta sitt. Han sa också följande:

”The United States will not tell you how to live or work or worship.”

Det kan ju låta oskyldigt som isolerat citat men Trump motsäger sin egen och USA:s doktrin genast när han i nästa andetag under talet kommer med följande uppmaning till de övriga FN-länderna:

”to join us in calling for the restoration of democracy in Venezuela”

Och vidare:

“to support Iran’s people as they struggle to reclaim their religious and righteous destiny.”

Därmed faller han in i linjen som gällt sedan andra världskriget och som på senare tid inneburit amerikansk aggression mot Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen.

Värnandet om suveräniteten gäller med andra ord endast USA och innefattar att alla andra länder underkastar sig USA:s vilja och intressen.

Som garant för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte.

Jag håller med om att Sverige som alliansfri nation ska göra allt för att värna gränserna och ha en beredskap för det värsta, inklusive ett ryskt angrepp. Men att samtidigt närma sig USA och dras in i dess omloppsbana runt världen är en politik som trotsar allt vett och sans. Dessvärre måste det starkt ifrågasättas om Sverige längre kan kallas alliansfritt? Tillhör vi inte numera USA:s ”allierade” som förutom ”olja, grönt kol och naturgas” också får det tvivelaktiga nöjet att bli mottagare av amerikansk ”suveränitet” a la Trump?

Som garanti för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte!! 





lördag 29 september 2018

Till vem hör Babij Jar?


Babij Jar – en konfrontation med ett mörkt förflutet och en chans att ta itu med den?





Den 29 september hedras minnet av alla de som mördades vid Babij Jar, en ravin i Kiev där över 30000 judar sköts och begravdes i en enorm massgrav den 29-30 september 1941.

Tal kommer att hållas. Ett av dem troligen av president Porosjenko. År 2016 vid 75-årsminnet av massakern framhöll han att tragedin tillhör ”flera stora böcker samtidigt; Ukrainas historia, Andra Världskrigets historia och historien om den Judiska Nationen”. Han sa också att Babij Jar är en ”gemensam grav” för oskyldiga civila tillhörande olika nationaliteter.

En del talare kommer att framhäva den judiska tragedin särskilt. Tre fjärdedelar av de som mördades vid Babij Jar under ockupationsåren var judar och 97 % av alla judar på nuvarande ukrainskt territorium dog under kriget. Det vara bara det judiska folket som nazityskarna försökte utrota även om de inte var ensamma om att falla offer för deras kulor.

Detta ligger i botten när framtiden för Babij Jar som minnesplats nu debatteras i Ukraina. En diskussion som blivit en infekterad kamp mellan de som anser att platsen i första hand är en symbol för Förintelsen och de som menar att de ukrainska nationalister som också blev offer för Nazityskland ska hedras jämbördigt med de judiska. Trots att många av dem tillhörde bödlarnas led just dessa septemberdagar 1941.


På samma sätt som Auschwitz symboliserar de central- och västeuropeiska judarnas öde så är Babij Jar den största symbolen för Förintelsen i Östeuropa.
Idag är området en stor park där människor promenerar, joggar och rastar sina hundar. Eftersom också ryssar, ukrainare, romer och andra folkgrupper finns bland de ihjälskjutna innehåller parken många olika minnesmonument. Det är också i huvudsak detta som det för närvarande råder en infekterad strid om i Ukraina. Är Babij Jar främst en plats som symboliserar Förintelsen så som den såg ut i Ukraina, där fler mördades genom att skjutas och begravas i massgravar än i de stora förintelselägren, eller är det en plats för alla offer för nazismen? Det sistnämnda var den officiella sovjetiska hållningen och ironiskt nog har den nu övertagits av de ukrainska nationalister som annars är starkt kritiska mot allt som har med den forna Sovjetmakten att göra.

Egen bild. Menorah-monumentet vid Babij Jar, till minne av alla de judiska offren som mördats och begravts vid platsen



Avrättningsplats och massgrav

Det var naturligtvis de nazityska ockupanterna som utfärdade ordern att mörda Kievs alla judar. Massmord hade redan innan dess utförts på flera platser i Ukraina och den 29-30 september var det Kievs tur. De nazityska ockupanterna beordrade att alla Kievs judar skulle samlas på en bestämd plats den 29 september 1941 under förevändning att de skulle förflyttas från staden. Istället föstes de samman i led, fick överlämna sina kläder och tillhörigheter på angivna platser, och fördes slutligen nakna i grupper om ca tio till avrättningsplatsen där de sköts ned med maskingevär. Grupperna om tio tvingades lägga sig ned på mage ovanpå liken av den tidigare gruppen och sköts därefter ihjäl. Allt för att lämna bättre plats i gropen för nya offer. Första dagen ska runt 22000 ha mördats. Vid mörkrets inbrott tog mördarna paus för natten och de judar som ännu inte mördats fick tillbringa densamma i ett närbeläget garage för att nästa dag bli nya offer att läggas sida vid sida med de övriga. Det finns ingen riktigt säker siffra över hur många som mördades vid Babij Jar. Den enda dokumenterade siffran är 33 771 judar från tyskarnas egna protokoll, men det avser endast aktionen som utspelades 29-30 september. Dagens uppskattningar ligger någonstans runt 100 000 döda, varav majoriteten var judar.

Vad som är mindre känt är att det var den ukrainska nationaliströrelsen OUN-M som ansvarade för det civila styret i Kiev under dessa septemberdagar och som såg till att flygbladen som uppmanade judar att bege sig till samlingsplatsen sattes upp över hela staden. Många judiska vittnen till massakern berättar också om ukrainsk milis och polis som deltog åtminstone i vaktstyrkan vid avrättningsplatsen. De bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag.

Även OUN-medlemmar mördades dock så småningom av nazisterna när det blev tydligt att åsikterna om Ukrainas framtid gick isär. Tyskarna var inte det minsta intresserade av ett självständigt Ukraina. Europas kornbod skulle istället bli en ”Edens Lustgård” exklusivt för tyskar och utgöra det ”Lebensraum” som Hitler så ofta talat om. En av dessa OUN-medlemmar var Olena Teliha, entusiastisk beundrare av Hitler och Mussolini, som sedan ett par år tillbaka står staty i utkanten av Babij Jar-parken, rest på initiativ av det statliga ukrainska institutet för nationellt minne (INP). Hon var under hösten 1941 både skribent och redaktör för den nationalistiska och starkt antisemitiska tidningen Ukrainske Slovo som bland annat, strax efter massmordet 29-30 september-41, beklagande konstaterade att det fortfarande fanns judar vid liv i staden och uppmanade Kiev-borna att ange judar till nazityskarna.

Iryna, representant för ”National Historical Memorial Preserve Babyn Yar” och vår guide när jag och i sällskap med ett par till besöker platsen för att skaffa material för ett filmprojekt, förstår inte frågan om det kan uppfattas som en provokation att det står monument över OUN-medlemmar i Babi Jar. OUN hade inget med Förintelsen att göra och påståenden om samarbete med nazister är helt och hållet rysk propaganda, menar hon. OUN bekämpade aldrig judarna och hade aldrig något antijudiskt program utan ”kämpade bara mot sovjetmakten, mot politruker och kommissarier och om dessa var judar så mördades de som alla andra, men inte som jude, utan som kommunist”, betonar Iryna.”. Något som emotsägs av OUN:s egna dokument från före kriget men som senare reviderades 1943 då tyskarna började se ut som den förlorande parten i kriget.

Irynas uppfattning om historien stämmer helt överens med den som nu lanseras av INP under ledning av den stridbare nationalisten Volodomyr Viatrovytj. Ett institut och en man som har vittvätt av historien om de ukrainska nationalisternas under andra världskriget som högsta prioritet, för att parafrasera Jared McBride i den israeliska dagstidningen Haaretz.

Egen bild. Statyn över Olena Teliha, poet och OUN-medlem som sägs ha mördats vid Babij Jar. Men verksam för en publikation som uppmanade Kiev-bor att ange judar för nazityskarna.




Vems minne? Eller glömska?

Iryna menar dessutom att Babi Jar inte alls enbart är en minnesplats för Förintelsen, utan en minnesplats för alla människor som mördades här. Ett synsätt som alltså liknar det sovjetiska förhållningssättet till Förintelsen och som förklarar varför det dröjde ända till 1976 innan det överhuvudtaget restes ett minnesmonument vid Babi Jar och att plaketten vid monumentet inte innehåller ett ord om judar utan bara att det är ett monument över sovjetmedborgare som föll offer för nazisterna. Det sovjetiska narrativet om Stora Patriotiska Kriget erkände inte judarnas specifika öde. Judar blev i de sovjetiska berättelserna kort och gott ”sovjetmedborgare”. På samma sätt förs nu i Ukraina en kamp om Babij Jar och dess betydelse. Nu gäller det istället att förminska det judiska ödet eftersom det samtidigt skulle blottlägga den ukrainska nationaliströrelsens kollaboration med tyskarna och delaktighet i mördandet av judar.
Enligt Viatrovytjs syn på saken finns en ”diskrepans” mellan ”judarnas exklusiva syn på Babij Jar som en symbol för Förintelsen” och övriga världens syn. Från detta uttalande fick han senare backa en bit då det utlöste ett ramaskri från judiska röster nationellt och internationellt. Bland annat uttalade sig Robert Singer, CEO för World Jewish Congress, som ansåg att alla försök att ”generalisera” eller ”kontextualisera” judarnas lidande och död skulle vara en ”oacceptabel förvridning av sanningen”.

Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, ser Viatrovytjs uttalande och INP:s arbete som symptomatiskt för dagens ukrainska samhälle. De senare årens vittvätt av de ukrainska nationalisternas agerande under kriget, falska historier om judar som skulle slagits för OUN:s militära gren UPA, och initiativet bakom lagen som förbjuder kritik av UPA, hänger ihop med försöken att göra Babij Jar till ”vilken grop som helst” i vilken mördade människor i allmänhet kastades ned i, menar han.

Den ukrainska staten lägger verkligen ned mycket arbete på att åstadkomma en bild av Ukraina som framstår som mer aptitlig i EU till vilket landet strävar efter att så snart som möjligt bli medlemmar av. Men det präglas snarare av slutenhet och oärlighet kring de mörkare delarna av landets befrielsekamp. Narrativet om andra världskriget och förhållandet då mellan de ukrainska självständighetskämparna och de judiska ukrainarna får inte innehålla något som smutsar ned Ukrainas namn. Det måste istället framstå som om dessa självständighetskämpar slogs sida vid sida med judarna och att det ukrainska folket gjorde allt för att rädda dessa från att mördas av nazityskarna.

En av statens planer för Babij Jar som lagts på Viatrovytjs ansvar är att anlägga två gångvägar genom parken som ska knytas samman vid det judiska Menorah-monumentet. Den ena vägen tillägnad de judiska offren och den andra till ukrainare som hjälpt och räddat judar från att mördas, s.k. ”righteous”. Israeliska Yad Vashem har erkänt ca 100 personer som värdiga att tas upp i denna ”Alley of the Righteous Among the Nations”. Den dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk lär då ha uppmanat Viatrovytj att bättra på siffran genom att skapa egna kriterier för vilka som ska anses ”Righteous”. Tanken är förstås att knyta ihop de två folken till ett enande. Många vill att det förflutna ska glömmas, om än av olika skäl. Även andra företrädare för den ukrainska judiska gemenskapen än Eduard Dolinsky.

Framför allt Josef Zissels som leder Vaad (Association of Jewish organizations and communities of Ukraine). Han säger sig ta avstånd från det ukrainska hyllandet av OUN och UPA, resandet av statyer över dess ledare, och att gator döps efter deras namn. Men de flesta ukrainare tycks gilla detta och minoriteter i landet bör, menar Zissels, inte lägga sig i det ukrainska folkets val av hjältar. En högljudd kritik gynnar bara den ryska propagandan, resonerar han.
Dessa olika synsätt står nu emot varandra i kampen om vad som ska göras med parken och minnesmärket Babij Jar. Parallellt ligger alltså den ukrainska konflikten med Ryssland.


75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser

Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar. Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på den västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått genomslag i landet. Tilldragelsen blev en katalysator för olika initiativ. Exempelvis Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF), en internationellt styrd stiftelse med planer på ett Holocaust-museum vid Babij Jar. Men det blev också en katalysator för kontroverser och blottade den känsliga striden om historieskrivningen.

En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske presidenten Reuven Rivlin, som i samband med besöket var ofin/modig nog att i det ukrainska parlamentet påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij Jar-massakern och under kriget och uppmanade ukrainare att ”erkänna antisemitismen som den är och som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”. Rivlin pekade också fingret mot UPA, OUN:s militära gren, som han ansåg ”utmärkte sig särskilt” genom att trakassera och mörda judar eller rapportera dem till nazityskar. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög som låg.

”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bogdan Tjervak, ordförande för OUN men också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska televisionen. Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”. Enligt Dolinsky utlöste Rivlins tal också en våg av antisemitiska kommentarer på ukrainska internetsajter. ”Det är den här verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, säger han till oss vid en intervju publicerad i SvD 25/1-18, och beklagar att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.

Egen bild. Den ukrainska flaggan vajar numera ofta tillsammans med den röd-svarta OUN/UPA-flaggan, som hämtat färgerna inspirerat av Blut und Boden-ideologins tankar om blod och jord. Det ukrainska institutet för nationellt minne driver en kampanj för att rentvätta OUN och UPA och förnekar deras kollaboration med nazityskarna.



Kontroversen kring stiftelsen BYHMCF

Ett av initiativen som växte ur hedrandet av 75-årsminnet var alltså att anlägga ett minnescenter. President Porosjenko och Kiev:s borgmästare Vitalij Klitschko godkände projektet som nu drivs av stiftelsen Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF). Det är en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av; dokumentera; och utbilda om massakern i september 1941”. Målet är satt att öppna det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar.

Till direktör utsågs polacken Marek Siwiec, som numera hoppat av, och ytterligare en polack ingick i styrelsen. Men det som rört upp de starkaste känslorna hos många ukrainare har varit att de tre huvudsakliga finansiärerna och initiativtagarna är de tre stenrika ryska oligarkerna German Khan, Mikhail Fridman och Pavel Fuks. Samtliga är födda i Ukraina men verksamma i Ryssland. Alla tre är också av judisk börd och har ett flertal familjemedlemmar i tidigare generationer bland offren för Förintelsen i Ukraina.

Debatten har varit het om denna stiftelse som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivits som ”två polacker och tre ryska oligarker”. Något som väcker känslor från svunna tider då Polen och Ryssland slogs om kontrollen över det som nu är Ukraina. Projektet sågs framför allt av många ukrainare som ett ryskt angrepp på Ukraina. Syftet skulle vara att framhäva antisemitismen i Ukraina och att dra in landet i ”Russkij Miir”, den ”ryska världen”. Projektet syftar enbart till att skada Ukrainas rykte, skriver Josef Zissels i en färsk artikel på euromaidanpress.com. German Khan själv har bedyrat att hans enda drivkraft är att visa den historiska sanningen om händelserna vid Babij Jar och en ambition att frikoppla projektet från politiska intressen.

Att företrädare för en mängd utländska institutioner och bland andra israeliske presidenten har visat sitt stöd för projektet ses av kritikerna snarast som en del av problemet. Det utländska inflytandet är en av stötestenarna. Uppfattningen att projektet är styrt från Kreml har bitit sig fast trots att det också stöds av kända ukrainare som den tidigare sovjetiske dissidenten Natan Sharansky, chefsrabbin Yaakov Dov Bleich och rocksångaren och Euromajdan-aktivisten Svjatoslav Vakartjuk. Enligt Josef Zissels är dessa bara ute efter egna ekonomiska möjligheter. Det finns å andra sidan de som menar att projektets kritiker bara surar för att de lämnats utanför projektet.

Kritikernas främsta måltavla är emellertid projektets narrativ som BYHMCF:s vetenskapliga råd presenterade i en offentlig hearing i Kiev i början av 2018. Ett narrativ med ambition att lyfta fram det lokala deltagandet i massmorden vid Babij Jar och på andra ställen i Ukraina istället för att lägga allt ansvar på Nazityskland. Ett perspektiv som också speglar den samtida forskningen om Förintelsen.

Viatrovytj opponerade sig mot den centrala placeringen av Ukraina och ukrainare i narrativet och ogillade användandet av ordet ”kollaboration”.

Vitalij Nakhmanovytj, historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar Massacre, kallade narrativet rentav för ”pro-Kreml” och ”anti-ukrainskt” och menade att det kunde vara skadligt för landets nationella säkerhetsintressen. I en artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ifrågasätter han stiftelsens ambition att ha Förintelsen som fokus. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärnan i en akademisk arbetsgrupp som kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust och berättelserna om Babi Yar”.

Josef Zissels har gått ett steg längre och jämställt det sovjetiska ansvaret för Förintelsen med det nazityska. En uppfattning som även Nakhmanovytj utvecklat i en artikel där han hävdar att bolsjevismen och den sovjetiska terrorn före kriget var orsak till nazismens växande popularitet i Ukraina. Det ukrainska folket är sålunda offer för både nazism och stalinism och friskrivna allt ansvar för de anti-judiska aktionerna under kriget. Ukrainare får inte beskrivas annat än som offer eller hjältar enligt detta perspektiv.

Nakhmanovytj och Zissels driver istället ett eget projekt för utvecklingen av Babij Jar tillsammans med kanadensiska Ukrainian Jewish Encounter group (UJE). Det har fått arbetsnamnet Babyn Yar – Dorogozhichi Necropolis och ska utmynna i en väldig minnespark som inkluderar Babij Jar och alla angränsande begravningsplatser. För två år sedan utlystes en arkitekttävling som till slut stod utan vinnare men, enligt Zissels, ”en del bra förslag på andra till sjunde plats”. Varken staten, staden Kiev eller president Porosjenko har visat något intresse för planen. Möjligen tycker de att det räcker med deras eget projekt och konkurrensen från stiftelsen?

Egen bild. Med orangefärgade stavar markeras den tomt som är tänkt att användas för bygge av ett stort Minnescenter över Babij Jar. Om det går som stiftelsen BYHMCF planerat.



Statens roll och obeslutsamhet

Babij Jar-området blev en form av reservat enligt direktiv från dåvarande president Jusjtjenko 23/9 2005 kompletterat 1 mars 2007 då gränserna fastställdes för området och monumenten på området tillskrevs statligt ägarskap. Den 24 februari 2010 gavs ”reservatet” nationell status liksom det institut som ska ha ansvar för dess utveckling. Under åren därefter har hur som helst en mängd dekret utfärdats av presidenter och premiärministrar men utan att leda till särskilt många konkreta åtgärder.

Planen är att uppföra ett Museum på central plats i Babij Jar och frågan ligger nu hos kulturministeriet som ska ha fått 27 miljoner Hrivna att spendera på projekteringen. Pengar som ännu inte använts. Projektet rör sig mycket långsamt framåt. Byråkrati och oklarheter om ägarskap av olika detaljfrågor hämmar planeringen. Som exempel har konceptet för projektet, som tagits fram av en grupp historiker, skickats vidare för översättning till engelska och för kritisk granskning av utländska forskare men ingen tycks riktigt veta vilka som ska skriva kontrakt med vem och kulturministeriets intresse för att driva på har varit obefintligt vilket har gjort att arbetet stannat av i mer än tre månader, skriver Josef Zissels i en färsk artikel.

Ett annat problem är själva den organisationskommitté som utsågs genom ett dekret från president Porosjenko 20/10-2017 och är tänkt att arbeta med utvecklingen av ”reservatet” Babij Jar. I kommittén sitter ett antal företrädare för den judiska gemenskapen men också INP:s Viatrovytj och den nuvarande ledaren för nationaliströrelsen OUN, Bohdan Tjervak, som därmed har erbjudits ett stort inflytande över planerna. Men som också ställer till problem för kommitténs förutsättningar att komma framåt i arbetet då dessa två har främst på agendan att vittvätta OUN och UPA från all skuld till morden på judar och som i alla sammanhang istället glorifierar deras insats under kriget. Tjervak har vid ett tillfälle till och med krävt att alla som opponerar sig mot den uppfattningen bör arresteras. Enligt uppgift har kommittén ännu inte lyckats genomföra ett enda möte där alla närvarat.

Trots de statliga planerna för Babij Jar skrev kulturministeriet och utbildningsministeriet, tillsammans med Kievs stadsadministration och reservatet Babij Jars administration, i mars 2018 ett samarbetsavtal med BYHMC kring planerna för platsen.

Samtidigt fick motståndarna till BYHMCF stöd av såväl kulturministeriet som INP till en dokumentärfilm; skolmaterial; och en virtuell utställning om Babij Jar (“Babyn Yar: Memory against History’s Background”) som förpassade den judiska tragedin till periferin och istället fokuserade på mångfalden av grupper som föll offer för nazisternas kulor vid platsen. Den virtuella utställningen tillkom på initiativ av ovan nämnde Nakhmanovytj, en av de hårdaste kritikerna av BYHMCF och dess projekt.

Det är inte alldeles lätt att förstå sig på vad den ukrainska staten riktigt vill men sannolikt blottar den ambivalenta hållningen och det dubbeltydiga agerandet en splittring i frågan. Vilket inte främjar utvecklingen av Babij Jar som minnesplats. Just parallella projekt har i det förflutna bidragit till distraktion och destruktivt konkurrenstänkande och en del av förklaringen varför inte mycket har hänt trots stora planer vid flera tillfällen efter den ukrainska självständigheten 1991.


Babij Jar – en konfrontation med och en chans att ta itu med ett mörkt förflutet

Det stora evenemanget kring 75-årsminnet gav upphov till en debatt kring händelserna vid Babij Jar. En debatt som lär fortlöpa och som kan vara nyttig för Ukraina som nation och en början för många att  se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under 2vk. Vid ett symposium som då hölls uppmanade historikern Timothy Snyder ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare: ”Ingen nation kan ha ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av sitt eget förflutna”. 

President Porosjenkos tal vid minnesceremonin 2016 visade också en liten öppning i synen på den ukrainska skuldfrågan då han påpekade att det finns ukrainare i det förflutna att vara stolta över men också att skämmas över och att det inte kan ”suddas bort ur det nationella minnet”, men att kollaboratörer inte representerar sitt folk.

Samtidigt arbetar det statliga INP och dess chef Viatrovytj flitigt för att göra just detta, sudda bort ett skamligt förflutet. När president Porosjenko uttalar sitt stöd för projektet BYHMCF inför utländska åhörare så driver Viatrovytj med sitt INP ett motstånd mot det på hemmaplan. Babij Jar har potential att utgöra en utgångspunkt för försoning och läkning av gamla sår men också att riva upp relationen mellan den ukrainska majoritetsbefolkningen och den judiska minoriteten men också internt inom den judiska gemenskapen.

Att anlägga ett värdigt museum eller minnescenter vid platsen som på ett öppet och ärligt sätt skildrar vad som händer där och på andra ställen i Ukraina under andra världskriget skulle kunna sätta Ukraina på kartan som en mogen demokrati värdigt sitt eftertraktade medlemskap i EU. Kommer de att ta chansen eller glider den ur händerna och hamnar i ryska händer, eller i hemmablinda nationalisters?

Egen bild. Vilken väg tar utvecklingen av Babij Jar? Det handlar också om ett vägval för Ukraina.