DO och diskrimineringsfrågorna – regeringens dolda agenda (?)

Jag har nu kommit till sista delen av min granskning av regeringens hantering av Diskrimineringsombudsmannen (DO) och den nya diskrimineringslagen. I mitt förra skrev jag om regeringens bristande kunskap om eller förståelse av den nya diskrimineringslag som den själv drivit igenom och dess ovilja eller oförmåga att försvara lagen och DO:s agerande i enlighet med den. I detta sista inlägg kommer jag till de möjliga politiska motiven bakom denna ovilja.


Den sammantagna bilden

I den förklaring som gavs till beslutet, den 1 februari 2011, att förflytta Katri Linna från sin tjänst som DO anfördes dels långa ärendehandläggningstider och dels ”den sammantagna bilden”.

Att få igång en fungerande verksamhet på en ny myndighet efter en myndighetssammanslagning är, som bekant för den som läst mina tidigare inlägg om DO, ingen enkel uppgift. Det kräver lång tid, sannolikt flera år, för en myndighetschef att få bukt med problem som kan uppstå i samband med en sådan fusion. Detta är väl känt sedan tidigare och det borde inte ha varit överraskande för regeringen att effektivitetsvinsterna inte infaller första året redan. Det är därför uppseendeväckande att man byter GD redan efter två år. Skälen måste då vara synnerligen väl styrkta i sak.

Det hör till saken att det under hösten och vintern 2010/11 gick ett sällsynt osakligt och hätskt mediedrev riktat emot myndigheten DO i allmänhet och dess GD Katri Linna i synnerhet. I synnerhet liberal press gick hårt på i ullstrumporna och farligt nära gränsen till ärekränkning. Anonyma uppgifter och vinklade fakta staplades på varandra och byggde upp en ensidigt negativ bild av myndigheten och dess chef. Regeringen teg igenom hela detta stålbad för myndigheten. Inga försök till tillrättalägganden av uppenbara felaktigheter eller klarlägganden om lagtexterna gjordes från departementets sida.

När det gäller handläggningstider visar siffrorna i DO:s resultatredovisning som inlämnades från myndigheten i slutet av februari, att antalet avslutade ärenden 2010 var omkring 100 % fler än för 2009. Med ungefär samma antal inkomna ärenden innebar detta en oerhört kraftig förbättring av ärendebalansen. Att en eftersläpning förekommit bör kunna ses som naturligt eftersom myndigheten i samband med bildandet av densamma fick oförändrade resurser, i jämförelse med de fyra tidigare ombudsmännen, men en ökad ärendetillströmning på cirka 25 %.

Personalens missnöje anfördes också, av statsrådet Ullenhag, i olika medier som skäl till beslutet. Det framkom dock av uttalanden från lokala fackklubbsrepresentanter att dessa av regeringen aldrig tillfrågats om läget på myndigheten och att de dessutom gav sitt stöd till sin GD.

Det finns, i ljuset av de ovan nämnda faktauppgifterna, starka skäl att misstänka att ”den samlade bilden” av myndigheten som av statsrådet Ullenhag anförde som bidragande till beslutet har inhämtats med hjälp av medieuppgifter och inte, som tillbörligt, från någon strukturerad genomlysning av myndigheten DO, av den typ som senare genomfördes av Statskontoret. Man måste alltså ifrågasätta varför en sådan inte genomfördes innan beslut fattades om myndighetens ledningsfråga och dessutom varför inte den resultatredovisning - som ju är avsedd att tillföra regeringen information om myndigheternas verksamheter – inte inväntades innan beslut fattades om Katri Linnas vidare uppdrag under regeringen? Kan det möjligen finnas en förklaring i Folkpartiets dubbla hållning till diskrimineringslagen och irritation över DO:s, i enlighet med uppdraget, rakryggade försvar för lagtexten?


Folkpartiet och diskrimineringslagen – ett omaka par

Under Nyamko Sabunis tid som integrations- och jämställdhetsminister föreföll regeringen och DO ha en samsyn på diskrimineringslagen och att en av DO:s främsta uppgifter som ny myndighet skulle vara att kommunicera den nya lagen utåt. När valet 2010 återigen gav en borgerlig regering tycktes denna samsyn vara borta. Möjligen sammanfaller det med bytet av ansvarig minister. DO sorterades under arbetsmarknadsdepartementet i vilket integrationsministern Erik Ullenhag fick husera över en liten hörna. Det tillsattes också en ny statssekreterare, Jasenko Selimovic, som blev myndighetsansvarig för DO. Som jag tidigare skrivit om hade ju denne nye nyckelperson i frågan inga högre tankar om diskrimineringslagen och DO:s arbete med sin tillsyn av den.

En annan framträdande folkpartist, skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (fp), skrev redan 2009 på sin blogg och uttryckte även i andra sammanhang sin åsikt att skolor ska ha rätt att vägra kvinnor med heltäckande huvudduk att delta i undervisning. I det enskilda anmälningsärende som i medierna brukar gå under benämningen niquab-fallet stod hon, som skolborgarråd i Stockholm, som den anmälda parten. Det var också hon som JO-anmälde DO för att handläggningen av detta ärende varit långsam.

Under sommaren 2010 försökte också Jan Björklund (fp) lansera ett förslag om ”slöjförbud” i skolor. Erik Ullenhag figurerade även där i lanserandet av ”reformen” inför pressen.

Integrationsministern själv, Erik Ullenhag, gav vid flera tillfällen offentligt gav uttryck åt sitt ogillande av ombudsmannens yttrande i det s.k. niquab-ärendet på senhösten 2010. DO menade att det inte gick att införa något generellt förbud mot heltäckande klädsel i skolan. Erik Ullenhag framförde i pressen sin kritik mot detta och utlovade att han och Folkpartiet skulle driva på för en lagändring.

Jan Björklund har dessutom alldeles nyligen återkommit till denna fråga och envist hävdat att DO på något sätt skulle ha bidragit till oklarhet i frågan, vilket jag tidigare skrivit om.


En tyst och ofarlig DO

Av någon anledning förefaller det viktigt för Folkpartiet att DO inte fungerar som den samhällsdebattör som den enligt lagen om DO bör vara i diskrimineringsfrågor. Den uppgiften handlar inte bara om att författa artiklar eller vara ute och tala i olika fora. Det ingår också i drivandet av individärenden att ett sådant kan skapa debatt och att det kan vara en av poängerna med att driva just vissa fall till domstol. Det är dock tydligt att partiet driver någon sorts signal- och symbolpolitik i frågor som rör diskriminering. Till intet förpliktande tal och utredningar om mänskliga rättigheter och diskriminering följs upp av utspel som går stick i stäv med diskrimineringslagen. Det är kanske därför man vill ha en tyst och foglig DO som inte påtalar bristerna i resonemangen?

Den här veckan sitter integrationsminister Erik Ullenhag ute i Rinkeby och signalerar sin närvaro i verkligheten. Just idag har ett rådslag hållits på ämnet främlingsfientlighet och intolerans. Vid sin sida hade han då kanske haft nytta av en kunnig och initierad DO. Den nuvarande har han sannolikt inte mycket hjälp av. Hon är troligen fortfarande fullt upptagen med att läsa in sig på ämnet. Men det är kanske så han ville ha det? Full kontroll över problemformuleringarna alltså och att ostört få föreslå lösningarna. Även när de går emot lagstiftarnas intentioner.



Tidigare inlägg i frågan på den här bloggen:

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna_13.html

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna-och.html

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/03/do-och-diskrimineringsfragorna.html

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/02/diskrimineringsombudsmannen-myndigheten.html

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/diskrimineringslagen-hogst-oklart.html

http://hanslillagrona.blogspot.com/2012/01/hog-tid-att-reda-ut-folkpartiets.html