För bara ett par dagar sedan skrev Sverige tillsammans med
Finland under ett avtal med USA om fördjupat militärt samarbete. Vi som trodde
att det redan var tillräckligt djupt fick oss en smärre käftsmäll av
försvarsminister Hultqvist som sedan stolt deklarerade att det som gjordes på
det ”säkerhets- och försvarspolitiska området” syftar till ”att stabilisera
hela situationen” (Rapport den 9 maj-18) och att detta var ”en signal om att vi
önskar fred och stabilitet”.
Det låter i åtminstone mina öron som ironi att i en strävan
efter säkerhet och stabilitet söka samarbete med mannen som just skickat 105
missiler mot Syrien, hotat Nordkorea med stora kärnvapenknappar, hotat Sverige
och andra länder som vill underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud,
provocerat halva Mellanöstern genom att flytta sin Israelambassad till
Jerusalem, sagt upp handelsavtal, klimatavtal och Iranavtalet.
Det bör i alla fall avkrävas en förklaring hur det är tänkt
att en ökad amerikansk militär närvaro i Sverige och en vandring genom det
säkerhetspolitiska minfältet hand i hand med Donald Trump ska bidra till
stabiliteten i Norden. Det har givetvis påpekats från flera håll att
ytterligare närmanden till USA och NATO ses som bekymmersamt från rysk
horisont. En hel del menar att detta inte är något vi ska bry oss om, vilket
förefaller vara en tämligen farlig inställning för den som har läst åtminstone
en grundkurs i ämnet Internationella Relationer (IR).
Hemliga förhandlingar
Förhandlingarna om avtalet har förts i största hemlighet och
medlemmarna i riksdagens försvarsutskott är belagda med munkavle om den
(eventuella) information de fått om saken. Vi väljare vet med andra ord inte
ett skvatt om vilka förutsättningar försvarsministern utgått ifrån, vilket
mandat han utrustats med från våra folkvalda, eller hur resonemangen förts och
hur man kommit fram till att ökat militärt samarbete med Trump:s USA skulle
vara positivt för stabiliteten och säkerheten i Norden. Det har knappt skrivits
en rad om detta innan avtalet fanns på pränt. Istället har ledande media
bekymrat sig över huruvida det finns, eller försökt knåpa ihop, ett samband
mellan
NMR och Kreml och hur detta i så fall skulle kunna påverka svenska valet
i höst.
Istället borde de ifrågasätta hur för landet oerhört
betydelsefulla säkerhetspolitiska beslut tas bakom lyckta dörrar och med oklart
mandat från svenska folket. Alla undersökningar hittills har visat att svenska
folket är emot NATO-medlemskap och sannolikt är flertalet av dessa också mer
eller mindre skeptiska till alla former av militäravtal med USA och därmed till
det Värdlandsavtal som vi redan har haft ett par år.
Jag har i flera år försökt hävda att det är dags att vakna
lite och se vad som egentligen händer. Det kan förvisso vara svårt då det
mediala bombardemanget om det förmenta hotet från Ryssland börjar likna
förberedelser för krig. En statsvetenskaplig term för detta som skulle kunna
appliceras på detta är säkerhetisering eller
securitazation.
Säkerhetisering –
eller hur man skapar ett monster
Som jag skrev i mitt senaste inlägg (som länkats ovan) har
det i flera års tid byggts upp en ryssrädsla eller rent av russofobi från media
och politiker från så gott som alla läger. Somligt är förstås relevanta
reflektioner och säkerhetspolitiska analyser medan däremot en hel del är ren
skräckpropaganda och fantasifulla spekulationer.
Jag känner att det kan vara dags att introducera lite
vetenskapliga vinklar i diskussionen som komplement till allt tyckande och
tänkande.
Det statsvetenskapliga teoretiska begreppet säkerhetisering lanserades av den s.k.
Köpenhamnsskolan bland statsvetare med IR som specialitet och som intar en s.k.
konstruktivistisk syn på ämnet. Det vill säga en syn som är mindre statisk och
tar hänsyn till processer som leder fram till förändring av den internationella
politiken. Utgångspunkten är att alla intressen är subjektiva och att statsmän
inte bara har materiella intressen utan också styrs av normer, moral, kultur
och identitetskänsla. Det innebär också att saker och ting är föränderliga och
således kan en opinion bearbetas för att åstadkomma önskad förändring.
Köpenhamnsskolan, vars mest tongivande namn kanske är Barry
Buzan och Ole Waever, har alltså introducerat begreppet säkerhetisering, vilket kortfattat innebär att beteckna något som
ett existentiellt hot. Ett sådant kan vara användbart för makthavare som vill
genomföra extraordinära åtgärder, som exempelvis Bush-administrationens s.k. Patriot Act som blev en unik
inskränkning av den integritet och frihet som USA annars brukar stoltsera med
är hörnstenar i landets samhällsbygge. Det uppfattade hotet kan antingen växa
fram underifrån eller skapas, möjligen kan det uppstå som en kombination av de
två. Det som uppfattas som ett hot är alltså inte alldeles säkert ett verkligt
hot, eller i vart fall inte värre än andra hot, utan kan vara en byggsten i en
process som drivs i ett visst intresse. Nog kommer de flesta ihåg hur Irak
utmålades som ”evil-doers”, hur Irak-Iran-Nordkorea benämndes ”the
Axis-of-evil” och hur många "bevis" det fanns för att Irak hyste
massförstörelsevapen på sitt territorium och hur viktig det var att USA
invaderade landet för att avstyra eventuella attacker från detta hotfulla
näste. För att i efterhand, bland spillrorna av landet, inte hitta en enda
ledtråd till några massförstörelsevapen.
Detta var kanske ett praktexempel på säkerhetisering. Idag
finns skrämmande likheter med det sätt på vilket Ryssland utmålas i media, av
tankesmedjor och bland ledande politiker i både Sverige och andra Västländer.
Fångarnas dilemma
Ett annat teoretiskt begrepp inom IR är det om
Fångarnas dilemma. I all korthet bygger
det på en tänkt historia om två fångar som i separata förhörsrum får vissa
förutsättningar givna för strafflindring genom att tjalla på den andre. Den ena
vet inte vad den andre gör och säger, och misstror den andre, och båda går därför
med på villkoren för strafflindring trots att de inte är helt optimala. Hade de
haft tillfälle att prata sig samman hade de båda istället kunnat bestämma sig
för att inte tjalla på den andre och på det sättet båda fått ett lägre
fängelsestraff. Poängen är här att betona vikten av samtal och
förtroendeskapande åtgärder. Något som för övrigt de två motparterna Michail
Gorbatjov och George Bush den äldre för ett par år sedan
manade Ryssland och
USA till att anamma.
Fångarnas dilemma är
en variant av olika säkerhetsdilemman
som används inom IR. En åtgärd från en stats sida för att öka den egna
säkerheten kan istället bidra till det motsatta. För att låna en förklaring
från Joseph S Nye Jr:
”Om en stat bygger upp
sin styrka för att vara säker på att en annan stat inte kan hota den, så kanske
den andra staten, som ser den första bli allt starkare, också bygger upp sin
egen styrka för att skydda sig emot den första. Resultatet blir att vars och
ens oberoende ansträngningar att öka sin egen slagkraft och säkerhet gör båda
otryggare” (Joseph S. Nye Jr, ”Att förstå internationella konflikter”
(svensk upplaga 2007).
Det är i grunden dessa teoretiska grunder jag lutar mig emot
i mitt fäktande mot svenskt NATO-medlemskap och den närmast hysteriska
ryssrädsla som byggts upp under åren. Samt som teoretisk grund för min
invändning mot Hultqvists formulerade syfte att öka den amerikanska militära
närvaron i Sverige för fredens, säkerhetens och stabilitetens skull. Jag hävdar
alltså att det bidrar till det motsatta.
Ryssarnas rädsla
Många menar att vi i Sverige inte ska ta någon som
helst hänsyn till vad ryssarna tänker och tycker om våra närmanden till USA och
NATO. Detta ska inte styra våra överväganden och dessutom menar många att det
ryska perspektivets narrativ om hot från NATO är fullständigt ogrundat.
Det är en, enligt min mening, tämligen okänslig inställning med
tanke på fakta som finns om den militära maktbalansen i världen som ser helt annorlunda ut nu än under kalla krigets dagar. Då var Sovjetunionen en väldig militärmakt och med gränser till Väst som i
egentlig mening gick längs Berlinmuren, det vill säga i tredje land sett från
Ryssland. Idag kryper NATO allt närmare och finns nu alldeles inpå den ryska
gränsen. Under förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen om Tysklands
återförening ska James Baker ha lovat den sovjetiske utrikesministerkollegan
Eduard Sjevardnadze att inte driva en utvidgning av NATO i de forna
östländerna. Därefter har en NATO-utvidgning steg för steg genomförts bland de
forna sovjetstaterna och bland de övriga s.k. östeuropeiska staterna. Detta
löfte hamnade aldrig på pränt men ska ha lämnats muntligt enligt de ryska
utsagorna medan det i USA beskrivits som en myt. Bara för ett halvår sedan
publicerade emellertid George Washington University en grundlig undersökning av
saken, efter att ha gått igenom en mängd dokument som tidigare varit
hemligstämplade. Dokumenten visar att höga tjänstemän från såväl USA som
Tyskland och Storbritannien ska ha lämnat försäkringar till Gorbatjov och
Sjevardnadze om att NATO inte skulle expanderas österut mot de ryska gränserna.
Dokumenten klarlägger också att de då avsåg inte bara det forna östtyska
territoriet utan alla de östeuropeiska staterna. Mer detaljer om undersökningen finns i en intressant
artikel från Bloombergs.
Den ryska irritationen över löftesbrottet är med andra ord
välgrundad. Det faktum att undersökningen genomförts av ett amerikanskt
universitet och inte ett ryskt bör också undanröja alla spekulationer om
fabrikationer och spekulationer.
För att återgå till den teoretiska diskussionen ovan har
alltså Västländerna genom sitt löftesbrott skadat en viktig förutsättning för
samtal, nämligen ömsesidigt förtroende. Detta leder också, enligt mitt sätt att
se, fram till agerandet i Ukraina och annekteringen av Krim.
Krim är inte Gotland –
men kanske kan bli?
Just annekteringen av Krim brukar anföras stup i kvarten som
skäl för ett närmande till USA och ett stärkande av det svenska försvaret och
ibland framförs oro för att samma öde skulle kunna drabba Gotland som bör vara
av strategiskt intresse för den som vill behärska Östersjön.
Nu är ju inte Gotland på särskilt många sätt likt halvön
Krim. Däremot hör annekteringen av Krim intimt samman med det ovan nämnda
löftesbrottet och den ryska oron för nästa steg i utvidgandet av NATO. I
Sevastopol hade Ryssland sedan 1783 en mycket viktig marinbas vilket blev en
tvistefråga när Ukraina kungjorde sin önskan att bryta sig ur Sovjetunionen. När
ryska sovjetrepubliken 1954 ”skänkte bort” Krim till den ukrainska sovjetrepubliken
undantogs staden Sevastopol och marinbasen som därmed förblev ryskt område. Vid
den ukrainska självständighetsförklaringen 1991 fick Ryssland efter
förhandlingar ett hyresavtal för sin marinbas på Krim. Ett avtal som gick ut
2017 men som omförhandlades innan annekteringen 2014 och då förlängdes med 25 år
till. Detta avtal ville den nya ukrainska regering som tillträdde efter
Euromajdan 2014 riva upp.
Under den ukrainske presidenten Jusjtjenko fördes
förhandlingar om ett ukrainskt framtida NATO-medlemskap. Vid Bucharest Summit 2008 bestämde
NATO-medlemmarna att Ukraina kommer att bli NATO-medlem i framtiden. Det beslut
som fattades var dock att för tillfället inte gå Ukraina tillmötes i den
ansökan som inlämnades under president Jusjtjenko. Den 21 augusti 2009
undertecknades en deklaration mellan NATO och Ukraina, "Declaration to
Complement the Charter on a Distinctive Partnership between NATO and
Ukraine", för att fastställa detaljer som bestämts i Bukarest och vid
senare möten. Ukrainas nya regering som tog vid i februari 2010 under nye
presidenten Viktor Janukovytj beslutade att förvisso fortsätta samarbeta med
NATO men klargjorde att medlemskap för Ukraina inte längre stod på agendan för
landet.
Efter den långa vintern 2013/14 då protesterna mot president
Janukovytj utmynnade i hans landsflykt tog en ny ukrainsk regering över styret.
Bildad av politiker som var uttalat anti-ryska och pro-NATO. En utvidgning av
militäralliansen till Ukraina skulle alltså ha inneburit inte bara att de
kommit ytterligare en bra bit inpå livet på Ryssland utan också att marinbasen
på Krim snart kunde vara i NATO:s händer och tvinga fram en rysk hastig
utrymning. Det var naturligtvis inför denna, från rysk sida sett oacceptabla,
utveckling som annekteringen av Krim genomfördes. Inte av någon sorts ohämmad
expansionsvilja som lika gärna skulle kunna drabba Gotland som Krim, vilket
många har antytt i säkerhetspolitiska debatter och artiklar.
Ett annat faktum som gör att Krim skiljer sig väsentligt
från Gotland är dessutom dess
befolkning som till mycket stor majoritet utgörs
av etniska ryssar eller ryskspråkiga och som till stor majoritet (alldeles
oavsett hur man tolkar den folkomröstning om anslutning till Ryssland som hölls
2014) säger sig vilja höra till just Ryssland.
Vad gäller kärnlandet Ukraina har också den ryska oron visat
sig vara befogad. NATO har förstärkt sitt militära stöd till landet med olika
Trust Funds och har en representation i Kiev. De håller också regelbundna
övningar i Yavoriv i västra Ukraina. Den årliga övningen, Rapid Trident, sägs från NATO-håll genomföras för att främja regionens ”stabilitet och
säkerhet” och ”tillit”. Naturligtvis avses då inte hos ryssarna. Enligt den nya
ryska militärdoktrinen 2014/15 räknas de största hoten till USA, NATO och
NATO:s utvidgning österut. Upplevelsen av hoten avtog förstås inte i styrka i
december 2014 då den ukrainske presidenten Porosjenko ändrade lagen för att
avskaffa Ukrainas status som alliansfritt och förklarade att Ukraina kommer att
starta en process för att uppnå kriterierna för NATO-medlemskap och djupare
integrera landet i det Euroatlantiska säkerhetsområdet. Han tillkännagav då
också att landet kommer att hålla en folkomröstning om NATO-medlemskap.
Vi kan förstås välja att ignorera den ryska oron och
irritationen och säga att de fick skylla sig själva som inte begärde skriftliga
löften utan litade på Västledarnas försäkringar avseende NATO-utvidgning. Eller
också förhålla oss till den oro - för att inte säga rädsla - som Ryssland hyser
för NATO och dess styrka.
Vilket för oss tillbaka till de teoretiska ramarna och det
säkerhetspolitiska dilemmat med en stats åtgärder för att öka sin säkerhet som
istället ökar alla staters otrygghet. Det bör givetvis även gälla Sveriges
åtgärder som vi nu sett ännu ett exempel på med det olyckliga avtalet som
Hultqvist bundit oss vid under veckan i Washington.
NATO-hotet – verkligt
eller inbillat?
Varför ser då Ryssland på NATO som så hotfullt? Är inte
Ryssland en jämbördig motståndare militärt som rimligen inte borde ha något att
frukta? Det är ju så vi lärt oss att se på den ryska militära styrkan. Frågan
är bara om det inte är ett synsätt som härrör från det Sovjetunionen som byggde
upp en enorm krigsapparat matchande NATO-ländernas motsvarande styrka i
Västeuropa och USA.
För att ge lite perspektiv på dessa frågor kan vi studera
Sipri:s årliga rapporter om världens militärutgifter. De har under flera års
tid visat den, åtminstone i pengar räknat, fullkomligt överlägsna styrka NATO
besitter i förhållande till Ryssland. Nyligen har också den senaste släppts
gällande 2017. Den visar att USA står för 36 % av världens samlade militära
utgifter. Storbritannien och Frankrike tillsammans står för 6 %. Saudiarabien
för hela 13 %. Att jämföra med Rysslands andel som är 4 %. Sipri noterar också
en minskning av de ryska utgifterna med 20 % jämfört med föregående år. En
siffra som en del menar är uppblåst av vissa budgettekniska engångsåtgärder men
likväl en klar minskning. Enligt Sipri är också ytterligare nedskärningar att
vänta.
Så USA spenderar alltså uppemot tio gånger mer än Ryssland
på vapen, vapenutveckling och militära anläggningar. Till detta ska då läggas
övriga NATO-länders militära kapacitet. Med denna vetskap bör det egentligen
inte vara så svårt att åtminstone sätta sig in i ett ryskt perspektiv på frågan
om hotbilder. Vem bör rimligen uppleva det som starkast?
Det är också lite märkligt att hotet från Ryssland slås upp
så stort men inte det från USA. När Rysslandshotet förs på tal är det alltid
Krim och Ukraina som det hänvisas till. Som jag försökt förklara är det en
konflikt som har sina historiska specifika förklaringar. Det brukar också sägas
att Ryssland uppvisar ”aggressivt beteende”. När det gäller Krim eller andra
ryskspråkiga enklaver i närområdet stämmer det naturligtvis. Likaväl som USA
inte önskar ha fientliga baser på Kuba vill inte Ryssland ha sådana inpå sin
bakgård. Att detta innebär ett ökat hot mot övriga världen är däremot en
uppfattning som vilar på lös grund. Frågan är också som sagt varför USA kommer
undan med mord? En uppräkning av alla konflikter de startat, underblåst eller lagt
sig i militärt skulle bli alltför lång. En uppräkning av det senaste årets
utrikes- och säkerhetspolitiska handlingar (se början av denna text) torde
rimligen också kunna betraktas som ”aggressivt beteende” mot omvärlden. Med
skillnaden att de drabbar i stort sett alla stater i världen direkt eller
indirekt. Med USA skriver vi ändå, istället för att införa sanktioner, ett säkerhetspolitiskt och militärt avtal
som innebär ökad amerikansk militär närvaro.
Svensk
säkerhetspolitik ???
Det svenska beteendet i detta fall är betydligt mer svårförklarat
teoretiskt än det ryska. Möjligen finns ett pengaspår (”follow the money”) att
följa här, ett vapenindustriellt sådant? Men det får bli en senare fråga att
följa.
Vill man vara lite elak skulle man kunna anföra managementforskningens
beskrivning av expressivt ledarskap och
applicera den på försvarsministern. Nämligen vikten av att synas och att tala
om vem man är. Inte bara rent personligen men snarast idén om att förmedla
synen på Sverige som en nation som finns och har en stor och viktig roll i
världspolitiken.
Mer användbart kan institutionella förklaringsmodeller vara.
Jag tänker då på begreppet isomorfism som
innebär att en likformighet uppstår när organisationer (här stater) anpassar sig
efter den dominerande formen av organisation inom ett visst fält. DiMaggio och
Powell har betonat att detta begrepp handlar om pågående process.
Organisationer väljer modeller för att likna andra inom samma fält, men
påverkas också av andra aktörer utanför själva ”industrin”, som de
organisationer som stöder, övervakar eller skapar policies. De framhåller också
att det oftast uppstår en hierarki inom dessa fält med ett dominerande centrum
som de övriga förhåller sig till eftersom det är viktigt att finnas inom fältet
och inte hamna utanför.
Som förlängning av det resonemanget kan man också titta på institutionella logiker och hur dessa
kan förändras. Här införs en maktkomponent då nyckelaktörer använder sin makt
för att påverka möjligheten till förändring. I detta fall måste USA och NATO
ses som nyckelaktörer och deras bild och beskrivning av omvärlden bli
dominerande logik som styr förändring av försvarsorganisationer.
Men det förstnämnda om det expressiva ledarskapet hör ändå
lite ihop med de förändringar som den svenska säkerhetspolitiken stått inför de
senaste två decennierna. Jag har skrivit en hel del om hur Sverige under ca tio
års tid gick från invasionsförsvar till insatsförsvar, efter intryck av
modeller som NATO använde och som tänktes bli den framtida
försvarsorganisationen (inläggen finns
här, samt
här och
här för den nyfikne).
Det handlade också om att det i en tid av avspänning och ständigt minskade
försvarsanslag blev närapå omöjligt med standardiseringar och organisation i
fasta regementen med förrådsställd utrustning. Strategin från ÖB:s sida blev då,
menar jag, att beskriva verkligheten på ett sådant sätt att de politiska
besluten och allmänhetens (folkets vilja) går i samma riktning som
myndighetsledningens. Nu höjs röster för att stärka försvaret igen och då inte
de insatsstyrkor som vi satsat på att bygga upp utan försvaret av gränserna.
Ska fasta anläggningar och förråd byggas upp på nytt i uppdaterad version? Vad
kostar detta? Kommer den kostnaden att gå att försvara politiskt? Kanske bättre
vi skriver avtal med världens stora militärmakt och eventuellt också bli medlem
i NATO?
Avsaknaden av en seriös debatt om försvars- och
säkerhetspolitiken gör att de allra flesta är fullkomligt omedvetna om vad som
händer och varför. Det enda vi ständigt blir upplysta om genom media är att
Putin är dum. Det är enligt min mening en fördumning av hela diskussionen och
det säkerhetspolitiska förhållningssättet. Möjligen är det just detta som är
meningen?
Ett alternativt
förhållningssätt
Det ovanstående legitimerar inte på något sätt den ryska
annekteringen av Krim men det bör rimligen förklara Rysslands intentioner och avsikt med sina aktioner. Om vi inte kan eller vill förstå dessa kan vi
rimligen inte heller korrekt förutse intentionerna och avsikterna gentemot
Sverige. Inte heller fatta de korrekta besluten angående vår säkerhetspolitik
och vilka åtgärder som ska vidtas. Att närma sig NATO bör rimligen innebära att
vi i ryska ögon utgör ett hot vilket vi tidigare inte har varit. Snarare har
Sveriges och Finlands neutralitet setts som en trygghet för Ryssland. Det är
givetvis därför som
Putin säger att ett svenskt NATO-medlemskap skulle förändra
den ryska synen på Sverige. ”De ska avstå från att hota”, har utrikesminister
Wallström sagt om de ryska kommentarerna. Det är oklart om hon därmed helt
ignorerar det hot som Ryssland upplever från NATO eller om det handlade om en
pliktskyldig signal som förväntas från svenskt håll och för att blidka den
NATO-hungriga oppositionen i riksdagen.
Vad som driver vår försvarsminister Hultqvist däremot
förefaller alltmer likna en sorts personlig trivsel i rollen som storman i
förhandlingar med de stora grabbarna i Väst. En uppblåsthet som är skadlig för
den svenska säkerheten och kan äventyra våra relationer österut för många år
framåt även om det skulle inträffa en vändning internationellt. En vändning där
samtal och kommunikation främjas istället för konfrontation och upprustning.
Den senare utvecklingen hade Sverige och Finland kunnat vara ledande för men i
ljuset av de senaste avtalen, närmandet till USA och den ökade amerikanska
militära närvaron lär det inte kunna bli verklighet på kort sikt åtminstone.
Det finns kanske de som önskar sig en sådan utveckling.
Själv ser jag en stor fara i den, ett säkerhetspolitiskt dilemma. Hand i hand
med detta går naturligtvis demoniseringen av Ryssland, en säkerhetisering som
ska legitimera underskrivandet av avtalen. Både de som nyligen undertecknats
och eventuellt framtida? Avsiktligt eller aningslöst? Alldeles oavsett vilket
är det bekymmersamt och bör bli en valfråga. Om det nu kan nå fram några andra
frågor än migration under valkampanjen?
Valet i höst
Jag hyser inga större illusioner om att detta kommer bli en
valfråga i höstens riksdagsval. Men det borde rimligen debatteras då jag är
rädd att vi annars får ett regeringsskifte som kommer utmynna i ett svenskt
förhandlande om NATO-medlemskap. Då opinionen möjligen inte är mogen för detta
ännu tror jag att de NATO-vänliga allianspartierna kommer undvika den debatten före valet.
Däremot lär de gärna fortsätta med sin tillämpning av säkerhetisering. Det vill
säga att försöka övertyga den allmänna opinionen och väljarna att vi är utsatta
för ett existentiellt hot från Ryssland. För att efter valet kunna köra över
all opposition och börja förhandlingarna med NATO. Som återigen givetvis kommer
vara hemliga, precis som nu vid förhandlingarna som förts inför tecknandet av
det nya USA-avtalet.
Det i sig är ett demokratiskt dilemma. På samma sätt som
Värdlandsavtalet smögs på det svenska folket helt utan hänsyn till opinionen
kan det komma att gå till med ett NATO-medlemskap. För den som undrar vad jag
menar med detta hänvisar jag till mitt
inlägg från 21 maj 2017 om
SIFO-undersökningen som ”försvann”.
Frågan är hur öppet inställningen till NATO kommer att
deklareras under valkampanjen? Det vore intressant med en saklig debatt, men
jag är rädd att vi snarare får den vanliga skräckpropagandan eller också ingen
alls. En genomgång av partiernas inställning på sina respektive hemsidor visar
emellertid att:
Moderaterna vill ha en färdplan för att gå med i NATO.
Liberalerna tycker att vi ska gå med i NATO för att få ”ett
tätt samarbete och möjlighet att påverka”.
Centerpartiet vill att Sverige ska starta en process för att
gå med i NATO.
Kristdemokraterna är för ett svenskt NATO-medlemskap.
Socialdemokraterna fortfarande hävdar att det vill se ett
”militärt alliansfritt Sverige”. Frågan är väl närmast vad Peter Hultqvist vill?
Vänsterpartiet säger nej till ett svenskt NATO-medlemskap.
Miljöpartiet vill bevara Sveriges alliansfrihet.
Sverigedemokraterna… Ja vad vill de egentligen? De säger de
sig vara för ett starkt svenskt försvar och ”verka för ett nordiskt
försvarssamarbete” och att Sverige genom partnerskapet för fred med NATO ”tar
sitt säkerhetspolitiska ansvar”. På annat sätt nämns inte NATO. Ordet
alliansfrihet nämns inte alls. Även internt höjs röster mot att partiet är
alltför otydligt i frågan och nyligen aviserade förre partiledaren Mikael
Jansson att han därför
hoppar av och ansluter till nya partiet Alternativ för
Sverige, som är motståndare till NATO-medlemskap. Vad SD landar i lär nog
avgöras av utfallet av valet. Det är ett förhandlingskort som kan användas på
olika sätt beroende på vilka som bildar regering. Att SD blir fortsatt
vågmästare är inte orimligt att anta och då blir det ironiskt nog så att det
parti som ställts utanför säkerhetspolitiska blocköverskridande
överenskommelser hittills blir det som kan avgöra frågan. Det känns inte
speciellt tryggt.
Möjligen skulle den då kunna komma att avgöras genom en
folkomröstning. Det kan vara ett sätt att passa över frågan om den blir för
brännande efter valet. Opinionssiffrorna börjar ju nu också svänga till viss
fördel för NATO-anhängarna. Kanske ytterligare en tids säkerhetisering kan få pendeln att svänga över helt?