Jag försöker komma vardagen mer nära på min resa i Ukraina. Men jag börjar inse svårigheten med detta. Det är nyårshelg och julen står på tur (firas ju här i huvudsak kring vår trettonhelg) och alla har planer för mig att delta i firandet. Det är givetvis mycket trevligt och jag träffar en hel del folk men de tenderar att vara hyggligt utbildade, hyggligt framgångsrika arbetsmässigt, hyggligt unga och med hyggliga (eller mycket goda) språkkunskaper. Det är förstås intressant och givande att ta del av dessa människors tankar om nutiden och drömmar om framtiden. Men runt om finnas så många jag inte når. Gubbarna med pälsmössa som står och röker på torget, tanterna som vaggar fram med tunga kassar på landsvägen i småorter jag åkt igenom, familjerna som kommer forsande med hästdragna vagnar på motorlederna utanför staden eller gummorna som kommer och tigger när man handlar mat. Jag funderar emellanåt över vad de har för tankar på nyårsafton?
Drömmer de verkligen om EU eller önskar de sig tillbaka till den "gamla tiden" då allt var mer förutsägbart eller stabilt om man så vill? Bryr de sig alls om vilka som styr eller är det egalt bara de har råd att skaffa mat på bordet och värme i huset? En första förutsättning är hur som helst att de interna stridigheterna tar slut. President Porosjenkos tal häromdagen ger ett visst hopp då han betonat att det inte finns någon militär lösning på konflikten utan att den endast kan lösas med samtal.
Jag låter det bli min nyårsförhoppning för alla i Ukraina oavsett de lever i väst eller öst och anser sig pro-EU eller pro-ryska.
Med detta hälsar jag också alla läsare av min blogg Gott Nytt År och hoppas ni finner det mödan värt att följa den även nästa år!
Jag heter Hans Wåhlberg och är oberoende Grön bloggare, tidigare medlem av Miljöpartiet. På min blogg skriver jag ofta om rasism och diskriminering men även om säkerhetspolitik och utrikespolitik. Jag har i olika perioder vistats i Ukraina vilket skruvat mitt fokus mot Ukraina. Jag skriver också för HYMN. Se https://hymn.se/author/hans-w/
onsdag 31 december 2014
tisdag 30 december 2014
Dagbok från Ukraina: 2. "Religionsfrihet i en liten "insnöad" by
De interna stridigheterna i Ukraina sker ingalunda bara på slagfälten i öst. Det pågår på flera plan och i många olika sammanhang. Jag får följa med OSSE-teamet på besök i den lilla byn Korytne där det pågår en konflikt om kyrkans tillhörighet, Kiev-patriarkatet eller Moskva-patriarkatet. Församlingen har sedan länge tillhört Moskva-patriarkatet men nu förs en kampanj i byn för att ändra till Kiev-patriarkatet. En kampanj som förts med en hel del hot och manipulativa metoder. Naturligtvis finns här konflikten med Ryssland i botten men det handlar kanske ännu mer om egendom. Det finns pengar i kyrkor på ett helt annat sätt än vi är vana vid hemma i Sverige.
Vid mitt förra besök i Ukraina var just den här konflikten under uppsegling. Liknande processer påbörjades då i byar runtom i regionen (distriktet Vizhnytsa) ibland under stor dramatik och hotfulla gester mot kyrkans företrädare. I en del byar har nu kyrkorna övergått till Kiev-patriarkatet men i andra byar, som Korytne, står kyrkans företrädare ännu emot påtryckningarna. Det handlar alltså om att politiska institutioner försöker ändra på kyrkliga dito vilket är en ganska delikat nöt att knäcka sett ur ett rättighetsperspektiv. Men här surrar många saker i luften samtidigt. Vem är den rättmätiga ägaren till kyrkorna? Staten? Är det någon skillnad mellan kyrkor byggda efter självständigheten respektive före dess? Det sägs också att många vill ha gudstjänster på ukrainska. Men är det inte något respektive kyrka bör avgöra själva om de vill tillhandahålla? Här ska det påpekas att det normalt sett är kyrkoslaviska som används vid gudstjänster och inte vanlig ryska.
Under mitt förra besök här, i början av september, rapporterade präster från de ortodoxa kyrkorna i Miliyevo och Kibaki om en bekymmersam situation med potential att bli explosiv. Delar av lokalbefolkningen, av vilka många var anhängare av radikalnationalistiska idéer, lade då fram listor med underskrifter innehållande kravet att kyrkorna skulle övergå i Kiev-patriarkatets ägo. Formulerat som en preferens "för Ukraina" i motsatsställning till "för Ryssland". Listorna användes också, enligt de lokala prästerna, som grund för att ockupera kyrkoegendomar och vid ett tillfälle, i Kiribaki, hade en hotfull folkmassa av kyrkvaktmästaren tilltvingat sig nycklarna till kyrkan
Vi är på väg till ett möte med byarådets ordförande i Korytne. Det snöar häftigt och gamla Lador med sommardäck slirar runt på de snöbemängda vägarna och försenar vår ankomst. Längre fram är det skogsväg och oplogat och till slut fastnar vi själva i snön vid en t-korsning och blir tvungna att fatta beslutet att vända hemåt igen för att slippa köra samma väg i mörkret tillbaka. Det blev inget möte av alltså. Vilket åskådliggör ett av de stora problemen i Ukraina; det dåliga underhållet av infrastruktur vilket i sin tur är intimt förknippat med korruptionen. Pengarna försvinner på vägen (kunde inte låta bli vitsen).
Ska Ukraina kunna komma till rätta med sina ekonomiska problem är den eftersatta infrastrukturen ett av de viktigaste problemen de måste ta itu med. Vilket också kräver att den korruptionsstruktur som (egentligen) styr landet måste raseras. Frågan är bara hur? Det är tillräckligt många som har tillräckligt mycket att förlora på att systemet nedkämpas att det lär bli svårt att förändra på kort sikt åtminstone. Det finns skäl att också misstänka att ekonomiska syften ofta kläs i politiska termer för att dölja den egentliga avsikten. Allt är inte vad det ser ut att vara på ytan. Bakom många "spontana" protester kan det anas både en och två bottnar. Det gäller kanske också kampen om de ortodoxa kyrkorna?
måndag 29 december 2014
Dagbok från Ukraina: 1. Åter till Chernivtsi
Dagbok från Ukraina
Jag är på väg till Chernivtsi i sydvästra Ukraina igen. Min sambo som tjänstgör som observatör för OSSE där har varit hemma över jul och nu gör jag henne sällskap tillbaka för att fira nyår tillsammans. En stor högtid i Ukraina, liksom i Ryssland. Jag har tänkt samla intryck under den vecka jag är här från människor jag träffar. Jag är nyfiken på vart landet är på väg och vilka stämningar som råder.
Det har hänt en hel del sedan jag var på besök senast, i början av september. Parlamentsval har hållits och det nya parlamentet har bland annat hunnit med att besluta om att lämna neutraliteten och söka medlemskap i Nato. Ekonomin är ännu mer ansträngd än senast och Nato-beslutet skulle kunna vara lika mycket ett ekonomiskt långsiktigt beslut som militärstrategiskt. Taxichauffören Dmitri som kör oss från flygplatsen i Kiev till järnvägsstationen berättar att el ransoneras genom att delar av staden mörkläggs i omgångar. Allt har blivit dyrare och den för honom så betydelsefulla bensinen har stigit i pris med mer än hundra procent det senaste året.
Nu vill alla glömma politiken och kriget under nyår och jul (firas här kring vår trettondagshelg) men det är svårt när mat och annat blivit så dyrt. Det blir nog lite mindre firande i år, tror Dmitri.
Kriget ja. Det pågår medan vi skumpar på nattåget till Chernivtsi. Men i andra änden av landet. Det unga par vi delar sovkupé med, Sofia och Roman (i tredje klass är det mixed) berättar om allt fler vänner och bekanta som kommer hem i kistor och om nya gravstenar på kyrkogårdarna med unga människors namn på. Det som de talar mest om annars är korruptionen. Det oligarkvälde som råder tär på landets utvecklingsmöjligheter menar de. Jag frågar om det gör det svårt att starta egna företag här och Sofia svarar med ett skratt att "det är omöjligt". Själva är de högutbildade men hon menar att det inte finns någon vidare framtid för sådana i Ukraina. Hon jobbar i Polen hos en världsomspännande konsultfirma och så gör många unga högutbildade, menar hon. Korruptionen är så utbredd att den omfattar alla samhällsskikt, förklarar hon. "Alla stjäl av alla. Istället för att skapa, uppfinna och utveckla så stjäl man", suckar hon. Det är svårt att sätta siffror på men ekonomin skulle naturligtvis vara i bättre skick om inte så mycket pengar hamnade i fickorna på oligarker och andra i maktpositioner på olika nivå. Även inom armen stjäls det, enligt vårt resesällskap, vilket inte gör det lättare att vinna framgångar mot separatisterna vid fronten.
Nu ankommer vi snart Chernivtsi. Det är mörkt ute och rufsiga passagerare kliver om varandra i gången mot de illaluktande toaletterna för att möjligen krama ut lite vatten ur kranarna att väta hår och händer med. En ny dag är här. Låt se vad den medbringar för Ukraina och för mig. Nästa dagboksanteckning lär ge svaret.
Jag är på väg till Chernivtsi i sydvästra Ukraina igen. Min sambo som tjänstgör som observatör för OSSE där har varit hemma över jul och nu gör jag henne sällskap tillbaka för att fira nyår tillsammans. En stor högtid i Ukraina, liksom i Ryssland. Jag har tänkt samla intryck under den vecka jag är här från människor jag träffar. Jag är nyfiken på vart landet är på väg och vilka stämningar som råder.
Det har hänt en hel del sedan jag var på besök senast, i början av september. Parlamentsval har hållits och det nya parlamentet har bland annat hunnit med att besluta om att lämna neutraliteten och söka medlemskap i Nato. Ekonomin är ännu mer ansträngd än senast och Nato-beslutet skulle kunna vara lika mycket ett ekonomiskt långsiktigt beslut som militärstrategiskt. Taxichauffören Dmitri som kör oss från flygplatsen i Kiev till järnvägsstationen berättar att el ransoneras genom att delar av staden mörkläggs i omgångar. Allt har blivit dyrare och den för honom så betydelsefulla bensinen har stigit i pris med mer än hundra procent det senaste året.
Nu vill alla glömma politiken och kriget under nyår och jul (firas här kring vår trettondagshelg) men det är svårt när mat och annat blivit så dyrt. Det blir nog lite mindre firande i år, tror Dmitri.
Kriget ja. Det pågår medan vi skumpar på nattåget till Chernivtsi. Men i andra änden av landet. Det unga par vi delar sovkupé med, Sofia och Roman (i tredje klass är det mixed) berättar om allt fler vänner och bekanta som kommer hem i kistor och om nya gravstenar på kyrkogårdarna med unga människors namn på. Det som de talar mest om annars är korruptionen. Det oligarkvälde som råder tär på landets utvecklingsmöjligheter menar de. Jag frågar om det gör det svårt att starta egna företag här och Sofia svarar med ett skratt att "det är omöjligt". Själva är de högutbildade men hon menar att det inte finns någon vidare framtid för sådana i Ukraina. Hon jobbar i Polen hos en världsomspännande konsultfirma och så gör många unga högutbildade, menar hon. Korruptionen är så utbredd att den omfattar alla samhällsskikt, förklarar hon. "Alla stjäl av alla. Istället för att skapa, uppfinna och utveckla så stjäl man", suckar hon. Det är svårt att sätta siffror på men ekonomin skulle naturligtvis vara i bättre skick om inte så mycket pengar hamnade i fickorna på oligarker och andra i maktpositioner på olika nivå. Även inom armen stjäls det, enligt vårt resesällskap, vilket inte gör det lättare att vinna framgångar mot separatisterna vid fronten.
Nu ankommer vi snart Chernivtsi. Det är mörkt ute och rufsiga passagerare kliver om varandra i gången mot de illaluktande toaletterna för att möjligen krama ut lite vatten ur kranarna att väta hår och händer med. En ny dag är här. Låt se vad den medbringar för Ukraina och för mig. Nästa dagboksanteckning lär ge svaret.
torsdag 25 december 2014
Fred på jorden – en naiv nyårsönskan
Så här års brukar vi försöka vara generösa och fridsamma.
Fredsbudskap brukar strösslas rikligt omkring i världsledares högtidstal. Fred
på jorden åt alla folk är en vanlig klyscha som många numera bemöter med en
föraktfull fnysning med tanke på den dubbelmoral som de flesta högtidstalare
besitter. Den eviga världsfreden har dock engagerat en hel del tänkare genom
tiderna och det finns ett antal teorier om vad som krävs för att nå detta till
synes så avlägsna mål.
Någon har föreslagit att demokratier är garanter för fred.
Demokratier bekämpar inte varandra är tesen. Det har dock visat sig vara en
sanning med modifikation. Att kapitalismen skulle garantera fred är en annan
vanföreställning. Enligt denna tes är det alltför olönsamt att kriga och
därigenom garanteras freden. Det motsägelsefulla är att krig kan vara
tillväxtfrämjande och USA:s nästan ständiga krigföring sedan det senaste
världskriget motsäger i alla fall tesen att människor i samhällssystem där de
får producera fritt inget har att vinna på krig (Ayn Rand). Socialismen kan
knappast heller betraktas som garant för fred medan däremot utsuddande av
nationalstater är något som aldrig prövats konsekvent men förefaller avlägset,
trots globalisering, EU, FN och WTO. En del skulle nog säga att EU och
globaliseringen snarare framkallat en våg av nationalism i Europa.
Som metod för att uppnå fred är det emellertid diplomati som
krävs. Därtill har det också skapats världsomspännande organisationer som FN. Diplomati
behöver inte innebära en undfallande hållning gentemot motparten. Den kan till
och med utföras hotfullt utan att provocera till krig. Tidningsredaktören
Caskie Stinnett lär ha sagt att ”en diplomat är en person som kan be dig att
dra åt helvete på ett sätt som gör att du faktiskt ser fram emot resan”. Mer öppen hotfullhet blir det förstås om
viljan till fredliga lösningar inte finns där från början.
Under det gångna året har vi kunnat se hur ordkriget
eskalerats mellan USA/Nato/EU och Ryssland. Gamla fiender har blivit som nya.
En utveckling som inte bådar gott för det vackra målet om evig världsfred. Det
bådar inte heller gott hur de båda sidornas främsta representanter hanterar
diplomatins ädla konst. I nuläget handlar det snarare om att be motparten dra
åt helvete utan förskönande omskrivningar a´la Stinnett. Diplomati är en svår
konstart och vissa utför sitt värv med briljans medan (alltför många) andra gör
det betydligt sämre. Carl Bildt var en av den sistnämnda sorten. Hans
”twitterdiplomati” har kommenterats med spets av bland andra Torsten Kälvemark.
Att ha vilja och förmåga att sätta sig in i motpartens
situation och se problem med dennes glasögon kräver viss kyla och besinning
förutom kunskaper och säkrande av fakta. Rykten och myter på sociala medier kan
leda diplomatin i en farlig riktning och det kan tyckas att utrikesministrar
bör hålla sig utanför dessa medier och låta duktiga omvärldsbevakare göra sitt
jobb.
Just nu pågår i väst en kampanj mot Putin och Ryssland som
delvis bygger på fakta men som också innehåller överdrifter och påståenden som
än så länge måste betraktas som rykten. Dessa fakta och rykten eller rena myter
blandas till en giftig cocktail som provocerar Putins Ryssland. Putins
maratonpresskonferens nyligen visade exempelvis hur det nu etableras en
uppfattning i Ryssland att hela världen är emot dem och ingen kan väl säga att
detta helt saknar sanningshalt? Den bilden och berättelsen används naturligtvis
också för att internt avleda uppmärksamheten från egna brister i ledningen av
detta väldiga Ryssland. Troligen med framgång eftersom ungefär 85 % av det
ryska folket litar på och ställer sig bakom sin president vilket en färsk
undersökning visar. Trots vikande rubel och ekonomi. Pressen utifrån stärker
troligen uppbackningen för den nuvarande ledaren.
Nyligen antog också den amerikanska kongressen en resolution
som fördömer Ryssland och öppnar för militärt stöd för Ukraina, Moldavien och
Georgien. Enligt amerikanska fredsaktivister en upptrappning av tonläget mot
Ryssland som kan liknas vid en krigsförklaring.
I denna resolution sägs att kongressen:
“affirms the
right of Ukraine, Georgia, Moldova, and all countries to exercise their
sovereign rights within their internationally recognized borders free from
outside intervention, and to conduct their foreign policy in accordance with
their determination of the best interests of their peoples;”
Det måste
ifrågasättas om Ukraina verkligen tilläts göra detta när den folkvalda regering
som valde att skriva handelsavtal med Ryssland istället för med EU kastades
över ända genom det kuppliknande maktövertagande som Euromajdan åstadkom med
uppbackning av USA. Victoria Nulands telefonsamtal med den amerikanska
ambassadören i Kiev avslöjade dessförinnan en mycket långtgående aktivitet för
att få en ny regering på plats. Hela den blivande regeringen diskuterades innan
den hade kommit på plats. Hur var detta möjligt om inte direkta förbindelser
hade upprättats med kuppmakarna? Om detta får vi inga som helst
efterforskningar i media men vore oerhört intressant att veta mer om. Det
rimmar hur som helst illa med formuleringarna om utövande av suveräna
rättigheter inom nationsgränser fri från utländsk intervention som deklareras i
den ovan nämnda resolutionen.
I Moldavien har
det nyligen hållits val och detta lilla land har, liksom Ukraina, stått mellan
valet att knyta starkare band med EU eller Ryssland. Det har vägt ganska jämnt
mellan de politiska partiernas sympatier för det ena eller det andra men en
viss övervikt för ett närmande till Ryssland. Vid parlamentsvalet nyligen
förbjöds dock ett av de ”pro-ryska” partierna som förväntades få ungefär 15 %
av rösterna. De EU-vänliga partierna fick därmed en liten majoritet i
parlamentet trots att det ”pro-ryska” kommunistpartiet blev störst. Det dröjde
inte många dagar efter valet innan den moldaviska regeringen beslutade att
bjuda in NATO att öppna ett kontor i huvudstaden Chisinau för att ”etablera en
direkt länk mellan den moldaviska regeringen och NATO”, enligt Mihai Gribincea,
moldavisk ambassadör för NATO.
I närliggande
Georgien planeras också ett träningsläger för NATO. Målet är att öka det
georgiska deltagandet i NATO-övningar och expandera NATO:s verksamhet i landet. Det Putin-fixerade antiryska stämningsläget får många
kommentatorer att ensidigt utpeka Ryssland som ett hot mot Georgiens
självständighet och helt glömma utvecklingen i Georgien där EU genom den s.k. Tagliavinirapporten visat att det var
georgisk aggression mot Sydossetien som provocerade fram en rysk intervention
och att båda parter i konflikten
brutit mot internationell lag samt att skulden för konflikten inte går att
ensidigt lägga på någondera sida. Vår egen före detta utrikesministers Carl
Bildt märkliga personliga relation till den georgiske presidenten (2004-2013)
Saakasjvili har också varit en diplomatisk kuriositet i det tysta. Undantaget Per
Gahrtons flitiga påpekanden. Bildt har varit en av de drivande för en
aggressivare EU-linje gentemot Ryssland.
Det finns nu mycket liten vilja bland västeuropeiska och
amerikanska politiker och skribenter att se förbi den enkla demoniseringen av Putin
och Ryssland och att försöka dämpa vapenskramlet. Ett undantag är den appell om
fred som nyligen framfördes till det tyska parlamentet av ett antal tyska
politiker och intellektuella. Dessa manar till besinning och betonar vikten av att
sända signaler om avspänning och fred istället för att skapa fiendebilder och
ensidigt fördela skuldbördor för konflikter.
Det är just detta som är min poäng med det här inlägget.
Inte att förhärliga Putin eller att bagatellisera de ryska nyvaknade
stormaktsambitionerna. Däremot att uttrycka min förhoppning om att såväl EU,
NATO som Ryssland intar ett mer försoningsfullt tonläge gentemot varandra och avstår
från militära och/eller politiska provokationer i det spända läge som nu råder
mitt i Europa.
Att framföra en önskan om världsfred är närapå
slentrianmässigt så här års. Det kan också betraktas som naivt önsketänkande.
Men värst vore väl ändå om vi alla slutade att göra det?
Etiketter:
diplomati,
EU,
fred,
konflikthantering,
Nato,
Ryssland,
Vladimir Putin,
världsfreden
lördag 20 december 2014
Desperata kristdemokrater vill rida på desperata flyktingar
Så kom det då. Ett
migrations- och integrationspolitiskt utspel från ett av allianspartierna. Det
var inte oväntat men kanske lite överraskande att det kom redan före jul.
Kristdemokraterna (KD) säger sig nu vilja sänka invandrares
etableringsersättning och införa tillfälliga uppehållstillstånd som regel. De
rubricerar paketet ”Starkare incitament för bättre integration”. Ingen ska
försöka inbilla mig att det är en slump att KD gör detta utspel just nu när vi har
ett parlamentariskt läge där ett invandringsfientligt parti utövar utpressning
mot de två blocken. Inte heller är det konstigt att utspelet kommer från just
KD som enligt alla mätningar befinner sig i farligt opinionsläge kring
riksdagens 4 %-spärr. Tanken är förstås att plocka en och annan röst från SD.
En taktik som förvisso visat sig fungera illa då erfarenhet från exempelvis
Danmark visar att väljarna oftast föredrar originalet.
Själva förslagen i sak är
i sig dåligt genomtänkta. Den sänkta etableringsersättningen bygger förvisso på
samma missuppfattning som allianspartierna byggt hela arbetslinjemodellen på.
Det vill säga att folk är arbetslösa för att de är lata och föredrar att leva
på bidrag. KD och Hägglund finner det uppenbarligen lämpligt att i nuvarande
migrations- och integrationspolitiska debatt gå ut och betona att just detta är
det stora problemet med arbetslösheten bland invandrare. Den här
etableringsersättningen handlar om maximalt 6-7000 kronor per månad. Göran
Hägglund, som brukar påstå sig ha kontakt med ”verklighetens folk”, bör känna
till att en normalhyra för en normalstor trea i Sverige ligger kring den här
summan. Men det är tydligen inte tillräckligt incitament för att söka sig ut på
arbetsmarknaden för att försöka öka sina inkomster, enligt KD:s sätt att
resonera. Att ersättningen inte har höjts sedan 2010 borde dessutom snarare
vara ett skäl att höja den.
Hur tillfälliga uppehållstillstånd
istället för permanenta ska bädda för en bättre integration är även det en
julnöt som kristdemokrater nu måste fundera över under helgen hur de ska
knäcka. Enligt Migrationsverket visar också tidigare erfarenheter att det
system som KD föreslår skapar mycket extraarbete för myndigheten eftersom de
måste hantera först en ansökan om tillfälligt uppehållstillstånd och sedan, när
tre år har gått, får hantera en ansökan om permanent uppehållstillstånd som i
de flesta fall då kommer. Ingen bra åtgärd alltså ens om det är bara
kostnadsbesparingar som ska jagas.
Just timingen för
utspelet är dock det som upprör mest, inte det ogenomtänkta innehållet. Det tog
inte många veckor efter budgetcirkusen i riksdagen innan KD bestämt sig för att
hörsamma SD-kravet på övriga partier att kalibrera sin migrationspolitik efter
deras kompassriktning.
Det tog inte heller många
timmar förrän SD-ledaren Mattias Karlsson fällt sina första gillande
kommentarer och förklarat att om hela alliansen ställer sig bakom detta finns
chans till stöd från SD efter det kommande extravalet.
Folkpartiets Jan
Björklund har redan hummat lite medhåll i bakgrunden och Centern lär säkert
också vilja profilera sig i frågan. Annie Lööf vill väl behålla ledartröjan hos
allianskvartetten. Möjligen har de till och med en gemensam strategi och har
knuffat fram Hägglund i täten för att sätta riktmärken för diskussionen. Det
som känns helt avgörande är hur Moderaterna resonerar. På SvD Brännpunkt läser
jag riksdagsledamoten Fredrik Schultes inlägg som börjar lovvärt. Han invänder
mot det höga tonläget hos ”borgerliga debattörer” och ledarskribenter och mot
det ständiga påståendet att migrationsfrågan inte ”får diskuteras” trots att,
som han formulerar det, ”samhällsdebatten knappt handlar om annat än migration.
Han invänder också mot anklagelsen att ”inte vilja ta debatten” och påpekar att
de som mest ”eldar på åtstramningsdiskussionen gör sig till offer istället för
samtalspartners, undviker fakta och bemöter invändningar aggressivt” och att de
därmed själva utgör ”de främsta hindren i vägen för den diskussion de säger sig
vilja föra”. Han pekar särskilt ut ledarsidorna i DN, SvD och Dagens Industri
och menar att deras beskrivning av ”systemkrasch” inte överensstämmer med verkligheten.
Så långt är jag beredd att hålla med men han avslutar med att berömma Göran
Hägglund för att han lyfter frågan om bidragsnivåer och betonar att
Moderaternas linje är att det ”krävs en högre grad av krav på att alla
människor gör rätt för sig”. Han talar då inte om offentliga medel till
välfärdstjänster som hamnar i Luxemburg eller offentliga tillgångar som köps
för en spottstyver av moderata politiker eller deras bekanta och sedan säljs
vidare för rejält högre summor eller om RUT-bidrag som finansierar städaren som
varje vecka putsar på Djursholmsvillan. Nej, det är flyende från krig och
förtryck som tär på statskassan och måste ”göra rätt för sig”.
Det börjar med en
människosyn som bygger på misstänksamhet och misstro. Sänk bidrag för dem som
redan har lite och piska in dem på arbetsmarknaden är fortfarande huvudlinjen
för alliansen. Ett antagande som utgångspunkt för diskussionen som är lika
felaktigt som det alltid varit. De flesta som kommer till Sverige vill jobba
från första dagen och påverkas således inte av ersättningsnivåer. Däremot av
arbetsgivares ovilja att anställa någon som heter Ismail eller Mohammed, vilket
forskning på området visat.
Vi lär alltså få höra mer
på det här temat från alliansen och risken är att Socialdemokraterna börjar
trampa i samma spår. Oavsett alla partiernas bestämda avståndsmarkeringar mot
SD får deras krav på anpassning genomslag i debatten. De har ritat spelplanen
där matchen ska avgöras. Enda sättet att undvika den matchen är att rita en
egen spelplan. Vad är problemen och hur ska de lösas? Men då talar vi om
satsning på bostadsbyggande och förbättring av boendemiljöer, på arbeten som
skapas när vi gör en nödvändig omställning av infrastruktur för ett energisnålare
och mer hållbart samhälle, om hur både land och stad eller förort som innerstad
ska kunna leva vilket innebär stöd för småskalighet, om utbildningsinsatser och
om en mer solidarisk fördelning av de faktiska rikedomar som skapas i det här
landet. Då kommer vi in på faktiska problem att lösa och där bör det finnas
utrymme för kompromisser även efter extravalet. Människovärdet däremot kan inte
kompromissas bort. Det hoppas jag innerligt att vi slipper få se i den
valrörelse som nu kommer. Men jag har mina onda aningar.
KD är i desperat behov av
röster för att komma över spärren till riksdagen i det stundande extravalet.
Det är inget annat än osmakligt att försöka klara det målet genom att ge sig på
desperata flyktingar. Det skorrar inte heller mindre illa om KD-utspelet med
tanke på att de är det parti som starkast betonar en kristen värdegrund. Så här
står det beskrivet på partiets hemsida:
”KRISTDEMOKRATI ÄR DEMOKRATI byggd på kristen människosyn och värdegrund.
Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och
förvaltats av den kristna traditionen. Kristdemokratin är värdeorienterad. Med
detta menas en politik som har människovärdet och de etiska grundvärdena i
centrum.”
Nu hakar de alltså på SD
i en diskussion som talar om människor i termer av kostnader och intäkter. Det
förflyttar synen på människovärdet och etiska grundvärden långt ut i periferin.
Vad blir konsekvenserna av en sådan syn på hur samhället ska planeras? Tänker
på vad en fb-vän nyligen påminde om:
”Det tar i snitt 7 år för en invandrare att integreras,
få fast arbete och bidra till välfärdssamhället med skattepengar. För en svensk
ligger snittet på ca 23 år... ”
Hur fortsätter vi därifrån? Är det verkligen en diskussion vi vill ha? Inte jag i alla fall.
lördag 13 december 2014
Ursprungsmärkning av Sverigedemokratisk modell – nej, tack!
Min äldste bror har en hobby. Han släktforskar. Faderssidan
är utforskad så långt det går tillbaka tror jag. Där finns mest bönder, fiskare,
bergsmän och smeder. Det ser väl ut som för de allra flesta svenskars släktled.
De flesta återfinns endast som födslar och dödsfall i annalerna. En del har
utmärkt sig negativt och återfinns i brottsregister. De har kommit från olika
håll och etablerat sig på små platser i skärgården eller runt Stockholm. Så
långt tillbaka det går att forska finns en sorts ”anfader” som begav sig från
Danzig (nuvarande Gdansk i Polen) till Sverige vid slutet av 1600-talet. På
moderssidan är det bara ett par generationer sedan som mormors far kom från
Stuttgart i Tyskland. Det är inte heller ett särskilt ovanligt släktträd. Vid
slutet av 1500-talet utgjorde det utländska inslaget i Stockholm ungefär 15 %
av befolkningen (Stockholms Historia
under 750 år, Lars Ericson Wolke). Vi har nästan alla rötter i andra
länder, på ett eller annat sätt.
Nu vill Sverigedemokraterna införa registrering av
nationalitet. Kriminalvården ska registrera om fångar med svenskt medborgarskap
har föräldrar med utländskt ursprung. Kent Ekeroth, som representerar SD i
justitieutskottet, vill göra detta ”eftersom kultur och värderingar inte
försvinner bara för att någon erhållit ett medborgarskap”. Kent Ekeroth och SD
inser att den svenska lagen förbjuder särbehandling utifrån ”ras eller etniskt
ursprung” men vill utnyttja vad han kallar en ”lucka i lagen” vilket skulle
möjliggöra att registrera nationalitet. Den rasbiologiska idén om att kunna
fastställa benägenheten till kriminalitet genom utseende ligger dock inte långt
borta. Cesare Lombroso (kriminologins fader) ansåg att vissa var födda till
brottslingar och att det kunde avgöras genom att bedöma hur ”aplikt” utseende
personen hade. En idé som följde med i kolonialmakternas packning när de lade
den afrikanska kontinenten under sig. Samt i de nazistiska idéerna om den vita
rasens överlägsenhet men också här i Sverige där Lombroso hade stor påverkan på
arbetet inom Statens rasbiologiska institut lett av Herman Lundborg.
Erfarenheterna från andra världskriget sopade bort dessa dumheter och
etablerade en diskurs befriad från rasbiologiska element.
Nu har vi ett parti i riksdagen som vill återinföra dessa
tankegångar om än omskrivet med ordet ras ersatt av kultur. De vill antyda att
det finns något särskilt brottsbenäget hos vissa kulturer, ungefär på det sätt
som Lombardo och hans efterträdare försökt hitta rasbiologiska förklaringar
till kriminalitet. Petter Larsson konstaterar mycket riktigt i Aftonbladet:
”Urskiljandet kommer först. Särbehandlingen
är nästa steg”
Bland annat därför kommer jag idag att ta mig till Slussen
klocka 15.00 för att delta i fackeltåget mot rasism och främlingsfientlighet. Men också för...
att jag vägrar acceptera Sverigedemokraternas
beskrivning av sociala problem.
att jag är trött på det tilltagande ”kravet” på att
debattera invandring på deras premisser.
att jag älskar det här landet.
att hedra mina utländska anfäder/mödrar.
onsdag 10 december 2014
Politiskt arvegods från Sovjet och gatans parlament i Ukraina
Medan vi ojar oss över politisk kris här hemma i Sverige
rullar politisk livet det på som vanligt i Ukraina. Vilket innebär politiska
kriser, bråk, skandaler och demokratiskt tvivelaktiga beslut. Två fenomen är
särskilt tydliga i den ukrainska politiken; kvardröjande sovjetiska
beslutsmodeller och metoder samt å andra sidan ett gatans parlament. Det
präglar den ukrainska, politiska vardagen och får vid jämförelse vår ”lilla”
regeringskris att blekna.
Under hösten har president Porosjenko lanserat en utrensningslag,
på engelska benämnd Law of lustration,
för att komma till rätta med korruptionen inom den offentliga förvaltningen. Jag
har skrivit om den en del tidigare. Den har kritiserats internt och kan
innebära, om den genomförs konsekvent, avskedande av omkring en miljon statligt
anställda vilket för det första skulle kunna bli en total brain-drain av den
statliga förvaltningen och för det andra drabba helt oskyldiga som förlorar
sina jobb på lösa grunder. Den genomförs också som en utrensning av Sovjetkommunister
och tjänstemän under förre presidentens Janukovitj styre. I stort sett räcker
det att ha varit anställd under Janukovitjs tid vid makten för att förlora
jobbet. Det var inte så svårt att lista ut att en lag med denna dåliga
precision snarare skulle bli ett nytt problem än en lösning på ett gammalt.
Nu har också Europarådets Venedigkommission (Venice
Commission) studerat reformen och i ett utlåtande starkt kritiserat denna
utrensningslag.
De huvudsakliga anmärkningarna kan sammanfattas i följande
punkter:
1) Att applicera lagen
på personer som tjänat under det sovjetiska kommuniststyret (före 1991) så
många år efter regimens fall kräver mycket övertygande bevis för hot mot
demokratin från dessa före detta kommunister. Kommissionen finner det mycket
svårt att se att en sådan sen rensning (eng/lustration) kan vara försvarbar.
2) Att applicera
rensningsåtgärder mot personer som tjänat under den förre presidentens
Janukovytj styre bör i förlängningen innebära ett ifrågasättande av det
nuvarande konstitutionella och legala ramverket i Ukraina och dess funktion som
demokratisk rättsstat.
3) Lagen har flera allvarliga
brister som kräver en omprövning åtminstone på följande punkter:
- Rensningen måste
endast gälla positioner som utgör ett genuint hot mot mänskliga rättigheter
eller demokratin; listan av positioner som ska rensas måste omprövas
- Skuld måste prövas i
varje enskilt fall och kan inte endast antas på basis av enbart tillhörigheten
till en speciell kategori av offentliga positioner; kriterierna för rensning
måste omprövas
- Ansvaret för
utförandet av rensningsprocessen måste fråntas justitiedepartementet och bör
anförtros åt en särskilt inrättad, oberoende kommission som aktivt involveras
civilsamhället
- Rensningsproceduren
måste respektera garantier för en rättvis rättslig prövning (rätt till
rättshjälp, en rättvis rättegång och muntlig förhandling); under
rättegångsprocessen bör det administrativa beslutet om utrensning suspenderas
tills dom fallit; Utrensningslagen bör specifikt utformas så att dessa
rättigheter garanteras
- Utrensning av domare
bör inte göras utan full respekt för deras konstitutionella oberoendestatus och
endast Högsta Domstolen bör ansvara för avsättande av domare.
Venedigkommissionen ser dessutom inget som rättfärdigar att alls inbegripa
domare i Utrensningslagen eftersom de redan är föremål för en annan specifik
Utrensningslag som togs för några månader sedan
- Information om
personer som rensats ut bör inte lämnas ut offentligt förrän slutlig dom har
tagits av en domstol
Venedigkommissionen visar här på den ukrainska oförmågan att
ta itu med sitt korruptionsproblem utan att samtidigt äventyra rättssäkerheten.
Som lagen är utformad och används är den mer ett verktyg för de nuvarande
makthavarna att bli av med politiska motståndare snarare än med korrupta
statstjänstemän. Det ironiska är också att de nuvarande makthavarna, i sin iver
att rensa bort arvet från Sovjet, använder metoder som inte skiljer sig
nämnvärt från just de summariska utrensningar och rättegångar som Sovjetunionen
var så ökänt för.
Gatans parlament
Samtidigt pågår en lokal/regional maktkamp i landets olika
städer och oblast (regioner). Smutskastning och anklagelser om brott och
korruption ingår i denna kamp men också mer eller mindre våldsamma
gatuaktioner. Dessa kan beskrivas som folkliga resningar mot korrumperade
och/eller odugliga politiker men kan lika gärna handla om iscensatta kupper av
andra lika korrumperade politiker som genom att mobilisera rena pöbelhorder kan
kasta folkvalda över ända. Just nu pågår en sådan kamp i Vinnytsya där
regionens olika politiska institutioner och ledare är inbegripna i en tvekamp
som det inte är alldeles lätt att hänga med i. OSSE har varit på plats och ändå
gjort ett försök att beskriva konflikten. Enklast är att helt enkelt klippa in
deras rapport här:
”On 6 December, the police informed the SMM that a
group of protestors of approximately 600 people had violently gained access to
the regional administration building in Vinnytsya (300 km north-east of Chernivtsi), which
they occupied for approximately two hours before a police force of 200 officers
regained control of the building. The protest was organized by the
Batkivshchyna and Svoboda parties and aimed to block the planned dismissal of
the head of the regional council by the regional administration. In Vinnytsya,
a representative of the Svoboda party told the SMM that the head of the
regional council was elected by the pro-Maidan groups in Vinnytsya and that the
planned dismissal was linked to the fact that he had actively started to fight
corruption in the medical sector.”
Det är med andra ord en tämligen typisk ukrainsk politisk
soppa/såpa där det inte är lätt att avgöra vem som är den största skurken och
vad som är spontana folkliga protester och vad som är iscensatt. Här framgår i
alla fall att representanter från regeringspartiet Batkivshchyna (Tymosjenkos
parti) och högerextrema Svoboda är ledande figurer för de protesterande. OSSE
rapporterar också att de sett bilar med Aidar-bataljonens emblem fyllda med
militärklädda personer i närheten av demonstrationerna (som pågått i ett par
dagar nu). Ett par hundra demonstranter har också bussats in från närliggande
Khmelnitskyi. Oklart av vem. Under upploppet i lördags lär porträtt av
president Porosjenko ha rivits ned och trampats sönder.
Dagen efter stormningen av Regionrådets byggnad, 7 december,
samlades ett par hundra personer återigen framför byggnaden och utsåg en egen
”folkets guvernör”, Aleksey Furman, från högerextrema Svoboda. Tält slogs upp
kring stadens centrala torg av ”Euromajdan-aktivister”. Det är alltså rörelsen
från Majdan-torget i Kiev som nu anför protesterna i Vinnitsya.
Inrikesministern Arsen Avakov uttalade sig dock kritiskt mot demonstranterna
och Aidar-bataljonen, som är knuten till försvarsministeriet, lär enligt vissa
uppgifter närvara i staden för att lugna ned situationen. Ditkommenderade av
den ukrainska regeringen? Stadens polischef säger sig dock inte känna till
några sådana uppgifter för bataljonen.
Föremålet för mobbens missnöje, guvernören Anatoliy Oliynyk,
lär under måndagen ha sagt till OSSE:s observatörer att det nu var tid för de
lokala politikerna att lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan och se till att
gå till beslut om den regionala budgeten. Det är alltså inte bara i Sverige det
är problem med att få igenom en budget. I Ukraina går det emellertid lite
våldsammare till.
Detta gatans parlament var något västvärlden jublade åt i
våras då det centrala Majdan-torget i Kiev ockuperades under flera månader. Det
är dock fortfarande oklart hur mycket av protesterna som var folklig spontan
resning och vad som var politiskt styrda protester som sedan kulminerade i ett
kuppartat maktövertagande. De makthavare som sitter i den nuvarande nya
regeringen för landet har dock en svår uppgift framför sig då detta gatans
parlament återigen kan användas för att uppvigla protester mot de folkvalda.
Det är oftast notoriskt svårt för utomstående bedömare
(OSSE, journalister och vi som följer det hela på avstånd) att avgöra vem det
är som protesterar mot vad, varför och i vilket långsiktigt syfte. Eller om det
ens finns något sådant. Möjligen är desperationen så stor hos folket att det
upplevs som att enda sättet att få till politisk förändring (eller en väg
reparerad) är att demonstrera, ockupera och attackera. Men det kan också ofta
vara så att gatans parlament används som spjutspets för politiska attacker på motståndarsidan.
Propagandakriget bidrar till förvirringen. I ett Youtube-klipp från
Ukraine Today visas bilder från upploppet under lördagen men den engelska
speakerrösten talar om rysk provokation. Demonstranterna som stormar byggnaden
i filmklippet är emellertid samlade under högerextrema Svobodas blå-gula och
röd-svarta ultranationalistiska flaggor och beskrivningen motsäger helt OSSE:s
rapportering som talar om demonstranterna som ”Euromajdan”-aktivister. Ukraine
Today ägs delvis av den judiske oligarken Ihor Kolomoyskyi som också sägs
sponsra det våldsamma högerextrema partiet Högra Sektorn, om nu det gör att
bilden klarnar?
Att vi inte har hört eller sett ett ljud om dessa protester
och oroligheter i svenska medier kan möjligen bero på att de varit fullt
uppslukade av den svenska politiska krisen. Eller också att det är så oerhört
komplicerat att få ordning på vad det hela handlar om ... egentligen.
söndag 7 december 2014
Sverigedemokraterna på riktigt II
Med anledning av det
jag skrev igår tänker jag här visa varför jag inte tycker att
finansminister Magdalena Andersson behöver be SD:s väljare om ursäkt för att
hon hävdar att Sverigedemokraterna ”inte står för grundläggande värderingar om
att alla människor är lika värda”. Eller att Stefan Löfven heller ska behöva be
om ursäkt för sitt påstående att SD har sina rötter i nazismen. Den som röstar
på SD får också finna sig i att vi som inte delar partiets värderingar klargör
varför vi inte gör det och att det handlar om just värderingar. Inte om åsikter
i olika sakfrågor vilket ju fullt naturligt kan skilja sig åt hos olika
partier. Det är liksom poängen med demokrati. Men när ett parti har en
klangbotten som avviker från normen om allas lika värde kan det knappast vara
oförskämt att påvisa detta.
Sverigedemokraterna bildades 1988 av bland andra folk ur BSS
(Bevara Sverige Svenskt) och vit makt-rörelsen. Partiet tillhörde de ledande
bland de som på 1990-talet varje 30 november marscherade till Karl XII:s staty
i Kungsträdgården i Stockholm under såväl svenska som hakkorsprydda fanor.
Enligt Daniel Poohl och Mikael Ekman (Ut
ur skuggan, 2010) hade drygt 60 % av partiets styrelsemedlemmar mellan
1989-1995 kopplingar till nazistorganisationer som BSS, VAM (Vitt Ariskt Motstånd)
och Nordiska Rikspartiet. Naturligt nog vill Jimmie Åkesson ogärna prata om vad
det var som attraherade honom när han anslöt sig till SD 1995. Partiets
nazistiska rötter är i alla händelser odiskutabla och Magdalena Andersson har
således inget att be om ursäkt när hon häromdagen stod för den sakupplysningen.
Numera kallar sig partiet istället nationalkonservativt
eller nationalistiskt alternativt Sverigevänligt. Den antisemitiska nazismen
har också övergetts och partiet har växlat över till ett parallellspår som är
mer framkomligt sedan 9/11-2001 (Twin Towers); en islamofobisk Eurabia-linje.
Människosynen och värderingarna är desamma även om de har paketerats om och
fått ett annat omslag.
Redan nationalismen som SD står för innebär en hel del
problematiska frågeställningar. De flesta tänker nog att det inte är fel att
älska sitt land. Detta är dock en helt annan sak än att kalla sig nationalist.
Nationalismen uppstod under 1800-talet som en ideologi där den kulturella
gemenskapen och någon form av blodsband förutsattes för att utgöra en
”naturlig” gemenskap som i sin tur krävde en egen nation. I den sakens natur
låg också en syn på nationens ”renhet” från ”främmande” element. En reaktion på
imperialismen men också en strömning som orsakat oerhört många konflikter,
folkmord och folkfördrivningar. Antingen med våld eller med andra mer
konstitutionella metoder. Det här tar också Annika Hamrud och Elisabet Qvarford
upp i inledningen av boken ”Svensk, svenskare... ” i vilken de har närstuderat Sverigedemokraterna under valrörelsen
inför valet 2010.
Den extremnationalism som SD bekänner sig till innefattar
också mycket tankestoff från konspirationsteorin om Eurabia. Uppfattningen att
muslimer är på väg att ”invadera” västvärlden och med ett ymnigt barnafödande
så småningom tar över och inför någon form av islamistisk diktatur. Det var
inte längre tillbaka än 2009 som Jimmie Åkesson skrev sin debattartikel om
”muslimerna som vårt största hot”. Det budskapet har sedan upprepats av mängder
av Sverigedemokrater i olika positioner i partiet, lokalt såväl som på
riksnivå. Hamrud & Qvarford beskriver i ovan nämnda bok hur Ted Ekeroth
under valrörelsen inför valet 2010 åkte runt i skolor och talade om hur
invandrarnas överrepresentation i brottsregistren inte har en social utan
kulturell förklaring. Invandrare skulle vara mer benägna att gå brott än ”svenskar”. Vilket i så fall ger ett visst
huvudbry för den som vill förklara varför Sverigedemokratiska förtroendevalda
är överrepresenterade i dessa brottsregister i jämförelse med andra partiers politiker. Han
talade också om för ungdomarna i skolorna att det är islam som är ”problemet”
och sin övertygelse om att muslimer skulle vilja införa sharialagar i Sverige.
Hans uppfattning är att alla invandrare ska assimilera sig och avsäga sig sin
egen kultur. Då menar han antagligen inte att de som kommer från Finland bör upphöra
med att bada bastu på midsommarafton eller att danskar som bosätter sig här
måste överge sin förtjusning för smörrebröd. Hur invandrare rent praktiskt ska
avsäga sig sin bakgrund framgår förstås inte heller. Men det bör ju i så fall
inbegripa att han själv avsvär sig sin judiska bakgrund och sitt engagemang för
sionismen vilket han kanske inte tänkt på.
Det är tydligt hur detta hat mot muslimer omfamnande av
Eurabia-teorin har ersatt de rasideologiska teorierna från partiets nazistiska
barndom. Ryggmärgsreaktionen mot muslimer framträdde också i all sin tydlighet
när Sverigedemokraternas meningsfrände Anders Behring Breivik genomförde sitt
fruktansvärda terrordåd i Oslo och på Utöya. Linus Bylund, riksdagsledamot för
SD och då pressekreterare för Åkesson, twittrade då:
”Nästa jävel som ojar
sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande
norrmän på gatan kommer avföljas!”
Partiets reklamfilm inför valet 2010 med en hord kvinnor i
burka och niqab som med sina barnvagnar forsar förbi en uppskrämd pensionär
pekar också tydligt ut den grupp som ska framställas som ”broms” för
pensionerna. En kampanj som fortsatte med en aning mer subtila inslag inför
årets val där pensionerna lyftes som en av SD:s hjärtefrågor men fortfarande
ställdes i motsatsställning till ”massinvandringen”. Ungdomsförbundets (SDU) valfilm i valrörelsen
till EU-valet skickade, ackompanjerat av dramatisk musik, ut budskapet ”Europa
tillhör oss”. Allvarliga ungdomar förkunnade med lätt hysterisk emfas hur ”ett
sinnessjukt experiment med mångkultur och massinvandring” sliter sönder de
stolta europeiska nationerna. Europas problem är med andra ord att den
europeiska rasen (jo, det är lite förvirrat) blandas upp av folk från andra
kontinenter. Eller hur vill SD att vi ska tolka den?
Det är en lite
märklig balansgång partiet ägnar sig åt när de å ena sidan gör
ställningstaganden där de utpekar grupper av människor som onda eller som
tärande element på samhällskroppen och å andra sidan kastar ut personer ur
partiet som uttrycker politiken med lite grövre språk. Paketeringen är olika
även om innehållet är detsamma. Bara kort före valet redogjorde Expressen för
hur fyra av partiets kandidater i lokala val avslöjats med anonyma uttalanden på
hatsajter:
”Om negroida personer deppar ihop får de väl flytta
härifrån” (Ulla-Britt Wennell, kommunlistan Vallentuna)
”muslimernas handikapp sitter ju trotts [sic] allt i
huvudet” (Nils Jungenäs, toppnamn i Solna)
(Om asylsökande) ”Otacksamma kräk, finns bara en väg för dom
och det är hem till hyddan” (Sture Johannesson, kommunlistan Gislaved)
Björn Löfvenius, kandiderande för SD i Borås, kallar asylsökande
för ”parasiter”
Partitoppen slår ifrån sig, utesluter kandidater och svär
sig fria i pressen. Det är som vore det ren otur att dessa personer sökt sig
till just Sverigedemokraterna och inte att för att de gjort ett aktivt val av
ett parti som de anser företräda deras åsikter. De ovan nämnda är ju bara några
i den långa raden av kandidater för partiet som uttalat sig på liknande sätt.
Om detta inte är ett resultat av partiets officiella hållning i synen på
människor så har de i så fall ett enormt och svårbegripligt rekryteringsproblem.
En annan ”fantastisk fyra” var de ledande sverigedemokrater
som gav sig ut på ”blatteloverjakt” med järnrör för ett par somrar sedan. En av
dem, Kent Ekeroth, är fortfarande riksdagsledamot med uppgifter i
justitieutskottet.
Ändå tycker Mattias Karlsson att det är ”konstiga beskyllningar” när finans- och statsministrarna framhåller att SD inte
respekterar människors olikheter.
En del tycker att vi ska tiga ihjäl detta för att det bara
gynnar SD om vi påtalar deras i grunden rasistiska värderingar. Det tycker inte
jag. Det känns faktiskt som om det har blivit det nya ”som man inte får tala om”.
En tabu-uppfattning som SD brukar spela på i invandringsfrågan. Däremot menar
jag inte med detta (en del har reagerat på det jag skrev igår) att det är det
här som valrörelsen huvudsakligen ska handla om. Självklart ska alla partier gå
till val på sina hjärtefrågor, sina program för att komma till rätta med
problem som finns med jobb, utbildning, bostäder, skola, sjuk- och äldrevård
eller migration och integration. Det är viktigt att det finns olikheter och
striden om budgeten har visat att det faktiskt gör det trots att tendensen har
varit att klumpa ihop sig i en mittfåra politiskt.
Problemet är bara att vi har ett parti, SD, som inte vill
prata om problemen utan att kasta in minskad invandring som generallösning. När
sakfrågorna ska debatteras, som en del mycket riktigt påpekar att de bör, har
SD inget annat att komma med. De som deltar i den lite gråa och vardagliga
riksdagsdebatten eller i kommunalhus och landstingshus konfronteras med
personer som Wennell och Jungenäs förstår kanske vad jag talar om. De som vill
att övriga partier ska tala om integrationspolitik med SD har inte insett att
de sistnämnda inte har någon sådan. De vill inte ha invandrare hit och den
rännil de kan tänka sig att acceptera ska assimilera sig(avsvära sig sin kultur
som Ted Ekeroth formulerat det).
Så hur ska man tolka att 13 % av svenska folket ändå röstar
på dem? Kanske är det så att det finns så många som vill lösa alla problem med
att minska invandringen? Kanske är det verkligen så att 13 % av den svenska
väljarkåren sympatiserar med de här värderingarna? Kanske finns det ännu fler
som gör det och kommer att rösta på SD i extravalet i mars? Då är det ett nytt
och obehagligt läge som gäller för oss som motsätter oss dessa värderingar. Ett
nytt läge att ta ställning till och som kräver nya strategier.
Men tillsvidare vill
jag gärna tro att svenskar i allmänhet inte är rasister eller
främlingsfientliga. Inte heller majoriteten av SD:s väljare. Det är också vad
dessa själva oftast hävdar när de konfronteras med frågan. Mitt råd är i så
fall är; rösta då inte på Sverigedemokraterna.
Och slutligen, nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver om vad SD står för... på riktigt!
lördag 6 december 2014
Ansvar för din röst
Det pratades mycket
om ansvar under veckan som gick. Politiker som menade att de hade tagit ett
sådant och/eller menade att andra politiker inte hade gjort det. Väljare som
tillfrågades av reportrar talade också mycket om ansvar och att politikerna nu
borde ta sådant. Det balanserade under ett par dagar på gränsen till tramsighet
men i grund och botten finns naturligtvis ett allvar avseende ansvarsfrågan.
Ansvaret för hur vi hanterar demokratin och vad den hanteringen leder till.
Ingen kan väl slå sig för bröstet i nuläget när det gäller just detta. Men om
vi nu ska tala om ansvar för demokratin så vill jag lyfta även ansvaret hos
väljaren. Det duger inte att kasta sin röst i valurnan och sedan gnälla om
konsekvenserna. Demokrati är ingen självklarhet och väljaren kan av ren
ovarsamhet och ouppmärksamhet rösta bort den. Det är med stigande irritation
jag nu iakttar hur det daltas med Sverigedemokraternas väljare. Visst, de är
medborgare vars röster är lika mycket värda att lyssna till som andras. Men vad
är det egentligen de har röstat för? Och varför behöver vi hålla med?
”Ordet demokrati betyder
folkstyre, vilket innebär att all makt utgår från folket. I en demokrati har
medborgarna ett gemensamt ansvar för samhället de lever i.” (Regeringskansliet,
Det demokratiska systemet i Sverige)
Debatten kring Sverigedemokraterna, deras framgång i valet
och agerande i budgetomröstningen har fått en del märkliga inslag. Vi måste
vända oss till deras väljare och möta deras oro och missnöje, heter det bland
annat. En del ägnar sig åt kritik av de övriga etablerade partierna och menar
att de får skylla sig själva om folk röstar på SD eftersom de erbjuder dåliga
alternativ. Politikerföraktet sägs vara en förklaring till att lägga en röst på
SD. Detta parti har också ansträngt sig oerhört hårt för att framställa sig som
ett anti-etablissemangsparti. Det måste således vara något fel på de etablerade
partiernas politik, resonerar många debattörer. Det är läge för en självkritisk
diskussion inom partierna och för att lyssna till dessa väljare, heter det. Det
är också vad SD själva hävdar när de gör budgeten till en gisslan för just den saken.
Lyssna på oss annars lägger vi krokben för varje budget oavsett vem som lägger
fram den, säger de. Det vi nu ska tvingas lyssna på är inte krav på höjd
A-kassa eller lägre skatt för pensionärer om nu någon trodde det utan kraftigt
minskad invandring. Den tillfällige partiledaren Mattias Karlsson klargjorde läget
på partiets presskonferens i veckan när han sa att ”vi lägger alla andra frågor
åt sidan”. Linus Bylund, riksdagsledamot för SD, jublade i en tweet åt
extravalet som att vi nu ska folkomrösta om massinvandringen. Deras
ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt har också förklarat partiets
strategi; att inte alls titta på budgetalternativen utan att göra frågan större
att istället handla om hela regeringsfrågan. De menar därmed att 13 % av
rösterna ger dem ett sorts mandat att avgöra vilken regering Sverige ska styras
av och att denna regering endast kan styra om de accepterar SD-kravet om
kraftigt minskad invandring.
Med stigande irritation har jag nu samlat på mig alla dessa
röster från både SD och andra debattörer under de månader som gått efter valet.
En del saker bör klargöras, tycker jag.
För det första; Sverigedemokraterna kan inte längre hävda
att de är ett anti-etablissemangsparti. De har nu suttit i Sveriges riksdag
under mer än en mandatperiod och deltagit i arbetet i de olika utskotten där
politiken som ska leda Sverige avgörs. Det är ett demokratiskt ansvar som de
axlat och, alldeles oavsett vad man tycker om deras åsikter, utfört utan några
uppseendeväckande sabotageförsök. De tillhör nu det svenska, politiska
etablissemanget vare sig de vill eller inte. Eller rättare sagt har de satt sig
själva i det genom att ställa upp i demokratiska val. Det har en maktposition
och slåss inte längre ur underläge. De tillhör maktetablissemanget vilket den
senaste tidens politiska händelser med all önskvärd tydlighet visar. De får således
också finna sig i att väljare nu kan lägga proteströster emot dem, exempelvis på
Feministiskt Initiativ eller andra partier som befinner sig utanför riksdagen
men vägrar acceptera deras hantering av sina riksdagsmandat. Att lägga sin röst
på SD däremot är inte att lägga en proteströst, det är att lägga en röst på ett
etablerat riksdagsparti med ett paket åsikter som man med sin röst stödjer och
eventuellt hjälper till en ännu starkare maktposition. Det står förvisso var
och en fritt men kräver en viss medvetenhet om vad det är man röstar för.
För det andra; det måste klargöras vilken värdegrund SD har.
Finansminister Magdalena Andersson (s) uttryckte sin uppfattning nyligen när
hon hävdade att SD är ”ett parti som inte står för grundläggande värderingar om
att alla människor är lika värda”. SD:s Mattias Karlsson tyckte detta var okunnigt
och oförskämt och menade att finansministern borde be deras väljare om ursäkt.
Min uppfattning är snarare att det är läge för en folkbildningskampanj inför
extravalet. SD:s väljare bör noga upplysas om vad det är de röstar för. De kan
inte längre sitta i debattprogram i tv eller i fikarummen på våra arbetsplatser
och säga att de inte är rasister och att SD inte alls är något rasistiskt
parti. Statsminister Stefan Löfven har nyligen uttalat sig om SD som ett parti
med rötter i nazismen och kallat det för ett nyfascistiskt parti. Vilket fick
SD:s riksdagsledamot Richard Jomshof att i Svt:s Debatt göra en jämförelse med
socialdemokraternas tidiga år som parti då det, enligt Jomshof, skulle ha
funnits fullt med revolutionärer och kommunister i deras led. – Vad är
skillnaden?, löd Jomshofs retoriska fråga. Den skulle kunna besvaras med; 100
år. Alla de personer, om vi förutsätter att hans påstående äger viss riktighet,
är nu sedan länge döda och ett par mellanliggande generationer skiljer dagens
socialdemokrater från dessa pionjärer från 1800-talets slut.
Sverigedemokraternas nazistiska rötter ligger inte längre tillbaka än att samma
personer som då deltog i uppbyggandet av partiet idag deltar i partiarbetet och
sitter i ledande partipositioner. Inte minst partiledaren själv, Jimmie
Åkesson. Jag lär återkomma till detta i senare inlägg.
För det tredje; det ovan sagda är något som ingen väljare i
dagens samhälle enkelt kan bortförklara. Mängden av information är enorm och
framför allt är tillgängligheten mycket god. Det krävs inte, som tidigare, att
väljaren går på politiska möten och lyssnar eller köper böcker för att
informera sig. Väljaren behöver inte heller hålla till godo med det som sägs i
tv och radio eller det som kan läsas i tidningar och tidskrifter utan det kan
inhämtas mängder av information genom ett par enkla klick på tangentbordet. Med
detta följer ett visst ansvar för sin röst, anser jag. Demokrati är ingen
självklarhet, det är något som omfattar varje medborgare och förutsätter
deltagande och ett visst engagemang. Det kan förvisso uttryckas genom blanka
röstsedlar eller genom att lägga sig på sofflocket. Det uttrycks också genom
röstsedeln på Sverigedemokraterna. Men väljaren får själv stå för sin röst och
inte skylla den på andra, vilket jag allt oftare får intrycket av. Väljaren av
SD har mycket goda möjligheter att själv kunna ta reda på vad det är för parti
de röstar på och vara beredd att försvara detta bättre än med att alla andra är
så dåliga. Stå för att de är rasister eller invandrarfientliga om man så vill.
Den ärligheten bör vi andra kunna kräva. Då kan debatten bli meningsfull och
ärlig. Det finns ju emellertid ändå en möjlighet att en del är dåligt
uppdaterade och behöver hjälp med den saken vilket lär bli en uppgift framöver
för oss som vill bekämpa deras idéer.
Det är på ett sätt en beundransvärd tålmodighet med vilken
SD har genomfört sin strategi att ta sig in i maktens boning. De senaste åren
har stor möda lagts vid att formulera politiken i partiets officiella
uttalanden och publikationer på ett sätt som döljer den rasistiska ideologin
den bottnar i. Utrensningar av personer som i partiets namn uttalar sig
rasistiskt eller hatiskt om invandrare ska visa att partiet brutit med sitt
förflutna. Framgången i det senaste valet är troligen en frukt av detta arbete.
Partiet har strävat efter att bli mer ”rumsrent” för att få fler röster. Det vi
nu ser tror jag är en upptrappning där de uppenbarligen ser en möjlighet att
utöka sin maktposition och vinna ännu större inflytande över politiken. Som jag
skrev häromdagen kan SD betraktas som en ”alien in disguise”. När partiet
vunnit tillräckligt många röster kan förklädnaden strippas av och den verkliga
ideologin framträda i all sin avskyvärda gestalt. I värsta fall är då partiet i
regeringsställning.
Risken med extravalet är alltså att det hjälper SD att ta
ett steg framåt men det kan möjligen också bli tvärtom och att det likaväl är
en möjlighet för deras motståndare att SD nu inför extravalet klargjort att de ”lägger
alla andra frågor åt sidan”. Det är ett ställningstagande väljare bör ta med
sig till vallokalen i mars då Sveriges närmaste framtid ska avgöras. Jag håller
med Anna Johnsson i Trollhättan när hon säger;
Ӏven en
missnöjesröst har man ansvar för”
Etiketter:
ansvar,
demokrati,
extraval,
SD,
Sverigedemokraterna,
valrörelse
torsdag 4 december 2014
Sverigedemokraterna på riktigt
Allians partierna raljerar nu i pressen om att Löfvens
röd-gröna regering inte höll längre än två månader. Mycket väl medvetna förstås
om att de själva gjort så lite de kunnat för att hjälpa den att regera landet i
en parlamentariskt knivig situation. Samtidigt har de visat en oerhört stor
vilja till samarbete kring frågan om att ändra regelverken kring
budgetomröstningar. Mycket väl medvetna också om att det kunde ha varit en
alliansregering som drabbats av Sverigedemokraternas (SD) praxisbrott. Och framför
allt att det kan bli deras tur nästa gång. SD hävdade ju igår att de tänker
fälla alla kommande budgetförslag som inte innehåller ett för dem välsmakande
innehåll om minskad invandring. På den punkten är alltså allianspartierna
oerhört ödmjuka inför blocköverskridande överenskommelser. Nå, det är förvisso
vettigt nu när vi har ett rövarband i riksdagen som använder kammaren som
lekplats och försöker kränga igenom politiska beslut som 87 % av väljarna inte
har bett om.
”Wohooo! Vi ska ha en folkomröstning om massinvandringen”,
twittrade SD:s riksdagsledamot Linus Bylund igår.
Sverigedemokrater har alldeles uppenbart en helt egen syn på
vad demokratin ska användas till i Sverige, det land som de säger sig älska så
högt över alla andra. Någon borde läsa högt för Linus och de övriga
SD-ledamöterna ur Regeringsformens 1:a kapitel Statsskickets grunder. Där står
bland annat;
”Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen
stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel ska
användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning.”
Det innefattar så oerhört mycket mer än frågor om invandringen.
Aliens in disguise
Ni kanske har sett en eller annan science fiction-film?
Många av dem har temat ”aliens in disguise”. Varelser från främmande planeter
landar på jorden och sprider sig bland befolkningen förklädda som människor.
Någon mystisk materia gör att de antar mänsklig skepnad för att vid ett visst
tillfälle eller en viss exponering framträda med sitt egentliga utseende, som
hiskeliga monster från någon främmande värld, nästan alltid med onda avsikter
som att ta över världen. Jag tänker ibland på SD som ”aliens in disguise”.
Bylunds tweet är ännu ett bevis på att SD inte är något
annat än ett enfrågeparti. Det är bara invandringen de är intresserade av. Under
en hel mandatperiod har de gjort försök att framstå som ett bredare parti med
ett allsidigare register än så. En titt på valmanifestet de gav ut innan valet
ger onekligen det intrycket. Men det är alltså en förklädnad. Vi är nog en hel
del som redan listat ut det men de som röstade i det val som förde fram SD till
den vågmästarposition de nu har kan troligen ha förletts att tro just detta att
partiet stod för annat också. På riktigt!
I detta valmanifest står bland annat det här:
”När vi
sverigedemokrater säger att vi väljer välfärd så menar vi det. På riktigt. När
vi sverigedemokrater säger att vi älskar Sverige så menar vi det. På riktigt.”
De säger sig vidare arbeta för ett Sverige ”där de svaga och
utsatta, genom kraften i gemenskapen, skall kunna räkna med de starkares stöd”
och säger sig därför vilja, bland annat, ”återställa högkostnadsskyddet till
den nivå som rådde innan den borgerliga regeringen försämrade det”. Dessutom
vill de, står det i SD-manifestet, ge
extra lärarstöd till barn med särskilda behov och ge höjt underhållsstöd till
ensamma föräldrar.
Detta kan jämföras med
vad den röd-gröna budgeten innehåller som förslag om att läkemedel inom
högkostnadsskyddet ska vara gratis för alla under 18 år samt fördelning av en
större del av resurserna till barn med särskilda behov.
En annan punkt i SD-manifestet
är ”en god, rättvis och lättillgänglig sjukvård” under vilken de sorterar
förslag som kraftig resurshöjning för sjukvården och en förstärkt satsning på
värdig och likvärdig vård i livets slutskede.
Vilket kan jämföras
med den röd-gröna budgetens innehåll, som en övergång från riktade
stimulansåtgärder till mer generella statsbidrag till vården som ger ett mer
likvärdigt system i hela landet, en kraftig satsning på utbildning av sjuksköterskor
och barnmorskor och satsningar på fler anställda inom äldreomsorgen.
I SD-manifestet
säger sig partiet också arbeta för ett Sverige med full sysselsättning ”där
löntagare kan känna sig trygga i vetskapen om att de är skyddade av en stark
omställningsförsäkring i händelse av arbetslöshet”. Med andra ord vill de,
påstår de i manifestet, höja taket för A-kassan och göra den obligatorisk.
I den röd-gröna
budgeten avsattes avsevärda medel för jobbskapande satsningar på infrastruktur,
traineejobb för unga och extratjänster inom offentlig sektor för
långtidsarbetslösa. Samt medel för höjning av både taket och grundbeloppet för
A-kassan.
SD vill vidare, enligt SD-manifestet,
arbeta för ett Sverige med trygga och hälsosamma arbetsplatser och där ”löntagares
intressen sätts i främsta rummet”. Vilket, påstås det, innebär att de bland annat
vill minska underbemanningen inom välfärden och ge utökade resurser till
Arbetsmiljöverkets inspektioner av arbetsplatser.
Den röd-gröna budgeten
avsätter, som tidigare nämnts, avsevärda medel till utbildning av fler sköterskor
och barnmorskor men också ger sammantaget anslagsökningar med 100 miljoner
kronor till satsningar på arbetsmiljöområdet och företagshälsovården för 2015.
Sist, men inte minst, innehåller manifestet den fråga som
partiet lyfte kanske mest av alla inför valet, nämligen en punkt om de äldres
situation. Slopande av pensionärsskatten och en kraftig höjning av
garantipensionerna säger de sig vilja se.
Den röd-gröna budgeten
innehåller även den sänkt pensionärsskatt.
Allt det här och lite till har Sverigedemokraterna valt att
förbise och väljer att istället göra en markering för att tvinga igenom
eftergifter för deras krav om minskad invandring.
Med andra ord kan de som nu tänkt rösta i extravalet stryka
allt som står i valmanifest och annat kampanjmaterial från SD som inte handlar
om invandring. Det betyder ingenting utan är bara en sorts materia som ska
täcka kärnan, en ”alien in disguise”. Socialdemokraterna och Miljöpartiet däremot går till val på den budget som nu SD har röstat bort.
Det är på ett sätt bra att väljare som
tidigare letts att tro att SD står för allt det där som finns i deras manifest
nu fått se vad Sverigedemokraterna är – på riktigt!
tisdag 2 december 2014
Sverigedemokraterna har visat sitt rätta ansikte - det är och förblir ett enfrågeparti
Nu kom alltså det besked som alla väntat på i flera veckor. Sverigedemokraterna (SD) kommer att fälla regeringens budget genom att istället för att lägga ned sina röster lägga dem på alliansens budgetförslag i morgon. Konsekvenserna har redan debatterats i veckor och i förlängningen kan det bli nyval, eller extraval som det egentligen heter. Det är inte alls säkert att det går så långt men om det gör det har i alla fall väljarna fått ett viktigt besked från SD. Det är ett ENFRÅGEPARTI och ingenting annat. När den ställföreträdande SD-ledaren Mattias Karlsson idag kommenterade beslutet i Aktuellt talade han inte ett ord om annat än invandring.
De som i det senaste valet röstade på SD för att de lät sig imponeras av deras prat om pensionärer och arbetslösa har nu fått kvitto på att de blivit grundlurade. I de rödgrönas budgetförslag finns, till skillnad från alliansens, medel avsatta till sänkt skatt för pensionärer och satsningar på äldrevården såväl som förstärkningar av a-kasseersättningen. När det gäller invandringen finns dock ingen skillnad mellan förslagen. Vad SD hoppas på är förstås att frågan ska komma upp på bordet i kommande förhandlingar om ett nytt budgetförslag. Möjligen schabblar de därmed bort den vågmästarställning de hade vilket väl är det enda positiva som kan komma ut av detta. Här hade de en hel mandatperiod framför sig där de kunnat välja och vraka mellan blockens förslag i olika frågor och därmed få en avgörande roll i svensk politik. En blocköverskridande ny regering kan desavouera den ställningen. Ett extraval är inte heller alls säkert att ge SD en starkare ställning i riksdagen. Det kan mycket väl bli så att något av blocken får tillräckligt med röster för att bilda en starkare regering än vad det nuvarande parlamentariska läget erbjuder.
Hur som helst har de med agerandet i budgetfrågan visat att pensionärers skattesatser och nivån på a-kasseersättningar är frågor som är helt irrelevanta för dem. Det finns endast, bara och ingenting annat än en enda fråga som betyder något för dem och det är minskad invandring.
Jag hoppas nu att alla väljare kommer ihåg detta till nästa val (som ju kan bli snart) om SD:s valkampanj då innehåller populistiska fraser om pensionärers och arbetslösas väl och ve. Det enda som det här partiet tänker lägga någon krut på i riksdagen är att tjata om minskad invandring. Det håller inte att bygga ett land på. Sverigevänner? Nej, knappast!
De som i det senaste valet röstade på SD för att de lät sig imponeras av deras prat om pensionärer och arbetslösa har nu fått kvitto på att de blivit grundlurade. I de rödgrönas budgetförslag finns, till skillnad från alliansens, medel avsatta till sänkt skatt för pensionärer och satsningar på äldrevården såväl som förstärkningar av a-kasseersättningen. När det gäller invandringen finns dock ingen skillnad mellan förslagen. Vad SD hoppas på är förstås att frågan ska komma upp på bordet i kommande förhandlingar om ett nytt budgetförslag. Möjligen schabblar de därmed bort den vågmästarställning de hade vilket väl är det enda positiva som kan komma ut av detta. Här hade de en hel mandatperiod framför sig där de kunnat välja och vraka mellan blockens förslag i olika frågor och därmed få en avgörande roll i svensk politik. En blocköverskridande ny regering kan desavouera den ställningen. Ett extraval är inte heller alls säkert att ge SD en starkare ställning i riksdagen. Det kan mycket väl bli så att något av blocken får tillräckligt med röster för att bilda en starkare regering än vad det nuvarande parlamentariska läget erbjuder.
Hur som helst har de med agerandet i budgetfrågan visat att pensionärers skattesatser och nivån på a-kasseersättningar är frågor som är helt irrelevanta för dem. Det finns endast, bara och ingenting annat än en enda fråga som betyder något för dem och det är minskad invandring.
Jag hoppas nu att alla väljare kommer ihåg detta till nästa val (som ju kan bli snart) om SD:s valkampanj då innehåller populistiska fraser om pensionärers och arbetslösas väl och ve. Det enda som det här partiet tänker lägga någon krut på i riksdagen är att tjata om minskad invandring. Det håller inte att bygga ett land på. Sverigevänner? Nej, knappast!
måndag 1 december 2014
Edward Snowden – prisad men risad
Idag delades det alternativa Nobelpriset Right
Livelihood-priset ut. Det utdelas med målsättningen att ”hedra och stödja de som
erbjuder praktiska och exemplariska lösningar på de viktigaste utmaningarna
världen står inför”, enligt stiftelsens hemsida. I år går priset till visselblåsaren Edward
Snowden, vilket säkert inte undgått särskilt många. Det har skett alldeles
innan jag skriver detta. Dock inte, som brukligt, i UD:s lokaler. Det såg Carl
Bildt tidigt till att sätta stopp för när det tillkännagavs att det var just
Snowden som skulle prisas. Istället fick riksdagens andrakammarsal duga och
Snowden deltog via en länk från Ryssland dit han nu är ”förvisad” av
demokratins stora försvarare USA.
Detta upprörde Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson
Valter Mutt så till den grad att han föreslog att Sverige skulle ge honom asyl
och hämta hit honom i regeringsplanet. Till mångas stora förvåning och hån.
Ännu en stollighet från Miljöpartiet, går det att läsa mellan raderna i
mediakommentarerna. Det skulle ”ses som en krigsförklaring mot USA”, det är ”inte
förankrat i verkligheten”, är kommentarer i pressen. Wolfgang Hansson i
Aftonbladet säger rentav att Valter Mutt borde ”styra tungan mer rätt i
fortsättningen” om han ska fortsätta vara Miljöpartiets utrikespolitiske
talesperson. Från regeringshåll kommer också de formellt riktiga kommentarerna
att det inte är regeringens sak att ge asyl och att statens plan inte är ämnade
för den sortens exkursioner.
Det stämmer ju förstås och är formellt riktigt. USA skulle
gå i spinn och det skulle vara uppseendeväckande och asyl är ett domstolsärende.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är djupt sorgligt att
konstatera att försvarandet av demokratin och friheten med en sådan
självklarhet sopas under mattan. Valter Mutt har ju i princip rätt.
Motiveringen till att ge priset åt Snowden idag (tillsammans med
Guardian-journalisten Alan Rusbridger ska tilläggas) låter så här:
“... for his
courage and skill in revealing the unprecedented extent of state surveillance
violating basic democratic processes and constitutional rights.”
En tidigare aldrig överträffad statlig övervakning av
medborgarna (inte bara de egna) alltså och brott mot grundläggande demokratiska
processer och konstitutionella rättigheter är vad NSA ägnat sig åt. Då har vi
ändå upplevt Sovjetunionen och DDR, KGB och Stasi. Stora ord alltså och vem
säger emot? De som nu avfärdar Valter Mutt tror jag inte avfärdar att det här
är precis vad NSA gjort sig skyldiga till. Eller? Angela Merkel lär inte ha
varit överförtjust men hon är bara en av miljontals människor som avlyssnats
eller fått sina mejl lästa.
Valter Mutt gör jämförelser med Nelson Mandela och Mahatma Gandhi
vilket också har förlöjligats. Inte kan väl Snowden jämföras med dessa
giganter? Nja, det kanske inte heller är avsikten utan istället att göra en
principiell jämförelse. Ska civil olydnad och brott mot lagar alltid uppfattas
som förkastligt alldeles oavsett vilka lagar som ohörsammas eller vilka
tolkningar de som är satta att tyda lagarna gör? Den historiskt kunnige känner
säkert till Gandhis saltmarsch som bröt mot den brittiska kolonialmaktens
ensamrätt att framställa och sälja salt eller att Nelson Mandela brände sitt
inrikespass som de svarta i Sydafrika var tvungna att bära med sig vartän de
gick. Rätt eller fel? Skulle de ha låtit bli att bryta mot lagarna och fogat
sig? Vad hade följderna blivit? Svårt att säga men få lär väl protestera mot
det rättmätiga i att protestera. Eller?
Den amerikanska staten (NSA) hävdar sin rätt att
hemligstämpla handlingar för att skydda nationens säkerhet och sina rättfärdigar
sina aktioner med att de vill skydda mot terrorister. ”If you have nothing to
hide, you have nothing to fear”, hette det. Men skalan på övervakningsapparaten
överträffar allt vi tidigare sett. Tankarna går naturligtvis otvunget till
Orwells ”1984”, obligatorisk läsning när jag gick i skolan åtminstone. ”Storebror
ser dig” var ett citat som gav rysningar längs gymnasisters ryggrader. Då. Nu
är det verklighet och inga samtal är längre privata. Men vi vill inte veta av
den som avslöjat verksamheten. Eller?
Frågan är alltså vad som är det största brottet? Att utvidga
hemligstämplarnas tillämpningsområde till att omfatta alla medborgare oavsett
misstankar om brott eller att avslöja missbruket av lagarna och
hemligstämplarna?
Nu plockar Putin demokratipoäng medan västvärlden väljer att
titta bort och slå undan varje tanke på att bistå den som riskerat/riskerar
sitt liv för att följa sitt samvete och avslöja något han visste men inte kunde
leva med att hemlighålla för sina medmänniskor. Jo, vi skulle stöta oss med USA
om Snowden fick en fristad här men skulle vi tveka att stöta oss med Ryssland om
det istället gällde en ryss som avslöjat en liknande verksamhet hos ryska
säkerhetstjänsten? Jag tror faktiskt inte det. Kanske är vi räddare för USA än
för ryssen?
Våra principfasta förklaringar i högtidstal efter högtidstal
där friheten, rättssäkerheten och integriteten framhålls som självklara
hörnstenar för våra västerländska demokratier visar sig ibland skrämmande
selektiva eller eklektiska om man så vill.
Så visst, politiskt smart vore det säkert inte att ge
Snowden asyl i Sverige. Men Valter Mutt har rätt i att det vore rätt... rent
principiellt. Eller?
lördag 29 november 2014
Vad Margot Wallström kan göra för Ukraina och Moldavien
Vår nya utrikesminister Margot Wallström var nyligen på
besök i Ukraina. På Maidan-torget rördes hon till tårar över vad som hände där
för ett drygt halvår sedan. Hon säger sig också vara nöjd med sin föregångares
Bildt insatser för Ukraina och levererade budskapet att den nuvarande
regeringen kommer att hålla samma linje som den förra i förhållandet till
Ukraina.
Vilket bland annat innebär, fyller hon i, att stötta och
hjälpa ukrainarna att leverera reformer och ”att bygga ett rättssamhälle”. Hon
påpekar det självklara i människors rätt att demonstrera, säga vad de vill och
föreställa sig ett annat samhälle. Hon undrar slutligen hur den nya ukrainska
regeringen tänker sig vägen framåt och hur Sverige kan hjälpa dem? Jag får utgå
ifrån att utrikesministern har medarbetare som kan konsultera men jag dristar
mig ändå till att komma med några tips på vad som kan göras för att åstadkomma
demokratiutveckling och etablerande av en fungerande rättsstat. Det finns en
hel del att anmärka på hur den förra regeringen (den nya har inte tillträtt
riktigt än) hanterat detta.
Ett exempel är den ”rening” (eng/lustration) av staten som
sägs vara ett krafttag mot korruptionen. Som i sin utformning leder till rent
summariska avskedanden av hundratusentals tjänstemän inom statsförvaltningen.
Med sin dåliga precision riskerar reformen för det första att missa de
viktigaste ”målen” för densamma men också till att människor anklagas (utsätts
för angiveri) på lösa grunder för att vara korrumperade och förlorar sina jobb på
ett rättsvidrigt sätt.
Den har också kritiserats internt vilket bland annat framgår
av den här artikeln i Kyiv Post i vilken det framhålls att åtgärden är populistisk
och metoden sannolikt bryter mot internationell lag om mänskliga rättigheter
och mot rättsstatliga principer. Dessutom mot den ukrainska konstitutionen.
Den krympande yttrande- och pressfriheten är också något som
bör synas noggrant. Redan i våras påtalade OSSE:s representant för
mediefrihet, Dunja Mijatovic, om hur de fysiska hoten och trakasserierna lett
till tystnad och självcensur bland ukrainska journalister.
Hur det kan se ut fick vi ett exempel på i klippet där den
vice ordföranden i Ukrainas parlamentariska tryckfrihetskommitté (!) tränger sig in
på tv-bolaget NKTU:s kontor och misshandlar dess vd tills denne under hot om
mer stryk skriver under sin egen avskedsansökan. Det svenska stödet till Ukraina bör inbegripa att bevaka att
dylika händelser inte kommer att inträffa under den nya regeringen och det nya
parlamentets mandatperiod och att bistå med konsultation i ämnet pressfrihet
och yttrandefrihet.
Ett annat exempel är hur oppositionspartier och kandidater i
valkampanjen inför det nyligen avslutade parlamentsvalet motarbetades med både
konstitutionella metoder och mer handfast våldsamma sådana. De ihärdiga försöken att förbjuda kommunistpartiet kan
möjligen vara förståeliga ryggmärgsreaktioner med tanke på Ukrainas förflutna
men inte förenligt med den syn på demokrati som de flesta av oss och som
EU-institutionerna föreskriver för sina medlemsstater.
Det är för övrigt något som kan vara värt att uppmärksamma
även i den ukrainska grannstaten Moldavien om utrikesminister Wallström vill
bredda sin blick till att omfatta hela regionen. Där hålls parlamentsval
imorgon och likheterna med Ukrainas situation pro-majdan är faktiskt delvis slående.
Landets befolkning är splittrat i två åsiktsriktningar varav den ena kan kallas
pro-EU och den andra pro-rysk. Den senare anses dock utgöra en majoritet vilket
skulle innebära att de flesta av landets medborgare föredrar att ansluta sig till
den Eurasiska unionen snarare än EU, vilket också en färsk opinionsundersökning
visar, enligt en intressant artikel i dagens SvD. Morgondagens val lär dock
innebära en seger för EU-förespråkarna. Den främsta orsaken till detta är att
det färska pro-ryska partiet Pro Patria, som förväntats samla ca 15 % av
rösterna, i mitten av veckan som gått plötsligt förbjöds att ställa upp i
valet. De ska, enligt en domstol, ha tagit emot ”olagliga donationer från
utlandet”. Våldsamma protester väntas i moldaviska städer och många frågar sig
vad som kommer att hända efter valet.
Vi får förmoda att EU rycker in till stöd för
demonstranterna även här - liksom vid protesterna på Majdan-torget i Kiev - och
ser till att en rättmätig regering tillsätts som speglar det moldaviska folkets
vilja. Eller?
Vad säger Bildt? Vad säger Wallström?
Blir intressant att följa efter morgondagens moldaviska val.
Min gissning är dock att reaktionen från EU kommer att kunna uttryckas med en
klassisk Bronett-replik:
”Får jag be om absolut
största tyssstnad...”
Pensionsgruppen, tillväxten och klimatet – vad säger kommande generationer?
Häromdagen marscherade allianspartiernas representanter
demonstrativt ut från mötessalen med den s.k. pensionsgruppen. Orsaken var att
regeringspartiet Miljöpartiet deltog. Mp-politiken är inte ”förenligt med
arbete och tillväxt”, säger Folkpartiets representant i gruppen Mats Persson. Centerpartiets
Solveig Zander ”ser inte på några villkor att de ska kunna vara med”.
Enligt Mats Persson tar allianspartierna ansvar för
framtidens pensionssystem och sa i en intervju (minns inte vilken) något om att
de ansvarsfullt tänker på kommande generationer.
Det här är det senaste i raden av trams som oppositionen nu
ägnar sig åt istället för att på riktigt ta ansvar för ett problematiskt
parlamentariskt läge när de inte är beredda att tillsammans med
Sverigedemokraterna bilda en majoritetsregering. Jag börjar bli jä-igt irriterad nu på den
infantila politiska diskussionen som infunnit sig efter valet och som inte
sträcker sig längre än budgetomröstning och om vilka volymer vi ska ha på
invandring.
Det är fruktansvärt sorgligt att det politiska samtalet, nu
när vi står inför en verklig ödesfråga för framtiden,
reduceras till barnsliga demonstrationer istället för konstruktivt lyssnande
och sökande efter vägar att gå framåt. Jag talar naturligtvis om klimatfrågan.
Att fortsatt vägra
ens diskutera tillväxtens innehåll börjar, i ljuset av all ny klimatforskning,
likna idioti, på ren svenska. Ansvarsfullt för kommande generationer är det i
alla fall definitivt inte.
I dagens SvD kan vi läsa en hel del om hur tongångarna går
bland forskare inför FN-mötet om klimathotet i Lima nästa vecka. Svenske Johan
Rockström säger där:
- Om dagens
utsläppstakt får fortsätta har vi en global krissituation.
Han menar att IPCC:s rekommenderade mål om högst 2 graders
uppvärmning är för snålt satt och att vi kanske redan ligger vid 1,5 grader.
Många av effekterna av utsläppen av växthusgaser visar sig inte förrän efter
ett antal år, förklarar han. Dessutom finns ett moment 22 i att
luftföroreningar har kylande effekt samt en tickande koldioxidbomb under
permafrosten i Sibirien. Att chansa på att vi gör tillräckligt för
att nå målet om högst 2 graders uppvärmning i det här läget menar han vore
oerhört riskabelt och förtydligar det hela:
- Risken blir en på
tre att uppvärmningen överskrider 2 grader, vilket med stor sannolikhet innebär
att Grönlands isar smälter. Sker det går framtida generationer sju meters
havsytehöjning till mötes. Så stora risker skulle vi inte ta inom några andra
områden.
Men allianspartierna vägrar konsekvent att ens sitta i samma
rum som de som ifrågasätter den blinda tron på evig tillväxt och blindheten för
vad denna tillväxt bör innehålla. Vad är det vi ska producera och konsumera i
framtiden? Hur går det att få ihop med 2-3 % tillväxt av BNP? Går det ens att få ihop?
När allianspartierna
smällde igen dörren till pensionsgruppens förhandlingssal stängde de samtidigt
möjligheten till ett konstruktivt samtal om hur vi ska se på detta med tillväxt
i fortsättningen. Att åtminstone
resonera om vad dessa tillväxttal bör innehålla.
Hur exempelvis pensionsfondernas pengar kan användas för att
styra utvecklingen i rätt riktning för att nå de klimatmål som är helt
avgörande för människans liv på jorden. Om det skräckscenario som Rockström och
många andra forskare talar om blir verklighet lär våra efterkommande knappast
ställa Miljöpartiet till svars. Det blir folkpartiets Mats Persson och andra allianspolitikers ansvar som kommer att utkrävas och domen lär bli hård. Är Mats
Persson villig att ta det ansvaret?
onsdag 26 november 2014
Privatjetflyget på Bromma – samhällsviktigare än bostäder och klimat?
Beslutet att stänga Bromma flygplats 2022 har retar upp
ordentligt. Det har väl inte undgått någon. De senaste att stämma in i
klagolåten är privatjetflygföretagare. De tillhör ett litet, men enligt egen
utsago viktigt, segment av flygbranschen. SvD har i ett par artiklar nu gått
igenom argumenten och det har blivit mycket intressant läsning.
Sammanfattningsvis kan väl konstateras att argumenteringen för bevarandet
av Bromma som flygplats av hänsyn till affärsjetflygens välmåga inte gått så
bra.
Den första artikeln i raden bär rubriken ”Affärsjet-chefer
arga över hotande Brommastängning”. Det sägs i inledningen att de flygbolag som
sysslar med affärsjetresor är en ”viktig samling” med små flygplan avsedda
främst för företagsledningar och toppolitiker. Den i antal mycket begränsade
skara som reser med dessa har tillgång till en sjättedel av Brommas start- och
landningskapacitet. Nu har stängningsplanerna bromsat investeringsviljan och
stämningen är dyster. En genomgång av de största företagens resvanor visar dock
att dessa företagare kanske gör klokt i att vänta med investeringarna.
Ericsson äger tillsammans med Volvo ett flygbolag som har
fyra plan men ett av dem ska säljas. Investor hyr in plan när det behövs och
inga reguljärflyg finns att tillgå, men betonar att ”det inte är privatflyget
som är det viktiga med Bromma”. Regeringen/statsledningen har två plan varav
ett ska säljas. ABB var tidigare delägare i ett privatjetbolag men har sålt
planen och hyr bara in vid behov. Astra Zeneca har inte heller längre något
privatplan och det normala är att även ledningsgruppen använder reguljärflyg.
Det ger i alla fall inte ett omedelbart intryck av en
framtidsbransch. Därmed inte sagt att den skulle vara helt onödig. Däremot
framgår att det är en oerhört dyr vana att ta privatflyget till
affärssammankomsten. En (av två) artiklar i dagens SvD går igenom ekonomin med
det hela och kommit fram till att en resa för en företagsledare till New York
med privatjet kostar cirka 800 000 kronor och motsvarande till London
cirka en halv miljon. Till Göteborg blir det ”bara” 120 000. Ett företag
har specialgranskats, SCA, och skribenterna Andreas Cervenka (förstås!) och
Torbjörn Isacson avslöjar att ett flertal av resorna görs till destinationer
som de ovan nämnda. Det vill säga ställen dit det går väldigt många
reguljärflyg om dagen vilket alltså undergräver argumentet att privatplanen
behövs för att nå udda destinationer dit få eller inga reguljära flygbolag
trafikerar. Skribenterna har inte lyckats få någon av SCA:s chefer eller
branschföreträdare för privatflygbolagen att framträda för att kommentera
artikeln.
Vad som gör att klagolåten om stängningen av Bromma och de
privata jetflygens oerhörda samhällsnytta klingar än tommare är den
miljöineffektivitet de små privatplanen står för. I den andra artikeln i dagens
SvD har Cervenka/Isacson tittat närmare på just detta. SCA:s vd Jan Johansson
orsakar med sina ensamresor i privatplan upp till 38 gånger högre utsläpp än om
han flugit reguljärt har de räknat ut. Soloresan tur & retur till London
står för utsläpp av 12 ton koldioxid (mot 0,32 per passagerare för SAS
reguljärresa). Resan till New York står på motsvarande sätt för utsläpp av 48 ton koldioxid. Att jämföras med medeltalet
för en svensk som ligger vid 7 ton om
året!
Att denna verksamhet
skulle vara samhällsviktigare än 50.000 bostäder i en stad med ständig
bostadsbrist är något som inte biter på mig åtminstone.
Med de höga kostnaderna för privatresorna bör dessutom aktieägare
i storföretag rimligen ha intresse av att privatflygandet minimeras.
Slutligen måste också frågan ställas om det är rimligt att
satsa på den här typen av verksamhet när vi samtidigt nås av alltmer
alarmerande rapporter från klimatforskare om vikten av att minska
koldioxidutsläppen samtidigt som utsläppen bara ökar?
Är det då inte en rimlig begäran att direktörerna i SCA och
andra företag, om möjligt, kliver på Arlanda Express och sätter sig i någon av
de reguljärflygplan som finns att tillgå när de ska resa?
Om inte, vad är då rimligt att begära?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)