Jag försöker komma vardagen mer nära på min resa i Ukraina. Men jag börjar inse svårigheten med detta. Det är nyårshelg och julen står på tur (firas ju här i huvudsak kring vår trettonhelg) och alla har planer för mig att delta i firandet. Det är givetvis mycket trevligt och jag träffar en hel del folk men de tenderar att vara hyggligt utbildade, hyggligt framgångsrika arbetsmässigt, hyggligt unga och med hyggliga (eller mycket goda) språkkunskaper. Det är förstås intressant och givande att ta del av dessa människors tankar om nutiden och drömmar om framtiden. Men runt om finnas så många jag inte når. Gubbarna med pälsmössa som står och röker på torget, tanterna som vaggar fram med tunga kassar på landsvägen i småorter jag åkt igenom, familjerna som kommer forsande med hästdragna vagnar på motorlederna utanför staden eller gummorna som kommer och tigger när man handlar mat. Jag funderar emellanåt över vad de har för tankar på nyårsafton?
Drömmer de verkligen om EU eller önskar de sig tillbaka till den "gamla tiden" då allt var mer förutsägbart eller stabilt om man så vill? Bryr de sig alls om vilka som styr eller är det egalt bara de har råd att skaffa mat på bordet och värme i huset? En första förutsättning är hur som helst att de interna stridigheterna tar slut. President Porosjenkos tal häromdagen ger ett visst hopp då han betonat att det inte finns någon militär lösning på konflikten utan att den endast kan lösas med samtal.
Jag låter det bli min nyårsförhoppning för alla i Ukraina oavsett de lever i väst eller öst och anser sig pro-EU eller pro-ryska.
Med detta hälsar jag också alla läsare av min blogg Gott Nytt År och hoppas ni finner det mödan värt att följa den även nästa år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar