Ukraina och yttrandefriheten – sammanfattning av Human Rights Watch rapport

Det talas mycket om att i demokratins namn, och till och med i yttrandefrihetens namn, att motverka ”falska nyheter” och desinformation genom att kontrollera flödet av information på nätet. Om detta skrev jag om nyligen på denna blogg. Nyligen har Human Rights Watch släpp sin årliga rapport för 2018. Det vill säga en genomgång av läget baserat på händelser under år 2017. Den visar att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl.

Ett flertal åtgärder togs av den ukrainska regeringen för att begränsa yttrandefriheten och pressfriheten, officiellt som motåtgärd till den ”ryska militära aggressionen i östra Ukraina” och ”anti-ukrainsk propaganda”.

De här åtgärderna innefattade exempelvis en lag som kräver att aktivister och journalister som undersöker korruptionen i landet måste deklarera sina personliga tillgångar. En lag som senare annullerades medan istället en ny introducerades som innebar vad HRW kallar ”betungande och orättfärdiga rapporteringskrav” för alla NGO:er och individer som arbetar för dem. Liknande lagar finns i Ryssland som begränsar NGO:ers frihet att verka och existera.

President Porosjenko utfärdade också en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte, som påminner starkt om Facebook, för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd bör med andra ord ha stängt ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned i Ukraina. De två sistnämnda var bland de mest använda i landet.

Den nationella säkerhetstjänsten SBU har också utvisat ur eller nekat inresa till Ukraina ett flertal utländska journalister, de flesta ryssar men även spanjorer, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till sajten Myrotvorets (Fredsmäklaren) som under 2016-17 offentliggjorde namn och personuppgifter på hundratals journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringen ledde till ett flertal hot mot dessa journalister och en Kiev-baserad ukrainsk journalist, Oles Buzina, blev också mördad några dagar efter publiceringen. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU.

Inte heller har brandbombsattacken år 2016 mot tv-stationen Inter blivit utrett och inte heller har mordet på journalisten Pavel Sheremet blivit löst. Den sistnämnde var starkt kritisk mot makthavarna i synnerhet avseende deras inställning till pressfrihet och yttrandefrihet och mördades av en bilbomb år 2016. Enligt organisationen Committee to Protect Journalists talar det mesta för att mordet utförts av inhemska krafter och i en film ”Killing Pavel” producerad av Organized Crime and Corruption Reporting Project hävdas att en anställd vid ukrainska säkerhetstjänsten SBU ska ha befunnit sig vid bilen när bomben placerades där. Filmen finns tillgänglig i sin helhet på Youtube. Den framhåller allvarliga brister i polisutredningen. Det går inte att slå sig fri från tanken att bristerna varit avsiktliga, i synnerhet som det framkommer i filmen att Sheremet och andra journalister på nättidningen Ukrayinska Pravda planerade artiklar som var komprometterande för flera regeringsföreträdare, bland andra inrikesminister Avakov. Brister i polisutredningar eller bristen på polisutredning tycks för övrigt vara ett ukrainskt fenomen som är återkommande när det gäller viktiga händelser som exempelvis skjutningarna på Majdan i Kiev i februari 2014 och mordbranden vid fackföreningshuset i Odessa i maj samma år. Inkompetens eller politik? Kanske lite av både och?

Ett annat känt fall som tas upp av HRW är gällande journalisten Ruslan Kotsaba som släpptes fri under 2016 men vars frisläppande under 2017 annullerades för att inleda en ny rättegång mot honom. Han anklagas för landsförräderi och kallas enligt regeringspropagandan för ”Moskvaagent”. Något han skulle betraktat som ett dåligt skämt om det inte vore för att det kan innebära minst 13 års fängelse för honom. Han slogs för ukrainsk självständighet under Sovjettiden och har alltid varit liberal och pro-EU, aktivt deltagit vid Orangerevolutionen liksom Euromajdan 2014. Nu är han besviken över resultatet av Majdan-protesterna och vad han menar var en ”naiv tro på väst”. Kotsaba menar att det var EU och USA ”som tillät politiker från yttersta högerkanten att förvandla en fredlig medborgarrörelse till en blodig statskupp”. En uppfattning som uppenbarligen uppfattas som Kreml-propaganda i dagens Ukraina. Mer om detta går att läsa i hans egen artikel i Aftonbladet.

På Krim har på motsvarande sätt framför allt pro-ukrainska tatarer av ryska myndigheter anklagats för terroristverksamhet eller för separatism och journalister har ställts inför rätta för att ha skrivit artiklar kritiska mot den ryska ockupationen av Krim. Det är spegelvända fenomen vi ser. Statliga eller statligt stödda förföljelser av journalister och andra regimkritiker, vilket visar vad som kan hända om stater ges legala verktyg att inskränka det fria ordet utan att behöva ange andra motiv än svepande formuleringar som ”för nationens säkerhet” eller att ”motverka utländsk propaganda” och liknande. Förutom att det leder till allvarliga följder för enskilda journalister och politiker som anklagas så tystar det också kritik av regimerna rent generellt, när rädslan sprider sig för konsekvenserna. Ryssland rankas enligt den nyligen släppta årsrapporten från Freedom House som ”Not free” och Ukraina som ”Partly free”.

Det är därför mina invändningar är så starka mot Löfvens och Macrons nylanserade idéer om lagar som ska ”förbjuda” eller ”motverka” så kallade ”falska nyheter”. Det som är falskt i den enes ögon kan vara precis det motsatta i den andres. Med legala verktyg i händerna på statens företrädare öppnas portarna för godtycklighet och statligt tolkningsföreträde när det gäller vad som är ”falska nyheter” och vad som inte är det.

Det är väl inte så vi vill ha det?

Ukrainas nationella varumärke – Freedom Is Our Religion?

Jag spenderade veckändan som gick i Kiev. På ett kafé nära Majdan bläddrar jag i Kyiv Post från 1 december 2017. Ser att tidningen ska hålla en konferens, Kyiv Post´s Tiger Conference, den 5 december på stadens Hilton-hotell, det vill säga idag. ”Ledande internationella experter” ska diskutera hur Ukraina ska kunna putsa upp sin image. Trots ihärdiga försök att få till en positiv bild av Ukraina internationellt förknippas landet fortfarande med ”negativa narrativ om krig, korruption och fattigdom”, skriver Bermet Talant i tidningen. Det behövs ett ”nytt och solitt varumärke” som står sig mot ”rysk desinformation och ger erkännande till landets rika historia och högkvalitativa produkter”, menar han vidare att experterna säger.

Det lär bli ett styvt jobb. I samma tidning läser jag om att förnybara energikällor ignoreras i Ukraina medan vindmöllorna snurrar i Polen, precis på andra sidan gränsen på vägen från Lviv, och att Ukraina misslyckas med att ta till sig innovationer, främst beroende på att ekonomin inte växer tillräckligt. Det är Kyiv Post som skriver om detta så det kan knappast sorteras in under ”rysk desinformation”. Dessutom meddelade EU bara för några dagar sedan att de håller inne utbetalningen till Ukraina av 600 miljoner Euro som skulle varit det sista delbeloppet av totalt tre utbetalningar av ett makrofinansiellt stöd till Ukraina. Landet har inte kunnat uppfylla de krav som ställts för att få pengarna. Ett misslyckande som även det svårligen kan lastas Ryssland. Annars är just detta en bekväm ursäkt för egna misslyckanden hos ukrainska politiker. Samt en hel del annat. Det mesta kan skyllas på rysk inblandning eller rysk desinformation eller ryska agenter och provokatörer. Bara under denna helg har jag bland annat fått höra att det är ryska agenter som vandaliserat det judiska Menorah-monumentet vid Babij Jar, för att så split mellan de ukrainska folken. Möjligen börjar även EU tröttna på den här typen av undanflykter och urskuldande.

På Majdan står stora dukar uppslagna med EU-stjärnor och hela ena väggen på det fackföreningshus som brann vid Majdan 2014 (och fortfarande inte återställts) täcks av en gigantisk duk som förkunnar att ”Freedom Is Our Religion”. Jag får förmoda att det är Ukraina som avses (?). Kanske har Kyiv Post, arrangörerna av dagens konferens, spänt upp duken som ett förslag till varumärke? 

Egen bild. "Frihet är vår religion". En bild Ukraina gärna vill visa övriga världen och i synnerhet EU.

Egen bild. Majdan, där slaget stod 2013/14 för medlemskap i EU, pryds just nu av jättedukar med EU-stjärnorna. Drömmen lever än men det lär bli en lång process innan den infrias... om alls.

Det klingar dock falskt i ett land som stiftat lagar som begränsar åsiktsfriheten genom att förbjuda kritik av OUN och UPA, som i princip har förbjudit kommunistpartier och som infört inreseförbud för ett flertal utländska journalister och bloggare (länk blogg) och som förföljer journalister i det egna landet, bland andra Ruslan Kotsaba. Han gavs utrymme att beskriva sitt öde för inte så länge sedan i en artikel i Aftonbladet. När media förbigår hans fall med tystnad tvingas han ta ordet själv. Han har anklagats för ”landsförräderi” eftersom han skrivit artiklar som anfört kritik av kriget i öst. Han är inte ensam om att ställas inför anklagelsen vilket han också beskriver i artikeln. 

I Ukraina betraktas skådespelaren Gerard Depardieu som ett ”hot mot nationens säkerhet” eftersom han uttryckt sig klumpigt om att Ukraina skulle vara en del av Ryssland och är en vän av Putin. Han har inreseförbud till Ukraina filmer där han medverkar får inte visas i statliga tv-kanaler. Man kan ju tycka vad man vill om Depardieu men den här typen av överdrifter är dessvärre vanliga i Ukraina. Begränsning av kulturutbudet eller rätt och slätt censur var vanligt i Sovjetunionen och det är ett arv som landet förvaltar flitigt. Ett flertal regissörer, skådespelare och artister har belagts med inreseförbud till Ukraina och en mängd filmer och tv-produktioner får inte visas i ukrainsk tv. Bland annat en mycket populär serie som fick läggas ned eftersom en av karaktärerna spelades av en rysk skådespelare.  Mer uppmärksammat blev kanske inreseförbudet för den ryska schlagerstjärnan Julia Samojlova. Men det var också ett flertal ryska schlager-fans som fick vända vid gränsen. ”Freedom is our religion” ger förvisso Ukraina också frihet att bestämma vilka som ska få komma in i landet, men det är tämligen långtgående begränsningar som drabbar såväl kulturellt utbyte som akademiska kontakter och pressfrihet.

Tidigare i år har också Savik Shusters mycket populära tv-show slutat att sändas. Den har vandrat mellan olika kanaler och det har funnits olika skäl till detta men med början förra året har han motarbetats av ukrainska staten som plötsligt drog in hans arbetstillstånd i Ukraina. Något som fick ForeignPolicy att ställa frågan om Ukrainas ledare ”förstår vad pressfrihet är”? Shusters tv-shower har formen av debattprogram och han är känd för att inte dra sig för några ämnen och att släppa fram alla röster till debatt. Han har gjort sig känd för stort mod och för att kämpa för det fria ordet. Shuster föddes i Vilnius men har dubbelt medborgarskap, kanadensiskt och italienskt, men har skapat sitt kändisskap först i Ryssland där han bland annat arbetat för Radio Free Europe men på senare år i Ukraina. Hans tv-shower har blivit bannlysta tidigare, men då av Putins ryska regering 2004. Ukraina är allt som oftast en spegelbild av Ryssland. Något de själva aldrig tillnärmelsevis skulle kännas vid. Men dock visar prov på om och om igen. Det är lättare att välta en Lenin-staty än att skaka av sig ett politiskt beteende från decennier som del av Sovjetunionen.

Egen bild. Sockeln på vilken Lenin stod fram till 2014. Det är dock lättare att välta statyer än att förändra beteenden.

Nu fick Shuster emellertid ändå fortsätta att sända sina debattprogram. I ett av dem, sänt den 2 oktober 2016, handlade om 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar då över 33000 judar massavrättades under två dagar, den 29-30 september 1941. Bland debattgästerna fanns bland andra Eduard Dolinsky, ordförande för Ukrainian Jewish Committé. Han läste högt ur originaldokument publicerade av OUN, som samarbetade med Naztityskarna under kriget men som nu hyllas som nationalhjältar i Ukraina. Redan innan han börjat läsa kastade sig flera debattdeltagare över honom och ropade ”nonsens” och ”Putin-propaganda” och avbröt ständigt och hävdade att allt var lögn. Bland de som skrek fanns bland andra Bohdan Chervak, nuvarande ledare för det moderniserade OUN och Volodomyr Viatrovytj som leder Ukrainska Institutet för Nationellt Minne. Det Dolinsky sa var att OUN förvisso slogs för ett fritt Ukraina men också ett Ukraina ”fritt från judar och polacker”. Ett av citaten var att OUN skulle ”stödja alla metoder att förinta judar”. Viatrovytj avbröt konstant och krävde få veta vad det var för dokument Dolinsky läste ur och när det var daterat. Med beundransvärt lugn fortsatte Dolinsky sin uppläsning så gott han kunde. Syftet var förstås att bistå med fakta i målet när Babij Jar nu var föremål för debatt och när det är utom allt tvivel att de då styrande i staden, OUN-M, i ord och handling gav stöd till tyskarnas massmord, både före och efter massakern den 29-30 september. OUN-milis bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag och Kiev-bor uppmanades efteråt i tidningen Ukrainske Slovo, språkrör för OUN, att ange gömda judar för Gestapo. Även detta lästes upp av Dolinsky så gott det nu gick i kakafonin av protester. – Sovjetisk propaganda och nu rysk propaganda, hävdade Viatrovytj som dock senare tvingades erkänna dokumentens äkthet men menade att de ”skulle ses i sin historiska kontext”.

Den här debatten finns på Youtube med engelsk översättning och är oerhört intressant att ta del av. Shuster har dock väldigt lång programtid (inga svenska stressdebatter med tre ämnen på en timme här inte) och Dolinskys inlägg börjar först 1 timme och 46 minuter in i programmet.

Om nedläggningen av Shusters show hade något med detta att göra är högst oklart, men visar dock vilket klimat som råder när det gäller yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Sanningen må vara obekväm men det är hög tid att Ukraina börjar bearbeta de mörka delarna av sin historia och i synnerhet de som rör andra världskriget. Savik Shuster höll ett mycket bra tal till publiken när den började bli alltför högljudd i sina protester mot Dolinskys högläsning. Han sa så här:

”Mina vänner. 91 % av publiken [min anm/ i början av programmet ställs frågan till studiopubliken], 91 % av er, sa att ni inte visste hela sanningen om Babij Jar eller om Förintelsen. 91 % av er sa att ni ville veta mer. Ni vet, när ingen vet någonting alls, när folk slutar att ta in lärdom steg för steg – såklart kan ni hitta falska dokument, desinformation, sånt händer – men vi måste filtrera den här informationen och sluta med detta nonsens. Vi måste lyssna på alla parter. Och sen bearbeta informationen. Annars kommer vi aldrig att finna ett gemensamt språk. Förstår ni?”

Problemet är att Shusters show är nedlagd men det statliga Institutet för Nationellt Minne under Viatrovytjs ledning däremot fortsätter med oförminskad energi att pumpa ut minnespolitiska sagoberättelser om hjältar som i verkligheten försökte skapa SITT Ukraina, etniskt rent i enlighet med en ideologi som stod Hitlers mycket nära. Ukraina försöker just ny bygga en identitet som hämtas ur en idealiserad och mytisk bild av frihetskämpar ur det förflutna. Ett förflutet vars mörka fläckar, som antisemitism, pogromer och kollaboration med Nazityskland, tvättas vita med alla till buds stående medel. Att läsa högt ur dokumenten inför flera miljoner tv-tittare, aggressiva åhörare, och debattdeltagare som ständigt avbryter och ropar ”lögner”, kräver stort mod. Det är dessutom på gränsen till olagligt i dagens Ukraina.

Medan de röd-svarta fanorna vajar kring Majdan åker övriga världen ifrån Ukraina tekniskt, ekonomiskt och kulturellt. Risken finns att ukrainarna blir lämnade kvar på stationen för att ingen längre vill ha dem med i vagnen. Alldeles oavsett vilket varumärke som antas på dagens konferens. Om de nu kommer på något som inte skorrar alltför falskt. Som exempelvis ”Freedom is Our Religion”…

Egen bild. Svart-röda fanor vajar för de som sköts vid Majdan i februari 2014. Kopplingen till den ortodoxa kyrkan och kristna symboler är också uppenbar. De som dog här kallas "Heavenly Hundred" och överallt kring Majdan finns offrens bilder, prydda med kors och radband och mordplatserna blir till små helgedomar, små tempel. Den gamle prästen här korsar sig vid vart och ett av dem. Kanske är det snarare frihetskamp som har blivit religionen? Eller i värsta fall en religiös fanatism?

Demokratisk diktatur eller diktatorisk demokrati

Ni kanske såg dokumentären om Edward Snowden igår; Citizenfour ?  Jag slogs av tanken hur lite NSA:s övervakning av allas våra privatliv, åsikter och tankar egentligen har upprört. Ändå är metoderna för övervakningen mycket lika de som Stasi använde i DDR, fast utan internet. Samt att den idag sker i en oerhört mycket större omfattning än bakom den forna järnridån.

Vi lever ju ändå i en demokrati och tillhör den så kallade västvärlden där den demokratiska traditionen och friheten är fast förankrade sedan länge, tänker väl de flesta. Vi kan skaka på huvudet och småle åt det kazakiska valresultatet där sittande Nursultan Nazarbajev fick 97,7 procent av rösterna i ett val med 95,2 procents valdeltagande. Demokratin är numera globaliserad och snarast ett villkor för att få delta i handels- och kulturutbyte. Nästan alla diktaturer idag är ”demokratier”. Demokrati som simulacrum.

Baudrillards sorgligt bortglömda begrepp känns mer aktuellt än någonsin. Enligt hans ramverk om simulacra och simulation lever vi i en historisk period som kännetecknas av postmodernism och senkapitalism. Massproduktion och kopiering urvattnar originalen och gränsen mellan verklighet och representation suddas ut tills simulacrum är det enda som finns kvar. Kopian imiterar originalet så väl att det hotar att ersätta det. Baudrillard trodde på en dual värld och menade att vår verklighetsbild efter murens fall och de internationella mediernas framväxt blivit endimensionell, stöpt efter en modell; den liberala marknadsekonomin och en tro på demokratin som ett självspelande piano. Kriget mot terrorismen har tagit död på friheten, som varit västvärldens stolthet och moraliska trumfkort i förhållande till övriga världen, enligt Baudrillard.

Muren som delade öst och väst markerade med sin fysiska närvaro på ett brutalt sätt var gränsen mellan frihet och demokrati respektive tvång och diktatur gick. Vi som stod på ”rätt” sida kunde kika in över muren eller till och med träda över för en stund, förfasa oss, och sedan ta oss tillbaka till den fria världen och andas ut. Allt var sannerligen inte bra på ”vår” sida men vi levde i alla fall i demokratier där vi var fria att uttrycka våra åsikter i tal och skrift både offentligt och privat innanför våra egna gränser.

”Maktanspråken sträcker sig in i varje skrymsle av människors liv, något som är omöjligt och därför blir fragmentariskt. Och paradoxalt nog mer förtryckande, eftersom otydligheten är svår att kalkylera [...] Det gör diktaturen så svår för utomstående att begripa”

Hynek Pallas berättar i dagens SvD om familjens minnen från livet bakom järnridån. Jag tänker att det lika gärna hade kunnat vara ett citat ur filmen om Snowden och NSA som förfinat Stasis metodik. Storebror som en cookie i din hjärna. Jag har svårt att hålla tillbaka den krypande känslan av obehag som formar sig till en stilla undran;

Finns det längre några utomstående?

Je suis Vadå?

Det har i sanning varit en omtumlande debatt sedan terrordåden i Paris. Miljoner marscherade på gator och torg i Paris och över världen för yttrandefrihet och mot terrorism. Aldrig har väl en liknande manifestation för yttrandefriheten genomförts på en och samma dag i så många länder. I första ledet också en imponerande rad med makthavare som gick i armkrok för rätten att yttra sig och publicera även saker som kanske inte är särskilt smakfulla eller till och med jävligt dumma.

Den naive hade då kanske förväntat sig att dessa nu verkligen skulle kavla upp ärmarna och upprätta ännu starkare värn för yttrande- och pressfrihet?

Det hann emellertid inte gå många dagar innan den franske komikern Dieudonné anhölls för det oerhörda brottet att på sin facebooksida ha publicerat orden: "I kväll, så vitt jag vet, känner jag mig som Charlie Coulibaly". Ungefär lika god smak som Charlie Hebdo, men var det inte yttrandefrihet vi skulle ha?

Inte heller många dagar efter terrordådet mot Charlie Hebdo publicerar EU en PM där medlemsländernas pressövervakande myndigheter rekommenderas att ingripa hårdare mot ryska mediers filialer. Så att de inte "vilseleder, manipulerar, sprider hat eller propagerar för krig". Jon Weman lyfter i Aftonbladet fram det absurda i att föreslår inskränkningar i pressfriheten för de som har "fel åsikt".

Som final (?) på detta har nu också ett gäng snabbinkallade ministrar från elva EU-länder, bland andra vår svenske inrikesminister Anders Ygeman (s), beslutat att inskränka nätfriheten genom att med hjälp av nätoperatörer stänga ned oönskade sajter. Något som inte heller nätoperatörerna är speciellt roade av. 
I SvT säger Jon Karlung, vd för Bahnhof: "Jag är otroligt orolig över de här luddiga formuleringarna. Att vi ska bli någon typ av spion, dela med oss av information och kunna stänga sajter på begäran. Det tycker vi är en otroligt olycklig utveckling". 
Telia Sonera skriver till Kulturnyheterna att "Det är rättsväsendets roll att dra gränser för yttrandefriheten. Telia Soneras roll är att alltid respektera yttrandefriheten”.

Så har vi då på en knapp vecka fått se hur stark övertygelsen om yttrandefrihetens helighet egentligen var hos de allvarsamma armkrokande makthavarna där vid Place de la Republique i söndags. 

Je Suis Vadå, sa ni?

Edward Snowden – prisad men risad

Idag delades det alternativa Nobelpriset Right Livelihood-priset ut. Det utdelas med målsättningen att ”hedra och stödja de som erbjuder praktiska och exemplariska lösningar på de viktigaste utmaningarna världen står inför”, enligt stiftelsens hemsida.  I år går priset till visselblåsaren Edward Snowden, vilket säkert inte undgått särskilt många. Det har skett alldeles innan jag skriver detta. Dock inte, som brukligt, i UD:s lokaler. Det såg Carl Bildt tidigt till att sätta stopp för när det tillkännagavs att det var just Snowden som skulle prisas. Istället fick riksdagens andrakammarsal duga och Snowden deltog via en länk från Ryssland dit han nu är ”förvisad” av demokratins stora försvarare USA.

Detta upprörde Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson Valter Mutt så till den grad att han föreslog att Sverige skulle ge honom asyl och hämta hit honom i regeringsplanet. Till mångas stora förvåning och hån. Ännu en stollighet från Miljöpartiet, går det att läsa mellan raderna i mediakommentarerna. Det skulle ”ses som en krigsförklaring mot USA”, det är ”inte förankrat i verkligheten”, är kommentarer i pressen. Wolfgang Hansson i Aftonbladet säger rentav att Valter Mutt borde ”styra tungan mer rätt i fortsättningen” om han ska fortsätta vara Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson. Från regeringshåll kommer också de formellt riktiga kommentarerna att det inte är regeringens sak att ge asyl och att statens plan inte är ämnade för den sortens exkursioner. 

Det stämmer ju förstås och är formellt riktigt. USA skulle gå i spinn och det skulle vara uppseendeväckande och asyl är ett domstolsärende. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är djupt sorgligt att konstatera att försvarandet av demokratin och friheten med en sådan självklarhet sopas under mattan. Valter Mutt har ju i princip rätt.

Motiveringen till att ge priset åt Snowden idag (tillsammans med Guardian-journalisten Alan Rusbridger ska tilläggas) låter så här:

“... for his courage and skill in revealing the unprecedented extent of state surveillance violating basic democratic processes and constitutional rights.”

En tidigare aldrig överträffad statlig övervakning av medborgarna (inte bara de egna) alltså och brott mot grundläggande demokratiska processer och konstitutionella rättigheter är vad NSA ägnat sig åt. Då har vi ändå upplevt Sovjetunionen och DDR, KGB och Stasi. Stora ord alltså och vem säger emot? De som nu avfärdar Valter Mutt tror jag inte avfärdar att det här är precis vad NSA gjort sig skyldiga till. Eller? Angela Merkel lär inte ha varit överförtjust men hon är bara en av miljontals människor som avlyssnats eller fått sina mejl lästa.

Valter Mutt gör jämförelser med Nelson Mandela och Mahatma Gandhi vilket också har förlöjligats. Inte kan väl Snowden jämföras med dessa giganter? Nja, det kanske inte heller är avsikten utan istället att göra en principiell jämförelse. Ska civil olydnad och brott mot lagar alltid uppfattas som förkastligt alldeles oavsett vilka lagar som ohörsammas eller vilka tolkningar de som är satta att tyda lagarna gör? Den historiskt kunnige känner säkert till Gandhis saltmarsch som bröt mot den brittiska kolonialmaktens ensamrätt att framställa och sälja salt eller att Nelson Mandela brände sitt inrikespass som de svarta i Sydafrika var tvungna att bära med sig vartän de gick. Rätt eller fel? Skulle de ha låtit bli att bryta mot lagarna och fogat sig? Vad hade följderna blivit? Svårt att säga men få lär väl protestera mot det rättmätiga i att protestera. Eller?

Den amerikanska staten (NSA) hävdar sin rätt att hemligstämpla handlingar för att skydda nationens säkerhet och sina rättfärdigar sina aktioner med att de vill skydda mot terrorister. ”If you have nothing to hide, you have nothing to fear”, hette det. Men skalan på övervakningsapparaten överträffar allt vi tidigare sett. Tankarna går naturligtvis otvunget till Orwells ”1984”, obligatorisk läsning när jag gick i skolan åtminstone. ”Storebror ser dig” var ett citat som gav rysningar längs gymnasisters ryggrader. Då. Nu är det verklighet och inga samtal är längre privata. Men vi vill inte veta av den som avslöjat verksamheten. Eller?

Frågan är alltså vad som är det största brottet? Att utvidga hemligstämplarnas tillämpningsområde till att omfatta alla medborgare oavsett misstankar om brott eller att avslöja missbruket av lagarna och hemligstämplarna?

Nu plockar Putin demokratipoäng medan västvärlden väljer att titta bort och slå undan varje tanke på att bistå den som riskerat/riskerar sitt liv för att följa sitt samvete och avslöja något han visste men inte kunde leva med att hemlighålla för sina medmänniskor. Jo, vi skulle stöta oss med USA om Snowden fick en fristad här men skulle vi tveka att stöta oss med Ryssland om det istället gällde en ryss som avslöjat en liknande verksamhet hos ryska säkerhetstjänsten? Jag tror faktiskt inte det. Kanske är vi räddare för USA än för ryssen?

Våra principfasta förklaringar i högtidstal efter högtidstal där friheten, rättssäkerheten och integriteten framhålls som självklara hörnstenar för våra västerländska demokratier visar sig ibland skrämmande selektiva eller eklektiska om man så vill.

Så visst, politiskt smart vore det säkert inte att ge Snowden asyl i Sverige. Men Valter Mutt har rätt i att det vore rätt... rent principiellt. Eller?

Demokratins EU 2014 – en kort lägesrapport

Många var de som utropade slutet för åsiktsförtryck och totalitarism när muren föll och Stasi-arkiven öppnades på vid gavel. Demokratin och marknadsekonomin skulle kroka arm och gå segrande över världen, göra slut på krig och osämja och bringa frihet åt alla. Det såg ett tag ut att stämma ganska väl.

I högtidstalen för EU brukar ordet demokrati nämnas i första meningen. Carl Bildt har också varit flitig att använda ordet när han kommenterat Ukraina på sin blogg exempelvis. Där framställs EU som ett mönster för hur demokrati ska se ut.

Men hur är det egentligen med hälsotillståndet för demokratin i EU?

Grekland och Spanien

Grekland; kan man längre säga att det är en demokrati? Läs den här korta artikeln i Veckans Affärer.

Den grekiska regeringen har föreslagit reformer och trojkan (EU/ECB/IMF) har godkänt dem och därför lovat pengar i juli. Bland annat har en ny myndighet skapats som fått i uppgift att privatisera statliga tillgångar till ett värde av 50 miljarder euro!! Men trojkan nöjer sig inte med detta. I ett pressmeddelande skriver de:

”Signifikanta framsteg har skett, speciellt inom finanspolitisk konsolidering. Det krävs dock ytterligare finanspolitiska- och breda strukturella reformer för att minska budgetunderskottet och nå den kritiska massa av reformer som behövs för att förbättra näringslivsklimatet och bana väg för uthållig ekonomisk återhämtning".

Det torde vara uppenbart för vilken läsare som helst att se att Grekland inte längre har något folkstyre värdigt namnet. Vad än folket tycker om trojkans önskemål kommer de att genomdrivas förr eller senare eftersom de sitter på pengapåsen och det är trojkan som avgör när och hur landet når den ”kritiska massan av reformer”. Åtstramningarna är nödvändiga brukar det heta.  Därom tvista dock de lärde, som det heter, och i en demokrati är det brukligt att de folkvalda får sista ordet i fattandet av viktiga beslut. Enligt FN är kriterier för demokrati inte bara att hålla fria och regelbundna val utan också att det finns ett flerpartisystem, att oppositionen har en viktig uppgift, att det finns en transparens med kontrollmekanismer, yttrandefrihet och att medborgarna kan påverka också mellan valen och delta i en politisk dialog.

Spanien: Hur många vet att det för två veckor sedan i Madrid samlades runt två miljoner människor i en enorm demonstration mot nedskärningar, vräkningar och arbetslöshet. Enligt det TT-meddelande som är det enda som majoriteten av svenska folket har kunnat hitta om saken deltog över 100.000 människor i ”Värdighetsmarschen”. Det förekommer dock uppgifter om att det skulle varit omkring två miljoner deltagare. Det är förvisso över 100.000 men lite märkligt beskrivet i så fall.

I vilket fall som helst trotsade en väldig massa människor de antiprotestlagar som den spanska regeringen införde tidigare i år. De gäller inte bara demonstrationer utan också bildande av facebook-grupper och liknande protester mot makthavarna. Yttrandefriheten och demonstrationsrätten som uttryck för opposition är starkt hotad i ett av de största EU-länderna. Antiprotestlagarna påminner om Janukovytjs antiprotestlagar som upphävdes efter kort tid. Spaniens motsvarighet gäller dock och utgör uttryck för något som förefaller vara en obehaglig trend i EU. 

Arbetsrätt och organisationsrätt

Europafacket (EFS) gav i höstas ut en rapport som passerat ganska obemärkt där den här tendensen uppmärksammas.  

Rapportförfattarna (Degryse, Jepsen, Pochet) menar att det som har kallats EU:s sociala dimension är på väg att helt raderas ut eller förminskas till en obetydlig rest av något som skulle utgöra en sorts motvikt mot strukturella obalanser i Maastricht-fördraget. I synnerhet den ekonomiska krisen 2008 öppnade ett ”window of opportunity” för drakoniska reformer som slagit mot arbetsrätten och sociala skyddsnät.

” While justified in official discourse by ‘the crisis’, these reforms bear virtually no relationship to the economic cycle. They are actually aimed at reconfiguring whole areas of the European social model – labour law, collective bargaining, social dialogue, wage formation systems, relations between the two sides of industry, the foundations of social protection, and so forth – in spite of the fact that the best components of this model had proved efficacious in the crisis for avoiding a serious deterioration of the situation within the economy and on the labour market. The countries that experienced the lowest unemployment rates in the wake of the crisis are indeed those which have the strongest industrial relations institutions and collective bargaining partnerships”.

Det förefaller också klart att de socialpolitiska rekommendationer som formuleras av EU och av EU-länder bär med sig tydliga signaler om hur socialpolitik ska föras. Huvudingredienserna i detta budskap ser rapportörerna som:

— the costs of health care and pension systems should be pegged or even reduced;

— wage formation systems should be brought within the realm of competition;

— social benefit systems create disincentives to labour market participation;

— labour costs must be reduced.

Politikens sociala dimension ligger alltmer fastställd i ett spår och avvikelser betraktas som omöjliga. Att det bara finns en väg att gå är budskapet som allt som oftast framförs. Folkets vilja betraktas allt oftare som en irriterande störning och här har finanskris och IMF-paket spelat en stor roll för utvecklingen. Den är inte heller begränsad till EU eller Europa. Naomi Klein gav ut sin Chockdoktrinen före krisen 2008 men tendensen hon observerat känns igen. Den lankesiska regeringens tal om tsunamikatastrofen 2004 som ”en unik möjlighet” eller republikanska politikers och markexploatörers prat om konsekvenserna av orkanen Katrina som en ”intressant möjlighet”. Katastrofer och kriser som tillfällen för öppnandet av nya marknader, nytillförsel av investeringsobjekt och rivande av hinder för kapitalrörelser.

På senare år har IMF talat om en ändrad attityd till olika länders behov och att de inte längre skulle vara intresserade av att ställa krav på avregleringar och privatiseringar.

Det har dock inte hindrat dem från att ställa just sådana (oerhört långtgående) krav på Grekland och de övriga s.k. PIIGS-länderna och att de i bakfickan för Ukraina har liknande paket, låt vara att innehållet ännu inte är riktigt klart.

Allt väl på hemmafronten?

Men demokratin är väl bara på dekis i krisande sydeuropeiska länder eller i Ungern? Nja, om det vore så väl. Under det att vi börjat vänja oss vid att bli övervakade av FRA och NSA har en utredning som föreslår åsiktsregistrering landat på regeringens bord, När vi bryr oss (SOU 2013:81).  

Vår demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp) överväger nu om hon ska låta myndighetspersoner kalla in människor till ”bekymringssamtal” om deras åsikter anses för radikala. Hur en för radikal åsikt kan se ut lär bli svårdefinierat så det lär bli upp till de enskilda poliser, lärare och socialarbetare som är tänkta att identifiera de unga människor som ska kallas in för samtal. Det här luktar unken öststatsdiktatur lång väg och frågan är hur en demokratiminister tänker här? Är det så att vi inte längre är förmögna att känna igen yttrandefrihet och åsiktsfrihet? Är det så att det inte längre betraktas som en viktig hörnsten i demokratier? Är det så att demokratin är på väg att endast bli en tom titel att glänsa med i världssamfundet?

Det är hur som helst alltså inte bara från brunskjortor som hotet mot demokratin kommer i dagens EU utan det uppträder i många skepnader, även i form av demokratiministrar.

Det gör skillnad vilka som sitter i EU-parlamentet

FN har sedan ett antal år tillbaka en särskild högtidsdag för demokratin. 15 september är FN:s International Day of Democracy (Internationella Demokratidagen). På dess hemsida uppmärksammas det ovanstående under rubriken ”Globalisering – ett hot mot demokratin”. 

FN ställer där frågan vad som är poängen med demokrati när beslut om handel, investeringar, finansflöden och valutarörelser fattas utom räckhåll för de nationella parlamenten;

”What is the advantage of popular control over government if governments themselves are unable to determine what matters for the wellbeing of their citizens?”

Lösningen är, enligt FN, att stärka de internationella organen för kollektivt beslutsfattande och reglering och genom regionala och internationella institutioner med rättvisa system för nationers representation.

Med andra ord exempelvis EU. Men om parlamentet befolkas av liberala frihandelsreligiösa, nationalkonservativa och högerextrema populister lär inte utvecklingen jag tecknat lite kort här ovan brytas.

Det här, menar jag, är ytterligare ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet 25 maj och att rösta röd-grönt. 

Vi behöver mer insyn i beslutsprocesserna, mindre inflytande för lobbyister och istället stärkande av den enskilde medborgarens möjlighet att påverka.

David Camerons polack-utspel sätter lågvattenmärket för EU-valsdebatten

Läser i bladet om brittiske premiärministern David Camerons utspel om ”välfärdsturism”. Han ondgör sig över att polacker som jobbar i Storbritannien lyfter barnbidrag och skickar hem till familjen i Polen. 

För det första måste en ju fråga sig varför det nödvändigtvis skulle vara dåligt om en jobbande och skattebetalande polack på så vis bidrar till de samlade brittiska skatteintäkterna utan att ha barn som går i skolan, utnyttjar sjukvård och annan service som ju bör vara bra mycket större kostnader att bära än ett litet barnbidrag?

I sak är det alltså ganska enkelt att pilla sönder de här populistiska utfallens argumentering. Men det är ändå en utveckling som skrämmer och oroar. De ”invandringskritiska” åsikterna är på den politiska agendan i flertalet EU-länder. Diskursen är på väg att kantra åt ett håll som närmar sig de värsta högerextrema populistpartiernas rasism, främlingsfientlighet, etnocentrism och isolationistiska nationalism. 

Jonas Sjöstedt har helt rätt när han framhåller att EU-kritiker måste få andra alternativ än de nyfascistiska populisterna i det kommande EU-valet. Det har dock de socialdemokratiska, liberala och konservativa partierna runtom i Europa också tänkt på. Dessvärre ser de ut att erbjuda väljarna detta genom att uppta de nyfascistiska tankegångarna i sin egen retorik.

I den länkade SvD-artikeln ovan framgår bl.a. hur bayerska kristdemokrater vill slänga ut EU-migranter och ta deras fingeravtryck för att hindra dem från att komma tillbaka. Media hjälper också till att piska upp stämningen. Inte minst den brittiska som är ökänd för sin hänsynslöshet och vulgaritet. Lågvattenmärket måste vara det ljusmeddelande som The Sun lät publicera på EU-kommissionens vägg före ett EU-möte under julveckorna; ”Begränsa invandringen, annars jäklar!”

Ja, annars vad, undrar jag? Det är en otäck stämning i Europa och den är på väg att infektera debattklimatet även här. Hanne Kjöller, Anna Dahlberg och Jasenko Selimovic m.fl. gör sitt bästa för att propagera för mer ”tillåtande” debatt om invandring och invandrare. Så det kanske inte dröjer förrän svenska tidningar kommer med liknande rubriker.

Det är sorgligt också att notera att kritik mot kapitalets fria rörelser hamnat i skugga och att det är den fria rörligheten för människor som attackeras. I mitt tycke den mer sympatiska sidan av ett EU som annars mest handlar om att sudda ut gränserna för handel och pengar. 

Tyvärr tror jag vi får börja förbereda oss på att det är kring dessa invandringsfrågor EU-debatten kommer att föras till stor del. Kanske mer i andra länder, som Storbritannien, men även här. Det blir jag alltmer övertygad om och tror därför att inte bara Vänstern, som jag nämnde ovan, utan också Miljöpartiet måste vässa argumenten och stålsätta sig för att möta de listigaste argumenten för begränsningar av människors rörelsefrihet både inom och till EU.

David Camerons utspel hörde dock inte till dessa. Men det kommer mera. Var så säkra.

 

Läs också Olof Olssons uppmaning på Huddingeperspektiv till Mp att anta utmaningen från Vänstern:

http://huddingeperspektiv.blogspot.se/2014/01/anta-utmaningen-mp.html