Kriget i Ukraina handlar allt mer om USA och Ryssland

Påståendet att ryska reguljära förband opererar i separatistkontrollerade delar av Ukraina återkommer gång på gång i media och bland politiska ledares kommentarer, bland andra Barack Obama. Nu hittar jag uppgifter på ett antal bloggar, både svenska och utländska, att den ukrainska arméns generalstabschef Viktor Muzhenko sagt att det inte finns några reguljära ryska förband i Ukraina, endast frivilliga ryska medborgare, varav en del boende i Ukraina. Det vill säga samma förhållande som råder för de flesta av de ukrainska frivilligbataljonerna som innehåller en hel del utländska medborgare. Bland annat ett antal svenskar.

Det ovanstående citatet från generalstabschefen hittar jag ingenstans på nätet annat än på bloggar eller ryska nättidningssidor. Den mest tillförlitliga träffen jag får om detta är den ryskägda, men Kiev-baserade, nyhetsförmedlaren Interfax-Ukraine som skriver om Viktor Muzhenkos uttalande men också om den ukrainska försvarsministern Stepan Poltorak som hävdar det motsatta. 

Det är inte alls omöjligt att försvarsministern har rätt. Det vill säga att ryska militärer, sanktionerat eller beordrat av den ryska militärledningen, åker in i Ukraina som ”frivilliga” civila och förstärker separatisterna. Men det förefaller lika troligt att de verkligen är helt frivilliga ryssar. Att de tjänstgjort i ryska armén är i så fall inte märkvärdigare än att de svenska frivilliga i Azov-bataljonen har gjort lumpen. Oavsett hur det är med saken är situationen nu sådan att både den ukrainska armén och separatiststyrkorna mobiliserar för en upptrappning av kriget och kanske någon form av avgörande. Just nu står slaget kring staden Debaltseve, som jag skrev om igår.

Det råder inte heller något större tvivel om att ryska vapen och vapensystem på ett eller annat sätt har tillförts separatisterna. Tanks och andra militärfordon av ryskt ursprung men utan beteckningar har ofta siktats av OSSE-observatörer. En typisk sådan rapport publicerades så sent som 30 januari:

 ”The SMM observed military equipment and vehicles at different locations in the Donetsk region. On the outskirts of “DPR”-controlled Makiivka (15km east of Donetsk), the SMM saw a column of seven unmarked armoured personnel carriers heading west towards Donetsk city, with one unmarked and covered military-style Ural truck. The SMM saw east of “DPR”-controlled Zhugres (30km east of Donetsk) a stationary, self-propelled Howitzer (122 mm). Two hours later, the SMM observed what it assumed was the same Howitzer five kilometres further east, now loaded on a flatbed trailer moving west towards Donetsk city. The SMM observed three stationary civilian buses full of men in military uniforms – some with assault rifles – in “DPR”-controlled Zhugres (30km east of Donetsk). The SMM could not see insignia on the uniforms. The buses were facing east. The SMM observed 11 tanks and one large artillery piece near “DPR”-controlled Ternove (163km north-east of Donetsk).”

(Mitt förtydligande: SMM= OSSE:s Special Monitoring Mission to Ukraine).

I brist på faktabaserade reportage sprids genom sociala medier spekulationer, propaganda och desinformation från ryska och ukrainska källor. På de svenska ledarsidorna återkommer ständigt grovt förenklande påståenden och en väldigt entonig anti-rysk hets. Viljan att söka fred är inte alltid den allra bästa från ukrainskt regeringshåll heller och beskjutning av civila förekommer från både regeringsstyrkor och separatiststyrkor. 

Den som följer OSSE-observatörernas rapporter kan notera att det oftast är väldigt oklart varifrån artilleribeskjutning kommer och vilka som avfyrar missilerna. Dessa observatörer möts också ofta av fientlighet och hindras att utföra sina observationer vid vägspärrar, både från ukrainska armén och från separatiststyrkor. De senaste rapporterna, från igår, vittnar om hur det brukar låta:

” While attempting to monitor government-controlled Myrna Dolyna (75km west of Luhansk), the SMM was stopped at a Ukrainian Armed Forces checkpoint at the entrance of the village. The checkpoint commander said that he had not received any information regarding the SMM’s freedom of movement and ordered the SMM to wait until he could clarify with his chain of command. The SMM members were not allowed to use their cell phones, were requested to present their SMM ID cards and state their nationality and date of birth. The SMM was not allowed to turn around and depart and the checkpoint commander refused to provide the name of the battalion commander. After being held for over an hour the SMM was denied access to Myrna Dolyna and departed.

The SMM was stopped at the “Mihailovka” checkpoint, 10km before “LPR”-controlled Alchevsk (43km west of Luhansk). The SMM was not granted access to the checkpoint “commander”, but was informed by the armed men affiliated with the “LPR” that it would not be allowed to pass without further instructions from their chain of command. 40 minutes later, three “LPR” members joined the checkpoint and started to display aggressive behaviour towards the SMM at which point the SMM turned around and departed.”

Utbytet av salvor med Grad-raketer med dålig träffsäkerhet är källor till mycket civilt lidande. De som drabbas lider inte mindre beroende på vem som avfyrat dem. En artikel helt nyligen i amerikanska nättidningen The Nation tar upp frågan om de civila offren. Den visar också en annan approach till konflikten än entonigt krigshetsande och försök att överträffa andra i att fördöma Putin. I Donbass lever ungefär 5 miljoner människor varav ungefär en fjärdedel har flytt området, över 5000 har dödats och de som är kvar är de äldre, fattiga och de sjuka. Artikelförfattaren Lev Golinkin berättar om ett par av dem. Valentina Dudareva, som bor i en utbombad lägenhet i Donetsk, säger; ”Jag vill äta, jag vill ha min pension”. En annan, Natalia Shevchenko boende i Miusynsk sydväst om Luhansk, har inte heller fått sin pension och säger: ”Vi ville bara prata ryska och bli lämnade i fred”.

Den ukrainska statens innehållna utbetalningar till Donbass-regionen drabbar inte separatiststyrkorna. Den drabbar de civila och detta kritiseras av FN, Amnesty, Human Rights Watch och Läkare utan gränser bland andra. I en rapport från OHCHR (High Commissioner for Human Rights) före jul formulerades kritiken så här:

”Furthermore, the decision19 of the Government to terminate the activities of all state institutions and organisations in areas controlled by the armed groups, and relocate them (whilst evacuating employees consensually) to Government-controlled areas is likely to exacerbate this situation. The relocation involves the withdrawal of social, medical and educational institutions, the judiciary, detention facilities, banking services, state enterprises and other entities. The relocation of large institutions, such as medical and education facilities, nursing homes and penitentiary institutions which fall within the competence of regional and local authorities, would be particularly challenging, as no mechanisms for this transfer have been developed.” 

Natalia Shevchenko, pensionären från Miusynsk som jag berättade om tidigare, uttrycker också sin förtvivlade syn på hela konflikten: 

”Det här kriget handlar om Amerika mot Ryssland”.

Hon har förmodligen mer rätt än de flesta anar. Det blir inte heller mindre rätt med tiden. Det som nu förkunnas från Vita Huset, att Barack Obama överväger att godkänna att den ukrainska armén förses med amerikanska vapen, är mycket illavarslande tecken som befäster den bilden. Om Ryssland tidigare har smusslat med vapentillförseln och hållit igen med kvantitet och kvalitet så kommer de i så fall ha legitima skäl att släppa på förlåten och låta det flöda fritt in i det redan svårt krigshärjade Donbass. Som Wolfgang Hansson i Aftonbladet idag påpekar har det då passerats en gräns. Därefter kan amerikanska vapen stå mot ryska. Vad säger att inte trupper är nästa steg? Vilket skulle göra det som alla under kalla kriget fruktade mest av allt. Det vill säga hett krig mellan två kombattanter med oerhört slagstyrka.

Mitt i allt detta står alltså människorna i Donbass. De som bara vill prata ryska, leva ett normalt liv och bli lämnade i fred. Vem bryr sig egentligen om dem?

Fred på jorden – en naiv nyårsönskan

Så här års brukar vi försöka vara generösa och fridsamma. Fredsbudskap brukar strösslas rikligt omkring i världsledares högtidstal. Fred på jorden åt alla folk är en vanlig klyscha som många numera bemöter med en föraktfull fnysning med tanke på den dubbelmoral som de flesta högtidstalare besitter. Den eviga världsfreden har dock engagerat en hel del tänkare genom tiderna och det finns ett antal teorier om vad som krävs för att nå detta till synes så avlägsna mål.

Någon har föreslagit att demokratier är garanter för fred. Demokratier bekämpar inte varandra är tesen. Det har dock visat sig vara en sanning med modifikation. Att kapitalismen skulle garantera fred är en annan vanföreställning. Enligt denna tes är det alltför olönsamt att kriga och därigenom garanteras freden. Det motsägelsefulla är att krig kan vara tillväxtfrämjande och USA:s nästan ständiga krigföring sedan det senaste världskriget motsäger i alla fall tesen att människor i samhällssystem där de får producera fritt inget har att vinna på krig (Ayn Rand). Socialismen kan knappast heller betraktas som garant för fred medan däremot utsuddande av nationalstater är något som aldrig prövats konsekvent men förefaller avlägset, trots globalisering, EU, FN och WTO. En del skulle nog säga att EU och globaliseringen snarare framkallat en våg av nationalism i Europa.

Som metod för att uppnå fred är det emellertid diplomati som krävs. Därtill har det också skapats världsomspännande organisationer som FN. Diplomati behöver inte innebära en undfallande hållning gentemot motparten. Den kan till och med utföras hotfullt utan att provocera till krig. Tidningsredaktören Caskie Stinnett lär ha sagt att ”en diplomat är en person som kan be dig att dra åt helvete på ett sätt som gör att du faktiskt ser fram emot resan”.  Mer öppen hotfullhet blir det förstås om viljan till fredliga lösningar inte finns där från början.

Under det gångna året har vi kunnat se hur ordkriget eskalerats mellan USA/Nato/EU och Ryssland. Gamla fiender har blivit som nya. En utveckling som inte bådar gott för det vackra målet om evig världsfred. Det bådar inte heller gott hur de båda sidornas främsta representanter hanterar diplomatins ädla konst. I nuläget handlar det snarare om att be motparten dra åt helvete utan förskönande omskrivningar a´la Stinnett. Diplomati är en svår konstart och vissa utför sitt värv med briljans medan (alltför många) andra gör det betydligt sämre. Carl Bildt var en av den sistnämnda sorten. Hans ”twitterdiplomati” har kommenterats med spets av bland andra Torsten Kälvemark.

Att ha vilja och förmåga att sätta sig in i motpartens situation och se problem med dennes glasögon kräver viss kyla och besinning förutom kunskaper och säkrande av fakta. Rykten och myter på sociala medier kan leda diplomatin i en farlig riktning och det kan tyckas att utrikesministrar bör hålla sig utanför dessa medier och låta duktiga omvärldsbevakare göra sitt jobb.

Just nu pågår i väst en kampanj mot Putin och Ryssland som delvis bygger på fakta men som också innehåller överdrifter och påståenden som än så länge måste betraktas som rykten. Dessa fakta och rykten eller rena myter blandas till en giftig cocktail som provocerar Putins Ryssland. Putins maratonpresskonferens nyligen visade exempelvis hur det nu etableras en uppfattning i Ryssland att hela världen är emot dem och ingen kan väl säga att detta helt saknar sanningshalt? Den bilden och berättelsen används naturligtvis också för att internt avleda uppmärksamheten från egna brister i ledningen av detta väldiga Ryssland. Troligen med framgång eftersom ungefär 85 % av det ryska folket litar på och ställer sig bakom sin president vilket en färsk undersökning visar. Trots vikande rubel och ekonomi. Pressen utifrån stärker troligen uppbackningen för den nuvarande ledaren.

Nyligen antog också den amerikanska kongressen en resolution som fördömer Ryssland och öppnar för militärt stöd för Ukraina, Moldavien och Georgien. Enligt amerikanska fredsaktivister en upptrappning av tonläget mot Ryssland som kan liknas vid en krigsförklaring.

I denna resolution sägs att kongressen:

“affirms the right of Ukraine, Georgia, Moldova, and all countries to exercise their sovereign rights within their internationally recognized borders free from outside intervention, and to conduct their foreign policy in accordance with their determination of the best interests of their peoples;”

Det måste ifrågasättas om Ukraina verkligen tilläts göra detta när den folkvalda regering som valde att skriva handelsavtal med Ryssland istället för med EU kastades över ända genom det kuppliknande maktövertagande som Euromajdan åstadkom med uppbackning av USA. Victoria Nulands telefonsamtal med den amerikanska ambassadören i Kiev avslöjade dessförinnan en mycket långtgående aktivitet för att få en ny regering på plats. Hela den blivande regeringen diskuterades innan den hade kommit på plats. Hur var detta möjligt om inte direkta förbindelser hade upprättats med kuppmakarna? Om detta får vi inga som helst efterforskningar i media men vore oerhört intressant att veta mer om. Det rimmar hur som helst illa med formuleringarna om utövande av suveräna rättigheter inom nationsgränser fri från utländsk intervention som deklareras i den ovan nämnda resolutionen.

I Moldavien har det nyligen hållits val och detta lilla land har, liksom Ukraina, stått mellan valet att knyta starkare band med EU eller Ryssland. Det har vägt ganska jämnt mellan de politiska partiernas sympatier för det ena eller det andra men en viss övervikt för ett närmande till Ryssland. Vid parlamentsvalet nyligen förbjöds dock ett av de ”pro-ryska” partierna som förväntades få ungefär 15 % av rösterna. De EU-vänliga partierna fick därmed en liten majoritet i parlamentet trots att det ”pro-ryska” kommunistpartiet blev störst. Det dröjde inte många dagar efter valet innan den moldaviska regeringen beslutade att bjuda in NATO att öppna ett kontor i huvudstaden Chisinau för att ”etablera en direkt länk mellan den moldaviska regeringen och NATO”, enligt Mihai Gribincea, moldavisk ambassadör för NATO.

I närliggande Georgien planeras också ett träningsläger för NATO. Målet är att öka det georgiska deltagandet i NATO-övningar och expandera NATO:s verksamhet i landet.Det Putin-fixerade antiryska stämningsläget får många kommentatorer att ensidigt utpeka Ryssland som ett hot mot Georgiens självständighet och helt glömma utvecklingen i Georgien där EU genom den s.k. Tagliavinirapporten visat att det var georgisk aggression mot Sydossetien som provocerade fram en rysk intervention och att båda parter i konflikten brutit mot internationell lag samt att skulden för konflikten inte går att ensidigt lägga på någondera sida. Vår egen före detta utrikesministers Carl Bildt märkliga personliga relation till den georgiske presidenten (2004-2013) Saakasjvili har också varit en diplomatisk kuriositet i det tysta. Undantaget Per Gahrtons flitiga påpekanden. Bildt har varit en av de drivande för en aggressivare EU-linje gentemot Ryssland.

Det finns nu mycket liten vilja bland västeuropeiska och amerikanska politiker och skribenter att se förbi den enkla demoniseringen av Putin och Ryssland och att försöka dämpa vapenskramlet. Ett undantag är den appell om fred som nyligen framfördes till det tyska parlamentet av ett antal tyska politiker och intellektuella. Dessa manar till besinning och betonar vikten av att sända signaler om avspänning och fred istället för att skapa fiendebilder och ensidigt fördela skuldbördor för konflikter.    

Det är just detta som är min poäng med det här inlägget. Inte att förhärliga Putin eller att bagatellisera de ryska nyvaknade stormaktsambitionerna. Däremot att uttrycka min förhoppning om att såväl EU, NATO som Ryssland intar ett mer försoningsfullt tonläge gentemot varandra och avstår från militära och/eller politiska provokationer i det spända läge som nu råder mitt i Europa.

Att framföra en önskan om världsfred är närapå slentrianmässigt så här års. Det kan också betraktas som naivt önsketänkande. Men värst vore väl ändå om vi alla slutade att göra det?     

Oron i världen och svenskt ansvar eller Carl Bildts eget?

Det är oroligt i världen och många människor på flykt. Det här påpekandet har Carl Bildt framfört nyligen på en presskonferens tillsammans med Anders Borg och även framfört på sin blogg Alla Dessa Dagar. Inlägget han gör där bär titeln ”Ansvar i en orolig tid”.  

Det är mycket intressant eftersom Bildts eget ansvar för läget inte är alldeles obetydligt. Den utrikes- och säkerhetspolitiska gärning han stått för har bidragit till att underblåsa konflikter eller förvärrat dem med illa underbyggda eller enögda analyser.

Svensk utrikespolitik eller Carl Bildts högst egna politisk-ekonomiska agenda? Ja det är dessutom en fråga som sällan kan besvaras enkelt då hans uttalanden ofta görs i blogg- eller twitterform och utan någon som helst förankring i dialog och analysarbete inom utrikesdepartementet.  Allt som oftast i form av ett enögt och ensidigt stöd för någon sida i en konflikt. Vilket försvårar arbete med att i senare skeden försöka medla och inta en position för försoning och fred.

När nu Carl Bildt och Moderaterna talar om hur ett oroligt världsläge skapar stora flyktingströmmar är Bildts egen insats för att dämpa oron i världen ett sorgligt kapitel. Med en annan utrikespolitik och en annan utrikesminister hade kanske läget kunnat vara något mera hoppfullt.

Det är hur som helst en tämligen förskräckande historik som vår nuvarande utrikesminister lämnat bakom sig.     

Bosnien:

Bildts engagemang för militära interventioner vid vissa tillfällen (se Irak nedan) har vid andra tillfällen lyst med sin frånvaro och istället har han ägnat sig åt ”tyst diplomati” i lägen där åtminstone en mer högljudd sådan hade varit motiverat. Detta har jag skrivit om i ett par inlägg för två år sedan då Carl Bildt fick fly från sina kritiker på gatan i Sarajevo vid en minneshögtid för den på 90-talet belägrade stadens offer. Anledningen till varför hans närvaro provocerade var bland annat hans passivitet under massakern i Srebrenica då han i juli 1995 (i egenskap av EU:s högste representant) ungefär samtidigt som massakern ägde rum, satt och åt lunch med bödlarna Milosevic och Mladic utan att med ett enda ord ens ta upp frågan om de uppgifter om massmord som Bildt hade fått dessförinnan.  

Carl Bildt har bland annat i sin bok ”Uppdrag fred” framhävt sin egen betydelse för fredsprocessen för att få slut på Bosnien-kriget. En av Bildts partikamrater i moderaterna, den bosnienfödde Alen Musaenfendic, avfärdar detta helt och riktade i en Newsmill-artikel 27 maj 2011) knivskarp kritik mot utrikesministern och partikollegan;

”Det enda Bildt lyckades med var att sälja sin groteskt överdimensionerade betydelse för fredsprocessen till svenska folket”. 

Etiopien och SydSudan:

Det är numera väl känt att Carl Bildt under sin tid (2000-2006) som styrelseledamot av Lundin Oil (senare Lundin Petroleum) bland annat hade i uppdrag att ta ställning till huruvida bolaget skulle investera i den av centralmakten förtryckta Ogaden-provinsen i Etiopien. Frilansjournalisterna Schibbye-Perssons anhållande och fängslande 2011 kastade nytt ljus över Bildts historik i oljebolaget och diskussionen om jäv i agerandet för journalisternas frisläppande blev ett tag het. I just den frågan finns förvisso inte mycket att lasta Carl Bildt för. Schibbye-Persson blev ju frisläppta efter diplomatiska överläggningar med etiopiska myndigheter/regering.

Mer allvarligt är det etiska problemet med att bedriva oljeutvinning i krigshärjade länder. Detta framstår som kanske än mer allvarligt under Lundin Oil:s engagemang i SydSudan, där oljeutvinningen förknippats med allvarliga brott mot humanitär rätt. FN vittnade om brända byar och fördrivning av befolkningen i området (Block 5A kallat) som prospekterats för oljeutvinning. Den förundersökning om eventuella brott har sedan kommit att utredas av bland andra internationella åklagarkammaren i Stockholm till vilken Carl Bildt skulle kunna kallas till förhör. Mig veterligt har så inte skett, eller så har det helt passerat under min radar?

Det har varit mycket tyst om den här affären och förundersökningen om krigsbrott under senare tid och vi får kanske aldrig veta sanningen om Bildts inblandning men det är inte osannolikt att hans engagemang i Lundin Oil/Petroleum har varit präglat av den brist på ”emotionell intelligens” som ovan nämnde Musaenfendic hävdar att Bildt lider av. 

Irak:

För att elda på opinionen för en amerikansk militär aktion mot Irak under åren efter 9/11 2001 (Twin Towers) bildades i USA en lobbyorganisation med namnet Committee for the Liberation of Iraq (nedan kallad kommittén). Framstående politiker, företagare och fackföreningsbossar – framförallt med anknytning till milltär industri och infrastruktur - tillhörde de ledande för organisationen som ville sprida budskapet att Irak skulle utgöra en ”påtaglig och överhängande fara för sina grannar, för Förenta staterna och för fria folk över hela världen”. 

För att undanröja ”hindret” FN som motsatte sig planer på militär intervention och den folkliga opinionen mot detta i Europa tillfrågades Carl Bildt om han ville hjälpa till med krigsplanerna. Han kom då att ingå i kommitténs internationella rådgivande utskott och blev dess ordförande tillsammans med Adam Michnik, före detta polsk dissident. Enligt kommitténs direktör Randy Scheunemann var Carl Bildt mycket involverad och röststark i detta opinionsarbete som innebar ett bearbetande av ledande europeiska politiker ibland vilka Bildt förstås hade djupa förgreningar som svensk statsminister. På hemmaplan bedrevs lobbying i form av artiklar, som den i Expressen i november 2002 där han säger bland annat att: ”... vi/kan/ knappast vara likgiltiga om regimer i strid med åtaganden och internationella krav utvecklar massförstörelsevapen”.

Att Bildt samtidigt satt i styrelsen för det amerikanska företaget Legg Mason, med tunga investeringar i teknik- och krigsindustri, kryddar ytterligare Bildts engagemang för en amerikansk-ledd invasion av Irak. Sin vana trogen analyserade inte Bildt läget först utan kastade sig villigt in i ett spel som senare har visat sig vara falskt. Alternativt värnade han bara egna intressen? Det fanns hur som helst inga massförstörelsevapen i Irak. Möjligen har sådana kommit dit nu i och med det kaos som invasionen orsakat i landet. De öppnade istället gränserna för militanta grupper som inte haft fotfäste där tidigare och senare har dessa vällt över Iraks gränser till Syrien exempelvis. Det vilar ett tungt ansvar på USA för dagens situation i Irak med ett IS som sprider död och fruktan omkring sig och Carl Bildt har på ett betydelsefullt sätt bidragit med stöd och uppmuntran och lobbying i Europa och hemma i Sverige. 

Georgien:

Det är nog inte många som hänger med i svängarna när Georgien och Sydossetien debatteras. En som däremot är mycket kunnig är min partikollega Per Gahrton. Han är också oerhört kritisk till Carl Bildts engagemang i landet och dennes stöd till diktatorn Saakasjvili och Georgiens angrepp mot provinsen Sydoosetien 2008. Georgiens skuld till detta krig blev senare fästställt av EU genom Tagliavinirapporten. Bildt däremot fördömde endast Rysslands motreaktion och jämförde den med Hitlers annektering av Sudetområdet 1938. Den kopplingen var han tämligen ensam om att göra.

Den personliga relationen till Saakasjvili uppstod i samband med att Bildt värvade Georgien som kund till PR-byrån Kreab som Bildt då var styrelseledamot av (känns mönstret igen?). Att han senare när han blev utrikesminister avsagt sig formella uppdrag för Georgien hindrar ju inte att hans omdöme är präglat av den tidigare ”kundkontakten”.

Själv bloggade jag om denna relation med Saakasjvili för ett par år sedan och om hans twittrande av åsikter som färgats av denna täta relation.

Per Gahrton menade också i en artikel i våras att Carl Bildt riskerar att få lika fel gällande den fortfarande i högsta grad pågående konflikten i Ukraina och att han vill tvinga andra folk att göra ”sönderslitande val” mellan EU och Ryssland.

 Ukraina:

Carl Bildt är en av de ivrigaste pådrivarna av den anti-ryska stämning som råder kring Ukrainas inre konflikt. Att Ryssland har kulturella, politiska och affärsmässiga band till Ukraina är ingen hemlighet och när EU och Nato tryckte på för att få in en fot i landet uppstod den inre spänning som senare ledde till ett statskuppsliknande regimskifte och det nuvarande tillståndet av inbördeskrig. Bildts twitterkonto har flitigt utnyttjats för att underblåsa den infekterade inställningen till Ryssland som delvis är befogad men som ingen part vinner på att bygga på med halvsanningar och rena falsarier av verklighetsläget.

En del kanske minns hur Bildt i våras gick ut och kommenterade kravaller i Odessa som utmynnade i 38 döda i en mordbrand. Bildt var blixtsnabbt ute och antydde, innan elden i den byggnad som antänts hade lagt sig, att pro-ryska demonstranter skulle varit skyldiga till våldsamheterna. Det visade sig senare att det var högerextrema fotbollshuliganer som drog fram i staden och fick för sig att attackera den tältstad som pro-ryska aktivister upprättat utanför en fackföreningsbyggnad. Till denna byggnad flydde dessa för att undkomma huliganerna med påföljd att flera av dem istället brändes inne när angriparna kastade molotov-cocktails in genom fönstren.

Det är ganska typiskt för Carl Bildt att mitt i stridens hetta dela ut anklagelser och fördela skuldbördor i sociala medier utan att först informera sig om vad som verkligen hänt. Hans kommentarer blir till en del av rena desinformationskampanjer och i och med att hans tweets och blogginlägg läses av väldigt många, inte minst av journalister, vinner de stor spridning. Även internationellt eftersom han gärna sänder ut sina giftpilar i engelskspråkiga versioner.

Senast han sände iväg en sådan var 5 augusti då han antydde att Donetsk skulle vara folktomt för att befolkningen flytt ”gangstrarna”. Vilka dessa skulle vara behöver ingen som följt Bildts uttalanden i Ukraina-frågan tvivla på. Det faktum att större delen av dessa människor har tagit sin tillflykt till Ryssland (den faktiska siffran förefaller oklar men en del talar om 700000, andra betydligt färre men ändå fler än internflyktingarna i Ukraina) gör att uttalandet bara kan tolkas som ytterligare en provokation vars effekt inte kan bli annat än fortsatt polarisering internt i Ukraina och mellan Ryssland och USA/EU. Ett redan infekterat läge behöver inte mer bakterier än det redan innehåller.

Det krävs istället en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet”, för att citera en artikel i Aftonbladet nyligen som jag kommenterade i ett inlägg häromdagen.

Svensk utrikespolitik och det oroliga världsläget

Bildts påverkan på världsläget ska kanske inte överdrivas. Troligen är han en mindre betydelsefull person internationellt än han själv gärna vill framhäva. Men den kan inte heller underskattas eller avfärdas som obetydlig. Dessutom har hans poster som statsminister och senare utrikesminister självfallet gett hans uttalanden och aktioner en officiell svensk stämpel som påverkar synen på Sverige och som drar in oss i konflikter där vi enligt den uttalade neutralitetspolitiken bör hålla oss neutrala och som bryter mot den tradition vi har av fredsmäklande och humanitärt präglat engagemang före militärt.

När Carl Bildt nu talar om ett allt oroligare läge i världen och varnar för de flyktingströmmar som detta kan medföra bör inte hans eget agerande i olika konflikthärdar glömmas bort. Vilka flyktingströmmar hade kunnat undvikas med en annan utrikespolitisk approach från Sveriges och EU:s sida? Det är svårt att sia om och blir ett kontrafaktiskt resonemang med osäkra slutsatser. Men troligen hade en del av den oro som nu råder kunnat dämpas och det mänskliga lidandet (alldeles oavsett vilka som drabbats) kunnat undvikas med en mer försonande kraft som ledare av det svenska utrikesdepartementet än Carl Bildt.

Det är en sak att redogöra för läget i världen. En helt annan att agera för att dämpa eller förebygga fientligheter och våldsutbrott mellan och inom länder. Människor flyr inte utan anledning och en vettig svensk utrikespolitik borde bygga på att eliminera eller åtminstone minimera risker för att skäl till flykt ska uppstå. Då krävs tålmodig diplomati och inte hetsiga och illa underbyggda salvor från höften. Jag har i alla fall svårt att se det senare som ett sätt att ta ”ansvar i en orolig tid”.