Israel/Palestina, Syrien, FN och världspolisen USA

Sedan den 30 mars har minst 35 människor dödats av israeliska prickskyttar vid gränsen till Gaza. Två av dem journalister i västar märkta med ”Press” i stora bokstäver. Barn finns också bland de mördade. Ett av de senaste offren var en 15-årig pojke som sköts i huvudet med ett direktdödande skott. Minst 100 har skottskadats, enligt en del uppgifter så många som uppemot 1000. Nyligen en 12-årig flicka som fick benet sönderskjutet.

Israel säger sig bara skjuta terrorister. I andra länder skulle de kallas demonstranter. Enligt AFP är flertalet av demonstranterna helt fredliga. ”It is OUTRAGEOUS to shoot at children!”, säger FN:s speciella sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern Nikolaj Mladenov på twitter.

Det är inte heller första gången palestinier dödas av prickskjutande israeliska soldater från andra sidan gränsen. I ett videoklipp från december har soldaterna själva filmat hur de skjuter ihjäl en palestinier från långt avstånd och jublar över fullträffen.

Demonstrationerna i Gaza är en aktion till minne av sex ihjälskjutna palestinier vid en demonstration mot markockupationer 1976. De ska pågå fram till 15 maj är det tänkt. Hur många dödsoffer har de då krävt om Israel får fortsätta sitt prickskytte?

FN-generalen Guterres har krävt en oberoende utredning av dödsskjutningarna, liksom EU:s ”utrikesminister” Mogherini. Israel avvisar kraven och försvarsminister Lieberman beskriver soldaternas mord som ”nödvändiga”. Han tycker istället att soldaterna borde få medalj.

Vad säger då världspolisen USA?

Ja, saken togs upp i FN:s säkerhetsråd den 1 april redan och en resolution som krävde en transparent och oberoende utredning av skjutningarna. USA använde sitt veto och röstade emot resolutionen.

De hade ju viktigare saker att tänka på. Samtidigt som israeliska soldater bevisligen sköt ihjäl demonstranter vid gränsen mot Gaza och skottskadade mångfalt fler så utförde syriska armén eventuellt en attack med kemvapen mot Douma. Visserligen inte bekräftad och undersökt för att fastställa skuldfrågan, men det räckte ändå för USA som tillsammans med Storbritannien och Frankrike skickade 105 missiler mot Syrien som bestraffning.

Så hur ska vi nu tolka och analysera detta?

Till att börja med kan man lista vad vi med säkerhet vet eller inte vet:

I Syrien-fallet är det ännu inte ens fastställt om det förekommit en kemvapenattack. Varför skulle annars OPCW skickas in i en krigszon för att fastställa det man redan vet? Därmed kan knappast skuldfrågan heller vara fastställd. Först måste ju brott konstateras innan en skyldig pekas ut kan man tycka.

I Israel-fallet finns filmbilder från brottsplatsen och vittnen från FN och internationella NGO:er som Human Rights Watch med flera som bekräftar det urskillningslösa våldet.

I Syrien-fallet fanns milis från Jaish al Islam (Islams armé) i Douma. Gruppen har tidigare anklagats av bland andra Amnesty International för att ha använt kemvapen mot kurdiska rebeller och civila i norra Aleppo 2016. En talesman för Islams Armé erkände till och med att en av hans officerare använt ett ”otillåtet vapen”. Det finns med andra ord flera exempel på användande av kemvapen i Syrien och därmed ingen anledning att tvivla på att det kan ha skett igen i Douma. Men det finns också orsak till rimliga tvivel angående skuldfrågan. Den bör ju i vart fall fastställas innan bestraffningar utdelas.

I Israel-fallet finns demonstranter av vilka de flesta är fredliga medan några mer våldsamma bränner bildäck och kastar stenar mot israelerna. Enligt Human Rights Watch utgör de dock inget hot mot Israel som stat eller soldaterna vid gränsen.

Syrien såväl som Israel hävdar att de bekämpar terrorister. I Syrien-fallet är Islams Armé av Syrien, Iran, Ryssland och Egypten klassat som en terroristorganisation. Intressant nog har också USA:s förre vicepresident John Kerry i ett tal 2016 beskrivit dem som undergrupper till IS och al-Nusra. Något som president Obama visserligen senare ”korrigerade”. Islams Armé bildades 2013 och finansieras av Saudi-Arabien, vilket de dock förnekar, och har också anklagats för att ha tagit människor som gisslan för att använda som levande sköldar. Något som, till skillnad från kemvapenattacken, inte har erkänts av gruppen. Deras mål är hur som helst att inrätta ett Syrien under sharia-lagar.

 Med vetskap om ovanstående får läsaren själv bedöma i vilket fall det förefaller mest relevant att använda terroriststämpeln.

FN eller USA som världspolis?

För det första är det uppenbart att de två stora i säkerhetsrådet, USA och Ryssland, använder vetorätten i FN:s säkerhetsråd för att driva sina geopolitiska intressen. Det är emellertid ingen nyhet men framträder med tydlighet här. FN:s generalsekreterare Guterres har en klar poäng när han efterlyser en reformering av säkerhetsrådet och att vetorätten inte borde gälla i ärenden som rör folkmord, brott mot mänskligheten och större krigsförbrytelser. När det gäller såväl Syrien som Israel/Palestina slungas veton mot varandra mellan USA och Ryssland och låser alla försök till konstruktiva lösningar. När det gäller Syrien är det Ryssland som främst använder sitt veto medan det i fallet med Israel är USA som gör det oftast. Som exempelvis före jul då samtliga i säkerhetsrådet röstade för en resolution som skulle göra att alla beslut om Jerusalems status är ogiltiga och måste upphävas. Detta med anledning av USA:s beslut att flytta sin ambassad till Jerusalem. ”Inget land ska tala om för USA var vi ska ha vår ambassad”, sa USA:s FN-ambassadör Nikki Haley. Maktspråk med den starkes rätt.

För det andra kan vi konstatera att Israels brott beskrivs och betraktas av USA på ett helt annat vis än Syriens. I ett uttalande från Trump-administrationen tidigare i april uppmanas palestinierna i Gaza att hålla sig borta från gränsen mot Israel. Underförstått, skyll er själva om ni blir skjutna. När det gäller Douma har inga liknande uttalanden gjorts angående Islams Armé och andra rebellmiliser som uppehållit sig i staden. Där gäller alltså en annan logik.

De dubbla måttstockar som USA använder sig av i dessa fall handlar förstås dels om att hålla vänner som Israel om ryggen och dels om att Ryssland stöttar Syriens regering. Fiendens fiender blir då USA:s vänner även om det handlar om en islamistisk rebellgrupp som vill införa sharia-lag. I inget av fallen främjar USA:s agerande en fredlig utveckling, varken i Syrien eller i Israel/Palestina-konflikten.

Detta sagt samtidigt som USA återigen riktar ett hot mot Sverige och varnar för att underteckna FN-avtalet om kärnvapenförbud. Denna gång från USA:s nedrustningsambassadör (?!) Robert Woods. Uppenbarligen med uppgift att förhindra nedrustning.

Den kloke Hans Blix påminner mycket riktigt om att ingen har utsett USA (eller Storbritannien och Frankrike) till någon sorts världspolis. USA:s agerande visar dock att de själva uppenbarligen ser sig som en sådan. 

Jag föredrar FN alla dagar i veckan. Om USA tillåter?

Fred på jorden?

Avspänning och fred eller upptrappning och krig, vad väljer du?

Jag kommer att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar en massa barn vad de önskar sig mest av allt. Han vill att de ska svara fred på jorden men barnen har bara leksaksönskningar. Det var bara en sketch men det är troligt att barnens svar hade varit desamma om de skulle fått frågan på riktigt. Att barn inte tänker större må förstås vara ursäktat och med en så öppen fråga skulle säkert även många vuxna valt något materiellt. Men ställd inför en fråga om valet mellan krig och fred tänker jag mig att svaret vore ganska givet för de allra flesta. Men det tycks inte längre alls självklart. Åtminstone inte om man frågar en majoritet av riksdagspolitikerna eller merparten av landets ledarskribenter.

I torsdags skrev Claes Arvidsson i SvD om att regeringen aviserat sin vilja att skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud. Han upplyser om att det enda sättet att säkra förekomsten av kärnvapen i världen är att rösta på ett Alliansparti. Om det är valtaktiskt förnuftigt får väl framtiden visa men de stora mediedrakarna gör i vart fall sitt bästa för att fastställa normen. Arvidsson lägger exempelvis in ett förnumstigt ”förstås” för att ge eftertryck åt sina åsikter. Som när han upplyser om att Miljöpartiet och Vänstern är för ett kärnvapenförbud, följt av punkt och ett ensamt Förstås i nästa mening. Eller när han triumfatoriskt informerar: ”Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås.”

Arvidsson avslutar artikeln med att vilja få oss att se skräckscenariot med en värld där ”bara Kim Jong-un har en knapp att trycka på” eller ett ”Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen”. Här glömmer han att USA genom Trump har påmint om att de har den största knappen. Oavsett det är det också ett barnsligt resonemang då ett kärnvapenförbud givetvis inte är tänkt att införas på ett sådant sätt att en ensam nation sitter kvar med alla världens kärnvapen, allra minst en diktatur. Förstås. Men det är ett tramsigt argument som används i allra högsta politiska kretsar och som givetvis landar hos en hel del följare av debatten.

Hur som helst tycks det helt OK att älska bomben, som jag skrev om för ett drygt halvår sedan.

Vi blir också ständigt påminda om var fienden befinner sig och när inte fakta räcker till används indicier och förgivettaganden. Just nu sker en märklig upptrappning av samtalstonen mellan Västländer och Ryssland där mordförsöket på paret Skripal står i centrum. Den före detta ryske underrättelseagenten Sergei Skripal och hans dotter som förgiftats i den engelska staden Salisbury känner väl de flesta till och att staten Ryssland låg bakom fastställdes nästan i samma ögonblick som paret lagts in på sjukhus. Skripal dömdes år 2006 i Ryssland för spioneri och detta skulle vara motivet, trots att han utlämnades i en fångutväxling med Storbritannien redan 2010. Varför de skulle vilja mörda honom i England åtta år senare är enligt min mening en fullt berättigad kritisk fråga men premiärminister Theresa May deklarerade redan en dryg vecka efter dådet i brittiska underhuset att det är ”högst troligt” att Ryssland låg bakom. Utrikesminister Boris Johnson gick ännu längre för ett par veckor sedan då han twittrade att det brittiska laboratoriet som undersökt giftet som använts hade bevis för att giftet var ryskt. EU ställde sig snabbt bakom och givetvis USA också och en mängd ryska diplomater fick strax utvisningsbesked. Sverige sällade sig till de övriga och utvisade (lite försiktigt?) en diplomat. Vi vill ju inte vara helt utanför den stora åsiktsgemenskapen. Nu i veckan kom så det laboratorium som Boris Johnson refererat till med sitt slutliga analysresultat vilket visade att det inte gick att knyta giftets ursprung till något land, inte heller till Ryssland.

Så nu står vi här med en allvarlig diplomatisk kris på halsen. Ryssland har naturligtvis svarat på diplomatutvisningarna och skickat ut en motsvarande mängd diplomater från ambassaderna i Moskva ur landet. Så vad händer i eventuella nästkommande skeden? Om det visar sig att det verkligen var Ryssland som låg bakom. Krig? Eller om det framkommer bevis som pekar i en helt annan riktning? Den som vunnit allra mest politiskt på affären just nu tycks ju vara Theresa May som är populärare än någonsin tycks det, efter att ha varit på en bottennivå i popularitetsmätningar.

Ett bekant mönster

Anklagelserna mot Ryssland följer ett mycket bekant mönster. Ett mönster som Mattias Göransson så effektivt illustrerar i sin utmärkta bok ”Björnen kommer – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag”. Han påminner oss i sin bok om de tvärsäkra uttalandena från militärt håll som följde de eviga ubåtsjakterna som tog fart under 1980-talet.

Den tunna bevisning som framlades för att påvisa ubåtsintrången och att kränkningarna kom från sovjetiska farkoster föll senare ihop som ett korthus. Vilket inte hindrade att militärer och journalister framhärdade i sin uppfattning om vad som hänt. Exempelvis det ”typljud” som länge hänvisades till och påstods komma från en sovjetisk ubåt, vilket senare visade sig ha varit från en fiskebåt som DN hyrt för att kunna fara runt i vattnet och följa den spännande utbåtsjakten. Bottenspår som skulle visa på att en ny okänd sorts miniubåt skulle ha kravlat runt med larvfötter på botten kunde mycket väl istället vara från ankarkättingar, och de hydrofonekon som redovisades i bevismaterialen från ”kränkningarna” visade sig likaväl och kanske troligare avgivits av sillstim eller minkar. Enstaka undersökande journalister avslöjade bevis efter bevis som antingen kunde avfärdas helt eller i vart fall starkt ifrågasättas som bevismaterial. Vilket inte hindrade ledande politiker och militärer att fortsätta kampanjen, stöttande sig mot samma material.

Ytterligare en historia handlade om polska tavelförsäljare som påstods ha i uppdrag att kartlägga var höga militärer och stridspiloter bodde. En tämligen märklig metod kan tyckas men tavelförsäljarna finns fortfarande kvar i den samlade indiciebilden, bland annat i nyutgåvan av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” från 2015. Militären lät under 80-talet utföra en undersökning som visade att lite drygt hälften av alla officerare och piloter haft besök av dessa försäljare. En senare undersökning utförd av SCB på 1200 slumpvis utvalda svenskar visade dock att hela 62 % av dessa hade haft besök av samma försäljare vilket gjorde den svenska officerskåren till underrepresenterad i sammanhanget. Den militära undersökningen är nu undanstoppad i arkiv med hemligstämpel på.

Ubåtshysterin fortsatte emellertid även efter Sovjetunionens fall. Ett filmklipp taget av seglare visades i SvT:s nyhetssändningar och påstods föreställa ”den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt vatten” för att snart istället avslöjas som ett grund med namnet Fälövsgrund. Kaviationsljud som ÖB hänvisat till som ubåtsljud avfärdades av amerikanska, brittiska och norska experter. Som norske konteramiralen Ole Thomesen som sade sig aldrig ha hört någon ubåt som skapar ett sånt oväsen och att om han hade en sådan aldrig skulle komma på tanken att skicka in den på främmande vatten, samt att den svenska tilltron till materialet visade på en ”egenhändigt utförd hjärntvätt”. Ljudet kom från nya sonarbojar som senare undersöktes av Foa som uttryckte starka tvivel om vad de verkligen registrerat eftersom ljudet var alltför plaskande och tycktes komma från vattenytan. Exempelvis mink. Men Carl Bildt som då var statsminister skickade protestbrev till Jeltsin och cirkusen med nya ”observationer” bara fortsatte. De föreställde grynnor och skär eller uppochnedvända stuprör och liknande. Under åren 1981-1994 bokfördes 6367 observationer varav militären bedömde 118 som ”säkra”. Allmänhetens vilja att ”hjälpa till” gav mängder av tänkbara ubåtar i svenska vatten och från militärt håll fanns förstås intresse av att underblåsa masspsykosen. Det var ju ett säkert sätt att få extra tillskott av medel. Under ovan nämnda period 1249 miljoner kronor närmare bestämt. 

Faran med att peka finger

Det finns ingen anledning att idealisera Ryssland eller Putin men det vore klokt att i första hand bedriva normal diplomati i kontakterna med landet och tillämpa den vanliga rättsprincipen att den anklagade måste anses oskyldig tills motsatsen är bevisad utom rimligt tvivel. Än så länge finns lyckligtvis personer som försöker mana till sans och lyckligtvis ges de ett visst utrymme i den nu aktuella giftdebatten.

Den före detta diplomaten Sven Hirdman exempelvis som i SvD igår menar att Sverige, genom sin ”solidaritetsutvisning” av en rysk diplomat, bidrar till ”en mycket farlig situation”. Det är en mycket långtgående åtgärd som inte ens användes på samma lättvindiga sätt under kalla kriget. Ett uppskruvat tonläge ger givetvis risk för antändande gnistor som utlöser en betydligt värre situation. Det av Carl Arvidsson så älskade kärnvapenbeståndet i världen är lika dödligt som under kalla kriget och i händerna på betydligt hetare händer än då tycks det. Såväl Trump som Putin har åtminstone retoriskt hänvisat till sina kärnvapenarsenaler för att påminna om deras existens.

Birger Schlaug hoppas också i sin ETC-ledare för en vecka sedan att Sverige har säkra bevis för den ryska skulden till giftattacken mot Skripal. Eftersom vi annars är ”illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén om krigsretorik och militär upptrappning”.

Diplomatutvisningarna sänker också ribban för hur vi bör agera vid helt andra fall av konflikter och våldsdåd av främmande stater. Hur många israeliska diplomater kommer att utvisas exempelvis? Om en rysk diplomat kan utvisas för att det är ”troligt” att ryska staten kan ha varit inblandad i giftattacken mot paret Skripal, hur många israeliska diplomater bör vi rimligen utvisa när det står utom allt rimligt tvivel att, enligt senaste siffran, 12 palestinska demonstranter dödats och hundratals skadats av israeliska prickskyttar vid gränsen mot Gaza?

Vilka instrument ska vi använda vid vilka tillfällen? Det är frågor att ta på stort allvar och som får konsekvenser för framtiden.

Vad är det som sker – vad är det vi ser?

Ja, så är vi tillbaka till Arvidsson och valet och idén om att älska bomben och omfamna kriget som en varm kamin i den kyliga verkligheten istället för den sansade inställningen att avspänning och diplomatiska samtal ledande till fredlig samexistens torde vara att föredra.

Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, för en vanlig konsument av nyheter att bedöma vad som är sant och troligt i den flod av historier som sköljer över oss dagligen. Men ett mönster går i vart fall att skönja. Mattias Göransson upplyser i sin ovan nämnda bok också om senare händelser som utlöst en paranoid presskampanj mot Ryssland. Hösten 2014, inte långt efter den ryska annekteringen av Krim, ”började det bubbla under vattenytan igen”, skriver han träffande. 

Under en ubåtsövning i samverkan med nederländska marinstyrkor siktades ett ubåtstorn av skärgårdsbor vilket snart visade sig tillhöra just en nederländsk ubåt. Andra privatspanare tog bilder av en miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent. Bilderna florerade i press och tv utan större urskillning och Försvarsmakten kallade till presskonferens där de nya intrången kommenterades. För att bara nästkommande dag, när det stod klart att det handlade om holländare och nöjesbåtar, korrigeras. Vågen hade dock kommit i rullning och Mikael Holmström (Förstås) skrev i SvD om uppsnappade nödsignaler från en rysk ubåt. Alla hakade på. Nyhetsmedia försökte överträffa varandra i rubriksättningen. ”Ubåten är rysk”, fastställde till exempel Expressen. Militärer och ex-militärer uttalade sig tvärsäkert, som den pensionerade kommendören Göran Frisk som till Aftonbladet sa att det nya ”intrånget” visade att ”Putin har ökat sin aggression”. Lars Gyllenhaal, författare och bloggare och medlem av Svenska militärhistoriska kommissionen”, berättade om ”vilande agenter” som nu skulle aktiveras och att det var troligt att den skadade ubåten snart skulle sprängas för att utplåna alla spår av den. Han tyckte att ”vi kommit till ett historiskt ögonblick”. Upphetsningen gick inte att ta miste på. En upphetsning som snarast kan liknas vid önsketänkande. Man ville så gärna att det verkligen var en rysk ubåt i svenska vatten. Och privata tips strömmade in, som det om en mystisk man som kunde vara landsatt från en miniubåt. Allt togs på största allvar av de önsketänkande bland press och militärer. Försvarsmakten kallade till ny presskonferens där en bild tagen av en privatperson visades. Den visade ”något” som ”genererade ett skumsvall”. Cirkusen drog igång igen. Försvarsmakten hade också nya bottenspår att uppvisa som bevis.

När DN begärde ut uppgifter om Holmströms radiotrafik fick de av Försvarsmakten svaret att de hade tyckt att Holmströms uppgifter var ”spännande” men att det uppgiften var ”felaktig” och att de inte hade något att lämna ut. Det suddiga fotot visade sig efter en journalists granskning vara taget mycket långt från den position som militären hade utpekat och på en plats där det var 10 meter djupt och omöjligt för en ubåt att ta sig fram. Försvarsmakten drog sig alltså inte heller från att manipulera bevismaterial. Den mystiske mannen visade sig vara den fiskeribenägne pensionären Ove. Bottenspåren skulle vid senare granskning visa sig närmast identiska med de spår som uppstår vid kabelläggning. Med denna tunna soppa som bevis kallades det ändå till presskonferens den 14 november 2014. ÖB Sverker Göranson tillsammans med statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist skulle uppvisa en enda front mot de nya hoten och Göranson slog fast att det inte råder några tvivel om att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt. ”Alla andra förklaringar är uteslutna”, slog han fast. Ett eko från Hårsfjärdscirkusen i början av 1980-talet och något som börjar likna en uttänkt desinformationskampanj snarare än klanterier och förhastade slutsatser.

Förhöjda anslag till Försvarsmakten följde som vanligt och den nya utbåtshysterin ledde också, påpekar Göransson, att pressen började knyta skribenter till sig som kunde underblåsa krigshetsen och skräckpropagandan. Mikael Holmström värvades av DN från SvD som i sin tur knöt till sig örlogskaptenen Niklas Wiklund (försvarsbloggaren ”Navy Skipper”); medan Expressen värvade stridsflygaren Carl Bergqvist (länge dold bakom bloggnamnet ”Wiseman´s Wisdoms”). Det mediala artilleriet förstärktes alltså efter denna senaste ubåtshistoria.

Mikael Holmström drog igång ytterligare en ubåtshistoria den 11 januari 2015 där en ny kränkning påstods ha noterats, denna gång mitt i inloppet till Stockholms. Pressartilleriet dundrade igång och politiker hakade på för att inte verka handlingssvaga. Försvarsminister Hultqvist talade om att denna nya kränkning passade in i ett ”större mönster med ökad övningsverksamhet” och att han såg intrånget som ”allvarligt”. Att det var ryskt behövde liksom inte uttalas längre. Det gjorde däremot Annie Lööf och Jan Björklund. Nya (otydliga) bilder på vad som sades vara en ubåt publicerades av Holmström i DN och Hultqvist såg sig tvungen att reagera och uttalade sig indignerat att ”observationen indikerar både fräckhet och provokation” och KD:s Mikael Oscarsson ropade på ökade medel för att stärka försvarets förmåga att möta kränkningarna. Tre månader senare offentliggjorde Försvarsmakten den pinsamma uppgiften att fotot visade sig föreställa arbetsbåten Time Bandit, som i motljus och i profil på långt avstånd påminde om ett ubåtstorn. Vilket inte hindrade dem att i den slutliga rapporten om incidenterna vintern 2014/15 fastslå att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms Skärgård i oktober 2014. En fascinerande slutsats, eller för att använda Mattias Göranssons ord: ”obegriplig”.

Begriplig blir den däremot om den sätts in i ett större sammanhang, för att därmed göra sig skyldig till samma typ av resonemang som Försvarsmakten. Det går i vart fall inte att frigöra sig från tanken att det råder någon form av kampanj, eller åtminstone det som Göransson kallar ”mönsterseende”. I sin bok tar han också upp ännu färskare exempel, som inte handlar om ubåtar.

Exempelvis den mycket aktuell debatten om ryska desinformationskampanjer och hot mot infrastruktur. Den överbelastningsattack som flera svenska tidningar utsattes för i mars 2016 blev genast till ett bevis för en rysk markering mot Sverige för dess hållning i Ukrainakonflikten. Bara SvD stod emot och ägnade sig åt grävande journalistik vilket gav vid handen att det initialt istället handlade om en rasistattack mot det antirasistiska hackernätverket Researchgruppen och att den drabbat deras samarbetspartners Expressen och Aftonbladet och störningar spritt sig till andra medier.

Ett annat exempel är det berömda förfalskade brev till Peter Hultqvist som cirkulerade i sociala medier i februari 2015 och togs för givet som ett ryskt desinformationsangrepp. Mikael Holmström (Förstås) drog genast denna slutsats eftersom det fanns spår till en server i St Petersburg. Vad som aldrig nämnes då var att FOI kände till att en organisation spridit förfalskade påståenden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att de hade sitt ursprung i den ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom som på detta märkliga sätt försökte ge sken av affärsframgångar för att skyla över de förluster de gjort när affärerna med Ryssland börjat sina. De sänder ett flertal pressmeddelanden om påstådda sådana framgångar i Väst. Alla dessa är numera utraderade. Däremot finns över 300 ukrainska artiklar som kommenterat pressmeddelandena, enligt Göransson. Bland annat Segodnja som också publicerade en bild med flera personer från svenska FOI som enligt texten skulle varit hos företaget för att underteckna ett svensk-ukrainskt krigsmaterielsamarbete. Vilket förstås dementerades bestämt av de berörda FOI-forskarna som varit ditbjudna under helt andra föresatser. Detta brev dyker ändå upp som, återigen, säkert bevis för rysk desinformation. Trots mycket märkliga spår som artilleristpressen inte har brytt sig om att följa upp. Förstås.

Det finns fler exempel men kanske bäst att stanna här och hänvisa till Mattias Göranssons bok för den som vill ha fler eller intresserad av fler detaljer. Rekommenderas varmt.

Krigshets och desinformation – förberedelser för krig?

Det råder inget tvivel om att Putin håller ett auktoritärt grepp om Ryssland och rysk media. Inte heller att ryska medier sprider vinklade nyheter och använder selektivt material eller tveksamma källor och bristfällig bevisföring i sin nyhetsrapportering. Men det bör vid det här laget framgå att de inte är helt ensamma i världen om detta. Det kan också handla lika mycket om en normering och en diskurs som olika länders media tvingas arbeta under tryck av.

Hur enkelt är det exempelvis att mana till sans och vett i debatten om det ryska hotet? Argumentet Putin-agent och ryssvänner och liknande är ett debattknep som är tänkt att avväpna de mest sansade kritikerna av grundlösa och förhastade anklagelseakter mot Ryssland. Jag har själv blivit angripen för att jag på Facebook delat en SvD-artikel som redovisade amerikansk forskning som visade att USA försökt påverka politiken i 87 länder under de senaste decennierna. – Hälsa Putin, avslutades angreppet med. Som om invasionen av Irak eller angreppet mot Libyen varit påhitt av den ryske presidenten.

Putin-vänner är numera alla de som kritiserar osakligheter i debatten och som manar till besinning i tonläget. Exemplifierat av den DN-ledare, med rubriken ”Putins svenska brigad”, som publicerades 20/3-2016 och inleddes med konstaterandet att det ryska hotet mot Sverige ökar. Artikelförfattaren hänvisar bland annat till Säpo:s årsrapport i vilken det sägs att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval”. Detta var innan USA skickade brev till svenska regeringen där de med illa förtäckta hot försökte uppmana den att inte skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Jag vet inte om detta tagits upp i den senaste Säpo-rapporten men jag skulle knappast tro det. För hoten kan ju bara komma från ett håll. Allt annat tycks politiskt känsligt att påstå numera. Artikelförfattaren (såvitt jag kan se anonym ledarskribent) berättade också om sitt besök vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet med rubriken  ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge?”. Ledarförfattaren berättar där hur hemskt det varit med åsikter som avvek från de mest alarmistiska:

”Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.”

 Ex-diplomaten var uppenbarligen ovan nämnde Sven Hirdman som i denna ledare beskrivs som en viljelös marionett i Putins händer. Det är inte bara oförskämt utan på gränsen till obehagligt. Men det är den här sortens argumentering som blir allt vanligare och som är otäckt nära de debattmetoder som används i det Ryssland som med all rätt kritiseras av samma skribenter. Då är det förstås Väst-agenter och Nato-lakejer som används som invektiv för att avsluta all debatt.

Förra sommaren deltog jag i ett fredsläger på Åland där svenska och ryska deltagare genomförde en fredsövning samtidigt som de svenska och ryska militärmakterna genomförde krigsövningar. I pressen kallades de svenska deltagarna för Putin-vänner och de ryska för Putins agenter. De ryska deltagarna, företrädesvis ungdomar, var fredsaktivister, feminister och kulturarbetare som såg sig som Putins värsta fiender och som hemma fick slåss för att föra ut sina åsikter och några av dem hade också arresterats vid en eller flera tillfällen. Hemma är de alltså Putins fiender men i svensk och finsk press Putin-agenter. Det kändes helt absurt men är ett resultat av det tunnelseende som råder i svensk debatt för närvarande. Jag skrev då, och vidhåller, att vi nog snarare behöver öva oss att hålla fred än att föra krig. Och det märkliga i att denna fredsövning, Åland17, på flera håll beskrevs som det hotfulla, medan krigsövningen, Aurora17, beskrevs som det hoppfulla. 

Det blir allt svårare att föra en saklig debatt om relationen mellan Ryssland och Sverige eller övriga Västvärlden. Det är som att man inte kan hålla med om att annekteringen av Krim var olaglig samtidigt som man påpekar att Ryssland känner sig hotat av ett expanderande Nato och att Putins största drivkraft är att hålla Nato så långt ifrån den ryska gränsen som möjligt. Det tycks finnas ett behov av svart och vitt, av polarisering, att vidga klyftan till den store grannen i öst istället för att söka metoder att lappa ihop relationerna till det normala. I alla inblandades intresse.

För vi vill väl hellre ha fred än krig? Förstås…?

Röster från Öster

Jag spenderade nyårshelgen i Helsingfors, eller Helsinki som min finskfödda sambo brukar påpeka att det heter. Vår kära östra granne firar i år 100 år som självständigt nation och slog på stort med digert jubileumsprogram för nyårsfirandet och storslaget fyrverkeri i den milda vinternatten.

Jag fick också tillfälle att flanera lite i den lite halvruffiga men charmiga (med hipster-varning) stadsdelen Berghäll/Kallio men inte minst inhämta lite av den politiska stämningen och debatten kring nyåret. Jag har i tidigare inlägg noterat en helt annan inställning i Finland till Nordstream 2-projektet och affärsuppgörelser med Ryssland. Den präglas av betydligt mindre säkerhetspolitisk alarmism än den svenska.

I dagstidningen Helsingin Sanomat läser jag också (med hjälp av min ”översättare”) en del intressanta och kloka ord från den före detta finska presidenten Tarja Halonen.

Hon tycker inte Finland behöver NATO och bekymrar sig över den spända atmosfären kring Östersjön och rädslan för Ryssland. Att folk oroar sig för Putins Ryssland, menar hon, är till viss del något som sitter djupt i den finska folksjälen. Men, fortsätter hon:

”I verkligheten är inte läget så spänt som nyheterna låter påskina. Att skapa rädsla är det sämsta man kan göra i säkerhetspolitiken. När människorna är rädda slår det över på ömse sidor”.

Hon menar också att rädsla driver rädsla:

”Konflikträdslan på Östersjön får näring också av Finlands egna krigsminnen, men också av Baltikums och Polens rädslor […] Ryssland beteende och cyberkrigföring har på sakliga grunder fått grannländer till det gamla Sovjetunionen på tårna. Ukraina är så nära. Deras rädsla för maktsfärstänkande förs sedan vidare även till oss”.

Hon har själv nyligen träffat Vladimir Putin och kanske kommer att göra det igen, tror hon. Hon tycker det är varje maktinnehavares plikt att göra detsamma och, påpekar hon, inte bara för att tala om för honom vad han ska tycka och göra utan för att ”möta Putin och prata” och också lyssna på honom.

Förhoppningsvis kan våra finska vänner visa vägen till en mer resonabel ton i samtalet med Ryssland och en mindre hysterisk och alarmistisk syn på invasionshotet därifrån. Jag väljer i alla fall att ta med mig det här från Helsinki och delar det härmed med alla läsare av bloggen, med en önskas om en god fortsättning på det nya året. Om vi lyssnar till kloka röster från öster ökar förutsättningarna för detta. Tror jag.

Mer rädd för rädslan för ryssen än själva ryssen

Vi är mitt inne i en lätt hysterisk säkerhetspolitisk diskussion där ryssen nu framställs som ett stort hot mot Sverige. Politiker på högerkanten kopplar snabbt ihop ryssrädslan med NATO-medlemskap och skriker högt efter en snabb utredning av ett svenskt sådant. Det är inte utan att man anar att det ingår i en väl orkestrerad kampanj. DN och SvD har länge pumpat på för NATO-medlemskap och gjort stora rubriker om ryska hot. Men även tidningar som Aftonbladet deltar i den smått hysteriska rubriksättningen som senast i veckan då förstasidan löd: ”EXTRA: 33000 ryska soldater övade anfall mot Sverige” med underrubriker som ”Exmilitär: De tar Gotland på sex timmar” och ”Därför är Sverige viktigt i Putins krigsplan”.

I mindre artiklar inuti tidningen framkommer att flera säkerhetspolitiska experter tonar ned betydelsen av den ryska övningen som fullt normal militärstrategiskt sett och betonar att alla länder har sina egna tänkbara scenarior som man övar för. Peter Mattsson, expert på rysk militärförmåga på Försvarshögskolan, framhåller bland annat att den amerikanska tankesmedjan Cepas rapport (med den ödesmättade profetiska titeln ”Den kommande stormen”) naturligtvis är ett sätt att försöka påverka oss. Wolfgang Hansson skriver också en kommenterande artikel där han framhåller den stora osannolikheten för en verklig rysk attack mot Sverige i nuläget, alldeles oavsett Nato-medlemskap eller inte. Samt att vi normalt sett inte bryr oss nämnvärt om slutsatser som framläggs av en amerikansk tankesmedja.

Men det är rubrikerna vi kommer ihåg. Det vet alla reklammakare och kommunikationsstrateger och därför spär dessa på en gammal ryssrädsla till nivåer vi inte sett sedan kalla krigets allra kallaste dagar. Att fyra av fem svenskar är rädda för ryssen säger också andra rubriker i pressen baserat på en undersökning från SOM-institutet. En undersökning som genomfördes redan i höstas men som nu, lite lämpligt, plockats fram av DN. Formuleringen av undersökningsfrågan var dessutom om den tillfrågade var ”oroad av situationen i Ryssland”. En fråga jag skulle kunna svara ja på men av andra skäl än oro för en rysk invasion av Sverige. Som författaren och tidigare utrikeskorrespondenten Vladislav Savic påpekar i Aftonbladet är resultatet inte förvånande då media hela tiden eldar på skräcken. Det är nog, menar jag, just detta vi ska vara mest rädda för. Det driver också på en motsvarande utveckling i Ryssland där rädslan för USA och NATO kanske är lika stor och eldas på av en till stora delar statligt styrd medieapparat. 

Jag är inte naiv. Ryssland har sina säkerhetspolitiska intressen liksom USA har sina. Vi bör vara väl medvetna om att vi i ett litet land som Sverige utsätts för påtryckningar och press att infoga oss i deras önskade geopolitiska utvecklingsplaner. Nyligen briserade en nyhetsbomb om amerikansk avlyssning av höga politiker i Frankrike. Inte ens de allierade går säkra när världens dominerande politiska och militära makt (jo det är USA och inte Ryssland) strävar efter full kontroll av informationsläget. Det gäller förstås att styra även sina allierade i rätt riktning och minimera politiska överraskningar och politiskt motstånd mot amerikanska intressen.

Jag är inte heller pacifist. I vissa lägen måste vapenmakt dessvärre utövas. Det lärde oss Hitler för inte alltför länge sedan. Men Putin är inte någon Hitler även om en del vill få oss att tro det. Vilket förvisso inte är något skäl att lägga ned all försvarsberedskap. Att just Gotland lämnats nästan utan invasionsförsvar är egentligen häpnadsväckande och kanske det vi borde diskutera istället för medlemskap i NATO.

Men nu har ju ledande svenska politiker och militärer för sisådär tio-femton år sedan bestämt att landets gränser inte behöver försvaras i nämnvärd utsträckning och att vi istället ska möta hot mot gränserna i tredje land. En omvärldsanalys som till stor del styrdes av en terroristdebatt efter Twin Towers 11/9-2001 som var ungefär lika hysterisk som den nuvarande ryssdebatten. Sverige skulle då gå från invasionsförsvar till insatsförsvar för att, som dåvarande ÖB Håkan Syrén formulerade det, ”arbeta för fred, säkerhet och frihet med andra utanför Sveriges gränser”. Således skickades trupp till Afghanistan och snabbinsatsstyrkan Nordbat formerades för att ”utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga”, enligt Syrén. En synnerligen kontraproduktiv strategi som det visat sig. Ingen kan väl påstå att Afghanistan och Irak utgör framgångsexempel eller att IS framfart är helt oberoende av utvecklingen i dessa länders sönderfall? Jag har skrivit en hel del om detta tidigare och i flera år förundrats över hur lättvindigt och utan egentlig debatt det svenska gränsförsvaret närapå övergavs till förmån för en illa underbyggd strategi vars offensiva inriktning helt stred och strider mot den svenska väl rotade neutralitetspolitiken. Det har som sagt skett till priset av blottor i defensiven, för att tala fotbollsspråk.

Jag är inte heller, slutligen, någon älskare av Putin. Hans maktgirighet och maktfullkomlighet har varit tydlig under hela 2000-talet och hans strävan att bygga upp Ryssland till det forna Sovjetunionens nivå som stormakt politiskt och militärt är givetvis bekymmersam för världsfreden. Men det är inte ärligt att säga att det är en helt oprovocerad utveckling. USA:s sätt att ignorera ryska intressen och åsikter har givetvis sårat den ryska självkänslan i grunden. Natos: och EU:s utvidgningssträvanden har pågått utan en sansad och eftertänksam säkerhetspolitisk konsekvensanalys. Det har varit ”segrarens rätt” som gällt efter murens fall och Sovjetunionens kollaps. Richard Sawka, professor i rysk och europeisk politik vid University of Kent, framhåller i sin bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands hur krigsretoriken har tornat upp i samband med Ukrainakrisen. Han liknar det vid en ”festival av oansvarighet”. Men också att Ukraina bara varit den utlösande faktorn av en längre tids utveckling av djup oenighet om framtiden för de post-sovjetiska länderna. Spänningar mellan Ryssland och EU och i förlängningen NATO som bottnar i assymetrin i det europeiska säkerhetssystem som utvecklats sedan Berlinmurens fall. Ett system som effektivt utestängt Ryssland från verkligt inflytande. Redan Boris Jeltsin talade om en ”kall fred” och Putin gjorde tidigt till sin huvuduppgift att överbrygga denna assymetri. Samtidigt som EU och NATO till synes obekymrat drivit sina utvidgningsstrategier österut vidare.

Sawka formulerar sig så här:

”The Ukraine crisis forces us to rethink European international relations. If Europe is not once again to be divided, there need to be new ideas about what an inclusive and equitable political and security order encompassing the whole continent would look like”

Rysslands oförställda ilska över denna arroganta hållning har drivit på en eskalering som går hand i hand med det mediala ordkriget. Sawka menar dock att det inte är för sent att gå från förebråelse till diplomati och från fördömanden till dialog. Han ser dock med oro på hur utvecklingen går åt motsatt håll och hur det kalla krigets retorik upprepar sig. Han jämför det nuvarande läget med det inför första världskriget då de europeiska stormakternas beslutsfattare var låsta vid de mentala konstruktioner de själva bidragit till att skapa så till den grad att mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo blev tändande gnista till ett världskrig istället för en regional incident som kunnat hanteras diplomatiskt och återhållsamt. Den uppskruvade krigsretoriken gav folkligt stöd för de ödesdigra krigsplanerna.

De som manar till återhållsamhet och dialog blir emellertid inte bara ignorerade utan ofta förolämpade och illegitimiserade, fortsätter Sawka. Det börjar bli svårt att föra en sansad säkerhetspolitisk debatt och den överdrivna ryssrädslan riskerar att driva på en eskalering där den blir till en självförverkligande profetia.

Det är nog det vi bör oroa oss allra mest för.

Ukraina till överläggningar i Minsk med en önskelista i bakfickan

I morgon möts ledarna för Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike i Minsk för att förhandla om en fredsplan för att få slut på inbördeskriget i Ukraina. Det vore nog mer sensationellt om en skiss till en sådan kommer till stånd under mötet än det motsatta. Men viktigt förstås att det görs seriösa försök att söka en diplomatisk lösning på konflikten.

Under tiden funderar Barack Obama och hans administration över om vapen ska sändas till den ukrainska armén. Angela Merkel har varit tydlig i sin opposition mot detta men Obama tycks vara satt under viss press från flera olika håll. Igår möttes de båda i Vita Huset och på dess hemsida kan vi ta del av vad som sades under presskonferensen som gavs i anslutning till mötet. Några klipp ur denna ger en bild av Barack Obamas ståndpunkt som balanserar på en gränslinje mellan diplomati och ökat militärt stöd till Ukraina. Jag tror att ett misslyckande i Minsk kommer att kunna resultera i att USA väljer det senare. Bland annat detta sa Obama:

“With regard to Russia and the separatists it supports in Ukraine, it’s clear that they’ve violated just about every commitment they made in the Minsk agreement.  Instead of withdrawing from eastern Ukraine, Russian forces continue to operate there, training separatists and helping to coordinate attacks.  Instead of withdrawing its arms, Russia has sent in more tanks and armored personnel carriers and heavy artillery.  With Russian support, the separatists have seized more territory and shelled civilian areas, destroyed villages and driven more Ukrainians from their homes.” 

“And as diplomatic efforts continue this week, we are in absolute agreement that the 21st century cannot stand idle -- have us stand idle and simply allow the borders of Europe to be redrawn at the barrel of a gun.  So today we’ve agreed to move forward with our strategy.  Along with our NATO allies, we’ll keep bolstering our presence in central and Eastern Europe -- part of our unwavering Article 5 obligation to our collective defense.”

“Now, it is true that if, in fact, diplomacy fails, what I’ve asked my team to do is to look at all options -- what other means can we put in place to change Mr. Putin’s calculus -- and the possibility of lethal defensive weapons is one of those options that’s being examined.  But I have not made a decision about that yet.  I have consulted with not just Angela, but will be consulting with other allies about this issue.  It’s not based on the idea that Ukraine could defeat a Russian army that was determined.  It is rather to see whether or not there are additional things we can do to help Ukraine bolster its defenses in the face of separatist aggression.  But I want to emphasize that a decision has not yet been made.” 

“On providing lethal weapons to Ukraine, it's important to point out that we have been providing assistance to the Ukrainian military generally.  That’s been part of a longstanding relationship between NATO and Ukraine.  And our goal has not been for Ukraine to be equipped to carry on offensive operations, but to simply defend itself.  And President Poroshenko has been very clear -- he’s not interested in escalating violence, he is interested in having his country’s boundaries respected by its neighbor.

So there’s not going to be any specific point at which I say, ah, clearly lethal defensive weapons would be appropriate here.  It is our ongoing analysis of what can we do to dissuade Russia from encroaching further and further on Ukrainian territory.” 

Den ukrainske presidenten har förstås förhoppningar om ett amerikanskt vapenstöd. I dagarna publicerade AFP den ukrainska önskelistan till USA. Återstår att se om något av följande kommer att levereras? I korthet det här önskar sig Ukraina:

Anti-tankvapen:

Skulle kunna handla om M-72 (lättare bärbart pansarvärnsvapen), AT4 som är en nyare version eller Javelin anti-tank missilsystem.

Anti-batteri radar:

Radar som kan spåra inkommande artilleri- och raketeld. Radar för att spåra inkommande granateld har redan levererats av USA.  

Fordon:

USA överväger att skicka bepansrade Humvees.

Drönare:

Skulle kunna handla om ScanEagle eller Raven. Mindre drönare för spaningsuppdrag.

Radioutrustning:

Säkrare radioutrustning som inte kan avlyssnas lätt eller med ”anti-jamming”.

Underrättelser och information:

Information från spionsatelliter angående trupprörelser

Ammunition

Under tiden som skytteldiplomatin intensifieras och Obama funderar över vapenstöd fortsätter eskaleringen på marken i öst när både separatister och regeringstrupper på klassiskt vis försöker vinna mark innan eventuella fredsförhandlingar. Civilbefolkningen får som alltid ta de värsta stötarna. Klippet nedan är från en raketattack mot Kramatorsk igår som krävde sju civila dödsoffer och 26 skadade. Fotografen överlevde men förhoppningsvis hörs hennes skräckfyllda gråt ända till Minsk.

Vad vill Porosjenko med Ukraina?

Vi har på nyheterna kunnat se hur Angela Merkel hållit överläggningar med Barack Obama om läget i Ukraina. Klokt nog driver hon en linje för en fredlig lösning och är bestämd med att återkommande påpeka att hon inte ser någon militär sådan av konflikten. I detta har hon stöd av i stort sett alla EU-länder utom möjligen Litauen. Obama tillkännagav däremot offentligt att hans ”team” tittar på olika alternativ och att förse Ukraina med ”defensiva vapen” är ett sådant. Han har ännu inte bestämt sig, tillägger han. Förhoppningsvis tar han intryck av vad Merkel har att säga och vad övriga EU anser klokast för stunden. Eller blir det möjligen ett nytt Nulandskt ”fuck theEU” som kommer att bli svaret från Obamas team? 

På onsdag fortsätter samtalen i Minsk. Då mellan Merkel, Hollande, Putin och den ukrainske presidenten Porosjenko. Frågan är egentligen allra störst vad han vill med Ukraina? En militär seger över separatisterna i öst skulle naturligtvis ge honom en stor prestigevinst. Trycket på presidenten att inta en kompromisslös linje är stort från starka politiska krafter i regeringen och parlamentet. Amerikanska vapen lär med andra ord vara välkommet i ett kortsiktigt perspektiv. Det har Porosjenko varit tydlig med sedan länge för övrigt. I ett tal till amerikanska kongressen i början av september lär han ha tackat så mycket för filtarna och mörkerkikarna men lagt till den lite syrliga kommentaren; ”one cannot win a war with blankets”. Det är dock omvittnat bland diplomater att Porosjenko under förhandlingarna inför överenskommelsen i Minsk i september ofta höll amerikanare, tyskar och britter utanför sina telefonkontakter med Putin, vilket lär ha orsakat viss irritation hos västledarna. Porosjenko är inte bara politiker utan också affärsman vilket gör att han har visst intresse av normaliserade relationer med Ryssland och det kan inte uteslutas att han spelar ett visst dubbelspel där den offentlige presidenten visar en tuff attityd till Ryssland och där affärsmannen i det slutna rummet visar mer kompromissvilja.

Alldeles oavsett om det blir skytteldiplomati eller militär ukrainsk framgång som får slut på krigstillståndet i öst så är det en stor och ofta förbisedd fråga vad Porosjenko och den ukrainska regeringen har för planer för Ukraina egentligen. Hur ska landet enas och relationerna mellan Donbass och Kiev normaliseras? Hur kommer människor i Donbass att behandlas och hur kommer de att förhålla sig till centralregeringen i Kiev? Hur tänker de sig en framtid tillsammans?

En tanke som förts fram från ryskt håll och från den tidigare regeringen under Janukovytj är att göra Ukraina till en federation där de olika regionerna skulle kunna ges ökat självstyre. Att det avvisats så bestämt från de nuvarande ukrainska ledarna kanske har mer att göra med att det kommit från Janukovytj och Ryssland än att idén skulle vara särskilt dålig. Motståndet är fortfarande envist och under säkerhetskonferensen i München lär Porosjenko, enligt ukrainska källor, ha sagt att frågan om en federal stat eller autonomi för vissa regioner möjligen skulle kunna avgöras i en folkomröstning. Men lagt till följande:

“I’m ready any question put to a referendum today: the question of federalization I am ready to put to a referendum, and I know the results, the issue of state language I am ready to put to a referendum - and I know the results “

Med detta tycks han mena att en majoritet av ukrainarna säkerligen skulle rösta nej till federation och det ryska språkets status som officiellt språk vid sidan av ukrainskan och att saken därmed skulle vara utagerad. Frågan är bara hur villigt befolkningen i Donbass skulle foga sig i ett sådant utslag och hur fruktbart för den ukrainska framtiden som enhetsstat kan se ut med en fortsatt förgiftad relation öst och väst emellan. Alldeles oavsett om separatisterna avväpnats eller inte. Att ta till vapen tycks inte ha varit något problem tidigare och lär kunna plockas fram igen om inte diplomati får råda i de interna diskussionerna efter en eventuell fred.

Federationstanken borde ju egentligen inte vara så främmande för de ukrainska ledarna då såväl den store grannen i öst, den store bundsförvanten i väst som den ledande EU-makten Tyskland är just federationsstater. Dessutom andra EU-stater som Belgien och Österrike. Det saknas alltså inte förebilder. Den stora oviljan mot federationstanken förefaller därför mer en principsak än förnuftsmässigt grundad. För hur ska Ukraina kunna gå vidare om en fredlig lösning av den militära konflikten till slut uppnås?

Möjligen är det redan för sent för en federal lösning? Kanske är såren alltför upprivna för att kunna plåstras igen av ett visst självstyre? Kanske borde det ha skett redan i februari förra året när förslaget lades fram i parlamentet? Vadim Koleznichenko, som tillhörde president Janukovytjs Regionernas Parti, lär då ha uttalat stöd för en federalisering av Ukraina. Medborgare i öst och syd ser protesterna i Kiev som ett hot och en federalisering skulle kunna hindra landet från att falla isär. Inte mycket talar ju för att han hade fel.

Nu finns en ny chans att plocka fram förslaget och överväga om det inte är den enda lösningen för landet som annars riskerar att slitas sönder av inre stridigheter. Oavsett dessa förs med vapen i hand eller på andra sätt.

Fred på jorden – en naiv nyårsönskan

Så här års brukar vi försöka vara generösa och fridsamma. Fredsbudskap brukar strösslas rikligt omkring i världsledares högtidstal. Fred på jorden åt alla folk är en vanlig klyscha som många numera bemöter med en föraktfull fnysning med tanke på den dubbelmoral som de flesta högtidstalare besitter. Den eviga världsfreden har dock engagerat en hel del tänkare genom tiderna och det finns ett antal teorier om vad som krävs för att nå detta till synes så avlägsna mål.

Någon har föreslagit att demokratier är garanter för fred. Demokratier bekämpar inte varandra är tesen. Det har dock visat sig vara en sanning med modifikation. Att kapitalismen skulle garantera fred är en annan vanföreställning. Enligt denna tes är det alltför olönsamt att kriga och därigenom garanteras freden. Det motsägelsefulla är att krig kan vara tillväxtfrämjande och USA:s nästan ständiga krigföring sedan det senaste världskriget motsäger i alla fall tesen att människor i samhällssystem där de får producera fritt inget har att vinna på krig (Ayn Rand). Socialismen kan knappast heller betraktas som garant för fred medan däremot utsuddande av nationalstater är något som aldrig prövats konsekvent men förefaller avlägset, trots globalisering, EU, FN och WTO. En del skulle nog säga att EU och globaliseringen snarare framkallat en våg av nationalism i Europa.

Som metod för att uppnå fred är det emellertid diplomati som krävs. Därtill har det också skapats världsomspännande organisationer som FN. Diplomati behöver inte innebära en undfallande hållning gentemot motparten. Den kan till och med utföras hotfullt utan att provocera till krig. Tidningsredaktören Caskie Stinnett lär ha sagt att ”en diplomat är en person som kan be dig att dra åt helvete på ett sätt som gör att du faktiskt ser fram emot resan”.  Mer öppen hotfullhet blir det förstås om viljan till fredliga lösningar inte finns där från början.

Under det gångna året har vi kunnat se hur ordkriget eskalerats mellan USA/Nato/EU och Ryssland. Gamla fiender har blivit som nya. En utveckling som inte bådar gott för det vackra målet om evig världsfred. Det bådar inte heller gott hur de båda sidornas främsta representanter hanterar diplomatins ädla konst. I nuläget handlar det snarare om att be motparten dra åt helvete utan förskönande omskrivningar a´la Stinnett. Diplomati är en svår konstart och vissa utför sitt värv med briljans medan (alltför många) andra gör det betydligt sämre. Carl Bildt var en av den sistnämnda sorten. Hans ”twitterdiplomati” har kommenterats med spets av bland andra Torsten Kälvemark.

Att ha vilja och förmåga att sätta sig in i motpartens situation och se problem med dennes glasögon kräver viss kyla och besinning förutom kunskaper och säkrande av fakta. Rykten och myter på sociala medier kan leda diplomatin i en farlig riktning och det kan tyckas att utrikesministrar bör hålla sig utanför dessa medier och låta duktiga omvärldsbevakare göra sitt jobb.

Just nu pågår i väst en kampanj mot Putin och Ryssland som delvis bygger på fakta men som också innehåller överdrifter och påståenden som än så länge måste betraktas som rykten. Dessa fakta och rykten eller rena myter blandas till en giftig cocktail som provocerar Putins Ryssland. Putins maratonpresskonferens nyligen visade exempelvis hur det nu etableras en uppfattning i Ryssland att hela världen är emot dem och ingen kan väl säga att detta helt saknar sanningshalt? Den bilden och berättelsen används naturligtvis också för att internt avleda uppmärksamheten från egna brister i ledningen av detta väldiga Ryssland. Troligen med framgång eftersom ungefär 85 % av det ryska folket litar på och ställer sig bakom sin president vilket en färsk undersökning visar. Trots vikande rubel och ekonomi. Pressen utifrån stärker troligen uppbackningen för den nuvarande ledaren.

Nyligen antog också den amerikanska kongressen en resolution som fördömer Ryssland och öppnar för militärt stöd för Ukraina, Moldavien och Georgien. Enligt amerikanska fredsaktivister en upptrappning av tonläget mot Ryssland som kan liknas vid en krigsförklaring.

I denna resolution sägs att kongressen:

“affirms the right of Ukraine, Georgia, Moldova, and all countries to exercise their sovereign rights within their internationally recognized borders free from outside intervention, and to conduct their foreign policy in accordance with their determination of the best interests of their peoples;”

Det måste ifrågasättas om Ukraina verkligen tilläts göra detta när den folkvalda regering som valde att skriva handelsavtal med Ryssland istället för med EU kastades över ända genom det kuppliknande maktövertagande som Euromajdan åstadkom med uppbackning av USA. Victoria Nulands telefonsamtal med den amerikanska ambassadören i Kiev avslöjade dessförinnan en mycket långtgående aktivitet för att få en ny regering på plats. Hela den blivande regeringen diskuterades innan den hade kommit på plats. Hur var detta möjligt om inte direkta förbindelser hade upprättats med kuppmakarna? Om detta får vi inga som helst efterforskningar i media men vore oerhört intressant att veta mer om. Det rimmar hur som helst illa med formuleringarna om utövande av suveräna rättigheter inom nationsgränser fri från utländsk intervention som deklareras i den ovan nämnda resolutionen.

I Moldavien har det nyligen hållits val och detta lilla land har, liksom Ukraina, stått mellan valet att knyta starkare band med EU eller Ryssland. Det har vägt ganska jämnt mellan de politiska partiernas sympatier för det ena eller det andra men en viss övervikt för ett närmande till Ryssland. Vid parlamentsvalet nyligen förbjöds dock ett av de ”pro-ryska” partierna som förväntades få ungefär 15 % av rösterna. De EU-vänliga partierna fick därmed en liten majoritet i parlamentet trots att det ”pro-ryska” kommunistpartiet blev störst. Det dröjde inte många dagar efter valet innan den moldaviska regeringen beslutade att bjuda in NATO att öppna ett kontor i huvudstaden Chisinau för att ”etablera en direkt länk mellan den moldaviska regeringen och NATO”, enligt Mihai Gribincea, moldavisk ambassadör för NATO.

I närliggande Georgien planeras också ett träningsläger för NATO. Målet är att öka det georgiska deltagandet i NATO-övningar och expandera NATO:s verksamhet i landet.Det Putin-fixerade antiryska stämningsläget får många kommentatorer att ensidigt utpeka Ryssland som ett hot mot Georgiens självständighet och helt glömma utvecklingen i Georgien där EU genom den s.k. Tagliavinirapporten visat att det var georgisk aggression mot Sydossetien som provocerade fram en rysk intervention och att båda parter i konflikten brutit mot internationell lag samt att skulden för konflikten inte går att ensidigt lägga på någondera sida. Vår egen före detta utrikesministers Carl Bildt märkliga personliga relation till den georgiske presidenten (2004-2013) Saakasjvili har också varit en diplomatisk kuriositet i det tysta. Undantaget Per Gahrtons flitiga påpekanden. Bildt har varit en av de drivande för en aggressivare EU-linje gentemot Ryssland.

Det finns nu mycket liten vilja bland västeuropeiska och amerikanska politiker och skribenter att se förbi den enkla demoniseringen av Putin och Ryssland och att försöka dämpa vapenskramlet. Ett undantag är den appell om fred som nyligen framfördes till det tyska parlamentet av ett antal tyska politiker och intellektuella. Dessa manar till besinning och betonar vikten av att sända signaler om avspänning och fred istället för att skapa fiendebilder och ensidigt fördela skuldbördor för konflikter.    

Det är just detta som är min poäng med det här inlägget. Inte att förhärliga Putin eller att bagatellisera de ryska nyvaknade stormaktsambitionerna. Däremot att uttrycka min förhoppning om att såväl EU, NATO som Ryssland intar ett mer försoningsfullt tonläge gentemot varandra och avstår från militära och/eller politiska provokationer i det spända läge som nu råder mitt i Europa.

Att framföra en önskan om världsfred är närapå slentrianmässigt så här års. Det kan också betraktas som naivt önsketänkande. Men värst vore väl ändå om vi alla slutade att göra det?     

Oron i världen och svenskt ansvar eller Carl Bildts eget?

Det är oroligt i världen och många människor på flykt. Det här påpekandet har Carl Bildt framfört nyligen på en presskonferens tillsammans med Anders Borg och även framfört på sin blogg Alla Dessa Dagar. Inlägget han gör där bär titeln ”Ansvar i en orolig tid”.  

Det är mycket intressant eftersom Bildts eget ansvar för läget inte är alldeles obetydligt. Den utrikes- och säkerhetspolitiska gärning han stått för har bidragit till att underblåsa konflikter eller förvärrat dem med illa underbyggda eller enögda analyser.

Svensk utrikespolitik eller Carl Bildts högst egna politisk-ekonomiska agenda? Ja det är dessutom en fråga som sällan kan besvaras enkelt då hans uttalanden ofta görs i blogg- eller twitterform och utan någon som helst förankring i dialog och analysarbete inom utrikesdepartementet.  Allt som oftast i form av ett enögt och ensidigt stöd för någon sida i en konflikt. Vilket försvårar arbete med att i senare skeden försöka medla och inta en position för försoning och fred.

När nu Carl Bildt och Moderaterna talar om hur ett oroligt världsläge skapar stora flyktingströmmar är Bildts egen insats för att dämpa oron i världen ett sorgligt kapitel. Med en annan utrikespolitik och en annan utrikesminister hade kanske läget kunnat vara något mera hoppfullt.

Det är hur som helst en tämligen förskräckande historik som vår nuvarande utrikesminister lämnat bakom sig.     

Bosnien:

Bildts engagemang för militära interventioner vid vissa tillfällen (se Irak nedan) har vid andra tillfällen lyst med sin frånvaro och istället har han ägnat sig åt ”tyst diplomati” i lägen där åtminstone en mer högljudd sådan hade varit motiverat. Detta har jag skrivit om i ett par inlägg för två år sedan då Carl Bildt fick fly från sina kritiker på gatan i Sarajevo vid en minneshögtid för den på 90-talet belägrade stadens offer. Anledningen till varför hans närvaro provocerade var bland annat hans passivitet under massakern i Srebrenica då han i juli 1995 (i egenskap av EU:s högste representant) ungefär samtidigt som massakern ägde rum, satt och åt lunch med bödlarna Milosevic och Mladic utan att med ett enda ord ens ta upp frågan om de uppgifter om massmord som Bildt hade fått dessförinnan.  

Carl Bildt har bland annat i sin bok ”Uppdrag fred” framhävt sin egen betydelse för fredsprocessen för att få slut på Bosnien-kriget. En av Bildts partikamrater i moderaterna, den bosnienfödde Alen Musaenfendic, avfärdar detta helt och riktade i en Newsmill-artikel 27 maj 2011) knivskarp kritik mot utrikesministern och partikollegan;

”Det enda Bildt lyckades med var att sälja sin groteskt överdimensionerade betydelse för fredsprocessen till svenska folket”. 

Etiopien och SydSudan:

Det är numera väl känt att Carl Bildt under sin tid (2000-2006) som styrelseledamot av Lundin Oil (senare Lundin Petroleum) bland annat hade i uppdrag att ta ställning till huruvida bolaget skulle investera i den av centralmakten förtryckta Ogaden-provinsen i Etiopien. Frilansjournalisterna Schibbye-Perssons anhållande och fängslande 2011 kastade nytt ljus över Bildts historik i oljebolaget och diskussionen om jäv i agerandet för journalisternas frisläppande blev ett tag het. I just den frågan finns förvisso inte mycket att lasta Carl Bildt för. Schibbye-Persson blev ju frisläppta efter diplomatiska överläggningar med etiopiska myndigheter/regering.

Mer allvarligt är det etiska problemet med att bedriva oljeutvinning i krigshärjade länder. Detta framstår som kanske än mer allvarligt under Lundin Oil:s engagemang i SydSudan, där oljeutvinningen förknippats med allvarliga brott mot humanitär rätt. FN vittnade om brända byar och fördrivning av befolkningen i området (Block 5A kallat) som prospekterats för oljeutvinning. Den förundersökning om eventuella brott har sedan kommit att utredas av bland andra internationella åklagarkammaren i Stockholm till vilken Carl Bildt skulle kunna kallas till förhör. Mig veterligt har så inte skett, eller så har det helt passerat under min radar?

Det har varit mycket tyst om den här affären och förundersökningen om krigsbrott under senare tid och vi får kanske aldrig veta sanningen om Bildts inblandning men det är inte osannolikt att hans engagemang i Lundin Oil/Petroleum har varit präglat av den brist på ”emotionell intelligens” som ovan nämnde Musaenfendic hävdar att Bildt lider av. 

Irak:

För att elda på opinionen för en amerikansk militär aktion mot Irak under åren efter 9/11 2001 (Twin Towers) bildades i USA en lobbyorganisation med namnet Committee for the Liberation of Iraq (nedan kallad kommittén). Framstående politiker, företagare och fackföreningsbossar – framförallt med anknytning till milltär industri och infrastruktur - tillhörde de ledande för organisationen som ville sprida budskapet att Irak skulle utgöra en ”påtaglig och överhängande fara för sina grannar, för Förenta staterna och för fria folk över hela världen”. 

För att undanröja ”hindret” FN som motsatte sig planer på militär intervention och den folkliga opinionen mot detta i Europa tillfrågades Carl Bildt om han ville hjälpa till med krigsplanerna. Han kom då att ingå i kommitténs internationella rådgivande utskott och blev dess ordförande tillsammans med Adam Michnik, före detta polsk dissident. Enligt kommitténs direktör Randy Scheunemann var Carl Bildt mycket involverad och röststark i detta opinionsarbete som innebar ett bearbetande av ledande europeiska politiker ibland vilka Bildt förstås hade djupa förgreningar som svensk statsminister. På hemmaplan bedrevs lobbying i form av artiklar, som den i Expressen i november 2002 där han säger bland annat att: ”... vi/kan/ knappast vara likgiltiga om regimer i strid med åtaganden och internationella krav utvecklar massförstörelsevapen”.

Att Bildt samtidigt satt i styrelsen för det amerikanska företaget Legg Mason, med tunga investeringar i teknik- och krigsindustri, kryddar ytterligare Bildts engagemang för en amerikansk-ledd invasion av Irak. Sin vana trogen analyserade inte Bildt läget först utan kastade sig villigt in i ett spel som senare har visat sig vara falskt. Alternativt värnade han bara egna intressen? Det fanns hur som helst inga massförstörelsevapen i Irak. Möjligen har sådana kommit dit nu i och med det kaos som invasionen orsakat i landet. De öppnade istället gränserna för militanta grupper som inte haft fotfäste där tidigare och senare har dessa vällt över Iraks gränser till Syrien exempelvis. Det vilar ett tungt ansvar på USA för dagens situation i Irak med ett IS som sprider död och fruktan omkring sig och Carl Bildt har på ett betydelsefullt sätt bidragit med stöd och uppmuntran och lobbying i Europa och hemma i Sverige. 

Georgien:

Det är nog inte många som hänger med i svängarna när Georgien och Sydossetien debatteras. En som däremot är mycket kunnig är min partikollega Per Gahrton. Han är också oerhört kritisk till Carl Bildts engagemang i landet och dennes stöd till diktatorn Saakasjvili och Georgiens angrepp mot provinsen Sydoosetien 2008. Georgiens skuld till detta krig blev senare fästställt av EU genom Tagliavinirapporten. Bildt däremot fördömde endast Rysslands motreaktion och jämförde den med Hitlers annektering av Sudetområdet 1938. Den kopplingen var han tämligen ensam om att göra.

Den personliga relationen till Saakasjvili uppstod i samband med att Bildt värvade Georgien som kund till PR-byrån Kreab som Bildt då var styrelseledamot av (känns mönstret igen?). Att han senare när han blev utrikesminister avsagt sig formella uppdrag för Georgien hindrar ju inte att hans omdöme är präglat av den tidigare ”kundkontakten”.

Själv bloggade jag om denna relation med Saakasjvili för ett par år sedan och om hans twittrande av åsikter som färgats av denna täta relation.

Per Gahrton menade också i en artikel i våras att Carl Bildt riskerar att få lika fel gällande den fortfarande i högsta grad pågående konflikten i Ukraina och att han vill tvinga andra folk att göra ”sönderslitande val” mellan EU och Ryssland.

 Ukraina:

Carl Bildt är en av de ivrigaste pådrivarna av den anti-ryska stämning som råder kring Ukrainas inre konflikt. Att Ryssland har kulturella, politiska och affärsmässiga band till Ukraina är ingen hemlighet och när EU och Nato tryckte på för att få in en fot i landet uppstod den inre spänning som senare ledde till ett statskuppsliknande regimskifte och det nuvarande tillståndet av inbördeskrig. Bildts twitterkonto har flitigt utnyttjats för att underblåsa den infekterade inställningen till Ryssland som delvis är befogad men som ingen part vinner på att bygga på med halvsanningar och rena falsarier av verklighetsläget.

En del kanske minns hur Bildt i våras gick ut och kommenterade kravaller i Odessa som utmynnade i 38 döda i en mordbrand. Bildt var blixtsnabbt ute och antydde, innan elden i den byggnad som antänts hade lagt sig, att pro-ryska demonstranter skulle varit skyldiga till våldsamheterna. Det visade sig senare att det var högerextrema fotbollshuliganer som drog fram i staden och fick för sig att attackera den tältstad som pro-ryska aktivister upprättat utanför en fackföreningsbyggnad. Till denna byggnad flydde dessa för att undkomma huliganerna med påföljd att flera av dem istället brändes inne när angriparna kastade molotov-cocktails in genom fönstren.

Det är ganska typiskt för Carl Bildt att mitt i stridens hetta dela ut anklagelser och fördela skuldbördor i sociala medier utan att först informera sig om vad som verkligen hänt. Hans kommentarer blir till en del av rena desinformationskampanjer och i och med att hans tweets och blogginlägg läses av väldigt många, inte minst av journalister, vinner de stor spridning. Även internationellt eftersom han gärna sänder ut sina giftpilar i engelskspråkiga versioner.

Senast han sände iväg en sådan var 5 augusti då han antydde att Donetsk skulle vara folktomt för att befolkningen flytt ”gangstrarna”. Vilka dessa skulle vara behöver ingen som följt Bildts uttalanden i Ukraina-frågan tvivla på. Det faktum att större delen av dessa människor har tagit sin tillflykt till Ryssland (den faktiska siffran förefaller oklar men en del talar om 700000, andra betydligt färre men ändå fler än internflyktingarna i Ukraina) gör att uttalandet bara kan tolkas som ytterligare en provokation vars effekt inte kan bli annat än fortsatt polarisering internt i Ukraina och mellan Ryssland och USA/EU. Ett redan infekterat läge behöver inte mer bakterier än det redan innehåller.

Det krävs istället en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet”, för att citera en artikel i Aftonbladet nyligen som jag kommenterade i ett inlägg häromdagen.

Svensk utrikespolitik och det oroliga världsläget

Bildts påverkan på världsläget ska kanske inte överdrivas. Troligen är han en mindre betydelsefull person internationellt än han själv gärna vill framhäva. Men den kan inte heller underskattas eller avfärdas som obetydlig. Dessutom har hans poster som statsminister och senare utrikesminister självfallet gett hans uttalanden och aktioner en officiell svensk stämpel som påverkar synen på Sverige och som drar in oss i konflikter där vi enligt den uttalade neutralitetspolitiken bör hålla oss neutrala och som bryter mot den tradition vi har av fredsmäklande och humanitärt präglat engagemang före militärt.

När Carl Bildt nu talar om ett allt oroligare läge i världen och varnar för de flyktingströmmar som detta kan medföra bör inte hans eget agerande i olika konflikthärdar glömmas bort. Vilka flyktingströmmar hade kunnat undvikas med en annan utrikespolitisk approach från Sveriges och EU:s sida? Det är svårt att sia om och blir ett kontrafaktiskt resonemang med osäkra slutsatser. Men troligen hade en del av den oro som nu råder kunnat dämpas och det mänskliga lidandet (alldeles oavsett vilka som drabbats) kunnat undvikas med en mer försonande kraft som ledare av det svenska utrikesdepartementet än Carl Bildt.

Det är en sak att redogöra för läget i världen. En helt annan att agera för att dämpa eller förebygga fientligheter och våldsutbrott mellan och inom länder. Människor flyr inte utan anledning och en vettig svensk utrikespolitik borde bygga på att eliminera eller åtminstone minimera risker för att skäl till flykt ska uppstå. Då krävs tålmodig diplomati och inte hetsiga och illa underbyggda salvor från höften. Jag har i alla fall svårt att se det senare som ett sätt att ta ”ansvar i en orolig tid”.

Befogad rädsla eller russofobi, krigshets eller fredsmäkleri – viktigt vägval för EU

Demoniseringen av Ryssland och Putin har pågått en längre tid i medier och bland västvärldens toppolitiker. Alltför ofta har media okritisk svalt det perspektiv som företrädare för EU, USA eller NATO har intagit och serverat den kost som gått att tillaga med de ingredienserna för sina nyhetskonsumenter. Vi ser hur en lätt hysteri piskas fram där Putin jämförs med Hitler och Ryssland med Nazityskland. Det är historielöst och, enligt min mening, ett farligt tillstånd som helt i onödan kan provocera fram en situation som verkligen faktiskt är så farlig som många menar att den nu är.

Torsten Kälvemark har påpekat ungefär detta i en utmärkt sammanfattande artikel i Aftonbladet. Han anser att svenska medier har ”noll koll på läget i Ukraina”. 

Men det är inte bara okunskap som gör att hela Ukraina-frågan har hamnat snett. Det är också en medveten strategi från USA, Nato och EU som givetvis sprider den bild de vill ska gälla som ram för konflikten. Det är egentligen lite skrämmande hur okritiskt hycklande vi kan se på Ryssland och Ukraina och sedan på oss själva och vårt EU. Vad sker inom EU? I Spanien och Grekland? Hur agerar vi om upplopp uppkommer i missnöje över politiken? Hur kommer ukrainarna själva att reagera på de IMF-åtgärder som troligen väntar efter valet? Kanske kommer de springa i armarna på Ryssland när det går upp för dem vilken medicin som väntar?

Självklart är det så att Putin är mycket tacksam att rikta en demoniseringskampanj emot. Putin är maktfullkomlig och manipulativ, det vet vi sedan länge. Hans metoder för att sitta i toppen av det väldiga Rysslands hierarki har framkallat många huvudskakningar och hans otäcka sätt att undanröja fiender och kritiker är väl dokumenterat och ingen nyhet. Därför är det naturligtvis lätt att frammana den där Hitler-bilden av oberäknelig galning som bland andra vår egen utrikesminister Carl Bildt försöker få oss att ta till oss.

Putin ser jag inte alls som särskilt oberäknelig. Däremot en man uppfödd i det Ryssland som var en del av Sovjetunionen, utbildad då (70-tal) i internationell rätt vid Leningrads universitet och skolad i KGB. För den underrättelsetjänst som intresserar sig för Putin finns här naturligtvis en hel del att hämta om den vill förutsäga dennes nästa drag eller hitta ett beteendemönster.

Däremot just detta faktum - att vi har en utrikesminister som plötsligt twittrar och bloggar något om Quisling och sätter igång ordkrig som eskalerar situationen - anser jag personligen vara mer oberäkneligt än Putins schackdrag. Carl Bildt som dessutom genom sin karriär visat sig ha ett sällsynt dåligt sinne för utrikespolitik och haft samma oförmåga att skilja på minkar och ubåtar som han har haft att sortera angripare och angripna i vissa konflikter. Som den i Georgien där han envist framhärdar i sitt stöd till den förre diktatorn Saakasjvili. Detta beskriver Per Gahrton i en upplysande artikel, för den som inte hängde med då i svängarna kring Sydossetien.  

Själv är jag alltså klart bekymrad över hur Carl Bildt ska formulera den svenska ståndpunkten i förhållande till Ryssland i Krim-krisen. Vilka rent personliga lojalitetsförankringar får honom att bortse från realpolitiska fakta? Eller från att ens se konflikter från mer än ett perspektiv? Det är en diplomatisk konst att frigöra sig från tunnelseende och sätta sig in i en motståndares situation och läge för att finna möjligheter till lösningar av tvister och lätta på trycket. Carl Bildt är inte den mannen utan snarare dess motsats. Vi får bara hoppas att han inte hinner orsaka så stor skada till för svensk utrikespolitik innan höstens val. För nog tar hans utrikesministerkarriär slut då?

Samtidigt står det nog klart för alla inblandade att utrymmet för kännbara sanktioner från EU:s sida mot Ryssland är oerhört litet med tanke på det beroende av olja och gas därifrån som snarare gör EU sårbart för ryska åtgärder. Så det vi ser är kanske snarare ett spel för gallerierna. Jag önskar bara att någon i så fall kunde tala om det för Bildt.  

Liberal revolutionsromantik och reservationslös EU-propaganda tillför föga konstruktivt för att lösa krisen i Ukraina

Det är inte alltid lätt att urskilja exakt vad som händer i Ukraina egentligen. Vad är fakta och vad är desinformation eller rena lögner som med nätets hjälp får spridning och hjälper olika sidors uppfattningar att få fäste utomlands och på hemmafronten? 

Vad är reella hot och vad är spel för galleriet?

Statskupp eller revolution?

Invasion eller inte?

Frågetecknen är många och personligen undrar jag nästan mer över vad interimregeringen i Kiev har för planer för framtiden än vad Putins nästa drag kommer att bli. Putins agerande är realpolitiskt mer förutsägbart. Det är förvisso min egen uppfattning men som jag förstått är det många professionella bedömare som blivit tagna på sängen av Putin. Jag har själv lite svårt att förstå varför.

Möjligen kan det bero på att många av de ledande politikerna i EU-länderna är alldeles för naivt liberalromantiska och har en övertro på EU:s förträfflighet? Här hemma har åtminstone många liberaler tagit till stora ord för att uttrycka vad krisen i Ukraina handlar om.

Carl Bildt bredde på under riksdagens utrikespolitiska debatt för ett par veckor sedan:

"Det som händer i Ukraina har också visat […] styrkan i den europeiska drömmen, drömmen om ett Europa i fred, frihet och samarbete. Det löser inte alla problem med en gång, men vi löser problemen tillsammans. Förr eller senare kommer den drömmen att segra också i Ukraina."

Jasenko Selimovic (som slutat som statssekreterare och nu ägnar sig på heltid åt att kampanja för sin EU-parlamentskandidatur för Fp) reste till Kiev i mitten av januari och lät ungefär lika svulstig som Bildt när han kommit hem:

”Det är vår plikt att visa stöd för demonstranterna på Majdantorget och att tillsammans med dem försvara Europatanken. För det är där som Europatanken försvaras. Det är där som vi lär oss vad EU betyder och det är där som vi måste visa att vi stödjer ukrainarnas vilja att få höra till EU”.

 

Jenny Sonesson, Liberala kvinnor, höll ett ganska rörigt tal vid manifestation på Mynttorget 28/2 där hon redogjorde för Europas dunkla förflutna:

”Nazism, fascism och kommunism föddes på vår kontinent. Dessa ideologier kan marschera igen”.

Vad Jenny Sonesson och andra liberaler antingen inte riktigt förstått eller väljer att blunda väldigt hårt för är att de nazister och fascister de varnar för redan marscherar genom Europa och att de hade en väldigt framträdande roll på Majdantorget i Kiev och en framskjuten roll i den nya interimregeringen.

Många ryssar i Ukraina kallar denna nya regering för fascistregimen eller fascistregeringen i Kiev och välkomnar den ryska militärens närvaro.

Svoboda är ett nationalsocialistiskt parti som vid senaste parlamentsvalet i Ukraina fick tio procent av rösterna och som numera har flera poster i den interimsregering som bildats efter att Janukovych jagats på flykten till Ryssland. Partiledaren Oleh Tyahnybok har beskrivit Förintelsen som en ”Guldålder” och har tidigare hävdat uppfattningen att Ukraina styrs av ”en judisk maffia” i Moskva. Han har också tidigare drivit krav som att ”utreda den organiserade judiska brottsligheten” och vill införa inrikespass för att kunna identifiera bland annat judar. Svoboda hatar, förutom judar, också homosexuella... och ryssar. 

Arseniy Jatsenyuk, premiärminister i interimregeringen, ser som en huvuduppgift att närma sig EU så Sonesson m.fl. kan räkna med ett tillskott av nazism och fascism inom kort:

” The key task for the Ukrainian government is European integration. It means a visa-free regime for Ukraine citizens and it means an agreement with the European Union on political and economic integration”

 

Den här pro-europeiska interimregeringen i Kiev är alltså vad Ukraina får hålla till godo med tills nya val kan hållas. För en gångs skull är jag böjd att hålla med Fredrik Reinfeldt till viss del och säga att det finns skäl att försöka förstå de rysktalande i östra och södra Ukraina som oroar sig lite för framtiden. Inte minst efter att denna regering inlett sitt styre med att bannlysa ryska språket.

Som bloggaren Torsten Kälvemark så riktigt påpekar på sin blogg Tidens tecken så handlar diplomati mycket om att kunna se världen med andras ögon. Läs gärna hans beskrivning av hur ett ryskt perspektiv på krisen i Ukraina mycket väl skulle kunna formuleras.

Carl Bildt är vår utrikesminister som bör vara den högste diplomaten i det här spelet och hans utfall om Janukovytj som ”en Quisling” förefaller föga konstruktivt och närmast lite barnsligt. Sin vana trogen för han också sina utrikespolitiska samtal via twitter (?).

Nu när nazister sitter i styrhytten i Kiev och Putin återuppväcker gamla stormaktsfasoner från kalla kriget är det inte läge för liberala EU-floskelmakare och romantiker att spetsa till retoriken utan snarare för gammal god och slipad diplomati. Av den sort som förhoppningsvis Jan Eliasson kan bidra med. Framför allt hoppas jag att samtliga inblandade håller sina huvuden kallare än hetsporren Bildt.