Karin Forell finns på riktigt!

Jag läste om att en SD-politiker i Norrköping vid namn Karin Forell skulle ha ifrågasatt om det var på riktigt som flyktingbarn flöt i land på medelhavsstränder och att de sanitära förhållandena i vissa flyktingläger är så bristfälliga att nyfödda kan få tvättas i lervatten. Jag ställde mig då frågan; kan det verkligen stämma? Är det på riktigt som en politiker ifrågasätter detta? Karin Forell, finns hon verkligen? Jag är ju analytiker och därför lite skeptisk till sådant jag läser och dessutom befinner jag mig nu i Ukraina så jag känner mig lite långt ifrån källorna, så att säga. Därför skickade jag ut min assistent Hassan Grönemo som tror sig ha hittat en person som påstår att hon är densamma. 

Hassan Grönemo: Är du verkligen på riktigt?

Karin Forell: Jo, det är jag som är jag.

Hassan: Är du alldeles säker att du är på riktigt?

Karin: Jodå, jag förekommer på bild i lokaltidningar och presenteras på partiets hemsida, så det är helt riktigt.

Hassan: Nja, men nu ska en ju inte tro riktigt på allt som är publicerat. Det skulle ju kunna vara en vaxdocka eller en robot av något slag som är programmerad att säga en massa dumma saker.

Karin: Jo, du har rätt i det. En bör vara misstänksam och som analytiker är jag just detta. Men jag är ju också nämndeman och sitter i kommunfullmäktige så det finns protokoll som jag skrivit under som styrker min existens.

Hassan: Det skulle ju vara väldigt enkelt att fejka en underskrift, tänker jag, men OK, vi utgår ifrån att du existerar alldeles på riktigt då. Men ditt namn? Forell, det är ju en fisk, kan det verkligen vara ditt riktiga namn?

Karin: Jodå, namnet går tillbaka ända till första hälften av 1800-talet med ursprung i Fellingsbro och en anfader som jag tror hette Karl Johan.

Hassan: Oj, det var rätt så exakt. Men det här var ju för nästan tvåhundra år sedan. Hur kan du vara så säker att allt detta är på riktigt och inte påhittat?

Karin: Nej, det kan jag ju förstås inte. En ska ju inte lita på andrahandsuppgifter. En skulle varit där själv och frågat den där anfadern Karl Johan.

Hassan: Ja, det blir ju lätt att fejka ju längre från källan en kommer, så att säga. Men om du nu verkligen finns och verkligen är denna Karin Forell som det påstås i flera tidningar, och sitter som nämndeman med en avgörande röst för en massa rättsfall; hur gör du då när du ska bedöma sanningshalten hos vittnen, den målsägande eller tilltalade?

Karin: Ja, en kan ju inte gå efter tidningarna för de göttar sig ju bara i elände så jag brukar fråga partiet om råd och där har vi bestämt att om det handlar om muslimer eller romer så är fallet avgjort med en gång och då kan jag slappna av på bevisföringen för det vet en ju hur det är med saken redan på förhand, eller hur? Annars kan det vara knivigare men partikansliet brukar skicka ut folk med järnrör, eller aluminiumrör är det egentligen, för att pressa fram sanningen hos vederbörande. Det är oerhört effektivt. Så en kan nog säga att vi Sverigedemokrater tar betydligt mer välgrundade beslut som nämndemän än folk från andra partier.

Hassan: Nå, men om vi går till saken; att barn flyter i land på medelhavsstränder, du tror alldeles på riktigt att detta är fejkat? Eller att barn får tvättas i lervatten i vissa läger?

Karin: Nja, det där är ju lite ironi. När jag säger att grisar vältrar sig i lervatten så var ju inte det alldeles på riktigt som jag menade det, fast grisar gör ju det faktiskt… på riktigt. Och dessutom är det inte bara Sverigedemokrater som inte tror på det här utan jag har en massa bekanta som undrar om allt det där som står i tidningarna verkligen är sant och om det inte är så att det finns en hel del som inte visas, fast det vore ju rätt jobbigt eftersom det då blev dubbelt så mycket elände att götta sig i än det är nu, OM det nu är sant det där som de redan göttar sig i? Vi sverigedemokrater är ju inte alls säkra på det men vi är inte värre än politiker från andra partier, vi tycker det är fruktansvärt när det händer fruktansvärda saker som att barn flyter iland på medelhavsstränder, fast en kan ju inte vara helt säker förstås. Förresten så är det ju många som flyter omkring vid medelhavsstränder under turistsäsongen och det brukar vara rätt skönt, så inte kan väl det vara så himla farligt? Dessutom…. jag menar, kolla bara på andra världskriget; vilka tokbeslut som togs av andra partier då som lät tyskarna åka genom landet med tåg osv. Förstår du mig nu? Hur jag tänker, alltså?

Hassan: Njae, inte riktigt… tror jag…?

PS) OBS! Bäst att påpeka att detta är ironi och inte en riktig intervju. Hassan är påhittad men det värsta är att Karin Forell finns alldeles på riktigt och det hon säger i verkligheten är i princip lika skruvat som i den här fejkade intervjun. Faktum är att verklighetens Karin är mer inkonsekvent och osammanhängande än den fejkade. Svårt att överträffa verkligheten här. Men hur ska vi förhålla oss till detta och att det ändå är en av fem röstande som kan tänka sig att släppa fram Karin och hennes partikamrater till kommunstyren, till våra domstolar och till riksdagskammaren? Jag tycker det är fruktansvärt, men det är tyvärr alldeles, alldeles sant och på riktigt! Vi måste inse detta och jag tror kampen måste börja i fikarummen. Det är där en hör olika versioner av Karin Forells resonemang. Det är varningssignaler vi som inte håller med henne måste börja ta på allvar. Innan vi befinner oss i minoritet…

Hela NT-intervjun med henne (på riktigt) finns här.

Den ursprungliga storyn grävdes fram av IRM och finns här.

SD inväntar tillfället till ”Machtübernahme”

Läser i dagens blad om Sverigedemokraternas vurm för Ungern. Den begränsning av yttrandefrihet och pressfrihet som nu råder där verkar vara lockande för ledande sverigedemokrater. Annars brukar de ju oja sig över elitens makt över diskursen och över att man inte får säga vad man vill i Sverige. Det gäller då förstås sverigedemokraters åsikter som inte tillåts komma fram i debatten eller ens få uttryckas offentligt. Enligt samma ledande SD:are som nu med illa dold förtjusning talar om Ungerns kurs mot kvasidemokrati eller diktatur. När det gäller Ungern är alltså SD mycket gillande till att förbjuda åsikter som ”skadar staten” eller politiska kampanjer som förs i annat än statligt styrda medier, bötfällande av ”obalanserade” medierapporter och obligatoriskt offentliggörande av källor etc.

Det mest uppseendeväckande uttalandet jag sett hittills är ändå partisekreteraren Richard Jomshofs fb-inlägg där han säger så här:

”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

Smaka på den där sista raden igen:

”... vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”

Det vill säga, när makten ligger i SD:s händer blir det andra bullar. Då får vi smaka på den egentliga SD-politiken som har dolts under den retoriska skyddsplast som lagts över den för anpassningens skull. Till verkligheten ”som råder här” eller ”det rådande läget”.

Ingenting är ju beständigt. Det är något vi bör ha lärt av historien. Möjligen har också SD gjort historieläxan i ämnet ”Machtübernahme”, det vill säga Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933. I valkampanjen talade Goebbels om ”den lögnaktiga judiska pressen” och att det snart (med NSDAP vid makten) skulle vara slut på ”den röda terrorn”. När väl Hitler valts till rikskansler preciserades budskapet och han lovar ta itu med ”de brottslingar” som styrt landet efter första världskrigets slut och att ”bygga upp vad dessa raserat”. Den ”nationella pånyttfödelsen” kunde börja. Vi vet ju hur den slutade. Det vet också SD och anpassar därför sin retorik efter ”det rådande läget”. 

Men vad väntar efter en eventuell valseger för SD? Vad vet de ca 20 % som säger sig vilja rösta på SD om vilken politik de egentligen stöttar eller säger sig vilja stötta i nästa val? Är det den nationella pånyttfödelsen i svensk nutidstappning som väntar? Blir vi det nya Ungern? Eller något än värre?

Det är ju bra att Jomshof upplyser alla potentiella väljare om att den retorik som nu används av partiets företrädare är en friserad version av den egentliga politiken. Det läskiga är bara att vi inte kan vara helt säkra på vad denna egentliga politik innehåller. Och att det ändå är en av fem väljare som överväger att ändå chansa...

Desperata kristdemokrater vill rida på desperata flyktingar

Så kom det då. Ett migrations- och integrationspolitiskt utspel från ett av allianspartierna. Det var inte oväntat men kanske lite överraskande att det kom redan före jul. Kristdemokraterna (KD) säger sig nu vilja sänka invandrares etableringsersättning och införa tillfälliga uppehållstillstånd som regel. De rubricerar paketet ”Starkare incitament för bättre integration”. Ingen ska försöka inbilla mig att det är en slump att KD gör detta utspel just nu när vi har ett parlamentariskt läge där ett invandringsfientligt parti utövar utpressning mot de två blocken. Inte heller är det konstigt att utspelet kommer från just KD som enligt alla mätningar befinner sig i farligt opinionsläge kring riksdagens 4 %-spärr. Tanken är förstås att plocka en och annan röst från SD. En taktik som förvisso visat sig fungera illa då erfarenhet från exempelvis Danmark visar att väljarna oftast föredrar originalet. 

Själva förslagen i sak är i sig dåligt genomtänkta. Den sänkta etableringsersättningen bygger förvisso på samma missuppfattning som allianspartierna byggt hela arbetslinjemodellen på. Det vill säga att folk är arbetslösa för att de är lata och föredrar att leva på bidrag. KD och Hägglund finner det uppenbarligen lämpligt att i nuvarande migrations- och integrationspolitiska debatt gå ut och betona att just detta är det stora problemet med arbetslösheten bland invandrare. Den här etableringsersättningen handlar om maximalt 6-7000 kronor per månad. Göran Hägglund, som brukar påstå sig ha kontakt med ”verklighetens folk”, bör känna till att en normalhyra för en normalstor trea i Sverige ligger kring den här summan. Men det är tydligen inte tillräckligt incitament för att söka sig ut på arbetsmarknaden för att försöka öka sina inkomster, enligt KD:s sätt att resonera. Att ersättningen inte har höjts sedan 2010 borde dessutom snarare vara ett skäl att höja den.

Hur tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta ska bädda för en bättre integration är även det en julnöt som kristdemokrater nu måste fundera över under helgen hur de ska knäcka. Enligt Migrationsverket visar också tidigare erfarenheter att det system som KD föreslår skapar mycket extraarbete för myndigheten eftersom de måste hantera först en ansökan om tillfälligt uppehållstillstånd och sedan, när tre år har gått, får hantera en ansökan om permanent uppehållstillstånd som i de flesta fall då kommer. Ingen bra åtgärd alltså ens om det är bara kostnadsbesparingar som ska jagas.

Just timingen för utspelet är dock det som upprör mest, inte det ogenomtänkta innehållet. Det tog inte många veckor efter budgetcirkusen i riksdagen innan KD bestämt sig för att hörsamma SD-kravet på övriga partier att kalibrera sin migrationspolitik efter deras kompassriktning.

Det tog inte heller många timmar förrän SD-ledaren Mattias Karlsson fällt sina första gillande kommentarer och förklarat att om hela alliansen ställer sig bakom detta finns chans till stöd från SD efter det kommande extravalet. 

Folkpartiets Jan Björklund har redan hummat lite medhåll i bakgrunden och Centern lär säkert också vilja profilera sig i frågan. Annie Lööf vill väl behålla ledartröjan hos allianskvartetten. Möjligen har de till och med en gemensam strategi och har knuffat fram Hägglund i täten för att sätta riktmärken för diskussionen. Det som känns helt avgörande är hur Moderaterna resonerar. På SvD Brännpunkt läser jag riksdagsledamoten Fredrik Schultes inlägg som börjar lovvärt. Han invänder mot det höga tonläget hos ”borgerliga debattörer” och ledarskribenter och mot det ständiga påståendet att migrationsfrågan inte ”får diskuteras” trots att, som han formulerar det, ”samhällsdebatten knappt handlar om annat än migration. Han invänder också mot anklagelsen att ”inte vilja ta debatten” och påpekar att de som mest ”eldar på åtstramningsdiskussionen gör sig till offer istället för samtalspartners, undviker fakta och bemöter invändningar aggressivt” och att de därmed själva utgör ”de främsta hindren i vägen för den diskussion de säger sig vilja föra”. Han pekar särskilt ut ledarsidorna i DN, SvD och Dagens Industri och menar att deras beskrivning av ”systemkrasch” inte överensstämmer med verkligheten. Så långt är jag beredd att hålla med men han avslutar med att berömma Göran Hägglund för att han lyfter frågan om bidragsnivåer och betonar att Moderaternas linje är att det ”krävs en högre grad av krav på att alla människor gör rätt för sig”. Han talar då inte om offentliga medel till välfärdstjänster som hamnar i Luxemburg eller offentliga tillgångar som köps för en spottstyver av moderata politiker eller deras bekanta och sedan säljs vidare för rejält högre summor eller om RUT-bidrag som finansierar städaren som varje vecka putsar på Djursholmsvillan. Nej, det är flyende från krig och förtryck som tär på statskassan och måste ”göra rätt för sig”.

Det börjar med en människosyn som bygger på misstänksamhet och misstro. Sänk bidrag för dem som redan har lite och piska in dem på arbetsmarknaden är fortfarande huvudlinjen för alliansen. Ett antagande som utgångspunkt för diskussionen som är lika felaktigt som det alltid varit. De flesta som kommer till Sverige vill jobba från första dagen och påverkas således inte av ersättningsnivåer. Däremot av arbetsgivares ovilja att anställa någon som heter Ismail eller Mohammed, vilket forskning på området visat.

Vi lär alltså få höra mer på det här temat från alliansen och risken är att Socialdemokraterna börjar trampa i samma spår. Oavsett alla partiernas bestämda avståndsmarkeringar mot SD får deras krav på anpassning genomslag i debatten. De har ritat spelplanen där matchen ska avgöras. Enda sättet att undvika den matchen är att rita en egen spelplan. Vad är problemen och hur ska de lösas? Men då talar vi om satsning på bostadsbyggande och förbättring av boendemiljöer, på arbeten som skapas när vi gör en nödvändig omställning av infrastruktur för ett energisnålare och mer hållbart samhälle, om hur både land och stad eller förort som innerstad ska kunna leva vilket innebär stöd för småskalighet, om utbildningsinsatser och om en mer solidarisk fördelning av de faktiska rikedomar som skapas i det här landet. Då kommer vi in på faktiska problem att lösa och där bör det finnas utrymme för kompromisser även efter extravalet. Människovärdet däremot kan inte kompromissas bort. Det hoppas jag innerligt att vi slipper få se i den valrörelse som nu kommer. Men jag har mina onda aningar.  

KD är i desperat behov av röster för att komma över spärren till riksdagen i det stundande extravalet. Det är inget annat än osmakligt att försöka klara det målet genom att ge sig på desperata flyktingar. Det skorrar inte heller mindre illa om KD-utspelet med tanke på att de är det parti som starkast betonar en kristen värdegrund. Så här står det beskrivet på partiets hemsida:

”KRISTDEMOKRATI ÄR DEMOKRATI byggd på kristen människosyn och värdegrund. Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen. Kristdemokratin är värdeorienterad. Med detta menas en politik som har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum.”

Nu hakar de alltså på SD i en diskussion som talar om människor i termer av kostnader och intäkter. Det förflyttar synen på människovärdet och etiska grundvärden långt ut i periferin. Vad blir konsekvenserna av en sådan syn på hur samhället ska planeras? Tänker på vad en fb-vän nyligen påminde om:

”Det tar i snitt 7 år för en invandrare att integreras, få fast arbete och bidra till välfärdssamhället med skattepengar. För en svensk ligger snittet på ca 23 år... ”

Hur fortsätter vi därifrån? Är det verkligen en diskussion vi vill ha? Inte jag i alla fall.

Ursprungsmärkning av Sverigedemokratisk modell – nej, tack!

Min äldste bror har en hobby. Han släktforskar. Faderssidan är utforskad så långt det går tillbaka tror jag. Där finns mest bönder, fiskare, bergsmän och smeder. Det ser väl ut som för de allra flesta svenskars släktled. De flesta återfinns endast som födslar och dödsfall i annalerna. En del har utmärkt sig negativt och återfinns i brottsregister. De har kommit från olika håll och etablerat sig på små platser i skärgården eller runt Stockholm. Så långt tillbaka det går att forska finns en sorts ”anfader” som begav sig från Danzig (nuvarande Gdansk i Polen) till Sverige vid slutet av 1600-talet. På moderssidan är det bara ett par generationer sedan som mormors far kom från Stuttgart i Tyskland. Det är inte heller ett särskilt ovanligt släktträd. Vid slutet av 1500-talet utgjorde det utländska inslaget i Stockholm ungefär 15 % av befolkningen (Stockholms Historia under 750 år, Lars Ericson Wolke). Vi har nästan alla rötter i andra länder, på ett eller annat sätt.

Nu vill Sverigedemokraterna införa registrering av nationalitet. Kriminalvården ska registrera om fångar med svenskt medborgarskap har föräldrar med utländskt ursprung. Kent Ekeroth, som representerar SD i justitieutskottet, vill göra detta ”eftersom kultur och värderingar inte försvinner bara för att någon erhållit ett medborgarskap”. Kent Ekeroth och SD inser att den svenska lagen förbjuder särbehandling utifrån ”ras eller etniskt ursprung” men vill utnyttja vad han kallar en ”lucka i lagen” vilket skulle möjliggöra att registrera nationalitet. Den rasbiologiska idén om att kunna fastställa benägenheten till kriminalitet genom utseende ligger dock inte långt borta. Cesare Lombroso (kriminologins fader) ansåg att vissa var födda till brottslingar och att det kunde avgöras genom att bedöma hur ”aplikt” utseende personen hade. En idé som följde med i kolonialmakternas packning när de lade den afrikanska kontinenten under sig. Samt i de nazistiska idéerna om den vita rasens överlägsenhet men också här i Sverige där Lombroso hade stor påverkan på arbetet inom Statens rasbiologiska institut lett av Herman Lundborg. Erfarenheterna från andra världskriget sopade bort dessa dumheter och etablerade en diskurs befriad från rasbiologiska element. 

Nu har vi ett parti i riksdagen som vill återinföra dessa tankegångar om än omskrivet med ordet ras ersatt av kultur. De vill antyda att det finns något särskilt brottsbenäget hos vissa kulturer, ungefär på det sätt som Lombardo och hans efterträdare försökt hitta rasbiologiska förklaringar till kriminalitet. Petter Larsson konstaterar mycket riktigt i Aftonbladet:

”Urskiljandet kommer först. Särbehandlingen är nästa steg”

Bland annat därför kommer jag idag att ta mig till Slussen klocka 15.00 för att delta i fackeltåget mot rasism och främlingsfientlighet. Men också för...

att jag vägrar acceptera Sverigedemokraternas beskrivning av sociala problem.

att jag är trött på det tilltagande ”kravet” på att debattera invandring på deras premisser.

att jag älskar det här landet.

att hedra mina utländska anfäder/mödrar.  

Sverigedemokraterna på riktigt II

Med anledning av det jag skrev igår tänker jag här visa varför jag inte tycker att finansminister Magdalena Andersson behöver be SD:s väljare om ursäkt för att hon hävdar att Sverigedemokraterna ”inte står för grundläggande värderingar om att alla människor är lika värda”. Eller att Stefan Löfven heller ska behöva be om ursäkt för sitt påstående att SD har sina rötter i nazismen. Den som röstar på SD får också finna sig i att vi som inte delar partiets värderingar klargör varför vi inte gör det och att det handlar om just värderingar. Inte om åsikter i olika sakfrågor vilket ju fullt naturligt kan skilja sig åt hos olika partier. Det är liksom poängen med demokrati. Men när ett parti har en klangbotten som avviker från normen om allas lika värde kan det knappast vara oförskämt att påvisa detta. 

Sverigedemokraterna bildades 1988 av bland andra folk ur BSS (Bevara Sverige Svenskt) och vit makt-rörelsen. Partiet tillhörde de ledande bland de som på 1990-talet varje 30 november marscherade till Karl XII:s staty i Kungsträdgården i Stockholm under såväl svenska som hakkorsprydda fanor. Enligt Daniel Poohl och Mikael Ekman (Ut ur skuggan, 2010) hade drygt 60 % av partiets styrelsemedlemmar mellan 1989-1995 kopplingar till nazistorganisationer som BSS, VAM (Vitt Ariskt Motstånd) och Nordiska Rikspartiet. Naturligt nog vill Jimmie Åkesson ogärna prata om vad det var som attraherade honom när han anslöt sig till SD 1995. Partiets nazistiska rötter är i alla händelser odiskutabla och Magdalena Andersson har således inget att be om ursäkt när hon häromdagen stod för den sakupplysningen.

Numera kallar sig partiet istället nationalkonservativt eller nationalistiskt alternativt Sverigevänligt. Den antisemitiska nazismen har också övergetts och partiet har växlat över till ett parallellspår som är mer framkomligt sedan 9/11-2001 (Twin Towers); en islamofobisk Eurabia-linje. Människosynen och värderingarna är desamma även om de har paketerats om och fått ett annat omslag.

Redan nationalismen som SD står för innebär en hel del problematiska frågeställningar. De flesta tänker nog att det inte är fel att älska sitt land. Detta är dock en helt annan sak än att kalla sig nationalist. Nationalismen uppstod under 1800-talet som en ideologi där den kulturella gemenskapen och någon form av blodsband förutsattes för att utgöra en ”naturlig” gemenskap som i sin tur krävde en egen nation. I den sakens natur låg också en syn på nationens ”renhet” från ”främmande” element. En reaktion på imperialismen men också en strömning som orsakat oerhört många konflikter, folkmord och folkfördrivningar. Antingen med våld eller med andra mer konstitutionella metoder. Det här tar också Annika Hamrud och Elisabet Qvarford upp i inledningen av boken ”Svensk, svenskare... ” i vilken de har närstuderat Sverigedemokraterna under valrörelsen inför valet 2010.

Den extremnationalism som SD bekänner sig till innefattar också mycket tankestoff från konspirationsteorin om Eurabia. Uppfattningen att muslimer är på väg att ”invadera” västvärlden och med ett ymnigt barnafödande så småningom tar över och inför någon form av islamistisk diktatur. Det var inte längre tillbaka än 2009 som Jimmie Åkesson skrev sin debattartikel om ”muslimerna som vårt största hot”. Det budskapet har sedan upprepats av mängder av Sverigedemokrater i olika positioner i partiet, lokalt såväl som på riksnivå. Hamrud & Qvarford beskriver i ovan nämnda bok hur Ted Ekeroth under valrörelsen inför valet 2010 åkte runt i skolor och talade om hur invandrarnas överrepresentation i brottsregistren inte har en social utan kulturell förklaring. Invandrare skulle vara mer benägna att gå brott än ”svenskar”. Vilket i så fall ger ett visst huvudbry för den som vill förklara varför Sverigedemokratiska förtroendevalda är överrepresenterade i dessa brottsregister i jämförelse med andra partiers politiker. Han talade också om för ungdomarna i skolorna att det är islam som är ”problemet” och sin övertygelse om att muslimer skulle vilja införa sharialagar i Sverige. Hans uppfattning är att alla invandrare ska assimilera sig och avsäga sig sin egen kultur. Då menar han antagligen inte att de som kommer från Finland bör upphöra med att bada bastu på midsommarafton eller att danskar som bosätter sig här måste överge sin förtjusning för smörrebröd. Hur invandrare rent praktiskt ska avsäga sig sin bakgrund framgår förstås inte heller. Men det bör ju i så fall inbegripa att han själv avsvär sig sin judiska bakgrund och sitt engagemang för sionismen vilket han kanske inte tänkt på. 

Det är tydligt hur detta hat mot muslimer omfamnande av Eurabia-teorin har ersatt de rasideologiska teorierna från partiets nazistiska barndom. Ryggmärgsreaktionen mot muslimer framträdde också i all sin tydlighet när Sverigedemokraternas meningsfrände Anders Behring Breivik genomförde sitt fruktansvärda terrordåd i Oslo och på Utöya. Linus Bylund, riksdagsledamot för SD och då pressekreterare för Åkesson, twittrade då:

”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!”

Partiets reklamfilm inför valet 2010 med en hord kvinnor i burka och niqab som med sina barnvagnar forsar förbi en uppskrämd pensionär pekar också tydligt ut den grupp som ska framställas som ”broms” för pensionerna. En kampanj som fortsatte med en aning mer subtila inslag inför årets val där pensionerna lyftes som en av SD:s hjärtefrågor men fortfarande ställdes i motsatsställning till ”massinvandringen”.  Ungdomsförbundets (SDU) valfilm i valrörelsen till EU-valet skickade, ackompanjerat av dramatisk musik, ut budskapet ”Europa tillhör oss”. Allvarliga ungdomar förkunnade med lätt hysterisk emfas hur ”ett sinnessjukt experiment med mångkultur och massinvandring” sliter sönder de stolta europeiska nationerna. Europas problem är med andra ord att den europeiska rasen (jo, det är lite förvirrat) blandas upp av folk från andra kontinenter. Eller hur vill SD att vi ska tolka den?

 Det är en lite märklig balansgång partiet ägnar sig åt när de å ena sidan gör ställningstaganden där de utpekar grupper av människor som onda eller som tärande element på samhällskroppen och å andra sidan kastar ut personer ur partiet som uttrycker politiken med lite grövre språk. Paketeringen är olika även om innehållet är detsamma. Bara kort före valet redogjorde Expressen för hur fyra av partiets kandidater i lokala val avslöjats med anonyma uttalanden på hatsajter:

”Om negroida personer deppar ihop får de väl flytta härifrån” (Ulla-Britt Wennell, kommunlistan Vallentuna)

”muslimernas handikapp sitter ju trotts [sic] allt i huvudet” (Nils Jungenäs, toppnamn i Solna)

(Om asylsökande) ”Otacksamma kräk, finns bara en väg för dom och det är hem till hyddan” (Sture Johannesson, kommunlistan Gislaved)

Björn Löfvenius, kandiderande för SD i Borås, kallar asylsökande för ”parasiter” 

Partitoppen slår ifrån sig, utesluter kandidater och svär sig fria i pressen. Det är som vore det ren otur att dessa personer sökt sig till just Sverigedemokraterna och inte att för att de gjort ett aktivt val av ett parti som de anser företräda deras åsikter. De ovan nämnda är ju bara några i den långa raden av kandidater för partiet som uttalat sig på liknande sätt. Om detta inte är ett resultat av partiets officiella hållning i synen på människor så har de i så fall ett enormt och svårbegripligt rekryteringsproblem.  

En annan ”fantastisk fyra” var de ledande sverigedemokrater som gav sig ut på ”blatteloverjakt” med järnrör för ett par somrar sedan. En av dem, Kent Ekeroth, är fortfarande riksdagsledamot med uppgifter i justitieutskottet. 

Ändå tycker Mattias Karlsson att det är ”konstiga beskyllningar” när finans- och statsministrarna framhåller att SD inte respekterar människors olikheter.

En del tycker att vi ska tiga ihjäl detta för att det bara gynnar SD om vi påtalar deras i grunden rasistiska värderingar. Det tycker inte jag. Det känns faktiskt som om det har blivit det nya ”som man inte får tala om”. En tabu-uppfattning som SD brukar spela på i invandringsfrågan. Däremot menar jag inte med detta (en del har reagerat på det jag skrev igår) att det är det här som valrörelsen huvudsakligen ska handla om. Självklart ska alla partier gå till val på sina hjärtefrågor, sina program för att komma till rätta med problem som finns med jobb, utbildning, bostäder, skola, sjuk- och äldrevård eller migration och integration. Det är viktigt att det finns olikheter och striden om budgeten har visat att det faktiskt gör det trots att tendensen har varit att klumpa ihop sig i en mittfåra politiskt.

Problemet är bara att vi har ett parti, SD, som inte vill prata om problemen utan att kasta in minskad invandring som generallösning. När sakfrågorna ska debatteras, som en del mycket riktigt påpekar att de bör, har SD inget annat att komma med. De som deltar i den lite gråa och vardagliga riksdagsdebatten eller i kommunalhus och landstingshus konfronteras med personer som Wennell och Jungenäs förstår kanske vad jag talar om. De som vill att övriga partier ska tala om integrationspolitik med SD har inte insett att de sistnämnda inte har någon sådan. De vill inte ha invandrare hit och den rännil de kan tänka sig att acceptera ska assimilera sig(avsvära sig sin kultur som Ted Ekeroth formulerat det).

Så hur ska man tolka att 13 % av svenska folket ändå röstar på dem? Kanske är det så att det finns så många som vill lösa alla problem med att minska invandringen? Kanske är det verkligen så att 13 % av den svenska väljarkåren sympatiserar med de här värderingarna? Kanske finns det ännu fler som gör det och kommer att rösta på SD i extravalet i mars? Då är det ett nytt och obehagligt läge som gäller för oss som motsätter oss dessa värderingar. Ett nytt läge att ta ställning till och som kräver nya strategier.

Men tillsvidare vill jag gärna tro att svenskar i allmänhet inte är rasister eller främlingsfientliga. Inte heller majoriteten av SD:s väljare. Det är också vad dessa själva oftast hävdar när de konfronteras med frågan. Mitt råd är i så fall är; rösta då inte på Sverigedemokraterna.

Och slutligen, nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver om vad SD står för... på riktigt!

Ansvar för din röst

Det pratades mycket om ansvar under veckan som gick. Politiker som menade att de hade tagit ett sådant och/eller menade att andra politiker inte hade gjort det. Väljare som tillfrågades av reportrar talade också mycket om ansvar och att politikerna nu borde ta sådant. Det balanserade under ett par dagar på gränsen till tramsighet men i grund och botten finns naturligtvis ett allvar avseende ansvarsfrågan. Ansvaret för hur vi hanterar demokratin och vad den hanteringen leder till. Ingen kan väl slå sig för bröstet i nuläget när det gäller just detta. Men om vi nu ska tala om ansvar för demokratin så vill jag lyfta även ansvaret hos väljaren. Det duger inte att kasta sin röst i valurnan och sedan gnälla om konsekvenserna. Demokrati är ingen självklarhet och väljaren kan av ren ovarsamhet och ouppmärksamhet rösta bort den. Det är med stigande irritation jag nu iakttar hur det daltas med Sverigedemokraternas väljare. Visst, de är medborgare vars röster är lika mycket värda att lyssna till som andras. Men vad är det egentligen de har röstat för? Och varför behöver vi hålla med? 

”Ordet demokrati betyder folkstyre, vilket innebär att all makt utgår från folket. I en demokrati har medborgarna ett gemensamt ansvar för samhället de lever i.” (Regeringskansliet, Det demokratiska systemet i Sverige)

Debatten kring Sverigedemokraterna, deras framgång i valet och agerande i budgetomröstningen har fått en del märkliga inslag. Vi måste vända oss till deras väljare och möta deras oro och missnöje, heter det bland annat. En del ägnar sig åt kritik av de övriga etablerade partierna och menar att de får skylla sig själva om folk röstar på SD eftersom de erbjuder dåliga alternativ. Politikerföraktet sägs vara en förklaring till att lägga en röst på SD. Detta parti har också ansträngt sig oerhört hårt för att framställa sig som ett anti-etablissemangsparti. Det måste således vara något fel på de etablerade partiernas politik, resonerar många debattörer. Det är läge för en självkritisk diskussion inom partierna och för att lyssna till dessa väljare, heter det. Det är också vad SD själva hävdar när de gör budgeten till en gisslan för just den saken. Lyssna på oss annars lägger vi krokben för varje budget oavsett vem som lägger fram den, säger de. Det vi nu ska tvingas lyssna på är inte krav på höjd A-kassa eller lägre skatt för pensionärer om nu någon trodde det utan kraftigt minskad invandring. Den tillfällige partiledaren Mattias Karlsson klargjorde läget på partiets presskonferens i veckan när han sa att ”vi lägger alla andra frågor åt sidan”. Linus Bylund, riksdagsledamot för SD, jublade i en tweet åt extravalet som att vi nu ska folkomrösta om massinvandringen. Deras ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt har också förklarat partiets strategi; att inte alls titta på budgetalternativen utan att göra frågan större att istället handla om hela regeringsfrågan. De menar därmed att 13 % av rösterna ger dem ett sorts mandat att avgöra vilken regering Sverige ska styras av och att denna regering endast kan styra om de accepterar SD-kravet om kraftigt minskad invandring.

Med stigande irritation har jag nu samlat på mig alla dessa röster från både SD och andra debattörer under de månader som gått efter valet. En del saker bör klargöras, tycker jag.

För det första; Sverigedemokraterna kan inte längre hävda att de är ett anti-etablissemangsparti. De har nu suttit i Sveriges riksdag under mer än en mandatperiod och deltagit i arbetet i de olika utskotten där politiken som ska leda Sverige avgörs. Det är ett demokratiskt ansvar som de axlat och, alldeles oavsett vad man tycker om deras åsikter, utfört utan några uppseendeväckande sabotageförsök. De tillhör nu det svenska, politiska etablissemanget vare sig de vill eller inte. Eller rättare sagt har de satt sig själva i det genom att ställa upp i demokratiska val. Det har en maktposition och slåss inte längre ur underläge. De tillhör maktetablissemanget vilket den senaste tidens politiska händelser med all önskvärd tydlighet visar. De får således också finna sig i att väljare nu kan lägga proteströster emot dem, exempelvis på Feministiskt Initiativ eller andra partier som befinner sig utanför riksdagen men vägrar acceptera deras hantering av sina riksdagsmandat. Att lägga sin röst på SD däremot är inte att lägga en proteströst, det är att lägga en röst på ett etablerat riksdagsparti med ett paket åsikter som man med sin röst stödjer och eventuellt hjälper till en ännu starkare maktposition. Det står förvisso var och en fritt men kräver en viss medvetenhet om vad det är man röstar för.

För det andra; det måste klargöras vilken värdegrund SD har. Finansminister Magdalena Andersson (s) uttryckte sin uppfattning nyligen när hon hävdade att SD är ”ett parti som inte står för grundläggande värderingar om att alla människor är lika värda”. SD:s Mattias Karlsson tyckte detta var okunnigt och oförskämt och menade att finansministern borde be deras väljare om ursäkt. Min uppfattning är snarare att det är läge för en folkbildningskampanj inför extravalet. SD:s väljare bör noga upplysas om vad det är de röstar för. De kan inte längre sitta i debattprogram i tv eller i fikarummen på våra arbetsplatser och säga att de inte är rasister och att SD inte alls är något rasistiskt parti. Statsminister Stefan Löfven har nyligen uttalat sig om SD som ett parti med rötter i nazismen och kallat det för ett nyfascistiskt parti. Vilket fick SD:s riksdagsledamot Richard Jomshof att i Svt:s Debatt göra en jämförelse med socialdemokraternas tidiga år som parti då det, enligt Jomshof, skulle ha funnits fullt med revolutionärer och kommunister i deras led. – Vad är skillnaden?, löd Jomshofs retoriska fråga. Den skulle kunna besvaras med; 100 år. Alla de personer, om vi förutsätter att hans påstående äger viss riktighet, är nu sedan länge döda och ett par mellanliggande generationer skiljer dagens socialdemokrater från dessa pionjärer från 1800-talets slut. Sverigedemokraternas nazistiska rötter ligger inte längre tillbaka än att samma personer som då deltog i uppbyggandet av partiet idag deltar i partiarbetet och sitter i ledande partipositioner. Inte minst partiledaren själv, Jimmie Åkesson. Jag lär återkomma till detta i senare inlägg.

För det tredje; det ovan sagda är något som ingen väljare i dagens samhälle enkelt kan bortförklara. Mängden av information är enorm och framför allt är tillgängligheten mycket god. Det krävs inte, som tidigare, att väljaren går på politiska möten och lyssnar eller köper böcker för att informera sig. Väljaren behöver inte heller hålla till godo med det som sägs i tv och radio eller det som kan läsas i tidningar och tidskrifter utan det kan inhämtas mängder av information genom ett par enkla klick på tangentbordet. Med detta följer ett visst ansvar för sin röst, anser jag. Demokrati är ingen självklarhet, det är något som omfattar varje medborgare och förutsätter deltagande och ett visst engagemang. Det kan förvisso uttryckas genom blanka röstsedlar eller genom att lägga sig på sofflocket. Det uttrycks också genom röstsedeln på Sverigedemokraterna. Men väljaren får själv stå för sin röst och inte skylla den på andra, vilket jag allt oftare får intrycket av. Väljaren av SD har mycket goda möjligheter att själv kunna ta reda på vad det är för parti de röstar på och vara beredd att försvara detta bättre än med att alla andra är så dåliga. Stå för att de är rasister eller invandrarfientliga om man så vill. Den ärligheten bör vi andra kunna kräva. Då kan debatten bli meningsfull och ärlig. Det finns ju emellertid ändå en möjlighet att en del är dåligt uppdaterade och behöver hjälp med den saken vilket lär bli en uppgift framöver för oss som vill bekämpa deras idéer.

Det är på ett sätt en beundransvärd tålmodighet med vilken SD har genomfört sin strategi att ta sig in i maktens boning. De senaste åren har stor möda lagts vid att formulera politiken i partiets officiella uttalanden och publikationer på ett sätt som döljer den rasistiska ideologin den bottnar i. Utrensningar av personer som i partiets namn uttalar sig rasistiskt eller hatiskt om invandrare ska visa att partiet brutit med sitt förflutna. Framgången i det senaste valet är troligen en frukt av detta arbete. Partiet har strävat efter att bli mer ”rumsrent” för att få fler röster. Det vi nu ser tror jag är en upptrappning där de uppenbarligen ser en möjlighet att utöka sin maktposition och vinna ännu större inflytande över politiken. Som jag skrev häromdagen kan SD betraktas som en ”alien in disguise”. När partiet vunnit tillräckligt många röster kan förklädnaden strippas av och den verkliga ideologin framträda i all sin avskyvärda gestalt. I värsta fall är då partiet i regeringsställning.

Risken med extravalet är alltså att det hjälper SD att ta ett steg framåt men det kan möjligen också bli tvärtom och att det likaväl är en möjlighet för deras motståndare att SD nu inför extravalet klargjort att de ”lägger alla andra frågor åt sidan”. Det är ett ställningstagande väljare bör ta med sig till vallokalen i mars då Sveriges närmaste framtid ska avgöras. Jag håller med Anna Johnsson i Trollhättan när hon säger;

”Även en missnöjesröst har man ansvar för”

Sverigedemokraterna på riktigt

Allians partierna raljerar nu i pressen om att Löfvens röd-gröna regering inte höll längre än två månader. Mycket väl medvetna förstås om att de själva gjort så lite de kunnat för att hjälpa den att regera landet i en parlamentariskt knivig situation. Samtidigt har de visat en oerhört stor vilja till samarbete kring frågan om att ändra regelverken kring budgetomröstningar. Mycket väl medvetna också om att det kunde ha varit en alliansregering som drabbats av Sverigedemokraternas (SD) praxisbrott. Och framför allt att det kan bli deras tur nästa gång. SD hävdade ju igår att de tänker fälla alla kommande budgetförslag som inte innehåller ett för dem välsmakande innehåll om minskad invandring. På den punkten är alltså allianspartierna oerhört ödmjuka inför blocköverskridande överenskommelser. Nå, det är förvisso vettigt nu när vi har ett rövarband i riksdagen som använder kammaren som lekplats och försöker kränga igenom politiska beslut som 87 % av väljarna inte har bett om.

”Wohooo! Vi ska ha en folkomröstning om massinvandringen”, twittrade SD:s riksdagsledamot Linus Bylund igår.

Sverigedemokrater har alldeles uppenbart en helt egen syn på vad demokratin ska användas till i Sverige, det land som de säger sig älska så högt över alla andra. Någon borde läsa högt för Linus och de övriga SD-ledamöterna ur Regeringsformens 1:a kapitel Statsskickets grunder. Där står bland annat;

”Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel ska användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning.”

Det innefattar så oerhört mycket mer än frågor om invandringen.

Aliens in disguise

Ni kanske har sett en eller annan science fiction-film? Många av dem har temat ”aliens in disguise”. Varelser från främmande planeter landar på jorden och sprider sig bland befolkningen förklädda som människor. Någon mystisk materia gör att de antar mänsklig skepnad för att vid ett visst tillfälle eller en viss exponering framträda med sitt egentliga utseende, som hiskeliga monster från någon främmande värld, nästan alltid med onda avsikter som att ta över världen. Jag tänker ibland på SD som ”aliens in disguise”.

Bylunds tweet är ännu ett bevis på att SD inte är något annat än ett enfrågeparti. Det är bara invandringen de är intresserade av. Under en hel mandatperiod har de gjort försök att framstå som ett bredare parti med ett allsidigare register än så. En titt på valmanifestet de gav ut innan valet ger onekligen det intrycket. Men det är alltså en förklädnad. Vi är nog en hel del som redan listat ut det men de som röstade i det val som förde fram SD till den vågmästarposition de nu har kan troligen ha förletts att tro just detta att partiet stod för annat också. På riktigt!

I detta valmanifest står bland annat det här:

”När vi sverigedemokrater säger att vi väljer välfärd så menar vi det. På riktigt. När vi sverigedemokrater säger att vi älskar Sverige så menar vi det. På riktigt.”

De säger sig vidare arbeta för ett Sverige ”där de svaga och utsatta, genom kraften i gemenskapen, skall kunna räkna med de starkares stöd” och säger sig därför vilja, bland annat, ”återställa högkostnadsskyddet till den nivå som rådde innan den borgerliga regeringen försämrade det”. Dessutom vill de, står det i SD-manifestet, ge extra lärarstöd till barn med särskilda behov och ge höjt underhållsstöd till ensamma föräldrar.

Detta kan jämföras med vad den röd-gröna budgeten innehåller som förslag om att läkemedel inom högkostnadsskyddet ska vara gratis för alla under 18 år samt fördelning av en större del av resurserna till barn med särskilda behov.

En annan punkt i SD-manifestet är ”en god, rättvis och lättillgänglig sjukvård” under vilken de sorterar förslag som kraftig resurshöjning för sjukvården och en förstärkt satsning på värdig och likvärdig vård i livets slutskede.

Vilket kan jämföras med den röd-gröna budgetens innehåll, som en övergång från riktade stimulansåtgärder till mer generella statsbidrag till vården som ger ett mer likvärdigt system i hela landet, en kraftig satsning på utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor och satsningar på fler anställda inom äldreomsorgen.

I SD-manifestet säger sig partiet också arbeta för ett Sverige med full sysselsättning ”där löntagare kan känna sig trygga i vetskapen om att de är skyddade av en stark omställningsförsäkring i händelse av arbetslöshet”. Med andra ord vill de, påstår de i manifestet, höja taket för A-kassan och göra den obligatorisk.

I den röd-gröna budgeten avsattes avsevärda medel för jobbskapande satsningar på infrastruktur, traineejobb för unga och extratjänster inom offentlig sektor för långtidsarbetslösa. Samt medel för höjning av både taket och grundbeloppet för A-kassan.

SD vill vidare, enligt SD-manifestet, arbeta för ett Sverige med trygga och hälsosamma arbetsplatser och där ”löntagares intressen sätts i främsta rummet”. Vilket, påstås det, innebär att de bland annat vill minska underbemanningen inom välfärden och ge utökade resurser till Arbetsmiljöverkets inspektioner av arbetsplatser.

Den röd-gröna budgeten avsätter, som tidigare nämnts, avsevärda medel till utbildning av fler sköterskor och barnmorskor men också ger sammantaget anslagsökningar med 100 miljoner kronor till satsningar på arbetsmiljöområdet och företagshälsovården för 2015.  

Sist, men inte minst, innehåller manifestet den fråga som partiet lyfte kanske mest av alla inför valet, nämligen en punkt om de äldres situation. Slopande av pensionärsskatten och en kraftig höjning av garantipensionerna säger de sig vilja se.

Den röd-gröna budgeten innehåller även den sänkt pensionärsskatt.

Allt det här och lite till har Sverigedemokraterna valt att förbise och väljer att istället göra en markering för att tvinga igenom eftergifter för deras krav om minskad invandring.

Med andra ord kan de som nu tänkt rösta i extravalet stryka allt som står i valmanifest och annat kampanjmaterial från SD som inte handlar om invandring. Det betyder ingenting utan är bara en sorts materia som ska täcka kärnan, en ”alien in disguise”. Socialdemokraterna och Miljöpartiet däremot går till val på den budget som nu SD har röstat bort. 

Det är på ett sätt bra att väljare som tidigare letts att tro att SD står för allt det där som finns i deras manifest nu fått se vad Sverigedemokraterna är – på riktigt! 

Stoppa det organiserade tiggeriet – vill SD verkligen det?

Sverigedemokraterna (SD) kommer att valkampanja bland annat med budskapet ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Vi som åker med stadens bussar kommer att sitta i mobila reklampelare med den här ordalydelsen, som antyder att de - företrädesvis romer - som försöker skramla ihop några kronor till livets nödtorft genom att tigga, skulle tillhöra någon sorts organisation som håvar in lättförtjänta pengar på det viset. 

Trots att denna skröna har avfärdats från flera håll. Regeringens nationella samordnare i kampen mot hemlöshet, Michael Anefur, som på nära håll sett hur dessa tiggare har det, menar att de kan få ihop cirka 2000 kronor på en månad och lever i värsta tänkbara misär. ”Det finns ingen som står bakom och tar pengarna”, säger han i GT. 

Varg Gyllander, som är pressansvarig för polisen i Stockholms län, ger inte heller något som helst stöd för uppfattningen om organiserat tiggeri. Han menar bestämt att det inte handlar om organiserad brottslighet men möjligen ”familjekonstellationer” vilket varken är ”konstigt eller olagligt”, säger han i en artikel i Expo som klär av SD:s spridning av dessa skrönor.

Flera andra företrädare för polisen bekräftar att de inte har funnit något som helst stöd för ryktet om förekomst av organiserade tiggeriligor. Det framgår av en rundfrågning som Fria Tidningen gjorde för ungefär ett halvår sedan.

Det är således samma typ av skröna om romer som att de skulle äga stora stenhus i Göteborg (!?) eller bryta upp parketten i vardagsrummet för att odla potatis. Vandringssägner som har en skrämmande livskraft över generationer. Det finns också en skrämmande likhet med de bilder av tiggare som nazisterna spred i 30-talets Tyskland. Detta har Torbjörn Jerlerup skrivit ett mycket intressant och läsvärt inlägg om på sin blogg Motargument. Efter nazisternas maktövertagande 1933 började tysk press publicera artiklar med rubriker som ”stoppa tiggarplågan”, ”stoppa det organiserade tiggeriet” och ”yrkestiggarna är en plåga”. Skrönor om förmögna tiggare och romer som köpte ”dyra hästar” och annat piskade upp stämningen hos allmänheten. Det som började som propagandakampanjer slutade med tusentals människors död i de fruktansvärda koncentrationslägren. Tiggare bar en svart triangel som kännetecken i koncentrationslägren där de till slut hamnade. Den nazistiska regimens slutliga lösning på ”problemet”. Aldrig mer ska världen svälja den fruktansvärda nazistiska propagandan har det hetat i många högtidstal sedan andra världskrigets slut. Men skit går igen, brukar det väl heta? Eller är smutsen bara förbaskat svår att få bort? 

Det har ju dessvärre visat sig att SD ingalunda är ensamma i sin tro på dessa skrönor. Vissa kommuner har försökt förbjuda tiggeri (vilket inte är möjligt med nuvarande lagar) och Moderaterna beslutade på sin senaste stämma att utreda frågan om att kriminalisera ”organiserat tiggeri” och nyligen orsakade Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson en del rabalder i leden med en debattartikel där hon framförde krav på förbud mot tiggeri.

 Så om frågan om förbud mot organiserat tiggeri ska drivas konsekvent, vad blir då följden av detta? Vilka organisationer kommer att omfattas av en sådan lag?

Ska Unicef sluta be om gåvor för att hjälpa undernärda barn?

Ska Barncancerfonden sluta vädja om pengar till forskning för att utrota barncancer?

Ska Röda Korset upphöra med budskapet att skänka pengar för att hjälpa katastrofdrabbade människor i andra länder?

Eller ska Stadsmissionen tvingas hitta andra finansieringsformer för att stödja människor som saknar tak över huvudet?

”Tiggeri” möter oss överallt i vardagen och listan över organisationer som vädjar om pengar kan göras mycket längre än så här. Vi har alla möjligheten att avgöra om vi vill skänka pengar, allt efter den egna uppfattningen om vikt och relevans, efter eget samvete och ekonomisk förmåga. Vi kan välja att titta bort och lägga våra slantar på annat. Precis som vi kan välja att gå förbi den vädjande blicken och den slitna muggen som sträcks emot oss på gatan. Möjligen tycker SD och vissa moderater att dessa organisationers "tiggeri" också ska förbjudas? Var och en för sig själv? Kanske inte? 

Men det parti (SD) som nu basunerar ut det här människofientliga budskapet på bussar och torg är själva en organisation som ägnar sig åt tiggeri. För ett par år sedan gick de ut med en vädjan om pengar till medlemmar och andra som velat stödja partiets framtagande av reklamfilmer, flygblad och affischer inför valet 2014. Med andra ord bland annat den här ganska kostsamma SL-affischeringen om att stoppa organiserat tiggeri.

Partikassören Per Björklund sa så här till Expressen när partiets egen tiggerikampanj inleddes:

”Vi har alltid samlat in pengar på det här viset”

Kanske är det slut med det nu, undrar jag?

Ekeroth och Avpixlat – hur mycket energi ska de få ta?

Dagens stora avslöjande om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat kommer knappast som en överraskning. Det är förvisso alltid lite uppmuntrande när lögner avslöjas och när toppolitikerna inom SD får komma ut i ljuset så vi får se hur de ser ut. Trots att vi egentligen vet. För vem är förvånad? Själv orkar jag inte ens vara upprörd och tänker inte utsätta mig för energiläckage för den här sakens skull. 

Det är ändå lite intressant med resonemangen från Kent Ekeroth som man kan ta del av på hans egen blogg. Där beskriver han Avpixlat som ett ”favoritmål för journalistkårens hatjournalistik” och hävdar att sajten avslöjat journalistkårens ”lögner, mörkläggningar och hat gentemot oliktänkande”.

Den här typen av retorik känner den igen som är gammal nog (som jag) att ha upplevt Sovjetunionen och hur diktaturens talespersoner ofta fick svart att bli vitt och lögn bli sanning. Om vi får kritik för våra hatkampanjer och hets mot folkgrupper så tänker vi minsann beskylla våra kritiker för hatkampanjer och hets mot oliktänkande, tycks vara Ekeroths retoriktaktik. De är offren med rätt att hata. En rätt som för övrigt inga andra har.

Själv är jag så trött på detta hatande och försöker hålla mig utanför dess negativa energifält så mycket jag kan. Ibland är det svårt men det finns så oerhört många brännande frågor som behöver diskuteras och seriöst analyseras för att finna en väg för mänskligheten att gå om den ska överleva många generationer till. Det behövs förvisso oliktänkande i den debatten, men parat med kreativitet och konstruktivitet och hållbara idéer. Ingenting som Avpixlat eller Kent Ekeroth har att tillföra.

Istället rekommenderar jag att ta del av Miljöpartidagen i Almedalen 2 juli. Det är visserligen fullt i Visby men möjligen går det att göra en båtutflykt över dagen eller ta med cykel och tält. En del av evenemangen sänds också i olika medier eller läggs upp på nätet på olika vis. Bland annat utrikespolitisk debatt mellan Mp, S och M och en diskussion om framtidens Europa.

Nej, dagens energibesparingstips är att istället njuta av sol, konstruktivitet och idérikedom och strunta i mörkermännens destruktiva hatfixering. Det slösas ändå tillräckligt med energi här i världen.