Fred i Ukraina – är den möjlig och vad krävs i så fall?

Det är påfallande få i Sverige som talar om hur en fredsuppgörelse ska kunna nås mellan Ukraina och Ryssland och hur Sverige eller EU ska kunna bidra till att få en sådan till stånd. Det är mer av sådan debatt utanför våra gränser och det ser åtminstone ut att formeras en folklig opinion som blir alltmer inriktad på att hoppas på en fredlig uppgörelse snarast medan en krympande del av allmänheten i EU tycker att Ryssland ska bekämpas med alla medel tills det står på knä, kosta vad det kosta vill av människoliv och ekonomiska uppoffringar.

Opinionsundersökningen om européers åsikter om kriget i Ukraina

Den sistnämnda linjen verkar för närvarande vara den officiella EU-hållningen. Men hur starkt stöd har denna linje avseende kriget i Ukraina och explicit hur man önskar att det avslutas?

En opinionsundersökning, genomförd av Ivan Krastev och Mark Leonard i mitten av maj och publicerad i juni 2022 för European Council on Foreign Relations, ecfr.eu, ger en indikation.

Undersökningen, som genomfördes i tio EU-länder samt Storbritannien, rubriceras Peace versus Justice: The Coming European Split Over The War in Ukraine och Krastev/Leonard menar att den visar att Europa är delat opinionsmässigt i en Peace Camp samt en Justice Camp.

Dess huvudsakliga resultat och slutser är följande (väljer att ej översätta för att inte förvanska alltför mycket):

ECFR’s research shows that, while Europeans feel great solidarity with Ukraine and support sanctions against Russia, they are split about the long-term goals. They divide between a “Peace” camp (35 per cent of people) that wants the war to end as soon as possible, and a “Justice” camp that believes the more pressing goal is to punish Russia (22 per cent of people).

In all countries, apart from Poland, the “Peace” camp is larger than the “Justice” camp. European citizens worry about the cost of economic sanctions and the threat of nuclear escalation. Unless something dramatically changes, they will oppose a long and protracted war. Only in Poland, Germany, Sweden, and Finland is there substantial public support for boosting military spending.

Governments will need to find a new language to bridge the gap between these emerging camps, in order to strengthen European unity and avoid polarisation between and within countries. The key will be to present arms deliveries and sanctions as part of a defensive war”.

Analys av materialet

Krastev/Leonard skriver i en artikel som analyserar undersökningen att debatten om kriget i mitten av maj, då undersökningen genomfördes, hade ändrat karaktär:

“The public debate was turning away from events on the battlefield and towards questions of how the conflict will end, as well as its impact on people’s lives, on their countries, and on the EU. It was also a moment when Europeans were becoming much more aware of the global economic and social consequences of the war: high inflation, and energy and food crises”.

Och vidare, skriver de:

”The survey reveals a growing gap between the stated positions of many European governments and the public mood in their countries. The big looming divide is between those who want to end the war as quickly as possible and those who want to carry on fighting until Russia has been defeated”.

De noterar också att Polen och Rumänien, som allmänt ses som orubbliga i sin solidaritet med Ukraina, är de två länder där befolkningarna tycks visa tydligast tecken på irritation med sina regeringar:

“Romania and Poland – are the only countries where more than 50 per cent of people say that their governments are focusing too much on the war at the expense of other pressing issues”.

Polen sticker ändå ut som de främsta ”hökarna” i materialet, dvs. har störst majoritet som tillhör den grupp de kallat Justice camp.

Rumänien sticker ut också men åt andra hållet, bland annat genom att bara 58 % anser att Ryssland bär ansvar för konflikten och endast 42 % ser Ryssland som största hindret för fred.

En intressant notering gör Krastev/Leonard också avseende könsfördelningen inom de två huvudgrupperna, som de benämner the Peace camp respektive the Justice camp:

”the Peace camp is equally divided between men and women, there is a clear dominance of men in the Justice camp: by a proportion of 62 per cent men to 38 per cent women”.

Man kan alltså fundera över om män möjligen är mer positiva till våldsanvändning och det lär väl finnas mycket forskning som tyder på det. Kanske är det ett uttryck för en manlig dominans inom EU när författarna diskuterar hur undersökningens resultat ska tolkas och bemötas? Alltså vilka åtgärder som föreslås.

Krastev/Leonard föreslår i vart fall EU-regeringarna att ”hitta ett nytt språk” för att sälja in den officiella linjen med vapenhjälp och sanktioner. Det finns inga reflektioner över om oron ska mötas med fredssträvande diplomati eller andra alternativa lösningar för att få ett snabbt slut på kriget.

De säger så här i sina ”conclusions”:

”The key to maintaining European unity in support of Ukraine is to take the fears of escalation seriously and to present the conflict as a defensive struggle against Russian aggression rather than talking about Ukrainian victory and defeating Russia.”

Och slutligen:

“Finding a language that appeals to the Swing voters – tough on Russia, but cautious about the dangers of escalation – could provide a way of squaring the circle of public opinion.”

Ukraina och Ryssland – hur är intresset för fredsuppgörelse?

Det är förvisso enklare att sitta i tryggheten utanför Ukraina och resonera om hur kriget ska få ett slut. Det är ju inte heller i första hand de europeiska hushållens ekonomi det handlar om utan framför allt det ukrainska folkets lidande och den förstörelse som riskerar att bli nära nog total om kriget drar ut på tiden och sprider sig till nya regioner och städer.

Till syvende och sist är det förstås Ukraina samt Ryssland som är de parter som måste komma överens om någon form av fredsuppgörelse. Just detta pekar dessvärre på att kriget blir långt.

En nyligen genomförd opinionsundersökning utförd av Wall Street Journal och NORC (University of Chicago) visar att 81 % av ukrainarna själva ser det som oacceptabelt att avstå Krim och Donbass för att få slut på kriget. Att Ryssland å andra sidan skulle ge sig och acceptera ett totalt nederlag ser jag själv dessutom som helt uteslutet inom överskådlig framtid.

WSJ/NORC-undersökningen visar också att ukrainarna är till största del nöjda med Zelenskijs sätt att leda landet och inte minst att sköta kriget, och 97 % säger sig vara nöjda med den ukrainska militären.

Däremot svarar 66 % att deras personliga ekonomi är klart sämre än tidigare och endast 34 % att de är beredda att göra framtida stora ekonomiska uppoffringar för att stödja den ukrainska militära kampen mot Ryssland.

Intressant att notera är också inställningen till skuldfrågan för kriget. Att 85 % tycker Ryssland har stor eller någon del av skulden är inte förvånansvärt, men däremot att 70 % anser att även den ukrainska regeringen har del av skulden, att 58 % anser att också USA har del i skulden, och 55 % menar att NATO har detsamma. Landets ultranationalistiska högerextrema falang tillskrivs också del av skulden av 35 % av de tillfrågade.

Att avstå Krim i en uppgörelse med Ryssland tror 21 % av ukrainarna är det mest förhandlingsbara medan de områden som är under rysk kontroll till följd av det nuvarande kriget anses minst förhandlingsbart att avstå.

Nu är ju ukrainarnas åsikter och val av ledare inte alltid helt balanserade, för att uttrycka det snällt. I vart fall inte helt lätta att tolka. Vad betyder det t.ex. att 79 % av de tillfrågade tycker att ”the direction in which things in the country are going is right”, som framgick av en annan undersökning publicerad 25 maj?? Jämfört med innan kriget då betydligt färre tyckte saker och ting gick i rätt riktning i landet. Har man önskat krig länge? Förbryllande. Eller att, i samma undersökning, 59 % är tämligen nöjda med sina levnadsvillkor jämfört med före kriget (slutet av 2021) då endast 34 % var nöjda. De bodde då ändå i ett land utan krig. Återigen förbryllande. Möjligen ett sätt på vilket folk uttrycker sin patriotism under kriget?

 Med tanke på att det i Ryssland kan leda till fängelse att visa bristande patriotism och kritisera den ryska krigföringen är det kanske mindre mening med att jämföra det ryska folkets eventuella stöd för krigföringen, eller ”specialoperationen” som det där kallas. Men Levada Centre, som traditionellt varit ett hyggligt tillförlitligt opinionsinstitut, utförde i maj en undersökning som visade att 77 % av ryska folket stödde den ryska arméns aktioner i Ukraina medan 17 % var emot. Detta enligt magasinet New Eastern Europe, som drivs av universitetet i Wroclaw och delfinansieras av polska staten.

 Något inre tryck för att snabbt få slut på kriget verkar alltså inte finnas i något av länderna och allra minst i Ukraina som det verkar.

Bild: Hans Wåhlberg. Zelenskij paraderar på Kievs huvudgata Chresjtjatyk (storbilden) tillsammans med trupper av alla slag. På självständighetsdagen 24 augusti 2021. Patriotismen då har förstås inte falnat i krigets Ukraina.

Hur kan en fredsförhandling under medling komma igång och vad kan en sådan leda till?

Jag får ibland frågan vilken slags kompromiss man då ska tänka sig att göra, men jag menar att detta givetvis är något som själva medlandet och den diplomatiska diskussionen parterna emellan måste komma fram till och det i sig lär vara en långvarig process. Desto mer angeläget att den börjar snart, att en kanal hålls öppen.

Det har förts vissa förhandlingar ända sedan 28 februari men det tycks inte ha lett till något som helst resultat och i nuläget verkar det stängt framför allt från ukrainsk sida om man ska tolka utrikesminister Kuleba, som enligt en tweet från Kyiv Independent säger att Ukraina ”has nothing to discuss” i fredsförhandlingar med Ryssland.

Ryske utrikesministern Lavrov å sin sida stormade ut från G20-mötet i Indonesien för en vecka sedan då han fick veta att ukrainske kollegan Kuleba skulle tala. Han ser dessutom västländerna som största hinder för fredssamtal.

I en BBC-intervju i juni motiverade Lavrov den ryska ”specialoperationen” med att ”[…] we had absolutely no other way of explaining to the West that dragging Ukraine into Nato was a criminal act."

Kremls talesman Dmitrij Peskov uttryckte dessutom för en månad sedan att Ukrainas sätt att förhandla inte leder till något gott för Ukraina och underförstått inte heller för Ryssland.

En annan rysk toppdiplomat menade nyligen att Ukraina måste acceptera ”territoriala realiteter” vilket förstås innebär någon form av eftergifter avseende åtminstone Krim och Donbass. Något som från ukrainsk sida har ansetts oacceptabelt.

Således två oförenliga poler som det nu ser ut.

Vad som kunde få Ryssland till förhandlingsbordet och vad de ser som förhandlingsbart verkar dock tämligen höljt i dunkel. Det är ju inte ens klarlagt vad det slutliga ryska målet med kriget är egentligen.

Många menar dock att en neutralitetsstatus för Ukraina är det mest gångbara lockbetet för att locka Ryssland till förhandlingsbordet och det förefaller också vara det huvudsakliga motivet för den ryska invasionen, vilket Lavrovs uttalande ovan också antyder, liksom ett otal tidigare uttalanden från Putin/Lavrov och andra ryska officiella företrädare. Det borde också för Ukraina vara den absolut minst smärtsamma eftergiften att utstå. Dessutom är det inte större support för NATO-medlemskap i Ukraina än det är i Finland, enligt en färsk undersökning.

Ett sätt att testa det är förstås att få igång någon form av dialog och samtal om saken. En sådan lär dock knappast ske utan diplomatiska ansträngingar utifrån. Alltså från FN, EU eller enskilda länder som erbjuder och ger medlingshjälp.

Det börjar också höjas röster på flera håll som indikerar en viss insikt om detta.

I The Guardian skriver Jonathan Powell (tidigare diplomat under Tony Blairs regering och chefsförhandlare i Nordirland) om nödvändigheten att åtminstone ha förberett sådana samtal.

United States Institute Of Peace uttrycker något liknande i en artikel skriven av dess acting director Juan Diaz-Prinz, som är specialiserad på medling och dialog. Det är ”ett annat sätt att hjälpa Ukraina”, menar han.

De tre amerikanska röster, framför allt Noam Chomsky, jag redogjorde för i mitt förra inlägg delar också den uppfattningen.

Att få slut på ett för alla parter förödande krig torde emellertid vara önskvärt för de direkt inblandade såväl som för övriga världen som annars riskerar att bli indragna i ett världskrig eller åtminstone dras ned i en världsomfattande ekonomisk recession som kan bli långvarig. Det märkliga är att det numera tycks mer kontroversiellt att önska sig fred än krig. Vi har rört oss långt ifrån den självklara uppfattningen som fick Sven Melander att i en sketch i Nöjesmassakern 1985 upprört utbrista: ”Är du dum i huvudet?!”, när lilla Anna inte kunde förmås svara att det var fred på jorden hon önskade mest av allt.

 

Ukraina-kriget: Diplomati eller ”slåss till sista ukrainaren”?

 Jag sitter här i sommarregnet och funderar över den nästan totalt frånvarande diskussionen om hur det ska gå till att få slut på kriget i Ukraina. Finns det några tankar bland svenska politiker om detta över huvud taget eller kommer partilinjerna inför valet att snickras ihop lika snabbt och oövervägt som Socialdemokraterna vände sin flera decennier långa hållning till Nato-medlemskap?

En kort repetition här till att börja med för den som inte hängde med i svängarna.

Citat Magdalena Andersson i början av mars:

“Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle det ytterligare destabilisera den här delen av Europa, alltså öka spänningarna och Sverige skulle bidra till att destabilisera läget ytterligare. Jag jobbar utifrån vad jag bedömer är säkrast för Sverige. Min uppfattning i det här läget är mycket tydlig, nämligen att Sverige fortsätter att hålla den konsekventa linje som vi har hållit under mycket lång tid”.

Citat Magdalena Andersson i slutet av mars:

”Jag utesluter inte ett Nato-medlemskap på något sätt. Men jag vill ju att vi ska göra en välgrundad analys över vilka möjligheter vi har i det här läget. Hot och risker med dem för att fatta det beslut som är bäst för Sverige”

Citat Magdalena Andersson i mitten av april vid gemensam presskonferens med Sanna Marin:

” […] there is no reason to delay the membership decision as the election campaign would then become the focus of efforts”.

Så blev det med den väl avvägda och noggranna analysen. Sedan har ansökan lämnats in och Turkiet har fått gehör för krav på en följsam svensk Turkiet-politik som följd. Ibland går det snabbt att fatta beslut. Frågan är varför det var så viktigt att göra det när det gällde att totalt ställa om den svenska säkerhetspolitiken?

Men nu är vår Nato-ansökan inlämnad och i princip accepterad som det verkar även om processen ska ha sin gång med godkännande av parlamenten i samtliga Nato:s medlemsländer.

Att dra tillbaka ansökan nu skulle vara att tappa ansiktet helt inför hela omvärlden, oavsett vi tänker på Ryssland, Nato eller övriga världens länder. Trovärdigheten och respekten för Sverige skulle allvarligt skadas för lång tid framöver.

Men det utesluter inte att Sverige kan välja väg att hantera den pågående krisen och kriget i Ukraina. Ska vi följa USA:s vägran att tillgripa diplomatiska medel för att nå en överenskommelse om fred mellan Ryssland och Ukraina och att isolera Ryssland och beväpna Ukraina ytterligare för att förlänga kriget och försöka tvinga Ryssland på knä och få dem att dra sig tillbaka helt och se en total förlust i ansiktet?

Det vill säga den linje som Noam Chomsky i en intervju upplagd på Youtube den 13 maj har beskrivit som ”ett experiment” och ett ”vansinnigt” sådant. Ska västländerna ”slåss mot Ryssland till siste ukrainaren?”, undrar han.

Frågan är mycket relevant och bör debatteras även i Sverige. Får vi göra det eller kan det också störa det fokus som S och andra partier vill ha inför valet? Det talas mycket om att förlänga kriget men nästan inget om hur en fred ska åstadkommas.

Innan jag kommer till det vill jag dock, som bakgrund och stöd för resonemanget, redogöra för vad tre kritiska amerikanska röster har anfört i saken under senare tid.

Bild: wikipedia. Noam Chomsky, lingvist och politisk debattör.

Tre kritiska amerikanska röster utanför det nuvarande politiska etablissemanget

Formuleringen ”slåss till sista ukrainaren” har Chomsky hämtat från den amerikanska veteran-diplomaten Chas Freeman, som tjänstgjorde under Bill Clinton och bland annat varit vice försvarsminister med ansvar för säkerhetsfrågor. Denne påpekar i en intervju gjord redan i slutet av mars, och som också finns tillgänglig på Youtube, en hel del saker som är värda att notera här.

Exempelvis att USA inte har något som helst intresse av diplomatiska insatser för att få slut på kriget. Ukrainarna har stark vilja att fortsätta slåss och USA tycker detta är ”just dandy”, säger han, och menar att allt USA gör just nu har som mål att förlänga striderna. Det är ”bra för den amerikanska [vapen]industrin”, spär på den amerikanska negativa synen på Ryssland, blåser liv i Nato, för upp Kina i blickfånget osv. En cynisk linje som försätter Ukraina i ett sorts tillstånd av ”limbo”, som Zelenskij uttryckte saken redan i början av kriget.

Det är, menar Freeman vidare, ”en ädel sak” att slåss till sista blodsdroppen men kommer resultera i mängder av döda ukrainare och ryssar. Sanktionerna som väst implementerat saknar dessutom villkor för deras tillbakadragande. Vad exakt vill man att Ryssland ska göra för att sanktionerna ska dras tillbaka? En viktig detalj om man har för avsikt att diplomatiskt lösa situationen och inte bara tillfoga skada, som en del av ”mjuk” krigföring. Dessutom, påpekar han, har Boris Johnson spätt på genom att säga att sanktionerna måste kvarstå alldeles oavsett vad Putin gör, eftersom Ryssland måste straffas. Man har också redan tidigt under kriget hotat att dra Putin inför rätta för krigsförbrytelser, vilket gett honom ännu ett starkt skäl att fullfölja kriget så länge som möjligt.

Bild: wikipedia. Chas Freeman, f.d. vice försvarsminister i USA

Noam Chomsky har blivit väldigt gammal men säger fortfarande kloka saker som åtminstone borde dryftas seriöst även i den svenska debatten om vilken linje som ska följas.

Han inleder intervjun jag länkade ovan med att säga att den nuvarande amerikanska linjen är att ”försvaga Ryssland” oavsett vad som händer med ukrainarna och Ukraina. Den ryska invasionen är ”en kriminell aggression som orsakar enorma hemskheter, stora risker, till och med för kärnvapenkrig. Så den huvudsakliga frågan är hur man får slut på det”. Kortfattat sammanfattat antingen en diplomatisk lösning eller ”låt dem slåss så får vi se vad som händer”. Han beklagar djupt att nästan ingen talar om det förstnämnda. Nästan all debatt handlar om hur kriget ska föras till seger för Ukraina och att Ryssland ska tillfogas ett totalt nederlag och dra sig ur kriget och helst ha tvingats på knä ekonomiskt och ha fråntagits positionen som betydande geopolitisk kraft. Ungefär samma politik som låg bakom Versailles-freden och de allierades bestraffning av Tyskland efter första världskriget, med kända konsekvenser.

Det är USA som dikterar EU menar han bland annat i ett annat Youtube-klipp som handlade om Sveriges Nato-ansökan, som vid tillfället inte ännu var inlämnad, och ger sanktionerna mot Kuba och Iran som exempel. Något som de flesta europeiska länder har motsatt sig verbalt men ändå rättar sig efter eftersom, med Chomskys ordval, ”you have to obey the master”. Putin har nu också, fortsätter han, förstärkt den ordningen och i ”sin kriminella dumhet gett USA den största gåva det kunde önska. Han har stoppat Europa djupt ned i USA:s ficka”.

Han påpekar också det dubbla budskap som västvärldens media och politiker pumpar ut. Att Ryssland är så svagt att det inte kan få ukrainska städer på knä trots att de ligger bara några mil från ryska gränsen medan det andra budskapet är att Ryssland är ett så stort hot, och har storstilade planer på att återerövra gamla sovjetiska territorier, vilket tvingar oss att beväpna oss till tänderna och Sverige och Finland att rusa in i Nato.

Professor John Mearsheimer vid Chicago University är en annan tung amerikansk röst inom ämnet Internationella Relationer som riktat stark kritik mot den amerikanska linjen att ignorera den ryska uppfattningen av sitt eget säkerhetsläge. Jag har i tidigare inlägg redogjort för denna kritik och hänvisar till det för mer detaljer, men ska ändå redogöra kort för hans uppfattning att västvärlden, och i synnerhet USA och Nato, har stor del i skulden för kriget i Ukraina.

Han menar att Ryssland ända sedan Jeltsins dagar har uttryckt sitt ogillande över Nato:s utvidgning österut, eller rent av ett existentiellt hot mot Ryssland, och under Putins era att Ukraina utgjort en ”röd linje” och att de därför ansett sig tvungna att agera. Om vi sedan anser att hans oro är överdriven eller felaktig är egentligen irrelevant eftersom det är den ryska uppfattningen som är viktig att förhålla sig till. Hur ska den bäst tacklas? Med diplomatiska medel möjliggöra en lösning som dämpar oron eller eliminerar den, eller en hårdför och ohörsam linje som avfärdar Ryssland som obetydligt eller som så motbjudande att det inte är välkommet in i några diplomatiska förhandlingar? Västvärlden och i synnerhet USA har valt den sistnämnda linjen. Då talar vi alltså om hela perioden efter Sovjetunionens fall.

Mearsheimer höll ganska nyligen (den 6 juni i år) en föreläsning vid Robert Schuman Centre, EUI (European University Institute, Florens, Italien, The causes and consequences of the Ukraine war A lectureby John J. Mearsheimer.

Han framhåller där det ovan sagda, att otaliga varningar har utfärdats som signalerat den ryska uppfattningen och den tyngd som de lagt vid denna. Vid föreläsningen i Florens citerar han också, som stöd för sina argument, ett memo utfärdat 2008 av William J. Burns, då USA-ambassadör i Moskva och numera chef för CIA, riktat till dåvarande utrikesministern Condoleezza Rice. Burns skriver där:

”Ukrainian entry into Nato is the brightest of all red lines to the russian elite. Not just Putin. In more than two and a half years of conversations with key russian players, from knuckle-draggers [min anm/ ungefär hårdnackat primitiva typer] in the dark recesses of the Kremlin to Putins sharpest liberal critics, I have yet to find anyone who views Ukraine and Nato as anything other than a direct challenge to russian interests. Nato would be seen as throwing down the strategic gauntlet. Todays Russia will respond. Russian-Ukrainian relations will go into a deep freeze. It will create fertile soil for russian meddling in Crimea and eastern Ukraine”.

Detta alltså 2008 och i samband med Nato:s årliga möte, i Bukarest, där beslutet togs att välkomna Ukraina och Georgien i Nato. Ambassadörens memo förefaller som en nästan kusligt pricksäker prediktion för vad som komma skulle och den utveckling vi har sett sedan 2014, då Krim annekterades av Ryssland.

Vid mötet i Bukarest uttryckte också tyska förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Sarkozy sitt motstånd mot idén att ta detta beslut och manade till eftertanke. Men, betonar Mearsheimer i likhet med Chomsky, det är USA som i kraft av sin militära och ekonomiska makt som styr i Nato och det blev deras linje som drevs igenom.

Han förordar liksom Chomsky och Freeman en diplomatisk lösning men hyser inga större förhoppningar om att en sådan ska kunna nås, då alla inblandade parter verkar hårdnackat låsta vid sina positioner och villiga till stora uppoffringar för att förlänga kriget.

Mearsheimer uppehåller sig dock mycket kring skuldfrågan. Nu är kriget igång och den måste nu föras åt sidan ett tag till förmån för lösningsorienterade diskussioner.

 

Bild: wikipedia. John Mearsheimer, professor vid Chicago University

 Så vad gör vi nu och hur förhåller vi oss till kriget i Ukraina?

Det är intressant att det är framför allt i USA som kritiska röster är som mest hörbara (för den som vill lyssna) medan det i Sverige verkar svårt att inta en annan position än den USA:s politiska etablissemang har valt.

Som jag nämnde i inledningen kan svårligen den svenska Nato-ansökan dras tillbaka, om nu viljan skulle finnas. Däremot måste Sverige förhålla sig till kriget i Ukraina på något väl genomtänkt sätt. Det har ju framhållits nogsamt att vi, även som medlemmar i Nato, absolut kan föra en egen och självständig utrikespolitik. Så inför valet bör vi förvänta oss att partierna vi ska välja bemödar sig att formulera en sådan och alldeles särskilt vad gäller den allvarliga situation som kriget i Ukraina gett upphov till. Hur ska den bemötas? Fortsatta sanktioner och offentliga fördömanden enbart? Eller har vi för avsikt att ta diplomatiska initiativ? I så fall vilka?

För på något sätt måste det lösas. Konsekvenserna är redan oerhörda. Givetvis för ukrainarna som dör och skadas dagligen och vars städer förstörs eller skadas och vars ekonomi är raserad för lång tid framöver. Men också för omvärlden som står inför matkris, energikris och en ekonomisk kris. Detta samtidigt som vi står inför en galopperande klimatkris som kräver enorma ansträngningar ekonomiskt för att ta itu med. För att inte tala om risken att dras in i kriget direkt och för kärnvapenkrig. En risk vi inte stått inför sedan kalla krigets dagar.

Det här förutsätter en seriös diskussion med kalla huvuden. Vad vi gör kan vara oerhört betydelsefullt och ödesdigert. För att en sådan diskussion ska vara möjlig måste också alla möjliga röster släppas fram. De amerikanska kritikerna jag refererat till här tillhör en minoritet, trots att två av dem är respekterade akademiker och en är före detta högt uppsatt diplomat och politisk rådgivare.

Freeman beklagar sig i klippet jag nämnt att de som ”försöker vara objektiva i frågan omedelbart blir anklagade för att vara ryska agenter” och om man inte förenar sig med den korus av röster som stödjer den officiella politiska amerikanska linjen så ”tillåts man inte säga något”. Priset blir åtminstone oerhört högt, menar han. Det har utvecklats till en kontroll av åsikter som närmar sig det totalitära, menar han också, och tycker det är ”deprimerande” då vi istället borde ägna oss åt att åstadkomma en balans i Europa som kan bevara freden. Freeman betonar att det kräver att Ryssland måste inkorporeras i en sån ordning eller överenskommelse för att kunna fungera i praktiken och tar upp Wien-kongressen 1814–15 där Frankrike inkluderades i den nyordning för Europa som gav en ovanligt fredlig period under 1800-talet [min anm/ ironiskt nog med Krim-kriget som det stora undantaget].

Chomsky menar att det finns två alternativ på vilket kriget kan avslutas. En är någon form av överenskommelse som ger Putin en chans att komma ur med någon sorts godtagbar vinning. Inte vackert kanske, men så ser det ut. Den andra är det han kallar ”ett groteskt experiment”, att försöka pressa Putin till underkastelse och total förlust i kriget och förmå honom att infinna sig till krigsdomstol och därmed ta risken att han istället förstör hela Ukraina och kanske till och med tillgriper kärnvapen.

Precis som Chomsky menar Mearsheimer att det som skulle kunna pressa Putin till att använda atomvapen är om han står inför utsikten att förlora kriget. Han kallar det en ”pervers paradox” som han formulerar så här:

”The more successful we are – the United States and its allies – in achieving our war aims, the more likely it is that the war will turn nuclear”.

Mearsheimer är inte optimistisk vad gäller en fredsöverenskommelse som kan tillfredsställa parterna. Men vad gäller Ryssland förefaller ändå Ukrainas neutralitet vara det allra viktigaste och det bör också för Ukraina vara det enklaste att svälja. Det hade rentav kunnat vara det enda som krävts för att hålla Ryssland ifrån den drastiska invasionen av Ukraina. En överenskommelse mellan USA/Nato och Ryssland att inte inkludera Ukraina i sina intressesfärer och garantera dess neutralitet. Det anförs ofta att Ukraina måste få bestämma själva över sin utrikespolitik, men det är å andra sidan inget som tvingar Nato att acceptera Ukraina som medlemmar. Det är ju en process vi själva blivit smärtsamt medvetna om kräver samtycke från samtliga medlemsländer.

Det är förstås en sak för diplomatiska förhandlare att komma fram till vad som kan accepteras av de båda parterna men till att börja med måste initiativ tas till förhandlingar och erbjudanden om seriös medling som inte redan på förhand har slagsida åt en eller andra hållet.

Frågan hänger alltså i luften: Vad anser våra politiker? Vad har vi att förhålla oss till när vi närmar oss valurnorna i höst?

I Almedalen har vi inte fått några tydliga svar.

Magdalena Andersson talade där om att hon är stolt att vara svenska och att S lovar att ”lindra Putinprisernas konsekvenser”.

Per Bolund talade om att Putin var orsakt till höga bensinpriser och att enda sättet att ”vrida vapnen ur Putins händer” är att få slut på fossilberoendet.

Jimmie Åkesson talade mest om diesel- och elpriser och assimilering.

Johan Pehrson (det är han i Liberalerna) talade sig varm för medelklassen, om skolan och att Sverige behöver en ny regering (frågan är om han tänkte sig vara med och i så fall med vilka), men också att vi ska visa utgållighet med sanktionerna mot Ryssland och välkomnade Nato. I alla fall något som snuddade vid ämnet utrikes- och säkerhetspolitik.

Nooshi Dadgostar talade som en socialdemokrat på 1930-talet och pratade också, liksom Pehrson, mycket om skolan och klass, med skillnaden att är folket (inte medelklassen) som är landets ryggrad.

Ebba Busch talade ungefär om samma saker som Magdalena, Jimmie och Johan men tog åt sig ”äran” av copyright. Däremot kallade hon bensinpriserna för ”Magdapriser”.

Ulf Kristersson talade om … ja, politisk vilja och förmåga. Kanske handlade om någon annan? Jo, och om att alla skatter ska gå till precis det de ska gå till. Vinster i välfärden måhända?

Annie Lööf talade om en Marshall-plan för återuppbyggandet av Ukraina, skicka pengar, vapen och humanitärt bistånd. ”Ukrainas sak är vår”, för barnens, fredens och frihetens bästa”, sa hon också, utan att gå närmare in på vad det innebar för typ av politik. Hon påminde om hotet från Ryssland och berömde S för deras snabba lappkast i Nato-frågan.

Frågan är som sagt om de snabba, fördömande replikerna kommer att dominera valdebatten på samma sätt. Då får vi problem att välja rätt.

Men frågan är också om någon har förmåga och mod att diskutera en svensk politik för att åstadkomma fred i Europa? Det kommer nämligen inte att räcka att gräva ned sig i en skyttegrav. Det kanske till och med är precis just det som kan förvärra läget och på ett sätt vi aldrig tidigare under efterkrigstiden kunnat föreställa oss.

Det kräver alltså något mer än paroller. Därför avslutar jag med Chomskys visdomsord:

“När det råder en komplex situation och det samtidigt råder en nästan total enighet om hur man ska tackla den, då borde man tänka att det förmodligen är något galet på gång. Man kan inte ha total enighet om ett komplext problem. Det är ett tecken att öppna sin hjärna, tänka på det och se efter om det är något galet på gång. Det är det vanligtvis. Det är kritiskt tänkande.”

Slå först och fråga sen

En ström av uttalanden från olika länders ministrar ger idag sitt stöd till nattens attack mot Syrien utfört av USA, Storbritannien och Frankrike. De påstådda (är de styrkta egentligen?) kemvapenattackerna framförs som skäl för att skicka, enligt amerikansk uppgift 105 missiler mot mål i Damaskus och Homs. USA:s försvarsminister Mattis säger att de har ”vidtagit stora mått för att undvika civila offer”. Theresa May hävdade i sitt uttalande tidigare att attacken genomförs med ”ett minimum av civila offer”. Sanningen är nog snarare att de egentligen inte har någon större koll på hur många det kan handla om. Vår utrikesminister Wallströms uttalande visar inte heller på någon större koll. Varför just kemvapen är ett ”hot mot internationell fred och säkerhet” och inte amerikanska missiler (eller för den delen ryska, brittiska och franska) måste hon kunna förklara? Om nu Bashar al-Assad har använt kemvapen, på vilket sätt är det syriska folket hjälpt av att få amerikanska bomber i huvudet? För vem kan tro att den här attacken inte har resulterat i civila dödsoffer?

Att attacken är ett hot mot internationell fred och säkerhet, alldeles oavsett sanningshalten i kemvapenanklagelserna, torde inte vara särskilt kontroversiellt att påstå. Trump twittrade som vanligt att attacken varit helt igenom lyckad medan Putin uttalat sitt fördömande av vad han ser som ”en aggressiv attack mot en suverän stat”. Trump konstaterar lakoniskt; ”Mission accomplished”. Det är en mycket allvarlig och bekymmersam utveckling när ledare för kärnvapenstater kommunicerar via sociala medier och försöker överträffa varandra i ”punchlines” istället för att träffas och prata igenom problem och konflikter.

Och varför är det så hemligt med bevisen för de syriska kemvapenattackerna? Alldeles i synnerhet med erfarenhet av hur Irak-kriget motiverades, med påstådda lager av ”massförstörelsevapen” som visade sig inte finnas. Det vore inte sensationellt om kemvapen använts av den syriska diktatorn Bashar-al-Assad men det finns all anledning att tvivla när USA och deras allierade är så hemlighetsfulla med bevis.

På CNN såg jag för en timme sedan nu (14apr 16.35 när jag skriver detta) direktsändning från en presskonferens i Pentagon, den amerikanska högborgen i Washington. En journalist frågar just var de inte delar de bevis för användande av kemvapen som de säger sig ha? Den kvinnliga talespersonen för Pentagon, Dana White, svarar lite kryptiskt att ”vi vet vi har bevis”. Och fortsätter med att hävda att hon ”gärna delar med sig av den informationen … om jag kan”. Hon flackar med blicken och tittar lite oroligt åt sidan, svävar något på målet som för att fortsätta, men avslutar snabbt med ”next question”.

Jag måste säga att jag inte är helt övertygad.

Att bevisen hemlighålls är en gåta, om de nu finns. Ett mycket enkelt sätt att legitimera nattens attack vore ju annars att offentliggöra dem. Om de inte finns är det däremot fullkomligt logiskt att ”hemligstämpla” dem.

Ungefär så bemöter naturligtvis också Ryssland de amerikanska påståendena. Ryske utrikesministern Lavrov gjorde nyss ett uttalande från Moskva på en presskonferens direktsänd av bland andra Euronews. Han säger att de nekats tillgång till de bevis som påstås ha samlats in om kemvapenattacker. Putin ska också ha ringt upp Macron för att av denne få veta vilka bevis han har för sina tvärsäkra påståenden om kemvapenattacker, men fått till svar att de är ”hemliga”. Lavrov gick sedan in på gift-dådet i Salisbury mot Sergej Skripal och hävdar att de inte heller får några svar på frågor till Storbritannien eller ta del av några bevis för rysk inblandning. Han säger att OPCW:s rapport inte nämner något om Novitjok (det sovjetiska program för gifttillverkning varifrån det sägs att giftet som använts mot Skripal kommit). Men ändå införs sanktioner mot Ryssland grundat på ”hemliga bevis”, hann Lavrov säga innan Euronews bröt in och gick över till ett annat inslag.

Det är någonting märkligt med dessa anklagelser grundade på ”hemliga bevis”. Det skulle kännas betydligt bättre för hela världen om de offentliggjordes, legitimera ryska sanktioner, och åtminstone på något vis legitimera en attack mot Bashar-al-Assad. Hemlighållandet kan bara tolkas på två sätt. Antingen är USA och deras allierade oerhört ”trigger-happy” eller också finns helt enkelt inga säkra bevis.

Jag vet inte vilket som är värst. Men för mänsklighetens och fredens skull hoppas jag annars att de plockar fram dem illa kvickt. Innan det eskalerar och motståndaren börjar svara med samma mynt.

Fred på jorden?

Avspänning och fred eller upptrappning och krig, vad väljer du?

Jag kommer att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar en massa barn vad de önskar sig mest av allt. Han vill att de ska svara fred på jorden men barnen har bara leksaksönskningar. Det var bara en sketch men det är troligt att barnens svar hade varit desamma om de skulle fått frågan på riktigt. Att barn inte tänker större må förstås vara ursäktat och med en så öppen fråga skulle säkert även många vuxna valt något materiellt. Men ställd inför en fråga om valet mellan krig och fred tänker jag mig att svaret vore ganska givet för de allra flesta. Men det tycks inte längre alls självklart. Åtminstone inte om man frågar en majoritet av riksdagspolitikerna eller merparten av landets ledarskribenter.

I torsdags skrev Claes Arvidsson i SvD om att regeringen aviserat sin vilja att skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud. Han upplyser om att det enda sättet att säkra förekomsten av kärnvapen i världen är att rösta på ett Alliansparti. Om det är valtaktiskt förnuftigt får väl framtiden visa men de stora mediedrakarna gör i vart fall sitt bästa för att fastställa normen. Arvidsson lägger exempelvis in ett förnumstigt ”förstås” för att ge eftertryck åt sina åsikter. Som när han upplyser om att Miljöpartiet och Vänstern är för ett kärnvapenförbud, följt av punkt och ett ensamt Förstås i nästa mening. Eller när han triumfatoriskt informerar: ”Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås.”

Arvidsson avslutar artikeln med att vilja få oss att se skräckscenariot med en värld där ”bara Kim Jong-un har en knapp att trycka på” eller ett ”Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen”. Här glömmer han att USA genom Trump har påmint om att de har den största knappen. Oavsett det är det också ett barnsligt resonemang då ett kärnvapenförbud givetvis inte är tänkt att införas på ett sådant sätt att en ensam nation sitter kvar med alla världens kärnvapen, allra minst en diktatur. Förstås. Men det är ett tramsigt argument som används i allra högsta politiska kretsar och som givetvis landar hos en hel del följare av debatten.

Hur som helst tycks det helt OK att älska bomben, som jag skrev om för ett drygt halvår sedan.

Vi blir också ständigt påminda om var fienden befinner sig och när inte fakta räcker till används indicier och förgivettaganden. Just nu sker en märklig upptrappning av samtalstonen mellan Västländer och Ryssland där mordförsöket på paret Skripal står i centrum. Den före detta ryske underrättelseagenten Sergei Skripal och hans dotter som förgiftats i den engelska staden Salisbury känner väl de flesta till och att staten Ryssland låg bakom fastställdes nästan i samma ögonblick som paret lagts in på sjukhus. Skripal dömdes år 2006 i Ryssland för spioneri och detta skulle vara motivet, trots att han utlämnades i en fångutväxling med Storbritannien redan 2010. Varför de skulle vilja mörda honom i England åtta år senare är enligt min mening en fullt berättigad kritisk fråga men premiärminister Theresa May deklarerade redan en dryg vecka efter dådet i brittiska underhuset att det är ”högst troligt” att Ryssland låg bakom. Utrikesminister Boris Johnson gick ännu längre för ett par veckor sedan då han twittrade att det brittiska laboratoriet som undersökt giftet som använts hade bevis för att giftet var ryskt. EU ställde sig snabbt bakom och givetvis USA också och en mängd ryska diplomater fick strax utvisningsbesked. Sverige sällade sig till de övriga och utvisade (lite försiktigt?) en diplomat. Vi vill ju inte vara helt utanför den stora åsiktsgemenskapen. Nu i veckan kom så det laboratorium som Boris Johnson refererat till med sitt slutliga analysresultat vilket visade att det inte gick att knyta giftets ursprung till något land, inte heller till Ryssland.

Så nu står vi här med en allvarlig diplomatisk kris på halsen. Ryssland har naturligtvis svarat på diplomatutvisningarna och skickat ut en motsvarande mängd diplomater från ambassaderna i Moskva ur landet. Så vad händer i eventuella nästkommande skeden? Om det visar sig att det verkligen var Ryssland som låg bakom. Krig? Eller om det framkommer bevis som pekar i en helt annan riktning? Den som vunnit allra mest politiskt på affären just nu tycks ju vara Theresa May som är populärare än någonsin tycks det, efter att ha varit på en bottennivå i popularitetsmätningar.

Ett bekant mönster

Anklagelserna mot Ryssland följer ett mycket bekant mönster. Ett mönster som Mattias Göransson så effektivt illustrerar i sin utmärkta bok ”Björnen kommer – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag”. Han påminner oss i sin bok om de tvärsäkra uttalandena från militärt håll som följde de eviga ubåtsjakterna som tog fart under 1980-talet.

Den tunna bevisning som framlades för att påvisa ubåtsintrången och att kränkningarna kom från sovjetiska farkoster föll senare ihop som ett korthus. Vilket inte hindrade att militärer och journalister framhärdade i sin uppfattning om vad som hänt. Exempelvis det ”typljud” som länge hänvisades till och påstods komma från en sovjetisk ubåt, vilket senare visade sig ha varit från en fiskebåt som DN hyrt för att kunna fara runt i vattnet och följa den spännande utbåtsjakten. Bottenspår som skulle visa på att en ny okänd sorts miniubåt skulle ha kravlat runt med larvfötter på botten kunde mycket väl istället vara från ankarkättingar, och de hydrofonekon som redovisades i bevismaterialen från ”kränkningarna” visade sig likaväl och kanske troligare avgivits av sillstim eller minkar. Enstaka undersökande journalister avslöjade bevis efter bevis som antingen kunde avfärdas helt eller i vart fall starkt ifrågasättas som bevismaterial. Vilket inte hindrade ledande politiker och militärer att fortsätta kampanjen, stöttande sig mot samma material.

Ytterligare en historia handlade om polska tavelförsäljare som påstods ha i uppdrag att kartlägga var höga militärer och stridspiloter bodde. En tämligen märklig metod kan tyckas men tavelförsäljarna finns fortfarande kvar i den samlade indiciebilden, bland annat i nyutgåvan av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” från 2015. Militären lät under 80-talet utföra en undersökning som visade att lite drygt hälften av alla officerare och piloter haft besök av dessa försäljare. En senare undersökning utförd av SCB på 1200 slumpvis utvalda svenskar visade dock att hela 62 % av dessa hade haft besök av samma försäljare vilket gjorde den svenska officerskåren till underrepresenterad i sammanhanget. Den militära undersökningen är nu undanstoppad i arkiv med hemligstämpel på.

Ubåtshysterin fortsatte emellertid även efter Sovjetunionens fall. Ett filmklipp taget av seglare visades i SvT:s nyhetssändningar och påstods föreställa ”den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt vatten” för att snart istället avslöjas som ett grund med namnet Fälövsgrund. Kaviationsljud som ÖB hänvisat till som ubåtsljud avfärdades av amerikanska, brittiska och norska experter. Som norske konteramiralen Ole Thomesen som sade sig aldrig ha hört någon ubåt som skapar ett sånt oväsen och att om han hade en sådan aldrig skulle komma på tanken att skicka in den på främmande vatten, samt att den svenska tilltron till materialet visade på en ”egenhändigt utförd hjärntvätt”. Ljudet kom från nya sonarbojar som senare undersöktes av Foa som uttryckte starka tvivel om vad de verkligen registrerat eftersom ljudet var alltför plaskande och tycktes komma från vattenytan. Exempelvis mink. Men Carl Bildt som då var statsminister skickade protestbrev till Jeltsin och cirkusen med nya ”observationer” bara fortsatte. De föreställde grynnor och skär eller uppochnedvända stuprör och liknande. Under åren 1981-1994 bokfördes 6367 observationer varav militären bedömde 118 som ”säkra”. Allmänhetens vilja att ”hjälpa till” gav mängder av tänkbara ubåtar i svenska vatten och från militärt håll fanns förstås intresse av att underblåsa masspsykosen. Det var ju ett säkert sätt att få extra tillskott av medel. Under ovan nämnda period 1249 miljoner kronor närmare bestämt. 

Faran med att peka finger

Det finns ingen anledning att idealisera Ryssland eller Putin men det vore klokt att i första hand bedriva normal diplomati i kontakterna med landet och tillämpa den vanliga rättsprincipen att den anklagade måste anses oskyldig tills motsatsen är bevisad utom rimligt tvivel. Än så länge finns lyckligtvis personer som försöker mana till sans och lyckligtvis ges de ett visst utrymme i den nu aktuella giftdebatten.

Den före detta diplomaten Sven Hirdman exempelvis som i SvD igår menar att Sverige, genom sin ”solidaritetsutvisning” av en rysk diplomat, bidrar till ”en mycket farlig situation”. Det är en mycket långtgående åtgärd som inte ens användes på samma lättvindiga sätt under kalla kriget. Ett uppskruvat tonläge ger givetvis risk för antändande gnistor som utlöser en betydligt värre situation. Det av Carl Arvidsson så älskade kärnvapenbeståndet i världen är lika dödligt som under kalla kriget och i händerna på betydligt hetare händer än då tycks det. Såväl Trump som Putin har åtminstone retoriskt hänvisat till sina kärnvapenarsenaler för att påminna om deras existens.

Birger Schlaug hoppas också i sin ETC-ledare för en vecka sedan att Sverige har säkra bevis för den ryska skulden till giftattacken mot Skripal. Eftersom vi annars är ”illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén om krigsretorik och militär upptrappning”.

Diplomatutvisningarna sänker också ribban för hur vi bör agera vid helt andra fall av konflikter och våldsdåd av främmande stater. Hur många israeliska diplomater kommer att utvisas exempelvis? Om en rysk diplomat kan utvisas för att det är ”troligt” att ryska staten kan ha varit inblandad i giftattacken mot paret Skripal, hur många israeliska diplomater bör vi rimligen utvisa när det står utom allt rimligt tvivel att, enligt senaste siffran, 12 palestinska demonstranter dödats och hundratals skadats av israeliska prickskyttar vid gränsen mot Gaza?

Vilka instrument ska vi använda vid vilka tillfällen? Det är frågor att ta på stort allvar och som får konsekvenser för framtiden.

Vad är det som sker – vad är det vi ser?

Ja, så är vi tillbaka till Arvidsson och valet och idén om att älska bomben och omfamna kriget som en varm kamin i den kyliga verkligheten istället för den sansade inställningen att avspänning och diplomatiska samtal ledande till fredlig samexistens torde vara att föredra.

Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, för en vanlig konsument av nyheter att bedöma vad som är sant och troligt i den flod av historier som sköljer över oss dagligen. Men ett mönster går i vart fall att skönja. Mattias Göransson upplyser i sin ovan nämnda bok också om senare händelser som utlöst en paranoid presskampanj mot Ryssland. Hösten 2014, inte långt efter den ryska annekteringen av Krim, ”började det bubbla under vattenytan igen”, skriver han träffande. 

Under en ubåtsövning i samverkan med nederländska marinstyrkor siktades ett ubåtstorn av skärgårdsbor vilket snart visade sig tillhöra just en nederländsk ubåt. Andra privatspanare tog bilder av en miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent. Bilderna florerade i press och tv utan större urskillning och Försvarsmakten kallade till presskonferens där de nya intrången kommenterades. För att bara nästkommande dag, när det stod klart att det handlade om holländare och nöjesbåtar, korrigeras. Vågen hade dock kommit i rullning och Mikael Holmström (Förstås) skrev i SvD om uppsnappade nödsignaler från en rysk ubåt. Alla hakade på. Nyhetsmedia försökte överträffa varandra i rubriksättningen. ”Ubåten är rysk”, fastställde till exempel Expressen. Militärer och ex-militärer uttalade sig tvärsäkert, som den pensionerade kommendören Göran Frisk som till Aftonbladet sa att det nya ”intrånget” visade att ”Putin har ökat sin aggression”. Lars Gyllenhaal, författare och bloggare och medlem av Svenska militärhistoriska kommissionen”, berättade om ”vilande agenter” som nu skulle aktiveras och att det var troligt att den skadade ubåten snart skulle sprängas för att utplåna alla spår av den. Han tyckte att ”vi kommit till ett historiskt ögonblick”. Upphetsningen gick inte att ta miste på. En upphetsning som snarast kan liknas vid önsketänkande. Man ville så gärna att det verkligen var en rysk ubåt i svenska vatten. Och privata tips strömmade in, som det om en mystisk man som kunde vara landsatt från en miniubåt. Allt togs på största allvar av de önsketänkande bland press och militärer. Försvarsmakten kallade till ny presskonferens där en bild tagen av en privatperson visades. Den visade ”något” som ”genererade ett skumsvall”. Cirkusen drog igång igen. Försvarsmakten hade också nya bottenspår att uppvisa som bevis.

När DN begärde ut uppgifter om Holmströms radiotrafik fick de av Försvarsmakten svaret att de hade tyckt att Holmströms uppgifter var ”spännande” men att det uppgiften var ”felaktig” och att de inte hade något att lämna ut. Det suddiga fotot visade sig efter en journalists granskning vara taget mycket långt från den position som militären hade utpekat och på en plats där det var 10 meter djupt och omöjligt för en ubåt att ta sig fram. Försvarsmakten drog sig alltså inte heller från att manipulera bevismaterial. Den mystiske mannen visade sig vara den fiskeribenägne pensionären Ove. Bottenspåren skulle vid senare granskning visa sig närmast identiska med de spår som uppstår vid kabelläggning. Med denna tunna soppa som bevis kallades det ändå till presskonferens den 14 november 2014. ÖB Sverker Göranson tillsammans med statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist skulle uppvisa en enda front mot de nya hoten och Göranson slog fast att det inte råder några tvivel om att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt. ”Alla andra förklaringar är uteslutna”, slog han fast. Ett eko från Hårsfjärdscirkusen i början av 1980-talet och något som börjar likna en uttänkt desinformationskampanj snarare än klanterier och förhastade slutsatser.

Förhöjda anslag till Försvarsmakten följde som vanligt och den nya utbåtshysterin ledde också, påpekar Göransson, att pressen började knyta skribenter till sig som kunde underblåsa krigshetsen och skräckpropagandan. Mikael Holmström värvades av DN från SvD som i sin tur knöt till sig örlogskaptenen Niklas Wiklund (försvarsbloggaren ”Navy Skipper”); medan Expressen värvade stridsflygaren Carl Bergqvist (länge dold bakom bloggnamnet ”Wiseman´s Wisdoms”). Det mediala artilleriet förstärktes alltså efter denna senaste ubåtshistoria.

Mikael Holmström drog igång ytterligare en ubåtshistoria den 11 januari 2015 där en ny kränkning påstods ha noterats, denna gång mitt i inloppet till Stockholms. Pressartilleriet dundrade igång och politiker hakade på för att inte verka handlingssvaga. Försvarsminister Hultqvist talade om att denna nya kränkning passade in i ett ”större mönster med ökad övningsverksamhet” och att han såg intrånget som ”allvarligt”. Att det var ryskt behövde liksom inte uttalas längre. Det gjorde däremot Annie Lööf och Jan Björklund. Nya (otydliga) bilder på vad som sades vara en ubåt publicerades av Holmström i DN och Hultqvist såg sig tvungen att reagera och uttalade sig indignerat att ”observationen indikerar både fräckhet och provokation” och KD:s Mikael Oscarsson ropade på ökade medel för att stärka försvarets förmåga att möta kränkningarna. Tre månader senare offentliggjorde Försvarsmakten den pinsamma uppgiften att fotot visade sig föreställa arbetsbåten Time Bandit, som i motljus och i profil på långt avstånd påminde om ett ubåtstorn. Vilket inte hindrade dem att i den slutliga rapporten om incidenterna vintern 2014/15 fastslå att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms Skärgård i oktober 2014. En fascinerande slutsats, eller för att använda Mattias Göranssons ord: ”obegriplig”.

Begriplig blir den däremot om den sätts in i ett större sammanhang, för att därmed göra sig skyldig till samma typ av resonemang som Försvarsmakten. Det går i vart fall inte att frigöra sig från tanken att det råder någon form av kampanj, eller åtminstone det som Göransson kallar ”mönsterseende”. I sin bok tar han också upp ännu färskare exempel, som inte handlar om ubåtar.

Exempelvis den mycket aktuell debatten om ryska desinformationskampanjer och hot mot infrastruktur. Den överbelastningsattack som flera svenska tidningar utsattes för i mars 2016 blev genast till ett bevis för en rysk markering mot Sverige för dess hållning i Ukrainakonflikten. Bara SvD stod emot och ägnade sig åt grävande journalistik vilket gav vid handen att det initialt istället handlade om en rasistattack mot det antirasistiska hackernätverket Researchgruppen och att den drabbat deras samarbetspartners Expressen och Aftonbladet och störningar spritt sig till andra medier.

Ett annat exempel är det berömda förfalskade brev till Peter Hultqvist som cirkulerade i sociala medier i februari 2015 och togs för givet som ett ryskt desinformationsangrepp. Mikael Holmström (Förstås) drog genast denna slutsats eftersom det fanns spår till en server i St Petersburg. Vad som aldrig nämnes då var att FOI kände till att en organisation spridit förfalskade påståenden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att de hade sitt ursprung i den ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom som på detta märkliga sätt försökte ge sken av affärsframgångar för att skyla över de förluster de gjort när affärerna med Ryssland börjat sina. De sänder ett flertal pressmeddelanden om påstådda sådana framgångar i Väst. Alla dessa är numera utraderade. Däremot finns över 300 ukrainska artiklar som kommenterat pressmeddelandena, enligt Göransson. Bland annat Segodnja som också publicerade en bild med flera personer från svenska FOI som enligt texten skulle varit hos företaget för att underteckna ett svensk-ukrainskt krigsmaterielsamarbete. Vilket förstås dementerades bestämt av de berörda FOI-forskarna som varit ditbjudna under helt andra föresatser. Detta brev dyker ändå upp som, återigen, säkert bevis för rysk desinformation. Trots mycket märkliga spår som artilleristpressen inte har brytt sig om att följa upp. Förstås.

Det finns fler exempel men kanske bäst att stanna här och hänvisa till Mattias Göranssons bok för den som vill ha fler eller intresserad av fler detaljer. Rekommenderas varmt.

Krigshets och desinformation – förberedelser för krig?

Det råder inget tvivel om att Putin håller ett auktoritärt grepp om Ryssland och rysk media. Inte heller att ryska medier sprider vinklade nyheter och använder selektivt material eller tveksamma källor och bristfällig bevisföring i sin nyhetsrapportering. Men det bör vid det här laget framgå att de inte är helt ensamma i världen om detta. Det kan också handla lika mycket om en normering och en diskurs som olika länders media tvingas arbeta under tryck av.

Hur enkelt är det exempelvis att mana till sans och vett i debatten om det ryska hotet? Argumentet Putin-agent och ryssvänner och liknande är ett debattknep som är tänkt att avväpna de mest sansade kritikerna av grundlösa och förhastade anklagelseakter mot Ryssland. Jag har själv blivit angripen för att jag på Facebook delat en SvD-artikel som redovisade amerikansk forskning som visade att USA försökt påverka politiken i 87 länder under de senaste decennierna. – Hälsa Putin, avslutades angreppet med. Som om invasionen av Irak eller angreppet mot Libyen varit påhitt av den ryske presidenten.

Putin-vänner är numera alla de som kritiserar osakligheter i debatten och som manar till besinning i tonläget. Exemplifierat av den DN-ledare, med rubriken ”Putins svenska brigad”, som publicerades 20/3-2016 och inleddes med konstaterandet att det ryska hotet mot Sverige ökar. Artikelförfattaren hänvisar bland annat till Säpo:s årsrapport i vilken det sägs att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval”. Detta var innan USA skickade brev till svenska regeringen där de med illa förtäckta hot försökte uppmana den att inte skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Jag vet inte om detta tagits upp i den senaste Säpo-rapporten men jag skulle knappast tro det. För hoten kan ju bara komma från ett håll. Allt annat tycks politiskt känsligt att påstå numera. Artikelförfattaren (såvitt jag kan se anonym ledarskribent) berättade också om sitt besök vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet med rubriken  ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge?”. Ledarförfattaren berättar där hur hemskt det varit med åsikter som avvek från de mest alarmistiska:

”Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.”

 Ex-diplomaten var uppenbarligen ovan nämnde Sven Hirdman som i denna ledare beskrivs som en viljelös marionett i Putins händer. Det är inte bara oförskämt utan på gränsen till obehagligt. Men det är den här sortens argumentering som blir allt vanligare och som är otäckt nära de debattmetoder som används i det Ryssland som med all rätt kritiseras av samma skribenter. Då är det förstås Väst-agenter och Nato-lakejer som används som invektiv för att avsluta all debatt.

Förra sommaren deltog jag i ett fredsläger på Åland där svenska och ryska deltagare genomförde en fredsövning samtidigt som de svenska och ryska militärmakterna genomförde krigsövningar. I pressen kallades de svenska deltagarna för Putin-vänner och de ryska för Putins agenter. De ryska deltagarna, företrädesvis ungdomar, var fredsaktivister, feminister och kulturarbetare som såg sig som Putins värsta fiender och som hemma fick slåss för att föra ut sina åsikter och några av dem hade också arresterats vid en eller flera tillfällen. Hemma är de alltså Putins fiender men i svensk och finsk press Putin-agenter. Det kändes helt absurt men är ett resultat av det tunnelseende som råder i svensk debatt för närvarande. Jag skrev då, och vidhåller, att vi nog snarare behöver öva oss att hålla fred än att föra krig. Och det märkliga i att denna fredsövning, Åland17, på flera håll beskrevs som det hotfulla, medan krigsövningen, Aurora17, beskrevs som det hoppfulla. 

Det blir allt svårare att föra en saklig debatt om relationen mellan Ryssland och Sverige eller övriga Västvärlden. Det är som att man inte kan hålla med om att annekteringen av Krim var olaglig samtidigt som man påpekar att Ryssland känner sig hotat av ett expanderande Nato och att Putins största drivkraft är att hålla Nato så långt ifrån den ryska gränsen som möjligt. Det tycks finnas ett behov av svart och vitt, av polarisering, att vidga klyftan till den store grannen i öst istället för att söka metoder att lappa ihop relationerna till det normala. I alla inblandades intresse.

För vi vill väl hellre ha fred än krig? Förstås…?

Åland17 - en övning i att hålla fred

Medan bomberna faller i norra Sverige och i Vitryssland där tiotusentals soldater övar sig att föra krig så träffas ett tjugotal personer från Sverige och Ryssland på Åland för att göra öva sig i att hålla fred. Läser man svenska och finska tidningar innan evenemangen tycks det senare provocera mer än det förra. Det är mycket fascinerande och märkligt. Åland17 målades upp som det hotfulla och Aurora17 som det hoppfulla.

Fredslägret på Åland är ”rysk propaganda” sa den finske före detta Moskva-ambassadören Hannu Himanen i början av sommaren redan, utan att veta ett smack om vilka som skulle befolka Gregersös lilla kursgård i september. Patrik Oksanen hävdade i Gefle Dagblad på fullt allvar att fredsaktivisterna (som han dessutom satt inom citattecken) bidrar till att ”öka spänningen i området”. 

Jag var alltså en av dessa deltagare som bidrog till spänningen. Bland de övriga fanns de svenska riksdagsledamöterna, miljöpartisterna Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter. De ryska deltagarna är konstnärer, journalister eller aktivister engagerade i olika nätverk som kämpar för människorättsfrågor, fredsfrågor och miljöfrågor. Det är en mycket fragmentarisk och bräcklig fredsrörelse, men det är oerhört viktigt att den finns och får vårt stöd. De kämpar på i en rysk verklighet där de riskerar sina jobb eller till och med sina liv, i vart fall fängelse för sina åsikter och sitt engagemang mot krig och mot konfrontationsretoriken som förstås är den spegelvända mot den som regerar i vårt land. De är alltså i opposition mot regimen och Putin men kallas av många svenska och finska debattörer för Putins agenter. Ryssarna på Åland17 skrattar uppgivet åt anklagelserna. Många är tydligt ängsliga för vilka konsekvenser deras deltagande i övningen kan medföra. Hemma kritiseras de dessutom i media för att gå USA:s ärenden. Och här för att vara Putins agenter.

Människor med ett sådant enormt civilkurage och en ryggrad stark nog att stå emot den sortens dubbla tryck borde vi istället se som hjältar i vardagen. Människor som lever i Ryssland och vill skapa en opinion för avspänning och demilitarisering borde vi väl rimligen betrakta som våra allra bästa vänner och allierade? Eller VILL vi så gärna få kriga? Frågor som snurrade i huvudet medan jag diskuterade med dem, skrattade med dem, delade sovsal med dem.

Det är väl egentligen de som har mest att lära oss hur man gör för att bevara freden och kämpa emot när det politiska och mediala trycket blir stort? Men det viktiga med Åland17, som jag känner det, har varit just mötet människor emellan, utbytet av tankar och erfarenheter. Det kan hjälpa oss att argumentera emot när andra vill skapa monster och övertyga oss om hur rädda vi bör vara för varandra. Övningar i fred behövs i en tid då världen skramlar högre än på länge med vapen och förbereder sig för krig. Avhumanisering är första steget mot sådana. Det är viktigt att komma ihåg.

Under själva lägret har framför allt finska media, men även tv4, gjort inslag och skrivit om evenemanget och det tycks som om det fysiska mötet också gjort tonen mer mild än dessförinnan. Ålands radio sätter rubriken ”Ogrundade anklagelser om fredsövning”. I ett annat inslag har radiokanalen intervjuat direktören för Ålands fredsinstitut som ”välkomnar fredsövning” och påpekar att man inte ska ”marginalisera ryska röster utan också ge utrymme för dem”. Ett uttalande som förvisso i mina ögon avslöjar ett perspektiv som utgår ifrån att de här grupperna svenska och ryska aktivister på något sätt skulle befinna sig på var sida av en åsiktsbarriär. I själva verket jobbar vi ju för samma sak men under helt olika förutsättningar och miljöer. Tv4 gjorde ett ganska långt inslag som var vänligt nyfiket. Och finska statliga tv-kanalen Yle likaså. 

En av de ryska deltagarna, Leda Garina, får stort utrymme i Hufvudstadsbladet. ”Man måste vara på sin vakt hela tiden. Nån kan komma och sätta dig i fängelse när som helst och du drar på dig hela samhällets hat”, upplyser hon om. Givetvis oförstående till anklagelserna om att vara Putins agent. Hon som ägnat sju år åt att bekämpa den ryska statens politik.

Det har varit en omtumlande upplevelse att delta. Så många skiftande människoöden, så många berättelser om kamp och sorg och oro för framtiden. Så mycket av gemensam oro för utvecklingen. Hela dagen (efter) har jag känt en sällsam sorgsenhet när jag tänker på vad jag upplevt och tagit del av under Åland17. Flera gånger har jag gråtit i smyg på jobbet. Men jag hämtar hoppfullhet ur minnet av sångerna. De svenska och ryska folksångerna som steg mot den mörka Ålandshimlen endast upplyst av lägereldens glöd och gnistor. I sångerna finns samma vemod. Ett vemod som vittnar om att vi bär på samma känslor av litenhet, av svårmod, men också av kärlek och hopp om framtiden. Ett vittnesmål som behövs i en tid då avhumaniseringsprocessen eskalerar på båda sidor av våra gränser. Det bär jag med i hjärtat så länge jag lever.

Jag torkar tårarna och går vidare…

Egen bild. Åland17 på väg mot sitt slut. Förhoppningsvis inte den sista övningen i sitt slag.

Säkerheten kring Östersjön – sett från andra sidan Atlanten (?)

Det pågår just nu en ganska intensiv kampanj för ett svenskt medlemskap i NATO. I liberal press skrivs spaltmetrar med argument för en sådan revolutionerande förändring av den svenska säkerhetspolitiken. Neutraliteten och alliansfriheten som Sverige svurit sig till under 200 år, genom två världskrig och ett kallt krig, skulle nu alltså vara obsolet och hotet från Ryssland så stort att vi närmast panikartat måste ansluta oss till NATO. Debatten förs inte bara på svensk mark utan också i internationella medier. I Newsweek (23/12-15) läser jag en artikel, ”Putin casts covetous eyes on Sweden and Greece”, skriven av Albin Aronsson, som är verksam inom den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. 

Han menar att hoten från Ryssland mot såväl Grekland (Kreta) som Sverige (Gotland) nu är så stort att NATO måste öka sin uppmärksamhet på och aktivitet inom dessa länder. Sverige har blivit utsatt för ökat ryskt intresse, menar han, och ger som exempel den ryske Stockholm-ambassadörens uttalande att ett svenskt NATO-medlemskap skulle tvinga Ryssland att omdisponera sina militära styrkor. Det tolkas alltså som en ren provokation men är, enligt min mening, egentligen även en logisk geopolitisk hållning sett ur ryskt perspektiv. En plötslig förändring av den svenska tvåhundraåriga alliansfriheten bör rimligen trigga till åtgärder, så som världsläget ser ut just nu. Aronssons slutsats är emellertid att NATO bör öka sin övningsverksamhet väsentligt i Östersjön och i synnerhet på Gotland. Dessutom anser han att NATO-medlemsländerna, inklusive USA, bör (citerar här direkt från den engelska artikeln):

”[…] further contemplate the importance for all sides of Sweden joining NATO, and engage further with the country's politicians, officials and public on the matter”

Logiken här är alltså att eftersom Ryssland, om Sverige går med i NATO, hotar att omdirigera sina militära resurser i riktning mot Sverige, så måste Sverige – för att skydda sig mot detta hot – gå med i NATO. Jag vill hävda att den haltar något. I ett instabilt världsläge bör rimligen en stabil svensk säkerhetspolitisk linje vara bästa försäkringen mot ett ökat ryskt hot mot landet. Inte en förändring av den alliansfrihet som tjänat oss väl under ett par århundraden och som är, och har varit, en förutsättning för ett trovärdigt svenskt medlande mellan krigförande länder och geopolitiska antagonister. Det är ändå NATO-medlemskap som är Aronssons direkta uppmaning till NATO och indirekta budskap till Sverige. Vilket egentligen inte är särskilt märkligt med tanke på vilka han talar för.

Aronsson är en av de studenter som fått stöd genom svenska Frivärld – Stockholm Free World Forum, en tankesmedja som är sponsrad av Stiftelsen Fritt Näringsliv som i sin tur tillkom genom medel från Svenskt Näringsliv. Han var en av två Capitolium-stipendiater som nu verkar inom tankesmedjan Atlantic Council, som bildades under kalla kriget för att främja och argumentera för ökat samarbete mellan USA och Europa. De är kända för att ha goda kontakter med västvärldens beslutsfattare och nätverkar intensivt och ordnar möten dem emellan. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk och den förre georgiske presidenten Mikhail Saakashvili (nu ukrainsk medborgare och guvernör i ukrainska Odessa) har varit flitiga deltagare i sammankomster arrangerade av Atlantic Council. Det råder inga tvivel om att denna tankesmedja har betydelsefulla försänkningar inom den amerikanska administrationen och inom NATO, trots dess uttalat opolitiska hållning. Många av dess medarbetare har senare återfunnits inom den amerikanska administrationens kärna och smedjan har uttalad support från NATO. Bland donatorerna finns också en rad stater, inte minst USA. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida).  

Frivärld – för att återvända till dessa - fokuserar, enligt sin hemsida, på tre temaområden; säkerheten kring Östersjön, hot mot den liberala demokratin samt näringsliv och handel. Avseende säkerheten kring Östersjön anser de, klart redogjort på hemsidan, att NATO är den viktigaste garanten för denna, även gällande Sverige och Finland. De önskar därför ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”. Aronsson för nu denna diskussion i amerikanska medier och det råder inget tvivel om till vilka argumenten vänder sig. Han har i sin artikel vänt på resonemanget och diskuterar vilken relation NATO bör ha till Sverige och uppmanar öppet dess medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.  Det vore friskt om diskussionen hölls inom Sverige och med öppningar för avvikande åsikter och argument för dessa. För det var väl en fri och öppen diskussion Frivärld ville ha, inte en envägskommunikation?

Själv avviker jag möjligen något från den miljöpartistiska linjen, som är aningen mer pacifistisk, när jag påstår att den bästa garantin för vår säkerhet vore att stärka invasionsförsvaret och i synnerhet på Gotland. De budgeteringar som hittills gjorts ser onekligen otillräckliga ut. Det är smärtsamt att behöva förorda försvarssatsningar men jag tror det är den enda hållbara linjen för den som är emot ett svenskt medlemskap i NATO  och är av åsikten att ett sådant snarare ökar hotet mot Sverige och därmed minskar den så hett eftertraktade säkerheten. I den allra bästa av världar skulle alla militära installationer kunna skrotas men dessvärre ser den inte ut att vara mogen för sådana allomfattande radikala åtgärder. Vilket förvisso inte hindrar oss från att i utrikespolitiken prioritera konfliktförebyggande och icke-militära medel för att bevara fred och verka för avspänning. Däremot vill vi (Sverige) förhoppningsvis fortsatt leva i fred och kunna lita på att ett angrepp mot landet skulle kosta för mycket, oavsett vem angriparen är. Det starka invasionsförsvaret har således varit en logisk försäkring för en hållbar alliansfrihet. Kortsiktiga och felaktiga analyser av världsläget under 1990-talet och början av 2000-talet har desavouerat den svenska alliansfria linjen. Vad som behövs nu är inte nya felaktiga och kortsiktiga omvärldsanalyser. 

Jag har funderat mycket på om det funnits en långsiktig NATO-plan bakom de beslut som bäddat för dagens situation, men det är möjligen alltför konspiratoriskt att tro (?). Alldeles oavsett om det handlar om ett avsiktligt NATO-närmande eller ren och skär inkompetens eller naivitet så finns det ett alternativ till svenskt NATO-medlemskap. Det är inte det värdlandsavtal som riksdagen ska fatta beslut om under våren. Dessvärre tror jag inte heller det är fortsatt nedrustning. Åtminstone inte om vi (Mp) ska kunna argumentera trovärdigt emot dessa båda alternativ.

PS) Idag, 27 januari, hålls ett möte på ABF i Stockholm (länk här) för den som vill fördjupa sig i värdlandsavtalet med NATO. Själv kan jag tyvärr inte delta då jag befinner mig i Ukraina men puffar härmed gärna för evenemanget.