Apartheid helt OK?

Skrev igår om klimatförändringar. Idag också, men en helt annan typ. Förändringen i debattklimatet angående integrations- och migrationspolitiken. Integration och migration förresten? Det blir mer och mer en fråga om gränsvakts- och segregationspolitik. Åtminstone i Danmark. Läser just om de danska socialdemokraternas förslag att endast tillåta 30 % ”icke-västliga” i varje bostadsområde. Inte för att jag hade särskilt höga tankar om Danmarks politik på det här området men trodde knappt mina ögon. Det tog många decennier att avskaffa apartheidpolitiken i Sydafrika och USA, ett världskrig för att få slut på Nazitysklands, men nu är den alltså på väg tillbaka. I Danmark. Åtminstone om de danska socialdemokraterna får som de vill. Var du ska få bo eller gå i skola ska bestämmas av vilken etnicitet du har. De vill också införa en gräns för hur många "icke-västliga" invandrare som ska släppas in i Danmark. Det är inget annat än Apartheidpolitik.

Förslaget är helt sjukt och räknar också in andra generationens invandrare från dessa ”icke-västliga” länder (oklart vilka som ska räknas till dessa) så det handlar alltså inte om annat än rasåtskillnad eller om man ska kalla det nationsåtskillnad i detta fall. Dansk Folkeparti har lyckats styra debatten i Danmark åt ett håll där de danske nu tycks ha tappat allt vett och sans. Dessa DF:are driver just nu också en facebook-enkät där de frågar om danskarna tycker att somaliska kvinnor är ”en börda eller tillgång för danska samhället”. Vad kommer härnäst? ”Är judar parasiter eller entreprenörer”? Eller vilka frågor ska få ställas egentligen? Det handlar inte om yttrandefrihet nu utan om en kamp för rättigheter och mänskliga relationer som har förts i årtionden med viss framgång ändå, men som nu börjar rullas tillbaka av mörka krafter. Det sker i Danmark men också över hela Europa. Även här har tongångarna helt klart förändrats efter många års trummande från Sverigedemokratiskt håll, men utan att ha tippat över helt åt fanders. Ännu! Sagt dagarna efter att finansminister Andersson talat om "svängdörrar in i Sverige", på sin fb-sida.

- I valkampanjen måste svenska socialdemokrater också ha ett svar, säger socialdemokratiska folketingsledamoten Peter Hummelgaard till SvD. Ja, jag hoppas att det svaret blir lika kraftfullt från Löfven som när han förklarade hur vi ska hälsa här i landet. Det vill säga ungefär så här:

”Här i Sverige tillämpar vi inte apartheid”!

Det får räcka nu! Ska vi som sprattlar emot behöva höja tonläget? Vässa retoriken? Eller hur ska detta bemötas? Jag hoppas att partikanslierna inför valet här hemma funderar över detta istället för att ge det ”svar” som danska socialdemokrater tycker vi ska ge. Svar på vad förresten? Sociala problem eller rasistisk lobbying från högerextrema?

Wikipedia beskriver apartheidpolitik inledningsvis på detta sätt:

”Apartheid (av engelskans apart (åtskilda, separerade) och afrikaans-suffixet -heid (uttalas hejt, motsvarar svenskans "-het"), alltså "åtskildhet") är en benämning på både den rasåtskillnadspolitik och samhällssystem som rådde i Sydafrika från 1948 till 1994”

Ska det behöva kompletteras med: … och i Danmark 2018- …?

Det är kallt ute idag. På mer än ett sätt. Är det inte dags att skruva upp värmen?!

Jan Björklund svingar vidare – utan förnuft

Det är ingen hejd på Jan Björklunds framfart på senare tid. Han fortsätter svinga hejvilt åt både höger och vänster. En fackföreningsråsop åt vänster och en vårdnadsbidragsjabb åt höger. Det blir en hel del orena slag. Min liknelse häromdagen vid Don Quijote känns mer och mer relevant.

Att han påfallande ofta har tunt på fötterna börjar nu till och med partikamraterna konstatera och har i betygsfrågan blivit så tydligt att det nästan blivit komiskt. Det är bara att ta del av den ”forskningsmassa” som han hänvisar till i frågan.

Det smattrar förslag och påståenden ur munnen och det ena hinner inte landa förrän nästa kommer. Möjligen en sorts teknik för att intervjuande journalister eller motdebattörer inte riktigt ska hinna tänka över vad det är han säger egentligen. Själv har jag noterat ett par saker lite i skymundan av de stora utspelens huvudfåror.

1) I gårdagens Agenda fick han tuffa frågor om den interna kritiken mot det integrationsförslag som han gick ut med för några dagar sedan. Det är högt i tak i partiet och inget märkvärdigt med det, förklarade han, och försökte tona ned allvaret med att snart sagt halva partistyrelsen tyckte att förslaget borde kastas i runda arkivet. Men så kom det ett tillägg. Han fortsatte så här:

”Integrationspolitik rör alltid upp. Det är ju så att ifrågasätter man och kritiserar hur integrationspolitiken fungerar i Sverige så blir det väldigt laddad diskussion omedelbart. Det är ju ett av problemen att det knappt går att diskutera detta i Sverige.”  

För det första kan man notera att det här är formeln som Sverigedemokraterna upprepat i flera år. Den brukar användas för att avfärda kritik mot de egna förslagen. Då slipper man ju bemöta argumenten. Precis som Björklund nu gör för att försöka förminska den interna kritiken. Det skulle alltså vara så att hans partikamrater inte vill diskutera saken? Trots att det är precis just det de vill. Däremot ställde ju inte Björklund upp på debatt i Aktuellt i helgen mot en av sina internkritiker, Frida Johansson Metso.

För det andra så måste man fråga sig var Jan Björklund har varit det senaste halvåret? Själv tycker jag inte det gjorts annat sedan valrörelsen startade i somras än diskuterats migration, integration och tiggande romer. Är det någonting som diskuterats så är det väl just detta? Men det kanske börjar bli så illa att det inte går att tala om mer än på Björklunds sätt? Det är ”tuffare tag”, tillfälliga uppehållstillstånd och kravlinje som gäller. Det kanske är kritiken mot detta som inte längre ”får sägas” snarare än tvärtom? 

2) Det andra uttalandet gäller en lite mindre uppmärksammad fråga, den om kärnkraften (vi har väl alla, utom Björklund, upptäckt att det helst talas om integrationspolitik numera) och energisamtalen med regeringen. I dagens SvD Näringsliv säger sig Björklund vara irriterad på regeringens hantering av kärnkraftsfrågan. Någon snabbnedläggning vill han inte höra talas om och ska Fp gå med på en långsiktig avvecklingsplan för kärnkraften så ställer Björklund också följande tvenne krav:

”Vi har idag tio reaktorer som löper ut inom några årtionden. De måste få drivas så länge de uppfyller säkerhetskraven. Det måste också vara tillåtet att bygga nytt”.

Detta är intressant. För det första kallar han det snabbnedläggning att avveckla kärnkraften trots att hans parti var ett av de två (Socialdemokraterna det andra) partier som drev linje 2 i folkomröstningen om kärnkraften 1980. Den som hade som slogan ”Avveckla kärnkraften – men med förnuft”. De hade naturligtvis då inte räknat med Björklund. Linje 2 blev den linje som fick flest röster av de tre alternativen och det folk då röstade för var, enligt röstsedeln, följande:

”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift."

Det årtal som länge framfördes som rimligt som slutår för det sista kärnkraftverket var 2010. Det har sedan glömts och gömts och reaktorerna har nu istället, bland annat av Jan Björklund, getts nytt liv och sägs kunna drivas i ”några årtionden” till. Sverige har just tolv reaktorer i drift och mig veterligen har det inte tillkommit några nya reaktorer sedan 1985. Det handlar alltså om en åldrande reaktorpark där den yngsta i år blir 30 år gammal. Vid kärnkraftsomröstningen talades om en livslängd för en reaktor på 25 år. Just därför sattes också 2010 som en rimlig gränsa för avveckling av den sista reaktorn. Den yngsta reaktorn hade då blivit, ja just det, 25 år gammal. Nu vill alltså Björklund ge dem minst 25 år till. Trots att vi ser hur ålderstecknen ger upprepade och oroande driftsstopp; Samtliga 4 reaktorer vid Ringhals 2011, brand i reaktor 2 samma år, brand även i reaktor 2 i Oskarshamn samma år och driftsstopp för reaktor 1 samma år vilket upprepades för dess samtliga tre reaktorer 2013. Frågan är alltså om vi ska vänta tills något riktigt allvarligt händer innan vi konstaterar att de inte längre ”uppfyller säkerhetskraven”? 

Dessutom vill Björklund alltså bygga nya reaktorer. Hur förnuftigt detta är ekonomiskt skrev jag om igår. Det är en oerhört komplicerad process att bygga kärnkraftverk vilket vårt grannland Finland just nu fått allt mer klart för sig vid bygget av Olkiluoto 3. Arbetet med denna reaktor påbörjades 2005 och beräknas bli klart att tas i drift 2018. När det står klart kommer det att producera el till ett pris som är det dubbla mot dagens elpris. Redan en gigantisk förlustaffär för alla inblandade; beställare, byggare, elproducent och konsument.

Nej, det är dags för en ny slogan:

Avveckla Jan Björklund – det vore förnuft!

Jan Björklund – en politikens Don Quijote

Jan Björklund kan verkligen konsten att välja sina strider och har nu tagit på rustningen och gett sig ut på väderkvarnsjakt igen. Först ett utspel om betyg för fjärdeklassare och nu senast bjöd han på en svamlig presskonferens där han tillkännagav att han dammat av språktest för medborgarskap och kryddat anrättningen med lite försörjningskrav också. Alltid lockar det några SD-väljare, kan tänkas han resonerar. För några vetenskapliga eller empiriska belägg för sina förslag har han ju som vanligt inte.

Vetenskapsrådet fick i uppdrag av regeringen (ja, av Jan Björklund) att ta fram forskningsmaterial till Skolforskningsinstitutet. Syftet var att kartlägga forskningsresultat med relevans för skolväsendet så att förändringen av skolan ”verkligen leder till förbättrade resultat i svensk skola”. Det är en gedigen genomgång alltså av svensk och internationell forskning och avseende betyg är slutsatsen att varken små eller stora barn eller ens högskoleelever och varken låg- eller högpresterande elever presterar bättre om de får betyg. Däremot är det mycket som tyder på att lågpresterande elever presterar sämre om de får betyg.

Björklund slåss ändå vidare med sin väderkvarn, den inbillade jätten.

Nu tyder en del på att till och med allianspartners som KD och Centerpartiet börjar backa lite i övertygelsen om att driva på med betygsreformen trots tidigare besked om att alliansen var beredd att driva igenom den tillsammans med SD. Väderkvarnsviftandet börjar möjligen bli lite pinsamt?

Björklund räds dock inte strider och drog snabbt vidare till integrationskvarnen. Läser att det är femte gången nu som Björklund föreslår språktest för att få svenskt medborgarskap. Följaktligen kommer det att bli en femte gång som specialpedagoger, nationalekonomer och språkvetare dömer ut förslaget. Dessutom vill han alltså ställa försörjningskrav på dem som vill få hit anhöriga. I åtminstone den delen av integrationsutspelet har han inte ens hela sitt parti med sig vilket antagligen blev en rätt ovan motgång för politikens Don Quijote. Typiskt nog ville han inte ha debatt med partikamraten Frida Johansson Metso i Aktuellt. Hon är ju psykolog som jobbar med flyktingar som har trauma från tortyr och krig och kan därmed befaras veta vad hon talar om. Tidigare har partiet spelat med eller suggererats att också de förnimma de jättar som Björklund har slagits mot. Måhända har pendeln svängt och allt fler börjar se väderkvarnarna?

Förvisso finns en del lojala riddare i SD som nu ansluter till hans korståg.

Men det är nog allt fler som tröttnat på alla dessa rappkäftade men felaktiga påståenden som exempelvis från i höstas då Björklund hävdade att det blåser mindre på vintern. Vilket skulle vara ett argument för kärnkraft och mot vindkraft. Dessutom att företagen stod i en lång kö för att få bygga kärnkraftverk. Bara månader efter att kärnkraften dömts ut av ett flertal ekonomer och energiexperter som hopplöst olönsamma och helt utan framtid. 

En pinsamhet går ju att leva med, men när de börjar travas på varandra kanske även partikamrater börjar skruva på sig. Börjar han helt enkelt bli en belastning? I synnerhet när nu alliansen gör sig redo för gemensam strid för medlemskap i Nato. Då är kanske inte ”hjälp” från Don Quijote det mest önskvärda?

Desperata kristdemokrater vill rida på desperata flyktingar

Så kom det då. Ett migrations- och integrationspolitiskt utspel från ett av allianspartierna. Det var inte oväntat men kanske lite överraskande att det kom redan före jul. Kristdemokraterna (KD) säger sig nu vilja sänka invandrares etableringsersättning och införa tillfälliga uppehållstillstånd som regel. De rubricerar paketet ”Starkare incitament för bättre integration”. Ingen ska försöka inbilla mig att det är en slump att KD gör detta utspel just nu när vi har ett parlamentariskt läge där ett invandringsfientligt parti utövar utpressning mot de två blocken. Inte heller är det konstigt att utspelet kommer från just KD som enligt alla mätningar befinner sig i farligt opinionsläge kring riksdagens 4 %-spärr. Tanken är förstås att plocka en och annan röst från SD. En taktik som förvisso visat sig fungera illa då erfarenhet från exempelvis Danmark visar att väljarna oftast föredrar originalet. 

Själva förslagen i sak är i sig dåligt genomtänkta. Den sänkta etableringsersättningen bygger förvisso på samma missuppfattning som allianspartierna byggt hela arbetslinjemodellen på. Det vill säga att folk är arbetslösa för att de är lata och föredrar att leva på bidrag. KD och Hägglund finner det uppenbarligen lämpligt att i nuvarande migrations- och integrationspolitiska debatt gå ut och betona att just detta är det stora problemet med arbetslösheten bland invandrare. Den här etableringsersättningen handlar om maximalt 6-7000 kronor per månad. Göran Hägglund, som brukar påstå sig ha kontakt med ”verklighetens folk”, bör känna till att en normalhyra för en normalstor trea i Sverige ligger kring den här summan. Men det är tydligen inte tillräckligt incitament för att söka sig ut på arbetsmarknaden för att försöka öka sina inkomster, enligt KD:s sätt att resonera. Att ersättningen inte har höjts sedan 2010 borde dessutom snarare vara ett skäl att höja den.

Hur tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta ska bädda för en bättre integration är även det en julnöt som kristdemokrater nu måste fundera över under helgen hur de ska knäcka. Enligt Migrationsverket visar också tidigare erfarenheter att det system som KD föreslår skapar mycket extraarbete för myndigheten eftersom de måste hantera först en ansökan om tillfälligt uppehållstillstånd och sedan, när tre år har gått, får hantera en ansökan om permanent uppehållstillstånd som i de flesta fall då kommer. Ingen bra åtgärd alltså ens om det är bara kostnadsbesparingar som ska jagas.

Just timingen för utspelet är dock det som upprör mest, inte det ogenomtänkta innehållet. Det tog inte många veckor efter budgetcirkusen i riksdagen innan KD bestämt sig för att hörsamma SD-kravet på övriga partier att kalibrera sin migrationspolitik efter deras kompassriktning.

Det tog inte heller många timmar förrän SD-ledaren Mattias Karlsson fällt sina första gillande kommentarer och förklarat att om hela alliansen ställer sig bakom detta finns chans till stöd från SD efter det kommande extravalet. 

Folkpartiets Jan Björklund har redan hummat lite medhåll i bakgrunden och Centern lär säkert också vilja profilera sig i frågan. Annie Lööf vill väl behålla ledartröjan hos allianskvartetten. Möjligen har de till och med en gemensam strategi och har knuffat fram Hägglund i täten för att sätta riktmärken för diskussionen. Det som känns helt avgörande är hur Moderaterna resonerar. På SvD Brännpunkt läser jag riksdagsledamoten Fredrik Schultes inlägg som börjar lovvärt. Han invänder mot det höga tonläget hos ”borgerliga debattörer” och ledarskribenter och mot det ständiga påståendet att migrationsfrågan inte ”får diskuteras” trots att, som han formulerar det, ”samhällsdebatten knappt handlar om annat än migration. Han invänder också mot anklagelsen att ”inte vilja ta debatten” och påpekar att de som mest ”eldar på åtstramningsdiskussionen gör sig till offer istället för samtalspartners, undviker fakta och bemöter invändningar aggressivt” och att de därmed själva utgör ”de främsta hindren i vägen för den diskussion de säger sig vilja föra”. Han pekar särskilt ut ledarsidorna i DN, SvD och Dagens Industri och menar att deras beskrivning av ”systemkrasch” inte överensstämmer med verkligheten. Så långt är jag beredd att hålla med men han avslutar med att berömma Göran Hägglund för att han lyfter frågan om bidragsnivåer och betonar att Moderaternas linje är att det ”krävs en högre grad av krav på att alla människor gör rätt för sig”. Han talar då inte om offentliga medel till välfärdstjänster som hamnar i Luxemburg eller offentliga tillgångar som köps för en spottstyver av moderata politiker eller deras bekanta och sedan säljs vidare för rejält högre summor eller om RUT-bidrag som finansierar städaren som varje vecka putsar på Djursholmsvillan. Nej, det är flyende från krig och förtryck som tär på statskassan och måste ”göra rätt för sig”.

Det börjar med en människosyn som bygger på misstänksamhet och misstro. Sänk bidrag för dem som redan har lite och piska in dem på arbetsmarknaden är fortfarande huvudlinjen för alliansen. Ett antagande som utgångspunkt för diskussionen som är lika felaktigt som det alltid varit. De flesta som kommer till Sverige vill jobba från första dagen och påverkas således inte av ersättningsnivåer. Däremot av arbetsgivares ovilja att anställa någon som heter Ismail eller Mohammed, vilket forskning på området visat.

Vi lär alltså få höra mer på det här temat från alliansen och risken är att Socialdemokraterna börjar trampa i samma spår. Oavsett alla partiernas bestämda avståndsmarkeringar mot SD får deras krav på anpassning genomslag i debatten. De har ritat spelplanen där matchen ska avgöras. Enda sättet att undvika den matchen är att rita en egen spelplan. Vad är problemen och hur ska de lösas? Men då talar vi om satsning på bostadsbyggande och förbättring av boendemiljöer, på arbeten som skapas när vi gör en nödvändig omställning av infrastruktur för ett energisnålare och mer hållbart samhälle, om hur både land och stad eller förort som innerstad ska kunna leva vilket innebär stöd för småskalighet, om utbildningsinsatser och om en mer solidarisk fördelning av de faktiska rikedomar som skapas i det här landet. Då kommer vi in på faktiska problem att lösa och där bör det finnas utrymme för kompromisser även efter extravalet. Människovärdet däremot kan inte kompromissas bort. Det hoppas jag innerligt att vi slipper få se i den valrörelse som nu kommer. Men jag har mina onda aningar.  

KD är i desperat behov av röster för att komma över spärren till riksdagen i det stundande extravalet. Det är inget annat än osmakligt att försöka klara det målet genom att ge sig på desperata flyktingar. Det skorrar inte heller mindre illa om KD-utspelet med tanke på att de är det parti som starkast betonar en kristen värdegrund. Så här står det beskrivet på partiets hemsida:

”KRISTDEMOKRATI ÄR DEMOKRATI byggd på kristen människosyn och värdegrund. Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen. Kristdemokratin är värdeorienterad. Med detta menas en politik som har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum.”

Nu hakar de alltså på SD i en diskussion som talar om människor i termer av kostnader och intäkter. Det förflyttar synen på människovärdet och etiska grundvärden långt ut i periferin. Vad blir konsekvenserna av en sådan syn på hur samhället ska planeras? Tänker på vad en fb-vän nyligen påminde om:

”Det tar i snitt 7 år för en invandrare att integreras, få fast arbete och bidra till välfärdssamhället med skattepengar. För en svensk ligger snittet på ca 23 år... ”

Hur fortsätter vi därifrån? Är det verkligen en diskussion vi vill ha? Inte jag i alla fall.

Sverigedemokraterna på riktigt II

Med anledning av det jag skrev igår tänker jag här visa varför jag inte tycker att finansminister Magdalena Andersson behöver be SD:s väljare om ursäkt för att hon hävdar att Sverigedemokraterna ”inte står för grundläggande värderingar om att alla människor är lika värda”. Eller att Stefan Löfven heller ska behöva be om ursäkt för sitt påstående att SD har sina rötter i nazismen. Den som röstar på SD får också finna sig i att vi som inte delar partiets värderingar klargör varför vi inte gör det och att det handlar om just värderingar. Inte om åsikter i olika sakfrågor vilket ju fullt naturligt kan skilja sig åt hos olika partier. Det är liksom poängen med demokrati. Men när ett parti har en klangbotten som avviker från normen om allas lika värde kan det knappast vara oförskämt att påvisa detta. 

Sverigedemokraterna bildades 1988 av bland andra folk ur BSS (Bevara Sverige Svenskt) och vit makt-rörelsen. Partiet tillhörde de ledande bland de som på 1990-talet varje 30 november marscherade till Karl XII:s staty i Kungsträdgården i Stockholm under såväl svenska som hakkorsprydda fanor. Enligt Daniel Poohl och Mikael Ekman (Ut ur skuggan, 2010) hade drygt 60 % av partiets styrelsemedlemmar mellan 1989-1995 kopplingar till nazistorganisationer som BSS, VAM (Vitt Ariskt Motstånd) och Nordiska Rikspartiet. Naturligt nog vill Jimmie Åkesson ogärna prata om vad det var som attraherade honom när han anslöt sig till SD 1995. Partiets nazistiska rötter är i alla händelser odiskutabla och Magdalena Andersson har således inget att be om ursäkt när hon häromdagen stod för den sakupplysningen.

Numera kallar sig partiet istället nationalkonservativt eller nationalistiskt alternativt Sverigevänligt. Den antisemitiska nazismen har också övergetts och partiet har växlat över till ett parallellspår som är mer framkomligt sedan 9/11-2001 (Twin Towers); en islamofobisk Eurabia-linje. Människosynen och värderingarna är desamma även om de har paketerats om och fått ett annat omslag.

Redan nationalismen som SD står för innebär en hel del problematiska frågeställningar. De flesta tänker nog att det inte är fel att älska sitt land. Detta är dock en helt annan sak än att kalla sig nationalist. Nationalismen uppstod under 1800-talet som en ideologi där den kulturella gemenskapen och någon form av blodsband förutsattes för att utgöra en ”naturlig” gemenskap som i sin tur krävde en egen nation. I den sakens natur låg också en syn på nationens ”renhet” från ”främmande” element. En reaktion på imperialismen men också en strömning som orsakat oerhört många konflikter, folkmord och folkfördrivningar. Antingen med våld eller med andra mer konstitutionella metoder. Det här tar också Annika Hamrud och Elisabet Qvarford upp i inledningen av boken ”Svensk, svenskare... ” i vilken de har närstuderat Sverigedemokraterna under valrörelsen inför valet 2010.

Den extremnationalism som SD bekänner sig till innefattar också mycket tankestoff från konspirationsteorin om Eurabia. Uppfattningen att muslimer är på väg att ”invadera” västvärlden och med ett ymnigt barnafödande så småningom tar över och inför någon form av islamistisk diktatur. Det var inte längre tillbaka än 2009 som Jimmie Åkesson skrev sin debattartikel om ”muslimerna som vårt största hot”. Det budskapet har sedan upprepats av mängder av Sverigedemokrater i olika positioner i partiet, lokalt såväl som på riksnivå. Hamrud & Qvarford beskriver i ovan nämnda bok hur Ted Ekeroth under valrörelsen inför valet 2010 åkte runt i skolor och talade om hur invandrarnas överrepresentation i brottsregistren inte har en social utan kulturell förklaring. Invandrare skulle vara mer benägna att gå brott än ”svenskar”. Vilket i så fall ger ett visst huvudbry för den som vill förklara varför Sverigedemokratiska förtroendevalda är överrepresenterade i dessa brottsregister i jämförelse med andra partiers politiker. Han talade också om för ungdomarna i skolorna att det är islam som är ”problemet” och sin övertygelse om att muslimer skulle vilja införa sharialagar i Sverige. Hans uppfattning är att alla invandrare ska assimilera sig och avsäga sig sin egen kultur. Då menar han antagligen inte att de som kommer från Finland bör upphöra med att bada bastu på midsommarafton eller att danskar som bosätter sig här måste överge sin förtjusning för smörrebröd. Hur invandrare rent praktiskt ska avsäga sig sin bakgrund framgår förstås inte heller. Men det bör ju i så fall inbegripa att han själv avsvär sig sin judiska bakgrund och sitt engagemang för sionismen vilket han kanske inte tänkt på. 

Det är tydligt hur detta hat mot muslimer omfamnande av Eurabia-teorin har ersatt de rasideologiska teorierna från partiets nazistiska barndom. Ryggmärgsreaktionen mot muslimer framträdde också i all sin tydlighet när Sverigedemokraternas meningsfrände Anders Behring Breivik genomförde sitt fruktansvärda terrordåd i Oslo och på Utöya. Linus Bylund, riksdagsledamot för SD och då pressekreterare för Åkesson, twittrade då:

”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!”

Partiets reklamfilm inför valet 2010 med en hord kvinnor i burka och niqab som med sina barnvagnar forsar förbi en uppskrämd pensionär pekar också tydligt ut den grupp som ska framställas som ”broms” för pensionerna. En kampanj som fortsatte med en aning mer subtila inslag inför årets val där pensionerna lyftes som en av SD:s hjärtefrågor men fortfarande ställdes i motsatsställning till ”massinvandringen”.  Ungdomsförbundets (SDU) valfilm i valrörelsen till EU-valet skickade, ackompanjerat av dramatisk musik, ut budskapet ”Europa tillhör oss”. Allvarliga ungdomar förkunnade med lätt hysterisk emfas hur ”ett sinnessjukt experiment med mångkultur och massinvandring” sliter sönder de stolta europeiska nationerna. Europas problem är med andra ord att den europeiska rasen (jo, det är lite förvirrat) blandas upp av folk från andra kontinenter. Eller hur vill SD att vi ska tolka den?

 Det är en lite märklig balansgång partiet ägnar sig åt när de å ena sidan gör ställningstaganden där de utpekar grupper av människor som onda eller som tärande element på samhällskroppen och å andra sidan kastar ut personer ur partiet som uttrycker politiken med lite grövre språk. Paketeringen är olika även om innehållet är detsamma. Bara kort före valet redogjorde Expressen för hur fyra av partiets kandidater i lokala val avslöjats med anonyma uttalanden på hatsajter:

”Om negroida personer deppar ihop får de väl flytta härifrån” (Ulla-Britt Wennell, kommunlistan Vallentuna)

”muslimernas handikapp sitter ju trotts [sic] allt i huvudet” (Nils Jungenäs, toppnamn i Solna)

(Om asylsökande) ”Otacksamma kräk, finns bara en väg för dom och det är hem till hyddan” (Sture Johannesson, kommunlistan Gislaved)

Björn Löfvenius, kandiderande för SD i Borås, kallar asylsökande för ”parasiter” 

Partitoppen slår ifrån sig, utesluter kandidater och svär sig fria i pressen. Det är som vore det ren otur att dessa personer sökt sig till just Sverigedemokraterna och inte att för att de gjort ett aktivt val av ett parti som de anser företräda deras åsikter. De ovan nämnda är ju bara några i den långa raden av kandidater för partiet som uttalat sig på liknande sätt. Om detta inte är ett resultat av partiets officiella hållning i synen på människor så har de i så fall ett enormt och svårbegripligt rekryteringsproblem.  

En annan ”fantastisk fyra” var de ledande sverigedemokrater som gav sig ut på ”blatteloverjakt” med järnrör för ett par somrar sedan. En av dem, Kent Ekeroth, är fortfarande riksdagsledamot med uppgifter i justitieutskottet. 

Ändå tycker Mattias Karlsson att det är ”konstiga beskyllningar” när finans- och statsministrarna framhåller att SD inte respekterar människors olikheter.

En del tycker att vi ska tiga ihjäl detta för att det bara gynnar SD om vi påtalar deras i grunden rasistiska värderingar. Det tycker inte jag. Det känns faktiskt som om det har blivit det nya ”som man inte får tala om”. En tabu-uppfattning som SD brukar spela på i invandringsfrågan. Däremot menar jag inte med detta (en del har reagerat på det jag skrev igår) att det är det här som valrörelsen huvudsakligen ska handla om. Självklart ska alla partier gå till val på sina hjärtefrågor, sina program för att komma till rätta med problem som finns med jobb, utbildning, bostäder, skola, sjuk- och äldrevård eller migration och integration. Det är viktigt att det finns olikheter och striden om budgeten har visat att det faktiskt gör det trots att tendensen har varit att klumpa ihop sig i en mittfåra politiskt.

Problemet är bara att vi har ett parti, SD, som inte vill prata om problemen utan att kasta in minskad invandring som generallösning. När sakfrågorna ska debatteras, som en del mycket riktigt påpekar att de bör, har SD inget annat att komma med. De som deltar i den lite gråa och vardagliga riksdagsdebatten eller i kommunalhus och landstingshus konfronteras med personer som Wennell och Jungenäs förstår kanske vad jag talar om. De som vill att övriga partier ska tala om integrationspolitik med SD har inte insett att de sistnämnda inte har någon sådan. De vill inte ha invandrare hit och den rännil de kan tänka sig att acceptera ska assimilera sig(avsvära sig sin kultur som Ted Ekeroth formulerat det).

Så hur ska man tolka att 13 % av svenska folket ändå röstar på dem? Kanske är det så att det finns så många som vill lösa alla problem med att minska invandringen? Kanske är det verkligen så att 13 % av den svenska väljarkåren sympatiserar med de här värderingarna? Kanske finns det ännu fler som gör det och kommer att rösta på SD i extravalet i mars? Då är det ett nytt och obehagligt läge som gäller för oss som motsätter oss dessa värderingar. Ett nytt läge att ta ställning till och som kräver nya strategier.

Men tillsvidare vill jag gärna tro att svenskar i allmänhet inte är rasister eller främlingsfientliga. Inte heller majoriteten av SD:s väljare. Det är också vad dessa själva oftast hävdar när de konfronteras med frågan. Mitt råd är i så fall är; rösta då inte på Sverigedemokraterna.

Och slutligen, nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver om vad SD står för... på riktigt!

Yahya Hassans erfarenheter

Vad bör vi göra åt den socialt nedgraderade kristne patrioten från den vita underklass som försöker få tillvaron i den frisläppta globaliserade moderniteten att passa ihop med sitt känsliga nationalitetsbegrepp och sin invandrarsyn?

Tja, kanske är det denna fråga vi bör debattera likaväl som den muslimske invandraren? I min inledning ovan har jag använt formuleringar från Jes Stein Pedersens kulturdebattartikel i SvD från i lördags 11/1. Han skriver där på detta vis:

”Jag kan nästan inte se två parter som befinner sig längre från varandra än den moderna fria, välutbildade och självmedvetna svenska kvinnan och den socialt nedgraderade muslimske patriarken från den etniska underklass som försöker få tillvaron i den frigjorda moderniteten att passa ihop med sitt känsliga hedersbegrepp och sin kvinnosyn”.

Han skriver där om den danska poeten Yahya Hassan och hur dennes dikter skakat om danskarna med sin uppriktighet om sin uppväxt i ett ”ghetto” i Århus. 

Hot och våld

Hassan har blivit hotad till livet och fått polisbeskydd, berättar Stein Pedersen i sin artikel. Det är tragiskt och ett stort problem för ett samhälle där det fria ordet aktas. På precis samma vis som det är ett problem för den tonårskvinna, engagerad i SSU i Skåne, som blev attackerad av arga unga män som ville markera för henne att hon bör akta sig för att kritisera ”invandringskritiker”. Eller för de fredliga demonstranter i Kärrtorp som blev attackerade av en hop arga unga män som kastade flaskor, sköt raketer och viftade med tillhyggen mot dem som vågade kritisera deras ”invandringskritik”. Eller de journalister som dödats och dödshotats av ”invandringskritiker” för att de vågat utmana dem i sina texter. Som Lisa Bjurwald exempelvis som fått utstå en ström av hatiska kommentarer och förslag på avrättningsmetoder som borde användas på henne för hennes åsikters skull.

Det är också tragiskt för vem som helst som drabbats av de mer än fem tusen (årligen anmälda) hatbrott som till största delen utförs med rasistiska/främlingsfientliga motiv, enligt Brå. Och därmed ett samhällsproblem som det talas ganska lite om egentligen. För samtidigt som diskussionen om vad som inte sägas om muslimer förs i media så pågår sedan flera års tid en lågintensiv psykisk och fysisk mobbning av muslimer som sällan debatteras i några större ordalag. Gustav Fridolin gjorde för ett antal år sedan, som TV4-journalist, en undersökning av hatbrott mot moskéer och fann då att var tredje svensk moské då drabbats av attacker av olika slag och att de hade ”närmast oreflekterat anpassat sig utifrån attentaten”. Skruvat ner skyltar, satt galler för fönstren, uppmanat besökare att inte lämna lokalen ensamma etc. Han konstaterade också att många muslimer, inte minst kvinnor, rent generellt anpassat sin vardag genom att ta bil hellre än tunnelbana och handla i förortens butiker även om de bodde på Gärdet osv. Situationen idag är inte annorlunda. Jag känner själv muslimer som bekräftar detta och det är inte heller många dagar sedan som hakkors ”prydde” bl.a. Södermalmsmoskéns port. 

Kunskapens källa

 

Eller varför diskuteras inte längre särskilt ofta Anders Behring Breivik som utfört de i särklass största terroristattentaten i Norden med över hundra offer? Varifrån har han fått sin världsbild och i vilken kristen grogrund bottnar ett sådant blint hat? Hur kan vi koppla det till framgångarna för Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna?

Vi undviker det kanske för att det är en förenkling att leta i hans kristna uppfostran efter förklaringar och för att det vore en förenkling att tolka in alltför mycket av en enda gärningsmans dåd som ett stort samhällsproblem. Inga enkla sanningar kan förklara dessa fenomen och strömningar i samhället. Lika litet som Yahya Hassans erfarenheter kan sammanfattas på det sätt som Jes Stein Pedersen gör när han säger följande:

”Yahya Hassans dikter har försatt en hel nation i självrannsakan, för de pekar direkt på hur gruvligt välfärdssamhället har misslyckats med integrationen av muslimer”.

Som Edward Said har lärt oss är ”orientalen” en källa till upplysningar och ”orientalisten” en källa till kunskap och någon dialektik är ”inte önskvärd och inte heller tillåten”. Said ansåg att det mellan ”orientalisten” och ”orientalen” alltid fanns ett underliggande maktförhållande och alltid till ”orientalistens” fördel. ”Orientalisten” är forskaren och ”orientalen” ämnet; passivt och underlägset. 

Gränsen mellan islamkritik och islamofobi

Jag har inte läst Yahya Hassan så jag kan inte bedöma kvaliteten och trovärdigheten i hans texter. Jag har dock ingen anledning att betvivla äktheten i hans upplevelser. Inte heller finns anledning att tro att han är alldeles ensam om sina erfarenheter. Men att danskar tagit honom till sin barm och kramar honom så hårt kanske säger mer om det danska debattklimatet än tillståndet i det danska välfärdssamhället? Det är inte något nytt med ”invandringskritik” och ”invandrarkritik” i vårt västra grannland. Kanske är det därför lätt att förstå hur snabbt debattörer hakar i denna ende poets egna erfarenheter med samtliga unga muslimers erfarenheter. Att danskar upptar Yahya Hassan i sin gemenskap kanske är för att han bekräftar mytbilden av muslimer och islam (?). På liknande vis som Ayaan Hirsi Ali fått tillgång till de mediala finsalongerna ges Yahya Hassan nu en exklusiv rätt att uttolka och uttala ”sanningen” om islam och muslimer. Ett medialt silverhorn vars stötar slutligen är tänkta att rasera fiendens murar.

Lisa Bjurwald skriver mycket tänkvärt i boken Skrivbordskrigarna om hur de kontrajihadistiska konspirationsteorierna (som kretsar kring dess moder Eurabiateorin) fått genomslag även hos kretsar som inte rör sig i samhällets utkanter. Hon fortsätter:

”Idéer som att alla muslimer snarast måste anpassa sig till våra påstått överlägsna västerländska värderingar har fått fotfäste i mainstreamsamhället via konservativa politiker och debattörer. Många väljer att se mellan fingrarna när islamkritiker korsar gränsen till den islamofoba idévärlden”.

Det är lätt att gå över den gränsen när debattens vågor går höga och det är därför jag och många med mig (hoppas jag) tycker det är viktigt hur företrädare för det normbestämmande etablissemanget uttrycker sig. Det har, enligt min mening, inget att göra med att tysta vissa åsikter eller att inte få berätta ”sanningar”. Det är också så jag tolkar Elise Karlssons reaktion mot Stein Pedersens text som hon framför i dagens SvD. Svaret från kulturchefen Daniel Sandström har sina poänger . Men förhoppningsvis har han inte svalt föreställningen att allt måste publiceras i yttrandefrihetens namn även om jag kan hålla med om att Stein Pedersen inte går över gränsen helt utan balanserar mellan det som Bjurwald här ovan betecknar som islamkritik och islamofobi. Denna balansgång är emellertid besvärlig och det är mycket lätt att kliva över gränsen. En slarvig tolkning bland redaktörer i etablerade medier av det publicistiska ansvaret leder debatten över denna gräns.

 

Vilken diskussion vill vi ha och vart kan den leda?

Stein Pedersen säger sig vara spänd på hur Hassans dikter ska tas emot i Sverige där vi, enligt Stein Pedersen, alltid varit rädda för att ”tala ut om de problem som otvivelaktigt uppstår när ett socialdemokratiserat, och mycket världsligt välfärdssamhälle under relativt få år plötsligt rymmer stadsdelar – ghetton – med övervägande marginaliserade muslimer”.

Alltså, problem uppstår oundvikligen när muslimer bebor ett välfärdssamhälle, menar han. Ganska tungt påstående som bör styrkas med mycket mer än en poets problematiska uppväxt, menar jag. 

Kanske är det snarare så att våra nordiska ”socialdemokratiserade välfärdssamhällen” nedmonterats till den grad att de inte längre rymmer alla människor? Kanske har dessa samhällens marginaliserade blivit så många och så pressade att de kryper in i sina respektive kulturella skal och stänger ute den bistra verkligheten utanför? Då tänker jag alltså på underklass oavsett etnisk tillhörighet. Kanske är det så vi ska förklara framflyttandet av positioner för ”invandringskritiken”? Kanske är det en sådan, bred, diskussion vi bör ha istället för att ringa in en religiös minoritet som samhällets varböld? 

Historien visar åtminstone vartåt det sistnämnda leder. Jag var bara för ett par veckor sedan i Polen och såg ugnarna i Birkenau som för mig symboliserade den slutliga stationen för fördomarnas, utpekandets och hatets mörka stig. Jag skrev igår om att vi lär få vänja oss vid att EU-valkampanjen kommer att kretsa kring migration. Jag hoppas bara att vi inte vänjer oss vid att använda svepande generaliseringar som utmålar en viss grupp som det stora samhällsproblemet. Den mörka stigen vill i alla fall inte jag anträda.

En bred diskussion om tillståndet för allas vårt samhälle måste rymma en mångfald av åsikter men jag håller helt med Lisa Bjurwald som menar att det bör finnas en gräns för åsiktspluralismen. Hon motiverar det mycket träffande i sin bok Skrivbordskrigarna och får därför avsluta mitt inlägg:

”Att få kontakt med tankar som före internet låg bortom den egna umgängessfären kan vara mycket lärorikt. Problemet uppstår när dessa tankar är antidemokratiska, människofientliga och till och med uppmanar till våld. Gårdagens extrema politiska åsikter har på det sättet blivit vardagsmat idag – och kanske, för dem som påverkas, någonting önskvärt imorgon”.