NMR:s demonstrationsrätt inför rätten

Jag läser en liten TT-notis i dagens SvD med rubriken "Klagomål om NMR-demo prövas ej". Den som bläddrar vidare får då uppfattningen att Förvaltningsrätten i Göteborg verkligen inte tänker pröva NMR:s rätt att demonstrera och den färdväg de valt. Den som läser hela notisen får dock veta att "många av de klagomål som inkommit om polisens beslut" att ge tillstånd till NMR 30 september inte kommer att prövas men att "bara Svenska Mässan och Judiska Församlingen (anses) vara berörda på ett sådant sätt att de har rätt att överklaga". Där är det punkt och slut och läsaren lämnas med ett stort frågetecken hängande i luften med anledning av rubrikens diskrepans mot den sista meningen i texten.

Den kan därför vara på sin plats att klargöra att justa dessa två överklaganden, Mässans och Församlingens, KOMMER ATT PRÖVAS av rätten. Det vill säga precis det motsatta vad som sägs i rubriken på den här notisen. Dessa två har fått vad som kallas talerätt, till skillnad från de övriga som gjort samma överklagande, och Förvaltningsrätten i Gbg har dessutom aviserat att de tänker avgöra saken före den 30 september. Det kan alltså direkt verkställas av polisen om rätten finner skäl att ändra beslutet att ge NMR demonstrationsrätt eller åtminstone anmodar dem att ändra färdväg.

Mitt tips är att det är just det sistnämnda som kommer att bli utslaget. Det vill säga att de får demonstrera men måste ändra färdväg på betryggande avstånd från Göteborgs synagoga. Mer sensationellt och viktigt vore förstås om de vägrades demonstrationstillstånd och i synnerhet om anmälaren Judiska Församlingens tredje skäl åberopas, dvs att demonstrationståget i sig utgör "hets mot folkgrupp".

De tre skäl som anförs i överklagandet som inlämnats av Judiska Församlingen i Göteborg, med hjälp av Civil Rights Defenders, ser ut så här:

1) Demonstrationen riskerar att vara ordningsstörande så att säkerheten och församlingsmedlemmarnas liv och hälsa inte kan garanteras.

2) NMR:s demonstration skapar dessutom sådant obehag hos Judiska Församlingen i Göteborgs medlemmar att dessa inte kan utöva sin grundlagsstadgade rättighet till religionsfrihet (RF 2:1) 10 § ordningslagen ska härvid tillämpas med beaktande av artiklarna 10, 11 och 17 i Europakonventionen (som också utgör svensk lag), artikel 4 i FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och artikel 20 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, vilka sammantaget ställer krav på att vid bedömning av demonstrationstillstånd även beakta andra människors grundläggande rättigheter.

3) Demonstrationståget utgör i sig också ett brott - hets mot folkgrupp - särskilt i relation till folkgruppen judar, varför polisen skulle behöva ingripa mot samtliga demonstranter och därmed upplösa demonstrationen när den kommit i närheten av synagogan.


Jag önskar hjärtligt lycka till med detta överklagande och hoppas att rätten, till skillnad från Göteborgspolisen, kan ta hänsyn till ANDRA MÄNNISKORS GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETER och inte bara nazisters.

Detta prövas alltså av rätten. Tro inte annat om ni skulle få syn på en notis i någon tidning med samma märkliga rubriksättning som SvD:s.

Dagbok från Ukraina: 2. "Religionsfrihet i en liten "insnöad" by

De interna stridigheterna i Ukraina sker ingalunda bara på slagfälten i öst. Det pågår på flera plan och i många olika sammanhang. Jag får följa med OSSE-teamet på besök i den lilla byn Korytne där det pågår en konflikt om kyrkans tillhörighet, Kiev-patriarkatet eller Moskva-patriarkatet. Församlingen har sedan länge tillhört Moskva-patriarkatet men nu förs en kampanj i byn för att ändra till Kiev-patriarkatet. En kampanj som förts med en hel del hot och manipulativa metoder. Naturligtvis finns här konflikten med Ryssland i botten men det handlar kanske ännu mer om egendom. Det finns pengar i kyrkor på ett helt annat sätt än vi är vana vid hemma i Sverige.

Vid mitt förra besök i Ukraina var just den här konflikten under uppsegling. Liknande processer påbörjades då i byar runtom i regionen (distriktet Vizhnytsa) ibland under stor dramatik och hotfulla gester mot kyrkans företrädare. I en del byar har nu kyrkorna övergått till Kiev-patriarkatet men i andra byar, som Korytne, står kyrkans företrädare ännu emot påtryckningarna. Det handlar alltså om att politiska institutioner försöker ändra på kyrkliga dito vilket är en ganska delikat nöt att knäcka sett ur ett rättighetsperspektiv. Men här surrar många saker i luften samtidigt. Vem är den rättmätiga ägaren till kyrkorna? Staten? Är det någon skillnad mellan kyrkor byggda efter självständigheten respektive före dess? Det sägs också att många vill ha gudstjänster på ukrainska. Men är det inte något respektive kyrka bör avgöra själva om de vill tillhandahålla? Här ska det påpekas att det normalt sett är kyrkoslaviska som används vid gudstjänster och inte vanlig ryska.

Under mitt förra besök här, i början av september, rapporterade präster från de ortodoxa kyrkorna i Miliyevo och Kibaki om en bekymmersam situation med potential att bli explosiv. Delar av lokalbefolkningen, av vilka många var anhängare av radikalnationalistiska idéer, lade då fram listor med underskrifter innehållande kravet att kyrkorna skulle övergå i Kiev-patriarkatets ägo. Formulerat som en preferens "för Ukraina" i motsatsställning till "för Ryssland". Listorna användes också, enligt de lokala prästerna, som grund för att ockupera kyrkoegendomar och vid ett tillfälle, i Kiribaki, hade en hotfull folkmassa av kyrkvaktmästaren tilltvingat sig nycklarna till kyrkan


Vi är på väg till ett möte med byarådets ordförande i Korytne. Det snöar häftigt och gamla Lador med sommardäck slirar runt på de snöbemängda vägarna och försenar vår  ankomst. Längre fram är det skogsväg och oplogat och till slut fastnar vi själva i snön vid en t-korsning och blir tvungna att fatta beslutet att vända hemåt igen för att slippa köra samma väg i mörkret tillbaka. Det blev inget möte av alltså. Vilket åskådliggör ett av de stora problemen i Ukraina; det dåliga underhållet av infrastruktur vilket i sin tur är intimt förknippat med korruptionen. Pengarna försvinner på vägen (kunde inte låta bli vitsen).

Ska Ukraina kunna komma till rätta med sina ekonomiska problem är den eftersatta infrastrukturen ett av de viktigaste problemen de måste ta itu med. Vilket också kräver att den korruptionsstruktur som (egentligen) styr landet måste raseras. Frågan är bara hur? Det är tillräckligt många som har tillräckligt mycket att förlora på att systemet nedkämpas att det lär bli svårt att förändra på kort sikt åtminstone. Det finns skäl att också misstänka att ekonomiska syften ofta kläs i politiska termer för att dölja den egentliga avsikten. Allt är inte vad det ser ut att vara på ytan. Bakom många "spontana" protester kan det anas både en och två bottnar. Det gäller kanske också kampen om de ortodoxa kyrkorna?

På resa i Ukraina - Religionsfrihet i händerna på Högra Sektorn

Jag är i Ukraina och hälsar på min sambo som är där som observatör för OSSE och kommer att skriva några inlägg under resan som började i Lviv och fortsatt ned till Chernivtsi.




En viktig uppgift för observatörerna från OSSE här i Ukraina är att bevaka hur de mänskliga rättigheterna och principerna för en rättsstat efterlevs. Inte minst i en smått kaotisk situation som den som nu råder i Ukraina är risken stor att dessa principer rubbas av patriotiska känslostormar eller separatistiskt självsvåld. Mitt intryck härifrån västra Ukraina är att respekten för dessa principer tenderar att bli sämre på mindre orter där den mediala uppmärksamheten och internationella närvaron inte är så stor och framför allt inte permanent. Själv får jag inte medfölja på observatörsuppdrag men får ändå en viss insyn i vad som rapporteras från dessa.

En incident bland flera inträffade igår i ett par mindre orter i Chernivtsi-regionen, Miliyevo och Kybaky, där majoriteten av befolkningarna tillhör den rysk-ortodoxa kyrkan under patriarkatet i Moskva. Nationalistiska element, bland dem företrädare för fascistpartiet Högra Sektorn, ockuperade igår en kyrka i området för att kräva att de bryter sin lojalitet till Moskva-patriarkatet. De avkrävde kyrkvaktmästaren nycklarna till kyrkan och hotade med ett ännu otrevligare besök av folk från Högra Sektorn om inte kravet på lojalitetsbyte följdes. Ett möte skulle hållas kl 15.00, arrangerat av det lokala byrådet, för att ta beslut om den lokala kyrkans lojalitet. Det är ungefär som om en folkhop skulle tränga sig in i Katarina Kyrka på Södermalm och kräva att den underkastar sig påven.

Uppgiftslämnarna är två präster tillhörande församlingarna och de hävdar att dessa ultranationalister utövat hårt tryck på dessa byar en längre tid. För den som inte känner till Högra Sektorn finns en liten "reklamsnutt" här;


Ännu längre tillbaka i tiden var just byn Miliyevo en av de byar där den ukrainska självständighetsrörelsen och milisen OUN deltog i pogromen mot judar 1941 när tyskarna precis hade marscherat in i landet. Mer om detta kan man läsa i den här studien publicerad 2010 skriven förvisso av en omstridd historiker, Alexander Dyukov. Men pogromen i just byn Miliyevo bekräftas av dessa präster.

Den nu aktuella kyrkoincidenten är emellertid just en typ av återkommande händelser som demonstrerar ett stort problem som Ukraina kommer att få brottas med en längre tid om inte regeringen i Kiev kan få ordning på rättssäkerheten och myndigheternas respekt för mänskliga rättigheter i alla delar av landet. Blir det nu ett slut på stridigheterna är just detta helt avgörande för landets framtid som ett helt och enat Ukraina, tror jag. Snart är det nyval och förhoppningsvis innebär detta inte ett ökat inflytande för partier som Svoboda och Högra Sektorn m.fl. högerextrema nationalistpartier. Om inte deras inflytande på styret av Ukraina minskar är risken stor att den ryska och mer ryssvänliga befolkningen vänder sig till Putin för att få den lag och ordning, säkerhet och trygghet som den ukrainska regeringen inte är kapatel att garantera dem. För Putin lär frestelsen då bli stor att "bistå" med detta och därmed göra slut på Ukrainas länge efterlängtade och dyrköpta självständighet.

Yahya Hassans erfarenheter

Vad bör vi göra åt den socialt nedgraderade kristne patrioten från den vita underklass som försöker få tillvaron i den frisläppta globaliserade moderniteten att passa ihop med sitt känsliga nationalitetsbegrepp och sin invandrarsyn?

Tja, kanske är det denna fråga vi bör debattera likaväl som den muslimske invandraren? I min inledning ovan har jag använt formuleringar från Jes Stein Pedersens kulturdebattartikel i SvD från i lördags 11/1. Han skriver där på detta vis:

”Jag kan nästan inte se två parter som befinner sig längre från varandra än den moderna fria, välutbildade och självmedvetna svenska kvinnan och den socialt nedgraderade muslimske patriarken från den etniska underklass som försöker få tillvaron i den frigjorda moderniteten att passa ihop med sitt känsliga hedersbegrepp och sin kvinnosyn”.

Han skriver där om den danska poeten Yahya Hassan och hur dennes dikter skakat om danskarna med sin uppriktighet om sin uppväxt i ett ”ghetto” i Århus. 

Hot och våld

Hassan har blivit hotad till livet och fått polisbeskydd, berättar Stein Pedersen i sin artikel. Det är tragiskt och ett stort problem för ett samhälle där det fria ordet aktas. På precis samma vis som det är ett problem för den tonårskvinna, engagerad i SSU i Skåne, som blev attackerad av arga unga män som ville markera för henne att hon bör akta sig för att kritisera ”invandringskritiker”. Eller för de fredliga demonstranter i Kärrtorp som blev attackerade av en hop arga unga män som kastade flaskor, sköt raketer och viftade med tillhyggen mot dem som vågade kritisera deras ”invandringskritik”. Eller de journalister som dödats och dödshotats av ”invandringskritiker” för att de vågat utmana dem i sina texter. Som Lisa Bjurwald exempelvis som fått utstå en ström av hatiska kommentarer och förslag på avrättningsmetoder som borde användas på henne för hennes åsikters skull.

Det är också tragiskt för vem som helst som drabbats av de mer än fem tusen (årligen anmälda) hatbrott som till största delen utförs med rasistiska/främlingsfientliga motiv, enligt Brå. Och därmed ett samhällsproblem som det talas ganska lite om egentligen. För samtidigt som diskussionen om vad som inte sägas om muslimer förs i media så pågår sedan flera års tid en lågintensiv psykisk och fysisk mobbning av muslimer som sällan debatteras i några större ordalag. Gustav Fridolin gjorde för ett antal år sedan, som TV4-journalist, en undersökning av hatbrott mot moskéer och fann då att var tredje svensk moské då drabbats av attacker av olika slag och att de hade ”närmast oreflekterat anpassat sig utifrån attentaten”. Skruvat ner skyltar, satt galler för fönstren, uppmanat besökare att inte lämna lokalen ensamma etc. Han konstaterade också att många muslimer, inte minst kvinnor, rent generellt anpassat sin vardag genom att ta bil hellre än tunnelbana och handla i förortens butiker även om de bodde på Gärdet osv. Situationen idag är inte annorlunda. Jag känner själv muslimer som bekräftar detta och det är inte heller många dagar sedan som hakkors ”prydde” bl.a. Södermalmsmoskéns port. 

Kunskapens källa

 

Eller varför diskuteras inte längre särskilt ofta Anders Behring Breivik som utfört de i särklass största terroristattentaten i Norden med över hundra offer? Varifrån har han fått sin världsbild och i vilken kristen grogrund bottnar ett sådant blint hat? Hur kan vi koppla det till framgångarna för Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna?

Vi undviker det kanske för att det är en förenkling att leta i hans kristna uppfostran efter förklaringar och för att det vore en förenkling att tolka in alltför mycket av en enda gärningsmans dåd som ett stort samhällsproblem. Inga enkla sanningar kan förklara dessa fenomen och strömningar i samhället. Lika litet som Yahya Hassans erfarenheter kan sammanfattas på det sätt som Jes Stein Pedersen gör när han säger följande:

”Yahya Hassans dikter har försatt en hel nation i självrannsakan, för de pekar direkt på hur gruvligt välfärdssamhället har misslyckats med integrationen av muslimer”.

Som Edward Said har lärt oss är ”orientalen” en källa till upplysningar och ”orientalisten” en källa till kunskap och någon dialektik är ”inte önskvärd och inte heller tillåten”. Said ansåg att det mellan ”orientalisten” och ”orientalen” alltid fanns ett underliggande maktförhållande och alltid till ”orientalistens” fördel. ”Orientalisten” är forskaren och ”orientalen” ämnet; passivt och underlägset. 

Gränsen mellan islamkritik och islamofobi

Jag har inte läst Yahya Hassan så jag kan inte bedöma kvaliteten och trovärdigheten i hans texter. Jag har dock ingen anledning att betvivla äktheten i hans upplevelser. Inte heller finns anledning att tro att han är alldeles ensam om sina erfarenheter. Men att danskar tagit honom till sin barm och kramar honom så hårt kanske säger mer om det danska debattklimatet än tillståndet i det danska välfärdssamhället? Det är inte något nytt med ”invandringskritik” och ”invandrarkritik” i vårt västra grannland. Kanske är det därför lätt att förstå hur snabbt debattörer hakar i denna ende poets egna erfarenheter med samtliga unga muslimers erfarenheter. Att danskar upptar Yahya Hassan i sin gemenskap kanske är för att han bekräftar mytbilden av muslimer och islam (?). På liknande vis som Ayaan Hirsi Ali fått tillgång till de mediala finsalongerna ges Yahya Hassan nu en exklusiv rätt att uttolka och uttala ”sanningen” om islam och muslimer. Ett medialt silverhorn vars stötar slutligen är tänkta att rasera fiendens murar.

Lisa Bjurwald skriver mycket tänkvärt i boken Skrivbordskrigarna om hur de kontrajihadistiska konspirationsteorierna (som kretsar kring dess moder Eurabiateorin) fått genomslag även hos kretsar som inte rör sig i samhällets utkanter. Hon fortsätter:

”Idéer som att alla muslimer snarast måste anpassa sig till våra påstått överlägsna västerländska värderingar har fått fotfäste i mainstreamsamhället via konservativa politiker och debattörer. Många väljer att se mellan fingrarna när islamkritiker korsar gränsen till den islamofoba idévärlden”.

Det är lätt att gå över den gränsen när debattens vågor går höga och det är därför jag och många med mig (hoppas jag) tycker det är viktigt hur företrädare för det normbestämmande etablissemanget uttrycker sig. Det har, enligt min mening, inget att göra med att tysta vissa åsikter eller att inte få berätta ”sanningar”. Det är också så jag tolkar Elise Karlssons reaktion mot Stein Pedersens text som hon framför i dagens SvD. Svaret från kulturchefen Daniel Sandström har sina poänger . Men förhoppningsvis har han inte svalt föreställningen att allt måste publiceras i yttrandefrihetens namn även om jag kan hålla med om att Stein Pedersen inte går över gränsen helt utan balanserar mellan det som Bjurwald här ovan betecknar som islamkritik och islamofobi. Denna balansgång är emellertid besvärlig och det är mycket lätt att kliva över gränsen. En slarvig tolkning bland redaktörer i etablerade medier av det publicistiska ansvaret leder debatten över denna gräns.

 

Vilken diskussion vill vi ha och vart kan den leda?

Stein Pedersen säger sig vara spänd på hur Hassans dikter ska tas emot i Sverige där vi, enligt Stein Pedersen, alltid varit rädda för att ”tala ut om de problem som otvivelaktigt uppstår när ett socialdemokratiserat, och mycket världsligt välfärdssamhälle under relativt få år plötsligt rymmer stadsdelar – ghetton – med övervägande marginaliserade muslimer”.

Alltså, problem uppstår oundvikligen när muslimer bebor ett välfärdssamhälle, menar han. Ganska tungt påstående som bör styrkas med mycket mer än en poets problematiska uppväxt, menar jag. 

Kanske är det snarare så att våra nordiska ”socialdemokratiserade välfärdssamhällen” nedmonterats till den grad att de inte längre rymmer alla människor? Kanske har dessa samhällens marginaliserade blivit så många och så pressade att de kryper in i sina respektive kulturella skal och stänger ute den bistra verkligheten utanför? Då tänker jag alltså på underklass oavsett etnisk tillhörighet. Kanske är det så vi ska förklara framflyttandet av positioner för ”invandringskritiken”? Kanske är det en sådan, bred, diskussion vi bör ha istället för att ringa in en religiös minoritet som samhällets varböld? 

Historien visar åtminstone vartåt det sistnämnda leder. Jag var bara för ett par veckor sedan i Polen och såg ugnarna i Birkenau som för mig symboliserade den slutliga stationen för fördomarnas, utpekandets och hatets mörka stig. Jag skrev igår om att vi lär få vänja oss vid att EU-valkampanjen kommer att kretsa kring migration. Jag hoppas bara att vi inte vänjer oss vid att använda svepande generaliseringar som utmålar en viss grupp som det stora samhällsproblemet. Den mörka stigen vill i alla fall inte jag anträda.

En bred diskussion om tillståndet för allas vårt samhälle måste rymma en mångfald av åsikter men jag håller helt med Lisa Bjurwald som menar att det bör finnas en gräns för åsiktspluralismen. Hon motiverar det mycket träffande i sin bok Skrivbordskrigarna och får därför avsluta mitt inlägg:

”Att få kontakt med tankar som före internet låg bortom den egna umgängessfären kan vara mycket lärorikt. Problemet uppstår när dessa tankar är antidemokratiska, människofientliga och till och med uppmanar till våld. Gårdagens extrema politiska åsikter har på det sättet blivit vardagsmat idag – och kanske, för dem som påverkas, någonting önskvärt imorgon”.