Moderaterna tillbaka i gammalt högerspår (?)

År 1930 uttalade Högerledaren Arvid Lindman sin syn på svensken:

"Den svenska folkstammen, sprungen ur ädel rot, vuxen i obändig frihet, reslig och stark, genomströmmad av renaste germanskt blod".

Högern stod för ett starkt stöd för rasbiologisk forskning och hade en starkt tyskvänlig grundhållning som bestod fram till och under andra världskriget. Detta är väl omvittnat och dokumenterat. Under 2vk var det exempelvis viktigare för dåvarande partiledaren för Högerpartiet (föregångare till Moderaterna), Gösta Bagge, med stöd till Finlands kamp mot Sovjet än kamp mot nazismen och för demokratins överlevnad. Ur unghögern sprang också 1934 Sveriges Nationella Förbund, klart inspirerat av nazityska idéer. Ett antal unga konservativa ledde också kraftiga protester mot flyktingpolitiken i Uppsala vintern 1939 och gav inför valet 1940 ut broschyren "Den svenska linjen" där en "sund raspolitik" och "mycket restriktiv invandringspolitik" efterfrågades.

Jag håller just nu på att plöja igenom Klas Åmarks utmärkta bok "Att bo granne med ondskan" som handlar om det svenska förhållandet till Nazismen och Förintelsen och i den finns många intressanta detaljer om högerns inställning till demokrati, nazismen och flyktingar.

Vi som är lite äldre minns också Moderaternas motstånd mot sanktioner mot apartheid-regimen i Sydafrika under 1960-80-talen (utom Moderaterna själva som försökte sig på historieförfalskning i sitt idéprogram 2011).Några moderater stod inte heller att finna bland gästerna på Nelson Mandelas begravning.

Sedan dess (andra världskriget) har det förstås flutit mycket vatten under broarna men nog var det något av ett brott mot traditionen när Fredrik Reinfeldt talade om "öppna hjärtan" för flyktingar som sökt eller söker sig hit undan krig och umbäranden.

Nu förefaller dock Kinberg-Batra vara på väg att vrida tillbaka klockan. Frågan är hur långt hon är beredd att gå? Hon säger att hon kan tänka sig att fälla regeringens budget med stöd av SD men det kan vara ett tämligen ofarligt hot med vetskap om att detta inte kommer att ske eftersom Liberalerna och Centern inte ställer sig bakom detta.

Sverigedemokraterna däremot säger sig se Moderaternas utspel som ett "genombrott" och att de nu accepteras i demokratins finrum på allvar. Anna Kinberg-Batra kan bli känd som den som öppnade dörren för dem och tvättade SD vita. Det är däremot en klar politisk risk Moderaterna tar.  Personligen tror jag att Centerpartiet blir den största vinnaren på det här utspelet.

Annie Lööf var också blixtsnabbt ute (SvD idag) och markerade Centerpartiet som "Sverigedemokraternas främsta motpol" och hur Centern aldrig kommer att ställa upp på att "peka ut människor från andra länder som problem". Hon markerar dock samtidigt distans till Socialdemokraterna vilket också reser frågan med vilket parlamentariskt stöd hon tänker sig ta makten efter nästa val? För inte räknar hon med att Alliansen ska segra tack vare egen majoritet?

Alliansen förresten... vilken Allians? Den mellan M och SD eller mellan C-Fp-KD ?

Eller är jag nu överdrivet övertygad om att allt handlar om taktiskt rävspel?

På ett sätt vore det ju välgörande om vi för en gångs skull kunde ta politiker och deras utspel på fullt allvar. Det vill säga att de verkligen tycker och tänker så som de säger offentligt. I så fall kan vi nu lita på att Moderaterna valt ett gammalt högerspår som innebär en svajig inställning till demokrati, flirt med högerextrema och en avvisande hållning gentemot flyktingar.

Då får vi väl i så fall också tacka Anna Kinberg-Batra för klara besked.

Skolpolitik mot bättre vetande? – På väg mot Flumskolan II

Alliansregeringen tillsatte för snart ett år sedan en utredning av frågan om att införa betyg redan i årskurs 4. De fick naturligtvis det resultat de ville ha. En rekommendation från utredaren Martin Ingvar att införa just detta.

Förslaget gick ut på remiss och kom tillbaka illa tilltufsat av remissinstanserna. I synnerhet de som borde ha störst inblick i frågan visade störst skepsis. Skolinspektionen, Skolverket, båda lärarfacken, Barnombudsmannen och samtliga lärosäten som tillfrågats.

Häromdagen gick också Kungliga Vetenskapsakademien in i debatten i en artikel på DN Debatt med titeln ”Inga hållbara argument för betyg redan i fjärde klass”. Där kritiseras den ovan nämnda utredningen starkt. Den har allvarliga brister, menar undertecknarna av artikeln, och anser att resurser istället bör läggas på lärarnas kompetens. De påpekar också det uppenbart kloka i att åtminstone utvärdera den förra betygsreformen, betyg från årskurs 6, innan en ny tidigareläggning klubbas igenom.

Debatt om betyg har förts tidigare flera gånger och det har funnits all anledning att titta närmare på vad forskningen säger. Där finns naturligtvis olika linjer och åsikter men den samlade bilden bör vara tydlig för de flesta. Det finns inget entydigt svar från forskarhåll vad gäller betygens relevans rent generellt. Det finns argument både för och emot betyg att hämta för den som vill hänvisa till forskning. Däremot, och det är detta som är viktigt, finns en klar övervikt för forskning som säger att betyg i tidig ålder kan vara skadligt för barnens utveckling. I småskolan är lusten att lära det viktiga och betygshetsen riskerar att ta död på denna. Naturligtvis drabbar det då barn med inlärningssvårigheter allra värst som i en känslig ålder måste jämföras med sina kamrater.

Ändå driver alliansen förslaget vidare och tycks fast beslutna att trumfa igenom det i riksdagen med Sverigedemokraternas stöd. Centerpartiet var länge motståndare men hoppade på betygståget i mars trots intern kritik. Stockholmsborgarrådet Per Ankersjö exempelvis som uttryckte sin besvikelse i mars förra året:

”Ska man införa betyg för tioåringar så ska man ha stöd i vetenskapen för det och det jag hör i debatten övertygar inte. Jag tycker det är tråkigt att vi går med på ett sådant konservativt förslag”.

Det ser onekligen ut som att förslaget nu drivs till beslut mot bättre vetande. Frågan har kanske blivit ett politiskt slagträ som alliansen kan slå regeringen i huvudet med?   

De drivande är naturligtvis Folkpartiet, med Jan Björklund i spetsen, men också Moderaterna. I dagens SvD blev deras nya partiledare Anna Kinberg Batra utfrågad om en rad saker, bland annat om betygsfrågan. Hon säger i intervjun att det är ”viktigt mäta kunskap tidigt”. Vilket alltså forskningen motsäger. SvD:s Jenny Stiernstedt står därför på sig och frågar hur det då kommer sig att 34 av 44 remissinstanser (bl.a. de tyngsta jag nämnt ovan) säger att det är en dålig idé med betyg från åk 4 vilket blir inledningen till ett par intressanta svar och följdfrågor (min fetstil):

Kinberg Batra: ”De länder som ligger före oss i kunskapsresultat har de flesta gemensamt att de mäter kunskap tidigare. Jag tror att det är viktigt för att man tidigt ska få reda på hur det går. Särskilt om det inte går så bra.”

Stiernstedt: ”Omvänt gäller att de jämförbara länder som har sämre resultat än Sverige också sätter betyg tidigare.”

Kinberg Batra: ”Jag tycker det är viktig att mäta tidigt och är övertygad om att ju tidigare man vet hur det går, desto tidigare kan man sätta in extrastöd. Och vi har utvecklat de här förslagen i samråd med expertis.”

Stiernstedt: ”Vilken expertis hänvisar du främst till?”

Kinberg Batra: ”Jag är inte skolexpert.” 

Här skiftar moderatledaren från tror till tycker och slutligen att hon inte är särskilt kunnig i frågan. Vilket troligen motsvarar snittet bland hennes partikamrater. Troligen också för Folkpartiets som dock har en partiledare som bör vara kunnigare. Han har förmodligen också bättre koll på forskningsläget eftersom han nöjer sig med att påstå att det inte heller finns tung forskning mot betyg och undviker på det sättet vad hela frågan handlar om, nämligen betyg i tidig skolålder.

Det är för sorgligt att skolbarnen ska utsättas för Allianspartiernas politiska projekt som nu ser ut att drivas igenom med hjälp av Sverigedemokraterna. Istället för att ges bättre lärarresurser, vilket hade blivit resultatet med den rödgröna budgeten, får de nu istället ännu en reform med svagt forskningsstöd. Just som vi trodde att skolan äntligen hade befriats från Jan Björklunds okänsliga klåfingrar så fortsätter lärarnas mardröm att regera över frågan med hjälp av Sverigedemokraternas stöd.

Att den svenska skolan har varit en ”flumskola” brukar Jan Björklund gilla att framhålla. Det finns säkert någon poäng i detta men hans mångåriga reformering av den är på väg att skapa en ny. Vi kanske kommer att kalla den ”Flumskolan II” om några år? 

Pensionsgruppen, tillväxten och klimatet – vad säger kommande generationer?

Häromdagen marscherade allianspartiernas representanter demonstrativt ut från mötessalen med den s.k. pensionsgruppen. Orsaken var att regeringspartiet Miljöpartiet deltog. Mp-politiken är inte ”förenligt med arbete och tillväxt”, säger Folkpartiets representant i gruppen Mats Persson. Centerpartiets Solveig Zander ”ser inte på några villkor att de ska kunna vara med”.

Enligt Mats Persson tar allianspartierna ansvar för framtidens pensionssystem och sa i en intervju (minns inte vilken) något om att de ansvarsfullt tänker på kommande generationer.

Det här är det senaste i raden av trams som oppositionen nu ägnar sig åt istället för att på riktigt ta ansvar för ett problematiskt parlamentariskt läge när de inte är beredda att tillsammans med Sverigedemokraterna bilda en majoritetsregering.  Jag börjar bli jä-igt irriterad nu på den infantila politiska diskussionen som infunnit sig efter valet och som inte sträcker sig längre än budgetomröstning och om vilka volymer vi ska ha på invandring.

Det är fruktansvärt sorgligt att det politiska samtalet, nu när vi står inför en verklig ödesfråga för framtiden, reduceras till barnsliga demonstrationer istället för konstruktivt lyssnande och sökande efter vägar att gå framåt. Jag talar naturligtvis om klimatfrågan.

Att fortsatt vägra ens diskutera tillväxtens innehåll börjar, i ljuset av all ny klimatforskning, likna idioti, på ren svenska. Ansvarsfullt för kommande generationer är det i alla fall definitivt inte.

I dagens SvD kan vi läsa en hel del om hur tongångarna går bland forskare inför FN-mötet om klimathotet i Lima nästa vecka. Svenske Johan Rockström säger där:

- Om dagens utsläppstakt får fortsätta har vi en global krissituation.

Han menar att IPCC:s rekommenderade mål om högst 2 graders uppvärmning är för snålt satt och att vi kanske redan ligger vid 1,5 grader. Många av effekterna av utsläppen av växthusgaser visar sig inte förrän efter ett antal år, förklarar han. Dessutom finns ett moment 22 i att luftföroreningar har kylande effekt samt en tickande koldioxidbomb under permafrosten i Sibirien. Att chansa på att vi gör tillräckligt för att nå målet om högst 2 graders uppvärmning i det här läget menar han vore oerhört riskabelt och förtydligar det hela:

- Risken blir en på tre att uppvärmningen överskrider 2 grader, vilket med stor sannolikhet innebär att Grönlands isar smälter. Sker det går framtida generationer sju meters havsytehöjning till mötes. Så stora risker skulle vi inte ta inom några andra områden.

Men allianspartierna vägrar konsekvent att ens sitta i samma rum som de som ifrågasätter den blinda tron på evig tillväxt och blindheten för vad denna tillväxt bör innehålla. Vad är det vi ska producera och konsumera i framtiden? Hur går det att få ihop med 2-3 % tillväxt av BNP? Går det ens att få ihop?

När allianspartierna smällde igen dörren till pensionsgruppens förhandlingssal stängde de samtidigt möjligheten till ett konstruktivt samtal om hur vi ska se på detta med tillväxt i fortsättningen. Att åtminstone resonera om vad dessa tillväxttal bör innehålla.

Hur exempelvis pensionsfondernas pengar kan användas för att styra utvecklingen i rätt riktning för att nå de klimatmål som är helt avgörande för människans liv på jorden. Om det skräckscenario som Rockström och många andra forskare talar om blir verklighet lär våra efterkommande knappast ställa Miljöpartiet till svars. Det blir folkpartiets Mats Persson och andra allianspolitikers ansvar som kommer att utkrävas och domen lär bli hård. Är Mats Persson villig att ta det ansvaret?

Folkpartiet omöjliga i en alliansregering?

Idag är det Folkpartiets (Fp) dag i Almedalen. Det lilla liberala partiet ska försöka motivera varför väljarna ska välja deras valsedlar i höstens val. I dagens SvD har ett par av deras åsikter lanserats som sticker ut i jämförelse med deras allianspartners i regeringen och tänkta blivande regeringspartners om nu valutgången överraskande skulle falla ut till allianspartiernas fördel.

Erik Ullenhag och Maria Arnholm skriver i en debattartikel att de vill avskaffa vårdnadsbidraget. Därmed går de på kollisionskurs med allianspartnern Kristdemokraterna (Kd) som har haft vårdnadsbidragets införande som en profilfråga. 

I samma tidning kan vi också läsa att Fp:s försvarspolitiska talesperson Allan Widman gör ett utspel om återinförande av värnplikten. Vilket därmed undergräver inte minst Moderaternas hela försvarspolitiska linje som ju varit att avskaffa densamma och införa det system med kontraktsanställda soldater vi nu har. Endast Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är eniga med Fp i den här frågan.

Har Folkpartiet därmed gjort sig omöjliga i en eventuell blivande alliansregering? Tja, själva skulle de förstås hävda motsatsen. Samtliga allianspartier betonar ju vid varje givet tillfälle hur eniga de är och vilken röra det kan komma att bli om en röd-grön regering där partierna gått till val på olika åsiktsprogram ska samregera.

Men om allt är förutbestämt innan valet och allianspartierna redan är överens om allting så infinner sig ofrånkomligen den stora frågan; varför gör sig Folkpartiet (eller något annat av allianspartierna) sig besvär att torgföra egna åsikter? Om väljaren redan på förhand vet vad han eller hon får med en alliansregering så bör det rimligen innebära att det inte har någon som helst betydelse vad Folkpartiet tycker?

Det vore, enligt min mening, sunt om även allianspartierna går till val på olika program och åsikter i olika frågor och om vi sparar fastställandet av regering till efter valet då väljarna har sagt sitt. Det vore också rimligt om väljarna får besked från allianspartierna om detta innan valet. Det vill säga om det finns någon som helst mening med att rösta på exempelvis Folkpartiet eller om politiken som ska föras med en eventuell alliansregering redan på förhand är spikad?