Ansvar för din röst

Det pratades mycket om ansvar under veckan som gick. Politiker som menade att de hade tagit ett sådant och/eller menade att andra politiker inte hade gjort det. Väljare som tillfrågades av reportrar talade också mycket om ansvar och att politikerna nu borde ta sådant. Det balanserade under ett par dagar på gränsen till tramsighet men i grund och botten finns naturligtvis ett allvar avseende ansvarsfrågan. Ansvaret för hur vi hanterar demokratin och vad den hanteringen leder till. Ingen kan väl slå sig för bröstet i nuläget när det gäller just detta. Men om vi nu ska tala om ansvar för demokratin så vill jag lyfta även ansvaret hos väljaren. Det duger inte att kasta sin röst i valurnan och sedan gnälla om konsekvenserna. Demokrati är ingen självklarhet och väljaren kan av ren ovarsamhet och ouppmärksamhet rösta bort den. Det är med stigande irritation jag nu iakttar hur det daltas med Sverigedemokraternas väljare. Visst, de är medborgare vars röster är lika mycket värda att lyssna till som andras. Men vad är det egentligen de har röstat för? Och varför behöver vi hålla med? 

”Ordet demokrati betyder folkstyre, vilket innebär att all makt utgår från folket. I en demokrati har medborgarna ett gemensamt ansvar för samhället de lever i.” (Regeringskansliet, Det demokratiska systemet i Sverige)

Debatten kring Sverigedemokraterna, deras framgång i valet och agerande i budgetomröstningen har fått en del märkliga inslag. Vi måste vända oss till deras väljare och möta deras oro och missnöje, heter det bland annat. En del ägnar sig åt kritik av de övriga etablerade partierna och menar att de får skylla sig själva om folk röstar på SD eftersom de erbjuder dåliga alternativ. Politikerföraktet sägs vara en förklaring till att lägga en röst på SD. Detta parti har också ansträngt sig oerhört hårt för att framställa sig som ett anti-etablissemangsparti. Det måste således vara något fel på de etablerade partiernas politik, resonerar många debattörer. Det är läge för en självkritisk diskussion inom partierna och för att lyssna till dessa väljare, heter det. Det är också vad SD själva hävdar när de gör budgeten till en gisslan för just den saken. Lyssna på oss annars lägger vi krokben för varje budget oavsett vem som lägger fram den, säger de. Det vi nu ska tvingas lyssna på är inte krav på höjd A-kassa eller lägre skatt för pensionärer om nu någon trodde det utan kraftigt minskad invandring. Den tillfällige partiledaren Mattias Karlsson klargjorde läget på partiets presskonferens i veckan när han sa att ”vi lägger alla andra frågor åt sidan”. Linus Bylund, riksdagsledamot för SD, jublade i en tweet åt extravalet som att vi nu ska folkomrösta om massinvandringen. Deras ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt har också förklarat partiets strategi; att inte alls titta på budgetalternativen utan att göra frågan större att istället handla om hela regeringsfrågan. De menar därmed att 13 % av rösterna ger dem ett sorts mandat att avgöra vilken regering Sverige ska styras av och att denna regering endast kan styra om de accepterar SD-kravet om kraftigt minskad invandring.

Med stigande irritation har jag nu samlat på mig alla dessa röster från både SD och andra debattörer under de månader som gått efter valet. En del saker bör klargöras, tycker jag.

För det första; Sverigedemokraterna kan inte längre hävda att de är ett anti-etablissemangsparti. De har nu suttit i Sveriges riksdag under mer än en mandatperiod och deltagit i arbetet i de olika utskotten där politiken som ska leda Sverige avgörs. Det är ett demokratiskt ansvar som de axlat och, alldeles oavsett vad man tycker om deras åsikter, utfört utan några uppseendeväckande sabotageförsök. De tillhör nu det svenska, politiska etablissemanget vare sig de vill eller inte. Eller rättare sagt har de satt sig själva i det genom att ställa upp i demokratiska val. Det har en maktposition och slåss inte längre ur underläge. De tillhör maktetablissemanget vilket den senaste tidens politiska händelser med all önskvärd tydlighet visar. De får således också finna sig i att väljare nu kan lägga proteströster emot dem, exempelvis på Feministiskt Initiativ eller andra partier som befinner sig utanför riksdagen men vägrar acceptera deras hantering av sina riksdagsmandat. Att lägga sin röst på SD däremot är inte att lägga en proteströst, det är att lägga en röst på ett etablerat riksdagsparti med ett paket åsikter som man med sin röst stödjer och eventuellt hjälper till en ännu starkare maktposition. Det står förvisso var och en fritt men kräver en viss medvetenhet om vad det är man röstar för.

För det andra; det måste klargöras vilken värdegrund SD har. Finansminister Magdalena Andersson (s) uttryckte sin uppfattning nyligen när hon hävdade att SD är ”ett parti som inte står för grundläggande värderingar om att alla människor är lika värda”. SD:s Mattias Karlsson tyckte detta var okunnigt och oförskämt och menade att finansministern borde be deras väljare om ursäkt. Min uppfattning är snarare att det är läge för en folkbildningskampanj inför extravalet. SD:s väljare bör noga upplysas om vad det är de röstar för. De kan inte längre sitta i debattprogram i tv eller i fikarummen på våra arbetsplatser och säga att de inte är rasister och att SD inte alls är något rasistiskt parti. Statsminister Stefan Löfven har nyligen uttalat sig om SD som ett parti med rötter i nazismen och kallat det för ett nyfascistiskt parti. Vilket fick SD:s riksdagsledamot Richard Jomshof att i Svt:s Debatt göra en jämförelse med socialdemokraternas tidiga år som parti då det, enligt Jomshof, skulle ha funnits fullt med revolutionärer och kommunister i deras led. – Vad är skillnaden?, löd Jomshofs retoriska fråga. Den skulle kunna besvaras med; 100 år. Alla de personer, om vi förutsätter att hans påstående äger viss riktighet, är nu sedan länge döda och ett par mellanliggande generationer skiljer dagens socialdemokrater från dessa pionjärer från 1800-talets slut. Sverigedemokraternas nazistiska rötter ligger inte längre tillbaka än att samma personer som då deltog i uppbyggandet av partiet idag deltar i partiarbetet och sitter i ledande partipositioner. Inte minst partiledaren själv, Jimmie Åkesson. Jag lär återkomma till detta i senare inlägg.

För det tredje; det ovan sagda är något som ingen väljare i dagens samhälle enkelt kan bortförklara. Mängden av information är enorm och framför allt är tillgängligheten mycket god. Det krävs inte, som tidigare, att väljaren går på politiska möten och lyssnar eller köper böcker för att informera sig. Väljaren behöver inte heller hålla till godo med det som sägs i tv och radio eller det som kan läsas i tidningar och tidskrifter utan det kan inhämtas mängder av information genom ett par enkla klick på tangentbordet. Med detta följer ett visst ansvar för sin röst, anser jag. Demokrati är ingen självklarhet, det är något som omfattar varje medborgare och förutsätter deltagande och ett visst engagemang. Det kan förvisso uttryckas genom blanka röstsedlar eller genom att lägga sig på sofflocket. Det uttrycks också genom röstsedeln på Sverigedemokraterna. Men väljaren får själv stå för sin röst och inte skylla den på andra, vilket jag allt oftare får intrycket av. Väljaren av SD har mycket goda möjligheter att själv kunna ta reda på vad det är för parti de röstar på och vara beredd att försvara detta bättre än med att alla andra är så dåliga. Stå för att de är rasister eller invandrarfientliga om man så vill. Den ärligheten bör vi andra kunna kräva. Då kan debatten bli meningsfull och ärlig. Det finns ju emellertid ändå en möjlighet att en del är dåligt uppdaterade och behöver hjälp med den saken vilket lär bli en uppgift framöver för oss som vill bekämpa deras idéer.

Det är på ett sätt en beundransvärd tålmodighet med vilken SD har genomfört sin strategi att ta sig in i maktens boning. De senaste åren har stor möda lagts vid att formulera politiken i partiets officiella uttalanden och publikationer på ett sätt som döljer den rasistiska ideologin den bottnar i. Utrensningar av personer som i partiets namn uttalar sig rasistiskt eller hatiskt om invandrare ska visa att partiet brutit med sitt förflutna. Framgången i det senaste valet är troligen en frukt av detta arbete. Partiet har strävat efter att bli mer ”rumsrent” för att få fler röster. Det vi nu ser tror jag är en upptrappning där de uppenbarligen ser en möjlighet att utöka sin maktposition och vinna ännu större inflytande över politiken. Som jag skrev häromdagen kan SD betraktas som en ”alien in disguise”. När partiet vunnit tillräckligt många röster kan förklädnaden strippas av och den verkliga ideologin framträda i all sin avskyvärda gestalt. I värsta fall är då partiet i regeringsställning.

Risken med extravalet är alltså att det hjälper SD att ta ett steg framåt men det kan möjligen också bli tvärtom och att det likaväl är en möjlighet för deras motståndare att SD nu inför extravalet klargjort att de ”lägger alla andra frågor åt sidan”. Det är ett ställningstagande väljare bör ta med sig till vallokalen i mars då Sveriges närmaste framtid ska avgöras. Jag håller med Anna Johnsson i Trollhättan när hon säger;

”Även en missnöjesröst har man ansvar för”