Edward Snowden – prisad men risad

Idag delades det alternativa Nobelpriset Right Livelihood-priset ut. Det utdelas med målsättningen att ”hedra och stödja de som erbjuder praktiska och exemplariska lösningar på de viktigaste utmaningarna världen står inför”, enligt stiftelsens hemsida.  I år går priset till visselblåsaren Edward Snowden, vilket säkert inte undgått särskilt många. Det har skett alldeles innan jag skriver detta. Dock inte, som brukligt, i UD:s lokaler. Det såg Carl Bildt tidigt till att sätta stopp för när det tillkännagavs att det var just Snowden som skulle prisas. Istället fick riksdagens andrakammarsal duga och Snowden deltog via en länk från Ryssland dit han nu är ”förvisad” av demokratins stora försvarare USA.

Detta upprörde Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson Valter Mutt så till den grad att han föreslog att Sverige skulle ge honom asyl och hämta hit honom i regeringsplanet. Till mångas stora förvåning och hån. Ännu en stollighet från Miljöpartiet, går det att läsa mellan raderna i mediakommentarerna. Det skulle ”ses som en krigsförklaring mot USA”, det är ”inte förankrat i verkligheten”, är kommentarer i pressen. Wolfgang Hansson i Aftonbladet säger rentav att Valter Mutt borde ”styra tungan mer rätt i fortsättningen” om han ska fortsätta vara Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson. Från regeringshåll kommer också de formellt riktiga kommentarerna att det inte är regeringens sak att ge asyl och att statens plan inte är ämnade för den sortens exkursioner. 

Det stämmer ju förstås och är formellt riktigt. USA skulle gå i spinn och det skulle vara uppseendeväckande och asyl är ett domstolsärende. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är djupt sorgligt att konstatera att försvarandet av demokratin och friheten med en sådan självklarhet sopas under mattan. Valter Mutt har ju i princip rätt.

Motiveringen till att ge priset åt Snowden idag (tillsammans med Guardian-journalisten Alan Rusbridger ska tilläggas) låter så här:

“... for his courage and skill in revealing the unprecedented extent of state surveillance violating basic democratic processes and constitutional rights.”

En tidigare aldrig överträffad statlig övervakning av medborgarna (inte bara de egna) alltså och brott mot grundläggande demokratiska processer och konstitutionella rättigheter är vad NSA ägnat sig åt. Då har vi ändå upplevt Sovjetunionen och DDR, KGB och Stasi. Stora ord alltså och vem säger emot? De som nu avfärdar Valter Mutt tror jag inte avfärdar att det här är precis vad NSA gjort sig skyldiga till. Eller? Angela Merkel lär inte ha varit överförtjust men hon är bara en av miljontals människor som avlyssnats eller fått sina mejl lästa.

Valter Mutt gör jämförelser med Nelson Mandela och Mahatma Gandhi vilket också har förlöjligats. Inte kan väl Snowden jämföras med dessa giganter? Nja, det kanske inte heller är avsikten utan istället att göra en principiell jämförelse. Ska civil olydnad och brott mot lagar alltid uppfattas som förkastligt alldeles oavsett vilka lagar som ohörsammas eller vilka tolkningar de som är satta att tyda lagarna gör? Den historiskt kunnige känner säkert till Gandhis saltmarsch som bröt mot den brittiska kolonialmaktens ensamrätt att framställa och sälja salt eller att Nelson Mandela brände sitt inrikespass som de svarta i Sydafrika var tvungna att bära med sig vartän de gick. Rätt eller fel? Skulle de ha låtit bli att bryta mot lagarna och fogat sig? Vad hade följderna blivit? Svårt att säga men få lär väl protestera mot det rättmätiga i att protestera. Eller?

Den amerikanska staten (NSA) hävdar sin rätt att hemligstämpla handlingar för att skydda nationens säkerhet och sina rättfärdigar sina aktioner med att de vill skydda mot terrorister. ”If you have nothing to hide, you have nothing to fear”, hette det. Men skalan på övervakningsapparaten överträffar allt vi tidigare sett. Tankarna går naturligtvis otvunget till Orwells ”1984”, obligatorisk läsning när jag gick i skolan åtminstone. ”Storebror ser dig” var ett citat som gav rysningar längs gymnasisters ryggrader. Då. Nu är det verklighet och inga samtal är längre privata. Men vi vill inte veta av den som avslöjat verksamheten. Eller?

Frågan är alltså vad som är det största brottet? Att utvidga hemligstämplarnas tillämpningsområde till att omfatta alla medborgare oavsett misstankar om brott eller att avslöja missbruket av lagarna och hemligstämplarna?

Nu plockar Putin demokratipoäng medan västvärlden väljer att titta bort och slå undan varje tanke på att bistå den som riskerat/riskerar sitt liv för att följa sitt samvete och avslöja något han visste men inte kunde leva med att hemlighålla för sina medmänniskor. Jo, vi skulle stöta oss med USA om Snowden fick en fristad här men skulle vi tveka att stöta oss med Ryssland om det istället gällde en ryss som avslöjat en liknande verksamhet hos ryska säkerhetstjänsten? Jag tror faktiskt inte det. Kanske är vi räddare för USA än för ryssen?

Våra principfasta förklaringar i högtidstal efter högtidstal där friheten, rättssäkerheten och integriteten framhålls som självklara hörnstenar för våra västerländska demokratier visar sig ibland skrämmande selektiva eller eklektiska om man så vill.

Så visst, politiskt smart vore det säkert inte att ge Snowden asyl i Sverige. Men Valter Mutt har rätt i att det vore rätt... rent principiellt. Eller?

NSA, Google, Facebook... säg vad vill ni inte veta om mig?

Avslöjandena om Prism-programmet har orsakat stor uppståndelse. Senast har EU-parlamentet debatterat övervakningen av tele- och datakommunikation som USA ägnar sig åt och kommissionären Tonio Borg uttalade sin oro för rätten till privatliv bland annat. Den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (fp) vittnar också om oro för ”vad detta betyder för europeiska medborgare”. Oron får man anta härrör från hennes kommissionskamrater.

De ytterst ansvariga för dessa frågor inom EU tiger dock still vilket kanske inte är så konstigt med tanke på det Datalagringsdirektiv som antogs redan 2006 och som ledde fram till den omstridda FRA-lagen här i Sverige. Endast Miljöpartiet och Vänstern bedrev en samlad opposition mot detta för övrigt.

Statsvetaren Lennart Lundqvist har länge skrivit om ”whistle-blowers” i förvaltningen och offentlig sektor framför allt och menar, i en artikel nyligen, att Edward Snowdens avslöjande av övervakningens närmast obegränsade omfattning är ”större än Watergate”. Han går också så långt som att hävda att utan öppenhet med yttrandefrihet och offentlighet ”så finns ingen demokrati”.

Den kommersiella övervakningen

Jag är beredd att hålla med honom, men samtidigt finns går problemet med privatlivets helgd långt utanför den verksamhet som bedrivs av NSA. Den privatägda övervakning som bara tilltar i omfattning är i alla fall något som har stört mig enormt en längre tid.

Carl Schlyter utropade för någon vecka sedan på fb att han börjat tröttna och berättade om hur han, efter att ha googlat för att få information om Qatar, bara minuter senare fick en pop-up om Qatar Airways på sin mozilla-startsida. Själv fick jag på fb se en annons för en dejtingsajt som en nära vän (även utanför fb) påstods gilla. Jag är inte alls övertygad om att han är medveten om att detta nu delats av hela hans fb-vänkrets. Jag är däremot ganska övertygad om att han inte gillar det om han nu vet om det. Ett helt annat exempel är facebooks censur av ett delat inlägg om feminism som, vad jag förstod, orsakade indragning av ett antal personers fb-konton eller åtminstone raderades.

Om vi tänker efter har vi nog alla en mängd exempel på hur information har använts på ett inte alldeles tillfredsställande vis. En del kan säkerligen komma på värre skräckexempel än dessa. Den informationsbank som bara växer för varje minut som går kan utnyttjas på alla möjliga uppfinningsrika sätt, allt för att fungera som sofistikerade och subtila kommersiella reklamverktyg.

 

Storebrorssamhället är här – just när vi trodde att allt var över

Erik Åsard anser att alla är naiva som inte insett hur övervakade vi är. Det är mycket möjligt att han har rätt. Kanske har vi vaggats in i tron att den nyliberala idévåg som har svept över världen sedan 1980-talet skulle ha medfört någon sorts immunisering mot storebrorsfasoner. Big brother var ju en oerhört populär metafor för kommunistdiktaturer såväl som socialdemokratiska välfärdssamhällen. Ofta handlade det då om något så simpelt som att du var tvungen att betala skatt. 

I Moderaternas idéprogram 1978 kan exempelvis följande citat hämtas: 

”Det innebär en förpliktelse att säkra den enskilde individens grundläggande fri- och rättigheter och att slå vakt om hennes integritet och privatliv” 

Efter Berlinmurens fall lät det så här (ur Handlingsprogrammet 1993):

”Den lilla världens mångfald går också på tvärs mot uppfattningen att det sociala livet kan styras planmässigt”

Det är bara det att det lilla livet inte tillåts vara litet. De privata företagen vill veta allt om dig för att kunna styra hur du ska inrätta ditt lilla liv och hur du ska förhålla dig till det stora. De vill också samla alla små liv för att kunna tyda trenderna och ligga steget före, det vill säga ordna för oss så vi lättare kan ”välja”. 

De liberaler som jublade högt när Stasi-arkiven bröts upp och blåste fanfar för en framtid i frihet är nu märkbart lågmälda i debatten om den kommersiella övervakningen och staternas utnyttjande av deras informationslager. Det storebrossamhälle som många såg i en omfattande byråkrati på 1970-talet har inte försvunnit. Det har bara lagts ut på entreprenad. Och dessutom, med teknikens hjälp, växt till en oerhört mycket effektivare apparat. 

Får väl nynna på en gammal progg-text som tröst så länge:

”Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt” (Ur ”Staten och kapitalet” eller ursprungligen ”Den ena handen vet vad den andra gör”)

 

Kolla också in: 

Mitt förra inlägg Freedom?

Birger Schlaug om Google

Piratpartiets artikel i LT

Den gröna tankesmedjan FORES som har intresserat sig för detta med integritet och rättssäkerhet på nätet