Så kom det då. Ett
migrations- och integrationspolitiskt utspel från ett av allianspartierna. Det
var inte oväntat men kanske lite överraskande att det kom redan före jul.
Kristdemokraterna (KD) säger sig nu vilja sänka invandrares
etableringsersättning och införa tillfälliga uppehållstillstånd som regel. De
rubricerar paketet ”Starkare incitament för bättre integration”. Ingen ska
försöka inbilla mig att det är en slump att KD gör detta utspel just nu när vi har
ett parlamentariskt läge där ett invandringsfientligt parti utövar utpressning
mot de två blocken. Inte heller är det konstigt att utspelet kommer från just
KD som enligt alla mätningar befinner sig i farligt opinionsläge kring
riksdagens 4 %-spärr. Tanken är förstås att plocka en och annan röst från SD.
En taktik som förvisso visat sig fungera illa då erfarenhet från exempelvis
Danmark visar att väljarna oftast föredrar originalet.
Själva förslagen i sak är
i sig dåligt genomtänkta. Den sänkta etableringsersättningen bygger förvisso på
samma missuppfattning som allianspartierna byggt hela arbetslinjemodellen på.
Det vill säga att folk är arbetslösa för att de är lata och föredrar att leva
på bidrag. KD och Hägglund finner det uppenbarligen lämpligt att i nuvarande
migrations- och integrationspolitiska debatt gå ut och betona att just detta är
det stora problemet med arbetslösheten bland invandrare. Den här
etableringsersättningen handlar om maximalt 6-7000 kronor per månad. Göran
Hägglund, som brukar påstå sig ha kontakt med ”verklighetens folk”, bör känna
till att en normalhyra för en normalstor trea i Sverige ligger kring den här
summan. Men det är tydligen inte tillräckligt incitament för att söka sig ut på
arbetsmarknaden för att försöka öka sina inkomster, enligt KD:s sätt att
resonera. Att ersättningen inte har höjts sedan 2010 borde dessutom snarare
vara ett skäl att höja den.
Hur tillfälliga uppehållstillstånd
istället för permanenta ska bädda för en bättre integration är även det en
julnöt som kristdemokrater nu måste fundera över under helgen hur de ska
knäcka. Enligt Migrationsverket visar också tidigare erfarenheter att det
system som KD föreslår skapar mycket extraarbete för myndigheten eftersom de
måste hantera först en ansökan om tillfälligt uppehållstillstånd och sedan, när
tre år har gått, får hantera en ansökan om permanent uppehållstillstånd som i
de flesta fall då kommer. Ingen bra åtgärd alltså ens om det är bara
kostnadsbesparingar som ska jagas.
Just timingen för
utspelet är dock det som upprör mest, inte det ogenomtänkta innehållet. Det tog
inte många veckor efter budgetcirkusen i riksdagen innan KD bestämt sig för att
hörsamma SD-kravet på övriga partier att kalibrera sin migrationspolitik efter
deras kompassriktning.
Det tog inte heller många
timmar förrän SD-ledaren Mattias Karlsson fällt sina första gillande
kommentarer och förklarat att om hela alliansen ställer sig bakom detta finns
chans till stöd från SD efter det kommande extravalet.
Folkpartiets Jan
Björklund har redan hummat lite medhåll i bakgrunden och Centern lär säkert
också vilja profilera sig i frågan. Annie Lööf vill väl behålla ledartröjan hos
allianskvartetten. Möjligen har de till och med en gemensam strategi och har
knuffat fram Hägglund i täten för att sätta riktmärken för diskussionen. Det
som känns helt avgörande är hur Moderaterna resonerar. På SvD Brännpunkt läser
jag riksdagsledamoten Fredrik Schultes inlägg som börjar lovvärt. Han invänder
mot det höga tonläget hos ”borgerliga debattörer” och ledarskribenter och mot
det ständiga påståendet att migrationsfrågan inte ”får diskuteras” trots att,
som han formulerar det, ”samhällsdebatten knappt handlar om annat än migration.
Han invänder också mot anklagelsen att ”inte vilja ta debatten” och påpekar att
de som mest ”eldar på åtstramningsdiskussionen gör sig till offer istället för
samtalspartners, undviker fakta och bemöter invändningar aggressivt” och att de
därmed själva utgör ”de främsta hindren i vägen för den diskussion de säger sig
vilja föra”. Han pekar särskilt ut ledarsidorna i DN, SvD och Dagens Industri
och menar att deras beskrivning av ”systemkrasch” inte överensstämmer med verkligheten.
Så långt är jag beredd att hålla med men han avslutar med att berömma Göran
Hägglund för att han lyfter frågan om bidragsnivåer och betonar att
Moderaternas linje är att det ”krävs en högre grad av krav på att alla
människor gör rätt för sig”. Han talar då inte om offentliga medel till
välfärdstjänster som hamnar i Luxemburg eller offentliga tillgångar som köps
för en spottstyver av moderata politiker eller deras bekanta och sedan säljs
vidare för rejält högre summor eller om RUT-bidrag som finansierar städaren som
varje vecka putsar på Djursholmsvillan. Nej, det är flyende från krig och
förtryck som tär på statskassan och måste ”göra rätt för sig”.
Det börjar med en
människosyn som bygger på misstänksamhet och misstro. Sänk bidrag för dem som
redan har lite och piska in dem på arbetsmarknaden är fortfarande huvudlinjen
för alliansen. Ett antagande som utgångspunkt för diskussionen som är lika
felaktigt som det alltid varit. De flesta som kommer till Sverige vill jobba
från första dagen och påverkas således inte av ersättningsnivåer. Däremot av
arbetsgivares ovilja att anställa någon som heter Ismail eller Mohammed, vilket
forskning på området visat.
Vi lär alltså få höra mer
på det här temat från alliansen och risken är att Socialdemokraterna börjar
trampa i samma spår. Oavsett alla partiernas bestämda avståndsmarkeringar mot
SD får deras krav på anpassning genomslag i debatten. De har ritat spelplanen
där matchen ska avgöras. Enda sättet att undvika den matchen är att rita en
egen spelplan. Vad är problemen och hur ska de lösas? Men då talar vi om
satsning på bostadsbyggande och förbättring av boendemiljöer, på arbeten som
skapas när vi gör en nödvändig omställning av infrastruktur för ett energisnålare
och mer hållbart samhälle, om hur både land och stad eller förort som innerstad
ska kunna leva vilket innebär stöd för småskalighet, om utbildningsinsatser och
om en mer solidarisk fördelning av de faktiska rikedomar som skapas i det här
landet. Då kommer vi in på faktiska problem att lösa och där bör det finnas
utrymme för kompromisser även efter extravalet. Människovärdet däremot kan inte
kompromissas bort. Det hoppas jag innerligt att vi slipper få se i den
valrörelse som nu kommer. Men jag har mina onda aningar.
KD är i desperat behov av
röster för att komma över spärren till riksdagen i det stundande extravalet.
Det är inget annat än osmakligt att försöka klara det målet genom att ge sig på
desperata flyktingar. Det skorrar inte heller mindre illa om KD-utspelet med
tanke på att de är det parti som starkast betonar en kristen värdegrund. Så här
står det beskrivet på partiets hemsida:
”KRISTDEMOKRATI ÄR DEMOKRATI byggd på kristen människosyn och värdegrund.
Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och
förvaltats av den kristna traditionen. Kristdemokratin är värdeorienterad. Med
detta menas en politik som har människovärdet och de etiska grundvärdena i
centrum.”
Nu hakar de alltså på SD
i en diskussion som talar om människor i termer av kostnader och intäkter. Det
förflyttar synen på människovärdet och etiska grundvärden långt ut i periferin.
Vad blir konsekvenserna av en sådan syn på hur samhället ska planeras? Tänker
på vad en fb-vän nyligen påminde om:
”Det tar i snitt 7 år för en invandrare att integreras,
få fast arbete och bidra till välfärdssamhället med skattepengar. För en svensk
ligger snittet på ca 23 år... ”
Hur fortsätter vi därifrån? Är det verkligen en diskussion vi vill ha? Inte jag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar