Ebba Busch-Thors utpekande av somalier snudd på hets mot folkgrupp?

Ebba Busch-Thor gör i Aftonbladet idag (2/4-20) ett ovanligt osmakligt uttalande i ett Sverige som är förlamat av corona-krisen och där ilska, förtvivlan och frustration redan dallrar i luften. Hennes angrepp mot den svensk-somaliska gruppen kallar hon ”klarspråk” och spekulerar över varför denna grupp är så oproportionerligt drabbad av corona-viruset. Utan att ha något på fötter spekulerar hon i en rad orsaker men fastnar vid och uppehåller sig kring ” tänkbara kulturspecifika orsaker”. De har ”tätare familjerelationer”, ”är uppfostrade i en omgivning där man inte nödvändigtvis litar på myndigheter”, ”analfabetismen är utbredd”, och ”somalierna har inte samma tradition av skriftlig information eller av medicin”, säger hon.

Detta är på gränsen till hets mot folkgrupp. Det är i vart fall en draksådd i en jord som redan är beströdd med frön av misstro, oro och frustration. Alldeles oavsett om det hon hävdar i sin artikel faller under brottsrubriceringen hets mot folkgrupp är det oerhört osmakligt att i detta läge då flera svensk-somalier är sjuka eller smittade att peka ut dem som grupp med antydning om det är deras kultur som gjort att de drabbats särskilt.

Bristen på tillit till myndigheter och sina medmänniskor ska vara en orsak till att gruppen är särskilt drabbad, hävdar hon, och lägger till att en femtedel av invånarna i ”utsatta områden” är födda utomlands och ”de flesta i kulturellt avlägsna samhällen”. Dessutom lägger hon till att den ”bakomliggande orsaken till att vi har hamnat här är ”att Sverige under decennier har bedrivit en invandringspolitik utan hänsyn till integrationspotentialen”. Det vill säga - för att tala klarspråk som Busch-Thor säger sig vilja göra – beklagar hon att de har kommit hit från början. Det är oerhört magstarkt och luktar faktiskt rasbiologi. Det antyder att hon menar att dessa människors kultur är så djupt rotad att den inte går att ändra, det vill säga de är obildbara. Eller menar hon något annat? Kanske att hon och flera med henne aldrig kommer att acceptera att somalier integreras i det svenska samhället? Jag vet inte vilket som är värst men hon ägnar sig dessvärre åt allt annat än ”klarspråk” utan är snarare luddigt insinuant. Sannolikt med flit. Eller är hon bara ovanligt klumpig? Sanningen är med största sannolikhet snarare att hon vill fiska i grumliga vatten för att vinna röster från SD. 

Enligt uppgift var ett av de första dödsfallen till följd av corona-virus en svensk-somalier i Järva-området och en del uppgifter gör också gällande att varningarna om corona gick ut sent och att informationen inte heller översattes. Det är ju i så fall en brist att kunna peka på, men detta berör inte Busch-Thor nämnvärt. Hon har inga förslag på hur kommunikationen kunde ha skötts bättre. Allt är spekulationer och gissningar och ett antal påståenden. Hon konstaterar bara att ”skadan är skedd” och att vi vid nästa pandemi ”förhoppningsvis bättre förberedda”. Hon menar då inte bättre och snabbare kommunikationsvägar från myndigheter utan istället hoppas hon på ”en bättre fungerande integration, mindre vida klyftor och mer av samhällsgemenskap.”

”Nu måste vi göra allt vi kan”, säger Ebba Busch-Thor också. Hennes bidrag i form av denna artikel utgör knappast en bra grund för mindre vida klyftor och mer samhällsgemenskap. Jag ser inget av beklagande till drabbade familjer, inget av ”kristen” medmänsklig empati för de många sjuka och avlidna, inget av försök till tröst eller stöttande ord till människor som lever med sorg och oro omkring sig och dessutom får utstå fruktansvärda påståenden och kommentarer på sociala medier.

En möjlig förklaring till att svensk-somalier som grupp drabbats värre än andra är dessutom att många jobbar inom yrken där risken för smitta är särskilt stor; inom kollektivtrafiken, butiker, städfirmor, sjukvården, barnomsorg, äldreomsorg osv. Det vill säga yrken där kontaktytorna med andra är tämligen stora och möjligheten att ”jobba hemma” är liten eller obefintlig. Det här är snarare ett klassproblem än något annat och drabbar även andra än svensk-somalier. Det här påpekar också organisationen SUIS, Somaliska Ungdomsförbundet i Sverige, som riktar ett tack till alla dessa vardagshjältar. Något som Ebba Busch-Thor ju hade kunnat göra istället.

SUIS tillägger att det som anförts i debatten om ”bristen på information på andra språk än svenska och engelska, samt trångboddheten i bland annat Järva-området” är spekulationer som förts ”trots att man av den offentliggjorda informationen om de avlidna inte kan säkerställa vilka faktiska omständigheter som har varit väsentliga för de tragiska utfallen, mer än att diverse individ tillhörde en utsatt riskgrupp med anledning av högre ålder.”

Någon brist på information upplever inte heller Yousef Mohamed, ordförande i Somaliska Föreningen i Falköping, som säger till Skövde Nyheter: ”Vi är människor som förstår vad som händer. Hela världen förstår vad som händer. Sjukdomen drabbar inte somalier särskilt, utan alla människor”.

Däremot drabbas de oproportionerligt av hat och hot. Mohammed Nuur, ordförande för Socialdemokraterna i Tensta-Rinkeby, tillhör gruppen och har fått ägna mycket tid och kraft åt att lugna svensk-somalier som berörts illa av mängden illasinnade kommentarer och skuldbeläggning angående corona-epidemin.

Han säger i en artikel i mitti.se 27/3-20 att han ”vill fokusera på arbetet mot coronaviruset men att den oro han mött bland människor har tagit all tid”, och tillägger: ”Just nu känner man att man har en hatstorm mot sig”. Samma dag framträdde han i radio och talade om hatet som strömmade genom sociala medier och på högerextrema sidor. Det får svensk-somalier att må ännu sämre, säger han där.

Så, tack då Ebba Busch-Thor, för att du ”talar klarspråk” och ger ökad livslängd åt hoten och hatet, kan jag förstå om Mohammed nu tänker. Hon lägger ved vid brasan och har inget att tillföra som skulle råda bot på eventuella brister i kommunikationen från myndigheterna, om det var det hon var ute efter (?). Men då borde hon rimligen ha pekat på en kommunikationskultur inom berörda myndigheter snarare än den svensk-somaliska gruppens kultur.

International Day for the Elimination of Racial Discrimination – Windrush Scandal - Del 2

Fortsätter här med historien om The Windrush Scandal som påbörjats med del 1 tidigare på denna blogg...

The Windrush Scandal del 2 – Hostile Environment

På 1970-talet kan man säga att relationerna mellan svarta immigranter och vita infödda britter både hårdnat och mjuknat. Samtidigt som National Front marscherade med invandrarfientliga slogans runt om i landet så fanns det också tecken på att en mer normal grannkontakt över rasgränserna och en blandad kultur uppstått i flera av de områden där de Afro-karibiska immigranterna slagit sig ned. Den djupa recession som UK gick in i under sjuttiotalet gav också en känsla av ödesgemenskap i vardagens ”hardship” och en gemensam avsky för Thatcher-politiken.

I vart fall när det gäller befolkningen i Notting Hill finns flera vittnesmål om att det vid mitten av 70-talet nåtts en punkt där relationerna över rasgränser till stor del normaliserats. En del sträcker sig så långt som till att säga att det rådde ”a great atmosphere” och att karnevalen i augusti var en årlig manifestation av detta. Just 1976 hade polisen dock av någon anledning bestämt sig för att karnevalen i Notting Hill utgjorde ett störningsmoment och tillsatte en massiv polisinsats. Den stora polisnärvaron satte prägel på karnevalsstämningen och skapade nervositet bland de festande och boende i området. En vit journalist försökte ta sig förbi en kedja med poliser blev tillfrågad av en konstapel: ”Why do you wanna join all the niggers?” (Filmdokumentär ”Notting Hill Carnival 1976”). Polisens attityd var fientlig och fientligheten slog tillbaka på dem. En onödigt aggressiv arrestering av några ficktjuvar blev den tändande gnistan under andra karnevalskvällen och kravaller rasade sedan mer eller mindre under 48 timmar. De flesta som skadades var poliser. Don Letts, känd brittisk filmare och musikproducent med Afro-karibiska rötter, vittnar i en dokumentärfilm: ”We gave more than we got”. En annan svart man som var med säger sig veta vad det handlade om; ”It was pay-back time”. Båda talar också om vilken lättnad detta var för den Afro-karibiska befolkningen och vilken segerkänsla det gav. Don Letts:

”Ärligt talat var det som om en vikt hade lyfts från våra axlar. Jag är ledsen för alla de som skadades och hamnade i korselden, men för oss var det extremt befriande. Det är obestridligt” (Dokumentär ”Notting Hill Carnival 1976”).

Det blev ett utbrott av känslor som bubblat i många år. Det ska dock noteras att det denna gång inte handlade om några raskravaller. Det var gatans folk, och de var trots allt av alla färger, mot polisen.

Faktum är att det under åren därefter skedde ett antal genombrott för de svarta i UK. Som bara ett exempel fick den första svarta fotbollsstjärnan, Viv Anderson, plats i engelska landslaget den 29 november 1978. Den som vet vad fotboll betyder för britter vet också att det här inte var en trivialitet. Viv Anderson, född 1956 i England av jamaicanska föräldrar, rankar i sin självbiografi First Among Unequals nedbrytandet av rasbarriären som en av hans stora prestationer. Han valdes också in på en lista 2004 över 100 Great Black Britons.

Sedan dess har ättlingarna till The Windrush Generation etablerat sig som idrottsstjärnor, populärmusikstjärnor, höga politiker, domare, tv-personligheter etc etc. De har helt enkelt blivit etablerade i samtliga delar av det brittiska samhället.

Det här är i alla fall den bild som den brittiska regeringen velat framhålla för omvärlden. Den är också till viss del sann vad gäller samhället i stort men ändå drog sig inte den brittiska tory-regeringen för att fingranska immigrationslagen från 1971 och bestämma sig för att använda just denna paragraf:

”When any question arises under this Act whether or on a person is patrial, or is entitled to any exemption under this Act, it shall lie on the person asserting it to prove that he is” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Bakgrunden var en policy, Hostile Environment Policy, som lanserades av Theresa May med syfte att förmå ”illegala invandrare” att lämna landet frivilligt. The Hostile Environment Policy trädde i kraft i oktober 2012 och innehåller ett paket av administrativa och legislativa instrument för att göra livet så svårt som möjligt för s.k. ”illegala invandrare”. Dåvarande inrikesministern, sedermera premiärministern, Theresa May underströk idén med policyn:

"The aim is to create, here in Britain, a really hostile environment for illegal immigrants".

Det är fortfarande oklart om tanken från början varit att göra livet surt också för de Afro-karibiska invandrare som kommit till UK under 1950-60-70-talen men de myndigheter som hade att tillämpa policyn tycktes helt klart tolka det så. Ovan nämnda Viv Anderson är en av de som reagerat med bestörtning på skandalen:

”You would have thought we were past it. 2018, those things coming up again, it’s unbelievable” (Viv Anderson i the Sun 8/9-2018).

Foto: Rick Findler. Vans med ett tydligt budskap till "illegala immigranter". De som tillhörde the Windrush Generation lär nog ha tänkt att det inte gällde dem. Men många som inte redan fått påstötning från inrikesministeriet skulle snart få det.

The Windrush Scandal

Det kanske även i Sverige finns de som minns skyltarna som sommaren 2013 kördes runt i London med den ödesmättade varningen: ”In the UK illegally? Go home or face arrest”, följt av en aktuell siffra hur många som arresterats föregående vecka.

Kampanjen gick under namnet ”Operation Vaken” och blev inte särskilt framgångsrik (endast 11 personer reste ut från UK som resultat av kampanjen) men kan ses som ett led i det paket av åtgärder som den konservativa brittiska regeringen lanserat som Hostile Environment Policy.

Den här policyn och myndigheternas sätt att tolka den innebar under ett antal år att tusentals människor nekades lagliga rättigheter, blev av med jobb och/eller hem, blev felaktigt häktade, hotade med deportation eller till och med, i minst 83 fall, deporterades på felaktiga grunder. Många var födda som ”Brittiska undersåtar” (”British Subjects”) och hade kommit till UK före 1973. Inte enbart, men till stor del, Afro-karibiska immigranter i såväl första som andra generation. En del vägrades återinträda till landet efter att ha varit utomlands. Andra hade hot om omedelbar deportation hängande över sig och levde ett liv i ständig rädsla.

En av de som ändå skrämdes tillräckligt av de hotfulla skyltarna som kördes runt på London-gatorna var Joycelyn John. Hon kom till UK 1963, då fyra år gammal, med sin mamma och med pass utfärdade i Grenada som ”British subjects”. Amelia Gentleman berättar i the Guardian om hur Joycelyn fick problem att skaffa nytt pass 2009 eftersom mamman gift om sig men inte registrerat namnändringen för sin dotter. Joycelyn försökte i flera år skaffa fram papper som visade hennes status men blev 2014 klassad som illegalt boende i UK. Till slut lyckades hon få fram 75 sidor av bevis för att hon spenderat nästan hela livet i UK; bankpapper, tandläkarjournaler, skattebesked, brev från skolor, familj och vänner. Men inget räckte för inrikesministeriet som svarade med en varning att hon skulle bli deporterad till Grenada. Eftersom hon inte vill åka dit i förnedring, med handfängsel som en brottsling, gav hon till slut upp och reste ”frivilligt” till det land hon lämnat femtio år tidigare. Amelia Gentleman menar att det var precis så som idén med de hotfulla skyltarna på Londons gator var tänkt att fungera:

”When the hostile environment policy is working well, it exhausts people into submission. It piles up humiliations, stress and fear until people give up” (Amelia Gentleman, the Guardian 14/9-2019).

Redan 2013 började uppgifter komma till inrikesministeriets kännedom om att äldre personer med rötter i Karibien, tillhörande den s.k. Windrush-generationen, börjat behandlas som illegala immigranter, förlorat jobb eller bidrag och därmed ibland sin bostad, nekats läkarvård och en del placerats i tillfälliga häkten i väntan på deportation. Några hade till och med redan deporterats eller nekats återinträde efter utlandsresa.  

Skandalen rullades upp för allmänheten först 2018 då ett antal diplomater från Karibiska länder började ansätta brittiska politiker och en serie artiklar publicerats med början i november 2017, framför allt av dagstidningen the Guardian. Av artiklarna framgick att inrikesministeriet hade som principer; ”skyldig tills bevisad oskyldig”; deportation först och överklagan sedan; att skjuta in sig på svaga grupper samt i synnerhet personer från Karibiska öarna; att spärra tillgången till jobb, samhällsservice och bankkonton medan fallet fortfarande behandlades; samt att ha slarvat bort handlingar.

Dessutom ställdes orimliga krav på bevis för rätten att stanna i UK. Gamla människor krävdes på fyra olika dokument för varje år de hade bott i UK. En del andra fall handlade om personer som var födda i UK av föräldrar som tillhörde Windrush-generationen och som nu hotades av deportation. De UK-födda kunde då, enligt myndigheter, inte bevisa att föräldrarna verkligen befann sig lagligt i UK vid tidpunkten för deras födsel. Till saken hör också att de enda officiella dokument som bekräftat ankomsten till UK för många av immigranterna från Karibien mellan 1950 och 1970-talets början var landstigningskort som utfärdats vid avstigning i brittiska hamnar. År 2009, emellertid, togs dessa in för destruktion i en kampanj för att rensa ut gamla dokument. Just detta ställde till problem för många av immigranterna som då inte hade något som helst officiellt dokument som bevisade när de ankommit till UK.

Frågor börjar ställas till regeringen

I januari 2018 kom en rapport från the Home Affairs Select Committee, HASC (en parlamentarisk grupp) som tog upp oklarheter i regeringens ”Hostile Environment Policies”. Alldeles för många personer hade hotats av deportation med stöd av inkorrekt och oprövad information, alltför många fel hade begåtts, och inrikesministeriet hade inte heller verktyg för att utvärdera effekterna av policyn, ansåg kommittén.

Tidigt i mars 2018 började Labour-parlamentariker ställa frågor till regeringen angående fall som pressen tagit upp men fick mest undanglidande svar av premiärminister May, som dock lovade att ”undersöka saken”. ”The Windrush Scandal” började sakta men säkert bli ett begrepp och togs nu upp löpande i parlamentet.

I april 2018 begärde så tolv Karibiska länder ett möte med brittiske premiärministern, nu Theresa May, om saken men blev avvisade. Guy Hewitt, Barbados Höge kommissionär i UK, menar att det visade antingen att den brittiska regeringen inte förstått skandalens allvar och skala eller också, vilket är värre, att det inte prioriterade saken.

”It smacked of racism”, säger Hewitt till the Guardian (14/9-2019).

Omvärldens starka reaktion fick efter ett tag effekt och Theresa May tog sig till slut tid till mötet.

Frågor till inrikesminister Amber Rudd om ”mål” för antal deportationer

Inrikesministern Amber Rudd blev snart måltavla för kritiska frågor. Bland annat undrade the HASC den 25 april 2018 om det fanns några numerära mål uppsatta för deportationerna. Det fanns vittnesmål om att sådana fanns men inrikesministern nekade. Dagen därpå gjorde hon en u-sväng och erkände att sådana mål fanns men att de var ”lokala” och endast interna instrument för prestationsstyrning (performance management). Rudd bedyrade att hon inget vetat om dessa mål och att hon skulle se till att de togs bort.

Här finns skäl att påminna om Joycelyn John från Grenada som jag berättade om inledningsvis. Hon som valde att självmant resa ut ur UK efter att ha försökt övertyga inrikesministeriet ett dussintal gånger – per telefon, personligen eller i skrift – att de gjort ett misstag som hotade henne med utvisning. Hon vittnar om sin gissning som skulle visa sig vara närmare sanningen än hon kanske då trott:

”I don’t think they looked at the letters I wrote. I think they had a quota to fill – they needed to deport people” (Joycelyn John i the Guardian 14/9-2019).

Den 27 april 2018 - för att återgå till Amber Rudd - publicerade emellertid the Guardian ett läckt dokument från inrikesministeriet som avslöjade att det hade satts upp ett mål om 12800 tvångsutvisningar under 2017-18 och att det såg ut som att man kunde nå den 10-procentiga ökning som inrikesministern ska ha begärt tidigare. Rudd förnekade dock all kännedom om dokumentet. Ytterligare ett par dagar senare publicerade the Guardian ett brev daterat i januari 2017 från Rudd till premiärminister May i vilket Rudd föreslår ett ”ambitiöst men nåbart” mål för en ökning av antalet tvångsdeportationer av immigranter. Rudd avgick senare samma dag. Många menar att det borde ha varit Theresa May som skulle avgått, mamman till hela policyn och drivande i implementeringen av den.

Rudd ersattes av Sajid Javid som inrikesminister. Han lovade genast att regeringen skulle göra rätt för sig gentemot ”the Windrush generation”.

Skandalen lever vidare

Den 2 maj 2018 lämnar Labour Party in en motion i House of Commons där de begärde av regeringen att till the HASC överlämna dokument angående fall som involverade personer som kommit till UK från Samväldesländer mellan 1948 och 1970-talet, men fick inte igenom motionen.

Den 15 maj 2018 hävdade inrikesminister Javid att 63 personer möjligen hade felaktigt deporterats men tillade att siffran var preliminär och kunde korrigeras uppåt.

I slutet av maj hade fortfarande endast tre av dessa 63 blivit kontaktade av regeringen om den felaktiga deportationen och den 8 juni upplyste Jamaicas Höge kommissionär i London om att de av inrikesministeriet ännu inte fått varken antal eller namn på de som felaktig deporterats till Jamaica.

Senare i juni framkom att inrikesministeriet överhopats av frågor på sin ”Windrush Hot Line” och att 6800 personer identifierats som eventuellt felaktig behandlade ”Windrush-fall”. Detta som förklaring till de långa behandlingstiderna.

Inrikesministeriet lämnade också en del svar på frågor från HASL och parlamentsledamöter den 28 juni 2018 och erkände då 850 felaktiga frihetsberövanden perioden 2012-2017 och informerade om att drygt 21 miljoner GBP utbetalats i kompensation till dessa. De erkände också att 23 % av de anställda inom migrationsmyndigheterna erhållit prestationsbonusar och att en del av dem hade fått personliga deportationsmål att uppnå mot utlovad bonus.

Dessa prestationsmål är närmast legio inom resultatstyrd verksamhet och Windrush-skandalen blottar bara ett exempel på vilka ödesdigra sidoeffekter dylika mål kan orsaka. I de här fallen effekter som förstört mängder av människors liv. 

Nya rapporter

Den 29 juni 2018 publicerar parlamentets Human Rights Select committee en fördömande rapport om immigrationsmyndigheternas handhavande av saken. Rapporten påvisade vad som ansågs vara ”systematiska misslyckanden”, att immigrationstjänstemän agerat ”utom kontroll”, och att inrikesdepartementet agerat enligt egna lagar.

Samtidigt firades på flera ställen i landet – med en ceremoni i Westminster Abbey som höjdpunkt - 70-årsminnet av ankomsten av HMT Empire Windrush och högtidstal hålls över betydelsen av Windrush-generationen för utvecklingen av Storbritannien. Kommunminister Lord Bourne till exempel, till pressen den 18 juni när han meddelade att firandet skulle bli en årlig minnesdag:

”A Windrush Day will allow communities up and down the country to recognise and honour the enormous contribution of those who stepped ashore at Tilbury Docks 70 years ago” (Ministry of Housing, Communities & Local Government and Lord Bourne of Aberystwyth 18/6-2018).

Den 3 juli 2018 kom dock en ny kritisk rapport från HASC som förstörde den högtidliga stämningen för regeringen. Rapporten framhöll att en kultur inom inrikesministeriet utvecklats under senare år som lett till en uppsättning krav och processer som verkat designade för att ansökande ska misslyckas. De påpekade också att regeringen inte kunnat svara på många av kommitténs frågor och att HASC inte fått tillgång till ministeriets dokument. Dessutom att regeringen inte hade svar på hur många som deporterats felaktigt, förlorat sina jobb eller nekats läkarvård etc.

I november 2018 hävdade inrikesminister Javid att de hittat 83 fall av felaktiga deportationer men att det eventuellt kunde finnas ytterligare 81 fall. Minst 11 av de deporterade hade avlidit.

I december 2018 lämnade också National Audit Office (motsv till svenska Riksrevisionen) en rapport som kritiserade inrikesministeriet kraftigt. De påpekade att ministeriet ignorerat varningar som utfärdats redan fyra år tidigare och att de inte hanterat skandalen adekvat.

Kompensation till de drabbade senkommen och deportationer återupptas

Opinionstrycket under 2018 blev så starkt att regeringen såg sig tvungen att pausa alla deportationer.

Inrikesminister Rudd lovade innan hon avgick att de drabbade skulle kompenseras och att eventuella framtida avgifter och språktester för medborgarskap skulle strykas för de som tillhörde the Windrush Generation. Theresa May lovade också att de som drabbats av felaktigheter inte skulle behöva lämna in formella dokument för att bevisa sin vistelse i UK och befrias från kostnader att få ut nödvändiga dokument.

I maj 2018 framkom att många drabbade fortfarande svävade i ovisshet om sina öden, bodde hos vänner eller släktingar för att hålla sig undan, och att en del hade svårt att bekosta resor till möten med ministeriet. Den behandlingstid på två veckor som utlovats visade sig i många fall inte på långt när hålla och i juni 2018 fanns fortfarande flera kritiska fall som var obehandlade. I augusti 2018 fanns fortfarande ingen plan för kompensation implementerad. Ännu i februari 2019 erkände inrikesministeriet att endast en person fått assistans enligt den ”Hardship plan” som inrättats i december 2018. Den utlovade kompensationsplanen som utlovats i april 2018 fanns då inte heller på plats alls.

Trots att det i början av 2019 såg ut som att inrikesministeriet ändå förstått att de var tvungna att lägga saker till rätta för de drabbade, om än saktfärdigt och taffligt. Men i februari 2019 återupptog ministeriet plötsligt deportationerna. Nyheten gav en ny våg av massiv kritik.

Inrikesminister Javid svarade den 5 februari 2019 att alla som skulle deporteras hade begått ”väldigt allvarliga brott”. Ett påstående som till och med inrikesministeriet avvisade omgående och som av andra kritiker ansågs inkorrekt men ödesdigert för de utvisades framtid.

Den 21 februari 2019 begärde Jamaicas Höge UK-kommissionär ett stopp för deportationerna tills inrikesministeriet utrett saken klart och presenterat sina resultat.

Konsekvenser och efterspel

I april 2019 kunde the Guardians Amelia Gentleman – den journalist som rullade upp hela skandalen och som också skrivit en bok om den - rapportera om flera drabbade som kämpade med ekonomiska svårigheter och att inrikesdepartementets kultur inte ändrats alls. Omkring 5000 personer hade dock fått papper på sin rätt att bo i UK och av dessa hade 3600 får brittiskt medborgarskap. En kompensationsplan var också upprättad och förväntades betala ut uppemot 570 miljoner GBP. Däremot hade inga lagar i Theresa Mays paket Hostile Environment Policies dragits tillbaka.

Många hade ändå fortfarande problem att öppna bankkonton och andra svårigheter. Winston Robinson, 59-årig före detta ambulansförare, fick sparken 2016 eftersom han inte hade något pass, var fortfarande arbetslös och svårt skuldsatt, framgick det av Guardians artikel. Han miste rätten att få bidrag och blev hemlös, men hade vid artikelns tillkomst fått sitt brittiska medborgarskap godkänt. Däremot inte sitt gamla jobb tillbaka. Han fick istället ett formulär att fylla i för att ansöka om kompensation.

“I didn’t apply to get into this mess, but now I have to apply to get out of it”, säger han själv (the Guardian 15/4-2019).

Parlamentsledamoten David Lammy säger i samma artikel att hela skandalen bygger på ett strukturellt problem, ”en immigrationspolicy som baseras på en djup fientlighet mot immigranter” och en misstro mot alla människor som är ”något annat än vita, anglo-saxiska engelsmän”.

Hur gick det då för Joycelyn John? Jo, hon fick till slut rätt och gavs tillstånd att återvända från Grenada till UK. Hon bor nu i utkanten av London i en lägenhet hon knappt har råd att möblera. I slutet av 2018 hade hon också fått en ursäkt skickad till sig från inrikesministern Sajid Javid. En klen tröst, berättar hon för the Guardian i september 2019:

”What good is a letter of apology now?’ They ruined my life completely. I came back to nothing. I have had to start rebuilding my life from scratch at the age of 58” (Joycelyn John i the Guardian 14/9-2019).

Inrikesminister Sajid Javid bedyrade i en BBC-intervju 3 juni 2019 att landets hela immigrationspolitik skulle revideras och att ändringar redan gjorts i den del som kallats ”Hostile Environment” i svallvågorna efter Windrush Scandal. Någon kompensation till Joycelyn och hennes olycksbrödrar och systrar hade han dock inte kunnat ordna ännu. Enligt the Guardian hade majoriteten av Windrush-generationens drabbade ännu i september 2019 inte sett skymten av någon ersättning. 

Alldeles nyligen kom också äntligen den rapport från inrikesministeriet, Windrush Lessons Learned Review, som skulle ha släppts redan för ett år sedan. Den pekar på en institutionell ”tanklöshet och okunnighet” inom ministeriet i fråga om ras men att det varit omöjligt att fastställa definitivt om det handlat om ”institutionell rasism”, vilket låter lite ambivalent. Bakom detta råder troligen en oenighet bland rapportförfattarna om saken. Ett utkast som stod färdigt i februari ändrades för att ta bort just slutsatsen att inrikesministeriet varit/är institutionellt rasistiskt (bland andra The Times 21/2-2020).

Wendy Williams, som varit oberoende rådgivare för rapporten, säger till Daily Mail att Windrush-generationen fått dåligt stöd av sitt land, ett land till vilket de bidragit så mycket, och hon pekar också på det som kanske är den mest tänkvärda poängen i sammanhanget och som också bör ha framkommit av uppgifterna från BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files som jag refererat till flera gånger i mina två inlägg:

”The causes of the Windrush scandal can be traced back through successive rounds of policy and legislation about immigration and nationality from the 1960s onwards, the aim of which was to restrict the eligibility of certain groups to live in the UK” (Wendy Williams i Daily Mail 19/3-2020).

Rapporten nämner att den räknat in 164 personer som antingen blivit deporterade eller fängslade, eller både och. Men den erkänner också ett mörkertal:

”There is an unknown number of people who might have been wrongly subjected to other compliant environment measures, an unknown number of people who haven’t contacted the Taskforce and could be affected in the future and an unknown number of family and friends who the scandal has also touched” (Windrush lessons learned review, Home Office, 19/3-2020).

Det skulle kunna handla om en halv miljon människor som kämpar med att försöka dokumentera sin status, framgår det också av rapporten.

Det är inte heller bara Afro-karibiska immigranter som drabbats även om de utgör en majoritet vilket framkallat logiken i benämningen the Windrush-scandal. Skandalen har också berört de afrikanska immigranterna till UK. Funmi Olutoye säger i en artikel i The Independent att den har fört upp frågor om ”rasism, identitet och historia” till ytan, men också att den kanske har fört de afrikanska och Afro-karibiska minoriteterna närmare varandra än någonsin. Tidigare har det förekommit en hel del rivalitet och misstänksamhet mellan grupperna. En effekt av kolonialismen och de respektive gruppernas strävan efter status i UK, tror hon. Tidigare var det ovanligt att höra talas om en Afro-karibisk person som deporterats, men Windrush-skandalen lämnar ett stort frågetecken efter sig, menar hon. Kan mörkhyade någonsin riktigt bli britter?

”None of us should be ignorant to the fact that despite our very British accents, being born here, having British values and knowing British history, there are some people who will just not accept that that is who we are. Even if we think that of ourselves […] If you’re a third generation immigrant you wouldn’t question your identity as much as a first generation immigrant or even a second. But as this fiasco has made clear, we may never be considered British” (Funmi Olutoye, the Independent 25/4-2018).

Källor:

Tryckta källor:

The Story of Trojan Records, Laurence Cane-Honeysett, 2018

Tighten Up – The Story of Reggae in the UK, Michael de Koningh & Marc Griffiths, 2003
Black Britain - A Photographic History, Paul Gilroy, 2007

Nätkällor samt Youtube-klipp:

BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files (2019)

https://www.youtube.com/watch?v=f_rzJTNZSLM

BBC-dokumentären Notting Hill Riot (2005)

https://www.youtube.com/watch?v=iaRCE7UUW0g

BBC Artikel Windrush – Who exactly was on board?, Lucy Rodgers & Maryam Ahmed, BBC News 21/6-2019

https://www.bbc.com/news/uk-43808007

MV Empire Windrush (The New Zealand Shipping Company Ltd) travelling from Kingston to London, National Archives, London, Reference: BT 26/1237/91

https://discovery.nationalarchives.gov.uk/details/r/C9152210

Wikipedia, Windrush Scandal, engelsk version

https://en.wikipedia.org/wiki/Windrush_scandal

Artikel Ironically enough, the Windrush scandal has brought the British African and Caribbean communities together for the first time, Funmi Olutoye, the Independent 25/4-2018

https://www.independent.co.uk/voices/windrush-black-british-community-caribbean-immigration-ethnic-minority-a8321206.html

Artikel I´m struggling: Windrush victims say little has changed one year on, Amelia Gentleman, the Guardian 15/4-2019

https://www.theguardian.com/uk-news/2019/apr/15/windrush-scandal-one-year-on-victims-little-has-changed

Artikel Chased into self-deportation: the most disturbing Windrush case so far, Amelia Gentleman, the Guardian 14/9-2019

https://www.theguardian.com/uk-news/2019/sep/14/scale-misery-devastating-inside-story-reporting-windrush-scandal

Artikel Windrush scandal was ´foreseeable and avoidable´ and Home Office let down victims because of ´systemic operations failings´, damning official report finds, Jack Maidment, Daily Mail 19/3-2020

https://www.dailymail.co.uk/news/article-8129821/Windrush-scandal-foreseeable-avoidable-says-official-report.html

Artikel Viv Anderson became England’s first black player 40 years ago.. now he is still a pioneer as he finds work for ex-pros, Dan King, the Sun 8/9-2018

https://www.thesun.co.uk/sport/football/7210104/viv-anderson-england-windrush-premier-league-manchester-united-nottingham-forest/

Artikel Home Office is ‘institutionally racist’, said report into Windrush scandal, Steven Swinford, The Times 21/2-2020

https://www.thetimes.co.uk/article/home-office-is-institutionally-racist-said-report-into-windrush-scandal-76w9mrw2w

Windrush lessons learned review, Home Office, Published 19 March 2020

https://www.gov.uk/government/publications/windrush-lessons-learned-review-information

Pressrelease: Annual day of celebrations for the Windrush Generation, Ministry of Housing, Communities & Local Government and Lord Bourne of Aberystwyth, 18/6-2018

https://www.gov.uk/government/news/annual-day-of-celebrations-for-the-windrush-generation

International Day for the Elimination of Racial Discrimination – Windrush Scandal - Del 1

Del 1 - Windrush Scandal och en konsekvent statlig rasism

Den 21 mars är FN:s sedan 1966 årligen återkommande International Day for the Elimination of Racial Discrimination.

En dag som ska markera kamp mot rasism och rasdiskriminering. Valet av datum är för att påminna om Sharpeville-massakern i Sydafrika 1960, då 69 personer dödades av polis när det deltog i en fredlig demonstration.

Detta år, 2020, markerar också mittpunkt för the International Decade for People of African Descent (2015-2024) som utlysts av Human Rights Council i Geneve.

Det finns mycket att säga om detta i Sverige. Enligt en undersökning från 2018 beställd av Länsstyrelsen har Afro-svenskar betydligt mindre lön än övriga för motsvarande arbete och i synnerhet gäller detta högre utbildade personer där polariseringen ökar jämfört med den redan stora skillnad som finns i de lägre löneklasserna och för lägre utbildade personer.

Själv har jag dock gjort research för en artikel och kommit in på en historia som är tämligen okänd i Sverige. Nämligen den brittiska statens diskriminering av svarta immigranter från Karibien, i UK benämnda Afro-Caribbeans, en grupp som kom till Storbritannien i stora skaror under 1950- och 1960-talen. För ett par år sedan uppdagades det som kom att kallas the Windrush Scandal. Det har sedan framkommit tidigare hemligstämplat material som tillfört kunskap om en genom flera decennier statligt styrd diskriminering och systematiska försök att sätta stopp för immigrationen och till och med skicka tillbaka till Karibien personer som bott i Storbritannien i fyrtio-femtio år.

Historien om detta skeende är en vink om att rasdiskriminering inte bara är något som tillhör det förflutna i Västeuropa och framför allt att det drabbar mörkhyade i synnerhet. Den visar också ett tydligt exempel på vad som brukar kallas strukturell diskriminering, ett fenomen som till och med många liberala politiker i Sverige och andra länder menar inte finns.

Vi tar det från början eftersom det inte är många i Sverige som känner till hela historien. Det blir dessutom två inlägg, eftersom den är så innehållsrik och intressant, även om den utspelar sig i Storbritannien och på de karibiska öarna.

Foto: Från Youtube, Uppladdad av StationNoailles Marseille, 15 apr. 2012. Calypso-kungen Lord Kitchener sjunger sin sång "London is the place to be" för pressen vid avstigningen från HMT Empire Windrush i Tilbury 22 juni 1948.

The Windrush-generation

Ungefär 10 tusen västindier tjänstgjorde i brittiska armén under 2vk. När de kom tillbaka till öarna blev inte alltid livet som de tänkt sig. Inte minst de som kom tillbaka till Jamaica. År 1944 rasade en orkan över ön och över 40 % av kokosnötpalmerna samt 90 % av bananpalmerna föll i stormen. Detta handlade om basen för öns inkomster. När så priset på socker dessutom föll drabbades de av ännu ett hårt slag mot ekonomin.

Samtidigt hade Storbritannien, när kriget var över, kunnat räkna in kring en halv miljon döda i kriget, mestadels unga män. Det behövdes alltså arbetskraft för att bygga upp ett Storbritannien som dessutom var svårt skadat genom bombningar av flera städer. År 1947 kom en rapport från regeringens Foreign Labour Committee som kommit fram till att landet saknade ca 1,3 miljoner arbetare för att klara uppgiften. Året därpå, 1948, bestämdes därför att alla som var medborgare i Samväldesländer skulle få fritt inträde till Storbritannien och var fria att bo och arbeta.

Ryktet om detta nådde förstås vad som då fortfarande var kolonier i bland annat Karibien, företrädesvis Jamaica men också Trinidad och Barbados och andra öar. Många, i synnerhet de som tjänstgjort i armén och kanske varit i England tidvis, var särskilt villiga att ta chansen att skapa sig en bättre tillvaro och såg ofta fram emot att bege sig till Moderlandet. Så annonserades snart i jamaicanska tidningen Daily Gleaner att ett skepp, HMT Empire Windrush, skulle avsegla till London 23 maj (lite oklart om den verkligen avgick då, i annonsen i tidningen står ”sailing about 23rd May”). Skeppet utgick från Australien och gick via Kingston till London. Dit, till Tilbury Docks i East End London, kom det fram den 21 juni 1948 efter 22 dagars resa (varför jag misstänker att avresedatum 23 maj inte stämmer).

Dit kom drygt 1027 personer, varav 802 från Karibiska öarna, enligt passagerarlistan som finns på National Archives i London. Flygvapnet följde båtens inlöp och mängder av nyfikna och journalister väntade vid kaj. Pressen kallade resan en ”triumf” och Evening Standard proklamerade stolt ”Welcome Home!” (The Story of Trojan Records, Laurence Cane-Honeysett, 2018). De här första som kom och de som följde under den närmaste tioårsperioden skulle komma att kallas ”The Windrush Generation”, efter namnet på skeppet.

Här kan inflikas att Windrush egentligen inte var först. Den karibiska mer omfattande immigrationen inleddes egentligen med skeppet Almanzora ett halvår tidigare men bar endast med sig 150 jamaicaner och har därför passerat mer ”under radarn”, så att säga. I UK talar man däremot ofta om betydelsen, inte minst för kulturen, som den Afro-karibiska immigrationen haft och man refererar då gärna till The Windrush Generation. Den officiella definitionen av termen är: ”Commonwealth immigrants who arrived in the UK between 1948 and 1971”.

De karibiska immigranterna, som anlände till Tilbury Docks med Windrush den 21 juni 1948 och steg av skeppet dagen efter, togs till en början emot med nyfiken entusiasm från allmänheten, och den var till stor del minst sagt ömsesidig. En av dem som kom med Windrush var calypso-kungen Lord Kitchener. På båten skrev han ner texten till sin sång ”London is the place for me”. Texten till den är på ett sätt rörande sett i retrospektivt perspektiv. Utdrag ur texten:

”London is the place for me – London this lovely city […] To live in London you are really comfortable – Because the English people are very much sociable – They take you here and they take you there – And they make you feel like a millionaire – London that´s the place for me – At night when you have nothing to do – You can take a walk down Shaftesbury Avenue – There you will laugh and talk and enjoy the breeze – And admire the beautiful scenery – Of London that´s the place for me – Yes I cannot complain of the time I have spent – I mean my life in London is really magnificent – I have every comfort and every sport – And my residence is Hampton Court – So London that´s the place for me” (Youtube-klipp finns här) 

Förväntan var stor ombord alltså och det är inte otänkbart att de skrev brev hem som liknade de gamla Amerika-fararnas brev hem som innehöll överdrifter om hur de bodde i slott och hade kycklingar stora som hus och liknande.

Välkomna till Storbritannien (?)

Det har dock på senare tid visat sig att de inte alls var särskilt välkomna. I BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files (2019) får vi uppläst för oss ett telegram från den brittiske Guvernören på Jamaica sänt till The Colonial Office i London, innan HMT Empire Windrush avseglat:

”I regret to inform you that more than 350 passages [sic] by Empire Windrush have been booked by men who have hope to find employment in the United Kingdom, and that it is likely that this number will be increased by another 100 before the vessel leaves”

Premiärminister Attlee beskrev det hela som ett ”intrång” och andra myndigheter såg det som en ”pinsamhet”. Sannolikt hade man inte väntat sig att ”undersåtarna” i Samväldet så snabbt skulle ge respons på den lag som togs i Storbritannien 1948, the 1948 British Nationality Act, som fastställde rätten för alla som är medborgare i Brittiska Kungadömet och dess kolonier att betraktas som brittiska undersåtar (British subjects), och som sådana röra sig fritt inom Brittiska Samväldet. Alla hade samma rättigheter att röra sig, slå sig ned och arbeta var som helst i Storbritannien (i fortsättningen UK för enkelhetens skull).

Vid ett möte den 15 juni 1948 (en knapp vecka innan Windrush anlände till London) föreslog premiärministern att passagerarna från Jamaica skulle kunna omdirigeras till Östafrika för att plocka jordnötter. Trots att behovet av arbetskraft i Storbritannien, av samma regering, beräknats uppgå till 1,3 miljoner, och trots att den brittiska regeringen bara ett år tidigare tagit ett beslut om att ta emot 180 tusen immigranter (s.k. European Voluntary Workers, EVWs) som inte var brittiska undersåtar och varav de flesta inte kunde engelska eller hade andra kopplingar till UK. Skillnaden var att dessa var vita, mestadels européer. En del av dem var östeuropéer som kom ur krigsfångeläger och ett antal av dessa var tidigare medlemmar av Waffen-SS, varav några till och med var anklagade för krigsbrott. Men sågs alltså av brittiska regeringen som mer önskvärda som arbetskraft än svarta ”undersåtar” från samväldesländerna, varav många dessutom hade tjänstgjort i den brittiska krigsmakten under kriget (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019). Sir Harold Wylde, högt uppsatt tjänsteman inom arbetsministeriet, uttrycker det klart i ett cirkulär från våren 1948 där han skriver:

”I do not think that any scheme for the importation of coloured colonials for permanent settlement here should be embarked upon without full understanding that this means that a coloured element will be brought in for permanent absorption into our own population” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

En annan skrivelse, undertecknat av 11 ledamöter från Labour Party i parlamentet House of Commons, ställt till premiärministern den 22 juni 1948 med anledning av ankomsten av Windrush:

”An influx of coloured people domiciled here is likely to impair the harmony, strength and cohesion of our public and social life and to cause discord and unhappiness among all concerned” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Dessa parlamentariker var sannolikt knappast ensamma om de här åsikterna och de var dessutom mest bekymrade för om passagerarna på Windrush skulle lyckas hitta jobb snarare än tvärtom, då de också skrev:

”Their success may encourage other British subjects to imitate their example and this country may become an open reception for immigrants not selected in respect to health, education, training, character, customs and above all, regardless of whether assimilation is possible or not” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Det allra största ”problemet” med immigrationen för brittiska myndigheter var alltså att de flesta som nu hörsammade rättigheten att slå sig ned i UK för att arbeta hade svart hudfärg.

Allt detta visste förstås de nyanlända ingenting om men upptäckte däremot snart att befolkningen överlag inte alls var så välkomnande som mottagandet vid kaj hade gett anledning att tro. En rasistisk och främlingsfientlig attityd låg i den brittiska imperiekulturens DNA och de svarta nykomlingarna blev illa sedda främst p.g.a. rasistiska fördomar. Under 1950-talet fick de vänja sig vid att bli kallade ”niggers” och höra uppmaningar som ”nigger go home” och liknande eller i värsta fall att bli misshandlade på gator och torg. De fick också ofta betala dubbel hyra jämfört med sina vita grannar. Skyltar vid hus som hade rum att hyra ut som sa: ”no Irish, no Blacks, no dogs, no Jews” eller ”no coloureds” var en vanlig syn som mötte immigranterna som sökte husrum. En av sex annonser i Notting Hill bar på liknande budskap under 1950-talet enligt bl.a. BBC-produktionen ”Notting Hill Riot” (2005). Så öppen var rasismen. En undersökning som gjordes i Birmingham 1956 visade att bara 15 av 1000 tillfrågade vita var villiga att hyra ut rum åt en svart hyresgäst. I en liknande undersökning från 1953 bland Londons "landladies" visade det sig att nästan 85 % av dem var ovilliga att hyra ut rum till "very dark Africans or West Indians" (Black Britain - A Photographic History, s 99).

Verkligheten för de nyanlända skulle alltså snart visa sig vara en helt annan än den som Lord Kitchener diktade och sjöng om när han gick av HMT Empire Windrush. En intervju trettio år senare med John Richards, en annan av passagerarna på Empire Windrush, visar att UK inte var så skimrande som de trott. En insikt som ”chockade”, säger han i intervjun, och fortsätter:

"I know a lot about Britain from school days but it was a different picture from that one, when you came face to face with the facts. It was two different things […] They tell you it is the 'mother country', you're all welcome, you all British. When you come here you realise you're a foreigner and that's all there is to it."

Innerstadens mest nedgångna och utbombade kvarter, som de i Norra Kensington (med Notting Hill/Ladbroke Grove), tömdes till betydande del på vit medelklass när regeringen - enligt planen New Towns Act of 1946 - lät bygga nya bostäder i Londons utkanter, på ställen som Harlow, Basildon, Stevenage och Hemel Hampstead. Till de gamla och slitna innerstadsdelarna flyttade många Afro-karibier in. Det låter lättare än det egentligen var. Övergivna bombskydd eller tält kunde ibland tjäna som boplats för de nyanlända. Kanske kunde den som jobbade vid tunnelbanan få sova i en vagn vid vagnhallen när tågen stannat för natten.

I London fanns dock åtminstone en person som gärna hyrde ut till immigranter. En av de stora fastighetsägarna i Notting Hill-området vid namn Perec ”Peter” Rachman. Han gav de skrupellösa husägarna ett ansikte och namngav till och med företeelsen, ”Rachmanism”, som enligt the Oxford English Dictionary är synonymt med ”exploitation and intimidation of tenants”. Han ägde flera hundra nedgångna fastigheter och ett flertal nattklubbar i Notting Hill och andra stadsdelar i Norra Kensington. Flera av fastigheterna delade han av för att få fler rum att hyra ut, en del av dem till prostituerade och många till de nyinvandrade från Västindien, som fick betala alldeles för höga hyror eftersom de nyinvandrade inte var skyddade av samma hyreskontrollerande lagar som de infödda. Han var dock en av få fastighetsägare – vilket han ofta påpekade i pressen – som hyrde ut till de nytillkomna britterna (själv var och förblev han statslös intill sin död).

Bostadssituationen förstärkte också fördomarna om de svarta immigranterna: ”Perhaps these people knew no other way to dwell?” (Black Britain – A Photographic History, s 94).

Som stark kontrast till Lord Kitcheners lovsång ”London is the place for me” som han levererade till journalisterna vid kajen i Tilbury Docks 22 juni 1948 kan ställas Lord Invaders - en minst lika stor calypso-kung - ”Teddy Boy Calypso (Cat-o-Nine)” från 1959 med textraderna:

”It´s a shame it´s unfair but what can you do – The colour of your skin makes it hard for you – If you´re brown they say you can stick around – If you´re white well everything´s all right – If your skin is dark, no use, you try – You got to suffer until you die […] If you think that the complexion of your face – Can hide you from the negro race – No! You can never get away from the fact – If you not white you considered black”

Rasismen mer aggressiv och organiserad

Rasismen i Storbritannien rörde sig med tiden allt mer från uppfattningen om biologisk överlägsenhet för den vita rasen mot idén om kulturella skillnader som var förment oförenliga mellan den brittiska infödda befolkningen och den nyankomna karibiska. Denna form av rasism känner vi igen från idag och kunde i femtiotalets Storbritannien vara kodad som artiga men avvisande fraser likaväl som aggressiva påhopp. Ett engelskt uttryck som brukar användas för att beskriva rasbarriären är ”The Colour Bar”. En gräns som kunde vara svår att tyda och minst lika svår att överträda.

Det fanns dock en extrem höger som höll fast vid idén om biologiskt betingad vit överlägsenhet och som levde i tron på blodets renhet och med skräck för rasblandning.

Mot slutet av 1950-talet ökade spänningarna och dessutom började konjunkturen vika och rasismen bli organiserad genom bland andra White Defense League, WDL. Graffiti med bokstäverna ”K.B.W.” blev vanliga i områden med många svarta, om det inte var utskrivet helt, dvs: ”Keep Britain White”. År 1958 utbröt också våldsamheter mot de svarta immigranterna, först i Nottingham och strax därpå i Notting Hill i London. Medlemmar ur WDL deltog i raskravallerna i Notting Hill fredagen den 30/8 1958 tillsammans med framför allt s.k. Teddy Boys. Kuriöst nog startade kravallerna i och med att svenskan Majbritt Morrison angreps av vita ungdomar. Hon var gift med Raymond, en svart jamaicansk man, och var mitt inne i ett gräl med denne utanför Latimer Roads tunnelbanestation då några vita ungdomar lade sig i grälet och angrep Raymond verbalt. Majbritt försvarade honom vilket slutade med att hon slogs ned med ett järnrör. Angreppen mot de svarta i området fortsatte i flera dagar innan dessa till slut började försvara sig. Det som inleddes som fullkomligt oprovocerade angrepp mot de svarta var till slut rena raskravaller, svarta mot vita. Det bör dock nämnas att nio av de vita ungdomar som inledde attackerna mot svarta i Notting Hill fick tämligen hårda domar, upp till fyra års fängelse. Detta hade troligen en viss avskräckande effekt i fortsättningen och innebar också en liten känsla av upprättelse hos den drabbade svarta befolkningen.

White Defense League å sin sida etablerade samma år sitt huvudkontor just i Notting Hill. Givetvis ingen slump. Den gamle brittiske nazistledaren Edward Mosley återvände dessutom från sin exil i Paris inför valet 1959 och försökte vinna i valkretsen North Kensington, kort efter rasupploppen i Notting Hill 1958. I maj 1959 begicks också det uppmärksammade mordet på unge Afro-karibiske Kelso Cochrane som knivhöggs av tre attackerande Teddy Boys. Våldet upphörde alltså inte heller helt. Polisen gjorde inte många ansträngningar att föra de skyldiga till rättegång, trots att de blivit utpekade och mordet blev därför officiellt ouppklarat. Å andra sidan blev mordet en händelse som fick många av de mer passiva vita att fatta sympati för sina svarta grannar och vända sig emot rasisterna. Många tyckte mordet var Mosleys fel. Han vann inte heller i valet samma år som han hoppats. Efter fruktlösa försök att få valet ogiltigförklarat återvände han snart till sin självvalda exil i Paris.

Statlig rasism i det dolda

Under hela 1950-talet och fram till åtminstone 1962 fortsatte ändå jamaicaner och andra västindier att komma till Storbritannien. Enligt officiella siffror kom mellan 12000-15000 per år vid mitten av 1950-talet men började avta i antal just när 1958 års kravaller bröt ut. Därefter skedde en ökning igen. År 1958 kom 15 tusen immigranter från Karibien till UK, året därpå 21 tusen och 1960 kom hela 57 tusen. Den lär ha berott på den väntade åtstramningen av immigrationen, den som sedan också kom när brittiska tory-regeringen fick igenom sin Commonwealth Immigration Bill 1962. Alla ville hinna göra resan innan restriktionerna det ryktades om kom på plats. Restriktionerna 1962 menar de flesta var en direkt reaktion på raskravallerna i Notting Hill och Nottingham som antogs komma sig av ett bredare brittiskt motstånd mot ytterligare immigration från Västindien.

Att komma ihåg här är att sammanflätat med den vita brittiska befolkningens uttryck för rasism och diskriminering så fanns det också kontakter över rasgränserna som inbegrep en gemensam identifikation exempelvis som arbetarklass, vänskap, kärlek och samhörighet. Den brittiska staten såg nu dock immigrationen som i huvudsak ett problem.

Den brittiska statsapparaten hade redan tidigt börjat arbeta med ”problemet” med de nyanlända svarta. Den brittiska staten sökte ett sätt att hålla färgade utanför landet utan att smutsa ned sin image som icke-rasistiskt, vilket antagligen var särskilt känsligt strax efter kriget då det djupt rasistiska Nazityskland just besegrats. Till en början var det Labour-regeringen Attlee och sedan Churchills Tory-regering som drev på frågan. Den politiska färgen gjorde ingen skillnad för attityden till hudfärg.

År 1953 tillsatte regeringen en arbetsgrupp inom inrikesministeriet, Working Party on Coloured People seeking employment in the United Kingdom, som förutsattes korrespondera med andra ministerier och arbeta fram sätt att bevisa att immigrationen av färgade människor utgjorde ett problem för UK och att det därför behövdes immigrationskontroll (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019). En av de saker gruppen försökte bevisa var att många av dessa immigranter inte kommit för att arbeta utan att leva av den brittiska välfärdsstaten. Problemet var bara att det inte fanns några hållbara bevis för detta antagande. En hemlig enkät skickades ut till landets kontor för utbetalning av arbetslöshetsunderstöd (dole offices) för att få in uppgifter till stöd för tesen. Strikt diskretion anbefalldes men tjänstemännen fick ett formulär i vilket de skulle kryssa för vilken ras/nationalitet deras klienter hade. Man ville också veta om de färgade immigranterna var oproportionerligt inblandade i olika slags kriminalitet.

En dubbel ironi i sammanhanget var att brittiska regeringen ungefär vid samma tid skickade sändebud till Barbados för att hitta arbetskraft till brittisk industri och den dubbla ironin var att sändebudet var just Enoch Powell, som senare skulle bli känd för sitt brandtal med rasistisk underton där han förordade immigrationskontroll (Rivers of Blood-talet 1968). Winston Churchill, å andra sidan, ville att de konservativa vid nästa valrörelse skulle kampanja med en slogan som sa: ”Keep England White”. Ungefär samma slogan som börjat dyka upp på väggarna i städernas arbetarkvarter i form av grafitti: Keep Britain White (KBW).

Med den nya immigrationslagen 1962 kom så ett system med olika klassningar av immigranterna (skilled/unskilled workers osv) och i ett tidigare hemligt dokument förklarades ”fördelarna” med systemet:

”The great merit of this scheme is that it can be presented as making no distinction on ground of race or colour […] We must recognise that, although the scheme purports to relate solely to employment and to be non-discriminatory, its aim is primarily social and its restrictive effect is intended to, and would in fact, operate on coloured people almost exclusively” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Det var sannolikt inte heller någon tillfällighet att både Jamaica och Trinidad fick självständighet bara en månad efter att restriktionerna var på plats. Det nya brittiska immigrationssystemet tillät dock fortfarande barn till dem som redan kommit till UK att förenas med föräldrarna. Vilket i sin tur ledde till ytterligare en immigrationsvåg från Karibien. De som lämnat barn kvar hos släktingar på Jamaica såg nu till att de kom till UK innan nya regler var på plats och det kunde vara för sent. Det var just denna strida ström av barn som föranledde Enoch Powell att hålla sitt ”Rivers of blood-tal” vid en konservativ kongress i Birmingham 20 april 1968. Han tog då avstånd från det förslag till anti-diskrimineringslag som då debatterades och ondgjorde sig över invandringen, framför allt från Commonwealth-länderna på ett sätt som var uttalat rasistiskt. Hans ”profetia” om att ”floder av blod” skulle flyta om inte immigrationen stoppades anses ha präglat relationerna mellan svarta och vita för lång tid framöver och ökat spänningen grupperna emellan och på så sätt blivit en form av självuppfyllande profetia. Han sa bland annat detta, och refererade då till raskravallerna i USA:

”As I look ahead, I am filled with foreboding. Like the Roman, I seem to see 'the River Tiber foaming with much blood' […] Only resolute and urgent action will avert it even now. Whether there will be the public will to demand and obtain that action, I do not know. All I know is that to see, and not to speak, would be the great betrayal”.

Han petades dock från de konservativas skuggkabinett av toryledaren Edward Heath. Däremot vann han en stor del av den vita befolkningens gunst, vilket tydligare än Powells tal visar rasismens utbredning. Hamnarbetare marscherade upp till parlamentet och utropade sitt stöd för Powell och även andra yrkesgrupper visade på olika sätt sitt stöd. Enligt en Gallup utförd i april samma år fick han stöd av 74 % av de tillfrågade. Han fick själv 120 tusen brev varav de allra flesta var positiva till hans tal. Den konservative kollegan Michael Heseltine har i efterhand påstått att om Enoch Powell hade ställt upp för val till ledare för det Konservativa partiet hade han vunnit en ”jordskredsseger” och detsamma om han sedan varit kandidat till att bli premiärminister. Under själva talet citerade Powell också sympatiserande en av sina väljare som till honom ska ha sagt:

”In this country, in fifteen or twenty years time, the black man will have the whip-hand over the white man”.

Trots att Powell också fick mycket kritik från press och allmänhet och petades från toppen av det Konservativa Partiet så gick hans önskan om ”action” igenom. Brittiska staten kom snart med en ny restriktion för invandringen. År 1971 kom ytterligare en ny lag som angav att om du var född utanför UK men hade brittiskt pass ändå inte fick slå dig ned i UK om du inte hade arbetstillstånd och var nära anhörig till personer födda i UK.

En liten paragraf i lagen skulle långt senare ligga till grund för det som kallats ”The Windrush Scandal” då de som slagit sig ned i UK för flera decennier sedan plötsligt blev misstänkta som ”illegal immigrants”. Paragrafen lyder:

”When any question arises under this Act whether or on a person is patrial, or is entitled to any exemption under this Act, it shall lie on the person asserting it to prove that he is” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

I del 2 som snart följer på denna blogg ska jag klarlägga varför denna paragraf blev så ödesdiger.

NMR hanteras helt olika i Sverige och Finland

Jag skrev igår om hur polisen gett tillstånd till en privatperson, Patrick Christensson, som är knuten till NMR tillstånd att tala i Visby alldeles i närheten av och nästan samtidigt som ett seminarium med temat ”Rasism i Sverige idag” och handlade om vilka rättsliga medel som kan användas för att förbjuda NMR exempelvis. Jag var då starkt kritisk till polisens sätt att bedöma riskbilden för seminariet när plats och tidpunkt för evenemangen lagts på det viset. Mycket riktigt kom också ett antal NMR-aktivister efter en stund in i lokalen på Hamnplan 4 där seminariet hölls. De ställde kritiska frågor och när evenemanget var över blev det, enligt en del närvarande rapportörer, riktigt otäckt.

Samma sak inträffade tydligen också tidigare under eftermiddagen, enligt uppgifter på fb från arrangörer av evenemanget, vid ett seminarium arrangerat av Socialdemokrater för tro och solidaritet med temat ”Israelisk säkerhet och palestinsk frihet – två problem, en lösning”.

Det ser alltså ut som en av extremhögerns strategier att med sin blotta närvaro (och att ta mycket bilder) skrämmas och störa evenemang som de ogillar. Blotta vetskapen om deras närvaro och att flera NMR-aktivister gjort sig skyldiga till grova våldsbrott mot meningsmotståndare i det förflutna ger nog många debattörer obehagskänslor och en del, som RFSL, väljer då att utebli nästa gång under Almedalsveckan. Det vore olyckligt minst sagt om detta blev effekten men högst förståeligt och mänskligt naturligtvis att värdera sitt och sina anhörigas liv och lem högre än kampen mot fascism.

Det som debatterades i sak vid seminariet ”Rasism i Sverige idag” handlade till viss del om hur Finland hanterat NMR i jämförelse med hur vi i Sverige agerat. Det handlar då främst om att använda de rättsliga medel som faktiskt redan finns för att motverka hatbrott och organisationer som är beredda att omstörta samhällsordningen med våld.

Det finskspråkiga nyhetsprogrammet Uutiset hade ett mycket intressant inslag om detta igår som enligt min mening borde ha visats även i Rapport och Aktuellt. Det finns tillgängligt fram till 10 juli på SvT Play här.

”Sverige har av någon anledning drabbats av rädsla och passivitet när det gäller att ingripa i nazistgruppers verksamhet”, säger där Katri Linna vid Civil Rights Defenders. Rättssystemet har ”på något sätt lamslagits i den här frågan”, tillägger hon. Det är ängsligt ända från polisen till justitieministern, menar hon. I inslaget varvas hennes beskrivning av läget i Sverige med en beskrivning av det motsvarande finska läget. Robin Harms vid finska Diskrimineringsombudsmannen redogör för att man i Finland har förbjudit organisationen NMR genom domstolsbeslut.

”I Sverige är situationen den motsatta och det överraskar mig”, säger han i inslaget, och hänvisar till att ju faktiskt finns internationell lagstiftning som kan användas och att den gäller för såväl Sverige som Finland. Han menar att Sverige, liksom Finland, enligt dessa internationella överenskommelser rentav är ”förpliktigade att förbjuda rörelser av det här slaget, vars ideologi bygger på att kränka andras rättigheter”.

”Jag har följt diskussionen i Sverige med stor förvåning”, tillägger han, men hoppas på att Sverige vill följa Finland och vidta åtgärder”.

Det är förvisso ingen enkel diskussion, vill jag tillägga, men den måste börja föras mer på djupet för att komma rätt i balans mellan de olika rättigheterna och friheterna. Hatbrott och omstörtande verksamhet kan aldrig försvaras i en demokrati värd namnet. Att tycka och tänka står däremot alla helt fritt och att ställa kritiska frågor är ju helt relevant i ett politiskt samtal och bör bemötas med korrekta och sansade svar. Detta var just vad som hände vid seminariet ”Rasism i Sverige idag” när ett antal NMR-aktivister gjorde sin entré under seminariet. En av de kritiska frågeställarna var Pär Öberg, presstalesman för NMR, som av Katri Linna fick helt korrekta, artiga och relevanta svar på sina frågor och påståenden. Enligt flera närvarande vittnen avväpnade detta den lätt aggressiva frågeställaren och seminariet kunde fortskrida utan att stämningen blev onödigt upphetsad. Behandlad som vilken frågeställare som helst fick inte Öberg möjligheten att trissa upp aggressionsnivån och samtalet kunde gå vidare. Tydligen blev det alltså mer obehagligt efter mötet då seminariedeltagarna i panelen lämnat lokalen.

Det här ger mig hur som helst en liten tankeställare och jag läser samtidigt i dagens SvD en lång artikel av Förintelse-överlevaren Emerich Roth, under temat ”Hotet från NMR”. Han menar att det sämsta vi kan göra är att ”demonisera nazister i medier” och att ”gå till motattack på gator och torg”. Han vill istället att vi ska ställa oss frågan varför nazister och rasister finns. Enligt hans egen erfarenhet efter många år av turnerande i skolor är att den gemensamma nämnaren för individer - nästan alltid pojkar/män - som lever ut sitt hat genom rasistiska och antisemitiska åsikter och aktioner är en pappa som antingen är frånvarande eller kärlekslös. Extremister som nazister och rasister är alltså ”i grund och botten kärlekstörstande”, menar Roth. Han föreslår att vi ska kalla hatarna för ”kärlekstörstande individer” och tror att det är en benämning som ”aldrig kan bli en fjäder i hatten för hatarna” ens i ”de mest destruktiva kretsar”. ”Liksom hunger botas med mat, måste hat botas med kärlek”, säger Roth, medveten om att det kan låta banalt och naivt.

I detta tror jag Roth har en poäng även om det är svårt att känna någon kärlek för någon som nästan tuggar fradga av hat mot än den ena och än den andra. Men det kan vara på sin plats att här säga att jag delar perspektivet att inte hata individerna men däremot ideologin de sätter sin tro till. NMR som organisation kan bemötas med rättsliga medel, vilket Finland visar vägen för, men individerna kan bemötas med respekt och deras frågor (så länge de inte går över gränsen till hatbrott) sakligt och korrekt. De är människor och har samma behov som alla andra. Det får aldrig glömmas bort. Då förlorar vi oss i ett hav av hat och där får extremismen sin näring.

Det här är en svår diskussion men den måste börja föras och på ett seriöst sätt för att inte bli till pajkastning i sociala medier. 

Almedalen, nazister och yttrandefrihetens gränser

Almedalen har på många vis blivit en tummelplats för politikereliten som kan mingla bland rosévinsflaskorna och knäppa upp skjortknapparna ett extra snäpp. Men det är också, icke att förglömma, en plats för många intressanta och allvarliga samtal om politik och om tillståndet för vår demokrati.

Idag, den 2 juli, klockan 18.20 hålls ett seminarium rubricerat ”Rasism i Sverige idag”, arrangerat av Civil Rights Defenders och Syretidningarna. På CRD:s hemsida annonseras ämnet enligt följande:

”De högerextrema rörelserna tar alltmer plats och i våra riksdagspartier ser vi en tydlig anpassning till högerpopulistisk retorik och politik. Vi måste lyfta det motstånd som finns i samhället. Vi tar bland annat upp vilka rättsliga medel som finns och pratar om hot och hat mot fria opinionsbildare”.

I programmet för Almedalen finns en mer utförlig presentation av ämnet, bland annat följande (lätt förkortat):

”I Almedalen förra året var det många som avstod från att komma för att ett rasistiskt parti med tillstånd att demonstrera betedde sig hotfullt och våldsamt på ön. Vi måste se till att lyfta det motstånd som finns i samhället. Inom civilsamhället, bland enstaka politiker, inom media och inom skolväsendet är vi många som säger ifrån. Som blockerar utvisningar, strejkar från skolan, stänger ute och säger stopp till rasistiska partier, för diskussionen och vägrar föra diskussionen”.

Debatten är tänkt att handla om hur hat och hot mot fria opinionsbildare ska mötas och ”hur vi ska bekämpa rasism och nazism med rättsliga medel”, med särskild hänvisning till hur Finland har valt att göra, nämligen att förbjuda organisationen NMR, det vill säga systerorganisationen till svenska NMR som var den som ställde till bråk förra året under Almedalsveckan.

Så vad gör polisen i detta läge, med förra årets erfarenhet i minne? Jo, de ger tillstånd till en person vid namn Patrick Christensson att hålla tal samma dag mellan 17.00-18.00 vid Holmen, intill Kallbadhuset. Denne Christensson är NMR-aktivist men har sökt tillstånd som privatperson och alltså fått det beviljat av polisen. Detta trots att platsen ligger ett stenkast från Hamnplan 4 där strax därefter diskussioner ska föras om hur nazismen kan bekämpas med rättsliga medel och hur de finska polismyndigheterna har resonerat för att förbjuda NMR. Christensson är en av de som fälldes för våldsamt upplopp i Kärrtorp 2013 där en fredlig demonstration attackerades av aggressiva nazister.

Det borde inte behövas någon alldeles särdeles slutledningsförmåga för att räkna ut att Christensson lär ta med sig sina vänner inom NMR för att heja på när han talar och att de efter 18.00 med lätthet kan ta sig till platsen för seminariet som börjar 18.20.

Tillståndsgivandet till Christensson gäller ”allmän sammankomst”. Enligt ordningslagen är polisens uppdrag att ”se till att ordning och säkerhet upprätthålls”. Med andra ord har polisen gjort bedömningen att detta är något de kan säkerställa i det här fallet. Antingen vet polisen inte vem Christensson är och vilka aktiviteter som är planlagda i närheten vid samma tid? Eller också är de fullt medvetna om detta men med sitt tillståndsgivande visar prov på en sällsynt okänslighet och brist på fingerspetskänsla. Frågan är vad som är värst?

Förhoppningsvis visar polisen ikväll att de klarar sitt uppdrag avseende ordning och säkerhet nu när de utsatt arrangörer för en onödig risk och sig själva för ett mer krävande uppdrag än de hade behövt. Christensson kunde ju ha fått en annan dag och tid för sitt framförande exempelvis.

Polisen i Finland har som sagt visat upp en helt annan attityd till NMR. Det är finska Polisstyrelsen (motsvarigheten till svenska Rikspolisstyrelsen) som drivit på för ett förbud eftersom NMR ”väsentligt strider mot lag och god sed” genom att ”sprida hatretorik om invandrare, sexuella minoriteter och judar, ifrågasätta förintelsen och glorifiera fascister”. Dessutom hänvisas till deras godkännande av våldsmetoder och att de också har utövat sådant vid flera tillfällen, ibland dödligt.

Så vad ska krävas för att den svenska polisen ska börja tillämpa samma synsätt? Här får det istället om och om igen tillstånd för demonstrationer och möten, gärna nära synagogor eller på 1:a maj och ger dem istället eskort för att garantera deras säkerhet. Enligt den svenska polisen kan de inte agera på annat sätt med hänvisning till yttrandefriheten och demonstrationsfriheten. Det är en mycket snäv tolkning av lagen.

Sveriges grundlag säger att ”föreningsfriheten kan inskränkas för organisationer som ägnar sig åt förföljelse av människor på etnisk grund”, vilket också justitieminister Morgan Johansson hänvisat till för ett år sedan i efterspelet efter bråken i Almedalen. I lagen definieras ett terrordåd med att ett sådant är till för att ”allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller mellanstatlig organisation”. Det vill säga precis det som är NMR:s mål enligt deras hemsida som anger att de ”med alla tillgängliga medel” vill ”verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. Media ska endast kunna ha nordiska ägare och medieföretag och organisationer som i NMR:s ögon ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassas som främmande agenter och förbjudas. De vill också ”sanera mediekåren” och ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund”. Vad den nationalsocialistiska värdegrunden går ut på har vi ju facit för sedan tidigare.

Uppenbarligen har inte detta räckt för att svenska polisen ska göra bedömningen att denna organisation inte bör ges tillstånd för demonstrationer och möten på samma grunder som andra och att de istället bör förbjudas verka helt och hållet.

Eller åtminstone inte ges tillstånd just vid den plats och det tillfälle som organisationen och dess företrädare önskar, i syfte att provocera och störa andra sammankomster och skrämma bort organisationer från det demokratiska samtalet. Hur skulle polisen ställa sig till att ge exempelvis Djurgårdens huliganfirma DFG tillstånd att genomföra en marsch i närheten av Friends Arena samtidigt som AIK möter Hammarby i ett fotbollsderby? Ge tillstånd? Skulle inte tro det.

Men i Almedalen verkar säkerhetsaspekten sekundär. Eller hur ska vi tolka detta? Kanske får vi se IS/Daesh där nästa år?

Apartheid helt OK?

Skrev igår om klimatförändringar. Idag också, men en helt annan typ. Förändringen i debattklimatet angående integrations- och migrationspolitiken. Integration och migration förresten? Det blir mer och mer en fråga om gränsvakts- och segregationspolitik. Åtminstone i Danmark. Läser just om de danska socialdemokraternas förslag att endast tillåta 30 % ”icke-västliga” i varje bostadsområde. Inte för att jag hade särskilt höga tankar om Danmarks politik på det här området men trodde knappt mina ögon. Det tog många decennier att avskaffa apartheidpolitiken i Sydafrika och USA, ett världskrig för att få slut på Nazitysklands, men nu är den alltså på väg tillbaka. I Danmark. Åtminstone om de danska socialdemokraterna får som de vill. Var du ska få bo eller gå i skola ska bestämmas av vilken etnicitet du har. De vill också införa en gräns för hur många "icke-västliga" invandrare som ska släppas in i Danmark. Det är inget annat än Apartheidpolitik.

Förslaget är helt sjukt och räknar också in andra generationens invandrare från dessa ”icke-västliga” länder (oklart vilka som ska räknas till dessa) så det handlar alltså inte om annat än rasåtskillnad eller om man ska kalla det nationsåtskillnad i detta fall. Dansk Folkeparti har lyckats styra debatten i Danmark åt ett håll där de danske nu tycks ha tappat allt vett och sans. Dessa DF:are driver just nu också en facebook-enkät där de frågar om danskarna tycker att somaliska kvinnor är ”en börda eller tillgång för danska samhället”. Vad kommer härnäst? ”Är judar parasiter eller entreprenörer”? Eller vilka frågor ska få ställas egentligen? Det handlar inte om yttrandefrihet nu utan om en kamp för rättigheter och mänskliga relationer som har förts i årtionden med viss framgång ändå, men som nu börjar rullas tillbaka av mörka krafter. Det sker i Danmark men också över hela Europa. Även här har tongångarna helt klart förändrats efter många års trummande från Sverigedemokratiskt håll, men utan att ha tippat över helt åt fanders. Ännu! Sagt dagarna efter att finansminister Andersson talat om "svängdörrar in i Sverige", på sin fb-sida.

- I valkampanjen måste svenska socialdemokrater också ha ett svar, säger socialdemokratiska folketingsledamoten Peter Hummelgaard till SvD. Ja, jag hoppas att det svaret blir lika kraftfullt från Löfven som när han förklarade hur vi ska hälsa här i landet. Det vill säga ungefär så här:

”Här i Sverige tillämpar vi inte apartheid”!

Det får räcka nu! Ska vi som sprattlar emot behöva höja tonläget? Vässa retoriken? Eller hur ska detta bemötas? Jag hoppas att partikanslierna inför valet här hemma funderar över detta istället för att ge det ”svar” som danska socialdemokrater tycker vi ska ge. Svar på vad förresten? Sociala problem eller rasistisk lobbying från högerextrema?

Wikipedia beskriver apartheidpolitik inledningsvis på detta sätt:

”Apartheid (av engelskans apart (åtskilda, separerade) och afrikaans-suffixet -heid (uttalas hejt, motsvarar svenskans "-het"), alltså "åtskildhet") är en benämning på både den rasåtskillnadspolitik och samhällssystem som rådde i Sydafrika från 1948 till 1994”

Ska det behöva kompletteras med: … och i Danmark 2018- …?

Det är kallt ute idag. På mer än ett sätt. Är det inte dags att skruva upp värmen?!

Förintelsens minnesdag – varje dag

Jag och Anna Jacobsson fick inleda SvD:s artikelserie om Förintelsen i torsdags med en artikel om det judiska Ukraina och deras situation där idag. Den finns här för den som är e-prenumerant av SvD (den som inte är det lär kunna bli det gratis i 2 månader).

Artikelserien i SvD avslutades igår och det är lite märkligt att tidningen idag inte har minsta notis om evenemangen igår, på själva minnesdagen. I Stockholm hölls en ceremoni vid Raoul Wallenberg-monumentet med ljuständning och en därpå följande minnesstund i såväl Jacobs kyrka (till minne av de romer som mördades) som i den stora synagogan alldeles i närheten. Jag var där och tog del av programmet i en mer än fullsatt synagoga, befolkad av bland andra drottningen, statsminister, kulturministern samt alla oppositionspartiledare utom Jimmie Åkesson. Det blev förstås många tal om att inte låta detta hända igen, att vi måste lära av det som hänt för att något liknande inte ska kunna upprepas i framtiden. Det har sagts många tusen gånger förr men är kanske viktigare nu än någonsin efter kriget.

Egen bild. Ljuständning vid Raoul Wallenbergs torg, Förintelsens minnesdag 27/1-2018.

Egen bild. Statsministern i kvällskylan vid Raoul Wallenbergs torg i Stockholm igår.

Egen bild. Stora Synagogan i Stockholm igår. En byggnad som blev klar 1870, samma år som judar fick fullständiga medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Egen bild. Interiör från Stora Synagogan i Stockholm igår. Ett byggnadsverk inspirerat av s.k. tysk reformjudendom och som sådant en av få kvarvarande originalsynagogor i Europa, om jag förstått rätt.

Förintelse-överlevaren Hedi Fried satt några bänkrader framför mig i synagogan igår och i SvD:s temaserie om Förintelsen levererade just hon i gårdagens tidning precis det här budskapet till oss som är yngre. Hon vill lämna stafettpinnen till oss som tillhör en yngre generation och hon har i artikeln ytterligare ett, enligt min mening, oerhört viktigt budskap. Hon är 93 år och kan se tillbaka på ett långt liv, som innehåller fruktansvärda lägervistelser i Auschwitz, i flera nazityska arbetsläger, samt i Bergen-Belsen. Men hon är också tillräckligt gammal för att komma ihåg vad som hände dessförinnan, under 1930-talet. Det gör att hennes ord väger alldeles särskilt tungt när det gäller vad vi bör lära av Förintelsen. Hon redogör för det så fantastiskt klartänkt och klokt i gårdagens SvD. Huvudbudskapet är detta, som jag läser det: ” Små, små steg – ett steg tillbaka om det behövs – här har vi mönstret”. Just det här med de små stegen är så viktigt att jag måste återge ett längre stycke där hon talar om vad hon tycker sig se i dagens värld:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag. Vem hade kunnat tänka sig att ett nazistbaserat parti skulle ingå i riksdagen? Vem hade kunnat tänka sig att våldsverkande nazister skulle osäkra gatorna? Bara för 20 år sedan var könsord tabu, idag används det i vardagslag. Uniformerade orosstiftare, som tidigare omedelbart skulle omhändertas av polisen, får marschera fritt. Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem. I Tyskland talade man om judar som råttor, som en cancer på samhällets rena kropp. I Rwanda kallades tutsi för kackerlackor. Sen kom isoleringen i getton, varefter det var lätt att iscensätta den så kallade Endlösung – gasandet och förbrännandet av kroppar. Hände det där, kan det hända här. Och på ett mycket enklare och effektivare sätt dessutom. Med hjälp av datorns ettor och nollor tar det ingen tid att isolera misshagliga grupper.”

Det är precis de här små stegen Hedi Fried talar om som vi inte ser så tydligt. Efter några år börjar vi ställas oss själva frågor som; hur gick det här till? Hur kunde det gå så långt? Vad hände egentligen?

Hur blev det så att en i övrigt tämligen respekterad författare och samhällsdebattör som Katerina Janouch plötsligt släpper ut allt hon har av sina fördomar och avsky gentemot grupper av invandrare? Nyligen twittrade hon en länk med en fejkad valaffisch för Miljöpartiet där Isabella Lövin flankerar ett antal punkter som den fejkade affischen förespeglar skulle vara Miljöpartiets (Lövins?). Bland annat att Mp skulle vilja att terrorismen ska ”gro sig starkare” och att ”hatet ska blomstra”. Sedan följer nästa punkt: ”Därför vill vi fortsätta att importera terrorister, mördare, våldtäktsmän, pedofiler samt fysiskt och psykiskt sjuka människor från tredje världen”.

Det kan knappast tolkas på annat sätt än att dessa uppfattningar är några som Katerina Janouch själv bär på och får ge utlopp för. Alltså att ”människor från tredje världen” bär på egenskaper, kulturer eller sjukdomar som ”vi” måste skydda oss mot, vi som är de ”normala” eller lite mer civiliserade. 

De små, små stegen…

Det är i och för sig inget nytt fenomen. Under 1930-talet och 40-talets början tog de flesta svenskar avstånd från nazismen men ansåg ändå att judisk invandring hotade ”svensk kultur” och ”den svenska rasen”, eller också gav folk uttryck för en, för att citera Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, ”vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett problem”  (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997).

Efter andra världskriget sjönk de här uppfattningarna ned till bottensedimenten i våra kollektiva minnen för att på senare år återigen flyta upp till ytan. Att peka ut en grupp som alldeles särskilt skuldbelagd är något som allt fler idag skyndar sig att göra. Sverigedemokraterna har lyckats vrida diskursen och debattnivån åt sitt håll och nu förbereder exempelvis moderate Ann Heberlein ett bokprojekt om gruppvåldtäkter (arbetsnamn för boken "Våldtäkt och kultur") med syfte att kartlägga samtliga gruppvåldtäkter i Sverige mellan 2012 och 2017 men också samtliga förövares ålder och födelseland, i hopp om att kunna peka ut en viss grupp förstås.

De små, små stegen…

Det är inte alltid i de grövsta lögnerna djävulen gömmer sig utan i de faktiska sanningar som tolkas och framställs i syfte att peka ut vissa grupper.

Det är ungefär så det fungerar också med de ukrainare (får jag förmoda) som nu på SvD:s facebook-sida kommenterat min och Anna Jacobssons artikel i SvD från i torsdags. En av dem tycker att vi istället borde ha skrivit om den stora svälten på 30-talet i Ukraina (Holodomor) men hon lägger också till att denna svältkatastrof skedde ”under ledning av juden Lazar Kaganovich”. Förvisso en jude med ledande befattning i Sovjetunionen på 1930-talet men det är en typisk anmärkning som belägger skulden till inte bolsjevikerna utan judiska bolsjeviker eller i förlängningen judar i största allmänhet. Det är samma effekt som jag tror att Ann Heberlein är ute efter i exemplet ovan. 

De små, små stegen…

Sakta men säkert närmar vi oss ett alltmer intolerant och utstötande samhälle där minoriteter pekas ut och hatet flödar i kommentarsfälten och på stan där hatbrotten sker. Det är just därför vi måste komma ihåg Förintelsen och inte bara det som hände i lägren eller i det tyskockuperade Europas judiska ghetton, utan också vad som föregick det hela. Och inte heller bara för en dag, utan varje dag. Förintelsens minnesdag måste vara varje dag.

Hedi Fried uppmanar oss att inte blunda, men samtidigt inte heller att bli rädda. Den aggressivitet jag ser på nätet är ett sätt att tysta. De som vill att vi ska blunda försöker skrämma till blindhet och stumhet. Då är Hedi Frieds ord trösterika att luta sig mot och ett rättesnöre att följa. Hon säger så här i gårdagens SvD:

”Rädslan förlamar, och det är också vad dessa grupper väntar sig. Vi får inte låta oss skrämmas. Nu, om någonsin, måste vi ingripa. Var och en av oss, både individ och samhälle, måste agera. Det viktiga är att vi inte låter oss irriteras av högerpopulisterna, utan istället stärker individerna i tron på demokratin. Var och en av oss har möjlighet att göra något litet. Till att börja med – medvetandegöra våra egna fördomar så att vi slipper agera ut dem. ”