Björklund upprepar Leijonborgs misstag?

För en gångs skull håller jag med moderaten Gunnar Hökmark när han säger på twitter att Jan Björklund nu arbetar ”intensivt för att föra in SD i politikens centrum”. Kommentaren fälld förstås angående nyheten om att Björklund och SD:s Jimmie Åkesson ska ut på turné i landet för att debattera EU-politik.

Själv kommer jag osökt att tänka på Björklunds föregångare som Folkpartiledare, Lars Leijonborg, som våren 2002 fick för sig att han skulle göra en insats för att på dansk mark motverka danska (!?) Pia Kjaersgaards och Dansk Folkepartis framgångar genom att utmana henne i direktsänd tv-debatt.

”Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, där den öppna debatten måste försvaras och segregationen motarbetas”, motiverade han då sin debattlust. Han fick tillfälle att förvisso hedervärt lufta sin avsky för debattmotståndarens åsikter om muslimer och invandring men enligt min mening vann Kjaersgaard debatten, vilket är något helt annat än att hon hade rätt i sak är kanske bäst att tillägga. Försvaret av de liberala värderingarna räckte inte för att stilla den danska oron och kommer sannolikt inte heller bita på den svenska. Problemet är att många har tappat tron på ideologier och värderingar, såväl socialistiska som liberala. Jag vill mena att det beror mer på att dess företrädare själva vacklat i sin egen tro och gjort avsteg från dem än ideologierna/värderingarna i sig. Kanske gäller detta allra mest Socialdemokraternas abdikering från den demokratiska socialismen men också i viss mån Folkpartiets (nu Liberalernas) drift från socialliberalism till batongliberalism vilket troligen var ett sätt att komma ifrån profilen som ett parti för akademiker och storstadsbor.

Kritiken mot Leijonborg blev kanske särskilt hård från Jan Guillou som i en Aftonbladet-krönika recenserade hans insatser med följande skrapa:

”Folkpartiledaren Lars Leijonborg är som vi alla vet en sällsynt usel debattör […] Därför är det ytterst olyckligt att Leijonborg nu tycks ha specialiserat sig på att förlora debatter mot rasister […] Genom sina debattförluster gör Leijonborg demokratin en rejäl björntjänst. Han får visserligen lite extra publicitet, han framstår till nöds som snäll och demokratisk och han behöver ju varenda röst för att folkpartiet ska klara fyraprocentsspärren”.

Nu är förvisso Björklund, enligt min mening, en betydligt bättre debattör än Leijonborg men Guillous vassa analys kan i övrigt sägas gälla även för Björklund. Han måste också, kan tilläggas, ha ett svar på frågor som plågar de som lägger sin röst på missnöjes- och populistpartier på extrema högerkanten. Hur kommer det sig att de går framåt i val efter val runtom i Europa, inklusive svenska SD alltså? Enligt min mening är det för att de har nya svar på en mycket grundläggande frågeställning som alla som lever på marginalen står inför; hur klara privatekonomin och de vardagliga vedermödorna? ; Varför klarar jag mig knappt på den egna lönen medan en elit skapar sig ständigt högre förmögenheter? ; Varför lyssnar ingen på oss som befinner oss längst från maktens ekonomiska och politiska centrum?

De högerextrema populisterna i Europa kopplar ihop dessa frågeställningar med invandring och försöker, uppenbarligen framgångsrikt, göra gällande att denna är svaret på folkets frågor. Det är en mycket enkelspårig syn men erbjuder ett enkelt svar som går att spinna kring och som det frågande folket desperat greppar med bägge händer. Det är en social oro i botten som gör att rasism och främlingsfientlighet kan frodas.  Här finns också en tydlig motsättning mellan stad och landsbygd eller storstad och småstad. Eller egentligen, skulle jag vilja säga, en upplevd motsättning som populister kan fånga upp och förstora. Sannfinländarnas partiprogram inför finska parlamentsvalet alldeles nyligen säger en hel del och aktualiserar vad debatterna mellan Björklund och Åkesson bland annat kan komma att handla om:  ”EU:s klimatpolitik måste bry sig om social rättvisa – de måste inse att höga energipriser påverkar de fattiga mest”. En syn som också fick många fransmän att ta på sig gula västar och ge sig ut i gatuprotester mot höga bensinpriser.

Det måste finnas svar på alla dessa missnöjesyttringar och det måste handla om bärkraftiga sådana. Jag ser att Miljöpartiet uppfattat situationen rätt i och med förslaget som nu lanseras om att skriva av studieskulder för den som bosätter sig i glesbygd. Jag är osäker på om just detta är tillräckligt för att dämpa motsättningarna mellan stad och landsbygd men det är i vart fall en korrekt analys av hur missnöjet måste tacklas. Det skulle emellertid behövas en mer grundläggande social politik för att kunna möta högerpopulismens invandrarfientlighet och klimatskepsis. Frågan är då om Liberalerna har den? Det räcker nämligen inte att Björklund uttrycker sin avsky för rasism och talar sig varm för EU för att övertyga SD:s väljare att överge sin tro på Åkesson, det måste också finnas konkreta svar på frågorna, något som stillar oron.

Liberalerna har förvisso sagt ja till EU:s sociala pelare som ska ge en lägstanivå för det sociala skyddsnätet i medlemsländerna (vilket sannolikt blir Björklunds främsta tillgång i den aktuella debattserien med Åkesson) men i övrigt är det skralt med ammunition. Liberalerna är nämligen samtidigt benhårda försvarare av den fria rörligheten för arbetskraft och kapital, vilket är en välsignelse för vissa men ett problem för många av SD:s väljare. Lönedumpning och snabb och billig arbetskraftsimport från andra EU-länder konkurrerar ut svenska arbetare och kapitalets närmast obehindrade rörlighet i sällskap med avregleringar av social service har gett en nedmontering av samhällsservice i såväl fattiga förorter som fattiga småstäder och glesbygdssamhällen. En del i detta är automatiseringen av service och e-handel men det hör enligt min mening ihop med rörligheten och förstärker effekterna. Modern it-teknologi och automatisering har förstås fört en hel del gott med sig men har baksidor som bland andra IT-entreprenören och författaren Alfred Ruth beskrev i en debattartikel i Ny Teknik i januari 2019 på ett sätt som är värt ett längre citat:

”I Fellingsbro, där jag bor hälften av min tid, har detta och motsvarande utveckling i jordbruket och industrin lett till utflyttning. I kombination med e-handeln eroderar kundunderlaget för lokala handlare. En symboliskt viktig nedläggning för oss skedde förra vintern då apoteket slog igen. När butikerna stänger händer något i människor. När BB försvinner i Sollefteå, eller när skolan lägger ner, upplever människor att samhället retirerar. Något händer med hoppet. Man upplever att framtiden var bättre förr. Och där någonstans blir man mottaglig för politiska budskap som validerar att samhället är på väg åt fel håll. Problemet är bara att de politiska rörelser som hittills bekräftat det, försöker skylla utvecklingen på invandringen. Men det är ju inte syriernas fel att apoteket stängde i Fellingsbro. Problemet är att den tekniska utvecklingen rånat Fellingsbro på både arbetstillfällen och lokal handel”.

En insändare i Sundsvalls Tidning skriven av Håkan Sjölander, ”vanlig” ortsbo i Lillmörtsjön Fränsta” illustrerar också vad som rör sig i många glesbygdsbors tankar:

”Butik efter butik stängs i Ånge kommun, arbetstillfällena blir allt färre, kommunen töms sakta men säkert på innevånare, skola efter skola stängs”.

Det här vill Liberalerna möta med… ja, teknikutveckling, eller ett ”bredband i världsklass”. Eller att utvidga stödet till innovationsgrupper och innovationsnätverkande och satsning på järnvägar och vägar till glesbygds-orter. Inga kontroversiella mål men i ett större perspektiv mer av önsketänkande än konkret politik och sannolikt otillräckligt för att stilla den oro som ovan nämnda Ruth och Sjölander ger uttryck för och som får sägas ligga till grund för en stor del av SD:s framgång.

Ska Björklund lyckas måste han också backa från den oreserverat positiva synen på den fria rörligheten för kapital och arbetskraft inom EU, vilket han inte kommer att göra, och han måste också försöka förklara på ett övertygande sätt att invandring snarare är en möjlig lösning* av problemet med glesbygdsdöden än tvärtom som SD gör gällande. 

Jan Björklund har visserligen överraskat positivt på sistone och förhoppningsvis gör han det igen i debatterna mot Åkesson men jag tillåter mig att tvivla och i värsta fall gör han demokratin, för att använda Guillous ord om Leijonborg, ”en rejäl björntjänst”.

* Se i synnerhet norrländska röster:

Max Wiik i NSD

Hans Forsman i Folkbladet

Åsa Blombäck och Staffan Nilsson i Aftonbladet: 

Nordkalottrådet

TT/Sydsvenskan

Andreas Bergström och Anna Rehnvall i SvD

Fores rapport ”Utan invandring avfolkas Sverige”

Seger eller död?

Mattias Karlssons inlägg på facebook i vilket han uppmanar sina följare till att kämpa för ”seger eller död” har fått stor uppmärksamhet. Många har hakat upp sig på oriktigheter i beskrivningen av den svenska historien. Själv är jag mer bekymrad över själva tonen och retoriken i inlägget som känns obehagligt bekant. Det råder inget tvivel om var någonstans Karlsson och hans utvalda skara i Sverigedemokraterna har sina ideologiska rötter.

Mattias Karlsson efterlyser ”den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter” och fortsätter med att påstå att ”ödet har utsett oss”, det vill säga den ”skara” som ska rädda Sverige. Sverige är ju enligt Karlsson ”riktigt illa ute” och den skara som Karlsson tycker sig tillhöra ska nu föra en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”.

Hitler talar i ett avsnitt av sin bok ”Mein Kampf” till de som tror sig vara utvalda av ödet som sanningsvittnen. Mattias Karlsson och hans partivänner ser sig uppenbarligen som denna utvalda skara. Hitler såg förstås sig själv som en utvald räddande ängel för Tyskland och talade gärna om "Tysklands ödestimma". Hitler hade givetvis mer rätt när han beskrev Tyskland som ett land i förfall än Karlsson har angående dagens Sverige, men han hade lika lite konkreta besked om hur problemen skulle lösas, annat än genom vilja, moral och rasrenhet. Ungefär som Karlssons recept; orubblig envishet, övertygelse, offervilja och ledarskap. Själva rasrenheten är ju numera hos SD omskriven till att handla om svenskar kontra utomeuropeiska invandrare, och antisemitismen har ersatts av hat mot muslimer. Det är de kulturella gemenskaperna eller de religiösa som är SD:s ”raser”. Det är inte kring hudfärgen som deras framtida lagar kommer att kretsa om de får avgörande makt över lagstiftandet.

Det ledarskap som SD eftersträvar och talar om ska förstås utövas av den utvalda skaran i SD och han ser kanske på samma sätt som den nationalsocialistiska ideologin att ”folkviljan” förkroppsligas hos ledaren. Den nationalsocialistiska ”folkgemenskapen” omfattade inte alla. På samma vis ser SD på en del människor som att de ”inte passar in” i Sverige och att dessa därmed undergräver ”det sociala kontraktet mellan medborgarna”, som Jimmie Åkesson formulerade det inför valet. En utveckling han menar att SD tänker stoppa. På SD-programmet stod sjukvård överst och sammanhållning som nummer två följt av migrationspolitiken. Den välfärd som SD säger sig måna om ska naturligtvis inte gälla för alla. SD kräver att den i praktiken kostnadsfria sjuk-och tandvården för ”illegala invandrare” avskaffas och efterlyser åtstramade regler för ”icke medborgares rätt till skattefinansierad välfärd” eller mer i klartext en ”tydlig skiljelinje mellan medborgare och icke medborgare, kopplad till de generella välfärdssystemen”. De vill också att ”kulturlotsar” ska ”integrera det lokala kulturarvet i välfärdens verksamheter”.

Det liknar Nationalsocialismens förvrängda ”skrattspegelsversion av välfärdsstaten” för att låna Peter Englunds uttryck. En folkgemenskap som styrs av en stat som ”skyddar och vårdar de egna med ena handen samtidigt som den andra handen motar iväg De Udda, De Främmande, De Andra”, som Englund fortsätter sin beskrivning i en essä från 2005.

”Vi vill återupprätta det land Sverige en gång har varit, och kan bli igen”, sa Åkesson i en artikel inför valet. ”Machen Deutschland wieder gross” var ett tema som också de tyska nationalsocialisterna upprepade om och om igen innan de kom till makten, formulerat på olika sätt men med samma andemening.

Det som Mattias Karlssons text på facebook visar enligt mitt sätt att se ett sätt att tänka som är glasklart inspirerat av det nationalsocialistiska sättet att se på sig själva och andra. Nazister eller inte? Den debatten om SD är minst tio år gammal nu men blir med de här färska SD-citaten åter aktualiserad. Och får dessutom en helt annan mer kritisk relevans i och med valresultatet och den ovissa regeringsbildningen.

Den stora frågan om SD:s vågmästarroll och att hämta stöd för en regering hos SD är betydligt viktigare än många tror. För tvivlaren kommer här ett par avslutande citat som förhoppningsvis framför allt Allianspartierna tar till sig inför stundande regeringsförhandlingar.

Richard Jomshof, SD:s partisekreterare och riksdagsledamot i P1 Morgon 30/9-2015:

"Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget."

Joseph Goebbels, nazitysk propagandaminister i tidningen ”Der Angriff” den 30/4-1925:

”Vi inträder i riksdagen för att i demokratins vapenarsenal förse oss med dess egna vapen. Vi blir riksdagsmän för att lamslå Weimar-andan med dess egen hjälp. Om demokratin är så dum att den för denna björntjänst ger oss fribiljetter och dagtraktamenten så är det dess egen sak. Det bryr vi inte vår hjärna med […] Vi kommer inte som vänner och heller inte som neutrala. Vi kommer som fiender! Vi kommer som vargen som bryter in i fårhjorden. Nu är ni inte ensamma längre! Och ni kommer inte att få någon riktig glädje av oss!”

Klimatval – vilket samhällsklimat vill du ha?

”Jag gråter i denna stund då jag tänker på framtiden”.

Så börjar ett fb-inlägg från en av mina vänner. Hon har rötter i Palestina men uppvuxen först i flyktingläger i Syrien och senare i Rosengård. Numera framgångsrik lärare och politiskt engagerad i Stockholm. Hon bidrar med sin kompetens till att utbilda barnen som ska ta över efter att min egen generation gått i pension. Hon bidrar med sina skattepengar till att bygga samhället vi alla lever i. Hon gråter nu över sin sons fråga ”om vi kommer få vara kvar i landet”. Pojken är född och uppvuxen i Sverige och, liksom mamman, svensk medborgare. Ändå tänker han i dessa banor. Hur är det möjligt?

Ja, vi är många som studsade till när det damp ned en pamflett i brevlådan med uppmaningen ”Dags att åka hem”. Exakt vilka som ska åka ”hem” verkar oklart, men budskapet har gått fram även till minsta skolbarn uppenbarligen. Levererat denna gång av Sverigedemokraternas avläggare Alternativ för Sverige. Ett parti som på sin hemsida säger sig vara till för det ”svenska folkets gemensamma intressen”. De har dock en mycket snäv uppfattning om vilka som tillhör detta folk. Samma uppfattning har också deras moderparti vars partiledare Jimmie Åkesson igår glömde (?) linda in sitt inlägg angående varför invandrare har svårt att få jobb och hävdade att ”de är inte svenskar, de passar inte in i Sverige”.

Vi har i ett par dokumentärer i SvT nyligen fått se hur extremhögern arbetar med sociala medier. Det har blivit allt tydligare att strategin är att normalisera deras extrema budskap. ”Jag vill påverka folks sätt att tänka”, säger Christoffer Dulny som nyligen var politisk sekreterare för Sverigedemokraterna men som nu företräder Nordisk Alternativhöger. Han fortsätter: ”Jag vill befinna mig precis utanför åsiktskorridoren och sedan försöka vidga den så mycket som möjligt och göra det oacceptabla acceptabelt”. Tydligare kan det inte uttryckas. För varje gång de rasistiska och invandrarfientliga åsikterna framförs flyttas diskursens epicentrum och det blir alltmer socialt accepterat att uttrycka dem. Det var inte många år sedan moderaternas Tobias Billström fick hård kritik för att han talade om ”flyktingströmmar”. Nu ser vi en valkampanj där antalet flyktingar och nivån på hur många vi ska ta emot närapå dominerat debatten. Programledarna i valdebatterna ställer också oförtrutet frågan gång på gång; ”Hur många vill NI ta emot”? Som om asylrätten kunde regleras till en viss nivå, som om krig och nöd enkelt kunde avskaffas av svenska politiker. Som om mänsklig medkänsla och empati inte längre finns.

För det gör den väl?

Eller börjar vi bli så avtrubbade och invaggade i den högerextrema diskursen att dessa människans kanske främsta kännetecken börjar tyna bort?

Imorgon får vi besked om vilket. För morgondagens val är ett klimatval. Det handlar dock inte bara om vädret och temperaturer. Det handlar också om vilket samhällsklimat vi vill välja.

Ett där vi tar hand om och hjälper varandra oavsett vilken del av världen vi växt upp i eller vilken hudfärg eller religion vi har, eller ett där människor värderas olika och en del hotas att skickas ”hem” för att de inte ”passar in”?

Om vi väljer det sistnämnda kommer fler barn ställa frågan till sina gråtande föräldrar; ”Kommer vi få vara kvar i Sverige”.

En röst på SD är en röst för ett sådant samhälle. De åsikter som idag betraktas som mer extrema kommer att normaliseras i takt med att de växer som riksdagsparti och flyttar diskursen ytterligare ett snäpp åt sitt håll.

En vädjan till den tveksamma väljaren som funderar över att lägga rösten på SD; tänk längre och lägg din röst på ett annat parti. 

Klimatval på söndag – eller - Sköt dig själv och skita ner för andra

”Sköt dig själv och skit i andra” var en slogan som vi som är lite äldre kanske minns som en spark åt SAF:s kampanj ”Satsa på dig själv” som lanserades under 1970-talet och skulle lära oss att glömma det gemensamma – fackföreningar, allmän egendom och liknande – och istället ägna oss åt vårt eget bästa och välbefinnande och en högst personlig vinst- och nyttomaximering.

Under den valkampanj som nu går in i sin slutspurt har just detta tänkande speglat vissa partiers resonemang om klimatpolitiken. Sveriges utsläpp av växthusgaser är så försumbart att det är bättre att andra förändrar sina vanor lyder dess sensmoral. Dessutom kommer Sverige att tjäna på det ekonomiskt enligt vissa. Framför allt är det Sverigedemokraterna (SD) som driver den tesen. ”Sköt dig själv och skita ner för andra” skulle vi kunna kalla den. Det vore önskvärt att kunna ignorera SD:s klimatpolitiska budskap men faktum är ju att alla mätningar tyder på att de kommer bli ett av de största partierna i riksdagen efter valet och sannolikt därmed få stort inflytande över vilken klimatpolitik som kommer att föras.

Vid flera tillfällen har SD:s Martin Kinnunen framfört det här budskapet under valkampanjen. Ser på sociala medier att många kallar honom tokig, men han är inte tokigare än att förstå att hämta stöd i en rapport. Närmare bestämt Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. I Svt:s klimatpolitiska partidebatt för någon vecka sedan hänvisade han till denna rapport vid två eller tre tillfällen. Det är olyckligt att ett statligt institut förser riksdagens värsta klimatförnekare med argument. Dessa måste dock starkt ifrågasättas.

Enligt KI:s beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD (2aug18) att han inte kan förstå varför Mp vill utreda de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. ”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Som Runar Brännlund förvisso påpekar till SvD är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning i sammanhanget, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 

”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det, utan minskningar av utsläppen av växthusgaser, finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig. De konstaterar också att klimatförändringarna förväntas sänka ekonomisk tillväxt framför allt i fattiga länder, göra fattigdomsbekämpning svårare, urholka livsmedelssäkerheten i världen och förlänga existerande fattigdomsfällor och skapa nya sådana.

Johan Rockström har tillsammans med ett antal forskarkollegor nyligen publicerat en rapport i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of National Academy of Sciences (PNAS). De menar att en global uppvärmning på bara 2 grader kan leda till ett ”mardrömsscenario”. De befarar att vi då kan passera en gräns där de biofysiska systemen går från att vara självkylande till att bli självuppvärmande och därmed öka uppvärmningen av jordklotet. Till Aftonbladet (8aug18) säger han att detta kommer att innebära att ”ett antal dominobrickor börjar falla som i sig förstärker den globala uppvärmningen – smältande permafrost, utsläpp av metan från havsbotten, regnskogsdöd i Amazonas, skogsdöd i barrskogsbältet och förlust av havsis på sommaren i Arktis”.

Det vore alltså enligt FN och en mängd forskningsrapporter att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt?

Det har hur som helst adopterats av SD som gjort rapporten till sin klimatbibel. De tänker sig att vi ska bortse från alla andra följderna av en temperaturökning än de rent ekonomiska konsekvenserna för Sverige. SD tycker med andra ord att vi kallt ska se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna? Kanske vi borde elda på lite extra för att komma åt vinsterna snabbare?

Ett sånt synsätt förutsätter också att KI räknat rätt. Hundratals andra rapporter som tusentals forskare står bakom visar som sagt helt andra slutnotor och ingen kan med säkerhet säga hur en temperaturhöjning kommer att slå mot den svenska ekonomin som traditionellt sett är exportbetonad och beroende av att andra länder är hyggligt välmående så att de efterfrågar våra högkvalitativa produkter och har råd att betala för dem.

Alternativet måste vara att göra bedömningen att det inte går att åstadkomma några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är den sortens krassa bedömning av risker det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att istället skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott; längre regn- eller torrperioder; matbrist; ökad spridning av infektionssjukdomar; och en geografiskt ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber; osv.

Det är förstås symtomatiskt att det är just Sverigedemokraterna som vill sätta sig med armarna i kors och titta på när andra folk går under. Ända tills vattnet når deras fotknölar. Då är det för sent att inse att chansningen inte gick hem. Det vore förödande om partiet får ökat inflytande i riksdagen i synnerhet för den här frågan.

För det finns egentligen bara en enda fullkomligt avgörande livsviktig fråga i det val som nu kommer. Vilket klimat väljer vi? Jag har varit mycket kritisk till mycket som Miljöpartiet gjort under mandatperioden som nu går mot sitt slut. Men ser ändå inte att det är möjligt att rösta på något annat på söndag. 

Det här är ett klimatval! 

Den Nya Välfärden

Den som prenumererar på SvD fick idag (29aug18) tillsammans med tidningen en hel bilaga kallad ”Den Nya Välfärden”, utgiven av stiftelsen med samma namn. En stiftelse som säger sig vara ”en partipolitiskt obunden tanke- och handlingssmedja”. Värdet av bilagan torde ligga kring minst en halv miljon kronor gissningsvis (ett mittuppslag kostar dryga 300.000) och smedjan stoltserar med att nu ha 450000 läsare. Det är med andra ord ingen ekonomiskt oberoende aktör. Bakom står naturligtvis framför allt Svenskt Näringsliv med en för propagandaändamål aldrig sinande kassa.

Så vad levererar då denna partipolitiskt obundna smedja för texter så här en och en halv vecka före valet?

Ja, inte förvånande framförs i första hand Moderat skattesänkarpolitik. Vi kan läsa artiklar med rubriker som ”Arbetsgivaravgifterna ska vara försäkringsmässiga”; ”Utan bilen stannar Sverige”; och ”Minska regelkrånglet”. Det är ”Företagarombudsmannen” (??) som brer ut sig över 2 sidor och som också efterfrågar en ny skattepolitik eftersom ”höga skatter försämrar företagens möjligheter att växa”.

På ett annat uppslag får riksdagspartierna svara på fyra frågor. Närmare bestämt om ”Företagens regelbörda”, om ”Brott mot företag”, om ”Kompetensmatchning”, och om ”Arbetsgivaravgifterna”.

Så långt inget förvånansvärt eller nytt under solen. Svenskt Näringsliv (SAF innan dess) har pumpat på med ungefär samma budskap sedan 1970-talet och lagt ner miljarder på propaganda för sin sak. Tämligen framgångsrikt får nog också sägas så det ses väl som en lönsam investering.

Det finns dock värre saker som framförs i den här bilagan. Saker som ligger närmare Sverigedemokraterna än Moderaterna. Den första paradoxalt nog framförd av moderaternas ”bad boy” Hanif Bali som vill ”trappa ner incitamenten att skaffa fler barn för familjer utan inkomst”. Han företräder ju annars ett parti som brukar säga att staten inte ska lägga sig i för mycket men närmar sig här en kinesisk lösning gällande barnbegränsning. Låt vara endast för de mindre bemedlade. Och invandrare förstås, vilket upptar en stor del av kolumnen. De demografiska aspekterna i ett åldrande Sverige har han här för övrigt helt bortsett ifrån.

”Företagarombudsmannen” levererar också en text som efterlyser en ”ny flyktingpolitik” som går ut på att helt enkelt avskaffa asylrätten och enbart ta emot kvotflyktingar. Det vore ju bättre att rikta hjälpen till ”konflikternas närområden” hävdar den anonyme artikelförfattaren och låter därmed som ett språkrör för Sverigedemokraterna. Möjligen är det Patrik Engellau som döljer sig bakom anonymiteten? Den Nya Välfärden är hans nätverk och han ligger också bakom bloggen Det Goda Samhället i vilken han varnat för ett ”asymmetriskt krig mellan islam och Väst” och hävdat att islam bekämpar Väst med hat och mord och ”folkförflyttningar som hotar att underminera det västerländska samhället”. Om detta finns bland annat att läsa i en artikel i Aftonbladet från 14aug2017.

I många år har Engellau bekrigat arbetarrörelsen, facket och den välfärdsstat som fördelar rikedomar. Han beskrev Palmemordet för slutet på ”politikerenväldet”, och spådde då att landet skulle inträda i ”den nya frihetstiden”. Han har varit en av de ivrigaste förespråkarna för privat ägande inom skolan och vården, krävt utförsäljning av statliga företag och skattesänkningar för höginkomsttagare. ”I det framtida samhället kommer människorna att ta mer ansvar för sig själva”, har han förutspått med tillägget: ”Att ropa på hjälp och bidrag är ett hjälplöshetens skri. Och det kommer det framtida samhället inte att lyssna till”.

Engellau tillhör en falang bland näringslivsriddarna som vill bjuda in Sverigedemokraterna i den borgerliga alliansen. Alltsedan förra valet har hans nätverk pumpat ut budskapet att alliansen måste acceptera SD:s stöd för att fälla den rödgröna regeringen och hindra en rödgrön valseger. I en annons 2016 beskrevs invandringen som ”Sveriges mest akuta problem”. Patrik Engellaus ”nya välfärd” är inget för invandrare eller låginkomsttagare, det står helt klart. Bland annat har han hävdat att det är ”det välfärdsindustriella komplexet, det miljonhövdade organisationssystem som har till uppgift att försörja sig på att omhänderta svaga människor”, som står bakom flyktinginvandringen. Han har ondgjort sig över vad han kallar ”pk-ismen” och ”pk-media” och efterlyst en ”väckelse, ett verkligt maktskifte”. Hans nätverk har förvisso fått mycket kritik från småföretagare som inte vill kännas vid hans kampanj för SD och känner sig lurade att sponsra den.

Det är dock tydligt att det inte längre är så att näringslivets propaganda är sammanvävt endast med Moderaternas partiprogram utan alltmer också med SD:s. M är förvisso också det enda parti som öppnat för samarbete med SD efter valet.

Populisterna och kapitalet, tillsammans hjälps de åt?

Politikers politikerförakt

Jag läser i gårdagens SvD om ett valupptaktsmöte som Sverigedemokraterna hållit i Småland. De manar till ett ”Dackeuppror 2.0” och anspelar då på småländska bönders, ledda av Nils Dacke, uppror mot kungen Gustav Vasa.

”Jag tror att vi kan göra om det, säger SD-toppen Mattias Karlsson, och tillägger att det denna gång kommer att ”göra ett ännu större avtryck i maktkorridorer uppe i Stockholm”.

En sak som förenar de flesta högerpopulister är odlandet av ett politikerförakt. Det eldas ständigt på och är tänkt att ge en känsla av uppror mot dem som har makten. Att Sverigedemokraterna gjorde det innan de kom in i riksdagen bär på en viss logik, men det intressanta är att de fortfarande mycket tydligt använder samma politikerförakt i sin valkampanj. Trots att de tillhört landets styrande och har stor makt över de beslut som fattas. Jimmie Åkesson säger i samma artikel till SvD att SD ”på riktigt har påverkat samhällsutvecklingen” genom att ”tvinga de andra” att förhålla sig till SD.

Så mycket alltså för uppror mot makten och förakt för politiker. Föraktet är inte tänkt att rikta sig mot alla i maktens korridorer utan bara mot dem som är meningsmotståndare. Det retoriska knepet är uppenbarligen ändå så effektivt att det inte gärna överges av SD:s chefsideologer.

Efter snart två mandatperioder i riksdagen får de dock finna sig i att tillhöra den maktelit som de så gärna öser galla över. SD rör sig sedan mer än sju år tillbaka själva i de ”maktkorridorer” i Stockholm som de runtom i landet beskriver som så oåtkomligt hotfulla för ”vanligt folk”.

Gustav Kasselstrand är en avhoppad SD:are och i lanseringen av sitt nya utbrytarparti Alternativ för Sverige, AfS, använder han sig flitigt av politikerföraktsretoriken. På ett möte för en månad sedan eldade han åhörarna med att säga att ”Sverige befinner sig på ruinens brant” och vände sig till ”den yrvakna politikerklassen” med budskapet: - Er tid är över.

Ja, så där låter det när politiker vill erövra makt. Det är en retorik som Hitler konsekvent drev ända till han inte längre behövde, då diktaturen var genomkuppad. Det retoriska knepet bor i själva titeln till hans manifest ”Mein Kampf”. Det är det vanliga folket som kämpar mot makten och det är ”vi mot dem”. Det är ”sanningssägaren” som kämpar mot en korrupt maktelit. Det ingår troligen i populisternas handbok. Främlingsfientlighet, rasism och muslimhat ligger dock i botten och gror idag snarare än antisemitism, om vi talar om SD (det omvända kan sägas gälla för NMR och andra i Vit Makt-kretsar och i viss mån även för AfS, även om det kan vara tidigt än att analysera). Men retoriken är densamma och trumfkortet politikerförakt används på ungefär samma sätt, med skillnaden att Hitler var öppen med sitt förakt för demokratin som styrform.

Att såväl Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson som Gustav Kasselstrand själva är politiker och driver politiska partier med en politisk agenda är de förstås medvetna om men är inget som förhindrar dem att fortsätta använda trumfkortet.

Det är hur som helst dags att ta ifrån dem kortet. Den valrörelse som kommer kan bli mycket obehaglig och upptakt till den förfärande framtid som de fåtal Förintelse-överlevare som ännu finns vid liv har varnat för i många år. Exempelvis Hedi Fried som jag gärna citerar igen:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag […] Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem.”

Vi har ofta svårt att se vad som händer när det just sker. I ett perspektiv bakåt blir ofta utvecklingen tydligare. Jag tror att det är dags att inse att vi kan vara inne i en minst sagt oroande upptakt till en liknande ondsint utveckling som Hedi Fried vittnar om från 1930-talet. Det vore katastrofalt att i efterhand behöva ställa frågan som ofta ställs avseende Hitlers maktövertagande; ”hur kunde det ske, varför gjorde ni inget?”.

Därför har jag nu bestämt mig. Den här valrörelsen får inte gå förlorad. Jag är fortfarande medlem av Miljöpartiet men får erkänna att jag flera gånger de två senaste åren funderat över att gå ur. Missnöjet med den förda politiken är jag inte heller ensam om, vilket väljarbarometrar och interna diskussionsfora vittnar om. Visst hade jag förväntat mig mer av Mp som regeringsparti, visst har mandatperioden varit full av besvikelser, visst har jag haft synpunkter på personval till ministerposter eller ledande positioner i riksdagen, eller på ledarskapet. Men lite eftertanke krävs här. Det ingår också i det demokratiska spelet att ge och ta, att kompromissa. En politikers skicklighet bygger i mångt och mycket på förmågan att driva en tydlig linje inför väljare och sedan kompromissa sig fram till resultat som följer den linjen. Det kan göras mer eller mindre framgångsrikt. Det kan också handla om att utnyttja sin parlamentariska position, vilken SD inte varit sena att göra, och med viss framgång. Det tillhör det demokratiska samhällets spelregler och som system fungerar det till syvende och sist klart bättre än andra system. Diktaturer och auktoritära kvasidemokratier blir sällan långvariga och leder alltid till förtryck och en utvecklingshämmande rädsla och självcensur.

Med andra ord; jag betalar min medlemsavgift i år igen; jag ger mig inte med min blogg; jag tar mig ut i valstugorna än en gång i höst för att kämpa för det jag tror på. Vi får de politiker och den politik vi förtjänar. Det vill säga, förändringar måste komma genom att vi väljer rätt politiker som vi tror talar för den sak vi tror på. Genom strykningar från vallistor och deltagande i interna val får vi försöka påverka vilka politiker som kommer till makten. Det är så jag vill att det ska fungera. Och det är främst det jag ser som det viktigaste med den kommande valrörelsen. Att inte bidra till ett allmänt politikerförakt och göda en populism som i längden kan leda till hela demokratins sönderfall.

Kinberg-Batras "klara" besked

I gårdagens Aktuellt debatterade moderatledaren Anna Kinberg-Batra mot statsminister Löfven. Den sistnämnde var mycket konkret åtminstone när det gällde jobbfrågor medan Kinberg-Batra... ja, vad sa hon egentligen? Mest av allt upprepade hon ett mantra som gick ut på att Löfven inte tog problemen på allvar (oklart om hon avsåg alla problem eller några specifika) eller att regeringen inte gjorde tillräcklig mycket åt de ospecificerade problemen. Utan att själv ha några som helst idéer att framföra. I alla fall inga som inte kan avfärdas som fluffiga ordsuffléer. Eller missade jag något?

Just nu kliar allianskollegorna sina huvuden av samma skäl. Vad menar hon egentligen? Då med den uppmärksammade förklaringen om samarbete med SD i tankarna. Hur har hon tänkt sig detta? I Aktuellt kom hon inte närmare en förklaring än att hon (M) nu kan "fråga vad SD tycker". Det är oklart vad som hindrat henne tidigare. Men det är förstås inte det hon avser. Det låter bara lite oskyldigare än att ha regelrätta förhandlingar med dem. Det är ju skillnad på att lägga fram alliansförslag som råkar gillas av SD och att i förhandlingar komma överens om förslag som kan tänkas tillfredsställa SD. En STOR skillnad!

Kinberg-Batra hävdar dock, å ena sidan, att hon inte vill förhandla med SD och inte heller regera med stöd av dem. Däremot kan hon tänka sig att lägga fram en alliansbudget med stöd av SD. Och därmed fälla regeringen. Frågan är då om hon själv är beredd att bilda regering och i så fall vilket parlamentariskt stöd hon tänkt sig när nu inte SD duger (till det). Ska hon vända sig till vänstern? Nej, skulle inte tro det. Eller något av partierna i den regering som hon i så fall varit drivande att fälla? Hur väl genomtänkt verkar det? Vad SD vill är känt sedan länge, få inträde till regeringen tillsammans med M och Kd.

De enda som inte är förvirrade är väl SD. På deras kansli jobbas det nu för högtryck med att snickra ihop kravlistor. Migrations- och integrationspolitiken är områden som SD kan tänka sig att komma överens med M om, säger Mattias Karlsson till SvD. Det var ju oväntat. Enligt vad SvD erfar inbillar sig Kinberg-Batra att de skulle vara mer intresserade av "bullerregler och trafikfrågor" (!). Joråsåatte...

Moderaterna tycks alltså, oavsett vad de säger rent ut, vara på väg tillbaka till en gammal högerpolitik vad gäller migrationsfrågor som jag antydde i mitt förra inlägg på den här bloggen. Högerpolitiker och Bondeförbundare och högerpressen drev en mycket tyskvänlig linje under 1930-talet och början av 1940-talet och en flyktingfientlig linje. De ville varken ha judar eller politiska flyktingar till Sverige och uttryckte gärna främlingsfientliga, rasistiska och antisemitiska åsikter.

Nu tror jag säkert att i stort sett alla Moderater skulle protestera mot den här beskrivningen. Men ett återfall till den typen av politik är i praktiken vad de i så fall tvingas till om de menar allvar med sitt närmande till SD. För inte tänker de väl sig att dessa nöjer sig med att få inflytande genom sina "starka åsikter" i bullerfrågor?

Fast det är förstås inte lätt att veta vad de tänker.

Moderaterna tillbaka i gammalt högerspår (?)

År 1930 uttalade Högerledaren Arvid Lindman sin syn på svensken:

"Den svenska folkstammen, sprungen ur ädel rot, vuxen i obändig frihet, reslig och stark, genomströmmad av renaste germanskt blod".

Högern stod för ett starkt stöd för rasbiologisk forskning och hade en starkt tyskvänlig grundhållning som bestod fram till och under andra världskriget. Detta är väl omvittnat och dokumenterat. Under 2vk var det exempelvis viktigare för dåvarande partiledaren för Högerpartiet (föregångare till Moderaterna), Gösta Bagge, med stöd till Finlands kamp mot Sovjet än kamp mot nazismen och för demokratins överlevnad. Ur unghögern sprang också 1934 Sveriges Nationella Förbund, klart inspirerat av nazityska idéer. Ett antal unga konservativa ledde också kraftiga protester mot flyktingpolitiken i Uppsala vintern 1939 och gav inför valet 1940 ut broschyren "Den svenska linjen" där en "sund raspolitik" och "mycket restriktiv invandringspolitik" efterfrågades.

Jag håller just nu på att plöja igenom Klas Åmarks utmärkta bok "Att bo granne med ondskan" som handlar om det svenska förhållandet till Nazismen och Förintelsen och i den finns många intressanta detaljer om högerns inställning till demokrati, nazismen och flyktingar.

Vi som är lite äldre minns också Moderaternas motstånd mot sanktioner mot apartheid-regimen i Sydafrika under 1960-80-talen (utom Moderaterna själva som försökte sig på historieförfalskning i sitt idéprogram 2011).Några moderater stod inte heller att finna bland gästerna på Nelson Mandelas begravning.

Sedan dess (andra världskriget) har det förstås flutit mycket vatten under broarna men nog var det något av ett brott mot traditionen när Fredrik Reinfeldt talade om "öppna hjärtan" för flyktingar som sökt eller söker sig hit undan krig och umbäranden.

Nu förefaller dock Kinberg-Batra vara på väg att vrida tillbaka klockan. Frågan är hur långt hon är beredd att gå? Hon säger att hon kan tänka sig att fälla regeringens budget med stöd av SD men det kan vara ett tämligen ofarligt hot med vetskap om att detta inte kommer att ske eftersom Liberalerna och Centern inte ställer sig bakom detta.

Sverigedemokraterna däremot säger sig se Moderaternas utspel som ett "genombrott" och att de nu accepteras i demokratins finrum på allvar. Anna Kinberg-Batra kan bli känd som den som öppnade dörren för dem och tvättade SD vita. Det är däremot en klar politisk risk Moderaterna tar.  Personligen tror jag att Centerpartiet blir den största vinnaren på det här utspelet.

Annie Lööf var också blixtsnabbt ute (SvD idag) och markerade Centerpartiet som "Sverigedemokraternas främsta motpol" och hur Centern aldrig kommer att ställa upp på att "peka ut människor från andra länder som problem". Hon markerar dock samtidigt distans till Socialdemokraterna vilket också reser frågan med vilket parlamentariskt stöd hon tänker sig ta makten efter nästa val? För inte räknar hon med att Alliansen ska segra tack vare egen majoritet?

Alliansen förresten... vilken Allians? Den mellan M och SD eller mellan C-Fp-KD ?

Eller är jag nu överdrivet övertygad om att allt handlar om taktiskt rävspel?

På ett sätt vore det ju välgörande om vi för en gångs skull kunde ta politiker och deras utspel på fullt allvar. Det vill säga att de verkligen tycker och tänker så som de säger offentligt. I så fall kan vi nu lita på att Moderaterna valt ett gammalt högerspår som innebär en svajig inställning till demokrati, flirt med högerextrema och en avvisande hållning gentemot flyktingar.

Då får vi väl i så fall också tacka Anna Kinberg-Batra för klara besked.

Dags att välta bordet...

Hans Bergström - medlem av Liberalerna, före detta chefredaktör för den största svenska morgontidningen (liberala) DN och en ansedd liberal debattör – mejlar till Sverigedemokraterna och uppmanar dem att göra parlamentsuppror. En form av ”putsch” som ska välta regeringen över ända. Det för ofrånkomligen tankarna till Hitlers NSDAP som i början av 1930-talet gjorde vad de kunde för att skapa parlamentariskt kaos och nyval. Hans Bergström ”såg ingen annan utväg” än att uppmana SD till liknande uppror, säger han. Kanske är det hans syn på den liberala demokratin?

Det är intressant läsning som vi får i dagens Aftonbladet. Men det innehåller mera. För några år sedan fördes intensiva samtal med ledande företagare och mediefolk som var tänkta att finansiera och utgöra ledningen för ett Sverigedemokratiskt medieimperium där deras åsikter skulle vittvättas och föras ut till en bredare allmänhet och i mer respekterade fora än bloggar och obskyra hemsidor. Det står naturligtvis var och en fritt att sympatisera med Sverigedemokraterna, finansiera deras verksamhet och föra ut deras åsikter, men sättet att spela under bordet kan inte vara annat än skamligt. Kända svenskar som håller en Potemkin-fasad utåt men deltar i hemliga möten med SD i full vetskap om vad de står för. Att de skulle ha blivit rumsrenare än för tio-femton år sedan är en taktisk fint som välutbildade vuxna naturligtvis kan genomskåda enkelt. De som ännu inte gjort det bör ta del av AB:s uppfångade citat från Erik Almqvists mejlkonversation med Linus Bylund – båda två då ledande Sverigedemokrater – som detta från Erik till Linus:

 ”[...] visst fan ska vi kunna göra samma sak i mediabranschen som vi har gjort inom politiken. Det är liknande branscher, bara verktygen som skiljer sig något åt”.

Jo, vi är många som förstått för länge sedan. Inte desto mindre förskräckande är då dubbelspelet från vissa förment liberala personer, som Hans Bergström. ”Det är dags att välta bordet!”, utropade han i ett av sina mejl till Linus Bylund. Jovars, det vore inte dumt när det gäller SD. Så vi får se vilka kort de smusslar med inunder.

Jag vill påminna om Sverigedemokraten Richard Jomshofs fb-inlägg från i höstas:

”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

Kanske måste vi fråga oss om detta också gäller Liberalerna?

Karin Forell finns på riktigt!

Jag läste om att en SD-politiker i Norrköping vid namn Karin Forell skulle ha ifrågasatt om det var på riktigt som flyktingbarn flöt i land på medelhavsstränder och att de sanitära förhållandena i vissa flyktingläger är så bristfälliga att nyfödda kan få tvättas i lervatten. Jag ställde mig då frågan; kan det verkligen stämma? Är det på riktigt som en politiker ifrågasätter detta? Karin Forell, finns hon verkligen? Jag är ju analytiker och därför lite skeptisk till sådant jag läser och dessutom befinner jag mig nu i Ukraina så jag känner mig lite långt ifrån källorna, så att säga. Därför skickade jag ut min assistent Hassan Grönemo som tror sig ha hittat en person som påstår att hon är densamma. 

Hassan Grönemo: Är du verkligen på riktigt?

Karin Forell: Jo, det är jag som är jag.

Hassan: Är du alldeles säker att du är på riktigt?

Karin: Jodå, jag förekommer på bild i lokaltidningar och presenteras på partiets hemsida, så det är helt riktigt.

Hassan: Nja, men nu ska en ju inte tro riktigt på allt som är publicerat. Det skulle ju kunna vara en vaxdocka eller en robot av något slag som är programmerad att säga en massa dumma saker.

Karin: Jo, du har rätt i det. En bör vara misstänksam och som analytiker är jag just detta. Men jag är ju också nämndeman och sitter i kommunfullmäktige så det finns protokoll som jag skrivit under som styrker min existens.

Hassan: Det skulle ju vara väldigt enkelt att fejka en underskrift, tänker jag, men OK, vi utgår ifrån att du existerar alldeles på riktigt då. Men ditt namn? Forell, det är ju en fisk, kan det verkligen vara ditt riktiga namn?

Karin: Jodå, namnet går tillbaka ända till första hälften av 1800-talet med ursprung i Fellingsbro och en anfader som jag tror hette Karl Johan.

Hassan: Oj, det var rätt så exakt. Men det här var ju för nästan tvåhundra år sedan. Hur kan du vara så säker att allt detta är på riktigt och inte påhittat?

Karin: Nej, det kan jag ju förstås inte. En ska ju inte lita på andrahandsuppgifter. En skulle varit där själv och frågat den där anfadern Karl Johan.

Hassan: Ja, det blir ju lätt att fejka ju längre från källan en kommer, så att säga. Men om du nu verkligen finns och verkligen är denna Karin Forell som det påstås i flera tidningar, och sitter som nämndeman med en avgörande röst för en massa rättsfall; hur gör du då när du ska bedöma sanningshalten hos vittnen, den målsägande eller tilltalade?

Karin: Ja, en kan ju inte gå efter tidningarna för de göttar sig ju bara i elände så jag brukar fråga partiet om råd och där har vi bestämt att om det handlar om muslimer eller romer så är fallet avgjort med en gång och då kan jag slappna av på bevisföringen för det vet en ju hur det är med saken redan på förhand, eller hur? Annars kan det vara knivigare men partikansliet brukar skicka ut folk med järnrör, eller aluminiumrör är det egentligen, för att pressa fram sanningen hos vederbörande. Det är oerhört effektivt. Så en kan nog säga att vi Sverigedemokrater tar betydligt mer välgrundade beslut som nämndemän än folk från andra partier.

Hassan: Nå, men om vi går till saken; att barn flyter i land på medelhavsstränder, du tror alldeles på riktigt att detta är fejkat? Eller att barn får tvättas i lervatten i vissa läger?

Karin: Nja, det där är ju lite ironi. När jag säger att grisar vältrar sig i lervatten så var ju inte det alldeles på riktigt som jag menade det, fast grisar gör ju det faktiskt… på riktigt. Och dessutom är det inte bara Sverigedemokrater som inte tror på det här utan jag har en massa bekanta som undrar om allt det där som står i tidningarna verkligen är sant och om det inte är så att det finns en hel del som inte visas, fast det vore ju rätt jobbigt eftersom det då blev dubbelt så mycket elände att götta sig i än det är nu, OM det nu är sant det där som de redan göttar sig i? Vi sverigedemokrater är ju inte alls säkra på det men vi är inte värre än politiker från andra partier, vi tycker det är fruktansvärt när det händer fruktansvärda saker som att barn flyter iland på medelhavsstränder, fast en kan ju inte vara helt säker förstås. Förresten så är det ju många som flyter omkring vid medelhavsstränder under turistsäsongen och det brukar vara rätt skönt, så inte kan väl det vara så himla farligt? Dessutom…. jag menar, kolla bara på andra världskriget; vilka tokbeslut som togs av andra partier då som lät tyskarna åka genom landet med tåg osv. Förstår du mig nu? Hur jag tänker, alltså?

Hassan: Njae, inte riktigt… tror jag…?

PS) OBS! Bäst att påpeka att detta är ironi och inte en riktig intervju. Hassan är påhittad men det värsta är att Karin Forell finns alldeles på riktigt och det hon säger i verkligheten är i princip lika skruvat som i den här fejkade intervjun. Faktum är att verklighetens Karin är mer inkonsekvent och osammanhängande än den fejkade. Svårt att överträffa verkligheten här. Men hur ska vi förhålla oss till detta och att det ändå är en av fem röstande som kan tänka sig att släppa fram Karin och hennes partikamrater till kommunstyren, till våra domstolar och till riksdagskammaren? Jag tycker det är fruktansvärt, men det är tyvärr alldeles, alldeles sant och på riktigt! Vi måste inse detta och jag tror kampen måste börja i fikarummen. Det är där en hör olika versioner av Karin Forells resonemang. Det är varningssignaler vi som inte håller med henne måste börja ta på allvar. Innan vi befinner oss i minoritet…

Hela NT-intervjun med henne (på riktigt) finns här.

Den ursprungliga storyn grävdes fram av IRM och finns här.

Bön till svenska folket

Så vad kan man skriva om det som hänt i Trollhättan? Ska man alls skriva om det? Jo, jag tror det. Det går inte att låta bli. Varför skulle man det egentligen? Det skrivs så oerhört mycket som spär på hatet och misstron mot de andra. Och rädslan. Jag vill inte spä på den men det är svårt att hålla balansen. Egentligen har jag bara en enkel vädjan till svenska folket även om jag givetvis är medveten om att jag bara når ut till en liten, liten del.

Det kan verka lite självbelåtet men jag har länge tänkt att det handlat om en tidsfråga när en tragedi som den i Trollhättan skulle inträffa. Tills orden skulle övergå i handling, retoriken till våld. Knivdåden i Trollhättan var ett hatbrott med rasistiska motiv, har polisen fastställt. Det är förvisso inget nytt. Mängden mordbränder och fall av skadegörelse mot flyktingförläggningar under året har stakat ut kompassriktningen. Vad är det som händer egentligen?

Ja, bland annat har vi ett parti i riksdagen som gjort till sin huvuduppgift att i alla diskussioner och beslutsberedningar, i artiklar och inte minst på nätet föra fram invandringen som roten till allt ont och invandrare som inget annat än problemskapande. Problem att ta itu med. När ledande Sverigedemokrater talar brukar det heta ta itu med den ”misslyckade invandringspolitiken”. När företrädare lite längre ned i näringskedjan talar är tonen ofta en annan. En vill sätta upp kulsprutor på Öresundsbron, någon vill att muslimer ska diskrimineras och islam förbjudas, en annan kallar muslimer för kretiner, en vill sätta GPS-system på ”zigenare”, någon kallar flyktingar för parasiter... Ja listan kan göras längre men det kanske räcker så?

Alla opinionsmätningar som görs visar ändå på ökat stöd för SD. Omkring en femtedel av svenska folket kan tänka sig att rösta på det här partiet i nästa val. Det är svårt att på ett kyligt och balanserat sätt förhålla sig till detta.

Sverigedemokraterna kan inte lastas för en enskild individs illdåd. Det är självklart. Men de bidrar med en retorisk klangbotten som blir till ett arenagolv för individer med problem eller psykisk ohälsa. Dessa får ”hjälp” med urvalet för sina offer. En av lärdomarna från Nazityskland är att det är orden som kommer först, utpekandet och diaboliseringen av en grupp. Därefter följer våldet. Den antijudiska propagandan som spreds med publikationer som Der Stürmer innehöll konspirationsteorier, aggressiva anklagelser och stereotypa beskrivningar av judar. Tidningen gavs ut i 800.000 exemplar och särskilda ”Stürmer-lådor” ställdes ut i byar och städer. Särskilda specialutgåvor om judars påstådda ritualmord eller annat kunde tryckas i miljonupplagor (Källa: ”Judehatets svarta bok”, Berg Eriksen/Harket/Lorenz).  Därefter vidtog, efter maktövertagandet, den statliga antisemitismen... och Förintelsen. Likheterna med dagens näthat stämmer till stor eftertanke även om det bör erkännas att historiska paralleller inte heller bör dras för långt. Dessutom är det lätt att i det här läget skruva upp tonen och på så vis bidra till polariseringen och en våldsupptrappning. Så det är bäst att jag stannar till här.

Egentligen är det tid att sörja och tid för eftertänksamhet. Och för bön. En eftertänksamhetens bön till svenska folket vore denna enkla vädjan: Överge tanken på att rösta med Sverigedemokraterna. 

SD inväntar tillfället till ”Machtübernahme”

Läser i dagens blad om Sverigedemokraternas vurm för Ungern. Den begränsning av yttrandefrihet och pressfrihet som nu råder där verkar vara lockande för ledande sverigedemokrater. Annars brukar de ju oja sig över elitens makt över diskursen och över att man inte får säga vad man vill i Sverige. Det gäller då förstås sverigedemokraters åsikter som inte tillåts komma fram i debatten eller ens få uttryckas offentligt. Enligt samma ledande SD:are som nu med illa dold förtjusning talar om Ungerns kurs mot kvasidemokrati eller diktatur. När det gäller Ungern är alltså SD mycket gillande till att förbjuda åsikter som ”skadar staten” eller politiska kampanjer som förs i annat än statligt styrda medier, bötfällande av ”obalanserade” medierapporter och obligatoriskt offentliggörande av källor etc.

Det mest uppseendeväckande uttalandet jag sett hittills är ändå partisekreteraren Richard Jomshofs fb-inlägg där han säger så här:

”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

Smaka på den där sista raden igen:

”... vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”

Det vill säga, när makten ligger i SD:s händer blir det andra bullar. Då får vi smaka på den egentliga SD-politiken som har dolts under den retoriska skyddsplast som lagts över den för anpassningens skull. Till verkligheten ”som råder här” eller ”det rådande läget”.

Ingenting är ju beständigt. Det är något vi bör ha lärt av historien. Möjligen har också SD gjort historieläxan i ämnet ”Machtübernahme”, det vill säga Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933. I valkampanjen talade Goebbels om ”den lögnaktiga judiska pressen” och att det snart (med NSDAP vid makten) skulle vara slut på ”den röda terrorn”. När väl Hitler valts till rikskansler preciserades budskapet och han lovar ta itu med ”de brottslingar” som styrt landet efter första världskrigets slut och att ”bygga upp vad dessa raserat”. Den ”nationella pånyttfödelsen” kunde börja. Vi vet ju hur den slutade. Det vet också SD och anpassar därför sin retorik efter ”det rådande läget”. 

Men vad väntar efter en eventuell valseger för SD? Vad vet de ca 20 % som säger sig vilja rösta på SD om vilken politik de egentligen stöttar eller säger sig vilja stötta i nästa val? Är det den nationella pånyttfödelsen i svensk nutidstappning som väntar? Blir vi det nya Ungern? Eller något än värre?

Det är ju bra att Jomshof upplyser alla potentiella väljare om att den retorik som nu används av partiets företrädare är en friserad version av den egentliga politiken. Det läskiga är bara att vi inte kan vara helt säkra på vad denna egentliga politik innehåller. Och att det ändå är en av fem väljare som överväger att ändå chansa...

När SD blir tydligt

- Vi har varit väldigt tydliga med att...
- Jag vill vara tydlig här...

Ja, så brukar det låta numera när politiker försöker lägga emfas på orden. Tydlig är tydligen det politiska modeordet nummer ett numera. Kanske har de politiska partiernas allt otydligare konturer framkallat detta oerhörda behov av att tala om när de blir tydliga.

Igår ville hur som helst SD:s Paula Bieler vara tydlig med att partiet inte accepterar hat och hot mot meningsmotståndare. Här vill jag för övrigt vara tydlig med att jag kanske inte citerar ordagrant, men någonting ditåt sa hon i gårdagens Aktuellt. Möjligen var hon inte tillräckligt tydlig.
Debatten handlade om näthatare och Aftonbladets Anders Lindberg tyckte att SD måste ta ansvar för sin svans, det vill säga kapa den. Han påminde Bieler om att riksdagsledamoten Kent Ekeroth på avgörande sätt hjälpt sajten Avpixlat att bedriva sin verksamhet och att han förefaller ha ett avgörande inflytande över innehållet. Som bland annat innefattar att uppmana läsare att gå hem till misshagliga journalister för att sätta press på dem. Bieler stammade något om enskilda partimedlemmar och att värna yttrandefrihet. Det var lite otydligt.

För det där med att kapa svansen blir ju lite problematiskt när hatarna även tillhör eller nyligen tillhört de ledande i partiet. Härom dagen uttryckte exempelvis Erik Almqvist sin besvikelse över att hatet och hoten trots allt inte lyckats knäcka Alexandra Pascalidou, genom att twittra:

"När vardagen är tillbaka har Sverige trots allt inte blivit en rabiat kommunist fattigare".

Tydligare kan det ju inte bli...

Desperata kristdemokrater vill rida på desperata flyktingar

Så kom det då. Ett migrations- och integrationspolitiskt utspel från ett av allianspartierna. Det var inte oväntat men kanske lite överraskande att det kom redan före jul. Kristdemokraterna (KD) säger sig nu vilja sänka invandrares etableringsersättning och införa tillfälliga uppehållstillstånd som regel. De rubricerar paketet ”Starkare incitament för bättre integration”. Ingen ska försöka inbilla mig att det är en slump att KD gör detta utspel just nu när vi har ett parlamentariskt läge där ett invandringsfientligt parti utövar utpressning mot de två blocken. Inte heller är det konstigt att utspelet kommer från just KD som enligt alla mätningar befinner sig i farligt opinionsläge kring riksdagens 4 %-spärr. Tanken är förstås att plocka en och annan röst från SD. En taktik som förvisso visat sig fungera illa då erfarenhet från exempelvis Danmark visar att väljarna oftast föredrar originalet. 

Själva förslagen i sak är i sig dåligt genomtänkta. Den sänkta etableringsersättningen bygger förvisso på samma missuppfattning som allianspartierna byggt hela arbetslinjemodellen på. Det vill säga att folk är arbetslösa för att de är lata och föredrar att leva på bidrag. KD och Hägglund finner det uppenbarligen lämpligt att i nuvarande migrations- och integrationspolitiska debatt gå ut och betona att just detta är det stora problemet med arbetslösheten bland invandrare. Den här etableringsersättningen handlar om maximalt 6-7000 kronor per månad. Göran Hägglund, som brukar påstå sig ha kontakt med ”verklighetens folk”, bör känna till att en normalhyra för en normalstor trea i Sverige ligger kring den här summan. Men det är tydligen inte tillräckligt incitament för att söka sig ut på arbetsmarknaden för att försöka öka sina inkomster, enligt KD:s sätt att resonera. Att ersättningen inte har höjts sedan 2010 borde dessutom snarare vara ett skäl att höja den.

Hur tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta ska bädda för en bättre integration är även det en julnöt som kristdemokrater nu måste fundera över under helgen hur de ska knäcka. Enligt Migrationsverket visar också tidigare erfarenheter att det system som KD föreslår skapar mycket extraarbete för myndigheten eftersom de måste hantera först en ansökan om tillfälligt uppehållstillstånd och sedan, när tre år har gått, får hantera en ansökan om permanent uppehållstillstånd som i de flesta fall då kommer. Ingen bra åtgärd alltså ens om det är bara kostnadsbesparingar som ska jagas.

Just timingen för utspelet är dock det som upprör mest, inte det ogenomtänkta innehållet. Det tog inte många veckor efter budgetcirkusen i riksdagen innan KD bestämt sig för att hörsamma SD-kravet på övriga partier att kalibrera sin migrationspolitik efter deras kompassriktning.

Det tog inte heller många timmar förrän SD-ledaren Mattias Karlsson fällt sina första gillande kommentarer och förklarat att om hela alliansen ställer sig bakom detta finns chans till stöd från SD efter det kommande extravalet. 

Folkpartiets Jan Björklund har redan hummat lite medhåll i bakgrunden och Centern lär säkert också vilja profilera sig i frågan. Annie Lööf vill väl behålla ledartröjan hos allianskvartetten. Möjligen har de till och med en gemensam strategi och har knuffat fram Hägglund i täten för att sätta riktmärken för diskussionen. Det som känns helt avgörande är hur Moderaterna resonerar. På SvD Brännpunkt läser jag riksdagsledamoten Fredrik Schultes inlägg som börjar lovvärt. Han invänder mot det höga tonläget hos ”borgerliga debattörer” och ledarskribenter och mot det ständiga påståendet att migrationsfrågan inte ”får diskuteras” trots att, som han formulerar det, ”samhällsdebatten knappt handlar om annat än migration. Han invänder också mot anklagelsen att ”inte vilja ta debatten” och påpekar att de som mest ”eldar på åtstramningsdiskussionen gör sig till offer istället för samtalspartners, undviker fakta och bemöter invändningar aggressivt” och att de därmed själva utgör ”de främsta hindren i vägen för den diskussion de säger sig vilja föra”. Han pekar särskilt ut ledarsidorna i DN, SvD och Dagens Industri och menar att deras beskrivning av ”systemkrasch” inte överensstämmer med verkligheten. Så långt är jag beredd att hålla med men han avslutar med att berömma Göran Hägglund för att han lyfter frågan om bidragsnivåer och betonar att Moderaternas linje är att det ”krävs en högre grad av krav på att alla människor gör rätt för sig”. Han talar då inte om offentliga medel till välfärdstjänster som hamnar i Luxemburg eller offentliga tillgångar som köps för en spottstyver av moderata politiker eller deras bekanta och sedan säljs vidare för rejält högre summor eller om RUT-bidrag som finansierar städaren som varje vecka putsar på Djursholmsvillan. Nej, det är flyende från krig och förtryck som tär på statskassan och måste ”göra rätt för sig”.

Det börjar med en människosyn som bygger på misstänksamhet och misstro. Sänk bidrag för dem som redan har lite och piska in dem på arbetsmarknaden är fortfarande huvudlinjen för alliansen. Ett antagande som utgångspunkt för diskussionen som är lika felaktigt som det alltid varit. De flesta som kommer till Sverige vill jobba från första dagen och påverkas således inte av ersättningsnivåer. Däremot av arbetsgivares ovilja att anställa någon som heter Ismail eller Mohammed, vilket forskning på området visat.

Vi lär alltså få höra mer på det här temat från alliansen och risken är att Socialdemokraterna börjar trampa i samma spår. Oavsett alla partiernas bestämda avståndsmarkeringar mot SD får deras krav på anpassning genomslag i debatten. De har ritat spelplanen där matchen ska avgöras. Enda sättet att undvika den matchen är att rita en egen spelplan. Vad är problemen och hur ska de lösas? Men då talar vi om satsning på bostadsbyggande och förbättring av boendemiljöer, på arbeten som skapas när vi gör en nödvändig omställning av infrastruktur för ett energisnålare och mer hållbart samhälle, om hur både land och stad eller förort som innerstad ska kunna leva vilket innebär stöd för småskalighet, om utbildningsinsatser och om en mer solidarisk fördelning av de faktiska rikedomar som skapas i det här landet. Då kommer vi in på faktiska problem att lösa och där bör det finnas utrymme för kompromisser även efter extravalet. Människovärdet däremot kan inte kompromissas bort. Det hoppas jag innerligt att vi slipper få se i den valrörelse som nu kommer. Men jag har mina onda aningar.  

KD är i desperat behov av röster för att komma över spärren till riksdagen i det stundande extravalet. Det är inget annat än osmakligt att försöka klara det målet genom att ge sig på desperata flyktingar. Det skorrar inte heller mindre illa om KD-utspelet med tanke på att de är det parti som starkast betonar en kristen värdegrund. Så här står det beskrivet på partiets hemsida:

”KRISTDEMOKRATI ÄR DEMOKRATI byggd på kristen människosyn och värdegrund. Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen. Kristdemokratin är värdeorienterad. Med detta menas en politik som har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum.”

Nu hakar de alltså på SD i en diskussion som talar om människor i termer av kostnader och intäkter. Det förflyttar synen på människovärdet och etiska grundvärden långt ut i periferin. Vad blir konsekvenserna av en sådan syn på hur samhället ska planeras? Tänker på vad en fb-vän nyligen påminde om:

”Det tar i snitt 7 år för en invandrare att integreras, få fast arbete och bidra till välfärdssamhället med skattepengar. För en svensk ligger snittet på ca 23 år... ”

Hur fortsätter vi därifrån? Är det verkligen en diskussion vi vill ha? Inte jag i alla fall.

Ursprungsmärkning av Sverigedemokratisk modell – nej, tack!

Min äldste bror har en hobby. Han släktforskar. Faderssidan är utforskad så långt det går tillbaka tror jag. Där finns mest bönder, fiskare, bergsmän och smeder. Det ser väl ut som för de allra flesta svenskars släktled. De flesta återfinns endast som födslar och dödsfall i annalerna. En del har utmärkt sig negativt och återfinns i brottsregister. De har kommit från olika håll och etablerat sig på små platser i skärgården eller runt Stockholm. Så långt tillbaka det går att forska finns en sorts ”anfader” som begav sig från Danzig (nuvarande Gdansk i Polen) till Sverige vid slutet av 1600-talet. På moderssidan är det bara ett par generationer sedan som mormors far kom från Stuttgart i Tyskland. Det är inte heller ett särskilt ovanligt släktträd. Vid slutet av 1500-talet utgjorde det utländska inslaget i Stockholm ungefär 15 % av befolkningen (Stockholms Historia under 750 år, Lars Ericson Wolke). Vi har nästan alla rötter i andra länder, på ett eller annat sätt.

Nu vill Sverigedemokraterna införa registrering av nationalitet. Kriminalvården ska registrera om fångar med svenskt medborgarskap har föräldrar med utländskt ursprung. Kent Ekeroth, som representerar SD i justitieutskottet, vill göra detta ”eftersom kultur och värderingar inte försvinner bara för att någon erhållit ett medborgarskap”. Kent Ekeroth och SD inser att den svenska lagen förbjuder särbehandling utifrån ”ras eller etniskt ursprung” men vill utnyttja vad han kallar en ”lucka i lagen” vilket skulle möjliggöra att registrera nationalitet. Den rasbiologiska idén om att kunna fastställa benägenheten till kriminalitet genom utseende ligger dock inte långt borta. Cesare Lombroso (kriminologins fader) ansåg att vissa var födda till brottslingar och att det kunde avgöras genom att bedöma hur ”aplikt” utseende personen hade. En idé som följde med i kolonialmakternas packning när de lade den afrikanska kontinenten under sig. Samt i de nazistiska idéerna om den vita rasens överlägsenhet men också här i Sverige där Lombroso hade stor påverkan på arbetet inom Statens rasbiologiska institut lett av Herman Lundborg. Erfarenheterna från andra världskriget sopade bort dessa dumheter och etablerade en diskurs befriad från rasbiologiska element. 

Nu har vi ett parti i riksdagen som vill återinföra dessa tankegångar om än omskrivet med ordet ras ersatt av kultur. De vill antyda att det finns något särskilt brottsbenäget hos vissa kulturer, ungefär på det sätt som Lombardo och hans efterträdare försökt hitta rasbiologiska förklaringar till kriminalitet. Petter Larsson konstaterar mycket riktigt i Aftonbladet:

”Urskiljandet kommer först. Särbehandlingen är nästa steg”

Bland annat därför kommer jag idag att ta mig till Slussen klocka 15.00 för att delta i fackeltåget mot rasism och främlingsfientlighet. Men också för...

att jag vägrar acceptera Sverigedemokraternas beskrivning av sociala problem.

att jag är trött på det tilltagande ”kravet” på att debattera invandring på deras premisser.

att jag älskar det här landet.

att hedra mina utländska anfäder/mödrar.  

Sverigedemokraterna på riktigt II

Med anledning av det jag skrev igår tänker jag här visa varför jag inte tycker att finansminister Magdalena Andersson behöver be SD:s väljare om ursäkt för att hon hävdar att Sverigedemokraterna ”inte står för grundläggande värderingar om att alla människor är lika värda”. Eller att Stefan Löfven heller ska behöva be om ursäkt för sitt påstående att SD har sina rötter i nazismen. Den som röstar på SD får också finna sig i att vi som inte delar partiets värderingar klargör varför vi inte gör det och att det handlar om just värderingar. Inte om åsikter i olika sakfrågor vilket ju fullt naturligt kan skilja sig åt hos olika partier. Det är liksom poängen med demokrati. Men när ett parti har en klangbotten som avviker från normen om allas lika värde kan det knappast vara oförskämt att påvisa detta. 

Sverigedemokraterna bildades 1988 av bland andra folk ur BSS (Bevara Sverige Svenskt) och vit makt-rörelsen. Partiet tillhörde de ledande bland de som på 1990-talet varje 30 november marscherade till Karl XII:s staty i Kungsträdgården i Stockholm under såväl svenska som hakkorsprydda fanor. Enligt Daniel Poohl och Mikael Ekman (Ut ur skuggan, 2010) hade drygt 60 % av partiets styrelsemedlemmar mellan 1989-1995 kopplingar till nazistorganisationer som BSS, VAM (Vitt Ariskt Motstånd) och Nordiska Rikspartiet. Naturligt nog vill Jimmie Åkesson ogärna prata om vad det var som attraherade honom när han anslöt sig till SD 1995. Partiets nazistiska rötter är i alla händelser odiskutabla och Magdalena Andersson har således inget att be om ursäkt när hon häromdagen stod för den sakupplysningen.

Numera kallar sig partiet istället nationalkonservativt eller nationalistiskt alternativt Sverigevänligt. Den antisemitiska nazismen har också övergetts och partiet har växlat över till ett parallellspår som är mer framkomligt sedan 9/11-2001 (Twin Towers); en islamofobisk Eurabia-linje. Människosynen och värderingarna är desamma även om de har paketerats om och fått ett annat omslag.

Redan nationalismen som SD står för innebär en hel del problematiska frågeställningar. De flesta tänker nog att det inte är fel att älska sitt land. Detta är dock en helt annan sak än att kalla sig nationalist. Nationalismen uppstod under 1800-talet som en ideologi där den kulturella gemenskapen och någon form av blodsband förutsattes för att utgöra en ”naturlig” gemenskap som i sin tur krävde en egen nation. I den sakens natur låg också en syn på nationens ”renhet” från ”främmande” element. En reaktion på imperialismen men också en strömning som orsakat oerhört många konflikter, folkmord och folkfördrivningar. Antingen med våld eller med andra mer konstitutionella metoder. Det här tar också Annika Hamrud och Elisabet Qvarford upp i inledningen av boken ”Svensk, svenskare... ” i vilken de har närstuderat Sverigedemokraterna under valrörelsen inför valet 2010.

Den extremnationalism som SD bekänner sig till innefattar också mycket tankestoff från konspirationsteorin om Eurabia. Uppfattningen att muslimer är på väg att ”invadera” västvärlden och med ett ymnigt barnafödande så småningom tar över och inför någon form av islamistisk diktatur. Det var inte längre tillbaka än 2009 som Jimmie Åkesson skrev sin debattartikel om ”muslimerna som vårt största hot”. Det budskapet har sedan upprepats av mängder av Sverigedemokrater i olika positioner i partiet, lokalt såväl som på riksnivå. Hamrud & Qvarford beskriver i ovan nämnda bok hur Ted Ekeroth under valrörelsen inför valet 2010 åkte runt i skolor och talade om hur invandrarnas överrepresentation i brottsregistren inte har en social utan kulturell förklaring. Invandrare skulle vara mer benägna att gå brott än ”svenskar”. Vilket i så fall ger ett visst huvudbry för den som vill förklara varför Sverigedemokratiska förtroendevalda är överrepresenterade i dessa brottsregister i jämförelse med andra partiers politiker. Han talade också om för ungdomarna i skolorna att det är islam som är ”problemet” och sin övertygelse om att muslimer skulle vilja införa sharialagar i Sverige. Hans uppfattning är att alla invandrare ska assimilera sig och avsäga sig sin egen kultur. Då menar han antagligen inte att de som kommer från Finland bör upphöra med att bada bastu på midsommarafton eller att danskar som bosätter sig här måste överge sin förtjusning för smörrebröd. Hur invandrare rent praktiskt ska avsäga sig sin bakgrund framgår förstås inte heller. Men det bör ju i så fall inbegripa att han själv avsvär sig sin judiska bakgrund och sitt engagemang för sionismen vilket han kanske inte tänkt på. 

Det är tydligt hur detta hat mot muslimer omfamnande av Eurabia-teorin har ersatt de rasideologiska teorierna från partiets nazistiska barndom. Ryggmärgsreaktionen mot muslimer framträdde också i all sin tydlighet när Sverigedemokraternas meningsfrände Anders Behring Breivik genomförde sitt fruktansvärda terrordåd i Oslo och på Utöya. Linus Bylund, riksdagsledamot för SD och då pressekreterare för Åkesson, twittrade då:

”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!”

Partiets reklamfilm inför valet 2010 med en hord kvinnor i burka och niqab som med sina barnvagnar forsar förbi en uppskrämd pensionär pekar också tydligt ut den grupp som ska framställas som ”broms” för pensionerna. En kampanj som fortsatte med en aning mer subtila inslag inför årets val där pensionerna lyftes som en av SD:s hjärtefrågor men fortfarande ställdes i motsatsställning till ”massinvandringen”.  Ungdomsförbundets (SDU) valfilm i valrörelsen till EU-valet skickade, ackompanjerat av dramatisk musik, ut budskapet ”Europa tillhör oss”. Allvarliga ungdomar förkunnade med lätt hysterisk emfas hur ”ett sinnessjukt experiment med mångkultur och massinvandring” sliter sönder de stolta europeiska nationerna. Europas problem är med andra ord att den europeiska rasen (jo, det är lite förvirrat) blandas upp av folk från andra kontinenter. Eller hur vill SD att vi ska tolka den?

 Det är en lite märklig balansgång partiet ägnar sig åt när de å ena sidan gör ställningstaganden där de utpekar grupper av människor som onda eller som tärande element på samhällskroppen och å andra sidan kastar ut personer ur partiet som uttrycker politiken med lite grövre språk. Paketeringen är olika även om innehållet är detsamma. Bara kort före valet redogjorde Expressen för hur fyra av partiets kandidater i lokala val avslöjats med anonyma uttalanden på hatsajter:

”Om negroida personer deppar ihop får de väl flytta härifrån” (Ulla-Britt Wennell, kommunlistan Vallentuna)

”muslimernas handikapp sitter ju trotts [sic] allt i huvudet” (Nils Jungenäs, toppnamn i Solna)

(Om asylsökande) ”Otacksamma kräk, finns bara en väg för dom och det är hem till hyddan” (Sture Johannesson, kommunlistan Gislaved)

Björn Löfvenius, kandiderande för SD i Borås, kallar asylsökande för ”parasiter” 

Partitoppen slår ifrån sig, utesluter kandidater och svär sig fria i pressen. Det är som vore det ren otur att dessa personer sökt sig till just Sverigedemokraterna och inte att för att de gjort ett aktivt val av ett parti som de anser företräda deras åsikter. De ovan nämnda är ju bara några i den långa raden av kandidater för partiet som uttalat sig på liknande sätt. Om detta inte är ett resultat av partiets officiella hållning i synen på människor så har de i så fall ett enormt och svårbegripligt rekryteringsproblem.  

En annan ”fantastisk fyra” var de ledande sverigedemokrater som gav sig ut på ”blatteloverjakt” med järnrör för ett par somrar sedan. En av dem, Kent Ekeroth, är fortfarande riksdagsledamot med uppgifter i justitieutskottet. 

Ändå tycker Mattias Karlsson att det är ”konstiga beskyllningar” när finans- och statsministrarna framhåller att SD inte respekterar människors olikheter.

En del tycker att vi ska tiga ihjäl detta för att det bara gynnar SD om vi påtalar deras i grunden rasistiska värderingar. Det tycker inte jag. Det känns faktiskt som om det har blivit det nya ”som man inte får tala om”. En tabu-uppfattning som SD brukar spela på i invandringsfrågan. Däremot menar jag inte med detta (en del har reagerat på det jag skrev igår) att det är det här som valrörelsen huvudsakligen ska handla om. Självklart ska alla partier gå till val på sina hjärtefrågor, sina program för att komma till rätta med problem som finns med jobb, utbildning, bostäder, skola, sjuk- och äldrevård eller migration och integration. Det är viktigt att det finns olikheter och striden om budgeten har visat att det faktiskt gör det trots att tendensen har varit att klumpa ihop sig i en mittfåra politiskt.

Problemet är bara att vi har ett parti, SD, som inte vill prata om problemen utan att kasta in minskad invandring som generallösning. När sakfrågorna ska debatteras, som en del mycket riktigt påpekar att de bör, har SD inget annat att komma med. De som deltar i den lite gråa och vardagliga riksdagsdebatten eller i kommunalhus och landstingshus konfronteras med personer som Wennell och Jungenäs förstår kanske vad jag talar om. De som vill att övriga partier ska tala om integrationspolitik med SD har inte insett att de sistnämnda inte har någon sådan. De vill inte ha invandrare hit och den rännil de kan tänka sig att acceptera ska assimilera sig(avsvära sig sin kultur som Ted Ekeroth formulerat det).

Så hur ska man tolka att 13 % av svenska folket ändå röstar på dem? Kanske är det så att det finns så många som vill lösa alla problem med att minska invandringen? Kanske är det verkligen så att 13 % av den svenska väljarkåren sympatiserar med de här värderingarna? Kanske finns det ännu fler som gör det och kommer att rösta på SD i extravalet i mars? Då är det ett nytt och obehagligt läge som gäller för oss som motsätter oss dessa värderingar. Ett nytt läge att ta ställning till och som kräver nya strategier.

Men tillsvidare vill jag gärna tro att svenskar i allmänhet inte är rasister eller främlingsfientliga. Inte heller majoriteten av SD:s väljare. Det är också vad dessa själva oftast hävdar när de konfronteras med frågan. Mitt råd är i så fall är; rösta då inte på Sverigedemokraterna.

Och slutligen, nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver om vad SD står för... på riktigt!