Fred på jorden – en naiv nyårsönskan

Så här års brukar vi försöka vara generösa och fridsamma. Fredsbudskap brukar strösslas rikligt omkring i världsledares högtidstal. Fred på jorden åt alla folk är en vanlig klyscha som många numera bemöter med en föraktfull fnysning med tanke på den dubbelmoral som de flesta högtidstalare besitter. Den eviga världsfreden har dock engagerat en hel del tänkare genom tiderna och det finns ett antal teorier om vad som krävs för att nå detta till synes så avlägsna mål.

Någon har föreslagit att demokratier är garanter för fred. Demokratier bekämpar inte varandra är tesen. Det har dock visat sig vara en sanning med modifikation. Att kapitalismen skulle garantera fred är en annan vanföreställning. Enligt denna tes är det alltför olönsamt att kriga och därigenom garanteras freden. Det motsägelsefulla är att krig kan vara tillväxtfrämjande och USA:s nästan ständiga krigföring sedan det senaste världskriget motsäger i alla fall tesen att människor i samhällssystem där de får producera fritt inget har att vinna på krig (Ayn Rand). Socialismen kan knappast heller betraktas som garant för fred medan däremot utsuddande av nationalstater är något som aldrig prövats konsekvent men förefaller avlägset, trots globalisering, EU, FN och WTO. En del skulle nog säga att EU och globaliseringen snarare framkallat en våg av nationalism i Europa.

Som metod för att uppnå fred är det emellertid diplomati som krävs. Därtill har det också skapats världsomspännande organisationer som FN. Diplomati behöver inte innebära en undfallande hållning gentemot motparten. Den kan till och med utföras hotfullt utan att provocera till krig. Tidningsredaktören Caskie Stinnett lär ha sagt att ”en diplomat är en person som kan be dig att dra åt helvete på ett sätt som gör att du faktiskt ser fram emot resan”.  Mer öppen hotfullhet blir det förstås om viljan till fredliga lösningar inte finns där från början.

Under det gångna året har vi kunnat se hur ordkriget eskalerats mellan USA/Nato/EU och Ryssland. Gamla fiender har blivit som nya. En utveckling som inte bådar gott för det vackra målet om evig världsfred. Det bådar inte heller gott hur de båda sidornas främsta representanter hanterar diplomatins ädla konst. I nuläget handlar det snarare om att be motparten dra åt helvete utan förskönande omskrivningar a´la Stinnett. Diplomati är en svår konstart och vissa utför sitt värv med briljans medan (alltför många) andra gör det betydligt sämre. Carl Bildt var en av den sistnämnda sorten. Hans ”twitterdiplomati” har kommenterats med spets av bland andra Torsten Kälvemark.

Att ha vilja och förmåga att sätta sig in i motpartens situation och se problem med dennes glasögon kräver viss kyla och besinning förutom kunskaper och säkrande av fakta. Rykten och myter på sociala medier kan leda diplomatin i en farlig riktning och det kan tyckas att utrikesministrar bör hålla sig utanför dessa medier och låta duktiga omvärldsbevakare göra sitt jobb.

Just nu pågår i väst en kampanj mot Putin och Ryssland som delvis bygger på fakta men som också innehåller överdrifter och påståenden som än så länge måste betraktas som rykten. Dessa fakta och rykten eller rena myter blandas till en giftig cocktail som provocerar Putins Ryssland. Putins maratonpresskonferens nyligen visade exempelvis hur det nu etableras en uppfattning i Ryssland att hela världen är emot dem och ingen kan väl säga att detta helt saknar sanningshalt? Den bilden och berättelsen används naturligtvis också för att internt avleda uppmärksamheten från egna brister i ledningen av detta väldiga Ryssland. Troligen med framgång eftersom ungefär 85 % av det ryska folket litar på och ställer sig bakom sin president vilket en färsk undersökning visar. Trots vikande rubel och ekonomi. Pressen utifrån stärker troligen uppbackningen för den nuvarande ledaren.

Nyligen antog också den amerikanska kongressen en resolution som fördömer Ryssland och öppnar för militärt stöd för Ukraina, Moldavien och Georgien. Enligt amerikanska fredsaktivister en upptrappning av tonläget mot Ryssland som kan liknas vid en krigsförklaring.

I denna resolution sägs att kongressen:

“affirms the right of Ukraine, Georgia, Moldova, and all countries to exercise their sovereign rights within their internationally recognized borders free from outside intervention, and to conduct their foreign policy in accordance with their determination of the best interests of their peoples;”

Det måste ifrågasättas om Ukraina verkligen tilläts göra detta när den folkvalda regering som valde att skriva handelsavtal med Ryssland istället för med EU kastades över ända genom det kuppliknande maktövertagande som Euromajdan åstadkom med uppbackning av USA. Victoria Nulands telefonsamtal med den amerikanska ambassadören i Kiev avslöjade dessförinnan en mycket långtgående aktivitet för att få en ny regering på plats. Hela den blivande regeringen diskuterades innan den hade kommit på plats. Hur var detta möjligt om inte direkta förbindelser hade upprättats med kuppmakarna? Om detta får vi inga som helst efterforskningar i media men vore oerhört intressant att veta mer om. Det rimmar hur som helst illa med formuleringarna om utövande av suveräna rättigheter inom nationsgränser fri från utländsk intervention som deklareras i den ovan nämnda resolutionen.

I Moldavien har det nyligen hållits val och detta lilla land har, liksom Ukraina, stått mellan valet att knyta starkare band med EU eller Ryssland. Det har vägt ganska jämnt mellan de politiska partiernas sympatier för det ena eller det andra men en viss övervikt för ett närmande till Ryssland. Vid parlamentsvalet nyligen förbjöds dock ett av de ”pro-ryska” partierna som förväntades få ungefär 15 % av rösterna. De EU-vänliga partierna fick därmed en liten majoritet i parlamentet trots att det ”pro-ryska” kommunistpartiet blev störst. Det dröjde inte många dagar efter valet innan den moldaviska regeringen beslutade att bjuda in NATO att öppna ett kontor i huvudstaden Chisinau för att ”etablera en direkt länk mellan den moldaviska regeringen och NATO”, enligt Mihai Gribincea, moldavisk ambassadör för NATO.

I närliggande Georgien planeras också ett träningsläger för NATO. Målet är att öka det georgiska deltagandet i NATO-övningar och expandera NATO:s verksamhet i landet.Det Putin-fixerade antiryska stämningsläget får många kommentatorer att ensidigt utpeka Ryssland som ett hot mot Georgiens självständighet och helt glömma utvecklingen i Georgien där EU genom den s.k. Tagliavinirapporten visat att det var georgisk aggression mot Sydossetien som provocerade fram en rysk intervention och att båda parter i konflikten brutit mot internationell lag samt att skulden för konflikten inte går att ensidigt lägga på någondera sida. Vår egen före detta utrikesministers Carl Bildt märkliga personliga relation till den georgiske presidenten (2004-2013) Saakasjvili har också varit en diplomatisk kuriositet i det tysta. Undantaget Per Gahrtons flitiga påpekanden. Bildt har varit en av de drivande för en aggressivare EU-linje gentemot Ryssland.

Det finns nu mycket liten vilja bland västeuropeiska och amerikanska politiker och skribenter att se förbi den enkla demoniseringen av Putin och Ryssland och att försöka dämpa vapenskramlet. Ett undantag är den appell om fred som nyligen framfördes till det tyska parlamentet av ett antal tyska politiker och intellektuella. Dessa manar till besinning och betonar vikten av att sända signaler om avspänning och fred istället för att skapa fiendebilder och ensidigt fördela skuldbördor för konflikter.    

Det är just detta som är min poäng med det här inlägget. Inte att förhärliga Putin eller att bagatellisera de ryska nyvaknade stormaktsambitionerna. Däremot att uttrycka min förhoppning om att såväl EU, NATO som Ryssland intar ett mer försoningsfullt tonläge gentemot varandra och avstår från militära och/eller politiska provokationer i det spända läge som nu råder mitt i Europa.

Att framföra en önskan om världsfred är närapå slentrianmässigt så här års. Det kan också betraktas som naivt önsketänkande. Men värst vore väl ändå om vi alla slutade att göra det?