Demokratisk diktatur eller diktatorisk demokrati

Ni kanske såg dokumentären om Edward Snowden igår; Citizenfour ?  Jag slogs av tanken hur lite NSA:s övervakning av allas våra privatliv, åsikter och tankar egentligen har upprört. Ändå är metoderna för övervakningen mycket lika de som Stasi använde i DDR, fast utan internet. Samt att den idag sker i en oerhört mycket större omfattning än bakom den forna järnridån.

Vi lever ju ändå i en demokrati och tillhör den så kallade västvärlden där den demokratiska traditionen och friheten är fast förankrade sedan länge, tänker väl de flesta. Vi kan skaka på huvudet och småle åt det kazakiska valresultatet där sittande Nursultan Nazarbajev fick 97,7 procent av rösterna i ett val med 95,2 procents valdeltagande. Demokratin är numera globaliserad och snarast ett villkor för att få delta i handels- och kulturutbyte. Nästan alla diktaturer idag är ”demokratier”. Demokrati som simulacrum.

Baudrillards sorgligt bortglömda begrepp känns mer aktuellt än någonsin. Enligt hans ramverk om simulacra och simulation lever vi i en historisk period som kännetecknas av postmodernism och senkapitalism. Massproduktion och kopiering urvattnar originalen och gränsen mellan verklighet och representation suddas ut tills simulacrum är det enda som finns kvar. Kopian imiterar originalet så väl att det hotar att ersätta det. Baudrillard trodde på en dual värld och menade att vår verklighetsbild efter murens fall och de internationella mediernas framväxt blivit endimensionell, stöpt efter en modell; den liberala marknadsekonomin och en tro på demokratin som ett självspelande piano. Kriget mot terrorismen har tagit död på friheten, som varit västvärldens stolthet och moraliska trumfkort i förhållande till övriga världen, enligt Baudrillard.

Muren som delade öst och väst markerade med sin fysiska närvaro på ett brutalt sätt var gränsen mellan frihet och demokrati respektive tvång och diktatur gick. Vi som stod på ”rätt” sida kunde kika in över muren eller till och med träda över för en stund, förfasa oss, och sedan ta oss tillbaka till den fria världen och andas ut. Allt var sannerligen inte bra på ”vår” sida men vi levde i alla fall i demokratier där vi var fria att uttrycka våra åsikter i tal och skrift både offentligt och privat innanför våra egna gränser.

”Maktanspråken sträcker sig in i varje skrymsle av människors liv, något som är omöjligt och därför blir fragmentariskt. Och paradoxalt nog mer förtryckande, eftersom otydligheten är svår att kalkylera [...] Det gör diktaturen så svår för utomstående att begripa”

Hynek Pallas berättar i dagens SvD om familjens minnen från livet bakom järnridån. Jag tänker att det lika gärna hade kunnat vara ett citat ur filmen om Snowden och NSA som förfinat Stasis metodik. Storebror som en cookie i din hjärna. Jag har svårt att hålla tillbaka den krypande känslan av obehag som formar sig till en stilla undran;

Finns det längre några utomstående?

Edward Snowden – prisad men risad

Idag delades det alternativa Nobelpriset Right Livelihood-priset ut. Det utdelas med målsättningen att ”hedra och stödja de som erbjuder praktiska och exemplariska lösningar på de viktigaste utmaningarna världen står inför”, enligt stiftelsens hemsida.  I år går priset till visselblåsaren Edward Snowden, vilket säkert inte undgått särskilt många. Det har skett alldeles innan jag skriver detta. Dock inte, som brukligt, i UD:s lokaler. Det såg Carl Bildt tidigt till att sätta stopp för när det tillkännagavs att det var just Snowden som skulle prisas. Istället fick riksdagens andrakammarsal duga och Snowden deltog via en länk från Ryssland dit han nu är ”förvisad” av demokratins stora försvarare USA.

Detta upprörde Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson Valter Mutt så till den grad att han föreslog att Sverige skulle ge honom asyl och hämta hit honom i regeringsplanet. Till mångas stora förvåning och hån. Ännu en stollighet från Miljöpartiet, går det att läsa mellan raderna i mediakommentarerna. Det skulle ”ses som en krigsförklaring mot USA”, det är ”inte förankrat i verkligheten”, är kommentarer i pressen. Wolfgang Hansson i Aftonbladet säger rentav att Valter Mutt borde ”styra tungan mer rätt i fortsättningen” om han ska fortsätta vara Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson. Från regeringshåll kommer också de formellt riktiga kommentarerna att det inte är regeringens sak att ge asyl och att statens plan inte är ämnade för den sortens exkursioner. 

Det stämmer ju förstås och är formellt riktigt. USA skulle gå i spinn och det skulle vara uppseendeväckande och asyl är ett domstolsärende. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är djupt sorgligt att konstatera att försvarandet av demokratin och friheten med en sådan självklarhet sopas under mattan. Valter Mutt har ju i princip rätt.

Motiveringen till att ge priset åt Snowden idag (tillsammans med Guardian-journalisten Alan Rusbridger ska tilläggas) låter så här:

“... for his courage and skill in revealing the unprecedented extent of state surveillance violating basic democratic processes and constitutional rights.”

En tidigare aldrig överträffad statlig övervakning av medborgarna (inte bara de egna) alltså och brott mot grundläggande demokratiska processer och konstitutionella rättigheter är vad NSA ägnat sig åt. Då har vi ändå upplevt Sovjetunionen och DDR, KGB och Stasi. Stora ord alltså och vem säger emot? De som nu avfärdar Valter Mutt tror jag inte avfärdar att det här är precis vad NSA gjort sig skyldiga till. Eller? Angela Merkel lär inte ha varit överförtjust men hon är bara en av miljontals människor som avlyssnats eller fått sina mejl lästa.

Valter Mutt gör jämförelser med Nelson Mandela och Mahatma Gandhi vilket också har förlöjligats. Inte kan väl Snowden jämföras med dessa giganter? Nja, det kanske inte heller är avsikten utan istället att göra en principiell jämförelse. Ska civil olydnad och brott mot lagar alltid uppfattas som förkastligt alldeles oavsett vilka lagar som ohörsammas eller vilka tolkningar de som är satta att tyda lagarna gör? Den historiskt kunnige känner säkert till Gandhis saltmarsch som bröt mot den brittiska kolonialmaktens ensamrätt att framställa och sälja salt eller att Nelson Mandela brände sitt inrikespass som de svarta i Sydafrika var tvungna att bära med sig vartän de gick. Rätt eller fel? Skulle de ha låtit bli att bryta mot lagarna och fogat sig? Vad hade följderna blivit? Svårt att säga men få lär väl protestera mot det rättmätiga i att protestera. Eller?

Den amerikanska staten (NSA) hävdar sin rätt att hemligstämpla handlingar för att skydda nationens säkerhet och sina rättfärdigar sina aktioner med att de vill skydda mot terrorister. ”If you have nothing to hide, you have nothing to fear”, hette det. Men skalan på övervakningsapparaten överträffar allt vi tidigare sett. Tankarna går naturligtvis otvunget till Orwells ”1984”, obligatorisk läsning när jag gick i skolan åtminstone. ”Storebror ser dig” var ett citat som gav rysningar längs gymnasisters ryggrader. Då. Nu är det verklighet och inga samtal är längre privata. Men vi vill inte veta av den som avslöjat verksamheten. Eller?

Frågan är alltså vad som är det största brottet? Att utvidga hemligstämplarnas tillämpningsområde till att omfatta alla medborgare oavsett misstankar om brott eller att avslöja missbruket av lagarna och hemligstämplarna?

Nu plockar Putin demokratipoäng medan västvärlden väljer att titta bort och slå undan varje tanke på att bistå den som riskerat/riskerar sitt liv för att följa sitt samvete och avslöja något han visste men inte kunde leva med att hemlighålla för sina medmänniskor. Jo, vi skulle stöta oss med USA om Snowden fick en fristad här men skulle vi tveka att stöta oss med Ryssland om det istället gällde en ryss som avslöjat en liknande verksamhet hos ryska säkerhetstjänsten? Jag tror faktiskt inte det. Kanske är vi räddare för USA än för ryssen?

Våra principfasta förklaringar i högtidstal efter högtidstal där friheten, rättssäkerheten och integriteten framhålls som självklara hörnstenar för våra västerländska demokratier visar sig ibland skrämmande selektiva eller eklektiska om man så vill.

Så visst, politiskt smart vore det säkert inte att ge Snowden asyl i Sverige. Men Valter Mutt har rätt i att det vore rätt... rent principiellt. Eller?

Yes, we can!

Snart far den store ledaren för det stora landet i väst vidare österut. I St. Petersburg väntar stora samtal med andra stora ledare i G20-mötet där frågor av avgörande karaktär för hela världen avhandlas.

Fredrik Reinfeldt är säkert nöjd att ha fått sola sig lite i glansen av den amerikanska presidentens omtalade karisma. Den främsta kritiken mot Obamas politik fick nordiska kollegor stå för. Till exempel danska statsministern Helle Thorning-Schmidt, som ska ha tagit upp avlyssningsskandalen NSA med presidenten.

Reinfeldt själv yttrade på presskonferensen igår kväll sin förståelse för att Obama måste agera när det gäller Syrien. Som ledare för USA förväntas detta, menade han. Det har han säkert rätt i. Det finns en förväntan att stormakter ska uppträda som stormakter alltid gjort, maktfullkomligt och ibland våldsamt. 

De som såg Barack Obama som en företrädare för en ny syn på USA:s utrikespolitiska roll och en förändring – ”change” – av landets uppträdande gentemot det övriga världssamfundet har all anledning att vara besvikna. Kanske borde misstänksamheten varit större, med tanke på den av Reinfeldt framhållna förväntningen på USA och med tanke på vad Obama yttrade i sitt tacktal när han emottog fredspriset i Oslo 2009:

” We must begin by acknowledging the hard truth that we will not eradicate violent conflict in our lifetimes. There will be times when nations - acting individually or in concert - will find the use of force not only necessary but morally justified… To say that force is sometimes necessary is not a call to cynicism - it is a recognition of history; the imperfections of man and the limits of reason.I raise this point because in many countries there is a deep ambivalence about military action today, no matter the cause. At times, this is joined by a reflexive suspicion of America, the world's sole military superpower… Whatever mistakes we have made, the plain fact is this: the United States of America has helped underwrite global security for more than six decades with the blood of our citizens and the strength of our arms”.
 

Det är med denna logik han nu backar upp sin inställning till krigsinsatser för att lösa konflikten i Syrien. Det är fascinerande att notera hur scenariot inför Irak-kriget upprepar sig nu när ”bevisen” läggs fram som ska rättfärdiga kriget. FN kommer inte att få fram bevisen, hävdar Obama, samtidigt som han påstår sig ha fått dem från sin underrättelsetjänst. Allt ställs på sin spets. Bara vi får fram dessa bevis rättfärdigar det vilka insatser som helst. Så tycks det vara bestämt och med hjälp av denna definitiva gränsdragning kan Obama vältra över ansvaret på övriga världen, vilket framgick på presskonferensen igår; ”Det är inte min trovärdighet som står på spel här, det är det internationella samfundets och även kongressens anseende som står på spel”.

Guantanamo-basen – med hundratals fångar som sitter utan rättegång och domar – är fortfarande öppen, trots löften om motsatsen. Drönare ersätter alltmer Hum-Vee:s och marktrupper i jakten på fiender. Ofta i länder mot vilka USA inte har någon deklarerad krigsförklaring. Att merparten av offren är civila tycks bekymra föga. 

Förnekelsen av spionapparatens omfång är också uppenbar och öppet lögnaktig. Vi snokar inte i folks mejlboxar och lyssnar på deras samtal, försökte Obama övertyga kritiska journalister som ställde frågor om NSA. Samtidigt vet vi (tack vare Snowden) att Brasiliens president Dilma Rousseff och Mexikos Enrique Peña Nieto utsatts för telefonavlyssning och just precis snokande i mejlboxarna. FN och EU har blivit utsatta för samma sak och givetvis finns det ingen som riktigt vet hur ofta NSA använder sina bakdörrar till dataleverantörer som Google och Microsoft.

Sedan Barack Obama flyttade in i Vita Huset med sin administration har de visat att de kan vara precis lika cyniska och tillämpa precis samma stormaktsretorik som sina företrädare. De gör det möjligen ännu lite smartare bara. Kanske var det detta Obama menade när han yttrade de smått bevingade orden:

 - Yes, we can!