Gott Nytt År – ett långt farväl till demokratin eller dess revitalisering?

Det finns många anledningar att se det nya året an med oro. Hur kommer utvecklingen se ut för Trumps USA, Bolsonaros Brasilien, brexit-trixande britter, för ett EU på väg att splittras, för Ukraina och Ryssland, för klimatet och temperaturhöjningen? Vad får vi för regering? Får vi ett nyval istället? Vad ger detta för resultat? Hur går det för SD? Tar de ännu mer av utrymmet i den folkvalda församlingen? Hur mår vår demokrati egentligen?

Demokratins bekymmer är det flera som funderat över. Just nu läser jag Timothy Snyders ”The Road to Unfreedom – Russia, Europe, America”. Han menar att Putin alltmer anammat den gamle politiske filosofen Ivan Ilyins syn på Väst-Europa som ”dekadent” och att de verbala attackerna mot EU och USA grundas på Ilyins förakt för ”individualism, succession, integration, nymodigheter, sanning, och jämlikhet”. Ilyin var fascist och ville se ett pånyttfött fascistiskt Ryssland vilket förblev en dröm han tog med sig i exil 1922 till Berlin, senare Schweiz, och slutligen i graven 1954. Han sågs som de Vitas ideolog i kampen mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter revolutionen 1917.

Putin sägs styra enligt en filosofi som Ilyin formulerat och i korthet innebär att makten kommer till den starke man som tar på sig bördan att axla de ”ryska passionerna” och kanaliserar dem till en stor och evig enhet. Det ryska folket kommer att se denne man som en ”frälsare” och ”acceptera den frihet och de lagar som kommer från den ryske patriot som leder Ryssland till frälsning”. Ilyin hade en klar koppling till kristendomen och menade att kärlek till Gud innebar en kamp mot ”fiender till den gudomliga ordningen på jorden”. Partier skulle endast existera för att ”ritualisera val” men makten ligga hos en enda ledare, ”gosudar”, frälsaren och den ”demokratiske diktatorn”. Denne skulle inte styra enligt lag (”rule of law”) utan istället enligt ”proizvol”, en sorts patriotisk laglöshet, vilket i moderna Ryssland ska uttryckas i termen ”bespredel”, en sorts avsaknad av gränser för den store ledaren att agera inom. Oppositionen i Ryssland beskrivs av Snyder som delar av en Potemkin-kuliss som formar en sorts simulacra-demokrati. Styr gör ju den upplyste despoten.

Det var också Putin som lät föra Ilyins kropp tillbaka till Ryssland för att återbegravas där. En form av religiös symbolik som kanske ska markera det evigt ryska och Putins roll som Rysslands frälsare och ”evige” diktator.

Den enda vägens politik

Det finns en tankegång om den enda vägens politik i detta som vi kan känna igen i vår del av Europa. Det var väl just precis så Carl Bildt en gång (1991 första gången) beskrev den nyliberala ekonomiska politik som han menade ”måste” föras i Sverige och så småningom i EU. En politik som har fört Sverige från att ha varit ett av världens mest jämlika samhällen till det EU-land i vilket klasskillnaderna ökar snabbast. Allt enligt EU-mallen som likriktar medlemmarnas ekonomiska politik. Enligt vänstern också det starkaste skälet till att fascismen växer i Europa.

Snyder är inne på det i korthet när han säger att ”evigheten reser sig ur det ofrånkomliga som ett spöke från ett lik”. Den ”kapitalistiska versionen” av den enda vägens politik (”the politics of inevitability” enligt Snyders vokabulär), dvs att ersätta politik med marknad, ”generarar en ekonomisk ojämlikhet som underminerar tron på framsteg”. Om den sociala rörligheten uppåt stoppas försvinner också tron på förändring och i förlängningen på demokratin. Så tolkar jag Snyder utan att ha läst hela boken ännu. I senare avsnitt av boken tar han sig an Trumps framgångar i USA med avstamp i just den här analysen. Sedan 1980 har de facto all ekonomisk tillväxt tillfallit de redan rikaste 10 % av befolkningen, påpekar Snyder. En gigantisk (och växande) ekonomisk ojämlikhet som inför folket förklarats som fullt legitim eftersom det inte finns något alternativ till kapitalismen och eftersom mer kapitalism leder till mer demokrati så … ”why worry”?

I Europa har vi under hösten/vintern sett hur Gula Västar spridit skräck i det franska etablissemanget och fläckar Macrons anseende bland övriga EU-länder som stor fransk landsfader. På ytan har protesterna handlat om höjda bränslepriser men på djupet handlar det om detsamma som i USA, det vill säga ökande klyftor och en brist på lyhördhet för de problem som de lägsta inkomstgrupperna ställs inför dagligen. Maktens arrogans väcker ilska hos folket. I länder som Ungern och Polen har nationalistiska och rasistiska tankegångar men det som sker där bottnar också i EU:s demokratiska brister, den enda vägens ekonomiska politik.

En döende demokrati?

Ungerns premiärminister Viktor Orbán nämner Kina och Ryssland som förebilder och har utropat att ”eran av liberala demokratier är över”. Marknadsliberalismens ställning som grundlag i EU pekar ut ”den enda vägens politik” och underkänner därmed folkens demokratiska val. Det såg vi exempelvis när Grekland försökte föra en vänsterpolitik som bröt mot de marknadsliberala EU-reglerna. Det bekämpades betydligt hårdare av EU:s maktkärna än de nu aktuella ungerska angreppen på demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.

Även Sverigedemokraternas EU-kritik handlar i slutändan om det förlorade välfärdssamhället och den förlorade möjligheten till nationellt självbestämmande, men de blandar in en etnisk förklaringsmodell och ägnar sig åt mytbildning kring ett ”rent svenskt samhälle”. Samma tankegångar som i Ungern och Polen alltså, liksom i flera andra östeuropeiska länder, som Tjeckien och Slovakien.

Allt det här är naturligtvis oroväckande tecken i skyn. Såvida vi inte gillar diktatorer och diktatur förstås.

Marknadsekonomi, Klimatförändringar och Demokrati

Andra tecken på att den marknadsekonomiska liberala demokratin börjar vittra sönder är problemet med den temperaturhöjning på jorden som vi sett och ser komma om inget görs åt utsläppen av växthusgaser. Här är det inte lika entydigt. En del menar ju att marknadsekonomin är en förutsättning för att lösa problemen medan andra menar att den är en ytterst stor del av desamma. Utsläppen ökar under 2018 och det syns inga tecken på att temperaturkurvan skulle vändas heller. Trots marknadsekonomi skulle man kunna tillägga. Huruvida demokratier eller diktaturer har bäst förutsättning att lösa problemen har också varit en debatterad fråga under året. Inte minst kring Torbjörn Tännsjös artikel om hur klimatkrisen kan leda fram till en global despoti.

Tännsjö pekar dock på ett problem som bör diskuteras. Enligt fler och fler rapporter har vi redan med de utsläpp av växthusgaser som redan gjorts orsakat så stora skador att vi i en nära framtid måste hantera ”gigantiska problem med flyktingströmmar från områden som kommer att göras obeboeliga och obrukbara”, säger Tännsjö. Vi kan också stå inför ett läge där skadorna inte går att reparera längre och vi har inga garantier för att vi skulle ha gott om tid att vända utvecklingen innan den går så långt. Snarare tvärtom. Det finns alltså synnerligen starka skäl att agera, kraftfullt och snabbt. Mycket snabbt till och med.

Hur? Undrar Tännsjö och pekar på ett ”kollektivt beslutsproblem” som måste hanteras. Det finns ingen kraftfull global maktinstitution som kan genomföra det snabba och kraftfulla globala handlande som krävs, menar Tännsjö. Den samverkan som nuvarande institutioner bygger på bär på en ”inneboende svaghet”, menar han. Det vill säga att ”varje nation vill göra så litet som möjligt för egen del, samtidigt som man vill att de andra ska bära olika bördor”. Tännsjö har tidigare förordat en ”global demokrati” men menar nu att tiden är alltför knapp att utveckla en sådan. Han tycker det är konstigt att behöva säga det men gör det ändå, så här:

”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till”.

Snabbheten är vital i Tännsjös resonemang. Han oroar sig över om det globala ingripandet sker i ett läge då oddsen för att lyckas med ”räddningsprojektet för den mänskliga civilisationen” är sämre och kanske måste omfatta en snäv krets av utvalda, en ”fraktion av mänskligheten (och andra arter) i en futuristisk Noaks ark”, för att alls möjliggöra en fortsättning för vår civilisation. Demokratin får komma senare, menar han. Helst vill Tännsjö se att FN tar ansvaret för en sådan global styrelse då det skulle ge störst legitimitet åt denna.

Det här utlöste ett ramaskri bland andra debattörer och bland ledarskribenter som tyckte att det var självklart att demokratin utgjorde bästa grunden för att lyckas med detta räddningsprojekt. Det känns ju bäst att tycka så. Tännsjö medger ju att det känns ”konstigt” för honom att framföra sina idéer om global despoti.

Men Tännsjö pekar på ett problem, ett dilemma.

Vi kan antingen, som Trump och Bolsonaro med flera, förneka att klimatproblemet existerar. Vi kan, enligt dem, ösa på som förut med kol och olja, varningarna är överdrifter och kan - eller snarare bör – ignoreras. Eller också försöka fundera över hur demokrati ska se ut i framtiden. Om den inte ska avskaffas måste den kanske revitaliseras? Bör den till exempel sammankopplas med marknadsliberalism alls så som har varit den gängse uppfattningen de senare decennierna? Eller finns det något i Tännsjös resonemang vi måste ta ställning till innan det går så långt att vi måste ta förhastade beslut?

Nytt År - Kursändring eller helt ur kurs?

Är den utveckling vi nu ser världen över ett långt farväl till demokratin och en återkomst för diktatur och despoti? Bör vi i så fall säkra att despoterna blir i sanning ”goda diktatorer” och verka för mänsklighetens överlevnad snarare än att fäkta för en döende demokrati? Eller ska vi ta strid för demokratin och de demokratiska principerna? I så fall, menar jag, måste vi se till att de ämnen som diskuteras i nästa års val (definitivt EU- och kanske Riksdags-) blir helt andra än immigrationens nivåer eller skattesatserna för pensionärer. Det måste då handla om klimat, utsläpp, resursuttag, och överlevnaden för människor och djur.

Ja, se där ett antal frågor att tampas med inför nyåret. Det är inte alldeles enkelt att hitta den klassiska nyårskänslan och att se framåt med tillförsikt. Men jag tänker ändå göra ett försök.

Jag tänker ändå höja mitt glas klockan tolv på måndag kväll och önska Gott Nytt År!

Måtte det bli bättre än det som gick! Måtte det bli ett vändningens år! Ett 2019 som går till historien som året då trenden vändes!

Egen bild. 

Local democracy in Ukraine II

I wrote last week about local democracy in Ukraine. A petition about better access to the streets of Chernivtsi was being brought up at the City Council House but no decision could be taken at that time since the decisionmakers was not present. The issue was postponed and was brought up again yesterday (15th Dec).

Pic: Hans Wåhlberg. Sharpening the arguments(?)

Artem Zhuk is the citizen that has been collecting enough name-signatures from people in Chernivtsi to make the Council take this petition under consideration. He must of course be satisfied now that the Mayor Kaspruk approved and delegated to the proper departments to start working out how to implement the petitions propositions.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem Zhuk makes his presentation and the Mayor Kaspruk is considering...

It concerns the citys streets and pavements that are in such a bad condition that disabled people with wheelchairs have problems using them. The city becomes inaccessible for a lot of citizens and this is what drives Artem to push this issue. Chernivtsi should be every citizens town. Now there is a glimpse of hope that it may be an improvement.

But it was also a great joy to see how the democratic process actually works in Chernivtsi. The meeting was open to the public and well attended also by the media. People were allowed to have their say on the matter and the meeting was conducted in a transparent and orderly fashion.

Great to see democracy works in Ukraine. At least in Chernivtsi.

Pic: Hans Wåhlberg. Victory at hand. And a nice display of democracy in Chernivtsi.

Local democracy in Ukraine

Yesterday I was attending an open forum with the long and ambitious name VLADA I HROMADA: CHESNA ROZMOVA PRO MAYBUTNE CHERNIVTSIV which means (more or less) Authorities and Public: Honest talk about the future of Chernivtsi.

The event was an arrangement made mainly by the NGOs Laboratory for Democratic Transformation and CHESNO, one of many political “watchdogs” that popped up during and after Euromaidan. However, it was also sponsored by USAid. Maybe a reason why the arrangement could be somewhat lavish. It was held in the impressive Marble Hall of the Chernivtsi University. Tv-cameras zoomed in on the Mayor Oleksey Kaspruk and other prominents present.

Pic: Hans Wåhlberg. The Mayor Kaspruk opening the forum at Chernivtsi University

The discussion about the future of Chernivtsi was divided into three sections with different themes; Cooperation between the Public and the City Council – how to achieve transparency and openness, Energy effectiveness, and Public Transport and Development of mobility.

The form for the discussion was three panels for the respective section consisting of mainly local politicians. So it turned out more as an opportunity for promotion of these local politicians and their parties more than an open debate. The dialogue that was expected (at least by me) between the public and the Council was therefore limited to a short time by the end of each section for questions and opinions. But even this time was occupied mainly by, for example, the deputy Mayor having her view on the subjects of discussion expressed.

One of few real representatives of the public in the panels was Artem Zhuk, given a chance to promote his petition about how to make the city of Chernivtsi more accessible for disabled persons. A practical example of how to care for the future of this town.

Pic: Hans Wåhlberg. Panel discussing public transport. Artem with the mic.

It also became the topic that seemed to stir up something of a debate within the panel. And some discussion afterwards.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem and Alina Olevich, Samopomich

This petition happened to be scheduled to be brought up for decision in the City Council House later on the same afternoon. But first some tasty snacks in the canteen of the University…

Pic: Hans Wåhlberg. Artem is hungry after presentation of petition.

… and then off to the Council House with the petition and high hopes (?) for a positive decision maybe…

Pic: Hans Wåhlberg. Disappointment at the Council House

However, a disappointing ending of the afternoon, since no decisionmakers turned up. Consequently no decision could be made. Maybe everyone was busy attending the forum at the University, networking for the future of Chernivtsi? Anyhow, a new date was set up for this issue so maybe next time they will turn up? If for no other reason so at least to show good will to promote the cooperation between the public and the council which was such an important theme at the Forum? 

Ukrainas demokrati; under utveckling...

Igår hade fullmäktige i Stockholms Stadshus sammanträde och beslutade med knapp majoritet att bannlysa Sverigedemokraterna från nästa lokalval. Moderaterna och KD klarade sig dock med några få rösters marginal från samma öde och får därför delta nästa gång också.

NEJ, det här är naturligtvis inte alls sant och helt absurt att tänka sig. En röd-grön-rosa majoritet som agerar domare över andra partiers existensberättigande och rättighet att delta i den demokratiska processen. Men här i Ukraina är det fullt möjligt och precis detta skedde också i våras, just här i Chernivtsi där jag nu bor sedan en vecka tillbaka.

Stadens råd (Rada) röstade, med exakt de 33 röster som krävdes, den 30 april i år igenom att bannlysa den lokala grenen av Kommunistpartiet. Oppositionsblocket, Regionernas Parti samt tämligen okända Utvecklingspartiet klarade sig dock från bannlysning då endast 24 respektive 28 samt 25 röstande ville utesluta dem från den lokala demokratin. Omröstningen skedde genom handuppräckning så att alla öppet kunde se vilka som röstade till stöd för vad som kallades "Kremlin-partierna". Om jag förstått saken rätt röstades först förslaget om bannlysning ned men togs upp igen efter påtryckningar från militanta män tillhörande ukrainska frivilligbataljoner. Men förslaget kom ursprungligen från en rådsledamot, Sergej Lazarev, och i den första, slutna, omröstningen fick det stöd av så många som 24 ledamöter av totalt 42.

Nu fick det här beslutet annulleras senare efter påpekande från centralt håll att detta förfarande inte riktigt är hållbart i en demokrati. Men det säger en hel del om hur outvecklad den demokratiska tanken är i Ukraina, fortfarande efter 24 år som självständig nation. Den lokala nätsajten Molbuk rapporterar i referatform utan större reflektion om att den här omröstningen på något sätt skulle kunna vara tvivelaktig och något som allmänheten bör reagera emot. Det följer ett visst mönster över hur många här dessvärre tänker. Majoritetens tyranni brukar det kallas i statsvetenskapliga sammanhang.

Det är något som minoriteter här får brottas med i stort sett dagligen, vilket just i Chernivtsi är betydelsefullt eftersom regionen har många och relativt stora minoriteter, som exempelvis de rumänska och moldaviska, eller rumänsk-moldaviska för de som vill identifiera det som en enda språklig grupp.

Det lokala kommunistpartiet fick nu inte vara med i lokalvalen ändå eftersom justitieminister Petrenko i somras utfärdade ett dekret med bannlysning av dem. Jag lär nog återkomma till detta i senare inlägg då jag har goda förhoppningar om att få en intervju med den lokale ledaren för det tynande kommunistpartiet.

Hos de unga här i Ukraina finns en väldigt öppen nyfikenhet på hur det går till i Sverige och ett sorts sug efter information och... ja, rådgivning. Kommer inte på något bättre ord trots att det låter lite förmätet. Men jag ser nu alltmer tillbaka på Euromajdan som till stor del ett rop på hjälp utifrån, en vädjan om att bli räddade från de inhemska politiker som styrt sedan nationens födelse och som hyser en väldigt outvecklad syn på vad själva kärnan är i den demokratiska idén. Närmandet till EU i första hand som en hävstång ut ur en gryta av stinkande politisk sörja.

Jag känner en väldig värme för de här unga människorna som formligen ropar efter intryck från Europa och tror att de behöver allt stöd de kan få att utveckla demokratin i Ukraina. De är landets stora hopp och framtid. Denna är emellertid bräcklig då militanta och politiskt radikala krafter vill hävda det ukrainska respektive ryska på bekostnad av den andre. Nationalismen här är starkt levande och fullt begriplig hos en ung nation som dessutom känner sig hotad, men det som behövs minst av allt är en majoritet som försöker radera ut allt som inte ses som politiskt önskvärt eller som "rent" ukrainskt. Det är troligen helt nödvändigt för Ukrainas överlevnad att den demokratiska läroprocessen går snabbare framåt. Precis som SvD:s Anna-Lena Laurén konstaterat tidigare så gör Ukraina klokt i att ta itu med olösta minoritetsproblem genom att göra dessa lojala mot sitt land. Inte genom att konfrontera dem med förbud och inskränkningar. Det gäller naturligtvis även politiska minoriteter.

Ukraina frigör sig från sin storebror och kräver en ny

Jag har svårt att släppa detta med att Ukraina har antagit nya lagar som kriminaliserar en viss historiesyn och kommunistiska och nazistiska symboler. Som jag skrev nyligen lär det föra Ukraina längre från EU (eller bör göra det i vart fall) och framför allt föra Donbass närmare Ryssland. Det som är så fascinerande, förbryllande och samtidigt frustrerande är att så många ukrainare själva tycks tro att de nya lagarna innebär det motsatta. Åtminstone avseende närmandet till Europa och de europeiska värderingarna, som de själva så ofta talar så varmt om. Själv tror jag detta beror främst på att sättet att tänka är så starkt präglat av Sovjet-erans sätt att tänka. Som jag skrev i ett inlägg nyligen förefaller de flesta ukrainare fortfarande tillhöra arten Homo Sovjeticus. Det finns en vana vid att regera och regeras enligt ett visst mönster och med vissa metoder där just förbud och centralstyrning av tänkandet är bärande inslag.

Ytterligare en aspekt av detta kom till mig idag då jag tänkte på hur företrädare för den ukrainska regeringen, som bland andra premiärminister Arsenij Jatsenjuk, till EU klagat på hur mycket pengar som dessa satsar på Grekland i förhållande till Ukraina. En del EU-företrädare har försiktigt påpekat för honom att EU:s satsning på Ukraina är den största som gjorts på ett icke-medlemsland. Men det tycks alltså inte vara nog. Ukraina vill bli fullt ut försörjt av EU. Jag kan inte låta bli att tänka att det handlar om en djupt liggande vana, en undermedveten reflex, att söka hjälp från en ”storebror”. En undermedveten önskan, på gränsen till krav, att bli omhändertaget.

Uppenbarligen tror den nuvarande Kiev-regimen att dessa nya förbudslagar för dem närmare sin nye storebror eftersom den tar avstånd från sin gamla. Rimligen bör det vara tvärtom. Eller tänker jag kanske helt bakvänt här? Är det ett visst mått av självbedrägeri jag ägnar mig åt? Kanske är det Europa som har förändrats i totalitär riktning? Är det möjligen så att det är den europeiska inställningen till de högt aktade värderingar som innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pluralism som EU och de flesta andra europeiska länder svurit sig så bundna vid sakta men säkert har tömts på sitt innehåll? Kanske har John Pilger rätt när han säger att den sekulära liberalismens största triumf är ”skapandet av illusionen om fri och öppen information”...(?)

Det är i alla fall svårt att göra sig helt fri från misstanken att det avseende Ukraina finns en amerikansk/europeisk underliggande, säkerhetspolitisk och marknadsekonomisk plan för landet som verkar parallellt med den offentliga EU-politiken?

Det ukrainska politiska informationsministeriet Ministry of Policy of Ukraine är ett regeringsorgan som skapades i början av december av den nyvalda regeringen efter valet i höstas är . Dess främsta mål är att kontraslå mot ”rysk informationsaggression”. Det uttalade syftet med ministeriet är att motverka rysk propaganda och ”ofullständig, utdaterad och oriktig information”. Det kallas, med ett Orwellskt språkbruk, för att ”värna yttrandefriheten”. Som så mycket annat som händer i ukrainsk inrikespolitik drog inte detta särskilt mycket uppmärksamhet till sig bland västvärldens media trots att det väckte protester bland ukrainska massmedia där kritiska röster jämförde det nya ministeriet med just Orwells Ministry of Truth (från dystopin ”1984”). Journalister i Ukraina oroade sig för styrning av medieinnehållet och en del röster höjdes för att i värsta fall ta till gatuprotester om inte ministeriet upplöstes. Reportrar utan Gränser publicerade förvisso ett uttalande i protest mot ministeriet vilket passerat tämligen obemärkt förbi radarn hos både svenska journalister som den ukrainska regeringen. Dess ordförande uttryckte protesten så här:

“In a democratic society, the media should not be regulated by the government. The creation of an information ministry is the worst of all possible responses to the serious challenges that the government is facing.”

Adam Nathan är ett av de utländska inslagen i den nuvarande ukrainska regeringen. Han är britt och tidigare BBC-researcher och medlem av UK Defence Forum. Numera arbetar han inom detta informationsministerium. I arbetsuppgifterna för det nya ministeriet ingår uppenbarligen också att föra ukrainska regeringens talan i förhandlingar med EU. Så här skrev han efter EU-konferensen om internationell support för Ukraina i slutet av april:

” The EU made its position clear this week at "International Support for Ukraine" conference, when EU Commission President Jean-Claude Juncker said that a "contract had been signed" and that increased support would only come in direct relation to progress in reforms. For this Ukraine should grateful, is the subtext. But as Yatsenyuk pointed out to an audience of EU member state dignitaries at a conference where zero new money was pledged for Ukraine from the EU, total aid to Ukraine to date amounts to billion whereas more than 0 [Sic] billion has been spent on bailing out Greece.”

Han fortsätter med att lägga ut texten för EU och IMF hur de måste agera för att möjliggöra för den ukrainska regeringen att behålla makten;

”And with the impact of reforms dragging down the People's Front poll ratings and local elections due in October, it is more than a cliché to say that there is no point in being popular in Brussels when you are out of office back home.”

Han syftar alltså på premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten som tappar i popularitet i takt med att svångremspolitiken blir allt mer kännbar för det folk som partiet sägs representera. Vill man vara lite elak kan man säga att det var ju detta de slogs för på Majdan. Förväntningarna kanske har kommit på skam men det har ju förstås att göra med hur dessa byggts upp. Här kan man fråga sig vem som har lurat vem? Och enligt vilka syften?

I den ukrainska regeringen sitter också tre utländska ministrar som på ett mycket ovanligt sätt gavs ukrainskt medborgarskap - bara timmar före utnämnandet av dem - för att beredas plats enligt det konstitutionella regelverket. Bland dem finansminister Natalie Jaresko, en amerikanska med ukrainska rötter som tidigare arbetat åt den amerikanska staten och för olika investeringsfonder i Kiev. Samt ministern för ekonomisk utveckling och handel, litauern Aivaras Abromavicius, som tidigare varit anställd inom Swedbanksfären och åt East Capital, en svensk investeringsfond med inriktning på ”uppåtgående marknader” i öst. 

Ska EU och USA nu ”rulla in” i Ukraina kanske det är bäst med asfaltläggare som vet vad som efterfrågas? Porosjenko sägs personligen ha valt ut dessa tre och valet - enligt bland andra Bloomberg News - lär ha gjorts med ett underliggande budskap: ”Ukraina har för avsikt att vara en allierad till USA och en god IMF-klient”. 

Alldeles nyligen bildades också ett Internationellt konsultativt råd (International Advisory Council on reforms). Det är tänkt att ge råd om reformer och öka det internationella stödet för Ukraina. På namnlistan över dess medlemmar finns bland andra den georgiske före detta presidenten och NATO-vännen Mikhail Saakashvili, som är under utredning av georgisk åklagare för överträdelse av befogenheter som president, samt vår egen före detta utrikesminister Carl Bildt, en av de främsta antiryska krigshetsarna i väst. Dessa båda är också inblandade i en mutaffär och har haft täta personliga kontakter. På listan finns också den svenske ekonomen Anders Åslund, som tidigare varit rådgivare åt Boris Jeltsin och enligt vissa bedömare genom sin ”chockterapi” indirekt delansvarig för skapandet av oligarkväldet i Ryssland. John McCain, den amerikanske republikanen och tidigare presidentkandidaten som eldade på massorna på Majdan i december 2013, har däremot sett sig tvungen att tacka nej. Det är med andra ord en alldeles särskild sorts konsultationer som kan tänkas komma från detta råd.

De personella banden till EU och USA är alltså många. Väst har investerat en hel del i den nuvarande ukrainska regeringen. Inte bara pengar utan också säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen.
Då är det naturligtvis illa om planen störs av skador för denna regerings image och legitimitet. På så vis är beslutet om förbudslagarna aningen förbryllande.  Antingen har de europeiska och amerikanska rådgivarna gjort ett dåligt jobb eller också är brytningen av alla ryska/sovjetiska band helt enligt planen, även de historiska. Ingetdera av alternativen är förstås något vidare gångbart som material för den antiryska agitation som mediehusen också satsat mycket på att ägna sig åt. Här finns även trovärdighet och prestige investerat.

Den slutliga, något provokativa, frågan är då om det möjligen är så man ska tolka den öronbedövande tystnaden från europeiska politiker och medier nu när Ukraina tagit beslut om att lagstadga vad folket ska tycka och tänka? 

Politiskt arvegods från Sovjet och gatans parlament i Ukraina

Medan vi ojar oss över politisk kris här hemma i Sverige rullar politisk livet det på som vanligt i Ukraina. Vilket innebär politiska kriser, bråk, skandaler och demokratiskt tvivelaktiga beslut. Två fenomen är särskilt tydliga i den ukrainska politiken; kvardröjande sovjetiska beslutsmodeller och metoder samt å andra sidan ett gatans parlament. Det präglar den ukrainska, politiska vardagen och får vid jämförelse vår ”lilla” regeringskris att blekna.

Under hösten har president Porosjenko lanserat en utrensningslag, på engelska benämnd Law of lustration, för att komma till rätta med korruptionen inom den offentliga förvaltningen. Jag har skrivit om den en del tidigare. Den har kritiserats internt och kan innebära, om den genomförs konsekvent, avskedande av omkring en miljon statligt anställda vilket för det första skulle kunna bli en total brain-drain av den statliga förvaltningen och för det andra drabba helt oskyldiga som förlorar sina jobb på lösa grunder. Den genomförs också som en utrensning av Sovjetkommunister och tjänstemän under förre presidentens Janukovitj styre. I stort sett räcker det att ha varit anställd under Janukovitjs tid vid makten för att förlora jobbet. Det var inte så svårt att lista ut att en lag med denna dåliga precision snarare skulle bli ett nytt problem än en lösning på ett gammalt. 

Nu har också Europarådets Venedigkommission (Venice Commission) studerat reformen och i ett utlåtande starkt kritiserat denna utrensningslag. 

De huvudsakliga anmärkningarna kan sammanfattas i följande punkter:

1) Att applicera lagen på personer som tjänat under det sovjetiska kommuniststyret (före 1991) så många år efter regimens fall kräver mycket övertygande bevis för hot mot demokratin från dessa före detta kommunister. Kommissionen finner det mycket svårt att se att en sådan sen rensning (eng/lustration) kan vara försvarbar.

2) Att applicera rensningsåtgärder mot personer som tjänat under den förre presidentens Janukovytj styre bör i förlängningen innebära ett ifrågasättande av det nuvarande konstitutionella och legala ramverket i Ukraina och dess funktion som demokratisk rättsstat.

3) Lagen har flera allvarliga brister som kräver en omprövning åtminstone på följande punkter:

- Rensningen måste endast gälla positioner som utgör ett genuint hot mot mänskliga rättigheter eller demokratin; listan av positioner som ska rensas måste omprövas

- Skuld måste prövas i varje enskilt fall och kan inte endast antas på basis av enbart tillhörigheten till en speciell kategori av offentliga positioner; kriterierna för rensning måste omprövas

- Ansvaret för utförandet av rensningsprocessen måste fråntas justitiedepartementet och bör anförtros åt en särskilt inrättad, oberoende kommission som aktivt involveras civilsamhället

- Rensningsproceduren måste respektera garantier för en rättvis rättslig prövning (rätt till rättshjälp, en rättvis rättegång och muntlig förhandling); under rättegångsprocessen bör det administrativa beslutet om utrensning suspenderas tills dom fallit; Utrensningslagen bör specifikt utformas så att dessa rättigheter garanteras

- Utrensning av domare bör inte göras utan full respekt för deras konstitutionella oberoendestatus och endast Högsta Domstolen bör ansvara för avsättande av domare. Venedigkommissionen ser dessutom inget som rättfärdigar att alls inbegripa domare i Utrensningslagen eftersom de redan är föremål för en annan specifik Utrensningslag som togs för några månader sedan

- Information om personer som rensats ut bör inte lämnas ut offentligt förrän slutlig dom har tagits av en domstol

Venedigkommissionen visar här på den ukrainska oförmågan att ta itu med sitt korruptionsproblem utan att samtidigt äventyra rättssäkerheten. Som lagen är utformad och används är den mer ett verktyg för de nuvarande makthavarna att bli av med politiska motståndare snarare än med korrupta statstjänstemän. Det ironiska är också att de nuvarande makthavarna, i sin iver att rensa bort arvet från Sovjet, använder metoder som inte skiljer sig nämnvärt från just de summariska utrensningar och rättegångar som Sovjetunionen var så ökänt för.

Gatans parlament

Samtidigt pågår en lokal/regional maktkamp i landets olika städer och oblast (regioner). Smutskastning och anklagelser om brott och korruption ingår i denna kamp men också mer eller mindre våldsamma gatuaktioner. Dessa kan beskrivas som folkliga resningar mot korrumperade och/eller odugliga politiker men kan lika gärna handla om iscensatta kupper av andra lika korrumperade politiker som genom att mobilisera rena pöbelhorder kan kasta folkvalda över ända. Just nu pågår en sådan kamp i Vinnytsya där regionens olika politiska institutioner och ledare är inbegripna i en tvekamp som det inte är alldeles lätt att hänga med i. OSSE har varit på plats och ändå gjort ett försök att beskriva konflikten. Enklast är att helt enkelt klippa in deras rapport här:

”On 6 December, the police informed the SMM that a group of protestors of approximately 600 people had violently gained access to the regional administration building in Vinnytsya (300 km north-east of Chernivtsi), which they occupied for approximately two hours before a police force of 200 officers regained control of the building. The protest was organized by the Batkivshchyna and Svoboda parties and aimed to block the planned dismissal of the head of the regional council by the regional administration. In Vinnytsya, a representative of the Svoboda party told the SMM that the head of the regional council was elected by the pro-Maidan groups in Vinnytsya and that the planned dismissal was linked to the fact that he had actively started to fight corruption in the medical sector.”

Det är med andra ord en tämligen typisk ukrainsk politisk soppa/såpa där det inte är lätt att avgöra vem som är den största skurken och vad som är spontana folkliga protester och vad som är iscensatt. Här framgår i alla fall att representanter från regeringspartiet Batkivshchyna (Tymosjenkos parti) och högerextrema Svoboda är ledande figurer för de protesterande. OSSE rapporterar också att de sett bilar med Aidar-bataljonens emblem fyllda med militärklädda personer i närheten av demonstrationerna (som pågått i ett par dagar nu). Ett par hundra demonstranter har också bussats in från närliggande Khmelnitskyi. Oklart av vem. Under upploppet i lördags lär porträtt av president Porosjenko ha rivits ned och trampats sönder. 

Dagen efter stormningen av Regionrådets byggnad, 7 december, samlades ett par hundra personer återigen framför byggnaden och utsåg en egen ”folkets guvernör”, Aleksey Furman, från högerextrema Svoboda. Tält slogs upp kring stadens centrala torg av ”Euromajdan-aktivister”. Det är alltså rörelsen från Majdan-torget i Kiev som nu anför protesterna i Vinnitsya. Inrikesministern Arsen Avakov uttalade sig dock kritiskt mot demonstranterna och Aidar-bataljonen, som är knuten till försvarsministeriet, lär enligt vissa uppgifter närvara i staden för att lugna ned situationen. Ditkommenderade av den ukrainska regeringen? Stadens polischef säger sig dock inte känna till några sådana uppgifter för bataljonen.    

Föremålet för mobbens missnöje, guvernören Anatoliy Oliynyk, lär under måndagen ha sagt till OSSE:s observatörer att det nu var tid för de lokala politikerna att lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan och se till att gå till beslut om den regionala budgeten. Det är alltså inte bara i Sverige det är problem med att få igenom en budget. I Ukraina går det emellertid lite våldsammare till.

Detta gatans parlament var något västvärlden jublade åt i våras då det centrala Majdan-torget i Kiev ockuperades under flera månader. Det är dock fortfarande oklart hur mycket av protesterna som var folklig spontan resning och vad som var politiskt styrda protester som sedan kulminerade i ett kuppartat maktövertagande. De makthavare som sitter i den nuvarande nya regeringen för landet har dock en svår uppgift framför sig då detta gatans parlament återigen kan användas för att uppvigla protester mot de folkvalda.

Det är oftast notoriskt svårt för utomstående bedömare (OSSE, journalister och vi som följer det hela på avstånd) att avgöra vem det är som protesterar mot vad, varför och i vilket långsiktigt syfte. Eller om det ens finns något sådant. Möjligen är desperationen så stor hos folket att det upplevs som att enda sättet att få till politisk förändring (eller en väg reparerad) är att demonstrera, ockupera och attackera. Men det kan också ofta vara så att gatans parlament används som spjutspets för politiska attacker på motståndarsidan.

Propagandakriget bidrar  till förvirringen. I ett Youtube-klipp från Ukraine Today visas bilder från upploppet under lördagen men den engelska speakerrösten talar om rysk provokation. Demonstranterna som stormar byggnaden i filmklippet är emellertid samlade under högerextrema Svobodas blå-gula och röd-svarta ultranationalistiska flaggor och beskrivningen motsäger helt OSSE:s rapportering som talar om demonstranterna som ”Euromajdan”-aktivister. Ukraine Today ägs delvis av den judiske oligarken Ihor Kolomoyskyi som också sägs sponsra det våldsamma högerextrema partiet Högra Sektorn, om nu det gör att bilden klarnar?  

Att vi inte har hört eller sett ett ljud om dessa protester och oroligheter i svenska medier kan möjligen bero på att de varit fullt uppslukade av den svenska politiska krisen. Eller också att det är så oerhört komplicerat att få ordning på vad det hela handlar om ... egentligen.

Vad Margot Wallström kan göra för Ukraina och Moldavien

Vår nya utrikesminister Margot Wallström var nyligen på besök i Ukraina. På Maidan-torget rördes hon till tårar över vad som hände där för ett drygt halvår sedan. Hon säger sig också vara nöjd med sin föregångares Bildt insatser för Ukraina och levererade budskapet att den nuvarande regeringen kommer att hålla samma linje som den förra i förhållandet till Ukraina.

Vilket bland annat innebär, fyller hon i, att stötta och hjälpa ukrainarna att leverera reformer och ”att bygga ett rättssamhälle”. Hon påpekar det självklara i människors rätt att demonstrera, säga vad de vill och föreställa sig ett annat samhälle. Hon undrar slutligen hur den nya ukrainska regeringen tänker sig vägen framåt och hur Sverige kan hjälpa dem? Jag får utgå ifrån att utrikesministern har medarbetare som kan konsultera men jag dristar mig ändå till att komma med några tips på vad som kan göras för att åstadkomma demokratiutveckling och etablerande av en fungerande rättsstat. Det finns en hel del att anmärka på hur den förra regeringen (den nya har inte tillträtt riktigt än) hanterat detta.

Ett exempel är den ”rening” (eng/lustration) av staten som sägs vara ett krafttag mot korruptionen. Som i sin utformning leder till rent summariska avskedanden av hundratusentals tjänstemän inom statsförvaltningen. Med sin dåliga precision riskerar reformen för det första att missa de viktigaste ”målen” för densamma men också till att människor anklagas (utsätts för angiveri) på lösa grunder för att vara korrumperade och förlorar sina jobb på ett rättsvidrigt sätt. 

Den har också kritiserats internt vilket bland annat framgår av den här artikeln i Kyiv Post i vilken det framhålls att åtgärden är populistisk och metoden sannolikt bryter mot internationell lag om mänskliga rättigheter och mot rättsstatliga principer. Dessutom mot den ukrainska konstitutionen.

Den krympande yttrande- och pressfriheten är också något som bör synas noggrant. Redan i våras påtalade OSSE:s representant för mediefrihet, Dunja Mijatovic, om hur de fysiska hoten och trakasserierna lett till tystnad och självcensur bland ukrainska journalister. 

Hur det kan se ut fick vi ett exempel på i klippet där den vice ordföranden i Ukrainas parlamentariska tryckfrihetskommitté (!) tränger sig in på tv-bolaget NKTU:s kontor och misshandlar dess vd tills denne under hot om mer stryk skriver under sin egen avskedsansökan. Det svenska stödet till Ukraina bör inbegripa att bevaka att dylika händelser inte kommer att inträffa under den nya regeringen och det nya parlamentets mandatperiod och att bistå med konsultation i ämnet pressfrihet och yttrandefrihet.

Ett annat exempel är hur oppositionspartier och kandidater i valkampanjen inför det nyligen avslutade parlamentsvalet motarbetades med både konstitutionella metoder och mer handfast våldsamma sådana. De ihärdiga försöken att förbjuda kommunistpartiet kan möjligen vara förståeliga ryggmärgsreaktioner med tanke på Ukrainas förflutna men inte förenligt med den syn på demokrati som de flesta av oss och som EU-institutionerna föreskriver för sina medlemsstater.

Det är för övrigt något som kan vara värt att uppmärksamma även i den ukrainska grannstaten Moldavien om utrikesminister Wallström vill bredda sin blick till att omfatta hela regionen. Där hålls parlamentsval imorgon och likheterna med Ukrainas situation pro-majdan är faktiskt delvis slående. Landets befolkning är splittrat i två åsiktsriktningar varav den ena kan kallas pro-EU och den andra pro-rysk. Den senare anses dock utgöra en majoritet vilket skulle innebära att de flesta av landets medborgare föredrar att ansluta sig till den Eurasiska unionen snarare än EU, vilket också en färsk opinionsundersökning visar, enligt en intressant artikel i dagens SvD. Morgondagens val lär dock innebära en seger för EU-förespråkarna. Den främsta orsaken till detta är att det färska pro-ryska partiet Pro Patria, som förväntats samla ca 15 % av rösterna, i mitten av veckan som gått plötsligt förbjöds att ställa upp i valet. De ska, enligt en domstol, ha tagit emot ”olagliga donationer från utlandet”. Våldsamma protester väntas i moldaviska städer och många frågar sig vad som kommer att hända efter valet.

Vi får förmoda att EU rycker in till stöd för demonstranterna även här - liksom vid protesterna på Majdan-torget i Kiev - och ser till att en rättmätig regering tillsätts som speglar det moldaviska folkets vilja. Eller?

Vad säger Bildt? Vad säger Wallström?

Blir intressant att följa efter morgondagens moldaviska val. Min gissning är dock att reaktionen från EU kommer att kunna uttryckas med en klassisk Bronett-replik:

”Får jag be om absolut största tyssstnad...”