Tecken på erkännande av Palestina - så lägger vi ännu en EU-stat till kön

Fortsättning på temat varför Per Gudmundson hade så fel när han skrev i SvD 30okt14 om Sveriges erkännande av Palestina: "Föreställningen om att Sverige går främst bygger i sin tur på att någon annan följer efter. Mycket lite tyder på det."

Jag blev i höstas tämligen provocerad av SvD:s Per Gudmundsons påstående att det var mycket lite som tydde på att Sveriges erkännande av Palestina skulle få efterföljare. Så jag brukar roa mig med att räkna in alla de EU-länder som tar avgörande steg mot att erkänna Palestina som stat. Nu ser jag ett TT-meddelande som förkunnar att jag kan lägga Italien till listan. Belgiens regering har deklarerat att ett erkännande är på gång. I andra länder har parlamenten uppmanat sina regeringar att ta detta steg. På den listan finns nu Storbritannien, Irland, Frankrike, Portugal och Spanien samt alltså nu Italien. Dessutom har de flesta parlamentariska omröstningarna om frågan slutat med en förkrossande majoritet för ett erkännande av Palestina. I det italienska fallet blev det 300 ledamöter för och 45 emot. Ofta har Sveriges beslut nämnts i parlamentsdebatterna som föregått omröstningarna. 

Parlamenten ska ju representera folkviljan och regeringen utgöra den exekutiva delen av denna folkvilja så om vi nu ska ha någon tilltro till det demokratiska systemet utgår jag ifrån att vi inom en nära framtid också får se ett erkännande från de ovan nämnda regeringarna. Hur som helst borde det vara svårt att bara avfärda dessa parlamentariska rekommendationer som icke bindande. Det vore ju detsamma som att avfärda parlamentens roll som representation för folkviljan som totalt oviktig eller betydelselös. Det tror jag inte ens Per Gudmundson vill göra.

Så om vi räknar in EU-länder som redan erkänt eller tagit avgörande steg mot ett erkännande finner vi nu förutom Sverige följande: Belgien, Storbritannien, Irland, Frankrike, Portugal, Spanien, Italien, Bulgarien, Cypern, Malta, Polen, Rumänien och Ungern. Det vill säga nära hälften av alla EU-länder.

Dessutom antog EU-parlamentet den 17 december 2014 en resolution där parlamentet säger att det ”i princip stöder erkännandet av palestinsk självständighet".

Det här tyder, enligt min mening, på att Sveriges agerande har inspirerat andra att agera och att beslutet har varit något av en ”isbrytare” som jag skrivit tidigare.

Vad det enligt Per Gudmundsons världsbild kan tyda på får vi än så länge försöka gissa oss till...

Alexandra Pascalidou – du har vänner du inte känner

Jag skrev i förrgår om statliga och kommersiella hot mot pressfriheten och yttrandefriheten. I förlängningen ett hot mot demokratin. Det finns åtminstone ett ytterligare hot. Ett som ligger nära oss alla. Jag tänker förstås på de hot och det hat som drabbar journalister och skribenter på nätet. Närmast har vi kunnat notera hur Alexandra Pascalidou, en av de mer oförtröttliga debattörerna i framför allt radio, nu umgås med tankarna på att ge upp. Hon orkar inte längre med hatet och hoten och slutar som programledare för radions Ring p1. En kritisk och ifrågasättande röst tystnar åtminstone tillfälligt. Hon är dessutom en av de som mest ihärdigt kämpat mot rasism och invandrarhat. Idag skulle hon ha medverkat i Debatt P1 om islamofobi och rasism. Jag vet inte om hon orkar delta som planerat. 

Det här är ett problem som egentligen är svårare att tackla än det jag skrev om i förrgår. Det här hotet mot yttrandefriheten kommer från medmänniskor som anser sig ha rätten att förolämpa, hota och chikanera de som har åsikter de inte gillar. Nätets stora tillgänglighet gör att vi dagligen riskerar att bli utsatta för det eller åtminstone stöter på det. Hatet och hoten och vidrigheterna som fega debattörer kräks ur sig mot sina meningsmotståndare. Det skulle kunna viftas bort med att de inte har några sakargument och därför hotar och hatar. Eller att de är en minoritet och inte representerar någon större grupp. Eller att hoten sällan följs av handling. Men den som utsätts har ingen möjlighet att vara säker. Det finns exempel på hot som åtföljts av handling. Av den hotande eller helt enkelt för att hoten piskat upp känslor hos andra som saknat spärr mellan ord och handlande.

Vad är det egentligen som händer med oss? Vad är det för debattklimat som håller på att växa fram? Jag läste Pascalidous krönika i Metro på tunnelbanan igår morse. Där berättade hon om hur hon nådde en sorts gräns häromdagen och tårarna bara kom. Jag fick själv svårt att hålla tårarna tillbaka och såg mig om och tänkte på vilka de andra pendlarna var och vad de tyckte och tänkte. Kanske gick någon eller några av dem senare hem och skrev något på Flashback om hur nöjda de var att ha tystat en medmänniskas åsikter? För näthatarna finns överallt omkring oss. Det är hantverkare och byggnadsarbetare, lärare och läkare, lågutbildade såväl som högutbildade. Till och med jurister, som vi väl annars skulle kunna förvänta oss ha en skolning i var gränsen går för det samhälleligt acceptabla och lagliga. Joel Ankar, som tjänstgör som juridisk rådgivare åt SD:s EU-parlamentariker Kristina Wiberg, jobbar uppenbarligen kvar. Det var han som skrev att Jerzy Sarnecki är ett ”judesvin med fittig attityd”. Men Alexandra Pascalidou är i värsta fall tystad. Det är någonting som har gått förfärligt snett!

Självcensuren är densamma hos journalister och fritidsskribenter som jag själv. Oavsett det handlar om repressiva åtgärder från stater, påtryckningar från storföretag (har själv på mitt jobb blivit utsatt för påstötningar om min blogg) eller om hat och hot från nättroll som inte har argument att bidra med utan bara primitiva hot eller otidigheter. Det är möjligt att det alltid varit så här men att vi genom nätets enorma spridningskraft synliggjort vidrigheterna som ramlar ur munnen på en del av oss? Men nu börjar det bli olidligt och jag är helt klart orolig för framtidens demokratiska debattklimat.

Jag känner inte Alexandra Pascalidou personligen men jag skulle vilja säga till henne att vi säkerligen är oerhört många fler som tar bestämt avstånd från hotarna och hatarna. Att hon har mängder av vänner hon inte känner. Det kan säkert underlätta lite. Men hoten kan bara raderas från egna hemsidor och framför allt finns de ändå kvar som en mörk skugga i vardagslivet.

Förutom att vara uppriktigt orolig och... faktiskt sorgsen så är jag också heligt förbannad. Jag brukar anstränga mig för att hålla ett vårdat språk och hyfsad ton på min blogg men just nu är jag beredd att göra ett avsteg eftersom detta med Alexandra Pascalidous reträtt inte är annat än fullständigt åt helvete!

Pressfriheten i fara – No news is good news!

Det höjs nu bekymrade röster för pressfriheten och yttrandefriheten. Jag tänker förstås på Novaja Gazeta som släppt ett dokument med en rysk plan för invasion av östra Ukraina och den oro som nu finns för vilka repressalier detta ska föra med sig för tidningens ansvariga eller journalister. Nu är jag inte lika säker som många andra på att publiceringen av detta dokument ska behöva innebära så stor skada för Putin-administrationen, av det enkla skälet att det ju faktiskt i NG:s artikel hävdas att det är skrivet av oligarken Konstantin Malofeev. Att en oligark skickar in sina tankar om Ukraina-krisen och föreslår en rysk strategi behöver ju inte betyda mer än just detta och jag gissar att det ryska officiella svaret lär bli just detta. Av NG-artikeln framgår också att denne Malofeev varit föremål för utredningar för förskingring eller stöld från bland andra det ryska inrikesministeriet och att en domstol i Smolensk underkänt hans kandidatur till senator för att han ska ha mutat väljare. Det lär med andra ord inte behöva vara så svårt att avfärda dokumentet som oligarkens helt egna planer som han velat delge Putin. Vilket kanske också är precis vad det handlar om.

Därmed inte sagt att Putin-administrationen lär se med särskilt blida ögon på att ett dokument har läckt ut och försett USA och EU och världspressen med ammunition att ansätta Ryssland med i förhandlingarna om Ukrainas framtid. Dokumentet har ju i svenska tidningar redan blivit ”Putins plan” har jag sett. Så det är inte omöjligt att Novaja Gazeta får en andra varning och därmed riskerar utgivningstillståndet enligt det ryska systemet för kontroll av media.  Ryssland har inte heller någon vacker historia när det gäller hot och våld mot journalister, med mordet på Anna Politkovskaja som det mest kända fallet. Så oron för Novaja Gazeta och för den ryska pressfriheten och Stig Fredriksons uppmaning till medieorganisationer i Sverige att uttrycka sitt stöd för kollegorna i Moskva är förvisso inte obefogad.

Samtidigt läser jag i Aftonbladet idag en annan nyhet som dock får betydligt mindre utrymme. Den handlar om brittiska Daily Telegraph, en högt respekterad, konservativ tidning. Där har en av medarbetarna, Peter Osborne, sagt upp sig eftersom han ogillar att tidningen stoppat kritiska artiklar om banken HSBC:s medverkan till brittiska medborgares skatteflykt för att behålla banken som annonsör. No news is good news, kanske de uttryckte det till Osbornes chef som lär ha sagt till honom att ”HSBC är en annonsör som vi absolut inte har råd att förolämpa”. I det ryska fallet handlar det om statens styrning av medieinnehållet och i det brittiska fallet om marknadens aktörer som använder sina pengar för att styra nyhetsflödet och artikelinnehållet. Det sistnämnda är något som lite i det tysta har blivit allt vanligare och det är lika illa för pressfriheten som Rysslands tillsynsmyndighet för granskande av publiceringar och utfärdande av utgivningstillstånd. 

Det är en stor fara för demokratin när tidningars och nyhetskanalers innehåll blir utsatt för påtryckningar, oavsett det handlar om staters eller storföretags maktspråk. Självcensuren blir till slut en effektiv munkavle för journalister och ansvariga utgivare och allmänheten berövas nyheter och artiklar där makthavare granskas, såväl staters som näringslivets. En skillnad på just de här två fallen är emellertid att ryska staten inte lyckades stoppa Novaja Gazeta från att publicera Malofeev-dokumentet medan HSBC uppenbarligen lyckades tysta Daily Telegraph. Som tur är finns ju andra brittiska tidningar som inte låtit sig mutas. Men hur länge har de råd med det i den mördande marknadskonkurrensen? Och hur kan nyhetskonsumenten vara säker på att det inte finns grävande journalister på flera redaktioner som tvingas stoppa sitt material i byrålådan för att inte störa annonsörer som säger No news is good news?

Akademisk studie av Majdan-massakern pekar ut högerextremas del av skulden

Jag skrev i fredags (20/2-15) ett inlägg om de dramatiska och tragiska händelserna på Majdan den 20/2-14 i samband med att Ukraina högtidtilghöll ettårsdagen av dessa händelser med den officiella förklaringen ”On the Tribute to the Feat of the Participants of Dignity and the Commemoration of the Heavenly Hundred Heroes”. Beskrivningen av massakern följer det standard-narrativ som råder i ukrainsk och västvärldens media vilket ensidigt lägger skuldbördan på specialpolisen Berkut och utan vidare förutsätter att skyttarna som stod för de dödande skotten denna dag agerade på order från presidenten Janukovytj. 

Jag försökte med mitt inlägg visa att våldet eskalerats under de tre månader Majdantorget och flera intilliggande byggnader ockuperats av demonstranter som krävde Janukovytjs avgång och en ny regering. Det som från början varit fredliga demonstrationer och protestmöten övergick under mitten av februari i regelrätta gatuslag mellan polis och våldsamma element ur demonstrantleden. Framför allt högerextrema Högra Sektorn hade en mycket aktiv del av våldsamheterna och var både före och under februarihändelserna mycket öppna med att uppmana till våld och efterlyste vapenförstärkningar. Jag länkade också till en artikel av BBC där det framkom vittnesmål om att skjutandet inleddes från byggnader som behärskades av Majdan-demonstranterna och att poliser besköts från flera positioner men framför allt från närliggande Musikkonservatoriet. Vad jag inte visste när jag skrev detta var att det samma dag (20/2-15) publicerades en akademisk studie (paper)– ”The Snipers Massacre on the Maidan in Ukraine” - om händelserna som mer systematiskt undersökt skeendet och som bekräftar BBC:s uppgifter.

Denna studie är hur som helst mycket intressant eftersom tidigare publicerade uppgifter om andra skyttar än polisens har förekommit som fragmentariska videoklipp eller blogginlägg och enstaka spekulationer som svårligen kunnat framläggas som bevis var för sig. Denna studie däremot har metodiskt samlat en stor mängd material från en mängd olika källor och förtjänar därför att tas på allvar och bör ses som det mest seriösa samlade försöket att utreda hela händelseförloppet och fördela skuldbördan för det som ofta kallas ”Majdan-massakern”, vilket i min text kommer att användas som begrepp för händelserna vid Majdan 20/2-14.

Studien är utförd av Ivan Katchanovski som är statsvetenskaplig forskare vid Ottawa University med speciell inriktning på bland annat politisk kommunikation och naturligt nog Östeuropa och Ukraina eftersom han själv är ukrainare född i Lutsk. Studien som gjordes tillgänglig på nätet 20/2-15 är en uppdaterad och reviderad version av studien som först presenterades av Katchanovksi på ett seminarium (Chair of Ukrainian Studies Seminar) vid Ottawa University den 1/10-14. Det är den första som genomförts om Majdan-massakern och den pekar på flera viktiga detaljer som de officiella utredarna antingen ignorerat eller aktivt försökt tysta ned (eller radera). Som en introduktion till vad studien säger sig visa följer här en liten sammanfattning:

Vad studien hävdar i huvuddrag:

Att ledarna för Majdan hade rationella skäl att framkalla massakern med det underliggande motivet att detta med säkerhet skulle misskreditera Janukovytj och hans regering på ett avgörande sätt och tvinga honom att avgå och lämna fältet fritt för oppositionen att bilda regering

Att det var skyttar vid Musikkonservatoriet och eventuellt andra byggnader vid Majdan som bröt den ”vapenvila” som hade slutits vid midnatt mellan 19-20/2-14 genom att öppna eld mot poliser

Att demonstranter dirigerades uppför Institutskagatan som leder upp från Majdan och förbi Hotell Ukraina ovanför torget. Enligt studien en strategiskt meningslös aktion som sände människor in i en korseld från flera skyttar i olika positioner, bland annat i Hotell Ukraina

Att materialet indikerar att beväpnade grupper och delar av högerextrema organisationer som Högra Sektorn och Svoboda samt det nationalistiska Fäderneslandet varit direkt eller indirekt inblandade eller hade vetskap om skyttar som bidrog till dödsskjutningarna av demonstranter och polis

Att massakern var en viktig del av ett våldsamt störtande av den ukrainska regeringen och ett brott mot mänskliga rättigheter

Att studien visar varför de officiella utredningarna misslyckats att peka ut de skyldiga förövarna och att de gjort sig skyldiga till falsifiering av utredningen

Viktigt att notera är också:

Att Katchanovski framhåller att den politiskt motiverade planen för våldsanvändning troligen organiserats och genomförts av en mindre och sluten grupp och att majoriteten av demonstranterna, aktivisterna och medlemmarna av Euromajdan-rörelsen givetvis var ovetande om dessa planer och på intet sätt skyldiga till massakern

Att Katchanovski betonar att president Janukovytj och den ukrainska regeringen varit höggradigt korrupt men ändock demokratiskt vald

Att det inte råder något tvivel om att skyttar tillhörande specialpolisen Berkut stod för en del av dödsskjutningarna men att de inte varit ensamma och att de första skotten föll från demonstranternas positioner i byggnader kring Majdan

Att Katchanovski avfärdar teorier om direkt inblandning av någon ”tredje kraft”, som CIA eller ryska agenter

BBC-klippen

Som jag nämnde inledningsvis länkade jag i ett tidigare inlägg om Majdan-massakern till en artikel av BBC där det framkom uppgifter om att skyttar ur demonstrationsleden tidigt på morgonen den 20/2-14 från positioner bland annat i det intilliggande musikkonservatoriet inlett skjutandet och dödat och skadat poliser som därför såg sig tvingade att retirera från sina positioner kring torget. Där framkommer av vittnesuppgifter från Andriy Sjevtjenko, dåvarande parlamentsledamot och delaktig i Majdanrörelsen, som blev kontaktad av polisbefäl som upprört underrättade honom om att de blivit beskjutna från Musikkonservatoriet. Sjevtjenko ska ha kontaktat Majdanrörelsens ”säkerhetschef” Andriy Parubyi och en grupp män ska ha skickats dit för att undersöka saken. Därefter får Sjevtjenko upprepade påringningar från en panikslagen polischef och han beskriver det enligt följande:

"I kept getting calls from the police officer, who said: 'I have three people wounded, I have five people wounded, I have one person dead.' And at some point he says, 'I am pulling out.' And he says, 'Andriy I do not know what will be next.' But I clearly felt that something really bad was about to happen."

Berkuts agerande under resten av dagen kan alltså mycket väl ha varit resultatet av panikartade beslut fattade av lägre polisbefäl på platsen och behöver inte alls nödvändigtvis ha beordrats från högre instans. Den som minns Göteborgskravallerna 2001 kanske också kommer ihåg hur svenska polismän kände sig så pass stressade av en ung man med en smal pinne och en sten i händerna att de såg sig tvungna att skjuta skarpt. På Majdan fanns tusentals betydligt mer hårdföra och tyngre beväpnade unga män synbarligen på väg uppför Institutskagatan.

I Katchanovskis studie framkommer samma uppgifter och ett flertal vittnesmål samt ljudupptagningar av poliskommunikation under morgonen visar att den ”vapenvila” som slutits vid midnatt och undertecknats av president Janukovytj samt ledarna för Euromajdan bröts tidigt på morgonen, kring 06.00, av skyttar från Musikkonservatoriet. Vilket alltså motsäger standard-narrativet som hävdar att Berkut bröt avtalet genom att öppna eld och slänga molotov-cocktails in i just Musikkonservatoriet. En senare aktion som alltså får sin förklaring av uppgifterna om de tidigare skotten därifrån som ska ha dödat tre poliser och skadat ett tjugotal. 

Det kaos som sedan utbröt är alltså väl dokumenterat av flera filmare, både amatörer och tv-team, och studien har sammanställt och gått igenom, enligt vad Katchanovski hävdar, samtliga tillgängliga klipp för att ge en samlad bild av tidpunkter i skeendet och positioner för skyttar och andra detaljer som är intressanta för att fastställa vad som egentligen hände. De kanske mest intressanta klippen är från just BBC. Dels för att denna källa knappast kan skyllas för att ha varit regeringsvänliga och partiska men också för teamets närhet till skeendet och för att de visar att det funnits åtminstone en eller ett par skyttar även i det av demonstranterna behärskade Hotell Ukraina. Något som förnekats av de officiella utredarna och av oppositionspartierna som senare bildade interimregering efter Janukovytjs landsflykt. Ett av de BBC-klipp som studien refererar till visar ett inslag om händelserna som uppenbarligen sänts av BBC. Reportern Gabriel Gatehouse berättar där om hur majoriteten av eldgivningen kom från polisleden men:

”... not all of it. From one of the upper windows at the hotel (min anm/Hotell Ukraina) a shot rang out. I saw the shooter. He was wearing one of the protesters green helmets.”

Reportaget avslutas också med bilder av beväpnade demonstranter som uppenbart är rustade för strid och Gatehouse ställer sig frågan som fortfarande ekar obesvarat:

”Do these men still qualify as demonstrators or should we start to call them rebels?”

Episoden vid Hotell Ukraina är bara en liten del av reportaget men det finns även ett mer oredigerat klipp (som inte har sänts i sin helhet) där det framgår mer tydligt att reportern och kameramannen blir direkt beskjutna från hotellet (med början vid 6:40 av klippet). Demonstranter som sitter och tar igen sig vid en öppen plats mittemot hotellet börjar plötsligt springa i skydd och strax viner skott alldeles intill reportern Gatehouse och kameramannen Jack Garland och vi kan höra deras konversation:

Gatehouse: Eh, what is that? That window facing directly to us (en kraftig small hörs intill)… Fuck! Ok, get the fuck out of here (springer I skydd av kolonnerna vid Zhovtnevyi Palace). That is coming straight out of that window!”

Kameramannen: Which one?

Gatehouse: Up there, that window… ah, Ok, one-two-three-four-fifth row from the left, second from the top, the one that is open. Well, I don´t think he fired at us actually and who knows which side it was.

Kameramannen: Who the fuck´s going in like this? (lite oklart) 

Uppenbarligen hade reporter Gatehouse senare hunnit samla sina intryck och fastställer alltså i det tv-sända reportaget att skytten han såg bar en hjälm karakteristisk för demonstranterna. Att han ens tvivlade på vems sida eldgivningen kom från visar också att Gatehouse varit mycket medveten om att det han bevittnade var en eldväxling där både demonstranter och polis var inblandade. Det kontrasterar mot standard-narrativets beskrivning av skeendet som ger bilden av polisen som en form av exekutionspatrull som öppnar eld mot obeväpnade demonstranter.

BBC-teamet gjorde fler intressanta reportage även strax efter 20/2 som anstränger sig att visa hur våldet trappats upp och hur högerextrema krafter haft del av eskaleringen. Bland annat detta klipp i vilket Gabriel Gatehouse konstaterar:

”The people who brought down the government were overwhelmingly ordinary Ukrainians. Students and doctors, workers and even families, people who simply refused to back down. But the most organized and perhaps the most effective were a small number of far-right groups. When it came to confrontation with the police it was often the nationalists who were the loudest and the most violent”. 

Det förekom också tidigare även i svenska media – ofta med BBC som källa - ett antal reportage och artiklar om extremhögerns betydelse för Majdanprotesternas övergång till våldsamheter. Något som efter Majdan-massakern tycks ha tonats ned.

Katchanovskis studie visar emellertid att de mycket väl kan ha haft en avgörande betydelse för det blodiga utfallet av den ödesdigra dagen 20/2 2014 vilket sedan oundvikligen ledde till att dränera Janukovytjs sista legitimitetsreserver – såväl internt som internationellt - och till sist tvinga honom på flykt och hela regeringen att avgå.

Slutligen kan tilläggas att det framgår av studien att ingen tillhörande Högra Sektorn dog eller skadades vid Majdan denna dag och att övriga deltagare i Majdanrörelsen noterade särskilt Högra Sektorns frånvaro under dagen. De brukade annars befinna sig i frontlinjen av varje konfrontation med polisen. Katchanovski kallar det ett exempel på ”dog that did not bark-outcome”.

Fallet Bohdan Soltjanyk

Studien går också igenom i detalj varje konstaterat dödsfall (totalt 49). Bland annat för den unge man, Bohdan Soltjanyk, vars anhöriga SvD:s Anna-Lena Laurén skrev om i förra veckan.Hon nämnde i sin artikel ingenting om något tvivel om varifrån det dödande skottet kommit ifrån utan utgår uppenbarligen från standard-narrativets beskrivning att det kom från polisleden. I Katchanovskis studie däremot finns uppgifter som motsäger detta:

”He was killed at 9:08 shortly after another protester was shot near him. His apparent position, which can be generally discerned by enhancing the video images; the blood on the right side of the neck; and louder and different sounds of several shots in rapid succession, compared the AKMS shots fired by Berkut in the same videos filmed from the Maidan side of the hotel indicate that Solchanyk was most likely shot dead from the Hotel Ukraina. One of his fellow protesters concluded that Solchanyk could not have been killed from the Hotel Ukraine, because a medical expert determined that a 7.62 mm bullet had entered Solchanyk from a relatively flat angle. However, ballistic trajectories estimated with the help of laser beams from bullet impact marks on trees indicate that there were also shooters on the lower floors of the hotel. At that time, the Berkut company was to the left of Solchanyk, and a specific shot – which was presented in a video investigation of the killing – came from a Fort pump rifle of 12mm caliber.”    

Däremot framgår av Lauréns artikel den ilska och frustration modern till Bohdan känner över att den officiella utredningen inte kommit någonvart och över att åklagarmyndigheten förefaller blockera varje försök att bringa klarhet i fallet. Som framgår av Katanovichs studie finns kanske en besvärande anledning till det.

Varför är detta viktigt?

Ja, varför rota i det här ett år senare när östra Ukraina står i ruiner och den ukrainska nationen står inför en avgörande splittring under trycket från ryska intressen och separatisternas i öst oförsonliga beslutsamhet att distansera sig från Kiev?

Som Katchanovski påpekar i sin studie blev händelserna på Majdan 20/2-14 helt avgörande för det som sedan följde och den slutliga spiken i Janukovytjregimens kista. Det blev helt avgörande för det snabba maktskifte som följde där en koalitionsregering bestående av enbart oppositionspartier tog över makten. Konsekvensen av detta och att Janukovytj tvingades fly landet blev också den ryska smyginvasionen av Krim och upproret bland etniska ryssar och ryssvänliga i öst, Janukovytjs främsta supportrar. Vilket i förlängningen ledde till det inbördeskrig som den nuvarande ukrainska regeringen kallar ”antiterroristoperationer”.

Hade ”vapenvilan” med polisen hållits kunde kanske en fredligare utgång ha varit möjlig och det avtal som undertecknades 21/2-14 kommit till stånd utan den stora blodsutjutelsen på torget. Det hade också kunnat möjliggöra en politisk lösning av meningsskiljaktigheter med de östra provinserna i samförstånd mellan Euromajdanrörelsens oppositionspolitiker och dem från det då styrande Regionernas Parti. Troligen hade inte heller Ryssland då sett sig säkerhetspolitiskt tvingade att agera för att ”säkra” Krim och skydda de etniska ryssarna och marinbaserna där. 

Konsekvenserna av Majdan-massakern är sannolikt alltså helt avgörande för det skeende som Ukraina fortfarande är mitt uppe i idag och som har krävt flera tusen döda och ännu fler skadade, hemlösa och flyktingar. Den eskalering av de säkerhetspolitiska spänningarna mellan Ryssland och Västmakterna hade inte heller, med all sannolikhet, behövt gå så långt som den nu har gjort och den ekonomiska skada detta tillfogar inte bara Ryssland utan även Ukraina och EU hade i stort sett kunnat undvikas.

Det handlar alltså inte enbart om att peka finger och hänga ut den ena eller andra aktören utan är av yttersta vikt för analys av hela Ukrainakonflikten och för de fortsatta relationerna mellan Väst och såväl Ryssland som den nuvarande ukrainska regeringen att dessa händelser får en opartisk belysning där alla spår förutsättningslöst följs upp och granskas.

Katchanovski har, trots att hans studie funnits tillgänglig så kort tid, fått många starka reaktioner mot sig. Därför har han funnit för nödvändigt att publicera ett svar (som finns här). Av detta framgår att de flesta kommentarerna är affekterade angrepp på hans person och inget bemötande av analysen eller bevismaterialets trovärdighet men att det också funnits en del balanserad kritik på vilken han sett sig tvungen att respondera.

Han betonar här att hans studie är akademisk och inte en politiskt driven tes och att det faller in naturligt i hans tidigare forskning om den ukrainska politiken, konflikterna och den yttersta högern i Ukraina. Han påpekar också vikten av att föra fram en rättvisande analys av händelserna och en balanserad fördelning av skuldbördan för Majdan-massakern:

”The Maidan massacre represents a crucial but puzzling event from a political science perspective and it called for an in-depth academic study. To the best of my knowledge, there are no other studies of the massacre presented at academic conferences or university seminars. There are also yet no peer-reviewed studies of this massacre. But the absolute majority of scholars specializing in the Ukrainian studies accepted from the outset a politically convenient version of the snipers massacre and similar interpretations of many other crucial developments that took place in Ukraine then, such as the role of the far right, regional divisions, and the conflict in Donbas”.

Själv läser jag studien med stort intresse även om jag inte är helt övertygad om hela analysen och Katanovichs teser håller. De utgår exempelvis ifrån att aktörerna bakom massakern drivits av en skrämmande kylig rationalism, vilket kanske inte alltid gäller i dylika situationer. Men resonemanget hänger ihop, ur ett rationalistiskt perspektiv, och det är en mycket ambitiös sammanställning av händelserna som är väl värd att uppmärksamma. Det finns i studien också en mängd trådar att följa upp för lika ambitiösa journalister eller andra forskare.

Frågan är bara om det kanske är politiskt möjligt? Möjligen vore det allt för känsligt att styrka Katanovichs analys? Det skulle förstås kunna ställa hela legitimiteten för den nuvarande ukrainska regeringen i tvivelsmål. Det skulle också i så fall förändra hela den säkerhetspolitiska spelplanen och lägger uppenbara hinder i vägen för det ukrainska närmandet till EU och NATO och ge Ryssland ett moraliskt försteg i de fortsatta förhandlingarna om Ukrainas framtid. Kanske är det politiska priset alldeles för högt för att ge plats för den här framställningen av Majdan-massakern? Framtiden får utvisa om så är fallet. 

Tillsvidare väntar vi med spänning på en liknande akademisk studie som bekräftar standard-narrativets ensidiga skuldbeläggande av Janukovytjregimen för tragiken på Majdan 20/2 2014. Än så länge har inte den ukrainska regeringens utredningar kommit dithän. Varför kan vi fundera över och för den som gör det rekommenderar jag läsning av Katanovichs studie. Den ställer åtminstone kritiska frågor som kräver svar. Inte minst till dödsoffrens anhöriga.

Med vänner som Netanyahu behövs inga fiender

Att Israel surar över att Sverige erkänt Palestina är ingen nyhet numera. Många liberala politiker och skribenter ojar sig över detta och Per Gudmundson i SvD verkar tycka det är stor skada för Sverige att vi dragit på oss Likuds och Benjamin Netanyahus missnöje. Dessutom brukar han upprepa att det svenska erkännandet är att belöna Hamas raketkrig mot Israel. Med detta har han förminskat Israel-Palestinafrågan och brutit ut en liten bit av hela kakan på ett sätt som passar hans argumentation. Det brukar kallas ”cherry-picking”. En metod som inte är alldeles obekant för just Netanyahu själv.

Det börjar nu bli ganska uppenbart att den allra största och mäktigaste bundsförvanten till Israel börjar tröttna. Jag talar förstås om USA och om Obamas stigande irritation över Netanyahus attityd och sätt att föra politik. ”Cherry-picking” är exempelvis något som man i Vita Huset anser att Netanyahus Israel ägnar sig åt när det beskriver förhandlingarna med Iran om deras kärnkraftsprogram. Saker lyfts ur sitt sammanhang och – vad värre är - läcks ut offentligt från de slutna förhandlingarna vilket alla erfarna diplomater vet är det värsta som kan hända. Om man vill komma till ett bra avslut vill säga. Israel har förstås intresse av att förhandlingarna bryter samman nu när det ser ut att vara nära ett avtal som lättar på trycket mot Iran. Enligt israeliska Haaretz har nu Vita Huset börjat begränsa informationen det delar med Jerusalem om Iran-förhandlingarna. 

Ytterligare en sak som irriterar Vita Huset (kanske ännu mer) är Netanyahus planerade tal inför Kongressen. Demokraten Howard Dean är en av de starkaste kritikerna och säger, enligt Haaretz, att Netanyahu är ”en katastrof” (”a disaster”) och att hans planer om tal till kongressen är; ”a stupid thing to do that has harmed US-Israeli relations greatly”. Han fortsätter;

”I don’t trust Netanyahu. I think he’s not served Israel well”.

Netanyahu är inbjuden av republikanerna i kongressen och talet är tänkt att handla om just avtalet med Iran. Hans plan är förstås att gå förbi den amerikanska regeringen och ägna sig åt lobbying i kongressen istället där de mer Likudvänliga Republikanerna är i majoritet. Jag gör det för att ”rädda överlevnaden för mitt land”, säger Netanyahu. Ett brott mot protokollet anser Demokraterna och Vita Huset vilket har lett till att flera demokrater planerar att bojkotta talet och i Vita Huset stiger irritationen över Netanyahus inblandning i amerikansk politik. Patrick Leahy, Demokrat-veteran i kongressen klargör till the Guardian varför;

”It has long been an unwritten rule and practice through the decades that when it comes to American foreign policy, we speak and act thoughtfully, with one voice when we can, with the national interests of the United States as our uppermost consideration, and with caution about the unintended consequences of unilateral actions like this”.

Klargjort är också att Vita Huset inte har några planer på att träffa Netanyahu vid dennes besök till USA (han får här känna på samma medicin som Wallström). Det är inte ofta den dörren är stängd för en israelisk premiärminister på besök i Washington DC, påpekar Aaron David Miller i Foreign Policy. I hans artikel framgår också hur representanter för Obama-administrationen för pressen öppet redovisat sin ilska över israelambassadören Ron Dermers aktiva roll i Netanyahus kongressbesök vilket, menar de, äventyrar relationerna med USA till förmån för Netanyahus egen valkampanj. Irritationen är så pass stor att Obama-administrationen även hyser planer på att svara på Netanyahus provokativa inblandning i amerikansk politik genom att göra detsamma mot Israel. Vita Husets dörr kommer nämligen att istället öppnas för Likuds och Netanyahus största valrival Isaac Herzog, arbetarpartiets ledare, som kommer att ha ett möte med vicepresident  Joe Biden och utrikesminister John Kerry. Herzog har inte varit sen att utnyttja detta i sin valkampanj och triumferande påpekat det vitala för Israel att ha goda förbindelser med USA och att Netanyahus Likud har sämre förutsättningar att upprätthålla sådana.  Helt klart förefaller den amerikanska presidenten ha tröttnat på Netanayahu och hoppas på förändring i det israeliska valet den 17 mars. Aaron David Miller avslutar sin artikel med att formulera det så här;

”Both Obama and Kerry would love to see Netanyahu out and Labor’s duo of Herzog and Tzipi Livni in. And they’re doing everything they reasonably can — short of running campaign ads — to bring that about.”

En ganska unik situation som Netanyahu har lyckats provocera fram. Så de så kallade israelvännerna i Folkpartiet, Per Gudmundson och andra liberala ledarskribenter behöver alltså inte vara så ledsna över de skadade diplomatiska relationerna med Israel. Vi har gott sällskap av USA. Liksom Vita Huset kan de väl istället förena sig med oss som hoppas på en förändring den 17 mars och att det då finns nya ledare att knyta relationerna starkare med. Ledare som förmodligen är varsammare med sina vänner och inte så snara att utse fiender.

EU:s oberäkneliga agerande i Ukrainakrisen

Ukraina går med snabba steg mot ekonomisk ruin, trupper dras tillbaka från strategiska Debaltseve i öst och den ukrainska armén har inga resurser mer för några offensiva operationer, säger president Poroshenkos rådgivare Yury Biryukov.

Någon form av sammanbrott tycks inte långt borta och den ryska reaktionen på ett eventuellt sådant är inte så svårt att förutse. Min gissning är att om den ukrainska ekonomin totalt bryter ihop (och därmed även armén) lär EU knappast överge landet utan pumpa in stödpengar på ett eller annat sätt. Dessa kommer förstås inte att komma utbrytarrepublikerna i Donetsk och Luhansk tillgodo som istället då lär vända sig mot Ryssland för liknande ekonomisk hjälp till uppbyggnad av en förstörd infrastruktur till att börja med. Den definitiva splittringen av Ukraina lär därmed vara fullbordad och Donetsk och Luhansk troligen autonoma republiker i Ryssland snarare än i Ukraina. Folkomröstningar liknande den i Krim skulle kunna legitimera en sådan utveckling även om detta skulle ske till stora ukrainska protester. Naturligtvis även sådana från USA och EU. Men vad skulle EU göra? Det är nog det mest oberäkneliga och svåraste att förutse.

Jag skrev häromdagen om diskussionen i USA om vilken linje som skulle intas i Ukraina-frågan och om kritiken mot Obamas rådgivare framför allt för att aningslöst ha drivit Ukrainas framtida Nato-anslutning utan några strategiska tankar om den eventuella ryska reaktionen. Nu börjar också en del självkritik inom EU att framträda på olika håll. EU:s agerande i Ukrainakrisen har inte imponerat. Framför allt förvånar denna förvåning över Rysslands hållning. Jag skrev på denna blogg för nästan precis ett år sedan (5 mars-14) ett inlägg med titeln ”Liberal revolutionsromantik och reservationslös EU-propaganda tillför föga konstruktivt för att lösa krisen i Ukraina”. Jag fortsatte så här:

Frågetecknen är många och personligen undrar jag nästan mer över vad interimregeringen i Kiev har för planer för framtiden än vad Putins nästa drag kommer att bli. Putins agerande är realpolitiskt mer förutsägbart. Det är förvisso min egen uppfattning men som jag förstått är det många professionella bedömare som blivit tagna på sängen av Putin. Jag har själv lite svårt att förstå varför.

Att NATO-frågan varit brännande i många år förefaller alltså ha fallit i en bråddjup minneslucka hos en hel del. Medan exempelvis George W Bush vid NATO-mötet i Bukarest 2008 pressade på för att de skulle "bereda väg" för Ukraina och Georgien i försvarsgemenskapen så kontrade Putin då med att rikta kärnvapenspetsar mot dessa länder om det gick med i NATO och att det för Ukrainas del skulle kunna innebära att landet bryts upp längs regionala gränser. Efter Rysslands intervention i Georgien blev också oron i Ukraina stor och i en artikel i Ukrayinska Pravda 12 aug 2008 (tycks inte finnas på nätet längre men citeras i ett dokument publicerat för ECFR, European Council of Foreign Relations) skrev Oleksandr Sushko om detta och klagade över Västvärldens "svaghet" och menade att de var mer intresserade av att "fridfullt titta på OS" än att stå upp för sina värden. Krim blev ju invaderat av ryssarna bara ett par veckor efter sitt vinter-OS i Sotji så det ser nästan ut som en profetia. Samma ECFR-dokument talar också om den tålmodiga ryska strategin för Krim:

"Russia has also built a functioning “kickback economy” relationship with key political and economic groups in Ukraine. It is likely to play on sharp cleavages within Ukraine on the ‘Russia question’ so as to influence the country’s future. This would go hand in hand with Russian attempts to encourage separatist movements in Sevastopol and Crimea."

Trots att den här typen av dokument har producerats inom EU:s institutioner i flera år togs alltså många av dess högsta utrikespotentater på sängen. De hade helt enkelt inte hängt med på lektionerna (?).
En av de förvånade var vår egen utrikesminister Carl Bildt som på sin blogg den 18 mars-14 skrev att ”Ryssland har nu blivit en oberäknelig makt...”. Hans eget agerande i frågan har väckt kritik och undergrävde länge diplomatiska initiativ för att finna en fredlig lösning på konflikten. Istället blev hans ständiga twitter uppmuntran för ukrainska nationalister som sökte konfrontation. Tillsammans med polske utrikesministern Sikorski blev han en av de främsta företrädarna för en konfrontativ EU-linje, åtminstone retoriskt, vilket rönte internationell uppmärksamhet och säkerligen inte helt utan betydelse för utvecklingen även om det inte ska överdrivas heller. Hans engagemang var det inget tvivel om och enligt rykten lär personalen vid svenska ambassaden i Kiev ha blivit närmast irriterade över alla utrikesministerbesök som tog tid och resurser i anspråk från annat.

EU:s nästa drag?

Som jag inledde med kommer nu inte bara från amerikanskt håll kritik mot västvärldens reaktionssvaghet och agerande i Ukraina-konflikten. Häromdagen släpptes en rapport från brittiska Överhusets (House of Lords) EU-kommitté om EU:s hantering av Ryssland och Ukrainakrisen. Den är mycket kritisk berättas det om i en artikel i the Guardian:

” The UK is guilty of sleepwalking into the crisis in Ukraine and has not been as active or visible as it should be, according to a damning report into the British and European approach to the crisis by the main House of Lords committee on foreign affairs.”

Kommitténs ordförande, Lord Tugendhat, framhåller för the Guardian en bristande expertis i det egna utrikesdepartementet vilket han menar lett till; “a catastrophic misreading of the mood in the run-up to the crisis.”

Kritiken riktas inte bara mot det brittiska utrikesministeriet utan även mot EU. I en intervju i Euronews (hittar den tyvärr inte på nätet) säger en av de mest framträdande kommittémedlemmarna, Lord Lamont, att EU agerat som vore Ukraina helt deras egen bakgård och att det inte funnits en tanke på att det faktiskt även är Rysslands. Han efterlyser därför mer insikt om ryska avsikter och förståelse för den ryska inställningen till skeendet i det grannland som utan tvivel ligger det ryska hjärtat närmast, det vill säga Ukraina. I själva rapporten uttrycks det bland annat så här:

” We also observe that there has been a strong element of “sleep-walking” into the current crisis, with Member States being taken by surprise by events in Ukraine. Over the last decade, the EU has been slow to reappraise its policies in response to significant changes in Russia. A loss of collective analytical capacity has weakened Member States’ ability to read the political shifts in Russia and to offer an authoritative response. This lack of understanding and capacity was clearly evident during the Ukraine crisis, but even before that the EU had not taken into account the exceptional nature of Ukraine and its unique position in the shared neighbourhood.”

Rapporten kritiserar inte EU:s sanktioner mot Ryssland men framhåller att det måste finnas en tydlig ”exit” för Ryssland, det vill säga belöningar för tillmötesgående aktioner från deras sida. Förvisso ett sorts maktspråk men en genomtänkt strategi och bättre än vapenskrammel naturligtvis. I rapporten påpekas också det länge varit ett faktum att NATO:s utvidgning österut varit en vass sten i skon för Ryssland och att planerna på att införliva Ukraina (samt Georgien och Moldavien) i NATO i Moskva ses som ett allvarligt hot mot ryska kulturella, ekonomiska och inte minst säkerhetspolitiska intressen. Rapporten konkluderar enligt följande:

”While we are clear that NATO is a defensive alliance, for the Russians NATO is seen as a hostile military threat, and successive rounds of NATO’s eastern enlargement have, as the Russians see it, brought it threateningly close to the Russian border. EU enlargement, as it has become conflated with NATO enlargement, has also taken on the aspect of a security threat. These views are sincerely and widely held in Russia, and need to be factored into Member States’ strategic analyses of Russian actions and policies.”

Rapporten framhåller också misstaget att ignorera språkfrågans vikt för den ukrainska nationens överlevnadsutsikter. En mer uppmärksam analys från EU:s rådgivare till den nya ukrainska koalitionen efter maktövertagandet för ett år sedan hade kanske kunnat förmå denna att undvika det ödesdigra misstaget att inta en oförsonlig linje i språkfrågan och deklarationer om att bannlysa ryska språket i Ukraina. Modersmål för flertalet på Krim såväl som i de östra provinserna. Även om det ryska agerandet med allra största sannolikhet styrts främst av säkerhetsskäl har omsorgen om etniska ryssar och ryskspråkiga tjänat som den perfekta officiella förevändningen för våldsanvändning. Minoriteters rättigheter är något som den liberala västvärlden har svårt att argumentera emot utan att därmed underkänna den liberala demokratins egna värdegrund. Överhusets rapport formulerar det så här:

“ The treatment of Russian-speakers was a key theme in Russia’s discourse regarding its actions in Crimea and eastern Ukraine. His Excellency Vladimir Chizhov, Permanent Representative of the Russian Federation to the EU, said that the local population in Crimea were very concerned by the antiRussian sentiment evident in declarations to ban the Russian language(subsequently not implemented, but discussed further in Chapter 5). In the circumstances, the Ambassador said, President Putin was compelled to act, because if he had turned a blind eye he would never have been forgiven by the ethnic Russians in Crimea.”

Här hemma noterar jag också en artikel i SvD där östeuropaexperten Stefan Hedlund på liknande vis kritiserar västvärldens hantering av Ukrainakrisen. Han formulerar det så här:

”Det finns förvisso inget som helst försvar för Rysslands agerande. Men samtidigt kan inte västvärldens politiska ledare frånsvära sig en betydande del av det moraliska ansvaret för det som skett. Genom att utgå ifrån att Ryssland passivt skulle se på när Ukraina integrerades i väst har man visat prov på ett totalt sammanbrott av allt strategiskt tänkande, och av alla ambitioner att söka förstå motparten.” 

Han menar att väst uppmuntrat en ukrainsk västorientering som ”ofelbart skulle leda till kraftfulla ryska motreaktioner” och när dessa nu kommit drar sig västmakterna undan. Han avslutar sin salva med att medvetet cyniskt konstatera att ”politiska ledare i väst har stått redo att slåss för Ukrainas frihet, fram till sista droppen ukrainskt blod”. Jag utgår ifrån att han med detta kritiserar moralen i västmakternas hållning och inte att de istället borde bistå med trupp och vapen.

Gemensamt för både den ovan nämnda amerikanska som för den brittiska och svenska däremot är att framhäva de analytiska bristerna som legat till grund för rådgivningen till den ukrainska regeringen. Det finns starka skäl avgörande för Ukrainas framtid att se till att detta inte upprepas under den närmaste tidens känsliga läge med ett bräckligt eldupphör och ett kritiskt läge vid frontlinjen för striderna. Det kan innebära att sätta lite kortare koppel till den ukrainska regeringen och se till att de konfrontativa retoriska utspelen reduceras.   

Ukrainas nästa drag? 

Under tiden pågår vad som ser ut som en intern ukrainsk politisk konflikt om vilken linje som ska följas. Premiärminister Jatsenjuk uttalade sig häromdagen, enligt TASS, om ett program för att utöka banden med NATO vilket skulle presenteras för president Porosjenko i onsdags.

Han lär också, enligt Interfax Ukraine, nyligen uttalat en bestämd vilja att bygga en mur vid gränsen till Ryssland. Han citeras enligt följande:

"The European wall is being constructed and will be constructed, the security line is being arranged (along the contact line in Donbass), it operates and we will not give a chance to terrorists, mercenaries, bandits and other accomplices of Russian terrorism to transport weapons, cross the border and the security line and send sabotage and reconnaissance groups there."

Samtidigt kommer mer självkritiska kommentarer från president Porosjenkos parti. Sergey Kaplin, parlamentsledamot för Porosjenkoblocket, säger, enligt TASS, i ukrainsk tv i onsdags att det vilar ett stort ansvar för den inflammerade konflikten i öst på Oleksandr Turtjynov, ordförande för det parlamentariska Rådet för Ukrainas nationella säkerhets- och försvarspolitik, och premiärminister Jatsenjuk. 

Nu bör man vara lite försiktig att använda TASS som källa men jag har fått länkarna av en ukrainsk oberoende källa så jag utgår ifrån att detta stämmer. Kanske mer förvånad över att det inte finns en enda träff på Google om detta. Vilket möjligen blottlägger hur bristfällig kunskapen är i västmedia om vad som sker i ukrainsk och rysk mediadebatt. Kanske samma språkliga brist som det brittiska överhusets rapportörer menar finns i det brittiska utrikesdepartementet och som försvårar analysförmågan? Även Reuters noterar ”illavarslande” oenigheter inom koalitionen om beslut rörande ekonomiska reformer och Reuters/Euronews rapporterade för en dryg vecka sedan om (nya) slagsmål i parlamentet mellan ledamöter från koalitionspartierna Samopomich och Batkivsjtjyna efter oenighet om en reform rörande korruptionsbekämpning. 

Allmänheten i Ukraina börjar också ifrågasätta vitsen med att blir kanonmat i öst och en del har börjat ifrågasätta även den juridiska grunden till inkallelserna då den ukrainska regeringen vägrat officiellt erkänna att det råder krigstillstånd utan konsekvent kallar striderna i öst för ”anti-terrorist operationer”.

Hur som helst tycks den konfrontativa linjen ännu ha överhand vilket bekräftades i veckan av den ukrainske EU-envoyén Konstiantyn Yelisieiev som i Euronews efter lyste ”mer action och mindre prat” från EU med vilket han främst avsåg militär hjälp eller ”åtminstone defensiva vapen”.

Krim kan Ukraina glömma. Det lär inte återfås annat än genom militärt maktspråk och då med direkt NATO-understöd vilket skulle få allvarliga konsekvenser för världsfreden. Däremot finns fortfarande en liten möjlighet att behålla Donetsk och Luhansk inom den ukrainska nationens gränser men med viss autonomi. Det lär dock inte ske genom byggande av murar och militära medel utan genom seriösa förhandlingar med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. Dessa republikers representanter har dock inte visat någon större diplomatisk förmåga hittills så för att sådana förhandlingar ska kunna bli framgångsrika lär det ryska deltagandet vara vitalt då de förefaller ha en betydligt mer balanserad realpolitisk hållning till framtida lösningar för Ukraina.

Vad EU kommer att inta för hållning förefaller alltså tämligen oklart men för att en fredlig lösning av konflikten i Ukraina och en fredlig utveckling i hela regionen ska kunna skönjas bör den ligga nära den som det brittiska överhusets rapport förordar, nämligen:

”A strategy to promote reform in the neighbourhood must be matched with a new effort to rebuild relations with Russia. We recommend that the upcoming review of the European Neighbourhood Policy, to be undertaken by the High Representative and the Commission, should consider forums whereby Russia, the EU and the neighbouring countries can work together on regional issues.”

Majdan-skotten 1 år – Ukraina sörjer offren och en död revolution

Idag är årsdagen av de dramatiska dödsskjutningarna vid Majdan i Kiev där flertalet av de mer än hundra människor som dog under Euromajdan föll offer för kulor från fortfarande okända skyttar. Även elva poliser sköts till döds men dessa räknas inte in i ”De himmelska hundra” (”Heavenly Hundred”) som nu, enligt ett tidigare dekret från president Porosjenko, ska hedras. Detta lyder enligt den ukrainska presidentens hemsida; ”On the Tribute to the Feat of the Participants of Dignity and the Commemoration of the Heavenly Hundred Heroes”. 

Idag hyllas ”de himmelska hundra” i Ukraina som hjältar, helgon och martyrer. Ikoniseringen är tydlig och riktar uppmärksamheten åt det förflutna. Kanske är det ett sätt att förflytta den från den nya regeringens misslyckanden att åstadkomma förändring? Samtidigt är ikontraditionen en stark kraft för människor i den ortodoxa världen. Ikonerna kan vara bärare av kraft och hopp och en kommande tidsålder, framtiden. Sorgen över de döda är också naturligtvis högst verklig för de anhöriga som nu får hitta sina egna sätt att gå vidare.

Institutskaja i januari i år. Bilder av dödsoffren står på rad och smyckas med blommor och ljus. Moderna ikoner.

I SvD igår kunde vi läsa om sorgen som ett av offrens anhöriga bär på men också deras besvikelse över utvecklingen i landet. Korruptionen är fortfarande lika utbredd som förut och människors pensioner och löner är usla. Alla problem kvarstår, säger Oksana Soltjanyk, mamma till Bohdan Soltjanyk som var en av dem som träffades av en kula på Majdan för precis ett år sedan.  - Om Ukraina åtminstone hade förändrats skulle det här inte kännas så hemskt, fortsätter hon. Besvikelsen är också stor över oviljan eller oförmågan hos den nya regeringen att utreda dödsskjutningarna och finna skyldiga till dåden. Den utredning av tre Berkut-soldater som anhölls i april visar stora brister, enligt vad som framkommit av en granskning av Reuters, och en av de anklagade försvann spårlöst mellan rättegångarna. Han ansåg sig vara utsedd som syndabock och att bevis fabricerats, vilket alltså Reuters också kunnat styrka. Hon tänker inte åka till Lviv för att låta Porosjenko utnämna hennes barn till ”Ukrainas hjälte”. – Det är höjden av cynism, säger hon.

Många i Ukraina känner nog samma besvikelse och förbittring. De som stod på torget under vintern 2013-14 ville ha förändring, ett slut på korruptionen, politikernas fifflande och oligarkernas makt. Känslan av att ha blivit svikna av de nya politikerna börjar bli allmänt utbredd. Anhöriga till offren och deras advokater vittnar om hur domstolar förhalar och blockerar deras ansträngningar att undersöka sanningen och finna skyldiga. Åklagarmyndighet, polis och domstolar utgjorde en treenighet i det Ukraina som demonstranterna på Majdan ville rasera men än har inte mycket hänt till det bättre. Kanske blev den folkliga revolutionen kapad av en maktsugen opposition?

De fruktansvärda bilderna på hukande demonstranter med plåtsköldar som föll ihop en efter en på torget och den intilliggande gatan Institutska gav enormt genomslag över världen och blev början till slutet för president Janukovytj. Alldeles oavsett vilka som sköt och vem som beordrade det fanns det därefter inget som helst förtroendekapital kvar för honom. Inte ens inom hans eget parti. De tragiska händelserna på torget skedde mitt framför ögonen på världen men det som skedde i kulisserna bakom har nog fallit mer eller mindre i glömska hos många. Ett år har gått och mycket har hänt. Inte minst i Ukraina. Så det kan vara på sin plats med en kort rekapitulation.

Jag bör kanske varna för att en del av filmklippen nedan är ganska obehagliga och starka!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

November 2013: President Janukovytj avvisar ett EU-handelsavtal och accepterar istället ett ryskt, för Ukraina mer lukrativt, ”motbud”. Regeringsfientliga demonstrationer anordnas och samlingsplatsen i Kiev blir Majdan-torget.

21 Nov13: Protesterna startar mot president Janukovytj på Majdan-torget i Kiev och under tre månader råder närmast krigstillstånd mellan demonsranter och kravallpolis (Berkut).

30 nov13: Ett första allvarligt försök från polis att skingra demonstranterna vid Majdan. Flera våldsamma sammanstötningar följde under december i kampen om torget. De kraftigaste ägde rum 1 dec13 och 11dec13.

16 jan 14: Parlamentet antar lagar om begränsning av demonstrationsrätten.

19 jan-22jan14: Massprotest i centrala Kiev mot anti-protestlagen. Jatsenjuk (nuvarande premiärministern) och partikollegan Oleksandr Turchynov föreslår utropandet av ett nytt, alternativt parlament. Protestmötet urartar i kravaller som fortsätter i flera dagar och kulminerar 22jan då två demonstranter dödades i de våldsamma kravallerna vid Majdan. Klippet nedan sägs vara från detta datum.

25 jan 14: President Janukovytj erbjuder oppositionen plats i regeringen, inklusive premiärministerposten. Oppositionen vägrar acceptera erbjudandet.

28 jan 14: Parlamentet annullerar anti-protestlagen och President Janukovytj accepterar regeringens avgång.

29 jan 14: Parlamentet utfärdar en amnesti för fängslade demonstranter på villkor att ockupationen av officiella byggnader upphör.

Jan-Feb 14 (?) Nuland-Pyattsamtalet. Amerikanska diplomater skissar på den blivande regringen. Upplagt på Youtube 6/2-14.

18 feb 14: Våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och kravallpolis. Skott avlossas från båda sidor och regelrätta gatubataljer utspelas (se klipp).

19-20 feb 14: De våldsamma kravallerna fortsätter. Klippet nedan enligt uppgift från dessa datum.

Det rapporteras också från andra delar av landet om oroligheter och om attacker mot vapendepåer, bland annat i Ternopil i västra Ukraina. Vapen på väg mot Kiev beslagtas bland annat på ett tåg på väg från Lviv till Kiev. Polisstationer och lokala och regionala administrationsbyggnader ockuperas och lokala och regionala ämbetspersoner misshandlas.

20 feb 14: Massakern på Majdan-torget då de flesta av the Heavenly Hundred miste livet. Det framgår av bilder från den här dagens händelser att betydligt tyngre beväpnad polis/militär har kallats in för att få bukt med de våldsammaste demonstranterna och skydda regeringsbyggnader. Men det största antalet dödsoffer orsakas av skyttar som uppenbarligen är placerade i höga byggnader intill torget. En del vittnar om Hotel Ukraina som ligger beläget på en kulle alldeles ovanför torget. Märkligt nog samma hotell till vilket sårade demonstranter förs för vård av bland andra Olga Bogomolets på vars vittnesmål EU-sändebudet Urmas Paet senare byggde sin rapport till Caroline Ashton(se 25feb14).

21 feb 14: Regeringen och oppositionen träffar ett avtal om nyval och att president Janukovytj skulle få sitta kvar till dess. Överenskommelsen undertecknades i presidentpalatset i Kiev av president Janukovyth, Vitaliy Klitjko (UDAR), Oleh Tiahnybok (Svoboda) och Arsenyi Jatsenjuk (Batkivsjtjyna) bevittnat av polska, tyska och franska utrikesministrarna och den särskilda ryska envoyen Vladimir Lukin som alla enades i en uppmaning till alla parter att upphöra med våldet och konfrontationen. De stulna vapnen som ryktades vara på väg till Kiev lär ha påskyndat den diplomatiska ivern hos EU-ländernas sändebud och hos Janukovytjs administration.

22 feb 14: Parlamentet röstar för att avsätta presidenten trots att tillräckligt antal röster saknades enligt den gällande konstitutionen. Avtalet som undertecknades dagen för hade knappt hunnit tryckas innan det bröts av oppositionen. Men även många parlamentsledamöter från presidentens parti, Regionernas Parti, röstade för att avsätta honom. Med sviktande stöd av sitt eget parti och en poliskår och säkerhetstjänst som till stora delar flytt staden fanns inte längre något val för Janukovytj än att fly landet, uppenbarligen av fruktan för sitt liv.  En en ny administration tar över med en ryssfientlig och västvänlig interimregering. 

25 feb 14: Paet-Ashtonsamtalet där EU:s sändebud Urmas Paet berättar för EU-kommissionären Caroline Ashton om uppgifter han fått från en läkare på plats, Olga Bogomolets, att allt tyder på att samma skytt(ar) dödat både poliser och demonstranter på Majdan den 20 februari. Paet till Ashton: ” 'So that there is now stronger and stronger understanding that behind the snipers it was not Yanukovich, but it was somebody from the new coalition,”

27 feb 14: Ryska trupper börjar ta kontrollen över Krim under förevändningen att skydda befolkningen där från den nya regimen i Kiev som de menar är en fascistregering som kommit till makten genom en statskupp.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Oviljan eller oförmågan att reda ut omständigheterna kring de mystiska skyttarna kring Majdan gör att spekulationerna fortfarande lever ett helt år efter händelserna. Var det CIA som ville framkalla det scenario som sedan följde för att släppa fram ”sin regering”? Det är bland andra den amerikanske filmaren Oliver Stone övertygad om. Eller var det den ukrainska oppositionen, med samma syfte? Eller helt enkelt ett cyniskt och korkat beslut av Berkut-befäl? Eller av Janukovytj? Eller var det ryska skyttar? Hade även demonstranterna egna skyttar som inledde skjutandet?

Folklig revolution eller en politisk kupp? Kanske bådadera.

Ukraina: Kan vapenvilan ge tid för reparation av tidigare misstag?

Ukraina andas nu ut en stund i det eldupphör som undertecknades förra veckan och som trädde i kraft under natten mellan lördag och söndag. Alla frågar sig med viss skepsis hur länge den här vapenvilan kommer att hålla med tanke på hur den förra, som slöts i september, bara höll i ett par dagar. Men förhoppningsvis kan denna bli mer hållbar och ge tid för reparationer av sönderskjutna byggnader och med tiden kanske återflyttning för den cirka miljon som flytt de krigshärjade områdena i Donbass. Just nu genomför OSSE en stor omplacering av personal för att klara uppdraget att övervaka vapenvilan och den ukrainsk-ryska gränsen. Ett svårt men viktigt uppdrag som givetvis kan bli avgörande för hur vägen mot bestående fred kan säkras. Chefen för OSSE-uppdraget, Ertugrul Apakan, säger enligt TT, att överenskommelsen om eldupphör i stort sett har följts, förutom kring Debaltseve och på vissa ställen i Luhansk. I dagens SvD stod också att observatörer från OSSE, enligt Reuters, tilläts komma in i staden Debaltseve för att kontrollera att vapenvilan följs och att den ukrainska utrikesministern Pavlo Klimkin skulle varit upprörd över att detta ”var ett direkt brott mot Minsk-överenskommelserna”. Jag utgår ifrån att ett litet ödesdigert ”inte” hade glömts i texten. Enligt de rapporter jag har från OSSE tilläts inte observatörerna komma in till staden, nämligen, vilket också bekräftas i bl.a. Expressen idag.  

För människorna i Donbass bör ändå detta eldupphör förstås vara en välkommen andningspaus vilket också framgått av intervjuer med folk i Donetsk som sändes ut igår i Euronews. Ett lugnare Donbass kan möjligen också innebära att fler journalister kommer att kunna göra sitt jobb i området. Just nu reser i alla fall Anna-Lena Laurén, för SvD, runt i trakterna kring Debaltseve. Dagens reportage säger en hel del om tillståndet i landet och stämningen i det krigshärjade Donbass. Hon berättar om byn Myronivskyj där ukrainska soldater rånat den enda livsmedelsbutiken och därmed lämnat de kvarvarande civila i beroendeställning till volontärers hjälpsändningar. ”Hatet mot den ukrainska armén är utbrett i den här byn”, berättar Laurén. En kvinna som kryper upp ur en mörk men skyddande källare säger: -Jag ger fullständigt fan i den här vapenvilan. Ukrainska armén ska ut härifrån, annars blir det aldrig fred. Volontären hon reser runt med (från Livets Ord som i Ukraina har mycket gott rykte för sitt stöd till de krigsdrabbade) har dock inga höga tankar om separatisterna som han menar är av samma skrot och korn och mördar och torterar folk. Hon berättar också om lik som ligger i flera dagar för att det inte finns några myndigheter som kan ta hand om de döda, om illa utrustade soldater som inte får vinterkläder och kaminer för att befälen är odugliga och inte klarar av att skaffa fram det som behövs. 

Volontärerna spelar en helt livsavgörande roll för medborgarna i Donbass. Det är exempel på vad jag menade med det ”parallellsamhälle” som vuxit fram i tomrummet som den ukrainska staten lämnar. Den ukrainska centralregeringen har stoppat alla statliga utbetalningar till invånarna vilket i synnerhet drabbar pensionärer och, som Lauréns reportage visar, finns inte heller någon som helst förmåga att ställa infrastruktur och fungerande myndigheter till förfogande för de byar och städer som kontrolleras av Kiev-trupperna. Hur en eventuell framtida fred ska kunna vinnas hos invånarna i Donbass är en gåta. Ukraina visar allt mer tecken på att vara en s.k. ”failed state”. Missnöjet bland soldaterna, de omfattande smitningarna från inkallelser och spontana protester mot än det ena och än det andra ger varningar om totalt sönderfall. Det går förstås hand i hand med en ekonomi nära kollaps och en valuta som ständigt minskar i värde och urholkar medborgarnas ork och tålamod med regeringen. Det är inte bara i öst som missnöjet riktas mot de styrande i Kiev. Det förefaller mer troligt att den nuvarande Kiev-regimen faller på grund av folkligt uppror, ett nytt Majdan, än av en militär avgörande förlust i öst.   

Vem bär skulden för ukrainakrisen?

Förhoppningsvis kan detta eldupphör ändå ge tid för beslutsfattare både i Ukraina och i Väst att fundera över hur det kunde gå så långt som till inbördeskrig och om det finns något att lära av det som skett och hur politiken bör föras i fortsättningen.

Det har varit alltför många som alltför ensidigt velat placera skuldbörda på Ryssland och Vladimir Putin. En mer adaptiv konfliktanalys från EU-företrädare och USA hade kanske gett andra perspektiv som kunnat föranleda en mer medlande roll istället för konfrontativt pådrivande?  Hur bör USA och EU agera i fortsättningen för att undvika ännu fler dödsoffer än de över femtusen som redan krävts, eller om det egentligen är femtiotusen som en del uppgifter hävdar?

Själv jagar jag just nu en rapport som lär ha skrivits under hösten 2013 av en person med uppdrag att göra konfliktanalys och som sett det kommande scenariot och avrått väst från att agera på det sätt som de sedan gjorde. Rapportören lär ha förflyttats från sitt uppdrag. Jag har bara hört talas om denna rapport ryktesvägen men om någon vet vilken det handlar om och om den finns tillgänglig är jag tacksam för tips. Lär återkomma om det om jag skulle hitta den.

Men det finns förvisso andra intressanta analyser att tillgå. En färsk sådan finns publicerad i ForeignPolicy och är skriven av Harvard-professorn i internationella relationer, Stephen M. Walt. Han varnar USA för att sända vapen till Ukraina och menar att detta vore huvudlöst av ett par olika skäl. Dels ett mer egocentriskt; att Ukraina inte är av vitalt intresse för USA men däremot för Ryssland. Men också för att de tankesmedjor som varit pådrivande för amerikanskt vapenstöd till Ukraina bestått enbart av personer som också varit anhängare av NATO:s expansiva politik i östeuropa. Walt skriver så här:

”After all, these are the same people who have been telling us since the late 1990s that expanding NATO eastwards posed no threat to Russia and would instead create a vast and enduring zone of peace in Europe. That prediction is now in tatters, alas, but these experts are now doubling down to defend a policy that was questionable from the beginning and clearly taken much too far. As critics warned it would, open-ended NATO expansion has done more to poison relations with Russia than any other single Western policy”.

Han talar också om två olika modeller, som formulerats av Robert Jervis, för att möta hot från aggressiva stater. Den ena är ”avskräckningsmetoden” och den andra ”spiralmodellen” och enligt Walt använder sig nu västledarna av den förstnämnda mot Ryssland fast den sistnämnda egentligen vore mer befogad och gångbar. Kort beskrivet handlar den förstnämnda om att möta hot från stater som Nazi-Tyskland som drivs av uttalade ideologiska expansionsidéer och leds av personer (Hitler) som drivs av girighet eller personlig ära och berömmelse och inte lyssnar till annat än skarpa varningar och trovärdiga hot om våld. Den senare modellen, ”spiralmodellen”, handlar istället om att möta hot från stater som driver en aggressiv politik mer av rädsla och en känsla av osäkerhet. Om en sådan stat, som Walt menar att dagens Ryssland utgör exempel på, utsätts för hot om våld förvärrar detta endast situationen och provocerar fram en stegrande aggression. Mot denna typ av stater rekommenderas istället en diplomatisk linje och en politik som verkar blidkande och lugnande för den aggressiva staten. Till skillnad från många andra bedömare i USA och övriga västvärlden har han en annan syn på hur den ukrainska konflikten kom att eskaleras:

”Moreover, the Ukraine crisis did not begin with a bold Russian move or even a series of illegitimate Russian demands; it began when the United States and European Union tried to move Ukraine out of Russia´s orbit and into the West´s sphere of influence. That objective may be desirable in the abstract, but Moscow made it abundantly clear it would fight this process tooth and nail. U.S. leaders blithely ignored these warnings – which clearly stemmed from Russian insecurity rather than territorial greed – and not surprisingly they have been blindsided by Moscow´s reaction. The failure of U.S. diplomats to anticipate Putin´s heavy-handed response was an act of remarkable diplomatick incompetence, and one can only wonder why the individuals who helped produce this train wreck still have their jobs.”

Bland de inkompetenta diplomaterna inom EU har nu åtminstone en, Carl Bildt, försvunnit ur bilden och den senaste tidens diplomatiska medlingsförsök från EU förefaller åtminstone vid en ytlig betraktelse att vara ett visst steg i rätt riktning.

En annan spännande analys, i bokform, som jag kan tipsa om är Chicago University-professorn John J. Mearsheimers i ”Vems fel är Ukrainakrisen?”. Hans essä publicerades ursprungligen i tidskriften Foreign Affairs i september-oktober 2014. Denne amerikanske statsvetares analys är i stort sett densamma som Walts här ovan vilket inte är så märkligt med tanke på att de gett ut en bok tillsammans (”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy”)och båda företräder den s.k. (neo)realistiska skolan inom disciplinen internationella relationer. Här kan en adakemisk strid anas mellan företrädare för denna realism och för den liberala skolans perspektiv på internationella relationer och konfliktlösning. Mearsheimer skriver emellertid så här:

”USA och dess europe­iska allierade bär det mesta av ansvaret för krisen. Roten till problemen är utvidgningen av Nato, huvudbeståndsdelen i en mer omfattande strategi för att bryta loss Ukraina från beroendet av Ryssland och integrera landet i väst. EU:s utvidgning österut och västs stöd till demokratirörelsen i Ukraina – med början i den orangea revolutionen 2004 – var också avgörande element. Sedan mitten av 1990-talet har ryska le­dare orubbligt motsatt sig Natoutvidg­ningen, och på senare år har de klargjort att de inte bara skulle se på medan deras strategiskt viktiga granne omvandlades till en västlig bastion. För Putin var det olagliga störtandet av Ukrainas demokratiskt valde och ryssvänlige president – som han med rätta betecknade som en ”kupp” – droppen. Han svarade med att ta Krim, en halvö där han fruktade att Nato skulle få en örlogsbas, och försöka destabilisera Ukraina tills landet övergav försöken att ansluta sig till väst.

Denna lilla bok innehåller också två repliker på Mearsheimers analys som motsäger denna. Michael McFaul och Stephen Sestanovich replikerar Mearsheimer med att hävda att krisen handlar om ”Putin och hans äventyrspolitik” (McFaul) och att Ryssland har ”en ledare med böjelse för erövringar” (Sestanovich). Avslutsningsvis får Mearsheimer kommentera sina kritiker och säger då bland annat detta:

”Att som Sestanovich påstå att Rysslands reaktion på Natos utvidgning byggde på ´förittring´är att trivialisera landets bevekelsegrunder. Rädsla är kärnan i Rysslands motstånd mot utsikten att Ukraina blir en västlig bastion vid dess gräns [...] Som dess ledare har klargjort vid otaliga tillfällen kommer de inte att tolerera att Ukraina går med i Nato. Detta scenario skrämmer dem, och alla i ryska skor, och skrämda stormakter driver ofta en aggressiv politik. Oförmågan att fatta att den ryska synen på Natoutvidgningen motiverades av rädsla – en bristande läsförståelse som McFaul och Sestanovich fortfarande gör sig skyldiga till – bidrog till att förebåda den nuvarande krisen.”

Mearsheimers råd till västmakterna är att lägga om kursen och verka för att Ukraina istället för att bli Nato-medlem blir en neutral stat som kan utgöra en buffert mellan öst och väst på samma sätt som Österrike under kalla kriget. Ett Ukraina som inte hotar Ryssland men inte heller Nato-fientligt.

Det är välgörande att läsa mer forskningsbaserade och väl genomtänkta texter om Ukraina-krisen och orsakerna till den mellan all propaganda och partiskt vinklade perspektiv. Märkligt nog kommer mycket av det förra från USA och inte Europa. Kanske avstånd är välgörande för klarsynen? Det skulle hur som helst behövas mer av den varan för att inte fastna i det rysshat eller den rysskräck som hittills blockerat mycket av tankeverksamheten hos många debattörer. 

Minsk-mötet ett litet steg mot fred – men vad vill separatisterna?

Det toppmöte om Ukraina som inleddes igår kväll i Minsk ser ut att ha resulterat i ett avtal om eldupphör som ska träda i kraft natten mellan lördag och söndag. Det återstår att se om det respekteras. Men de olika parterna har i alla fall börjat kommunicera och det förefaller som att en hel del punkter om Ukrainas framtid behandlats. 

Porosjenko lär inte ha varit på något vidare humör i morse rapporteras det vilket möjligen kan betyda att han tvingats till en del eftergifter. Det talas ju nästan enbart om Putin och Ryssland som motparten och vad de vill men det är ju faktiskt i första hand de självutropade republikernas Luhansk och Donetsk ledare som Porosjenko och den ukrainska centralregeringen måste vända sig till och vars krav måste bemötas på det ena eller andra sättet. Vi får dock väldigt sällan klart för oss vad dessa separatister egentligen vill.

Därför tänkte jag upplysa om ett dokument som presenterades tidigt igår där representanter för de självutropade republikerna redogjorde för sina krav inför mötet i Minsk. Det ser i korthet ut enligt följande:

·         Ett övergripande eldupphör med start 1000 (0800 GMT) 12 februari 2015

·         Ett tillbakadragande av tunga vapen: för de ukrainska styrkorna – från den aktuella kontaktlinjen, för de beväpnade formationerna i Donetsk och Luhansk – från eldupphörlinjen stipulerad i Minsk-protokollet undertecknat 19 september 2014

·         Speciell status till vissa delar av Donetsk och Luhansk regionerna och en påbörjad dialog om autonomi

·         Ett beslut om att hålla lokala val i de ovan nämnda områdena 20 mars 2015

·         Att Ukraina avblåser sin ”antiterrorist operation” i östra Ukraina den 23 februari 2015

·         Löfte om amnesti och utväxlande av alla fångar som hålls på ukrainskt territorium

Hur mycket av detta som Porosjenko har fått acceptera vet jag faktiskt inte. Jag har inte haft tid att söka information under kvällen mer än vad som finns att läsa i de större tidningarna och vad som framkommit av tv-sändningar. Det är inte särskilt mycket som har läckt ut om innehållet i det avtal som skrivits under. Klart verkar i alla fall att även separatistledarna Alexander Zachartjenko och Igor Plotnitskij undertecknat avtalet. Kravet om autonomi har dessutom nämnts på flera ställen vilket i så fall skulle vara att gå steget längre än den federation som jag skrev om i måndags kunde vara en gångbar lösning för Ukrainas framtid. I en federation skulle Donetsk och Luhansk bara vara ett par av flera regioner med samma status som de övriga. Autonomi innebär sannolikt mer långtgående självständighet och dessutom en typ av särställning i förhållande till övriga Ukraina. Det skulle möjligen bli ett steg mot fullständig självständighet eller kanske ett uppgående i Ryssland, liksom Krim.

Som jag skrev i måndags är det möjligen för sent för en federationslösning. För Ukrainas del tror jag det tidigare motståndet mot en sådan har varit ödesdigert och en av anledningarna till att det idag råder inbördeskrig och att Donbass nu är på väg att glida ur Kiev-regeringens händer.

Fortsättning följer...