Med vänner som Netanyahu behövs inga fiender

Att Israel surar över att Sverige erkänt Palestina är ingen nyhet numera. Många liberala politiker och skribenter ojar sig över detta och Per Gudmundson i SvD verkar tycka det är stor skada för Sverige att vi dragit på oss Likuds och Benjamin Netanyahus missnöje. Dessutom brukar han upprepa att det svenska erkännandet är att belöna Hamas raketkrig mot Israel. Med detta har han förminskat Israel-Palestinafrågan och brutit ut en liten bit av hela kakan på ett sätt som passar hans argumentation. Det brukar kallas ”cherry-picking”. En metod som inte är alldeles obekant för just Netanyahu själv.

Det börjar nu bli ganska uppenbart att den allra största och mäktigaste bundsförvanten till Israel börjar tröttna. Jag talar förstås om USA och om Obamas stigande irritation över Netanyahus attityd och sätt att föra politik. ”Cherry-picking” är exempelvis något som man i Vita Huset anser att Netanyahus Israel ägnar sig åt när det beskriver förhandlingarna med Iran om deras kärnkraftsprogram. Saker lyfts ur sitt sammanhang och – vad värre är - läcks ut offentligt från de slutna förhandlingarna vilket alla erfarna diplomater vet är det värsta som kan hända. Om man vill komma till ett bra avslut vill säga. Israel har förstås intresse av att förhandlingarna bryter samman nu när det ser ut att vara nära ett avtal som lättar på trycket mot Iran. Enligt israeliska Haaretz har nu Vita Huset börjat begränsa informationen det delar med Jerusalem om Iran-förhandlingarna. 

Ytterligare en sak som irriterar Vita Huset (kanske ännu mer) är Netanyahus planerade tal inför Kongressen. Demokraten Howard Dean är en av de starkaste kritikerna och säger, enligt Haaretz, att Netanyahu är ”en katastrof” (”a disaster”) och att hans planer om tal till kongressen är; ”a stupid thing to do that has harmed US-Israeli relations greatly”. Han fortsätter;

”I don’t trust Netanyahu. I think he’s not served Israel well”.

Netanyahu är inbjuden av republikanerna i kongressen och talet är tänkt att handla om just avtalet med Iran. Hans plan är förstås att gå förbi den amerikanska regeringen och ägna sig åt lobbying i kongressen istället där de mer Likudvänliga Republikanerna är i majoritet. Jag gör det för att ”rädda överlevnaden för mitt land”, säger Netanyahu. Ett brott mot protokollet anser Demokraterna och Vita Huset vilket har lett till att flera demokrater planerar att bojkotta talet och i Vita Huset stiger irritationen över Netanyahus inblandning i amerikansk politik. Patrick Leahy, Demokrat-veteran i kongressen klargör till the Guardian varför;

”It has long been an unwritten rule and practice through the decades that when it comes to American foreign policy, we speak and act thoughtfully, with one voice when we can, with the national interests of the United States as our uppermost consideration, and with caution about the unintended consequences of unilateral actions like this”.

Klargjort är också att Vita Huset inte har några planer på att träffa Netanyahu vid dennes besök till USA (han får här känna på samma medicin som Wallström). Det är inte ofta den dörren är stängd för en israelisk premiärminister på besök i Washington DC, påpekar Aaron David Miller i Foreign Policy. I hans artikel framgår också hur representanter för Obama-administrationen för pressen öppet redovisat sin ilska över israelambassadören Ron Dermers aktiva roll i Netanyahus kongressbesök vilket, menar de, äventyrar relationerna med USA till förmån för Netanyahus egen valkampanj. Irritationen är så pass stor att Obama-administrationen även hyser planer på att svara på Netanyahus provokativa inblandning i amerikansk politik genom att göra detsamma mot Israel. Vita Husets dörr kommer nämligen att istället öppnas för Likuds och Netanyahus största valrival Isaac Herzog, arbetarpartiets ledare, som kommer att ha ett möte med vicepresident  Joe Biden och utrikesminister John Kerry. Herzog har inte varit sen att utnyttja detta i sin valkampanj och triumferande påpekat det vitala för Israel att ha goda förbindelser med USA och att Netanyahus Likud har sämre förutsättningar att upprätthålla sådana.  Helt klart förefaller den amerikanska presidenten ha tröttnat på Netanayahu och hoppas på förändring i det israeliska valet den 17 mars. Aaron David Miller avslutar sin artikel med att formulera det så här;

”Both Obama and Kerry would love to see Netanyahu out and Labor’s duo of Herzog and Tzipi Livni in. And they’re doing everything they reasonably can — short of running campaign ads — to bring that about.”

En ganska unik situation som Netanyahu har lyckats provocera fram. Så de så kallade israelvännerna i Folkpartiet, Per Gudmundson och andra liberala ledarskribenter behöver alltså inte vara så ledsna över de skadade diplomatiska relationerna med Israel. Vi har gott sällskap av USA. Liksom Vita Huset kan de väl istället förena sig med oss som hoppas på en förändring den 17 mars och att det då finns nya ledare att knyta relationerna starkare med. Ledare som förmodligen är varsammare med sina vänner och inte så snara att utse fiender.