Jag skrev i förrgår om statliga och kommersiella hot mot
pressfriheten och yttrandefriheten. I förlängningen ett hot mot demokratin. Det
finns åtminstone ett ytterligare hot. Ett som ligger nära oss alla. Jag tänker
förstås på de hot och det hat som drabbar journalister och skribenter på nätet.
Närmast har vi kunnat notera hur Alexandra Pascalidou, en av de mer
oförtröttliga debattörerna i framför allt radio, nu umgås med tankarna på att
ge upp. Hon orkar inte längre med hatet och hoten och slutar som programledare
för radions Ring p1. En kritisk och ifrågasättande röst tystnar åtminstone
tillfälligt. Hon är dessutom en av de som mest ihärdigt kämpat mot rasism och
invandrarhat. Idag skulle hon ha medverkat i Debatt P1 om islamofobi och
rasism. Jag vet inte om hon orkar delta som planerat.
Det här är ett problem som egentligen är svårare att tackla
än det jag skrev om i förrgår. Det här hotet mot yttrandefriheten kommer från
medmänniskor som anser sig ha rätten att förolämpa, hota och chikanera de som
har åsikter de inte gillar. Nätets stora tillgänglighet gör att vi dagligen
riskerar att bli utsatta för det eller åtminstone stöter på det. Hatet och
hoten och vidrigheterna som fega debattörer kräks ur sig mot sina
meningsmotståndare. Det skulle kunna viftas bort med att de inte har några
sakargument och därför hotar och hatar. Eller att de är en minoritet och inte
representerar någon större grupp. Eller att hoten sällan följs av handling. Men
den som utsätts har ingen möjlighet att vara säker. Det finns exempel på hot
som åtföljts av handling. Av den hotande eller helt enkelt för att hoten piskat
upp känslor hos andra som saknat spärr mellan ord och handlande.
Vad är det egentligen som händer med oss? Vad är det för
debattklimat som håller på att växa fram? Jag läste Pascalidous krönika i Metro
på tunnelbanan igår morse. Där berättade hon om hur hon nådde en sorts gräns
häromdagen och tårarna bara kom. Jag fick själv svårt att hålla tårarna
tillbaka och såg mig om och tänkte på vilka de andra pendlarna var och vad de
tyckte och tänkte. Kanske gick någon eller några av dem senare hem och skrev
något på Flashback om hur nöjda de var att ha tystat en medmänniskas åsikter?
För näthatarna finns överallt omkring oss. Det är hantverkare och
byggnadsarbetare, lärare och läkare, lågutbildade såväl som högutbildade. Till och
med jurister, som vi väl annars skulle kunna förvänta oss ha en skolning i var
gränsen går för det samhälleligt acceptabla och lagliga. Joel Ankar, som
tjänstgör som juridisk rådgivare åt SD:s EU-parlamentariker Kristina Wiberg,
jobbar uppenbarligen kvar. Det var han som skrev att Jerzy Sarnecki är ett ”judesvin
med fittig attityd”. Men Alexandra Pascalidou är i värsta fall tystad. Det är
någonting som har gått förfärligt snett!
Självcensuren är densamma hos journalister och fritidsskribenter
som jag själv. Oavsett det handlar om repressiva åtgärder från stater, påtryckningar
från storföretag (har själv på mitt jobb blivit utsatt för påstötningar om min
blogg) eller om hat och hot från nättroll som inte har argument att bidra med
utan bara primitiva hot eller otidigheter. Det är möjligt att det alltid varit så
här men att vi genom nätets enorma spridningskraft synliggjort vidrigheterna
som ramlar ur munnen på en del av oss? Men nu börjar det bli olidligt och jag
är helt klart orolig för framtidens demokratiska debattklimat.
Jag känner inte Alexandra Pascalidou personligen men jag
skulle vilja säga till henne att vi säkerligen är oerhört många fler som tar
bestämt avstånd från hotarna och hatarna. Att hon har mängder av vänner hon
inte känner. Det kan säkert underlätta lite. Men hoten kan bara raderas från
egna hemsidor och framför allt finns de ändå kvar som en mörk skugga i
vardagslivet.
Förutom att vara uppriktigt orolig och... faktiskt sorgsen
så är jag också heligt förbannad. Jag brukar anstränga mig för att hålla ett
vårdat språk och hyfsad ton på min blogg men just nu är jag beredd att göra ett
avsteg eftersom detta med Alexandra Pascalidous reträtt inte är annat än fullständigt
åt helvete!
Fortsätt skriv! Du har ett perspektiv som ger mig nya tankar, ibland håller jag inte alls med, men ibland så håller jag med. Oavsett köra jag ingen hat-kampanj. Så, jag hoppas att du slipper det, och ja, inte kul att Alexandra tystas. Ett nederlag för demokratin måste man väl säga.
SvaraRaderaTack Herr Muffins,
SvaraRaderaNej, man behöver verkligen inte hålla med alla. Det är sorgligt däremot när den politiska debatten övergår i hot och invektiv istället för övertygande argument som kan skapa en dialektik som för tänkandet framåt. Ger nya tankar, som du säger.