Alexandra Pascalidou – du har vänner du inte känner

Jag skrev i förrgår om statliga och kommersiella hot mot pressfriheten och yttrandefriheten. I förlängningen ett hot mot demokratin. Det finns åtminstone ett ytterligare hot. Ett som ligger nära oss alla. Jag tänker förstås på de hot och det hat som drabbar journalister och skribenter på nätet. Närmast har vi kunnat notera hur Alexandra Pascalidou, en av de mer oförtröttliga debattörerna i framför allt radio, nu umgås med tankarna på att ge upp. Hon orkar inte längre med hatet och hoten och slutar som programledare för radions Ring p1. En kritisk och ifrågasättande röst tystnar åtminstone tillfälligt. Hon är dessutom en av de som mest ihärdigt kämpat mot rasism och invandrarhat. Idag skulle hon ha medverkat i Debatt P1 om islamofobi och rasism. Jag vet inte om hon orkar delta som planerat. 

Det här är ett problem som egentligen är svårare att tackla än det jag skrev om i förrgår. Det här hotet mot yttrandefriheten kommer från medmänniskor som anser sig ha rätten att förolämpa, hota och chikanera de som har åsikter de inte gillar. Nätets stora tillgänglighet gör att vi dagligen riskerar att bli utsatta för det eller åtminstone stöter på det. Hatet och hoten och vidrigheterna som fega debattörer kräks ur sig mot sina meningsmotståndare. Det skulle kunna viftas bort med att de inte har några sakargument och därför hotar och hatar. Eller att de är en minoritet och inte representerar någon större grupp. Eller att hoten sällan följs av handling. Men den som utsätts har ingen möjlighet att vara säker. Det finns exempel på hot som åtföljts av handling. Av den hotande eller helt enkelt för att hoten piskat upp känslor hos andra som saknat spärr mellan ord och handlande.

Vad är det egentligen som händer med oss? Vad är det för debattklimat som håller på att växa fram? Jag läste Pascalidous krönika i Metro på tunnelbanan igår morse. Där berättade hon om hur hon nådde en sorts gräns häromdagen och tårarna bara kom. Jag fick själv svårt att hålla tårarna tillbaka och såg mig om och tänkte på vilka de andra pendlarna var och vad de tyckte och tänkte. Kanske gick någon eller några av dem senare hem och skrev något på Flashback om hur nöjda de var att ha tystat en medmänniskas åsikter? För näthatarna finns överallt omkring oss. Det är hantverkare och byggnadsarbetare, lärare och läkare, lågutbildade såväl som högutbildade. Till och med jurister, som vi väl annars skulle kunna förvänta oss ha en skolning i var gränsen går för det samhälleligt acceptabla och lagliga. Joel Ankar, som tjänstgör som juridisk rådgivare åt SD:s EU-parlamentariker Kristina Wiberg, jobbar uppenbarligen kvar. Det var han som skrev att Jerzy Sarnecki är ett ”judesvin med fittig attityd”. Men Alexandra Pascalidou är i värsta fall tystad. Det är någonting som har gått förfärligt snett!

Självcensuren är densamma hos journalister och fritidsskribenter som jag själv. Oavsett det handlar om repressiva åtgärder från stater, påtryckningar från storföretag (har själv på mitt jobb blivit utsatt för påstötningar om min blogg) eller om hat och hot från nättroll som inte har argument att bidra med utan bara primitiva hot eller otidigheter. Det är möjligt att det alltid varit så här men att vi genom nätets enorma spridningskraft synliggjort vidrigheterna som ramlar ur munnen på en del av oss? Men nu börjar det bli olidligt och jag är helt klart orolig för framtidens demokratiska debattklimat.

Jag känner inte Alexandra Pascalidou personligen men jag skulle vilja säga till henne att vi säkerligen är oerhört många fler som tar bestämt avstånd från hotarna och hatarna. Att hon har mängder av vänner hon inte känner. Det kan säkert underlätta lite. Men hoten kan bara raderas från egna hemsidor och framför allt finns de ändå kvar som en mörk skugga i vardagslivet.

Förutom att vara uppriktigt orolig och... faktiskt sorgsen så är jag också heligt förbannad. Jag brukar anstränga mig för att hålla ett vårdat språk och hyfsad ton på min blogg men just nu är jag beredd att göra ett avsteg eftersom detta med Alexandra Pascalidous reträtt inte är annat än fullständigt åt helvete!