Det nya kalla krigets myter - eller brist på argumentation

Diskussionen kring Martin Kragh och hans famösa artikel från 2017 har pågått en tid nu och i debattens omloppsbana rör sig DN-artiklar av Mattias Carlsson med spekulationer om ryska journalist-spioner; en Patrik Oksanen-artikel med ett sammelsurium av gissningar och konspirationsteorier utan någon metod eller grund; och en rapport från NATO-knutna amerikanska tankesmedjan Atlantic Council om ”Kreml-trojaner” med ett avsnitt om Sverige skrivet av Henrik Sundbom. Över allt detta ligger en misstanke om åsiktsregistrering och kampanjer för misskreditering av NATO-motståndare under projektet Integrity Initiative som drivs av delvis statligt finansierade Institute for Statecraft. Detta har jag skrivit om tidigare och det ser ut som att jag måste göra det igen. Åtminstone för min egen sinnesfrids skull.

Just uppgifterna om Integrity Initiative avfärdas av Kraghs försvarare som ”irrelevanta”. Det som i Storbritannien har rönt stor uppmärksamhet och gett anledning att resa ett antal allvarliga frågor betraktas här som ointressant. Att rikta uppmärksamhet mot detta anses här vara att föra Kreml-narrativ vidare. Att det sannolikt är rysk underrättelsetjänst som hackat fram dokumenten ifråga är det enda som Kragh-försvararna fokuserar på. Att det är äkta råder det dock inget tvivel om men dess innehåll vill man inte diskutera. Alldeles oavsett vad Kreml tycker och tänker torde det väl vara oerhört intressant att få ett antal frågetecken uträtade? Om alla har rent mjöl i påsen är det ju inget att vara orolig för. Så vad hindrar att vi börjar titta på sakfrågorna? 

Det vill säga bland annat följande:

IfS har ett program, Integrity Initiative, enligt vilket de ska forma cluster av ”vänliga journalister” och nyckel-influencers i olika länder i Europa för att slå tillbaka mot rysk propaganda och falska nyheter. Läckta dokument visar nu att de använt de statliga medel de erhållit till att sprida attacker mot Labour och dess ledare Jeremy Corbyn. Även hans kommunikationschef Seamus Milne anklagas, inte för att vara spion, men för att ”arbeta enligt Kremls agenda”. Integrity Initiative sägs också ha stöttat ukrainska politiker som har högerextrema kontakter. Det räcker att politikerna är Putin-fientliga för att vinna institutets stöd. Stämmer detta eller stämmer det inte? Jag har inte med ett ord hört något argument emot dessa påståenden, att de skulle vara felaktiga eller rent lögnaktiga. Men en saklig genomgång som bevisar motsatsen vore fantastiskt välkommen, så kan vi lägga detta åt sidan.

Det florerar också uppgifter om att just Martin Kragh skulle vara en av de svenskar som ingår i det svenska ”cluster” som skapats under Integrity Initiative. Det har avfärdats som lögn men jag har ännu inte sett några övertygande bevis för att dessa cluster inte finns och om de nu gör det och Martin Kragh inte ingår i det svenska så undrar man ju; vilka är det då som utgör de svenska ”vänliga journalister” och ”nyckel-influencers” som ska informera projektet om eventuella mål att slå till emot?

Karin Olsson i Expressen har fallit in i Kraghs och Sundboms spekulativa teorier och gått till försvar för Kragh. Hur kan en sådan välrenommerad Rysslandskännare som Martin Kragh bli misstänkliggjord för att vara spion? frågar hon sig. Ja, det är ju lätt hänt om man använder samma metoder för bevisföring som Kragh, tänker jag. Men frågan är ju relevant att ställa med tanke på vad som framkommit i Storbritannien och med tanke på vad han själv har skrivit. Jag tvivlar inte heller på att han har studerat Ryssland; skrivit böcker som används i undervisning om Ryssland; och säkerligen kan mycket om landet och hur det fungerar där. Men därifrån till att anklaga både enskilda och organisationer/partier i Sverige för att vara någon form av distributörer av Kreml-fabricerade åsikter är något helt annat. Det borde vara under hans värdighet och vetenskapliga etik kan tyckas. Bara det faktum att han gör det ändå ger upphov till misstankar. Är just den här artikeln ett beställningsjobb? Det är i vart fall inte vetenskapligt så något annat skäl måste väl finnas?

Det som slår mig också under debatten och som jag skrev i mitt inlägg om Oksanens artikel är att det är oerhört lite av saklig debatt. Olof Ehrencrona tycker i en ledare i SvD att hela frågan i sak är ”avgjord” i och med Oksanens snurriga artikel och Karin Olssons påhopp på Aftonbladet. En märklig slutsats, enligt min mening. Själv tycker jag inte att det handlat särskilt mycket om sakfrågor över huvud taget. Betydligt mer om personer. Aftonbladet vill slå Expressen och DN så hårt i huvudet de bara kan och de liberala tidningarna svarar med samma mynt. Karin Olsson går i Expressen 23/2-19 till svars mot Linderborg. Men inte det som Linderborg sagt i sak. Olsson drar istället fram några artiklar publicerade för ett antal år sedan i Aftonbladet respektive Filter. Här stoppar Olsson in också övertrampet som AB gjorde sig skyldig till i fallet med teaterchefen Benny Fredriksson osv. ”Linderborg erkände aldrig något fel”, säger Olsson, för att i nästa mening fnysa åt när Linderborg faktiskt erkände ett fel.

Nå, det är så här det börjar se ut. Inte ett ord om vad i sak som är fel i kritiken av Martin Kragh/Henrik Sundbom. Hon radar istället upp ett antal skribenter som kritiserar AB och Åsa Linderborgs artikel (”Martin Kragh är ett demokratiskt problem”) där Kragh anklagas för att eventuellt vara ”senior rådgivare på den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council”.

Hon fortsätter med sin kritik av Linderborgs artikel:

”Den myllrar av detaljer, påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor, i syfte att utmåla Kragh som en charlatan, potentiellt en farlig sådan. Ingen som inte är ohyggligt intresserad, och ägnar timmar av research, kan bedöma sanningshalten”.

Det var nästan på pricken det jag själv tänkte om framför allt Patrik Oksanens artikel (se mitt länkade inlägg ovan). Den artikeln beskriver Karin Olsson istället som ”en avslöjande granskning”. Så olika man kan läsa en text. Själv skulle jag beskriva Oksanens artikel med Olssons första ord i kritiken mot Linderborg, det vill säga att den innehåller ”ett myller av detaljer, påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor…”.

Det är ju just detta med att Kragh och senare Henrik Sundbom fört fram spekulationer mot enskilda personer, vissa namngivna medan andra är utpekade utan namn men med möjlighet för initierade att lista ut vem det handlar om. Specifikt var det Miljöpartiets tjänsteman Håkan Sundberg som i Kraghs och Sundboms texter blev utpekad som säkerhetsrisk med kontakter i Kreml, trots att han blivit rentvådd av Säpo. Dessutom har det visat sig att främsta (troligen enda) källan till just dessa uppgifter är den Mp-politiker, Pernilla Stålhammar, som från början pekade ut Sundberg men som senare själv fick avgå från sin post som utrikespolitisk talesperson för sin falska ryktesspridning om såväl tjänstemannen som partiet.

Så visst vore det välkommet att nu lägga personangreppen åt sidan. Det var just dessa som fick mig att reagera starkast. Vi måste kunna föra en fri debatt om värdlandsavtal och eventuella NATO-medlemskap och ha friheten att vara såväl för som emot utan att bli misskrediterade av den ena eller andra sidan. Karin Olsson säger också i sin artikel att det ”går utmärkt att kritisera Nato eller tycka att opinionen är halsstarrig i fråga om Ryssland”, bara man ”låter bli att samtidigt sprida falska uppgifter”. Det låter lovande men Olsson verkar då ha glömt att det som utlöst hela debatten ju var att Martin Kragh spred falska uppgifter om Nato-kritiker. Så vänd gärna på resonemanget; det går utmärkt att argumentera för NATO utan att för den skull sprida falska uppgifter om Kreml-trojaner.

Jag kan rekommendera en bok till Karin Olsson/Patrik Oksanen/Martin Kragh/Henrik Sundbom och andra som tycker att kritiken av Kragh är obefogad. Boken har titeln ”Russia without Putin – Money, Power and theMyths of the New Cold War” och är skriven av Tony Wood. Wood tillhör redaktionsstyret på New Left Review och har skrivit ibland annat London Review of Books, the Guardian, n+1, the Nation och en del andra publikationer. Han skriver om hur Putins roll överdrivs av många i Väst och vill peka på att systemet är djupare rotat i Ryssland än att vara avhängig personen Putin. Men Wood efterlyser också en bättre förståelse av Rysslands agerande och tänkande vilken annars brukar inskränka sig till att (just) Putin är ond och vill oss alla i Väst ont. Wood säger så här:

”Indeed, the fundamental fact that has defined relations between Russia and the West since the end of the Cold War is the huge imbalance in power and resources between the two sides. All other geopolitical calculations have flowed from it – including both the West´s impulse to drive home its advantage through the expansion of NATO, and Russia´s growing resentment of that process, as well as its inability to halt or reverse it”.

Wood fortsätter sedan (och här skulle jag särskilt vilja att Kragh/Sundbom/Karin Olsson/Patrik Oksanen med flera är alldeles extra uppmärksamma):

”Those who point this out are often depicted as Kremlin stooges, as if to note a disparity in power between the two parties were somehow to take the weaker side […] But there is a huge distance, politically and ethically, between measuring how much power Russia really has and defending what Putin does with it”.

Wood avslutar resonemanget med vad som skulle kunna vara en indirekt vädjan till debattörer av Ryssland:   

”One of the effects of the escalating rhetoric of the New Cold War has been to conflate the two, and thus to prevent any serious discussion of the actual international balance of power”.

Just det jag skulle vilja framföra i den debatt som råder framför allt mellan de två kvällstidningarna. Det vill säga att återgå till sakfrågorna. Dels exakt vad som är fel med kritiken av Kraghs artikel och Sundboms bokkapitel och dels angående det större resonemanget om den internationella säkerhetspolitiken och maktbalansen.  

Hur mycket en politiker ska tåla

Jan Björklund säger sig ha blivit utsatt för en hatkampanj i sociala medier inför att Liberalerna röstade nej till Kristerssons regeringsförslag.

Han har aldrig upplevt något liknande under sina 25 år som politiker, hävdar han, och uttrycker oro för vad det gör med det politiska samtalet och viljan hos andra att bli politiker.

- Tonläget är mycket, mycket grovt och omfattande, säger han, och förtydligar att det främst handlar om hatspråk från personer som tillhör vad han kallar ”högersvansen”.

Jag har ingen aning om vilka angrepp som riktats mot honom men har ingen anledning att tvivla på hans ord och uppriktighet i sin reaktion. De senare årens eskalering av tonläget, av personangrepp och av hatretorik kan väl knappast ha undgått någon? Tänker jag.

Men uppenbarligen inte alla. Dessutom en del ledarskribenter i den borgerliga pressen. I vart fall inte Lydia Wålsten som i dagens SvD tycker att Björklunds tanke att hatspråket utgör en fara för demokratin är ”märklig”. Inte är det någon kampanj, säger hon, och ”ordet hat är också mycket starkt”. Hon erkänner att hon, lika lite som jag, inte vet vad som skrivits om honom men att det är ”mer sannolikt” att han utsatts för ”folkets vrede” och att detta inte är värre än när någon kastar sig över signalhornet i trafiken. Något man får tåla om man vill sitta i maktposition, menar hon. Varför det skulle vara mer sannolikt att det bara handlar om ”folkets vrede” över ett politiskt beslut än av hat och hot framgår inte av ledaren. Den eskalering av hatspråk som jag och många andra noterat har tydligen gått henne förbi.

Samtidigt har riksdagen oförståndigt nog klubbat igenom en förändring av grundlagen som bland annat innebär att en utgivare av texter på nätet kan häva ur sig vad som helst av ärekränkningar, förtal och hets mot folkgrupper eller sexuella minoriteter utan att behöva ställas till svars. Det enda som krävs är att texten tas bort inom två veckor efter att den publicerats.

Vad kommer detta att göra för det politiska samtalet? Det är inte bara klimatförändring orsakat av växthusgasutsläpp vi ser just nu. Vi bevittnar också en klimatförändring för den politiska debatten. Den sker i början lika smygande som förändringarna i atmosfären men kan ge förödande konsekvenser senare. Lite i taget förändras det. Till slut står vi där och undrar hur det egentligen gick till.

En del av det är ledarskribenter som rycker på axlarna åt hatspråkets utbredning. Lite skit får man tåla…??

Alexandra Pascalidou – du har vänner du inte känner

Jag skrev i förrgår om statliga och kommersiella hot mot pressfriheten och yttrandefriheten. I förlängningen ett hot mot demokratin. Det finns åtminstone ett ytterligare hot. Ett som ligger nära oss alla. Jag tänker förstås på de hot och det hat som drabbar journalister och skribenter på nätet. Närmast har vi kunnat notera hur Alexandra Pascalidou, en av de mer oförtröttliga debattörerna i framför allt radio, nu umgås med tankarna på att ge upp. Hon orkar inte längre med hatet och hoten och slutar som programledare för radions Ring p1. En kritisk och ifrågasättande röst tystnar åtminstone tillfälligt. Hon är dessutom en av de som mest ihärdigt kämpat mot rasism och invandrarhat. Idag skulle hon ha medverkat i Debatt P1 om islamofobi och rasism. Jag vet inte om hon orkar delta som planerat. 

Det här är ett problem som egentligen är svårare att tackla än det jag skrev om i förrgår. Det här hotet mot yttrandefriheten kommer från medmänniskor som anser sig ha rätten att förolämpa, hota och chikanera de som har åsikter de inte gillar. Nätets stora tillgänglighet gör att vi dagligen riskerar att bli utsatta för det eller åtminstone stöter på det. Hatet och hoten och vidrigheterna som fega debattörer kräks ur sig mot sina meningsmotståndare. Det skulle kunna viftas bort med att de inte har några sakargument och därför hotar och hatar. Eller att de är en minoritet och inte representerar någon större grupp. Eller att hoten sällan följs av handling. Men den som utsätts har ingen möjlighet att vara säker. Det finns exempel på hot som åtföljts av handling. Av den hotande eller helt enkelt för att hoten piskat upp känslor hos andra som saknat spärr mellan ord och handlande.

Vad är det egentligen som händer med oss? Vad är det för debattklimat som håller på att växa fram? Jag läste Pascalidous krönika i Metro på tunnelbanan igår morse. Där berättade hon om hur hon nådde en sorts gräns häromdagen och tårarna bara kom. Jag fick själv svårt att hålla tårarna tillbaka och såg mig om och tänkte på vilka de andra pendlarna var och vad de tyckte och tänkte. Kanske gick någon eller några av dem senare hem och skrev något på Flashback om hur nöjda de var att ha tystat en medmänniskas åsikter? För näthatarna finns överallt omkring oss. Det är hantverkare och byggnadsarbetare, lärare och läkare, lågutbildade såväl som högutbildade. Till och med jurister, som vi väl annars skulle kunna förvänta oss ha en skolning i var gränsen går för det samhälleligt acceptabla och lagliga. Joel Ankar, som tjänstgör som juridisk rådgivare åt SD:s EU-parlamentariker Kristina Wiberg, jobbar uppenbarligen kvar. Det var han som skrev att Jerzy Sarnecki är ett ”judesvin med fittig attityd”. Men Alexandra Pascalidou är i värsta fall tystad. Det är någonting som har gått förfärligt snett!

Självcensuren är densamma hos journalister och fritidsskribenter som jag själv. Oavsett det handlar om repressiva åtgärder från stater, påtryckningar från storföretag (har själv på mitt jobb blivit utsatt för påstötningar om min blogg) eller om hat och hot från nättroll som inte har argument att bidra med utan bara primitiva hot eller otidigheter. Det är möjligt att det alltid varit så här men att vi genom nätets enorma spridningskraft synliggjort vidrigheterna som ramlar ur munnen på en del av oss? Men nu börjar det bli olidligt och jag är helt klart orolig för framtidens demokratiska debattklimat.

Jag känner inte Alexandra Pascalidou personligen men jag skulle vilja säga till henne att vi säkerligen är oerhört många fler som tar bestämt avstånd från hotarna och hatarna. Att hon har mängder av vänner hon inte känner. Det kan säkert underlätta lite. Men hoten kan bara raderas från egna hemsidor och framför allt finns de ändå kvar som en mörk skugga i vardagslivet.

Förutom att vara uppriktigt orolig och... faktiskt sorgsen så är jag också heligt förbannad. Jag brukar anstränga mig för att hålla ett vårdat språk och hyfsad ton på min blogg men just nu är jag beredd att göra ett avsteg eftersom detta med Alexandra Pascalidous reträtt inte är annat än fullständigt åt helvete!