UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 8 Högerextremismens eventuella inverkan på valresultatet

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Här övergår jag till att belysa hur det ser ut i Ukraina inför valet. Vad är det för stämningar i samhället som råder och hur kommer det att påverka valutfallet?

Del 8 Högerextremismens eventuella inverkan på valresultatet

För några dagar sedan i Tjerkassy, öster om Kiev, attackerade några hundra högerextrema ett valkampanjmöte med Petro Porosjenko. De våldsamma demonstranterna försökte storma scenen där presidenten skulle hålla sitt valtal och fick stoppas med tårgas av poliserna som försökte hindra dem att nå fram. Det gick våldsamt till och 22 av poliserna skadades varav 19 fick föras till sjukhus. Bakom aktionen låg ett avslöjande av en korruptionsskandal inom försvarsektorn med statligat ägda vapenföretaget Ukroboronprom som huvudaktör och med förgreningar till landets Försvars- och Säkerhetsråd och sonen till en av Porosjenkos närmaste vänner. De högerextrema kom enligt rapporterna huvudsakligen från det relativt nystartade partiet Nationalkåren (National Corps). Ett parti som uppenbarligen vinner mark i Ukraina. Det som såg ut som ett utbrott av berättigad ilska och indignation mot korrupta regeringsföreträdare kan enligt en del bedömare också lika väl vara en del av en smutskastningskampanj mot presidenten från bakomliggande oligarker och konkurrerande presidentkandidater. Hur det än är med den saken är våldet nu introducerat i den ukrainska presidentkampanjen. Det finns tecken som tyder på att det kan blir mer av den varan.

"Gatorna kommer att bli våra, vi ska göra allt för detta”, säger Rodion Kudryasjov, en av ledarna för Nationalkåren.

Fattigdom och brist på ekonomisk utveckling, korruptionen samt förstås konflikten i öst spär på den här rörelsen mot det högerextrema men även staten som i sin tur driver en nationalistisk populism som ger de högerextrema näring och som i en del fall till och med samverkat med dem. Det handlar om två parallella rörelser; de ofta våldsbejakande högerextrema grupperna längs den ena linjen och nationalistiska populister längs den andra.

Rysk propaganda har sedan 2014 ständigt trummat ut att Ukraina styrs av en fascistregim och att Euromajdan inte handlade om annat än en fascistkupp. Det ingår i den ryska sagoskrivningen där ryssar fortfarande tänker att de fördriver fascister, trots att de själva många gånger är fascister, i ett evigt Stora Fosterländska Kriget där Röda Armén ger Nazityskarna på nöten. Det är naturligtvis inte sant att Ukraina styrs av en fascistregim, men det nuvarande styrets ambivalens inför de högerextremas framfart ger ved till den ryska propagandabrasan. Varför har presidenten och regeringen och en stor majoritet av parlamentet haft så svårt att ta ett ovillkorat avståndstagande gentemot dessa våldsamma grupper? I synnerhet som de också bekämpar landets styrande. 

Vi måste backa ett steg för att förstå lite bättre.

Euromajdan och kriget i Donbass

Euromajdan blev en plattform där högerextrema grupper intog en ledande roll i demonstrationernas försvar mot polisen. Ett försvar som blev allt våldsammare för att slutligen explodera under dagarna mellan 18-20 februari 2014. Främst handlade det om folk från Högra Sektorn och Svoboda men flera andra grupperingar fanns med i demonstrationens självförsvarsstyrka.   

Den därpå följande ryska annekteringen av Krim och upproret i Donbass, där ryskstödd milis tog makten med våld, blottade den ukrainska arméns svaghet och gav upphov till en mängd frivilligbataljoner, som Azov- och Ajdar-bataljonerna för att bara nämna de kanske mest kända. Dessa bataljoner hämtade sina kärntrupper från de som slagits vid Euromajdan. Det var främst dessa enheter som stred i främsta linjen vid fronten som bildades mot separatistmiliserna i östra Ukraina under sommaren 2014. Därigenom blev de närmast oumbärliga för landets försvar och därmed för landets nya styrande som tog över efter Euromajdan.

Praktexemplet som visar hur den här integrationen med makten kunde se ut är Azov-bataljonen, vars grundare Andrij Biletski anser sig ha en historisk mission att leda den vita rasens marsch mot överlevnad. Tidigt blev bataljonen löst knutna till inrikesdepartementet och dess minister Arsen Avakov för att med tiden inlemmas i ukrainska armén som dess Nationalgarde. En militär ärebetygelse trots att bataljonen, med nazi-symbolen ”varghaken” som fana, gjort sig känd för att hysa många nazister som gärna utrustade sig med tyska 2vk-hjälmar och andra nazi-attribut och tatuerade hakkors, och trots att de gjort sig skyldiga till krigsbrott som uppmärksammats av bland andra Amnesty International och Human Rights Watch. De här bataljonerna dök också upp i olika former av blockader mot Krim och Donbass där de hindrade livsmedel och andra förnödenheter att nå separatistkontrollerat område, även detta en krigsförbrytelse då internationell rätt förbjuder utsvältningar av civilbefolkning genom att undanhålla livsnödvändiga förnödenheter. Aktioner som skedde med ukrainska myndigheters tysta medgivande. Gränserna mellan vad som var sanktionerat av staten och vad som var helt egna initiativ av Azov-bataljonens ledare föreföll konstant mycket oklara.

När konflikten i öst sedan ett par år övergått i ett mer ”fruset” läge har frivilligbataljonernas betydelse minskat, samtidigt som den ukrainska armén stärkts genom bland annat NATO-ledd träning och nyanskaffad teknisk materiel från USA. De högerextrema har under dessa senare år övergått alltmer till att vända sig emot presidenten och regeringen för landet. 

Statens nationalistiska populism

Det som är typiskt för dessa högerextrema är att de har ett ambivalent stöd från regeringshåll. I officiella tal kan deras aktioner ofta fördömas men faktum är att Svoboda och nazistgrupperingen C14 har fått statliga pengar för att ägna sig åt national-patriotiska utbildningsprojekt”. Kritik av detta kommer huvudsakligen från Amnesty och Human Rights Watch som i ett gemensamt uttalande säger så här om saken:

"It is no surprise that the number of violent attacks and threats by such groups is growing, as the inadequate response from the authorities sends a message that such acts are tolerated"

För många väst-bedömare är det en gåta varför ukrainska staten anförtror åt rasistiska och nynazistiska grupper att utbilda ukrainsk ungdom i nationalistisk patriotism, men speglar en ukrainsk politik som har präglat de regeringar som följt efter Euromajdan 2014.

Våldsamma attacker från högerextrema mot allehanda mål, liksom ukrainska myndigheters passivitet inför dem, är dock en tendens som har noterats från flera håll under det senaste året, enligt bland annat en artikel i Haaretz:

”A number of observers, from human rights activists to local journalists and researchers, tell Haaretz that the extremists' violence and vigilantism has been enabled and tolerated for far too long by Ukraine’s authorities. They also warn that 2019, with both presidential and parliamentary elections set to take place in Ukraine, won’t be the end of far-right violence there.”

Parallellt - och enligt min mening ömsesidigt födande varandra – odlar regeringen flitigt Bandera-kulten. Stepan Bandera, fascisten som samarbetade med Nazityskland under andra världskrigets början och slut, samt hans organisation OUN och dess militära gren UPA, vittvättas sedan flera år av statliga organ. Ett hjältenarrativ har omsorgsfullt skapats kring Bandera och OUN/UPA och har till och med fastslagits i lagtext. Att påminna om kollaborationen med Nazityskland; om pogromerna mot judar eller slakten av hundratusentals polacker i Volynien och Galizien kan numera vara brottsligt i Ukraina.

Det är på många sätt förståeligt att Ukraina har behov att nationella symboliska figurer att samlas kring. Det är helt naturligt när ett land är hotat. Men valet av hjältar har förvånat många. Det är dock en flera decennier lång vittvätt som tidigare utfördes av exilukrainare - inte sällan till Väst-länder flyktade OUN-medlemmar – som efter Ukrainas självständighet 1991 har flyttat in till moderlandet igen. Under Jusjtjenkos tid som president 2005-2010 grundlades de institutioner som idag driver kulten i statens intresse. Främst är det Ukrainska Institutet för Nationellt Minne som, under sin chef Volodomyr Viatrovytj, driver och utvecklar den här kulten och som har vaktat arkiven, ordnat utställningar och övervakat att den ovan nämnda lagen följs.

Bandera och OUN är samtidigt förebilder för de högerextrema grupperingarna och partierna som utgör kärnan i de tusental som marscherar i fackeltåg på de olika märkesdagarna; Banderas födelsedag, OUN:s eller UPA:s tillblivelsedagar etc. År 2019 har till och med av staten utropats som Banderasminnesår (110 år skulle han ha blivit 1 januari) så det kommer säkert finnas många tillfällen att marschera…

De högerextrema på marsch?

… och det finns nya marschdeltagare i leden. Löst knutet till sig har partiet Nationalkåren/National Corps/Natsionalnyi Korpus en milis som internationellt kallas National Squad vilket betyder ungefär Nationella Truppen. På ukrainska heter de Національних дружин (Nasjionalniy Druzhin) och ordet Druzhyna är också ukrainska för fru vilket gör att de ibland också kallas ”Nationella Fruarna”, vilket dels är lite missledande men också gett upphov till en hel del skämt i ukrainska sociala medier. Deras verksamheter är däremot inget att skämta om. Det här är en milis med uttalat mål att hålla gatorna rena från brottslingar, alltså ett sorts medborgargarde med högerextrema politiska åsikter. Att notera är att det i ansökningsformuläret till truppen frågas om den ansökande är innehavare av ett registrerat vapen.

De officiella grundarna av Nationella Truppen (registrerad i Kiev som en NGO) är tre Azov-veteraner vid namn Ihor Kasjka, Artem Klimkin, och Maksym Klymka och en annan veteran, Ihor Bober, är registrerad som organisationens chef. Kommendören på gatan tycks däremot Ihor Mikhailenko vara, även han en tidigare befälhavare i Azov-bataljonen. Till media har han sagt att medlemmarna i truppen är ”moderna nationalister” och därmed supportar den ”moderna nationalism” som partiet Nationalkåren säger sig stå för. Andrij Biletski som leder Nationalkåren tog emot de första 600 truppmedlemmarna i Kiev för ganska precis ett år sedan i en svulstigt storstilad initiationsrit där de inför honom svor att ”troget tjäna det ukrainska folket”. Det ukrainska folket däremot är inte alldeles odelat förtjust i att bli ”beskyddade” av den här samlingen och ser dem istället som nazister och militarister som representerar ett mörkt förflutet.

Bild: Euronews, Фото: Екатерина Баклицкая, Ekaterina Baklitjkaja. Initiationsriten i Kiev följde ett manus som kunde varit skrivet av Leni Riefenstahl och sände kalla kårar utmed många vittnens ryggar.

Det är inte bara, eller ens främst, politiker som oroas av de högerextremas allt våldsammare framfart. I en artikel i AmnestyPress den 3 maj 2018 säger Amnesty Internationals generalsekreterare Oksana Pokaltjuk att ”angreppen från högerextrema eller nazistiska grupper har blivit vardag i Ukraina, och det går inte att lita på skydd från polisen”. De anlitar privata säkerhetsbolag vid vissa event för de inte kan vara säkra på att polisen kommer, säger hon också. Event med fokus på hbtqi-frågor, feminism eller romers rättigheter, menar Oksana är särskilt utsatta. Hon uppmärksammar också i artikeln attacken mot den svenskfinansierade filmfestivalen Docudays i Kiev i mars 2018 då ett 50-tal högerextremister angrep festivaldeltagare som fick hämtas med en särskilt beställd buss för att de säkert skulle kunna ta sig från området. Hon berättar också i artikelintervjun om den uppmärksammade attacken av nazistgruppen C14 mot ett romskt läger i Kiev, som genomfördes 21 april 2018 för att ”städa upp” inför Champions League-finalen i fotboll som spelades i Kiev en månad senare. En video som gruppen publicerade visar familjer som flyr undan stenkastning och tårgas.  Ukrainska Amnesty gick ut i sociala medier och fördömde attackerna men Oksana berättar i artikeln hur chockad hon blev över alla xenofoba kommentarer som flödade in i kommentarsfältet. ”Jag hade inte förstått att hatet är så starkt, säger hon. 

Nationella Truppen säger alltså utåt att de ska patrullera gator och torg och göra ”civila arresteringar” vilket de anser sig ha rätt enligt lag att göra och de påstår också att fokus riktas särskilt mot narkotiahandel och illegal alkoholhandel. Polisen har däremot officiellt uttalat att den inte är intresserad av deras assistans. Vilket motsägs till viss del av ett långt reportage i BBC där det framstår som att de i vissa områden samarbetar med milisen. Hittills har de mest utmärkt sig för hotfulla marscher och nu senast en våldsam attack mot president Porosjenkos valmöte i Tjerkassy. Vid attacken sågs flera av milisens uniformer bland de attackerande. I samma stad, men för ett knappt år sedan, stormade de in i stadshusets samlingssal på ett budgetmöte, blockerade utgången och hotade församlingen med att ingen fick lämna byggnaden om inte beslut togs om budgeten. En metod som jag själv sett med egna ögon i Tjernivtsi i samband med ett liknande budgetmöte. Det här är metoder som skrämmer och begränsar politiker och som de flesta förstår ett hot mot den ändå bräckliga ukrainska demokratin. Många som uttalar sig om den ukrainska högerextremismen fokuserar på procenttalen de här partierna får i allmänna val. Själv menar jag att det inte är den parlamentariska representationen som är det största hotet utan kanske snarare avsaknaden av sådan. De utomparlamentariska metoderna blir då betydligt mer betydelsefulla och relevanta, tänker jag.

Varifrån den Nationella Truppen får pengar till sina uniformer och annan utrustning är det många i Ukraina som frågar sig? En talesperson för partiet Nationalkåren, Roman Tjernysjov, har till Hromadske Radio sagt att de finansieras av ukrainska affärsmän utan att nämna några vid namn. Men det är inte mycket i det ukrainska samhället som undgår att vidröras av en eller annan oligark så det är inte helt otroligt att någon sådan finns med även bakom de här figurerna. Vissa röster menar att de skulle vara hemligt knutna till inrikesminister Arsen Avakov och användas i syfte att pressa Porosjenko under valkampanjen, men detta förnekas av såväl Avakov som Mikhailenko. Enligt en av rådsmedlemmarna i Tjerkassy som fick känna på truppens metoder säger till BBC (se klipp ovan) att de knappast skulle existera om det inte vore med inrikesministeriets goda minne. ”Om Avakov bestämde att Nationella Truppen med sina balaklavas och uniformer inte får existera så skulle de inte heller gör det”, säger han. Och fortsätter med att säga: ”Historien upprepar sig. Om vi tittar på vad som hände i Tyskland under 1930-talet när fascismen började växa sig stark, det är vad jag skulle jämföra detta med”, det vill säga Nationella Truppens framfart.

Den är hur som helst ännu ett exempel på det som jag flera gånger tidigare kallat ett ukrainskt parallellsamhälle. Jaroslav Jurtjysjyn, direktör för ukrainska Transparency International har på ett liknande sätt kommenterat fenomenet Nationella Truppen:

”Ukrainians have long been known for establishing the structures that were parallel to the authorities. In times of external governance, it used to save us. When we do have our own state, it may have a different outcome.”

Det är förstås omöjligt att sia om vilken verklig inverkan de här grupperna kommer att ha för utgången i presidentvalet men en gissning är att det framför allt är president Porosjenko som kommer att vara deras huvudmål för aktioner.

Huruvida det kommer att skada eller, i form av sympatiröster, vara till gagn för Porosjenko är också svårt att säga. Min gissning är att de högerextrema kommer att ha större inverkan på utgången av höstens parlamentsval. Främst av det skälet att partiet Nationalkåren kommer att delta i valet om inget oförutsett händer (vilket förvisso inte alls är otroligt) till skillnad från presidentvalet där de inte har någon kandidat att slåss för. De nominerade ju som sagt Andrij Biletski men han ställer alltså inte upp och Nationalkåren verkar inte särskilt pigga på att delta i kampanjen för Svobodas Kosjulinskij heller. Ett annat skäl är att det även under förra parlamentsvalskampanjen gick stundtals hett till. En ”rolig lek” som vissa då roade sig med var att angripa misshagliga kandidater och slänga dem med huvudet före i en soptunna och sedan lägga ut evenemanget på Youtube. Förödmjukande för de drabbade förstås som också fick en del blessyrer. Om Nationalkåren aktiverar sin milis lär det nog bli våldsammare än så.

(Klippet nedan visar våldsamheterna i Tjerkassy. Jag är lite osäker men tror att det är Andrij Biletski i en hög person som med mikrofon i handen lägger sig på huven av en polisbil...)

                                 

Hur påverkar de valen?

Som jag försökt visa kan de våldsamma högerextrema elementen mycket väl inverka på valresultatet. Formellt deltagande i de demokratiska församlingarna är för de här grupperna inte nödvändigt för att de ska kunna utöva sitt inflytande över politiken. Något som många politiska bedömare missar i sin analys av de högerextremas betydelse i Ukraina.

Samtidigt är det helt sant att deras framgångar i allmänna val efter Euromajdan har varit minst sagt blygsamma. Svoboda som hade drygt 10 % av platserna i parlamentet efter valet 2010 förlorade stort i senaste valet 2014 och nådde inte upp till femprocentsspärren. Högra Sektorn fick 1,8 % av rösterna och andra högerextrema partier obetydligt med röster. I presidentvalet samma år fick Högra Sektorns Dmytro Jarosj 0,7 % av rösterna och Svobodas ledare Tiahnybok 1,18 %. Det kan inte beskrivas som annat än fiasko. Samtidigt är det väldigt svårt att säga hur mycket support de har lokalt på vissa platser och genom representanter för helt andra partier än dessa nämnda. Andrij Biletski tog plats i parlamentet 2014 genom att kandidera för premiärministerns Jatsenjuks Folkfronten och i sin valkrets i Kiev nå hela 33 % av rösterna. Biletski, med sin historiska uppgift att leda den vita rasen, kommer alltså in i landets beslutande församling lite under västmediernas radar så att säga.

Hur som helst tog flera av de högerextrema i mars 2017 initiativ till en gemensam plattform för framtida samarbete. Bland andra Svoboda, Högra Sektorn och Nationalkåren skrev under ett gemensamt program/manifest där de uppgav som mål att skapa ett centraleuropeiskt statsblock från Östersjön till Svarta Havet (som ett alternativ till EU?) och att åter göra Ukraina till en kärnvapenmakt. De olika högerextrema grupperna har uttalade ambitioner att återta representation i parlamentet och många tror att de lär gå till parlamentsval med gemensam lista. Vilket dock inte alls är säkert att de kommer att göra. Erfarenheten från nomineringarna av presidentkandidat ger inga större förhoppningar om en enad front framöver. Nationalkåren förde fram Andrij Biletski som kandidat från den högerextrema alliansen och gav inte sitt stöd till valet av Svobodas Ruslan Kosjulinskij som de menar valdes bakom kulisserna utan debatt och i strid med det nyss antagna manifestet. Det interna bråket inom ”alliansen” ser ut att kunna rasera de ursprungliga planerna på framtida valframgångar redan innan det första av valen ska gå av stapeln och bland andra Andreas Umland (i Ukraine Verstehen) tror att de högerextrema på väg mot ännu en valkatastrof.

Samtidigt marscherar de gator och torg med uppmaning från deras ledare Andrij Biletskij att vara proaktiva och låta handling istället för ord tala och med Biletskijs tal under Nationella Truppens initiationsrit i Kiev ringande i öronen:

”Ukraina har tröttnat på kaos, det behöver nytt folk som kan skydda landet. Och 2019 har ni, unga nationalister, en stor uppgift; ni måste ta ett steg framåt. Ära åt Nationen!”

Den som läst ända hit borde häpna inför det faktum att den ukrainska valkommissionen CEC, den 11 januari 2019, gav sin tillåtelse till Nationella Truppen att agera som valobservatörer vid de kommande presidentvalen. Något som fått skarp kritik från bland andra Halya Coynash, känd människorättsaktivist vid Kharkiv Human Rights Protection Group, som uppmärksammar att Ihov Vdovin, talesman för Nationella Truppen, till Radio Svoboda sagt att deras ”observatörer” kan komma att använda våld om det skulle upptäcka röstfusk som polisen inte ser eller bryr sig om. Coynash kallar detta för en mildare version av det telegram som truppens kommendant Mikhailenko sänt, i vilket han säger att:

“on Election Day we can’t do very much, but that not very much will be enough to give the Nation the opportunity to believe in its powers and to elect a new Leader of the country.  … if we have to punch somebody in the mutt for justice, we will do that, without delay”

Själv tänker jag att det här är ukrainsk politik i ett nötskal och kanske det största skälet att tro att de högerextrema kan ha verklig inverkan på valet.

Eller vad tror ni?

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 5 De högerextrema och ultranationalistiska

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 5 De högerextrema och ultranationalistiska

Det går inte att fly från det faktum att de högerextrema och ultranationalistiska krafterna i Ukraina hade en huvudroll vid protesterna kring Euromajdan 2013-14. Det är också detta som den ryska propagandan tagit fasta på och de vill gärna få övriga världen att tro att alla i Ukraina är fascister. Sanningen är naturligtvis betydligt mer komplicerad än så och de uttalat fascistiska och högerextrema har, med undantag för Svoboda men då främst före Euromajdan, aldrig haft några större framgångar poliskt. Åtminstone inte vid parlamentsval och presidentval. Och åtminstone inte som uttalade fascistiska eller högerextrema partier.

Däremot finns det i parlamentet en hel del företrädare för en extremt nationalistisk syn på Ukraina som företräder partier i mainstream-fåran av partier. Ett av de mer framträdande exemplen är Andrij Parubij som tillsammans med Oleg Tiahnybok (numera partiledare för Svoboda) grundade det ukrainska nazistpartiet Social-Nationalisterna till vilket endast etniska ukrainare fick medlemskap och som tog den nazityska symbolen Varghaken/Wolfsangel till sin. Numera används den av Azov-bataljonen och Parubij är parlamentsledamot för liberalkonservativa Folkfronten och dessutom parlamentets talman. En del fascister uppträder i slips och kavaj, andra i kamouflagemönstrat.

De kamouflagemönstrade agerar dock främst utomparlamentariskt. På gator och torg syns och hörs de högerextrema på flera utagerande sätt och det finns tecken på att de används som spjutspetsar både för oligarker och för staten när det passar. Främst exemplifierat av Azov-bataljonen som stred vid fronten i Donbass som frivilligbataljon för att snart införlivas med inrikesministeriet och inrikesminister Arsen Avakovs vingar. En del menar att Avakov använder Azov och dess folk för att utöva press på politiska motståndare, vilket han själv förstås förnekar.

Det såg också ett tag ut som att Azovs kommendant Andrij Biletski skulle ställa upp i presidentvalet. Han sitter redan i parlamentet (närvarostatistiken säger förvisso att han mest är frånvarande) som partilös men tillhör Högra Sektorn. Mest har han alltså hållit sig ifrån parlamentet de senaste åren men varit aktiv på helt andra sätt. Jag får nog anledning att återkomma till detta vid senare tillfälle.

De presidentkandidater som kan sägas tillhöra kategorin högerextrema eller ultranationalistiska är istället egentligen två, Radikala Partiets Oleh Ljasjko samt Svobodas kandidat Ruslan Kosjulynskij.

Oleh Ljasjko

Oleh Ljasjko sitter i parlamentet för sitt eget Radikala Partiet sedan 2014 och hans kandidatur till presidentvalet registrerades den 25 januari 2019. En del skulle nog kalla Lyasjko för radikal högerpopulist snarare än högerextrem. Han rör sig hur som helst i ett högerextremt vatten och gör ultranationalistiska utspel och aktioner.

Under början kriget i östra Ukraina roade han sig med att åka omkring beväpnad med en grupp likasinnade (han kallade den för frivilligbataljonen ”Ukraina” men var mer att likna vid ett brutalt medborgargarde) för att hitta pro-ryssar att spöa upp och läxa upp inför kamera för att sedan lägga ut det på Youtube. Vid åtminstone ett tillfälle dödade han minst en person och utropade då på sin fb-sida:

"Soldiers from the Lyashko Battalion 'Ukraine' have cleared and liberated the city government building from the 'Colorados' in Torez, Donetsk Oblast. Two terrorists were killed, while among our men were no injuries. Glory to Ukraine!"

Såväl Human Rights Watch som Amnesty fick upp ögonen för Lyasjko och fördömde hans aktioner som alldeles särskilt brutala och för användandet av kidnappningar, tortyr och misshandel. Själv kallade han det medborgararresteringar.

I parlamentet har han varit känd som bråkmakare och har vid flera tillfällen provocerat sina motståndare att ge honom på nöten. Bland annat Yuri Boyko som även han nu är presidentkandidat (se mitt förra inlägg) vilket finns på Youtube här. Vid ett tidigare tillfälle var det Oleksandr Sjevtjenko, också han kandidat i det kommande presidentvalet, som inte gillade att bli kallad ”kulmagat fetto” av Lyasjko. Det kan alltså komma att gå hett till vid debatterna kan tänkas?

Den som vill läsa lite mer om honom kan också se mitt inlägg inför parlamentsvalet 2014 som finns här.

Lyasjko gör stort nummer av att införa dödsstraff för korruption, terrorism och förräderi vilket är ett krav han haft ända sedan Krim-krisen 2014. Han avser då framför allt separatister i Donetsk och Luhansk och andra som är uttalat pro-ryska.

Enligt lika överraskande som envisa uppgifter lär oligarken från Donbass, Rinat Akhmetov, ge såväl ekonomiskt som annat stöd till Lyasjko. Som jag skrev i mitt förra inlägg har oligarkerna alltid ägg i flera korgar. Kanske tänker sig Akhmetov få nytta av just detta på något sätt, trots att det riskerar att bli, med tanke på Lyasjkos framfart, ett knäckt ägg.

Nå, en sån här kandidat kan väl inte ha några som helst förutsättningar för framgång i ett presidentval, tänker ni kanske? Jovars, han kom trea i förra presidentvalet 2014 och även om han knappast vinner denna gång heller har han enligt valbarometrarna legat på en mellan 5-12 % av rösterna. Hans Radikala Parti har dessutom nära 8 % av platserna i parlamentet så det finns en politisk maktbas som stöd för kampanjen.

De som är mer radikalt högerextrema lär dock föredra Svobodas kandidat, Ruslan Kosjulinskij.

Bild: Reuters/Maxim Zmieyev. Svoboda marscherar ofta på gator och torg. Men de räcker sällan till i valsammanhang.

Ruslan Kosjulinskij

Kosjulinskij är vice ledare av det högerextrema och antisemitiska partiet Svoboda. Den 14 oktober 2018 annonserade ordföranden för partiet, Oleh Tiahnybok, att han inte hade för avsikt att kandidera till valet. I förra presidentvalet fick han bara drygt en procent av rösterna vilket kanske dämpat hans entusiasm. Istälelt har Svoboda valt att föra fram Kosjulinskij som sin kandidat. Den 19 november godkändes han som kandidat för en sammanslutning av högerextrema krafter bestående, förutom Svoboda, av OUN (Organization of Ukrainian Nationalists), KUN (Ukrainska Nationalistkongressen), Högra Sektorn och C14 (en nynazistisk grupp även benämnd Sitj och som från början var Svobodas ungdomsavdelning).

Denna sammanslutning består av organisationer som har lite olika agendor men som samlas kring en ultranationalistisk syn på den ukrainska historien, som definierar nationen på etnisk grund, som hyser ett glödande hat av allt ryskt och av kommunism, som alla har xenofobiska och rasistiska åsikter och inte minst är uttalade antisemiter.

C14 - som tagit sitt namn från vit makt-ledaren David Lanes notoriska 14 ords slogan ” “We must secure the existence of our people and a future for white children” - är exempelvis ökända för att ha varit väldigt aktiva i attackerna mot romer under 2018. Det som är typiskt för dessa högerextrema är att de har ett ambivalent stöd från regeringshåll. I officiella tal kan deras aktioner ofta fördömas men faktum är att Svoboda och C14 har fått statliga pengar för att ägna sig åt national-patriotiska utbildningsprojekt”. Kritik av detta kommer huvudsakligen från Amnesty och Human Rights Watch som i ett gemensamt uttalande säger så här om saken:

"It is no surprise that the number of violent attacks and threats by such groups is growing, as the inadequate response from the authorities sends a message that such acts are tolerated"

För många väst-bedömare är det en gåta varför ukrainska staten anförtror åt rasistiska och nynazistiska grupper att utbilda ukrainsk ungdom i nationalistisk patriotism, men speglar en ukrainsk politik som har präglat de regeringar som följt efter Euromajdan 2014. 

Våldsamma attacker från högerextrema mot allehanda mål är dock en tendens som har noterats från flera håll under det senaste året, enligt bland annat en artikel i Haaretz:

”A number of observers, from human rights activists to local journalists and researchers, tell Haaretz that the extremists' violence and vigilantism has been enabled and tolerated for far too long by Ukraine’s authorities. They also warn that 2019, with both presidential and parliamentary elections set to take place in Ukraine, won’t be the end of far-right violence there.”

De här gruppernas betydelse i politiska institutioner har varit mindre betydande men de har istället inriktat sig på att göra sig synliga i samhället på olika sätt; genom våld mot romer; genom misshandel av judar eller åverkan på judisk egendom och judiska begravningsplatser; genom attacker mot politiskt misshagliga i synnerhet på vänsterkanten; och genom att vara aktiva i frivilligbataljoner vid fronten i östra Ukraina och där utmärka sig genom krigsförbrytelser, vilket har uppmärksammats av Human Rights Watch och Amnesty men som i regel förbigås med tystnad av EU och USA i deras politiska press mot Ukraina som istället brukar handla om korruption, att sälja ut statlig egendom, privatisera offentliga verksamheter eller avskaffa subventioner av exempelvis gaspriser.

Nu har de hur som helst sin egen presidentkandidat. 

Men vem är då denne Kosjulinskij?

Hans parti Svoboda var från början det ukrainska nazistpartiet under namn Social-National Partiet men ombildades 1995 och blev Svoboda. De fick i parlamentsvalen 2012 drygt tio procent av rösterna. I valet som hölls hösten 2014 gick det sämre och de passerade inte riktigt spärren på fem procent. Hälften av parlamentsledamöterna väljs dock genom personval i olika distrikt och de fick därigenom ett antal platser i parlamentet ändå.

Svoboda vill förbjuda homosexualitet och stoppa invandring och partiledaren Tiahnybok har gjort sig ökänd för antisemitiska kommentarer och hamnade 2013 på femte plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över världens värsta antisemiter.

Partiet har också tillhört de mest högljudda och drivande inom minnespolitiken som för Ukrainas del handlar mest om att glömma. Det vill säga bortse från de svarta fläckarna (samarbete med Nazityskland och förföljelse och massmord av judar och polacker) hos nationalistorganisationen OUN och dess militära gren UPA för att istället upphöja dem till nationella hjälteorganisationer och hylla deras ledare, i synnerhet Stepan Bandera, som nationens hjältar.

Kosjulinskij personligen var mellan 2012-14 parlamentsledamot och även vice talman för parlamentet. Under protesterna mot Janukovytj vintern 2013-14 deltog han aktivt på Majdan-torget och djupt involverad i de avgörande våldsamheterna den 20-22 februari 2014. På bilder från tysk television (ZDF) tagna under 20 februari 2014 - den dag då uppemot hundra poliser och demonstranter blev skjutna av prickskyttar vid Majdan - ses han med en Glock-pistol i handen i foajén på Hotel Ukraina alldeles intill Majdan, tillsammans med en grupp andra beväpnade män (klippet ska ha tagits bort från ZDF:s hemsida 2015) som sägs kunna vara prickskyttar från Euromajdans ”försvarstrupper” som sedan sköt från Hotel Ukrainas 14:e våning. Mycket är fortfarande oklart och den ukrainska regeringen har varit mycket senfärdiga och ovilliga att göra en oberoende och genomgripande undersökning så möjligen får vi aldrig riktigt veta vad som hände den där dagen vid Majdan och vilken roll just Kosjulinskij hade.

Hur som helst lyckades han inte vinna plats i parlamentet vid parlamentsvalen hösten 2014, eftersom Svoboda gjorde ett mindre lyckat val. Istället ställde han upp i valet till borgmästare för väst-Ukrainska staden Lviv 2015. Han förlorade i andra omgången till Andrij Sadovyj (som också är kandidat i årets presidentval, se tidigare inlägg) men fick nästan 37 % av rösterna. Lviv är ett mycket starkt fäste för Svoboda och de har varit i majoritet i stadens och regionens råd. Istället för att styra staden Lviv begav han sig till fronten som artillerist och tjänstgjorde under en tid vid fronten i Luhansk. Trots sin historia och partitillhörighet ses ändå Kosjulinskij som mindre kontroversiell än många av sina partikamrater. Möjligen är det därför som just han och inte Oleh Tiahnybok kandiderar?

Dmitri Yarosj i Högra Sektorn säger sig stötta Kosjulinskij och uppmanar alla ”nationalister går till valet som en enad kraft”. Andre Biletsky, som också tillhör kretsen kring Högra Sektorn, nämndes som möjligt kandidat själv i höstas men har nu sagt sig ointresserad av valet och vill å sin sida inte ge stöd till Kosjulinskij. Splittring har länge varit de högerextremas största hinder till framgång i Ukraina och Yarosj uppmanar därför också alla ”nationalister” att enas kring en gemensam lista i parlamentsvalen i höst. Återstår att se hur det blir med den saken. 

Akademisk studie av Majdan-massakern pekar ut högerextremas del av skulden

Jag skrev i fredags (20/2-15) ett inlägg om de dramatiska och tragiska händelserna på Majdan den 20/2-14 i samband med att Ukraina högtidtilghöll ettårsdagen av dessa händelser med den officiella förklaringen ”On the Tribute to the Feat of the Participants of Dignity and the Commemoration of the Heavenly Hundred Heroes”. Beskrivningen av massakern följer det standard-narrativ som råder i ukrainsk och västvärldens media vilket ensidigt lägger skuldbördan på specialpolisen Berkut och utan vidare förutsätter att skyttarna som stod för de dödande skotten denna dag agerade på order från presidenten Janukovytj. 

Jag försökte med mitt inlägg visa att våldet eskalerats under de tre månader Majdantorget och flera intilliggande byggnader ockuperats av demonstranter som krävde Janukovytjs avgång och en ny regering. Det som från början varit fredliga demonstrationer och protestmöten övergick under mitten av februari i regelrätta gatuslag mellan polis och våldsamma element ur demonstrantleden. Framför allt högerextrema Högra Sektorn hade en mycket aktiv del av våldsamheterna och var både före och under februarihändelserna mycket öppna med att uppmana till våld och efterlyste vapenförstärkningar. Jag länkade också till en artikel av BBC där det framkom vittnesmål om att skjutandet inleddes från byggnader som behärskades av Majdan-demonstranterna och att poliser besköts från flera positioner men framför allt från närliggande Musikkonservatoriet. Vad jag inte visste när jag skrev detta var att det samma dag (20/2-15) publicerades en akademisk studie (paper)– ”The Snipers Massacre on the Maidan in Ukraine” - om händelserna som mer systematiskt undersökt skeendet och som bekräftar BBC:s uppgifter.

Denna studie är hur som helst mycket intressant eftersom tidigare publicerade uppgifter om andra skyttar än polisens har förekommit som fragmentariska videoklipp eller blogginlägg och enstaka spekulationer som svårligen kunnat framläggas som bevis var för sig. Denna studie däremot har metodiskt samlat en stor mängd material från en mängd olika källor och förtjänar därför att tas på allvar och bör ses som det mest seriösa samlade försöket att utreda hela händelseförloppet och fördela skuldbördan för det som ofta kallas ”Majdan-massakern”, vilket i min text kommer att användas som begrepp för händelserna vid Majdan 20/2-14.

Studien är utförd av Ivan Katchanovski som är statsvetenskaplig forskare vid Ottawa University med speciell inriktning på bland annat politisk kommunikation och naturligt nog Östeuropa och Ukraina eftersom han själv är ukrainare född i Lutsk. Studien som gjordes tillgänglig på nätet 20/2-15 är en uppdaterad och reviderad version av studien som först presenterades av Katchanovksi på ett seminarium (Chair of Ukrainian Studies Seminar) vid Ottawa University den 1/10-14. Det är den första som genomförts om Majdan-massakern och den pekar på flera viktiga detaljer som de officiella utredarna antingen ignorerat eller aktivt försökt tysta ned (eller radera). Som en introduktion till vad studien säger sig visa följer här en liten sammanfattning:

Vad studien hävdar i huvuddrag:

Att ledarna för Majdan hade rationella skäl att framkalla massakern med det underliggande motivet att detta med säkerhet skulle misskreditera Janukovytj och hans regering på ett avgörande sätt och tvinga honom att avgå och lämna fältet fritt för oppositionen att bilda regering

Att det var skyttar vid Musikkonservatoriet och eventuellt andra byggnader vid Majdan som bröt den ”vapenvila” som hade slutits vid midnatt mellan 19-20/2-14 genom att öppna eld mot poliser

Att demonstranter dirigerades uppför Institutskagatan som leder upp från Majdan och förbi Hotell Ukraina ovanför torget. Enligt studien en strategiskt meningslös aktion som sände människor in i en korseld från flera skyttar i olika positioner, bland annat i Hotell Ukraina

Att materialet indikerar att beväpnade grupper och delar av högerextrema organisationer som Högra Sektorn och Svoboda samt det nationalistiska Fäderneslandet varit direkt eller indirekt inblandade eller hade vetskap om skyttar som bidrog till dödsskjutningarna av demonstranter och polis

Att massakern var en viktig del av ett våldsamt störtande av den ukrainska regeringen och ett brott mot mänskliga rättigheter

Att studien visar varför de officiella utredningarna misslyckats att peka ut de skyldiga förövarna och att de gjort sig skyldiga till falsifiering av utredningen

Viktigt att notera är också:

Att Katchanovski framhåller att den politiskt motiverade planen för våldsanvändning troligen organiserats och genomförts av en mindre och sluten grupp och att majoriteten av demonstranterna, aktivisterna och medlemmarna av Euromajdan-rörelsen givetvis var ovetande om dessa planer och på intet sätt skyldiga till massakern

Att Katchanovski betonar att president Janukovytj och den ukrainska regeringen varit höggradigt korrupt men ändock demokratiskt vald

Att det inte råder något tvivel om att skyttar tillhörande specialpolisen Berkut stod för en del av dödsskjutningarna men att de inte varit ensamma och att de första skotten föll från demonstranternas positioner i byggnader kring Majdan

Att Katchanovski avfärdar teorier om direkt inblandning av någon ”tredje kraft”, som CIA eller ryska agenter

BBC-klippen

Som jag nämnde inledningsvis länkade jag i ett tidigare inlägg om Majdan-massakern till en artikel av BBC där det framkom uppgifter om att skyttar ur demonstrationsleden tidigt på morgonen den 20/2-14 från positioner bland annat i det intilliggande musikkonservatoriet inlett skjutandet och dödat och skadat poliser som därför såg sig tvingade att retirera från sina positioner kring torget. Där framkommer av vittnesuppgifter från Andriy Sjevtjenko, dåvarande parlamentsledamot och delaktig i Majdanrörelsen, som blev kontaktad av polisbefäl som upprört underrättade honom om att de blivit beskjutna från Musikkonservatoriet. Sjevtjenko ska ha kontaktat Majdanrörelsens ”säkerhetschef” Andriy Parubyi och en grupp män ska ha skickats dit för att undersöka saken. Därefter får Sjevtjenko upprepade påringningar från en panikslagen polischef och han beskriver det enligt följande:

"I kept getting calls from the police officer, who said: 'I have three people wounded, I have five people wounded, I have one person dead.' And at some point he says, 'I am pulling out.' And he says, 'Andriy I do not know what will be next.' But I clearly felt that something really bad was about to happen."

Berkuts agerande under resten av dagen kan alltså mycket väl ha varit resultatet av panikartade beslut fattade av lägre polisbefäl på platsen och behöver inte alls nödvändigtvis ha beordrats från högre instans. Den som minns Göteborgskravallerna 2001 kanske också kommer ihåg hur svenska polismän kände sig så pass stressade av en ung man med en smal pinne och en sten i händerna att de såg sig tvungna att skjuta skarpt. På Majdan fanns tusentals betydligt mer hårdföra och tyngre beväpnade unga män synbarligen på väg uppför Institutskagatan.

I Katchanovskis studie framkommer samma uppgifter och ett flertal vittnesmål samt ljudupptagningar av poliskommunikation under morgonen visar att den ”vapenvila” som slutits vid midnatt och undertecknats av president Janukovytj samt ledarna för Euromajdan bröts tidigt på morgonen, kring 06.00, av skyttar från Musikkonservatoriet. Vilket alltså motsäger standard-narrativet som hävdar att Berkut bröt avtalet genom att öppna eld och slänga molotov-cocktails in i just Musikkonservatoriet. En senare aktion som alltså får sin förklaring av uppgifterna om de tidigare skotten därifrån som ska ha dödat tre poliser och skadat ett tjugotal. 

Det kaos som sedan utbröt är alltså väl dokumenterat av flera filmare, både amatörer och tv-team, och studien har sammanställt och gått igenom, enligt vad Katchanovski hävdar, samtliga tillgängliga klipp för att ge en samlad bild av tidpunkter i skeendet och positioner för skyttar och andra detaljer som är intressanta för att fastställa vad som egentligen hände. De kanske mest intressanta klippen är från just BBC. Dels för att denna källa knappast kan skyllas för att ha varit regeringsvänliga och partiska men också för teamets närhet till skeendet och för att de visar att det funnits åtminstone en eller ett par skyttar även i det av demonstranterna behärskade Hotell Ukraina. Något som förnekats av de officiella utredarna och av oppositionspartierna som senare bildade interimregering efter Janukovytjs landsflykt. Ett av de BBC-klipp som studien refererar till visar ett inslag om händelserna som uppenbarligen sänts av BBC. Reportern Gabriel Gatehouse berättar där om hur majoriteten av eldgivningen kom från polisleden men:

”... not all of it. From one of the upper windows at the hotel (min anm/Hotell Ukraina) a shot rang out. I saw the shooter. He was wearing one of the protesters green helmets.”

Reportaget avslutas också med bilder av beväpnade demonstranter som uppenbart är rustade för strid och Gatehouse ställer sig frågan som fortfarande ekar obesvarat:

”Do these men still qualify as demonstrators or should we start to call them rebels?”

Episoden vid Hotell Ukraina är bara en liten del av reportaget men det finns även ett mer oredigerat klipp (som inte har sänts i sin helhet) där det framgår mer tydligt att reportern och kameramannen blir direkt beskjutna från hotellet (med början vid 6:40 av klippet). Demonstranter som sitter och tar igen sig vid en öppen plats mittemot hotellet börjar plötsligt springa i skydd och strax viner skott alldeles intill reportern Gatehouse och kameramannen Jack Garland och vi kan höra deras konversation:

Gatehouse: Eh, what is that? That window facing directly to us (en kraftig small hörs intill)… Fuck! Ok, get the fuck out of here (springer I skydd av kolonnerna vid Zhovtnevyi Palace). That is coming straight out of that window!”

Kameramannen: Which one?

Gatehouse: Up there, that window… ah, Ok, one-two-three-four-fifth row from the left, second from the top, the one that is open. Well, I don´t think he fired at us actually and who knows which side it was.

Kameramannen: Who the fuck´s going in like this? (lite oklart) 

Uppenbarligen hade reporter Gatehouse senare hunnit samla sina intryck och fastställer alltså i det tv-sända reportaget att skytten han såg bar en hjälm karakteristisk för demonstranterna. Att han ens tvivlade på vems sida eldgivningen kom från visar också att Gatehouse varit mycket medveten om att det han bevittnade var en eldväxling där både demonstranter och polis var inblandade. Det kontrasterar mot standard-narrativets beskrivning av skeendet som ger bilden av polisen som en form av exekutionspatrull som öppnar eld mot obeväpnade demonstranter.

BBC-teamet gjorde fler intressanta reportage även strax efter 20/2 som anstränger sig att visa hur våldet trappats upp och hur högerextrema krafter haft del av eskaleringen. Bland annat detta klipp i vilket Gabriel Gatehouse konstaterar:

”The people who brought down the government were overwhelmingly ordinary Ukrainians. Students and doctors, workers and even families, people who simply refused to back down. But the most organized and perhaps the most effective were a small number of far-right groups. When it came to confrontation with the police it was often the nationalists who were the loudest and the most violent”. 

Det förekom också tidigare även i svenska media – ofta med BBC som källa - ett antal reportage och artiklar om extremhögerns betydelse för Majdanprotesternas övergång till våldsamheter. Något som efter Majdan-massakern tycks ha tonats ned.

Katchanovskis studie visar emellertid att de mycket väl kan ha haft en avgörande betydelse för det blodiga utfallet av den ödesdigra dagen 20/2 2014 vilket sedan oundvikligen ledde till att dränera Janukovytjs sista legitimitetsreserver – såväl internt som internationellt - och till sist tvinga honom på flykt och hela regeringen att avgå.

Slutligen kan tilläggas att det framgår av studien att ingen tillhörande Högra Sektorn dog eller skadades vid Majdan denna dag och att övriga deltagare i Majdanrörelsen noterade särskilt Högra Sektorns frånvaro under dagen. De brukade annars befinna sig i frontlinjen av varje konfrontation med polisen. Katchanovski kallar det ett exempel på ”dog that did not bark-outcome”.

Fallet Bohdan Soltjanyk

Studien går också igenom i detalj varje konstaterat dödsfall (totalt 49). Bland annat för den unge man, Bohdan Soltjanyk, vars anhöriga SvD:s Anna-Lena Laurén skrev om i förra veckan.Hon nämnde i sin artikel ingenting om något tvivel om varifrån det dödande skottet kommit ifrån utan utgår uppenbarligen från standard-narrativets beskrivning att det kom från polisleden. I Katchanovskis studie däremot finns uppgifter som motsäger detta:

”He was killed at 9:08 shortly after another protester was shot near him. His apparent position, which can be generally discerned by enhancing the video images; the blood on the right side of the neck; and louder and different sounds of several shots in rapid succession, compared the AKMS shots fired by Berkut in the same videos filmed from the Maidan side of the hotel indicate that Solchanyk was most likely shot dead from the Hotel Ukraina. One of his fellow protesters concluded that Solchanyk could not have been killed from the Hotel Ukraine, because a medical expert determined that a 7.62 mm bullet had entered Solchanyk from a relatively flat angle. However, ballistic trajectories estimated with the help of laser beams from bullet impact marks on trees indicate that there were also shooters on the lower floors of the hotel. At that time, the Berkut company was to the left of Solchanyk, and a specific shot – which was presented in a video investigation of the killing – came from a Fort pump rifle of 12mm caliber.”    

Däremot framgår av Lauréns artikel den ilska och frustration modern till Bohdan känner över att den officiella utredningen inte kommit någonvart och över att åklagarmyndigheten förefaller blockera varje försök att bringa klarhet i fallet. Som framgår av Katanovichs studie finns kanske en besvärande anledning till det.

Varför är detta viktigt?

Ja, varför rota i det här ett år senare när östra Ukraina står i ruiner och den ukrainska nationen står inför en avgörande splittring under trycket från ryska intressen och separatisternas i öst oförsonliga beslutsamhet att distansera sig från Kiev?

Som Katchanovski påpekar i sin studie blev händelserna på Majdan 20/2-14 helt avgörande för det som sedan följde och den slutliga spiken i Janukovytjregimens kista. Det blev helt avgörande för det snabba maktskifte som följde där en koalitionsregering bestående av enbart oppositionspartier tog över makten. Konsekvensen av detta och att Janukovytj tvingades fly landet blev också den ryska smyginvasionen av Krim och upproret bland etniska ryssar och ryssvänliga i öst, Janukovytjs främsta supportrar. Vilket i förlängningen ledde till det inbördeskrig som den nuvarande ukrainska regeringen kallar ”antiterroristoperationer”.

Hade ”vapenvilan” med polisen hållits kunde kanske en fredligare utgång ha varit möjlig och det avtal som undertecknades 21/2-14 kommit till stånd utan den stora blodsutjutelsen på torget. Det hade också kunnat möjliggöra en politisk lösning av meningsskiljaktigheter med de östra provinserna i samförstånd mellan Euromajdanrörelsens oppositionspolitiker och dem från det då styrande Regionernas Parti. Troligen hade inte heller Ryssland då sett sig säkerhetspolitiskt tvingade att agera för att ”säkra” Krim och skydda de etniska ryssarna och marinbaserna där. 

Konsekvenserna av Majdan-massakern är sannolikt alltså helt avgörande för det skeende som Ukraina fortfarande är mitt uppe i idag och som har krävt flera tusen döda och ännu fler skadade, hemlösa och flyktingar. Den eskalering av de säkerhetspolitiska spänningarna mellan Ryssland och Västmakterna hade inte heller, med all sannolikhet, behövt gå så långt som den nu har gjort och den ekonomiska skada detta tillfogar inte bara Ryssland utan även Ukraina och EU hade i stort sett kunnat undvikas.

Det handlar alltså inte enbart om att peka finger och hänga ut den ena eller andra aktören utan är av yttersta vikt för analys av hela Ukrainakonflikten och för de fortsatta relationerna mellan Väst och såväl Ryssland som den nuvarande ukrainska regeringen att dessa händelser får en opartisk belysning där alla spår förutsättningslöst följs upp och granskas.

Katchanovski har, trots att hans studie funnits tillgänglig så kort tid, fått många starka reaktioner mot sig. Därför har han funnit för nödvändigt att publicera ett svar (som finns här). Av detta framgår att de flesta kommentarerna är affekterade angrepp på hans person och inget bemötande av analysen eller bevismaterialets trovärdighet men att det också funnits en del balanserad kritik på vilken han sett sig tvungen att respondera.

Han betonar här att hans studie är akademisk och inte en politiskt driven tes och att det faller in naturligt i hans tidigare forskning om den ukrainska politiken, konflikterna och den yttersta högern i Ukraina. Han påpekar också vikten av att föra fram en rättvisande analys av händelserna och en balanserad fördelning av skuldbördan för Majdan-massakern:

”The Maidan massacre represents a crucial but puzzling event from a political science perspective and it called for an in-depth academic study. To the best of my knowledge, there are no other studies of the massacre presented at academic conferences or university seminars. There are also yet no peer-reviewed studies of this massacre. But the absolute majority of scholars specializing in the Ukrainian studies accepted from the outset a politically convenient version of the snipers massacre and similar interpretations of many other crucial developments that took place in Ukraine then, such as the role of the far right, regional divisions, and the conflict in Donbas”.

Själv läser jag studien med stort intresse även om jag inte är helt övertygad om hela analysen och Katanovichs teser håller. De utgår exempelvis ifrån att aktörerna bakom massakern drivits av en skrämmande kylig rationalism, vilket kanske inte alltid gäller i dylika situationer. Men resonemanget hänger ihop, ur ett rationalistiskt perspektiv, och det är en mycket ambitiös sammanställning av händelserna som är väl värd att uppmärksamma. Det finns i studien också en mängd trådar att följa upp för lika ambitiösa journalister eller andra forskare.

Frågan är bara om det kanske är politiskt möjligt? Möjligen vore det allt för känsligt att styrka Katanovichs analys? Det skulle förstås kunna ställa hela legitimiteten för den nuvarande ukrainska regeringen i tvivelsmål. Det skulle också i så fall förändra hela den säkerhetspolitiska spelplanen och lägger uppenbara hinder i vägen för det ukrainska närmandet till EU och NATO och ge Ryssland ett moraliskt försteg i de fortsatta förhandlingarna om Ukrainas framtid. Kanske är det politiska priset alldeles för högt för att ge plats för den här framställningen av Majdan-massakern? Framtiden får utvisa om så är fallet. 

Tillsvidare väntar vi med spänning på en liknande akademisk studie som bekräftar standard-narrativets ensidiga skuldbeläggande av Janukovytjregimen för tragiken på Majdan 20/2 2014. Än så länge har inte den ukrainska regeringens utredningar kommit dithän. Varför kan vi fundera över och för den som gör det rekommenderar jag läsning av Katanovichs studie. Den ställer åtminstone kritiska frågor som kräver svar. Inte minst till dödsoffrens anhöriga.

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 4. Partierna: De högerextrema

De högerextrema partier som vi känner bäst till är troligen Svoboda och Högra Sektorn. Dessa har hållit en hög profil under protesterna på Majdan-torget i Kiev och utmärkt sig i övrigt genom olika uttalanden och framför allt genom våld, inte minst från de sistnämndas sida. Högra Sektorn har i förhållande till sin storlek fått en oproportionerligt stor plats i media. Givetvis beroende på sin medvetet våldsamma framtoning och agerande. Det parti som i parlamentsvalet lär ha bäst chans att nå över spärren på 5 % är däremot uppstickaren Radikala Partiet som i valundersökningar ser ut att kunna bli näst största parti efter Poroshenko-blocket. Det är också det parti som är minst utpräglat högerextremt av dessa tre. Vissa skulle istället kalla dem populistiskt nationalistiska eller rentav liberalt pro-europeiska. Som vanligt när det gäller den ukrainska politiken är dock väldigt mycket knutet kring personer och i Radikala Partiets fall gäller detta i hög grad. En del skulle kalla partiet en enmansshow. Dess ledare Oleh Ljasjko är den som står för showen vilken brukar bestå av slagsmål i parlamentet, hätska och obalanserade uttalanden och rent fysiskt närvarande engagemang i tvivelaktiga frivilligbataljoner vid fronten.

Utmärkande för dem alla är emellertid en brist på respekt för demokratins spelregler och vad gäller åtminstone Högra Sektorn ett rent förakt. De är, trots Radikala Partiets uttalade EU-vänlighet, knappast en tillgång för Ukraina i närmandet till EU och ger landet en image som ibland kan bli överdrivet negativ. Tillsammans representerar dessa tre partier troligen runt 15 % av väljarkåren vilket avslöjar att de inte bör ha mer inflytande över politiken än exempelvis Sverigedemokraterna. Samtidigt är mörkertalet kanske stort. Alla går inte till valurnorna av de som hyser nazianstrukna eller ultranationalistiska åsikter. Dessutom är deras inflytande genom våld skadligt; dels för det politiska samtalet då vissa åsiktsrepresentanter skräms till tystnad och dels för utsikten att ena landet och sy ihop väst med öst igen.

Det finns med andra ord stor anledning att syna dessa partier i sömmarna även om det kan anföras att de är småpartier utan reellt inflytande över de avgörande frågorna för Ukraina. Min uppfattning är att deras inflytande utanför parlamentet är minst lika avgörande för Ukrainas framtid som det rent politiskt formella innanför Verkhovna Radas väggar.

Radikala Partiet:

Partiets officiella namn är egentligen Oleh Ljasjkos Radikala Parti. Ett signifikativt partinamn i den ukrainska personcentrerade politiska pyttipannan. Han är före detta journalist och har tidigare suttit i parlamentet för Julia Tymosjenkos block och fick bland annat uppdrag inom en kommitté för regler och etik vilket är lite ironiskt då han i början av 1990-talet dömdes för förskingring och satt ett antal år i fängelse innan fallet avskrevs helt 1998.

Att hitta en ideologisk tråd hos partiet blir i hög grad att söka uttalanden från partiledaren själv, försöka tolka dem och placera in på den gängse politiska höger-vänsterskalan. Det är inte alldeles enkelt och blir sammantaget tämligen motsägelsefullt. Men den ukrainska politiken kan inte tolkas på samma sätt som inom de flesta EU-länder där demokratin haft hundra år på sig att formas. I Ukraina för den fortfarande en kamp för livet, vill jag påstå.

Radikala Partiet bildades 2010 men då under namnet Ukrainska Radikal-Demokratiska Partiet. Då leddes partiet av Vladislav Telipko men ett år senare valdes Oleh Ljasjko till ny ledare och partiet bytte raskt namn till det nuvarande där hans namn ingår. I parlamentsvalet 2012 fick partiet endast drygt 1 % av rösterna men fick en plats (Ljasjko) i parlamentet genom att vinna ett distrikt (se inlägget om valsystemet). I valundersökningar som föregått det kommande valet visar partiet upp helt andra siffror och det kan komma att bli runt 10 % av rösterna. Somliga väljarbarometrar har visat så mycket som 13-14 % av rösterna. Många är lite överraskade av denna framgång men i det turbulenta läge som råder i landet kanske en ultranationalistisk populism är gångbar.

Helt överraskande kanske det inte borde vara heller eftersom Ljasjko ställde upp i presidentvalet i maj och blev trea. Den valkampanjen bör ha varit till hjälp i den nuvarande valkampanjen för partiet som är så tätt knutet just till hans egen person.

Han har också försökt profilera sig som en förespråkare för småföretagare och vill gärna framstå som en motståndare till oligarkväldet vilket är ett framgångsrecept i dagens Ukraina eftersom oligarkerna i nästan lika hög grad som president Janukovytj var måltavlor för Majdan-demonstranternas missnöje i vintras. Dessa rikemän vill han knuffa ut från den politiska scenen vilket förvisso förmodligen skulle vara välgörande för landet. Själv förknippas han dock med en Serhiy Lyovochkin som äger tv-kanalen Inter tillsammans med gas-oligarken Dmitry Firtasj, men detta förefaller vara mycket osäkra uppgifter då samme Lyovochkin även har sagts ha kopplingar till Oppositions-blocket som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det verkar i alla händelser svårt att nå riktig framgång i ukrainsk politik utan finansiell uppbackning av någon av dessa magnater som han säger sig vilja rensa ut från densamma. Själv hävdar han däremot att han främst finansieras av små bidragsgivare som han får kontakt med via facebook.

Partiet förordar en militant linje mot de pro-ryska rebellerna i Donbass och Ljasjko har en egen paramilitär milis, Ljasjkobataljonen Ukraina, som bland annat, bara två dagar före presidentvalet i maj, stormade en byggnad i staden Torez som ockuperades av pro-ryska separatister. Vid stormningen dödades en separatist och en annan fick svåra skottskador.

På sin egen facebook-sida deklamerade Ljasjko triumferande:

”"Soldiers from the Lyashko Battalion 'Ukraine' have cleared and liberated the city government building from the 'Colorados' in Torez, Donetsk Oblast. Two terrorists were killed, while among our men were no injuries. Glory to Ukraine!"

Jag har ärligt talat inte kunnat få klarhet i om denna bataljon är densamma som Azov-bataljonen, vilken är en av alla de frivilligbataljonerna vid östfronten som inrikesministeriet i början av maj legaliserade. Azov-bataljonen lär ha grundats av en kärna från ett litet nazistparti, Socialnationalistiska församlingen, och har en variant av den nazistiska ”varghaken” som symbol. Detta nazistparti har i sin programförklaring uttalat målet att slåss för ”hela den vita rasens befrielse från det internationella spekulativa kapitalets makt”. De vill också förhindra sexuella kontakter mellan raser då detta anses ”leda till den vita rasens utrotning”. Detta framgår av en artikel från BBC som också uppmärksammar den svenske frivillige bataljonsmedlemmen Mikael Skillt. Azov är en av de mer omtalade och ökända för sin våldsamma framfart även bland civilbefolkning.  Denna bataljon har emellertid Oleh Ljasjko som ledande beskyddare. 

Amnesty har riktat skarp kritik mot frivilligbataljonernas framfart och alldeles särskilt lyft fram den frivilligbataljon som leds av Oleh Ljasjko. Denna bataljon kidnappar och torterar systematiskt både soldater och civila, enligt Amnesty. Ljasjko själv räds inte att mycket aktivt delta i vissa aktioner vilka också filmas för att läggas ut på youtube. De framställer alltså ”oblygt” på egen hand material som visar Ljasjkos hot om mord eller fängelse mot polischefer, borgmästare eller lokala rådsrepresentanter för städer i östra Ukraina. Detta sätt att ta lagen i egna händer kritiseras i skarpa ordalag av Amnesty på deras hemsida.

Human Rights Watch har också uppmärksammat Ljasjkos framfart där han med hjälp av sin paramilitära bataljon godtyckligt arresterar (vilket han själv kallar ”civil arrestering”) och misshandlar personer som betraktas som separatister eller anses stötta dem. För att sedan dessutom dyka upp på hans egna twitter- och facebook-konton där de visas upp som en sorts krigstroféer eller möjligen som varnande exempel för andra.

På Ljasjkos facebook- och twitterkonton torgför han öppet sina åsikter och lär på dessa ha uttalat saker som att ukrainarna är en nation av ”erövrarprinsar” och att de tillhör en nation av ”revolutionärer, partisaner och kossacker”. Uppenbarligen ser han sig själv som en riddare i strid för sin nation och den militanta hållningen gränsar till storhetsvansinne. Samtidigt säger han i en mycket informativ artikel i magasinet Foreign Policy att han vill att Ukraina ska gå med i EU och Nato. Av denna artikel framgår också att Ljasjkos roll som ledare för frivilligbataljoner mycket väl kan vara överskattad av honom själv för att framhäva sig som en av de ”partisaner” eller ”erövrarprinsar” han idoliserar.

 Ljasjko var en av de drivande bakom bannlysningen av kommunistpartiet som jag skrev om häromdagen. Han är också känd för att ha en benägenhet att hamna i slagsmål i parlamentet. Senast (vad jag vet) i våras då han kallade en parlamentskollega (oberoende ledamot) för ”kulmagat fetto” vilket inte uppskattades. 

Denne mans parti förväntas nu alltså bli ett av de största i Ukraina och kan mycket väl komma att ingå i den koalitionsregering som lär behöva bildas kring det förväntat dominerande Poroshenko-blocket. Bäva månde EU?

Svoboda:

Svobodas företrädare, Ukrainas Social-Nationella Parti, bildades redan 1991. Detta USNP var ett uttalat nazistparti med hakkors som symbol men bytte 2004 namn och symbol och blev då Svoboda som betyder frihet. Det är lätt att associera till Sverigedemokraternas genealogi och utveckling mot ett mer ”städat” parti. Enligt en SvD-artikel tidigare i år finns det vissa bedömare som menar att de bör ses som högerpopulister snarare än fascister då de mest radikala åsikterna på senare år har skalats bort. Det är förvisso inget som utesluter att detta enbart är kosmetika för att komma in i maktens centrum snarare än en ideologiskt grundad kursändring. Att Svoboda fick fyra ministerposter samt riksåklagarämbetet i den interimregim som bildades efter Majdan-upproret i våras kanske är ett tecken på att denna strategi varit framgångsrik åtminstone. Vilket återigen kan jämföras med Sverigedemokraternas framgångar på senare år.

Partiledaren Oleh Tiahnybok gör sig dock skyldig till mängder av uttalanden som förmodligen inte skulle undkomma Sverigedemokraternas ”noll-toleranta” renhållningspatruller. Alldeles efter maktskiftet i Kiev i våras efterlyste han avskaffande av politisk och demokratisk pluralism i Ukraina, etnisk rensning av landet och återinförande av Ukraina som kärnvapenmakt. Detta med rensning av landet från utländskt inflytande är ett eko från den ultranationalistiska Stepan Banderas paroller då denne slogs både med och emot nazisterna under andra världskriget.

Tiahnybok lär också ha sagt att Ukraina ”rensats från ryssar och judar” under andra världskriget. Han och andra Svoboda-parlamentariker har genom åren strött antisemitiska kommentarer omkring sig och i synnerhet en parlamentsledamot, Yuriy Mykhaltjysjyn, sägs ofta citera Joseph Goebbels och andra nazityskar. Simon Wiesenthal-centret rankade ifjol Tiahnybok på femte plats över världens värsta antisemiter.

Oleh Tiahnybok. Bild: UNN

Partiet är med i Alliansen för europeiska nationella rörelser där också franska Front National, ungerska Jobbik, brittiska BNP och svenska Nationaldemokraterna (en högerextrem utbrytning ur Sverigedemokraterna) ingår. Det nazistiska Svenskarnas Parti samarbetade tidigare Svoboda men lär ha tagit sin hand ifrån dem för att de inte är ”tillräckligt antisemitiska”. Vilket kanske säger mer om SP än om Svoboda.

Partiet säger sig vilja förbjuda homosexualitet, stoppa invandring och deportera utlänningar, införa pass som anger etnisk tillhörighet och förbjuda ”ukrainafobi”, med vilket det förefaller oklart vad som menas. Men det rent ukrainska förordas och utesluter såväl ryssar som andra minoriteter.

EU-parlamentet framförde redan efter parlamentsvalet 2012 kritik mot Ukraina bland annat med anledning av Svobodas inträde i parlamentet och uppmanade då landets ”pro-demokrater” att inte ingå i allianser med detta parti. EU-parlamentet menade att Ukraina måste uppvisa bättre respekt för demokratins principer och framhöll att ”rasistiska, antisemitiska och xenofobiska åsikter står i strid med EU:s fundamentala värderingar och principer”. Detta skulle också ligga landet i fatet i förhandlingarna om undertecknande av ett EU-handelsavtal, sades det då. Vilket - intressant nog - inte hindrade att just detta EU-avtal nyligen undertecknades. Trots att just precis denna, enligt EU-parlamentet oönskade, koalition mellan ”pro-demokrater” och Svoboda uppstod i och med maktskiftet i Kiev vilket gav Svoboda tillträde inte bara till parlamentsstolar utan också till regeringspositioner.

Svoboda ser emellertid ut att få svårt att nå över 5 %-spärren denna gång enligt väljarundersökningarna. De är dock mycket starka lokalt i västra Ukraina och inte minst i Lviv där de är det styrande partiet. Staden beskrivs i en Aftonbladet-artikel som ”den ukrainska nationalismens huvudstad” vilket jag själv, efter ett besök där nyligen, kan stämma in i. Ukrainska blågula flaggor varvas där med de ultranationalistiska rödsvarta och porträtt av den ovan nämnde Stepan Bandera. 

Partiet förordar naturligtvis, i linje med det ovan sagda, en militär lösning av konflikten i Donbass och menar att riktig fred endast kan uppnås genom att vinna kriget. De är enligt den egna hemsidan också motståndare till det beslut om speciell status för regionerna i öst som parlamentet antog tidigare i höst och mot att invånare från Donbass ska få rösta i det kommande valet. 

Partiledaren Tiahnybok försöker dock nu strax före valet visa upp en mer breddad politisk agenda än den ultranationalistiska och talar sig varm för medelklassen och för småföretagare och säger sig vilja ta itu med korruptionen i landet, vilket är en hållning som framhävs även av Oleh Ljasjkos Radikala Parti som nämnts här ovan.

Frågan är om det räcker hela vägen in i parlamentet?

Högra Sektorn (Pravyj Sektor):

Högra Sektorn sägs ha fått sitt namn av att deras företrädare fick i uppgift att skydda den högra flanken av demonstrationstågen under Majdan-upproret i vintras. Deras fotfolk sägs till betydande del bestått av huliganer tillhörande fotbollslaget Dynamo Kievs värsta svans och deras insatser sägs ha varit värdefulla i bataljerna mot kravallpolisen Berkut.

Politiskt parti blev de dock inte förrän efter maktskiftet, den 22 mars i år. Det förutspåddes då att de möjligen skulle kunna nå framgång bland annat på bekostnad av Svoboda som de menade varit ”mesiga” vid bataljerna på Majdan-torget. Men den stora framgången som politiskt parti har i stort sett uteblivit och de förväntas inte heller i detta val passera spärren på 5 %. Troligen ganska långt därifrån.

De har den rödsvarta fanan som symbol vilken de har ”ärvt” av Stepan Banderas ultranationalistiska OUN (se ovan om Svoboda). De vill helst få till en nationell revolution och har inte mycket till övers för varken EU eller Ryssland. Flera anhängare, som också fanns på Majdan-torget i vintras, strider nu i diverse frivilligbataljoner vid fronten i öst. Donbass-bataljonen har nämnts som en sådan som skulle vara särskilt knuten till partiet men det har varit svårt att finna belägg för just detta.

Partiledaren Dmytro Yarosh har en lång historia som ultranationalist, har länge slagits för en avrussifiering av Ukraina och påstår sig vara den förste som vågade hissa den ukrainska blågula fanan, i Dnipropetrovsk 1989. Han ställde upp i presidentvalet i våras men nådde knappt 1 procent av rösterna och blev i somras, på rysk begäran, efterlyst av Interpol för uppmaning till terrorism. De styrande i Kiev har han försökt skrämma upp med att säga att ”vår revolution är inte ännu komplett”, enligt en artikel i online-versionen av Der Spiegel.

På nätsidan euromaidanpress.com säger Yarosh att han om han ville ”skulle kunna sända flera bataljoner till Kiev och lösa regeringsfrågan” om det bara inte innebar att han därmed skulle bana väg för Putin att marschera dit också.

Om partiet skulle få tillräckligt med röster för att ta plats i parlamentet, fortsätter han, skulle de ”röra om i smutsen” och se till att de andra ledamöterna verkligen ”arbetar för Ukraina och inte för sina egna fickor”. Han drar sig inte heller för att mobilisera tusentals människor att marschera till parlamentet för att blockera beslut i viktiga frågor om han skulle finna det nödvändigt. ”Vi har mycket folk som vi kan lita på och därigenom pressa igenom nödvändiga beslut”, säger han. Det är alltså inte fråga om att respektera folkviljan och parlamentets representation utan det är andra metoder som förespråkas.

Vad detta ”pålitliga” fotfolk är kapabla till såg vi prov på i Odessa i våras då över 30 personer dödades när fotbollshuliganer och anhängare av Högra Sektorn attackerade en fackföreningsbyggnad med molotov-cocktails och troligen även skjutvapen.

Våldsamheterna i Kiev nyligen där Svoboda och Högra Sektorn med aggressiva attacker mot parlamentet framförde krav på ett erkännande av Banderas OUN kan också sägas illustrera vad Yarosh menar med att mobilisera folk för att ”pressa igenom nödvändiga beslut”.

Marko Bojcun, politisk forskare och Ukraina-expert vid London Metropolitan University, säger i en intervju med Huffington Post att de högerextrema kan vara föremål för viss underskattning och att det finns ett större stöd för dem i landet än presidentvalet i våras antyder. Han säger sig i alla fall se en ökad politisering av etnicitet och en allt lägre toleransnivå bland de högerextrema mot sina åsiktsmotståndare.

Som jag inledde med är politiskt inflytande inte bara en fråga om hur många procent av rösterna i det kommande valet de högerextrema partierna får. Det handlar också om på vilket sätt den offentliga debatten påverkas av den intoleranta retoriken och våldsamma yttringarna mot personer som vill se fredliga lösningar på konflikten i öst, normalisera förbindelserna med Ryssland och som vill ha ett multi-etniskt och sant demokratiskt Ukraina. Jag har tidigare refererat till en artikel i Aftonbladet där situationen i Odessa tas upp . Högra Sektorn och andra ultranationalister fungerar där som en terroriserande politisk kraft med mål att skrämma motståndaren till tystnad. Attacker mot politiska motståndare från Oppositions-blocket under valkampanjen har också kunna iakttas på flera håll, bland annat i just Odessa.

Det föreligger, som jag ser det, en klar risk att gatans parlament – parallellt med den ”rening” av statsförvaltningen som jag skrivit om tidigare – skapar såväl en tystad debatt som en tyst förvaltning där människor inte vågar framträda med sina åsikter av rädsla för våld eller avskedande. Det vore ett steg åt fel håll för ett land som strävar efter att ingå i ett pluralistiskt och demokratiskt Europa snarare än i ett mer slutet och kvasi-demokratiskt samhälle som Rysslands.

Tidigare inlägg i serien om parlamentsvalet i Ukraina:

1. Valsystemet ochdess komplikationer

2. Partierna: De trestora och ett stödhjul

3. Partierna: Devänsteroppositionella